52007DC0644

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 23.10.2007

KOM(2007) 644 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om Eurojusts och det europeiska rättsliga nätverkets roll i bekämpningen av organiserad brottslighet och terrorism i EU

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om Eurojusts och det europeiska rättsliga nätverkets roll i bekämpningen av organiserad brottslighet och terrorism i EU

Efter pilotförsöket Pro-Eurojust, som gav ett gott resultat, inrättades Eurojust genom ett beslut av den 28 februari 2002[1] (”Eurojustbeslutet”). Eurojust har visat sig vara ett effektivt sätt att stärka det konkreta rättsliga samarbetet mellan de 27 medlemsstaterna och kan notera en rad viktiga framgångar i verksamheten.

I Haagprogrammet[2] uppmanade Europeiska rådet kommissionen att överväga en eventuell vidareutveckling av Eurojust. De aktörer som deltar i det rättsliga samarbetet samlades därför för överläggningar i Wien i september 2006[3]. Det europeiska rättsliga nätverket (ERN)[4] har lämnat ett underlag för diskussionerna[5], liksom Eurojust självt. I rådets slutsatser av den 13 juni 2007[6] uppmanades kommissionen att lägga fram ett meddelande om framtiden för Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket.

1. Positivt men blandat resultat när det gäller genomförandet av Eurojustbeslutet

Vid sidan av sin redovisning av läget vad gäller införlivandet av Eurojustbeslutet[7] vill kommissionen också framhålla organisationens goda verksamhetsresultat. År 2006 registrerades 771 operativa ärenden. Det innebär en ökning med 31 % jämfört med 2005[8]. Ärendena behandlas snabbt och kunnigt. Parallellt med att Eurojust vidareutvecklas bör emellertid de nationella medlemmarnas befogenheter preciseras och stärkas och kollegiets befogenheter vidgas. Eurojustbeslutet skulle kunna ändras i det syftet.

Möjliga förbättringar

2. Ökade befogenheter för nationella medlemmar

Ett förstärkt samarbete försvåras av att de nationella medlemmarna har olika befogenheter. Eurojust har en viktig funktion att fylla, men en förutsättning för att organisationen ska kunna fungera väl är att medlemsstaterna antar bestämmelser där det klart och tydligt framgår vilka befogenheter den nationella medlemmen och kollegiet har. Ett enkelt förvaltningsbeslut där man anger den nationella medlemmens namn och ställning och kort beskriver hans eller hennes befogenheter räcker inte för att ge den nationella medlemmen auktoritet. Detta gäller både i förhållande till det nationella rättsväsendet och på EU-nivå.

De nationella medlemmarna har sällan befogenheter gentemot myndigheterna i hemlandet. Bara ett fåtal medlemsstater tillåter att deras nationella medlem begär att det ska inledas en utredning[9]. De flesta nationella medlemmar får föreslå att det inrättas en gemensam utredningsgrupp, men bara ett fåtal får föra förhandlingar om det och än färre får begära det[10]. Fler än hälften av de nationella medlemmarna har kvar rättsliga befogenheter i hemlandet[11]. De möjligheter som är förenade med dessa befogenheter utnyttjas emellertid så gott som inte alls[12]. Skälet är att internationell ömsesidig rättslig hjälp i brottmål har sina speciella särdrag och dessutom att de nationella medlemmarna inte befinner sig i hemlandet så mycket som skulle krävas.

När medlemsstaternas rättsliga myndigheter begär information sker det uteslutande i samband med framställningar om ömsesidig rättslig hjälp för pågående utredningar eller rättegångsförfaranden i medlemsstaten. Eurojusts proaktiva informationsinhämtning är inte tillräckligt omfattande. Att organisationen har tillgång till information är naturligtvis av grundläggande betydelse. Tack vare projekten E-POC I och II, som finansieras från samarbetsprogrammet AGIS, har det blivit möjligt att inrätta ett säkert internt kommunikationsnät. Genom projektet E-POC III[13], som befinner på försöksstadiet, kommer ett säkert utbyte av data att bli möjligt. Tillgången till uppgifter i SIS II kommer att underlätta de nationella medlemmarnas arbete. I varje medlemsstat bör det finnas bestämmelser som gör det möjligt för den nationella medlemmen att få tillträde till nationella register över häktade, det nationella kriminalregistret och resultaten av DNA-analyser[14].

