52006DC0346

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 28.6.2006

KOM(2006) 346 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN, REGIONKOMMITTÉN SAMT EG-DOMSTOLEN

om anpassning av de särskilda bestämmelserna i artikel 68 i EG-fördraget om domstolens behörighet, för att åstadkomma ett verksamt rättsligt skydd

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN, REGIONKOMMITTÉN SAMT EG-DOMSTOLEN

om anpassning av de särskilda bestämmelserna i artikel 68 i EG-fördraget om domstolens behörighet, för att åstadkomma ett verksamt rättsligt skydd

Inledning

Enskilda måste ha ett verksamt rättsligt skydd av de rättigheter gemenskapsrätten ger dem.[1] Därför innehåller fördraget ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden, däribland ett nära samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna, där förfarandet med förhandsavgöranden är en viktig del (artikel 234 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, nedan ”EG-fördraget”).

I Amsterdamfördraget fastställdes målet att gradvis inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Därför införlivades vissa frågor som tidigare reglerats i avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen (den så kallade tredje pelaren) med EG-fördraget på vissa villkor. Sedan dess har inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa blivit en prioriterad fråga inom unionen, på grund av de politiska signalerna bland annat från Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999, Haagprogrammet från 2004 och tack vare ett gott samarbete mellan institutionerna.

Inom området med frihet, säkerhet och rättvisa bör respekten för de grundläggande rättigheterna, och i synnerhet ett verksamt rättsligt skydd för var och en, ha en framträdande ställning. Därför skall rådet enligt artikel 67.2 andra strecksatsen i EG-fördraget efter en övergångsperiod på fem år från och med Amsterdamfördragets ikraftträdande fatta ett beslut om ”att anpassa bestämmelserna om domstolens behörighet” (som behandlas i artikel 68 i samma fördrag).

Kommissionen noterar att övergångsperioden gick ut den 1 maj 2004 och att rådet inte påbörjat något arbete för att fullgöra denna rättsliga förpliktelse.[2]

Syftet med det här meddelandet är att bidra till anpassningen av de särskilda bestämmelserna i artikel 68 i EG-fördraget om domstolens behörighet på de områden som omfattas av avdelning IV. Kommissionen anser att anpassningen bör bestå i att behörigheten integreras i den allmänna fördragsordningen. I bilagan finns ett förslag till rådets beslut.

Av de skäl som närmare förklaras nedan anser kommissionen att det lämpligaste vore att anpassa bestämmelserna i avdelning IV om domstolens behörighet genom att de integreras i den allmänna fördragsordningen för rättsligt skydd, på alla de områden som omfattas av avdelning IV. De särskilda bestämmelserna i artikel 68 i EG-fördraget bör därför inte längre tillämpas. Detta gäller först och främst artikel 68.1, enligt vilken endast nationella domstolar i sista instans får begära förhandsavgöranden från EG-domstolen, medan artikel 234 i fördraget, som reglerar samarbetet med medlemsstaternas domstolar, ger alla nationella domstolar denna möjlighet. Det bör förhålla sig på samma sätt med det förfarande som regleras i artikel 68.3[3], som inte har något existensberättigande när det allmänna förfarandet för förhandsavgöranden inrättats. Det undantag i domstolens behörighet som görs i artikel 68.2 för vissa åtgärder[4] bör inte heller kvarstå.

Nedan utvecklar kommissionen skälen till sitt ställningstagande. Genom att integrera bestämmelserna om domstolens behörighet på områden som regleras i avdelning IV med den allmänna fördragsordningen skulle man bland annat

- garantera att gemenskapsrätten på detta och andra områden får en enhetlig tillämpning och tolkning (se punkt a nedan),

- stärka det rättsliga skyddet, i synnerhet på områden som är särskilt sårbara i fråga om de grundläggande rättigheterna (se punkt b nedan),

- korrigera den paradoxala försvagning Amsterdamfördraget givit av det rättsliga skyddet i sådana civilrättsliga frågor som omfattas av artikel 65 i EG-fördraget (punkt c nedan), samt

