52009DC0206

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 29.4.2009

KOM(2009) 206 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Rapport om hur förordning (EG) nr 1/2003 fungerar {SEK(2009)574}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Rapport om hur förordning (EG) nr 1/2003 fungerar

INLEDNING

1. Förordning (EG) nr 1/2003[1] är grundstenen i moderniseringen av Europeiska unionens bestämmelser och förfaranden för kontroll av efterlevnaden på antitrustområdet och trädde i kraft den 1 maj 2004. Enligt artikel 44 i förordningen ska kommissionen senast den 1 maj 2009, dvs. efter fem års tillämpning, rapportera till Europaparlamentet och rådet om hur förordningen fungerar.

2. Förordningen var resultatet av den mest omfattande reformen av förfarandena för kontroll av efterlevnaden av artiklarna 81och 82 i EG-fördraget sedan 1962. Den har följande huvuddrag:

3. Avskaffande av praxis att anmäla avtal mellan företag till kommissionen, vilket gjort att kommissionen kunnat inrikta sina resurser på den viktiga kampen mot karteller och andra allvarliga överträdelser av antitrustreglerna.

4. Ökade befogenheter för nationella konkurrensmyndigheter och domstolar att tillämpa EG:s antitrustregler i dess helhet, vilket innebär ett större antal verkställande myndigheter och därigenom en bredare tillämpning av antitrustreglerna.

5. Mer likvärdiga förutsättningar för företag med gränsöverskridande verksamhet eftersom alla tillsynsmyndigheterna på konkurrensområdet, däribland nationella konkurrensmyndigheter och domstolar, måste tillämpa EG:s antitrustregler på ärenden som påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

6. Nära samarbete mellan kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter i Europeiska konkurrensnätverket.

7. Bättre redskap för tillämpningen av konkurrensreglerna gör att kommissionen står bättre rustad att upptäcka och åtgärda brott mot antitrustreglerna.

8. I samband med förordning (EG) nr 1/2003 antog kommissionen också sin tillämpningsförordning (EG) nr 773/2004[2] samt sex nya tillkännagivanden och riktlinjer[3].

9. Denna rapport är en översikt och har till syfte att förstå och bedöma hur moderniseringen av EG:s bestämmelser för kontrollen av efterlevnaden på antitrustområdet har fungerat under de första fem åren. Den ska läsas med beaktande av det medföljande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar som innehåller en mer ingående översyn.

SYSTEMFÖRÄNDRING: FRÅN ANMÄLNINGSSYSTEMET TILL DIREKT TILLÄMPNING AV ARTIKEL 81.3 I EG-FÖRDRAGET.

10. Förordning (EG) nr 1/2003 innebar en genomgripande förändring av ramarna för tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. Det system med centraliserad anmälan och godkännande som inrättats genom förordning nr 17 ersattes med ett tillsynssystem som grundas på en direkt tillämpning av artiklarna 81 och 82 i deras helhet.

11. Enligt förordning (EG) nr 1/2003 har kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna och domstolarna behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 fullt ut. I synnerhet är avtal som omfattas av artikel 81.1 i EG-fördraget, men som uppfyller villkoren i artikel 81.3, nu direkt giltiga och verkställbara utan att det krävs något föregående beslut. Vid offentlig verkställighet bedöms villkoren i artikel 81.3 främst när artikeln åberopas som försvar i tillsynsärenden.

12. Övergången från ett system med anmälan och administrativt tillstånd till ett system med direkt tillämpning har i praktiken varit anmärkningsvärt smidigt. På det hela taget tyder varken kommissionens och de nationella tillsynsmyndigheternas beslutspraxis, eller de erfarenheter som rapporterats av företag och rättsväsendet, på att det föreligger några större svårigheter med den direkta tillämpningen av artikel 81.3 i EG-fördraget, som generellt välkomnats av de berörda parterna.

