52007DC0666

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 31.10.2007

KOM(2007) 666 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Höjd produktivitet: Centrala budskap i den europeiska konkurrenskraftsrapporten 2007 {SEK(2007)1444}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Höjd produktivitet: Centrala budskap i den europeiska konkurrenskraftsrapporten 2007

1. INLEDNING

I detta meddelande redovisas de centrala budskapen i den europeiska konkurrenskraftsrapporten 2007[1]. Rapportens fokus ligger på produktivitet som är den viktigaste drivkraften för konkurrenskraft och välstånd på lång sikt.

Konkurrenskraftsrapporten gjordes om 2006 för att bilda en fast analytisk grund för den mikroekonomiska delen av Lissabonstrategin, utan att för den skull upphöra att utforska mer specifika aspekter på konkurrenskraften i näringslivet i EU.

I år, efter en genomgång av den senaste utvecklingen på området tillväxt, produktivitet och sysselsättning både på EU-nivå och i de viktigaste näringsgrenarna, granskar rapporten den produktivitetshöjande potentialen hos de mikroekonomiska reformer som ingår i strategin för tillväxt och sysselsättning, och den fokuserar särskilt kompetensens betydelse som konkurrenskraftshöjande faktor. I rapporten bedöms de relativt sett starka och svaga sidorna hos näringslivet i EU. Den avslutas med en vision på lång sikt för industritillverkning i EU som sätter nya tendenser och utmaningar i perspektiv och stämmer av när det gäller den nuvarande politikens förenlighet med dem. Genomgången i denna rapport vilar på bättre uppgifter – längre tidsserier och den första utgåvan av EU KLEMS[2] –, något som gör det möjligt att dra nya slutsatser.

2. ALLMÄNT OM KONKURRENSKRAFTEN

Generell förbättring i EU-ekonomin

Den ekonomiska återhämtningen i EU är mer generell än vad man väntade sig förra året: EU:s reala BNP växte med 3 % 2006, det var den högsta tillväxttakten sedan 2000. Förbättringen berodde på en ökning både i produktivitet och sysselsättning. Ökningen i produktivitet stöttas av starkare tillväxt i total faktorproduktivitet (se faktaruta).

Förbättringen är generell. Nästan alla de nya medlemsstaterna och nästan alla medlemsstater med relativt låg BNP per capita och låga produktivitetsnivåer är på väg att hinna i kapp när det gäller tillväxt och produktivitetsökning. Inhämtningen är tydlig över alla näringsgrenar. Tjänstesektorns betydelse i EU:s BNP-tillväxt är stor, och att den är en så stor del av hela ekonomin är naturligtvis också viktigt. Alla tillverkningsbranscher, utom tobak, växte mycket snabbare 2006 än under föregående fem år, vilket bidrog till att tillväxten i EU generellt vände uppåt.

Produktivitetsklyftan mellan EU och USA har börjat krympa...

Uppgifter om hur EU-ekonomin utvecklas i jämförelse med USA, som används som mått på bra produktivitetsresultat, bekräftar att produktivitetsklyftan gentemot USA krympte 2006 efter att ha vuxit kontinuerligt under det senaste decenniet. Detta är viktigt inte minst för att nyare uppgifter, som bara finns för tillverkningssektorn[3], visar att trenden fortsatte under första halvåret 2007.

Denna glädjande utveckling bör dock ses mot bakgrund av att produktivitetsnivåerna i USA är 39 % högre än i EU uttryckta som BNP per anställd och 26 % (2005) högre uttryckta som BNP per arbetad timma. Analyserna visar att detta främst beror på skillnader i total faktorproduktivitet (se faktaruta) och därefter på humankapitalets kvalitet[4]. Dessutom verkar en stor del av inhämtningen bero på konjunkturfaktorer, inklusive minskande produktivitetstillväxt i USA 2006.

Uppgifter på branschnivå kastar ytterligare ljus över jämförelsen mellan hur produktiviteten utvecklas i EU och USA. De visar t.ex. att EU-ekonomins lägre produktivitetstillväxt under det senaste decenniet främst beror på ett sämre samlat resultat för enskilda branscher i EU och inte på ekonomins branschsammansättning ( industry mix ), där EU faktiskt har ett litet försprång. Skillnaden i tillväxt mellan EU och USA går särskilt tillbaka på dåliga EU-resultat i tjänstesektorn, framför allt handel, distribution samt finans- och företagstjänster.