- ge gemenskapens domstolsväsende möjlighet att arbeta normalt utan funktionsproblem (se punkt d nedan).

a) Garantera en enhetlig tillämpning och tolkning av gemenskapsrätten

Sedan Amsterdamfördragets ikraftträdande har EU gjort betydande lagstiftningsinsatser, vilka inleddes av Europeiska rådet i Tammerfors, och bekräftades i Haagprogrammet, i fråga om samarbetet i civilrättsliga frågor, asyl, invandring, visering och fri rörlighet för personer. Ett omfattande gemenskapsregelverk håller på att byggas upp som ett svar på förväntningarna från EU:s medborgare och invånare på att kunna leva inom ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Regelverket måste liksom övrig gemenskapsrätt få en enhetlig tolkning och tillämpning inom hela EU, något som garanteras av EG-domstolen. Eftersom regelverket ökar, inte bara i omfattning, utan i synnerhet i fråga om de rättigheter det ger, är det absolut nödvändigt att se till att det får en likvärdig tillämpning överallt inom EU.

Det förfarande som är viktigast för att domstolen skall kunna garantera gemenskapsrättens enhetlighet är sådana förhandsavgöranden som kan begäras enligt artikel 234 i EG-fördraget. Förfarandet bygger på ett nära samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna och är centralt för EG-rätten. Ett viktigt inslag är principen att alla nationella domstolar kan inleda dialog med domstolen.

Alla permanenta undantag från denna princip hindrar domstolen från att fullgöra sin uppgift att säkerställa gemenskapsrättens enhetlighet till förmån för alla rättssökande. Därför varnade domstolen redan 1995 för att ” en begränsning av möjligheterna att väcka talan vid domstolen skulle få till följd att den enhetliga tillämpningen och tolkningen av gemenskapsrätten inom hela unionen sattes i fara, med risk för att de enskilda skulle förlora ett verkningsfullt domstolsskydd och enhetligheten i rättspraxis undergrävas (…) Systemet med förhandsavgöranden utgör själva grundvalen för den inre marknadens funktion, eftersom det är grundläggande för att bevara den gemenskapsrättsliga karaktären hos den rätt som instiftats genom fördraget, och eftersom det har som mål att under alla omständigheter säkerställa att denna rätt får samma verkan i alla medlemsstater (…) En av domstolens viktigaste uppgifter består just i att säkerställa en sådan enhetlig tolkning, och det är genom att svar på de frågor som de nationella domstolarna ställer som domstolen fullgör sitt uppdrag”.[5]

Domstolen har senare upprepat detta, och beklagat att det sedan EG omvandlades till EU 1993 uppkommit ” avvikelser i domstolsprövningen inom unionen”. Domstolen rekommenderade ” att man gör systemet med rättsligt skydd enhetligt enligt gemenskapsmodellen” eftersom det ansågs vara ” det bästa sättet att garantera rättsefterlevnaden inom hela Europeiska unionen”.[6]

Kommissionen betonar att ett avgörande inslag i området med frihet, säkerhet och rättvisa är att det skall vara konsekvent. En enhetlig tolkning av det regelverk som byggts upp sedan dess är absolut nödvändig för att nå sådan konsekvens. Det är till exempel uppenbart att en enhetlig tillämpning av regelverket om invandring och asyl väsentligt skulle bidra till att minska sekundära förflyttningar mellan medlemsstaterna, något som varit ett stående problem sedan området inrättades. Erfarenheterna av civilrättsligt samarbete är också talande. Domstolen har sedan 1971 tillämpat Bryssel I-konventionen på ett sätt som gjort den till ett mycket effektivt instrument för de rättssökande (se punkt c nedan) men har däremot inte kunnat skapa enhetlighet i begreppen i Romkonventionen från 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser[7], varför den konventionen har tolkats på mycket olika sätt i olika medlemsstater.