13. Systemförändringen har underlättat en förskjutning av kommissionens prioriteringar och gjort att den kan inrikta sina resurser på områden där den kan ge ett betydande bidrag till tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. Detta aktiva tillvägagångssätt åskådliggörs tydligt av de omfattande utredningar som inletts inom nyckelsektorer i EU-ekonomin med en direkt inverkan på konsumenterna. Kommissionen har dessutom genomfört en mer resultatbaserad strategi när det gäller alla ärenden och frågor på antitrustområdet, inte endast avseende karteller. Kommissionens mer aktiva ståndpunkt märks också i det ökade antal tillämpningsbeslut som fattats jämfört med tidigare perioder.

14. Reformen av antitrustreglerna innebar en övergång från kontroll av enskilda avtal till ett system där tyngdpunkten ligger på allmän vägledning som kan vara användbar för många företag och andra tillsynsmyndigheter. Kommissionen hade inlett denna process redan före 2004 i fråga om vertikala begränsningar[4] och horisontella samarbetsavtal[5]. Moderniseringspaketet från 2004 omfattade allmänna riktlinjer om tillämpningen av artikel 81.3 i EG-fördraget[6] och gruppundantagsförordningen och riktlinjerna om avtal om tekniköverföring antogs samma år[7]. Som ett svar på en stark efterfrågan från många berörda parter offentliggjorde kommissionen den 9 februari 2009 en vägledning om sina prioriteringar vid tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget på företags missbruk av dominerande ställning genom utestängande åtgärder[8]. I fråga om individuell vägledning är kommissionen fortsatt fast besluten att vägleda företag som stöter på nya eller olösta problem, i enlighet med tillkännagivandet om informell vägledning[9]. Mycket få förfrågningar har dock inkommit till kommissionen under den period som omfattas av rapporten.

KOMMISSIONENS FÖRFARANDEN INOM RAMEN FÖR FÖRORDNING (EG) NR 1/2003

15. Kommissionen fick genom förordning (EG) nr 1/2003 en ny uppsättning tillsynsbefogenheter med inriktning på dess huvudsakliga mål att utöva en effektiv och enhetlig tillsyn. Kommissionen har aktivt, och på det hela taget framgångsrikt, använt sina nya eller ändrade befogenheter för att utöva en effektiv tillsyn.

16. Genom förordningen har kommissionens utredningsbefogenheter (artiklarna 17 till 22) klargjorts och förstärkts. Branschundersökningar har blivit ett av kommissionens viktigaste utredningsredskap och har gjort att den kunnat identifiera brister i konkurrensprocessen inom gas- och elsektorerna, i fråga om banktjänster till privatkunder och företagsförsäkringar samt inom läkemedelssektorn. De har gett en mångfald sakuppgifter som varit till stöd för kommissionens kontroll av efterlevnaden av artiklarna 81 och 82 i enskilda fall.

17. De nya eller ändrade befogenheterna har använts i den utsträckning det varit nödvändigt i de ärenden som utretts. Befogenheten att besluta om försegling, samt att begära förklaringar till sakförhållanden eller handlingar under inspektioner i ett företags lokaler, har använts regelbundet. Inspektioner i andra lokaler än företagens har utförts vid två tillfällen[10]. Genom förordning (EG) nr 1/2003 infördes också befogenheten att höra juridiska och fysiska personer som samtycker till detta. Medan kommissionen har använt detta instrument regelbundet visar erfarenheten att avsaknaden av sanktioner för vilseledande eller oriktiga svar kan minska incitamentet att lämna riktiga och fullständiga redogörelser. Kommissionen har vidare sällan använt sin befogenhet att begära att nationella konkurrensmyndigheter ska utföra inspektioner för dess räkning i enlighet med artikel 22.2. Det kan vara lämpligt att reflektera ytterligare över de två sistnämnda frågorna.

18. Genom förordning (EG) nr 1/2003 infördes en ny uppsättning beslut. Den främsta nyheten är artikel 9 som bemyndigade kommissionen att göra företags åtaganden bindande för och verkställbara mot dem. Kommissionen har använt denna artikel vid antagandet av 13 beslut. Syftet med artikel 9 är att öka den administrativa effektiviteten och ändamålsenligheten vid behandling av konkurrensproblem som kommissionen konstaterat och där företaget eller företagen i fråga frivilligt åtar sig att ta itu med dessa problem. Artikeln säkerställer snabba förändringar på marknaden och har ett betydande mervärde jämfört med förordning nr 17, som inte inbegrep någon möjlighet för verkställighet i ärenden som avslutats genom informella åtaganden.

