52010DC0191

[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN |

Bryssel den 27.4.2010

KOM(2010)191 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om genomförandet av Europeiska energiprogrammet för återhämtning

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om genomförandet av Europeiska energiprogrammet för återhämtning

1. Europeiska energiprogrammet för återhämtning: ursprung och kännetecken

Bakgrund och motivering

Europeiska energiprogrammet för återhämtning (återhämtningsprogrammet) inrättades som en del av den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa som antogs av kommissionen den 26 november 2008 med anledning av den ekonomiska och finansiella krisen i Europa. I den ekonomiska återhämtningsplanen efterlystes samordnade nationella åtgärder, kompletterade av direkta åtgärder på EU-nivå, för att med hjälp av omedelbara finanspolitiska stimulansåtgärder på 200 miljarder euro öka köpkraften och efterfrågan i ekonomin. Mot bakgrund av detta ansågs en av viktigaste åtgärderna vara att investera i att modernisera Europas infrastruktur och produktionsanläggningar på energiområdet och det föreslogs att ytterligare resurser skulle skjutas till ur EU:s budget. Europeiska rådet godkände den ekonomiska återhämtningsplanen i december 2008 och bad kommissionen att presentera en lista med konkreta energiprojekt. Den andra strategiska energiöversynen, som antogs av kommissionen i november 2008 och godkändes av Europeiska rådet vid vårmötet 2009, är ett viktigt politiskt dokument som anger EU:s prioriteringar på energiområdet under de närmaste åren.

När den finansiella och ekonomiska krisen bröt ut behövde man öka de offentliga utgifterna för att kunna investera i energinät och innovativ förnybar energiproduktion och för att påskynda utvecklingen av teknik för avskiljning och lagring av koldioxid. På grund av lågkonjunkturen riskerade planerade projekt att försenas eller ställas in, vilket skulle ha äventyrat energiförsörjningen i EU och försörjningskvaliteten för slutanvändarna. EU gick därför in och föreslog en rad välriktade och lämpliga åtgärder för att öka investeringarna i energisektorn.

Mot bakgrund av detta antog Europaparlamentet och rådet förordning (EG) nr 663/2009[1] om inrättande av Europeiska energiprogrammet för återhämtning. Detta program är ett finansiellt instrument, vars övergripande mål är att hjälpa EU att återhämta sig från den ekonomiska nedgången och nå sina energipolitiska och klimatpolitiska mål, det vill säga en tryggad och diversifierad energiförsörjning, en välfungerande inre energimarknad och minskade utsläpp av växthusgaser.

En innovativ strategi

För att nå dessa mål har återhämtningsprogrammet en finansieringsram på 3 980 miljoner euro som ska användas till tre delprogram. I förordningen anslås 2 365 miljoner euro till projekt för gas- och elinfrastrukturer, 565 miljoner euro till projekt för vindkraft till havs och 1 050 miljoner euro till projekt för avskiljning och lagring av koldioxid. EU-stödet ges i form av bidrag till projektens initiativtagare inom programmets tre delområden. Projekten anges i bilagan till förordningen. Kommissionen utlyser en inbjudan att lämna förslag och väljer utifrån detaljerade kriterier för stödberättigande, urval och tilldelning ut de praktiska åtgärderna för att genomföra projekten och initiativtagarna till projekten. Bidragen kan användas för att finansiera upp till 50 procent av de stödberättigande investeringskostnaderna vid projekt för gas- och elinfrastrukturer och projekt för vindkraft till havs, och upp till 80 procent vid projekt för avskiljning och lagring av koldioxid. [pic]

Återhämtningsprogrammet är en innovativ strategi för EU:s finansiering av infrastruktur och teknikspridning i energisektorn. Det är första gången som ett så stort belopp anslås ur EU:s budget. Detta innebär en stor förändring jämfört med de relativt små belopp som kommissionen hittills har tillhandahållit inom programmet för transeuropeiska energinät, ramprogrammen för forskning och teknisk utveckling och programmet Intelligent energi – Europa. Energiprojekt inom ovannämnda program har i genomsnitt en budget på ca 20, 300 respektive 100 miljoner euro per år. Det bör dock observeras att EU även stöder energiprojekt med hjälp av finansiella instrument, såsom strukturfonderna, och lån från Europeiska investeringsbanken och specifika finansiella instrument.