Faktaruta: Vad är total faktorproduktivitet? Den totala faktorproduktiviteten är den viktigaste orsaken till produktivitetsklyftan mellan EU och USA. Det är den delen av produktivitetstillväxten som härrör ur abstrakta förhållanden, t.ex. tekniska framsteg eller organisationsinnovation i stället för ökad användning av insatsfaktorer, t.ex. kapital. Detta gör total faktorproduktivitet till det mest heltäckande måttet på ekonomins effektivitet. En analys på branschnivå av de strukturella sambanden mellan olika resultatindikatorer tyder på att den totala faktorproduktiviteten, när den ökar, driver på branschresultaten, antingen dessa resultat uttrycks som ökande förädlingsvärde, arbetsproduktivitet, internationell handel, direktinvesteringar från utlandet eller sysselsättning. De viktigaste insatserna för total faktorproduktivitet är inriktade på att främja tekniska framsteg, innovation och större investeringar i FoTU, användning av IT, konkurrenskraft och marknadsreformer på olika produktområden. Denna politik är ryggraden i den mikroekonomiska delen av Lissabonstrategin, vilket tyder på att den nu pågående reformprocessen borde kunna höja den totala faktorproduktiviteten och den ekonomiska tillväxten. |

…och det finns indikationer på att det inte bara beror på högkonjunkturen

Det står klart att orsakerna till att produktivitetsklyftan mellan EU och USA växte under det senaste decenniet var strukturella. Det är däremot än så länge för tidigt att säga om klyftan nu krymper enbart på grund av konjunkturen eller om ett nytt mönster ger sig till känna.

Undersökningar genomförda av kommissionen[5] tyder på att förändringen huvudsakligen är konjunkturbetonad men att den kan innefatta strukturbetonade delar kopplade till strukturreformer i EU-länderna, särskilt på arbetsmarknadsområdet. Produktivitetsvinster på branschnivå, t.ex. i nätverksindustrier, och höjd kompetens hos arbetskraften tyder på att analysen är riktig. Sådana strukturella produktivitetsförbättringar kan förväntas bli tydligare i framtiden när verkan av nyligen genomförda reformer – särskilt dem som härrör från den nylanserade Lissabonstrategin – slår igenom bättre.

3. KONKURRENSKRAFTENS PÅDRIVARE

Produktivitet och den mikroekonomiska delen av Lissabonstrategin

Att förbättra tillväxtpotentialen på lång sikt genom att höja produktiviteten är ett av de grundläggande målen i den reviderade Lissabonstrategin och en viktig insats mot effekterna av globalisering, åldrande befolkning, snabb teknisk utveckling och klimatförändringar. Lissabonstrategins mikroekonomiska del täcker många av de mest angelägna politikområdena när det gäller bättre produktivitet, t.ex. följande:

- Större investeringar i FoTU kan höja produktiviteten avsevärt, särskilt om de tre sidorna i kunskapstriangeln – FoTU, innovation och utbildning – är väl integrerade, vari även ingår tillgång på naturvetenskapligt utbildad personal.

- Investeringar i IT ger hög avkastning i form av produktivitetsvinster när de kompletteras med lämplig omorganisation och kunskapslyft.

- Skärpt konkurrens på öppna marknader med lämplig ramreglering brukar påverka produktivitet och sysselsättning positivt genom att förbättra allokeringseffektivitet (statisk effektivitet), produktionseffektivitet (arbetsorganisation) och dynamisk effektivitet (innovation och processer). Men konkurrensens inverkan på innovation är mer svårtolkad, eftersom den ju beror på marknadsstrukturer och på marknadsaktörernas avstånd till forskningsfronten. Konkurrens är särskilt viktigt för de länder och industrier som befinner sig nära forskningsfronten, eftersom de måste behålla sitt försprång.

- Genom att stimulera företagande (genom enklare företagsnybildning och tillväxt, och bättre möjligheter för de små och medelstora företagen att dra nytta av den inre marknaden) hjälper man nya idéer att utvecklas till förädlade produkter och tjänster, som därefter omsätts på den internationella marknaden. Detta får stor positiv effekt på produktiviteten.