Enligt artiklarna 9.4 och 13 i Eurojustbeslutet och artikel 2 i beslutet om informationsutbyte och samarbete när det gäller terroristbrott[15] ska de nationella medlemmarna meddelas upplysningar som medlemsstaterna har tillgång till så snart som dessa är kända. Det är emellertid inte alla medlemsstater som helt och fullt fullgör sin skyldighet i detta avseende. Rådet har nyligen[16] uppmanat de nationella rättsliga myndigheterna att så fort som möjligt förse Eurojust med information i komplexa och allvarliga fall[17]. Vissa medlemsstater har infört bestämmelser om att deras nationella medlem ska informeras om alla gränsöverskridande fall. Denne kan därmed ta initiativet och etablera samband mellan ärenden med hjälp av Eurojusts databas. Denna praxis är värd att främjas genom en ändring av Eurojustbeslutet.

Förslag

Mandatperioden för de nationella medlemmarna varierar och omfattar alltifrån ett år till obegränsad tid. Majoriteten utses på tre år med möjlighet till förlängning en gång[18]. För att skapa viss stabilitet i Eurojusts verksamhet bör mandattiden harmoniseras och fastställas till minst tre år. Någon möjlighet att återkalla utnämningen bör inte finnas. Artikel 9.1 bör ändras i enlighet med detta.

Det är också viktigt att den nationella medlemmen knyts till Eurojust på stadigvarande basis och biträds av minst en person så att det alltid finns någon som kan delta helt och fullt i kollegiets arbete. Av stor betydelse är att de nationella kontoren förstärks, eftersom de är avgörande för Eurojusts operativa kapacitet. Artikel 2.2 bör ändras i enlighet med detta. Kommissionen uppmuntrar vidare Eurojust och medlemsstaterna att utnyttja nationella experter. Den möjligheten är redan förutsedd i artikel 30.2.

Det förefaller nödvändigt att fastställa ett gemensam minimum vad gäller de nationella medlemmarnas befogenheter. De nationella medlemmarnas roll är inte att träda i stället för de enheter inom ministerier eller rättsväsende som dagligen handlägger framställningar från andra länder om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Deras uppgift är att gripa in på det operationella, juridiska eller tekniska planet och ställa sin praktiska erfarenhet till förfogande för att effektivisera den ömsesidiga hjälpen eller andra samarbetsformer. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att vidareutveckla sin praxis i denna riktning.

Följande skulle kunna övervägas:

Den nationella medlemmen bör, tillsammans med den nationella rättsliga myndigheten, få följande befogenheter:

- Vid behov eller i brådskande fall kunna ta emot och överlämna framställningar från nationella domstolar och se till att framställan genomförs.

Dessa uppgifter förutses redan i artikel 6 a led v och 6 g. Endast formuleringen ”och se till de genomförs” behöver läggas till.

- Vid problem med genomförandet kunna ge in en tilläggsframställan via den berörda nationella medlemmen till den berörda rättsliga myndigheten och föreslå kompletterande utredningar eller efterforskningar.

Det skulle vara lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för artikel 6 a led i, som redan medger att den nationella medlemmen anmodar sitt hemlands myndigheter att göra en utredning.

- Kunna föreslå att den berörda åklagaren eller domaren vidtar särskilda undersökningsåtgärder beträffande specificerade gärningar.

Det är önskvärt att denna möjlighet skrivs in i artikel 6.

- Bli informerad redan innan det fattas beslut om att inrätta en gemensam utredningsgrupp.