Europeiska energiprogrammet för återhämtning är uppbyggt kring sina olika mål. Om en stimulansplan för ekonomisk återhämtning ska vara effektiv måste det snabbt skjutas till pengar till ekonomin. Denna princip återspeglas i förordningen om Europeiska energiprogrammet för återhämtning, där det krävs att rättsliga åtaganden om genomförandet av återhämtningsprogrammet görs före den 31 december 2010. Förordningen kräver vidare att ett av kriterierna för tilldelning av bidrag inom återhämtningsprogrammet rör de föreslagna åtgärdernas mognadsgrad, dvs. om de har kommit så långt att de kan börja ha kapitalutgifter under 2010.

För att åtgärderna ska bidra så mycket som möjligt till de energipolitiska och ekonomiska återhämtningsmålen är återhämtningsprogrammet inriktat på relativt få mycket strategiska projekt. Projekten valdes ut i enlighet med EU:s energipolitiska inriktning som anges i den andra strategiska energiöversynen och den strategiska planen för energiteknik. Vid urvalet tog man hänsyn till de framsteg som gjorts när det gäller att genomföra programmet för transeuropeiska energinät. Man försökte också hitta en lämplig geografisk balans och höll samråd med berörda aktörer inom de områden som omfattas av programmet. I enlighet med denna strategi beviljas bidragen utifrån de sökandes förmåga att bidra till att modernisera och fullborda EU:s energinät samt utveckla och sprida strategisk, koldioxidsnål teknik. Andra viktiga tilldelningskriterier är bland annat i vilken utsträckning bristen på finansiering försenar genomförandet av åtgärden, i vilken utsträckning EU-bidraget kommer att stimulera till offentliga och privata investeringar, samt projektens sociala, ekonomiska och miljömässiga effekter.

2. Återhämtningsprogrammets roll i EU:s energipolitik

För att få en trygg, konkurrenskraftig och hållbar energiförsörjning under de kommande åren och årtiondena måste EU snarast bygga ut och förnya sin energiinfrastruktur och göra den driftskompatibel. Man måste även minska koldioxidutsläppen vid energiproduktionen genom att sprida strategisk koldioxidsnål teknik. Dessa åtgärder är nödvändiga om EU ska nå de mål som alla medlemsstater har åtagit sig att nå till 2020, nämligen att minska utsläppen av växthusgaser och den primära energiförbrukningen med 20 procent samt öka andelen förnybar energi till 20 procent av den slutliga energiförbrukningen. EU tar sig an dessa utmaningar inom de tre delprogrammen inom återhämtningsprogrammet.

Projekt för gas- och elinfrastruktur

Det krävs investeringar i gas- och elinfrastruktur för att främja energihandeln och skapa en välfungerande inre energimarknad. En välfungerande inre energimarknad ger slutkonsumenterna kvalitativa tjänster till en lägre kostnad, och ger även EU möjlighet att effektivt hantera avbrott i försörjningen, till exempel det som inträffade i januari 2009.

EU:s nätinfrastruktur för transport och handel med energi måste bli mer integrerad. Man måste därför bygga de länkar som saknas. Förbindelserna med flera medlemsstater, framförallt i Östeuropa och i EU:s utkanter, måste bli bättre. Återhämtningsprogrammet kan också bidra till att öka solidariteten mellan medlemsstaterna. En tryggad energiförsörjning kräver också integrerade energinät inom EU, samt diversifierade transportvägar för energi och resurser utanför EU:s gränser, inklusive resurser som kommer till EU i form av flytande naturgas.