- Märkbart ökad produktion och konsumtion kan också uppnås genom regelförenkling som leder till sänkta administrationskostnader, varigenom resurser frigörs för produktiv användning. Detta är särskilt välgörande för de små och medelstora företagen som bär en proportionerligt sett större regelbörda.

- Genom att avlägsna bolagsskattemässiga hinder, sänka kostnaderna för att följa gällande regelverk och göra det lättare för företagen i en koncern att omstrukturera skulle man främja den inre marknadens funktion. EU:s BNP skulle dessutom påverkas positivt av att man antog en enhetlig konsoliderad bolagsskattebas.

Krav på snabbare anpassning gör att man behöver metoder som gör det enklare att byta jobb. På ett allmännare plan spelar EU:s sammanhållningspolitik en viktig roll i detta sammanhang. Den förbättrar den inre marknadens funktion och stöttar både produktivitet och konkurrenskraft i de länder och regioner där utvecklingen släpar efter eller där näringslivet omstruktureras.

En genomgång av medlemsländernas nyligen genomförda reformer på produkt- och tjänstemarknader, liksom även när det gäller regelförenkling och politik för de små eller medelstora företagen, visar att stora framsteg i regel har gjorts på dessa områden, men mycket återstår fortfarande. Dessa framsteg återspeglas inte fullt ut av de data som mäter ekonomiska resultat.

Samordning

Styrningen av den nationella reformpolitiken i EU är ett viktigt inslag i tillväxt- och sysselsättningsstrategin. Det finns flera skäl till att samordningen av medlemsländernas ekonomiska reformer kan ge ett mervärde. Länderna kan naturligtvis lära av varandra, men gemensamma ansträngningar och samordning kan också stimulera reformarbetet och bryta ner nationellt motstånd mot det. Det viktigaste är dock att ett samordnat reformarbete kan skapa fördelar som hade uteblivit om reformerna hade genomförts i bara ett land.

En empirisk analys av internationella bieffekter av de nationella reformer som redovisas i rapporten bekräftar att samordnade insatser många gånger ger fördelar som är klart överlägsna dem man får genom att agera ensam. Exempelvis skulle ungefär hälften av den potentiella BNP-ökningen till följd av att medlemsländerna uppfyller sina mål för FoTU-investeringar varit en effekt av kunskapsinflöde över gränserna.

Ytterligare fördelar beror på samspelet mellan politiken på olika områden. Ökande kompetens och FoTU höjer t.ex. reallönerna, och detta i sin tur bör höja förvärvsfrekvensen. Vidare är synergieffekten stor mellan lägre regelbörda, som ger lägre prishöjningar, och sysselsättningsmålet, eftersom den naturliga arbetslösheten sjunker.

Öppen handel och produktivitet hör ihop

En allt öppnare handel (handelsvolymer jämfört med BNP) och ökande direktinvesteringar från utlandet är ett tecken på att globaliseringen accelererar. Generellt sett har det skett en förskjutning av marknadsandelar mot tillväxtekonomierna, men EU-27 har lyckats behålla sin position ganska väl. Mellan 1996 och 2005 sjönk EU-27:s andel av den sammanlagda internationella exporten från 23,3 % till 22,0 %, USA:s andel sjönk från 19,1 % till 15,2 % och Japans från 13,7 % till 10,5 %[6] [7].

EU:s resultat när det gäller tjänstehandel var glädjande: EU-15[8] mer än fördubblade tjänsteexporten 1996–2005, medan importen ökade långsammare. Detta har lett till att EU-15 nästan har fyrdubblat sin tjänstehandelsbalans på nio år. Under samma tid minskade USA:s tjänstehandelsbalans med 26 % till 50 miljarder euro (EU-25:s balans 2005 var 56,9 miljarder euro). Japan hade däremot ett tjänstehandelsunderskott på 30 miljarder euro 2003.

Alltför ofta förknippas globalisering med att arbeten försvinner i branscher som slås ut. På detta följer sociala kostnader och mycket påtaglig oro som kräver politiska åtgärder. Men problemen får inte skymma de kraftiga positiva effekter som öppenhet och integration med världsmarknaderna har på ett lands ekonomiska resultat. I rapporten åskådliggörs det positiva sambandet mellan aggregerad produktivitet och globalisering (analysen baseras på hur öppen handeln är) och sammanfattas empiriska lärdomar om sambandet mellan produktivitet och globalisering.