19. Kommissionen har antagit ett antal beslut om att ålägga företag eller företagssammanslutningar att upphöra med överträdelser i enlighet med artikel 7 i förordningen. I denna bestämmelse föreskrivs uttryckligen möjligheten att ålägga strukturella åtgärder. Hittills har kommissionen inte använt denna befogenhet. Den har dock godtagit strukturändringar som åtaganden[11].

20. Kommissionen har under rapporteringsperioden inte fattat några beslut i enlighet med artikel 10 i förordningen. Detta instrument inrättades främst för att säkerställa samstämmighet. Europeiska konkurrensnätverkets omfattande ansträngningar för att främja en enhetlig tillämpning av gemenskapens antitrustregler har gjort att det hittills inte varit nödvändigt att använda denna artikel.

21. Förordning (EG) nr 1/2003 ger, liksom förordning nr 17, personer som kan visa ett legitimt intresse möjlighet att vara (formella) klagande som åtnjuter vissa processuella rättigheter. Kommissionen välkomnar klagomål som ger upphov till prioriterade ärenden och uppmuntrar klagande att tillhandahålla underbyggda uppgifter. Samtidigt bör det närmare undersökas hur handläggningen av klagomål, som enligt gemenskapsdomstolarnas rättspraxis inte ger upphov till prioriterade ärenden, kan förenklas.

22. Böter med tillräcklig avskräckande effekt är, tillsammans med ett effektivt program för förmånlig behandling, det effektivaste vapnet i kommissionens arsenal, särskilt för att bekämpa karteller. Den rättsliga grunden för kommissionens befogenhet att ålägga böter för brott mot den materiella konkurrensrätten enligt förordning (EG) nr 1/2003 togs väsentligen över från förordning nr 17. Kommissionen får bötfälla företag och företagssammanslutningar som bryter mot reglerna. Böterna får inte överstiga 10 % av företagets eller företagssammanslutningens totala omsättning under föregående räkenskapsår. Kommissionen har ytterligare förbättrat och utvecklat sin strategi för beräkning av böter i riktlinjerna för beräkning av böter från 2006. Gemenskapsdomstolarna har granskat ett stort antal bötesbelopp som ålagts av kommissionen och har i stort sett stött kommissionens synsätt.

23. Genom förordningen infördes effektivare sanktioner mot företag som inte uppfyller sina skyldigheter i samband med utredningar. Kommissionen tillämpade denna bestämmelse första gången och ålade ett bötesbelopp på 38 miljoner euro för brytning av en försegling[12]. En annan viktig förbättring som infördes genom förordningen var den avsevärda höjningen av taken för de viten som kan åläggas för bristande efterlevnad av ett kommissionsbeslut. Erfarenheten av denna bestämmelse har visat att det förfarande som föreskrivs i artikel 24 kan vara relativt långdraget och besvärligt[13], och möjligheten för förbättringar skulle kunna undersökas.

TILLÄMPNING AV EG:S KONKURRENSLAGSTIFTNING I ENLIGHET MED ARTIKEL 3 I FÖRORDNING (EG) NR 1/2003

24. I artikel 3 i förordning 1/2003 regleras för första gången förhållandet mellan nationell konkurrensrätt och EG:s konkurrensregler. Berörda parter från rättsväsendet och näringslivet har överlag bekräftat att förordningen på ett positivt sätt har bidragit till att skapa likvärdiga marknadsvillkor i linje med målen för Lissabonstrategin[14].

25. Enligt artikel 3.1 ska de nationella konkurrensmyndigheterna och domstolarna tillämpa artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget på avtal eller uppträdande som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Denna regel syftar till att säkerställa att EG:s konkurrensregler tillämpas på alla ärenden som omfattas av dessa. Det innebär dessutom att samarbetsmekanismerna enligt artiklarna 11–13 och artikel 15 i förordning (EG) nr 1/2003 är fullt tillämpliga i sådana ärenden. Skyldigheten att tillämpa EG:s konkurrensregler enligt artikel 3.1 har lett till en synnerligen markant ökning av tillämpningen av artiklarna 81 och 82 och bidragit till att en enhetlig rättslig norm i mycket stor utsträckning omsatts i praktiken.