Återhämtningsprogrammet stöder projekt som har nått en viss mognadsgrad och som när de tas i drift

- förser EU med ytterligare ca 50 miljarder kubikmeter gas per år från länder utanför Europa via gasledningarna Nabucco, ITGI-Poseidon, GALSI och de nya terminalerna för flytande naturgas i Polen och Cypern,

- bidrar till att stärka det europeiska gasledningsnätet genom att utveckla nya eller stärka befintliga förbindelser mellan Portugal, Spanien och Frankrike (i båda riktningarna), mellan Tyskland, Belgien och Storbritannien (i båda riktningarna), mellan Rumänien, Bulgarien, Grekland, Italien, Slovakien och Ungern (i båda riktningarna) och mellan de baltiska länderna, Polen, Danmark och Tyskland,

- genomför omvända flöden i viktiga sammanlänkande delar av gastransportsystemen i Portugal, Rumänien, Österrike, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Lettland, Litauen och Polen för att möjliggöra samarbete och gashandel i båda riktningarna med angränsande länder och i förlängningen med mer avlägsna länder,

- bidrar till att förbättra det europeiska elnätet genom att öka sammanlänkningskapaciteten mellan Spanien och Frankrike, Portugal och Spanien, Österrike och Ungern, Irland och Storbritannien och även i centrala Tyskland,

- integrerar isolerade regioner och ”energiöar” genom att bygga nya viktiga förbindelser från de baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) till den nordiska elmarknaden (Finland, Sverige, Danmark och Norge) samt från Malta till Italien och från Sicilien till italienska fastlandet.

Vindkraft till havs

De projekt som får bidrag inom återhämtningsprogrammet ligger i framkant inom havsbaserad vindkraft. Den teknik som kommer att visas och spridas i stor skala – innovativa fundament (gravitationsfundament, fackverksfundament, tripodfundament, trepålsfundament) multimegawattsturbiner till havs och teknik för modulbaserad kraftnätsintegrering – är oumbärlig för att EU ska kunna nå sina ambitiösa mål om att öka användningen av havsbaserad vindkraft fram till 2020 och framåt. Projekten syftar till att ta itu med de största utmaningarna som identifieras i kommissionens meddelande om havsbaserad vindkraft och i Europeiska vindkraftsinitiativet i den strategiska planen för energiteknik[2]. Bidragen inom återhämtningsprogrammet kommer att säkerställa att de första stora (400 MW) vindkraftsparkerna till havs installeras och väntas direkt ge en extra koldioxidfri elproduktionskapacitet på ca 1 500 MW. De spelar en viktig roll när det gäller att hjälpa EU:s medlemsstater att nå de bindande målen om förnybar el till 2020. Bidragen kommer också att vara viktiga för att kunna ta de första stegen mot ett europeiskt kraftnät till havs och därmed göra det möjligt att utöka elhandeln på den inre marknaden.

Återhämtningsprogrammets delprogram för projekt för vindkraft till havs stöder storskalig testning, tillverkning och spridning av innovativa turbiner och fundament till havs genom

- fyra projekt för att installera stora vindkraftsparker till havs i tyska Nordsjön (Bard I, Global Tech I, Nordsee Ost, Borkum West II),

- ett projekt för att förverkliga en testanläggning för vindkraft till havs utanför Aberdeen (Storbritannien),

- ett projekt för att utveckla vindkraftsparken Thornton Bank i belgiska Nordsjön.

Återhämtningsprogrammets delprogram för projekt för vindkraft till havs stöder även utvecklingen av modulbaserade lösningar för kraftnätsintegrering av storskalig vindkraftsproduktion genom

- ett projekt som ger en integrerad sammanlänkad lösning för vindkraftsparkerna i Kriegers Flak i Östersjön (Tyskland och Danmark),

- en kabel som sammanlänkar Nederländerna och Danmark med hjälp av teknik för högspänd likström och som gör det möjligt att koppla vindkraftsparker till havs till kraftnätet på land,

- en knutpunkt till havs för den planerade högspända likströmsförbindelsen mellan Shetlandsöarna och Skottland (Storbritannien) som kommer att fungera som en plattform med flera terminaler för att koppla samman planerade vindkraftsparker och vågkraftsanläggningar.