Sambanden är inte alltid okomplicerade. Intensivare importkonkurrens sporrar produktiviteten, vilket leder till bättre konkurrenskraft och större export. Detta leder i sin tur till ytterligare effektivitetsvinster. Empiriska data som redovisas i rapporten bekräftar att sambandet är stabilt. De visar på kraften i förloppet: specialisering, skalfördelar, utsortering av ineffektiva företag och större förmåga att ta upp tekniska nyheter och nya idéer utvecklade i omvärlden. Sammantaget tyder dessa faktorer på att öppen handel kan ha stor betydelse för att produktiviteten stiger. I genomsnitt tyder empiriska undersökningar t.ex. på att ökad öppenhet i handeln med 1 % (mätt som import i förhållande till förädlingsvärde) ger en ökning med 0,6 % i produktiviteten följande år. Resultaten antyder att både ökad EU-intern handel till följd av en allt bättre inre marknad och ambitiös utrikespolitik – t.ex. utvecklingsagendan från Doha, de nya bilaterala frihandelsavtalen, bättre balans i handeln med Kina, avveckling av hinder för EU-exporten och stärkt strategi för marknadstillträde – har potential att höja produktiviteten väsentligt i EU. Det bör dock betonas att endast sådana ekonomier som enkelt och smidigt kan omfördela produktionsfaktorer såväl mellan företag som från företag på tillbakagång till företag på uppgång kommer att kunna dra full nytta av öppenheten. Detta är också nödvändiga förutsättningar för att man ska lyckas med den svåra anpassning som krävs i vissa branscher eller regioner och som påverkar hur allmänheten accepterar globaliseringen. Vidare är internationellt skydd för immaterialrättigheter absolut avgörande för att man ska kunna dra fördel av öppenheten.

Kompetenslyft som konkurrenskraftshöjande faktor

Kompetens bidrar direkt till internationell konkurrenskraft och produktivitet, eftersom en bättre utbildad arbetskraft ökar effektiviteten i arbetet och höjer företagens förmåga att integrera ny teknik och nya idéer. Empirisk forskning visar t.ex. att om skolgången förlängs med i genomsnitt ett år ger det en höjd produktivitet med 8–10 % på lång sikt[9]. Kompetenshöjande åtgärder planeras i alla branscher, även i lågkvalificerade. Av empiriska undersökningar framgår det att branscher som sysselsätter en stor andel hög- eller medelkvalificerade arbetstagare uppvisar högre produktivitetstillväxt, medan en hög andel lågkvalificerade arbetstagare påverkar produktiviteten negativt. Kompetensen har också betydelse för hur snabbt man anpassar sig till tekniska nyheter. Som väntat går den anpassningen snabbare i näringsverksamhet med höga kompetenskrav. Slutligen driver en större andel hög- och medelkvalificerade arbetstagare på exporten.

När det gäller enskilda verksamheter visar analysen att kompetenshöjande insatser inom en verksamhet gör mer för att öka efterfrågan på högt kvalificerade arbetstagare än omfördelning av arbetstagare mellan branscher eller verksamheter. Men samtidigt fortgår en allmän förflyttning av arbetskraft från verksamheter med låga krav på kompetens mot sådana med högre kompetenskrav, och detta är en förskjutning som pågår i hela EU.

I detta sammanhang uppstår kompetensunderskott, främst i form av anpassningsproblem på grund av ökad efterfrågan på (eller minskat utbud av) en viss typ av kompetens. Här skulle den offentliga sektorn kunna motverka flaskhalsar, men det ser inte ut att finnas mycket utrymme för kraftfulla branschspecifika insatser. Om kompetensunderskottet vidare beror på tidigare misstag, bör politiken inriktas på att åstadkomma en bättre avvägning mellan olika typer av kompetens. Men det är inte bara den offentliga sektorns sak att avhjälpa brister i kompetens. Många EU-företag kommer att bli tvungna att ta itu med kompetensproblem i sina bolagsstrategier.