26. Syftet med regeln om enhetlig tillämpning i artikel 3.2 är att skapa likvärdiga marknadsvillkor genom att tillhandahålla en enhetlig norm för bedömningen av avtal, samordnade förfaranden och beslut av företagssammanslutningar. Omvänt är medlemsstaterna fria att anta och behålla nationell lagstiftning som är strängare än artikel 82 i EG-fördraget för att förbjuda eller bestraffa ensidigt uppträdande. Sådana bestämmelser finns i en rad medlemsstater och omfattar framför allt följande: nationella bestämmelser som reglerar missbruk av ekonomiskt beroendeförhållande, ”överlägsen förhandlingsposition” eller ”väsentligt inflytande”[15], bestämmelser om återförsäljning under självkostnadspris eller till förlustbringande priser [16], nationell lagstiftning med olika normer för bedömningen av dominerande ställning[17] samt strängare nationella bestämmelser för dominerande företags agerande.

27. Skillnaderna i normer för ensidigt uppträdande har kritiserats av företrädare från både näringslivet och rättsväsendet som anser att detta splittrar de affärsstrategier som normalt utarbetas på europeisk eller på global nivå. Denna fråga bör undersökas närmare, både för att bedöma omfattningen av de problem som uppstått och för att bedöma om det behövs åtgärder på europeisk nivå.

EUROPEISKA KONKURRENSNÄTVERKET

28. De nationella konkurrensmyndigheterna fick genom förordning (EG) nr 1/2003 en avgörande roll för att, tillsammans med kommissionen, se till att EG:s konkurrensregler tillämpas effektivt och enhetligt. Efter fem år står det klart att man i stort sett lyckats förbättra efterlevnaden av EG:s konkurrensregler samtidigt som man sett till att de tillämpas enhetligt och konsekvent.

29. Efterlevnaden av EG:s konkurrensregler har ökat betydligt sedan förordningen trädde i kraft. Vid utgången av mars månad 2009 hade mer än 1 000 ärenden behandlats på grundval av EG:s konkurrensregler inom en rad olika sektorer.

30. Arbetsfördelningen mellan myndigheter i nätverket har i allmänhet varit problemfri och fem års erfarenhet har bekräftat att de flexibla och pragmatiska arrangemang som infördes genom förordning (EG) nr 1/2003 fungerar bra. I några få fall har det uppstått diskussioner om ärendefördelningen men dessa har snabbt fått en lösning.

31. Samarbetsmekanismerna inom nätverket i fråga om undersökningar har på det hela taget fungerat bra. Möjligheten att utbyta och använda information som en annan konkurrensmyndighet samlat in ökar den totala effektiviteten inom nätverket och är en förutsättning för en flexibel tilldelning av ärenden. Nationella konkurrensmyndigheters behörighet att genomföra inspektioner och andra undersökningsåtgärder för en annan nationell konkurrensmyndighets räkning har, trots vissa begränsningar på grund av skillnader mellan de nationella förfarandena, använts flitigt när så varit lämpligt och bidragit till en effektiv tillämpning.

32. Det har diskuterats om förbudet i artikel 12.3 för en nationell myndighet att använda information i syfte att utdöma frihetsstraff när myndigheten fått information från en jurisdiktion som inte har sådana påföljder, går alltför långt och hindrar en effektiv tillämpning. Man bör undersöka om det finns andra alternativ som inte inkräktar på parternas rätt till försvar. Dessa överväganden kan också vara relevanta för framtida diskussioner om internationella samarbetsavtal med utvalda jurisdiktioner med straffrättsliga påföljdssystem.