Avskiljning och lagring av koldioxid

De fossilbränsleeldade kraftverken och den tunga industrin hör till de största utsläppskällorna av koldioxid och står för 52 procent av de totala koldioxidutsläppen i världen. Fossila bränslen kommer att fortsätta att användas i elproduktionen och även om förnybara energikällor vinner en allt större del av marknaden väntas användningen av kol inte minska under de närmaste årtiondena. Avskiljning och lagring av koldioxid kan minska energiproduktionens koldioxidutsläpp och kan tillsammans med ökad energieffektivitet och förnybara energikällor hjälpa oss att nå koldioxidmålen. Tekniken är dock inte kommersiellt bärkraftig ännu och behöver testas. Inom återhämtningsprogrammet tar man itu med problemet genom att stödja sex storskaliga demonstrationsprojekt för avskiljning och lagring av koldioxid. Projekten väntas utveckla konceptet, minska investerings- och driftskostnaderna och öka allmänhetens kunskap om tekniken. Återhämtningsprogrammet utgör det första steget mot att nå målet att göra energiproduktion baserad på avskiljning och lagring av koldioxid kommersiellt bärkraftig till 2020. Dessa banbrytande projekt kan bana väg för många fler projekt framöver, eftersom de visar alla de tre huvudsakliga teknikerna för avskiljning av koldioxid, nämligen avskiljning efter förbränning, oxyfuel och integrerad kolförgasning. De använder också alla de huvudsakliga lagringsalternativen: saltvattensakviferer, både på land och till havs, och tömda kolvätefält.

Här stöder återhämtningsprogrammet följande mogna projekt för avskiljning och lagring av koldioxid som planeras att sjösättas till 2015:

- I projektet i Jänschwalde (Tyskland) ska oxyfuelteknik och teknik för avskiljning efter förbränning visas i ett befintligt kraftverk. Två lagrings- och transportalternativ analyseras.

- I Porto Tolle (Italien) installeras en anläggning för avskiljning av koldioxid efter förbränning i ett nytt kolkraftverk med en kapacitet på 660 MW. I avskiljningsdelen behandlas förbränningsgaser motsvarande en elektrisk uteffekt på 250 MW. Lagringen planeras ske i en saltvattensakvifer i Adriatiska havet.

- I Rotterdam (Nederländerna) testas tekniken för avskiljning efter förbränning i en anläggning motsvarande 250 MW. Lagringen av koldioxiden planeras ske i ett tömt gasfält till havs i närheten av kraftverket. Projektet är en del av Rotterdams klimatinitiativ som syftar till att utveckla en infrastruktur för transport och lagring av koldioxid i regionen.

- I projektet i Belchatow (Polen) visas tekniken för avskiljning efter förbränning i en ny superkritisk enhet i ett stort brunkolskraftverk i Europa. Tre olika lagringsplatser i saltvattensakviferer nära anläggningen kommer att undersökas.

- I Compostilla (Spanien) testas tekniker för oxyfuelförbränning och förbränning i bubblande bädd i en pilotanläggning på 30 MW som i december 2015 kommer att uppgraderas till en demonstrationsanläggning på mer än 320 MW. Lagringen planeras ske i en saltvattensakvifer i närheten.

- I projektet i Hatfield (Storbritannien) visas teknik för avskiljning av koldioxid före förbränning i ett nytt 900 MW kraftverk för integrerad kolförgasning. Lagringen planeras ske i ett gasfält i Nordsjön. Projektet är en del av Yorkshire Forwards initiativ för att utveckla en infrastruktur för transport och lagring av koldioxid i regionen.