Insatserna enligt tillväxt- och sysselsättningsstrategin för att främja vidareutveckling av humankapitalet, t.ex. lägre antal elever som avbryter sina studier och uppmuntran att studera matematik, naturvetenskap och teknologi på högskolenivå, bör stödja den ökande efterfrågan på kompetens kopplad till teknisk utveckling. Högre förvärvsfrekvens, särskilt för kvinnor, kommer också att bidra till att kompetensunderskottet krymper. Utbildningspolitiken är och förblir ett huvudsakligen nationellt behörighetsområde, men spetskompetens för toppforskare i EU kommer att ha fördel av sådana EU-initiativ som Europeiska tekniska institutet och ökad rörlighet för forskare.

4. KONKURRENSKRAFT I EU-FÖRETAG

Lägesbeskrivning

Generellt konkurrerar näringslivet i EU framgångsrikt, och de små och medelstora företagen spelar en betydelsefull roll. Men bakom helhetsbilden döljer sig stora skillnader både mellan länder och branscher. Tittar man på perioden fr.o.m. 1995 är EU:s prestation låg mätt med indikatorer på ökande förädlingsvärde, arbetskraft och total faktorproduktivitet, medan den är god om man ser till handelsresultat. Direktinvesteringsflödena växer i bägge riktningar, flödena utåt växer snabbast.

När det gäller olika branschers relativt sett starka och svaga sidor kan man konstatera att gruvindustrin och, inom tillverkning, sko- och läderindustri, beklädnads- och textilindustri, kärnbränsleindustrin samt tobaksindustrin är på tillbakagång inte bara ur sysselsättningssynpunkt utan också när det gäller förädlingsvärde. Om man undantar sjöfart hör i gengäld alla branscher med högst förädlingsvärdesökning i EU – teleutrustning, kontorsmaskiner och datorer, IT-relaterade tjänster – till området ny informations- och kommunikationsteknik.

De största skillnaderna i branschresultat jämfört med USA finns i tillverkning av kontorsmaskiner och datorer, grossist- och detaljhandel, luftfart samt finanstjänster. De tre sistnämnda tjänstesektorerna är alla sådana som verkar tjäna på storskalighet och har förmodligen en fördel av de större integrerade marknaderna i USA. Men på avgränsade områden för spetsteknisk tillverkning uppvisar EU större tillväxt, särskilt när det gäller läkemedel och nätverksindustrier.

Högre tjänsteinnehåll i EU-tillverkning

I det längre perspektivet[10] ser det ut som om EU visserligen förblir bland de rikaste på grundval av BNP per capita men halkar ned efter vissa tillväxtekonomierna när det gäller ekonomins totala omfattning. Detta beror både på befolkningsfaktorer och på tillväxtekonomiernas förhållandevis starka produktivitetstillväxt när de kommer i kapp. 2050 kommer Asien troligen att ha blivit den viktigaste marknaden och det viktigaste tillväxtområdet.

Undersökningen visar att tillverkning, under de kommande decennierna, kommer att fortsätta att spela en viktig roll i EU-ekonomin, bidra direkt till välstånd och produktivitetstillväxt samt skapa efterfrågan på forskning och avancerade tjänster som driver på resten av ekonomin[11]. Samtidigt förväntas tillverkning i snäv mening ge direkt sysselsättning åt färre människor än idag och utgöra en relativt sett mindre del av hela ekonomin.

Utvecklingstendenserna när det gäller sysselsättning och relativ storlek får inte uppfattas som tecken på stagnation och tillbakagång. I viss mån återspeglar de effekten av skillnaderna i produktivitetstillväxt. Dessutom är tendenserna delvis ett statistiskt fenomen, dvs. fragmenteringen av värdekedjan leder till att verksamheter som tidigare klassades som tillverkning nu hamnar i tjänstesektorn. Tillverkningsindustrin med tillhörande tjänstesektorer kommer att förbli en hörnsten i EU-ekonomin under 2000-talet, inte bara på grund av dess fortsatt stora ekonomiska tyngd utan också på grund av att den ingår i en modern ekonomis innovationssystem.

Undersökningen antyder att de framgångsrikaste av dessa företag kommer att fungera som ledare för globala förädlingsnätverk som tillhandahåller planerings-, marknadsförings- och FoTU-tjänster och integrerar komponenter från externa källor. Detta betyder att tjänsteinnehållet i tillverkning och också i hela det paket som säljs tillsammans med slutprodukten lär öka ännu mer. Detta skapar nya inkomstmöjligheter och värdefulla kontinuerliga kundrelationer, men det ökar också möjligheterna att lägga ut arbete på kontrakt. Därmed blir nuvarande statistiska klassificering av verksamheter som tillverkning eller tjänster allt mindre relevant och nya sätt att analysera hur företag och marknader utvecklas kommer att behövas.