33. Vid utgången av rapporteringsperioden hade de nationella konkurrensmyndigheterna informerat kommissionen om mer än 300 planerade beslut med stöd av artikel 11.4. Inget av dessa ärenden resulterade i att kommissionen, för att säkerställa en enhetlig tillämpning av lagstiftningen, inledde ett förfarande enligt artikel 11.6 för att frånta en nationell konkurrensmyndighet dess behörighet. Erfarenheterna visar att nationella konkurrensmyndigheter i allmänhet är mycket motiverade för att säkerställa en enhetlig tillämpning och arbetet inom ramen för det europeiska konkurrensnätverket har bidragit positivt till att uppnå detta mål. Det har blivit praxis att den nationella myndighetens förslag till agerande diskuteras informellt på avdelningsnivå och inom ramen för de krav på konfidentialitet som gäller inom nätverket, i enlighet med artikel 11.4. Berörda parter är i stort sett nöjda med tillämpningen av EG:s konkurrensregler inom Europeiska konkurrensnätverket.

34. Konkurrensnätverket har visat sig vara ett lämpligt forum för att diskutera allmänna policyfrågor. Den kontinuerliga dialogen mellan nätverkets medlemmar på alla nivåer under de senaste åren har främjat en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna.

35. Medlemsstaterna är enligt förordningen visserligen inte skyldiga att anta en särskild institutionell ram för genomförandet av EG:s konkurrensregler, men många medlemsstater har stärkt eller sett över sina strukturer för kontroll av efterlevnaden för att göra reglerna så effektiva som möjligt.

36. I förordning (EG) nr 1/2003 föreskrivs inte uttryckligen någon reglering eller harmonisering av de nationella konkurrensmyndigheternas förfaranden, vilket betyder att de använder samma materiella regler för olika förfaranden, och de får besluta om påföljder. I förordningen tas hänsyn till dessa skillnader[18]. Det har också lett till omfattande frivillig tillnärmning av medlemsstaterna lagstiftning vilket har understötts av det politiska arbetet i konkurrensnätverket.

37. Europeiska konkurrensnätverkets modellprogram för förmånlig behandling[19] är ett exempel på hur medlemmarna i nätverket kan förena sina ansträngningar och gemensamt utarbeta en ny vision för att åtgärda faktiska och konstaterade brister i det befintliga systemet. Arbetet inom nätverket har varit en viktig katalysator för att uppmuntra medlemsstaterna och/eller nationella konkurrensmyndigheter att införa och utveckla egna strategier för förmånlig behandling, och för att främja tillnärmningen mellan dem. I nuläget är det bara två medlemsstater som inte har infört någon strategi för förmånlig behandling. Enligt modellprogrammet ska Europeiska konkurrensnätverket utvärdera hur långt tillnärmningen mellan programmen för förmånlig behandling har kommit vid utgången av 2008. Denna bedömning kommer att ligga till grund för reflektioner om huruvida ytterligare åtgärder behövs på det området.

38. Medlemsstaternas system för att kontrollera efterlevnaden uppvisar emellertid fortfarande skillnader i viktiga frågor såsom böter, straffrättsliga påföljder, ansvarighet för företagsgrupper, ansvarighet för företagssammanslutningar, succession för företag, preskriptionstid och beviskrav, befogenheten att ålägga strukturella åtgärder, liksom möjligheterna för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter att formellt fastställa prioriteringar för kontrollen av efterlevnad. Denna aspekt förtjänar att undersökas och begrundas ytterligare.

SAMVERKAN MED NATIONELLA DOMSTOLAR

39. Sedan förordning (EG) nr 1/2003 började tillämpas har nationella domstolar befogenhet att fullt ut tillämpa både artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. Nationella domstolar har tillämpat dessa båda artiklar inom en rad olika sektorer och behandlat en rad olika frågor. Berörda parter har emellertid framhållit att olika nationella domstolar tillämpar konkurrensreglerna olika strikt.