3. Genomförandet av återhämtningsprogrammet – lägesbeskrivning

Den 19 maj 2009 utlyste kommissionen en inbjudan att lämna förslag inom de tre delprogrammen, där initiativtagare till olika projekt kunde lämna in förslag fram till den 15 juli 2009. Kommissionen mottog 87 ansökningar: 46 för gas- och elprojekt, 29 för havsbaserad vindkraft och 12 för avskiljning och lagring av koldioxid. En separat utvärdering gjordes för varje delprogram. Utvärderingarna inleddes under andra hälften av juli 2009. Utvärderingarna av delprogrammen för havsbaserad vindkraft och avskiljning och lagring av koldioxid avslutades i september. Utvärderingen av projekten för gas- och elinfrastruktur tog längre tid på grund av projektens komplexitet och det stora antalet ansökningar och avslutades i november 2009.

Kommissionen har utarbetat tilldelningsbeslut för varje delprogram utifrån utvärderingskommittéernas rekommendationer. De föreslagna tilldelningsbesluten fick ett positivt utlåtande av kommittéerna[3] och överlämnades till Europaparlamentet för granskning. Den 9 december 2009 antog kommissionen tilldelningsbesluten om delprogrammen för vindkraft till havs och avskiljning och lagring av koldioxid och den 4 mars 2010 om projekten för gas- och elinfrastruktur.

Delprogram | Mottagna förslag | Utvalda förslag | Beviljade bidrag (miljarder euro) |

Infrastruktur - Gas (inklusive omvända flöden) - Elektricitet | 46 33 13 | 43 31 12 | 2,299 1,391 0,908 |

Vindkraft till havs | 29 | 9 | 0,565 |

Avskiljning och lagring av koldioxid | 12 | 6 | 1,000 |

Totalt (miljarder euro) | 3,864 |

För närvarande beräknas nästan hela finansieringsramen (3,98 miljarder euro) användas under våren 2010. Ett belopp på ca 115 miljoner euro (mindre än 3 procent av den totala budgeten) får inte användas. Detta belopp väntas förbli oförändrat, om inte någon eller några av projektens initiativtagare på grund av myndighetsbeslut och tekniska eller marknadsrelaterade risker inte utnyttjar bidragen. Det exakta beloppet outnyttjade medel kommer att stå klart under hösten 2010. Kommissionens avdelningar håller för närvarande på att undersöka olika alternativ för att eventuellt omfördela outnyttjade medel i enlighet med skäl 7 och artikel 28 i förordningen samt uttalandet från kommissionen som bifogats förordningen.

Så fort tilldelningsbesluten antagits började kommissionen göra de enskilda rättsliga åtagandena. När det gäller vindkraft till havs och avskiljning och lagring av koldioxid görs de rättsliga åtagandena i form av överenskommelser om finansiering som undertecknas av kommissionen och stödmottagaren. När det gäller projekt för gas- och elinfrastruktur antar kommissionen enskilda tilldelningsbeslut och meddelar mottagarna om dessa.

Projekt för gas- och elinfrastruktur

Kommissionen mottog 46 projektförslag som tillsammans innehöll ansökningar om ekonomiskt stöd på totalt 2,364 miljarder euro. Förslagen utvärderades av en intern utvärderingskommitté bestående av tjänstemän vid kommissionen bistådda av en grupp externa oberoende experter. Utvärderingskommittén rekommenderade 43 projekt för finansiering och kommissionen beslutade att tilldela ekonomiskt stöd på 2,3 miljarder euro (31 gasprojekt och 12 elprojekt). De 43 tilldelningsbesluten håller på att utarbetas och bör antas och meddelas i maj 2010.

Projekt för vindkraft till havs

Delprogrammet vindkraft till havs var särskilt framgångsrikt. Det inkom 29 projektförslag som tillsammans innehöll ansökningar om ekonomiskt stöd på totalt 1,669 miljarder euro, långt över den finansiella ramen på 565 miljoner euro. Kommissionen beviljade 565 miljoner euro till de nio högst rankade förslagen inom budgetramarna, utifrån rekommendationerna från utvärderingskommittén bestående av tjänstemän vid kommissionen. Fyra överenskommelser om finansiering har redan ingåtts och resterade fem kommer snart att undertecknas.