Ingen vet säkert om och hur ny teknik på olika områden (elektromekaniska mikrosystem, avancerad materialteknik, bio- och nanoteknik) kommer att hålla vad den lovar, men det måste understrykas att potentialen är mycket stor och skulle kunna bidra väsentligt till produktivitet och innovation under de närmaste decennierna. Det är dock troligt att förvaltning och ledarskap blir viktigare, och framtidens framgångsrika företagsmodeller torde bli de som presterar bra på de områdena. Intellektuellt kapital och immateriella tillgångar får förmodligen allt större betydelse. Detta kommer förmodligen att leda till mer komplicerade organisationer, mer samverkan och nätverkande med leverantörer, kunder, konkurrenter och ökad användning av externa kunskapskällor, t.ex. forskningsinstitut och universitet.

Detta är en utveckling som ställer högre kompetenskrav. Särskilt kommer mjuk kompetens, t.ex. teamwork, inlärning, informationsförmedling och kommunikation, tjänsteproduktion lika väl som varuproduktion samt tvärvetenskapligt tänkande att bli avgörande, särskilt för de små och medelstora företag som vill delta i de globala nätverkan. Eventuellt kommer sådan kompetens att krävas även för lokala marknader.

Dynamisk specialisering, dvs. när viss konkurrenskraft inte bara kvarstår utan förstärks, tyder på att EU kommer att behålla sin starka ställning på många tekniskt mellan- eller högavancerade områden (kemi, inklusive läkemedel, mekanik, fordonsteknik, rymdteknik, inbäddad elektronik). Detta kommer att ställa krav på stora investeringar i FoTU för att fortlöpande flytta fram forskningsfronten för dessa branscher och behålla ett försprång. Produkter med hög kvalitet i traditionella branscher kan också vara en styrka, för där spelar teknisk innovation i kombination med design och marknadsföring en viktig roll.

Mycket hänger också på om EU-företagen lyckas utnyttja de möjligheter som följer med de globala utmaningarna, t.ex. åldrande och klimatförändring. Eftersom EU kommer att tvingas ta tag i dessa utmaningar i ett tidigt skede, finns det möjligheter att etablera framskjutna marknadspositioner när det gäller produkter relaterade till friskvård, bekvämlighet, fritid och underhållning och miljöteknik.

Den övergripande politiska ramen är viktig för tillverkningsindustrin

Genom ett kvantitativt, modellbaserat angreppssätt kan man bedöma verkan av den politik som siktar på bättre ramvillkor för konkurrenskraften och denna politiks relativa betydelse i ett längre perspektiv. Resultaten av ett sådant angreppssätt beror mycket på vilka förutsättningar och antaganden modellen baseras på, men de ger användbar information om i vilken riktning och i hur hög grad förändringar i politiken påverkar. Den avgörande faktorn för tillväxt och produktivitet på längre sikt är graden av öppenhet i EU och världsekonomin. Men andra strukturpolitiska reformer kan ha stor betydelse.

Det politikområden som kan komma i fråga är kompetenslyft, regelförbättring och minskade administrativa bördor för företagen, FoTU och innovation, en mer konkurrenskraftig inre marknad och miljöpolitiken, särskilt bättre energieffektivitet. Deras respektive effekt på BNP fram till 2025 ligger mellan 0,5–0,6 % (kompetens[12]) och 3,0–3,5 % (FoTU), varvid övriga placerar sig däremellan. Den sammanlagda effekten ligger på 8–9 %.