Möjligheten att inrätta gemensamma utredningsgrupper slås fast i artikel 6 a led iv. Om Eurojust systematiskt underrättas redan innan man inrättar sådana utredningsgrupper skulle enheten kunna begära att de nationella myndigheterna låter den delta i de grupper som kan vara av intresse för den. På så sätt kan man undvika att det uppstår problem senare.

- När två andra medlemsstater är inblandade, i den utsträckning det är nödvändigt bli informerad om att en kontrollerad leverans, en infiltrationsåtgärd eller en hemlig utredning genomförs och få i uppdrag att övervaka och kontrollera den.

- Utan anmodan, på ett tidigt stadium, fullständigt och fortlöpande bli informerad om alla brottsärenden som rör minst tre medlemsstater eller, om det rör sig om särskilt allvarliga brott (terrorism och människohandel), minst två medlemsstater, i den utsträckning det krävs för att Eurojust ska kunna fullgöra sina uppgifter.

Detta föreslog kommissionen redan i sitt meddelande från 2000.

- Överlämna denna information till den nationella medlemmen från en medlemsstat som inte informerats men faktiskt berörs.

Detta täcks genom artikel 13.2, men artikeln bör ändras så att den också omfattar medlemsstater som inte informerats men faktiskt berörs.

- Från de nationella rättsliga myndigheterna ta emot kopior av samtliga domar i gränsöverskridande mål som gäller penningtvätt, organiserad brottslighet, människohandel eller terrorism, i den utsträckning det krävs för att Eurojust ska kunna fullgöra sina uppgifter,

Sådant informationsöverlämnande täcks redan genom artikel 6 a led v, men artikeln behöver preciseras.

Alla framställningar från en nationell medlem om att få information på ovannämnda områden bör besvaras. Att en brottsutredning är hemlig bör inte få åberopas som skäl för att vägra att överlämna informationen till den berörda medlemsstatens nationella medlem. Den skyddsnivå för personuppgifter som fastställs i artiklarna 14–25 i Eurojustbeslutet är tillräcklig.

På längre sikt kommer kommissionen dessutom att överväga hur man, inom ramen för de möjligheter en ny rättslig grund erbjuder, kan ge de nationella medlemmarna avsevärt större befogenheter och särskilt ge dem en ökad roll när det gäller att

- inleda brottmålsförfaranden, särskilt mot överträdelser som skadar EU:s ekonomiska intressen,

- inrätta och delta i gemensamma utredningsgrupper,

- vidta specifika undersökningsåtgärder.

- Kollegiets befogenheter

Kollegiet har samma befogenheter som de nationella medlemmarna men också en del specifika uppgifter.

Registreringen, på medlemsstaternas begäran, av nya ärenden i ärendehanteringssystemet ( Case Management System )[19] är ett viktigt led i informationsinhämtningen och informationsöverföringen. Kollegiets beslut att ta sig an ett ärende är ett uttryck för kollegiets policy på det straffrättsliga området och för vilka riktlinjer kollegiet avser att följa.

Liksom de nationella medlemmarna har kollegiet befogenhet att avgöra behörighetskonflikter (artikel 7 a led ii) och situationer där flera arresteringsorder har utfärdats[20]. De få ställningstagandena hittills i sådana frågor har alla godtagits, men kollegiets beslut är inte rättsligt bindande för medlemsstaterna.

Att artikel 7 inte kommit att utnyttjas särskilt mycket på denna punkt kan bero på att medlemsstaterna inte ansett det nödvändigt att hänskjuta frågan till kollegiet eller att de lyckats lösa sina meningsskiljaktigheter utan att vända sig till kollegiet. Ofta är medlemsstaterna för övrigt inte medvetna om ett ärendes verkliga omfattning: alla uppgifter sammanförs ju inte på EU-nivå fastän registrering av uppgifterna i Eurojusts databas numera är möjlig och detta uppmuntras.