Projekt för avskiljning och lagring av koldioxid

Det inkom totalt 12 projektförslag. De innehöll ansökningar om ekonomiskt stöd på totalt 1,770 miljarder euro, vilket kan ställas mot en finansieringsram på 1,050 miljarder euro för delprogrammet för avskiljning och lagring av koldioxid. Kommissionen beviljade 1 miljard euro till de sex högst rankade förslagen utifrån rekommendationerna från utvärderingskommittén bestående av tjänstemän vid kommissionen och experter från Europeiska investeringsbanken som agerade observatörer. Tre överenskommelser om finansiering har redan undertecknats och ytterligare tre är på gång.

4. En första utvärdering av resultat och framsteg

Med tanke på den korta tid som gått sedan kommissionen utlyste inbjudan att lämna förslag inom återhämtningsprogrammet är det för tidigt att utvärdera resultaten av programmet. Det går emellertid att redan i det här skedet av genomförandet göra en första kvalitativ uppskattning av effekterna av programmet. Till att börja med måste det understrykas att inbjudan att lämna förslag var lyckad. Det stora antalet ansökningar och den höga standarden på ansökningarna bekräftar att återhämtningsprogrammet är en relevant strategi och att industrin är redo.

Intressant nog verkar återhämtningsprogrammet ha påskyndat investeringar i infrastruktur. Eftersom de utvalda projekten nått en viss teknisk mognadsgrad hade det redan gjorts förstudier, kostnads- och marknadsanalyser och investeringsstrategier, i vissa fall finansierade inom programmet för transeuropeiska energinät, innan återhämtningsprogrammet kom in i bilden. EU:s ekonomiska stöd till kapitalutgifter har visat sig ha stor betydelse för den faktiska lanseringen av projekten. Återhämtningsprogrammet har framförallt haft en stimulerande effekt och lockat medfinansierare och uppmuntrat dem att göra åtaganden om investeringar. Det har därför varit möjligt att lansera projekt som annars skulle ha försenats eller ställts in på grund av den begränsade budgeten under de rådande ekonomiska omständigheterna. EU:s bidrag kommer att få en viktig hävstångseffekt. När det gäller gas- och elprojekt väntas bidragen på 2,3 miljarder euro inom återhämtningsprogrammet bidra till att mobilisera upp till 22 miljarder euro i privata investeringar under de kommande 3–5 åren.

Bidragen inom återhämtningsprogrammet har inte bara en tillväxtfrämjande effekt i form av direktinvesteringar i de utvalda projekten, utan får även följdverkningar i försörjningskedjan. Detta kan redan ses inom havsbaserad vindkraft, där projekten bidrar till att skapa eller trygga många arbetstillfällen i nya fabriker eller produktionslinjer inom tillverkning av fundament och vindturbinkomponenter samt montering och installation till havs. En del av denna nya tillverkning sker i regioner där arbetslösheten är särskilt hög, till exempel nära kusten i Cuxhaven i norra Tyskland. Projekten för vindkraft till havs har kommit längst när det gäller genomförandet av budgeten. I slutet av mars 2010 hade kommissionen totalt gjort förhandsutbetalningar på över 65 miljoner euro. Ytterligare utbetalningar på ca 155 miljoner euro är planerade under perioden april–juni 2010.

Stora framsteg görs även inom projekten för avskiljning och lagring av koldioxid. Medfinansieringen från återhämtningsprogrammet har haft stor betydelse när det gäller att ge projekten en skjuts framåt. Demonstrationseffekten märks redan i projekten i Rotterdam och Hatfield, där man strävar efter att bli knutpunkter för avskiljning och lagring av koldioxid och locka till sig andra investeringar i infrastruktur för transport och lagring av koldioxid från andra stora utsläppskällor av koldioxid i regionen. De första beställningarna på installationer kommer att läggas under 2010 och kommer att leda till stora kapitalutgifter och många nya arbetstillfällen.