Bland dessa politikområden är det FoTU och innovation samt stärkt inre marknad som påverkar tillverkningsindustrin kraftigast och mest positivt. Ett bättre politiskt helhetsgrepp kommer att bromsa den krympande tendensen i EU:s tillverkningsindustri. Modellresultaten bekräftar att med hjälp av gynnsamma omvärldsfaktorer borde vissa tillverkningsbranscher, t.ex. kemi, gummi och plast, multimaskiner och utrustning, klara att bibehålla nuvarande marknadsandelar i EU. Tittar man på EU:s marknadsställning internationellt, finns det ingen bransch som utan bättre ramvillkor kommer att kunna upprätthålla sin relativa styrkeposition till 2025. Med ovannämnda politiska insatser kommer däremot sådana branscher som transportutrustning, trä och annan tillverkning, energibärare, forsknings- och utvecklingstjänster, kemikalier, gummi och plast, transporttjänster och andra företagstjänster att helt eller nästan helt behålla sin andel av internationell produktion. Analysen bekräftar att ekonomiska reformer är särskilt viktiga för branscher som kommer i kontakt med handel, t.ex. tillverkningsindustrin.

5. SAMMANFATTNING

Den viktigaste slutsatsen i denna rapport är att produktivitet är mycket viktigt för tillväxt på lång sikt. EU:s nedslående produktivitetsresultat sedan en tid tillbaka och återhämtningen mera nyligen förklaras till stor del av hur den totala faktorproduktiviteten har utvecklats. Detta har uppenbart betydelse för politiken, dvs. det behövs politik för forskning och innovation, för utbildning och ekonomiska reformer som förbättrar företagsklimatet samt underlättar strukturförändringar och omallokering av resurser. Samordnade insatser på dessa områden ger för det mesta bättre resultat än isolerade insatser. En viktig drivkraft för större ekonomisk effektivitet är konkurrens, antingen genom öppnare handel, vidareutvecklad inre marknad, särskilt på tjänsteområdet, fortsatt avreglering av nätverksindustrierna eller reformering av produktmarknader.

Framtiden bär hopp om att EU:s tillverkningsindustri ska kunna fortsätta att spela en viktig internationell roll i ett sammanhang där den avgörande tillgången kommer att vara kompetens. För att lyckas med den målsättningen är det centralt att de politiska insatser och reformer som det talas om ovan genomförs.

[1] Arbetsdokument från kommissionen SEK(2007), Europeisk konkurrenskraftsrapport 2007.

[2] EU KLEMS Growth and Productivity Accounts database research project är ett försök att skapa en databas för mätning av ekonomisk tillväxt, produktivitet, ny sysselsättning, kapitalbildning och teknologiutveckling i näringslivet i EU för alla medlemsländerna från 1970 och framåt.

[3] Tillverkningssektorn och hela ekonomin uppvisar snarlika mönster för ökande produktivitet, men ökningen är lite större i tillverkningen.

[4] Men EU använder mer kapital per anställd, vilket minskar produktivitetsklyftan gentemot USA.

[5] Se EU Economy Review 2007 och det planerade meddelandet Moving Europe's productivity frontier .

[6] Exklusive EU-intern handel. ”Världshandeln” hänför sig till ett länderaggregat som svarar för 86 % av den totala världshandeln (vilket säkerställer jämförbarhet mellan andelarna över tiden, eftersom gruppen rapporterande länder är stabil).

[7] Betraktade separat finns det en risk för att siffrorna feltolkas, dvs. förlorade exportmarknadsandelar skulle kunna uppfattas som sjunkande konkurrenskraft, men andra faktorer (t.ex. högre tillväxt eller förbrukning) kan också inverka.

[8] Uppgifter om tjänstehandel finns inte för EU-27 eller EU-25 från så långt tillbaka som 1996.

[9] Canton, E. (2007), Social returns to education: Macro-evidence , De Economist (planerad till december 2007).

[10] Baserat på en genomgång av prognos- och framtidsundersökningar, främst tre EU-omfattande prognosprojekt om framtiden för tillverkningsindustrin i EU FutMan, ManVis och Manufuture.

[11] Per euro i försäljningspris kräver tillverkningsvaror marknadstjänster för mellan 22 (Nederländerna) och 36 (Tyskland) cent (2000 input-output data).

[12] Modellen är gjord på de mål som antogs 2004 för 2010 (högst 10 % hoppar av skolan, minst 85 % av alla 22-åringar har gymnasieutbildning, 20 % lägre antal 15-åringar med dålig läsförmåga, minst 12,5 % i livslångt lärande och 15 % högre antal utexaminerade från naturvetenskapliga och tekniska utbildningar). Den ekonomiska effekten kommer gradvis, i takt med att på varandra följande, bättre utbildade årskullar kommer ut på arbetsmarknaden.