40. I förordning (EG) nr 1/2003 finns en rad olika verktyg som domstolarna kan använda för en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna. Sedan den 1 maj 2004 har kommissionen vid 18 tillfällen avgett yttranden till nationella domstolar i frågor som gäller tillämpningen av artiklarna 81 och 82. Både kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna har befogenhet att i egenskap av sakkunniga avge yttranden enligt artikel 15.3. Detta är ett verktyg som använts flitigt av flera nationella konkurrensmyndigheter. Kommissionen beslutade att lämna sådana yttranden vid två tillfällen under rapporteringsperioden då den ansåg att det fanns ett överhängande hot mot den enhetliga tillämpningen av EG:s konkurrensregler. Berörda parter har uppmanat kommissionen att använda detta verktyg oftare och det bör undersökas närmare hur denna praxis skulle kunna vidareutvecklas.

41. Medlemsstaterna ska enligt förordning (EG) nr 1/2003 överlämna en kopia till kommissionen av alla skriftliga avgöranden från nationella domstolar som gäller tillämpningen av artiklarna 81 och 82. Detta har emellertid inte fungerat optimalt och man bör fundera på olika möjligheter för att säkerställa en effektiv tillgång till nationella domstolars domar.

SAMVERKAN MED MYNDIGHETER I TREDJELÄNDER

42. Kommissionen lägger stor vikt vid att skapa förutsättningar för konstruktivt samarbete med myndigheter i tredjeländer, särskilt när det gäller överträdelser med en internationell dimension. Effektiviteten i det internationella samarbetet beror emellertid i sin tur på effektiviteten i kommissionens egna utredningar för efterlevnaden av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget.

43. Under rapporteringsperioden framkom vissa problem som gällde avslöjande av information från kommissionens handlingar i jurisdiktioner i tredjeländer, bland annat i samband med privata tvister i tredjeländers jurisdiktioner och, i mindre omfattning, utbyte av information med tredjeländers offentliga myndigheter.

44. Kommissionen är en stor förespråkare för effektiva civila skadeståndsmål, särskilt mot kartelldeltagare. Avslöjandet om information från kommissionens handlingar i samband med privata tvister i tredjeländers jurisdiktioner, i synnerhet information som frivilligt lämnats in under en utredning, kan få negativa effekter på effektiviteten för de offentliga myndigheternas åtgärder för att se till att antitrustlagstiftningen efterlevs. Kommissionen har i egenskap av sakkunnig ingripit vid domstolar i Förenta staterna i protest mot att information som kommissionen har samlat in endast i utredningssyfte riskerar att avslöjas. Även kommissionens generaldirektorat för konkurrens har gjort en framställan till US Antitrust Modernisation Commission om detta.

45. Den allmänna uppfattningen är att den rättsliga ramen skulle kunna förtydligas och stärkas för att skärpa de nuvarande skyddsnivåerna mot avslöjande av uppgifter, både när det gäller privata tvister i tredjeländers jurisdiktioner och utbyte av information med offentliga myndigheter i tredjeländer.

SLUTSATS

46. Förordning (EG) nr 1/2003 har varit epokgörande för efterlevnaden av den europeiska konkurrenslagstiftningen. Den har lett till en avsevärt förbättrad efterlevnad av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. Kommissionen har fått möjligheter att agera med större framhållning och inrikta sig på att åtgärda brister i konkurrenskraften inom ekonomins nyckelsektorer.

47. Gemenskapens konkurrensregler har i stor utsträckning anammats som ”landets egen lag” i hela EU. Samarbetet inom Europeiska konkurrensnätverket har bidragit till att de tillämpas enhetligt. Nätverket är en innovativ styrningsmodell för kommissionens och de nationella myndigheternas tillämpning av gemenskapslagstiftningen.

48. På ett begränsat antal områden[20] belyser rapporten aspekter som bör undersökas närmare, men lämnar inget svar på frågan om de gällande reglerna eller gällande praxis behöver ändras. Rapporten kommer att ligga till grund för kommissionens bedömning i ett senare skede om ytterligare politiska initiativ behöver vidtas.

[1] Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget ( EGT L 1, 4.1.2003, s. 1), ändrad genom rådets förordning (EG) nr 411/2004 av den 26 februari 2004 om upphävande av förordning (EEG) nr 3975/87 samt om ändring av förordning (EEG) nr 3976/87 och förordning (EG) nr 1/2003 med avseende på luftfart mellan gemenskapen och tredje land ( EUT L 68, 6.3.2004, s. 1) och rådets förordning (EG) nr 1419/2006 av den 25 september 2006 om upphävande av förordning (EEG) nr 4056/86 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten, och om utvidgning av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1/2003 till att även omfatta cabotage och internationell trampfart ( EUT L 269, 28.9.2006, s. 1).