5. Potentiella risker med genomförandet av projekt och åtgärder för att minska koldioxidutsläppen

De projekt som får stöd inom återhämtningsprogrammet kan vara mycket tekniskt, organisatoriskt och finansiellt komplicerade och innebär därför en viss risk. För att projekten ska kunna genomföras på ett bra sätt måste den relevanta miljölagstiftningen[4] efterlevas, alla erforderliga miljö- och byggtillstånd inhämtas i tid och projektens initiativtagare stå fast vid sina åtaganden om finansiering. Nationella, regionala och lokala myndigheter som har en viktig roll i de administrativa förfarandena måste också aktivt samarbeta för att utfärda de erforderliga tillstånden. För att minska dessa risker skriver kommissionen i de enskilda tilldelningsbesluten om gas- och elprojekt att stödmottagarna innan utbetalningarna kan ske måste ha

- inhämtat erforderliga miljö- och byggtillstånd och

- ha undertecknat ett investeringsbeslut, det vill säga ett formellt åtagande från projektens initiativtagare om att genomföra projektet, senast i slutet av 2010.

Om dessa villkor inte är uppfyllda utvärderar kommissionen situationen för att eventuellt riva upp beslutet och dra in stödet.

I vissa projekt för vindkraft till havs är den största risken teknisk. Ett projekt visar till exempel havsbaserade turbiner på 6 MW för första gången medan andra använder innovativ teknik för högspänd likström för kraftnätsintegrering av vindenergi till en ännu oklar kapacitet. I andra projekt är riskerna mer finansiella (de finansiella villkoren beräknas vara klara inom de närmaste månaderna) eller administrativa (eventuella förseningar med tillstånd). De tekniska bilagorna till överenskommelserna om finansiering innehåller uppgifter om hur stödmottagarna hanterar riskerna och planer på hur man erhåller den medfinansiering och de tillstånd som behövs.

Projekten för avskiljning och lagring av koldioxid genomförs enligt planerna. Det finns dock vissa känsliga frågor som behöver kontrolleras. Det kommer för det första att behövas nationell finansiering och industriella åtaganden om demonstrationsprojekten för avskiljning och lagring av koldioxid ska kunna fullgöras till 2015. Medlemsstaterna måste dessutom tillhandahålla den rättsliga ram som behövs för lagring av koldioxid genom att införliva direktivet om lagring av koldioxid[5] i den nationella lagstiftningen. Annars riskerar tillstånden för lagring av koldioxid att försenas och därmed även det slutliga investeringsbeslutet. Slutligen bör allmänheten informeras om säkerheten kring lagring av koldioxid eftersom det är avgörande för genomförandet av projekten.

Kommissionens ansvariga avdelningar kommer att leda projekten i nära samarbete med medlemsstaterna och/eller projektens initiativtagare. De kommer att luta sig mot rapporter om det tekniska genomförandet och kostnadsredovisningar som stödmottagarna regelbundet ska lämna och kommer att följa upp utvecklingen med besök på plats. Kommissionen kommer i förekommande fall att bistås av externa oberoende experter i övervakningen av projekten och den övergripande konsekvensanalysen av återhämtningsprogrammet.

[1] Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 663/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av ett program för hjälp till ekonomisk återhämtning genom finansiellt stöd från gemenskapen till projekt på energiområdet.

[2] KOM(2008) 768 och KOM(2007) 732.

[3] Kommittén för delprogrammen för vindkraft till havs och avskiljning och lagring av koldioxid inom sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling och kommittén för gas- och elinfrastrukturprojekt inom finansiellt stöd till transeuropeiska nät.

[4] EU:s viktiga miljölagstiftning måste efterlevas, i synnerhet direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, ändrat genom direktiv 97/11/EG och direktiv 2003/35/EG; direktiv 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan; konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (Esbo, 1991); och direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.

[5] Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG av den 23 april 2009 om geologisk lagring av koldioxid.