Kollegiets roll i samband med att det inrättas gemensamma utredningsgrupper är fortfarande begränsad: det händer sällan att medlemsstaterna involverar Eurojust i inrättandet eller övervakningen av sådana grupper. Av de 18 gemensamma utredningsgrupper som hittills inrättats[21] har Eurojust bara varit inblandad i tre.

Kollegiets begränsade inblandning i operativa ärenden kan förklaras av att inga ärenden initierats direkt av kollegiet, som bara engagerats när medlemsstaterna varit oeniga om hur de ska gå tillväga. Om Eurojust hade mer omfattande information till sitt förfogande skulle kollegiet kunna ta på sig dessa uppgifter, i enlighet med Eurojustbeslutet, och detta inte bara när det rör sig om sådana framställningar som avses i artikel 7, utan också i alla andra fall som föreläggs kollegiet.

Förslag

Även kollegiet bör få större befogenheter. Åtgärder för att samordna eller hantera ömsesidig rättslig hjälp i brottmål är i första hand en uppgift för den nationella medlemmen, men kollegiet skulle kunna göras till ett forum för att lösa kompetenskonflikter mellan medlemsstaterna. Kollegiets roll som medlare för att förebygga och hjälpa till att lösa kompetenskonflikter mellan medlemsstaterna bör kunna stärkas.

På längre sikt kommer kommissionen dessutom att överväga enligt vilka villkor och regler kollegiet, inom ramen för de möjligheter en ny rättslig grund erbjuder, skulle kunna

- avgöra kompetenskonflikter mellan medlemsstaterna och konflikter om tillämpningen av instrumenten för ömsesidigt erkännande,

- inleda undersökningar i en medlemsstat och föreslå att åtal väcks på dess territorium samt involveras i specifika undersökningsåtgärder,

- inleda brottsundersökningar på europeisk nivå, särskilt om sakförhållandena i samband med överträdelser som skadar unionen ekonomiska intressen.

- Ändring av Eurojusts struktur

Artikel 29.1 bör ändras så att den administrativa direktören inte längre behöver utses enhälligt av kollegiet. Beslut i frågan bör kunna fattas med två tredjedels majoritet. Det bör också fastställas i artikel 29.1 att en företrädare för kommissionen ska ingå i urvalskommittén.

3. Eurojust och övriga aktörer i det straffrättsliga samarbetet

Eurojusts förbindelser med sina samarbetspartner bör klargöras och förenklas.

4. Förbindelser med det europeiska rättsliga nätverket och åklagare eller domare med uppgift att fungera som sambandsmän

5. Europeiska rättsliga nätverket

Det europeiska rättsliga nätverket har, med sin horisontella och flexibla struktur, underlättat rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna. Det har visat sig vara ett värdefullt samarbetsredskap, särskilt tack vare sin webbplats om EU-medlemsstaternas rättssystem.

Det finns emellertid flera skäl att omstrukturera nätverket: skillnader i hur nätet har organiserats i medlemsstaterna, språkbarriärer, rättsliga problem i samband med det internationella samarbetet och det förhållandet att nätets kompetensområde ofta sammanfaller med Eurojusts.

Samarbetet mellan Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket skulle enlig kommissionens mening kunna stärkas och förbättras genom följande:

Den nationella kontaktpunkt som avses i rådets gemensamma åtgärd bör också få ställning som nationell kontaktperson för den nationella medlemmen i Eurojust i hemstaten, i enlighet med artikel 12 i Eurojustbeslutet. Den nationella kontaktpersonen, som skulle ha sin arbetsplats i den medlemsstaten, skulle betraktas som medlem av den nationella medlemmens team. Han eller hon skulle tillsammans med de nationella rättsliga myndigheterna administrera de olika kontaktpunkterna runtom i medlemsstaten och fungera som mellanled för Eurojusts kommunikationsverksamhet där. Bland uppgifterna skulle också ingå att fungera som nationell företrädare för kontaktpunkterna vad gäller allt informationsutbyte med det europeiska rättsliga nätverkets sekretariat. Den nationella kontaktpunkten skulle vara behörig att hjälpa de andra kontaktpunkterna i medlemsstaten om de skulle få svårigheter. Den nationella kontaktpunkten skulle vara ett viktigt kontaktled för den nationella medlemmen i Eurojust i hemstaten. Detta skulle dock inte påverka tillämpningen av bestämmelsen om direkt kommunikation mellan den nationella medlemmen och de rättsliga myndigheter i hemstaten som ansvarar för de berörda förfarandena, vilket är en bestämmelse av avgörande betydelse för effektiviteten. Denna struktur finns redan i vissa länder och har visat sig fungera väl. Kommissionen önskar därför att den tillämpas mera generellt.

Förslaget förutsätter att artiklarna 26.2 och 12 ändras. Den nationella samordnaren skulle få till uppgift att systematiskt till den nationella medlemmen i Eurojust vidarebefordra information om sådana ärenden som gäller flera länder som han eller hon får kännedom om och om komplexa bilaterala ärenden som kontaktpunkterna inte kunnat avgöra snabbt och korrekt. Som medlem av den nationella medlemmens team bör den nationella samordnaren också se till att information om alla ärenden som faller inom Eurojusts behörighet snarast skickas vidare till den nationella medlemmen.

Enligt kommissionens mening skulle det vara lämpligt att låta Eurojust, utöver det europeiska rättsliga nätverkets sekretariat, också hysa sekretariaten för andra rättsliga operativa nätverk, t.ex. nätet av kontaktpersoner för frågor som rör terrorism, CARIN-nätet och det europeiska nätverket av kontaktpunkter med avseende på personer som har gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser[22].

6. Åklagare eller domare med uppgift att fungera som sambandsmän

Alla medlemsstater har inte utnyttjat möjligheten att i syfte att förbättra det bilaterala samarbetet utse åklagare eller domare med uppgift att fungera som sambandsmän. Detta samarbetsinstrument infördes genom en gemensam åtgärd 1996[23]. Det används på olika sätt i medlemsstaterna[24]. Att utse åklagare och domare som ska fungera som sambandsmän kompletterar på ett ändamålsenligt sätt det internationella rättsliga samarbetet, men det är alltså bara några medlemsstater som hittills har vidtagit denna åtgärd[25]. I framtiden skulle man kunna tänka sig att Eurojust självt utser åklagare eller domare i tredjeländer som sambandsmän med uppgift att underlätta samarbete mellan medlemsstaterna och det berörda landet. De skulle få motsvarande uppgifter som de åklagare från Norge och Förenta staterna som för närvarande är stationerade som sambandsmän hos Eurojust.

7. Förstärkt samarbete med Europol

Sedan samarbetsavtalet undertecknades[26] har Eurojust byggt upp ett allt närmare samarbete med Europol. Det bör särskilt framhållas att de båda parterna på ett förtjänstfullt sätt organiserat expertmöten om gemensamma utredningsgrupper[27]. Den 7 juni undertecknade parterna ett samförståndsavtal om införande av ett säkert kommunikationsnät. Ett ökat informationsutbyte mellan Eurojust och Europol kommer därmed att bli möjligt.

Genom att protokollet av den 27 november 2003 om ändring av Europolkonventionen[28] trätt i kraft (den 18 april 2007) kommer det att bli lättare att få tillgång till Europols analysdatabaser och att i ökad utsträckning medverka i analyserna.

Samarbetet mellan Eurojust och de olika nationella sambandskontoren för Europol har kommit olika långt. De ömsesidiga förbindelserna bör systematiskt byggas ut och informationsutbytet med kontoren bör förbättras.