[2] Kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget ( EUT L 123, 27.4.2004, s. 18), ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 622/2008 av den 30 juni 2008 om ändring av förordning (EG) nr 773/2004 med avseende på förlikningsförfaranden i kartellärenden ( EUT L 171, 1.7.2008, s. 3).

[3] Moderniseringspaketet, jfr Kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter (EUT C 101, 27.4.2004, s. 43), Kommissionens tillkännagivande om samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (EUT C 101, 27.4.2004, s. 54), Kommissionens tillkännagivande om informell vägledning vid nya frågor rörande artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget som uppstår i enskilda fall (vägledande skrivelser) (EUT C 101, 27.4.2004, s. 78), Tillkännagivande från kommissionen om handläggningen av klagomål rörande artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (EUT C 101, 27.4.2004, s. 65), Tillkännagivande från kommissionen - Riktlinjer om begreppet påverkan på handeln i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EUT C 101, 27.4.2004, s. 81) och Riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget (EUT C 101, 27.4.2004, s. 97).

[4] Kommissionens förordning (EG) nr 2790/1999 av den 22 december 1999 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden ( EGT L 336, 29.12.1999, s. 21–25) och Tillkännagivande från Kommissionen — Riktlinjer om vertikala begränsningar (EGT C 291, 13.10.2000, s. 1).

[5] Kommissionens förordning (EG) nr 2658/2000 av den 29 november 2000 om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på grupper av specialiseringsavtal ( EGT L 304, 5.12.2000, s. 3), Kommissionens förordning (EG) nr 2659/2000 av den 29 november 2000 om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på grupper av avtal om forskning och utveckling ( EGT L 304, 5.12.2000, s. 7) och Riktlinjer för tillämpningen av artikel 81 i EG-fördraget på horisontella samarbetsavtal (EGT C 3, 6.1.2001, s. 2).

[6] Tillkännagivande med riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget (EUT C 101, 27.4.2004, s. 97).

[7] Kommissionens förordning (EG) nr 772/2004 av den 27 april 2004 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av avtal om tekniköverföring (EUT L 123, 27.4.2004, s. 11–17).

[8] EUT C 45, 24.2.2009, s. 7.

[9] Kommissionens tillkännagivande om informell vägledning, se fotnot 3.

[10] Se kommissionens pressmeddelande IP/09/137 om det nyligen avgjorda kartellärendet Lastslangar för oljeprodukter .

[11] Den tyska elmarknaden rörande E.ON (EUT C 36, 13.2.2009, s. 8) och ärendet rörande RWE:s avskärmning av gasmarknaden (se kommissionens pressmeddelande IP/09/410 av den 18 mars 2009).

[12] E.ON, EUT C 240, 19.9.2008, s. 6.

[13] En fullständig uppsättning av de handlingar som rör Microsoft-förfarandet finns på följande adress: http://ec.europa.eu/competition/antitrust/cases/microsoft/index.html.

[14] I mars 2000 enades Europeiska rådet om den så kallade Lissabonstrategin som syftar till att främja hållbar ekonomisk tillväxt i EU.

[15] Frankrike, Tyskland, Grekland, Portugal, Lettland, Ungern och Irland har denna typ av regler.

[16] De medlemsstater som för närvarande förbjuder återförsäljning under självkostnadspris eller till förlustbringande priser är framför allt Frankrike och Tyskland.

[17] T.ex. i Österrikes lagstiftning enligt vilken ett företag bedöms ha vara dominerande om det i sina affärsförbindelser har en starkare ställning än sina kunder eller leverantörer.

[18] Se villkoren för att använda information som utbyts som bevis i artikel 12.2 och 12.3.

[19] Se http://ec.europa.eu/competition/ecn/model_leniency_en.pdf.

[20] Se punkterna 12, 16, 18, 22, 27, 32, 33, 35, 36 och 40.