En fortsatt utveckling av samarbetet mellan Eurojust och Europol kräver ingen ändring av artikel 26. Bestämmelserna om uppgiftsskydd är så utformade att Eurojust redan nu har tillfredsställande möjligheter att utbyta information.

8. Förstärkt samarbete med kommissionen (Olaf)

Samarbetet mellan Eurojust och Olaf[29] regleras genom ett samförståndsavtal[30], som väntas komma att ändras genom en samarbetsordning. Eurojusts och Olafs kompetensområden kompletterar varandra[31]. Ett operativt och strategiskt informationsutbyte är nödvändigt för att ta tillvara möjliga synergieffekter mellan Olaf, såsom specialiserat undersökningsorgan när det gäller bedrägeri riktat mot gemenskapen, och Eurojust, såsom rättsligt samarbetsorgan. Enligt kommissionens mening är det därför nödvändigt att i Eurojustbeslutet fastställa en möjlighet till regelbundet informationsutbyte i ett tillräckligt tidigt skede. Inbördes förenliga dataskyddsbestämmelser bör kunna underlätta ett närmare samarbete.

Också i fortsättningen bör kontaktpunkter utses och regelbundna möten ordnas för informationsutbyte och utbildningsändamål.

9. Förstärkt samarbete med Frontex

Skyddet av EU:s yttre gränser, till lands eller till sjöss, är av betydelse inte bara i samband med illegal invandring utan också när det gäller organiserad brottslighet som narkotikahandel eller människohandel.

Ett samarbetsavtal mellan Frontex och Eurojust bör uppmuntras. Några rättsliga hinder för ett sådant avtal finns inte.

10. Samarbete med tredjeland

Eurojust har byggt ut sina kontakter med tredjeländer för att underlätta och intensifiera samarbetet mellan de rättsliga myndigheterna

Med stöd av artikel 27 har Eurojust undertecknat samarbetsavtal[32] som gör det möjligt att utbyta information och personuppgifter i samband med operativa ärenden och att delta i samordningsmöten. Ett konkret resultat av avtalen är att Norge och Förenta staterna stationerat åklagare med uppgift att fungera som sambandsmän hos Eurojust. Förhandlingar om samarbetsavtal pågår med andra länder[33]. När samarbetsavtal inte kan förhandlas fram försöker Eurojust bygga upp ett nät av kontaktpunkter, bland annat med länder i Medelhavsområdet[34] och med det latinamerikanska nätverket IberRed.

Slutsats

Om åtgärderna ovan genomförs och Eurojustbeslutet ändras för att möjliggöra detta, skulle Eurojust få bättre förutsättningar att bygga ut samarbetet med andra parter. Organisationen skulle kunna stärka sin ställning som en viktig aktör i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism i Europa.

Eurojust bör bli starkare som organisation och erkännas av alla medlemsstaterna, som bör befästa sina nationella medlemmars och kollegiets befogenheter genom att helt och fullt genomföra beslutet och genom att stärka deras befogenheter. På så sätt kan det göras framsteg i bekämpningen av gränsöverskridande brottslighet och strävandena att skapa ett område med rättvisa, frihet och säkerhet i Europa.

Införlivande av Eurojustbeslutet i nationell lagstiftning. Den nationella medlemmens ställning |

| BE |BG |CZ |DK |DE |EE |IE |EL |ES |FR |IT |CY |LV |LT |LU |HU |MT |NL |AT |PL |PT |RO |SI |SK |FI |SE |UK | | Fortsatta rättsliga och operativa befogenheter i hemlandet |nej |ja |ja |nej |nej |ja |ja |nej |nej |nej |nej |ja |ja |ja |nej |nej |ja |nej |nej |ja |nej |ja |ja |ja |ja |ja |ja | |Begära ömsesidig rättslig hjälp |nej |ja |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |ja |nej |nej |ja |nej |nej |nej |ja |nej |nej |ja |ja |ja |ja | |Begära att en utredning görs eller att åtal väcks |nej |ja |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |ja |nej |nej |ja |nej |nej |nej |ja |nej |ja |ja |ja |ja |nej | |Få till stånd en gemensam utredningsgrupp |nej |nej |ja |nej |ja |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |ja |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |nej |ja |nej | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |

[1] Beslut av den av den 28 februari 2002 om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet (EGT L 63, 6.3.2002, s. 1).

[2] EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.

[3] Rådets dokument 14123/06 av den 19 oktober 2006, Eurojust 48, Limité.

[4] Gemensam åtgärd av den 29 juni 1998 beslutad av rådet på grundval av artikel K 3 i fördraget om europeiska unionen, om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk (EGT L 191, 7.7.1998, s. 4).

[5] Vision Paper av den 19 september 2006, dokument 6053/07 EJN 6 [ej på svenska].

[6] Rådets slutsatser om den femte årsrapporten från Eurojust, rådets dokument 9920/07 COPEN 73.

[7] Se tabellerna i bilagan.

[8] Eurojusts årsrapporter 2004, 2005 och 2006.

[9] BG, LT, MT, PT, SI, SK, FI, SE.

[10] CZ, DE, MT, SE.

[11] BG, CZ, EE, IE, CY, LV, LT, MT, PL, RO, SI, SK, FI, SE, UK (för UK uteslutande i brådskande fall när de behöriga myndigheterna inte kan agera).

[12] Enligt Eurojusts uppgifter per den 1 juni 2007.

[13] Ett projekt mellan IT, FR, PL, RO och SI.

[14] Rådets resolution av den 9 juni 1997 om utbyte av resultat av DNA-analyser (EGT C 193, 24.6.1997, s. 2).

[15] Rådets beslut 2005/671/RIF av den 20 september 2005 om informationsutbyte och samarbete när det gäller terroristbrott (EUT L 253, 29.9.2005, s. 22).

[16] Rådets slutsatser om Eurojusts femte årsrapport.

[17] Punkt 4 i slutsatserna.

[18] BG, CZ, DE, IE, EL, ES, FR, LT, HU, PT, RO.

[19] Inom ramen för programmet AGIS (EPOC) införde Eurojust 2004 ett datoriserat databehandlingssystem (CMS), som fortsatt utvecklas med stöd av detta program. I den nuvarande utvecklingsfasen utformas tekniska lösningar för att upprätta säkra uppkopplingar till medlemsstaterna.

[20] Artikel 16.2 i rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

[21] Per den 15 maj 2007. Grupperna har inrättats mellan ES, FR, BE, NL, UK, DE, SK.

[22] Detta nätverk upprättades genom rådets beslut 2002/494/RIF av den 13 juni 2002 (EGT L 167, 26.6.2002. s. 1).

[23] Gemensam åtgärd 96/277/JAI av den 22 april 1996 (EGT L 105, 27.4.1996, s. 1).

[24] Frankrike har exempelvis 11 sådana sambandsmän, medan en del medlemsstater inte har någon alls.

[25] DE, EE, ES, FR, IT, NL, FI, UK.

[26] Den 9 juni 2004.

[27] Femte årsrapporten från Eurojust (kalenderåret 2006).

[28] Rådets akt av den 27 november 2003 (EUT C 2, 6.1.2004, s. 1).

[29] Olaf inrättades genom kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 (EGT L 136, 31.5.1999, s. 20).

[30] Samförståndsavtalet undertecknades den 14 april 2003. Det har ännu inte offentliggjorts.

[31] Mål och uppgifter för Olaf har fastställts i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 (EGT L 136, 31.5.1999, s. 1) och rådets förordning (Euratom) nr 1974/1999 (EGT L 136, 31.5.1999, s. 8).

[32] Per den 15 juni 2007 med Norge, Island och Förenta staterna.

[33] Per den 15 juni 2007 med Schweiz, Kroatien, Ryssland och Ukraina.

[34] DZ, MA, TN, JO, EG.