Därför anser kommissionen att man bör tillämpa artikel 234 i EG-fördraget på hela detta område, där lagstiftningsarbetet är så aktivt. Ju mer gemenskapens regelverk på de områden som omfattas av avdelning IV utvecklas, bland annat eftersom man sedan beslutet i december 2004 allt oftare använder kvalificerad majoritet eller medbestämmandeförfarandet, desto mindre anledning finns det att behålla inskränkningarna i domstolens behörighet som fastställdes för en övergångsperiod på bara fem år. Kommissionen framhöll detta redan i sitt meddelande från december 2004.[8]

b) Stärka det rättsliga skyddet

Principen om ett verksamt rättsligt skydd är en allmän rättsprincip inom EG-rätten och en av de grundläggande rättigheterna i en rättsstat. Det undantag från principen som infördes genom artikel 68 i EG-fördraget avser sådan politik som är särskilt känslig med avseende på de grundläggande rättigheterna, och undantaget är avsett att skydda särskilt utsatta personer.

Den inskränkning i rätten att vända sig till domstolen som görs i artikel 68. 1 i EG-fördraget ger problem med det rättsliga skyddet i två fall.

För det första får nationella domstolar i första och andra instans inte begära att domstolen skall tolka den tillämpliga gemenskapsrätten i nationella tvister om enskildas rättigheter enligt sådan lagstiftning som antagits med stöd av avdelning IV. De berörda kan därför tvingas att uttömma alla nationella rättsmedel, upp till sista instans, för att få ett förhandsavgörande som kan klargöra deras rättigheter.

För det andra får personer som anser att deras grundläggande rättigheter kränkts genom en gemenskapsrättsakt som antagits enligt avdelning IV inget som helst rättsligt skydd innan de uttömt alla nationella rättsmedel, eftersom det bara är EG-domstolen som är behörig att ogiltigförklara en gemenskapsrättsakt.[9] Det verkar alltså som om en nationell domstol i första eller andra instans, även om den är övertygad om att den berörda rättsakten är ogiltig, ändå enligt artikel 68.1 i EG-fördraget måste tillämpa bestämmelsen utan att kunna hänskjuta frågan till EG-domstolen. Dessutom får domstolen tydligen inte heller bevilja någon form av provisoriskt rättsligt skydd, eftersom ett interimistiskt åsidosättande av en gemenskapsrättsakt är tillåtet bara när det åtföljs av ett förhandsavgörande avseende rättsaktens giltighet.[10]

I båda fallen innebär inskränkningarna i domstolens behörighet enligt artikel 68.1 i EG-fördraget alltså i praktiken att de berörda berövas ett verksamt rättsligt skydd. Ofta har de inte heller tillräckliga ekonomiska resurser för att uttömma alla nationella rättsmedel i dessa frågor eller så behöver de få saken prövad snabbt. De som skyddas av bestämmelserna i avdelning IV är bland annat asylsökande eller de som kommit via anhöriginvandring enligt direktiv 2003/86/EG, 2004/83/EG och 2005/85/EG, tredjelandsmedborgare som vill överklaga utvisningsbesked eller som anser sig vara utsatta för diskriminering, men också minderåriga i underhållstvister eller i vårdnadstvister i den breda bemärkelse som avses i förordning (EG) nr 2201/2003[11]. I civilrättsliga och handelsrättsliga frågor som omfattas av förordningarna (EG) nr 44/2001, (EG) nr 1348/2000, (EG) nr 1206/2001 eller (EG) nr 805/2004 kan tvisterna också lätt bli ohållbara eller alltför dyra för små och medelstora företag, om de måste gå ända till landets högsta domstol innan EG-domstolen kan uttala sig om deras rättigheter.

Det bör tilläggas att kravet på att föra ett mäl ända till sista instans och invänta att det först efter månader eller till och med år av processer blir möjligt att begära förhandsavgörande också strider mot principen om processekonomi. Det kan leda till onödigt resursslöseri för nationella domstolar, som på andra områden är fria att avgöra när det är mest effektivt att begära ett förhandsavgörande. Bland annat när det gäller grundläggande rättigheter kan ett tidigt ingripande från EG-domstolen enligt artikel 234 i EG-fördraget göra det möjligt att lösa problem i ett inledande skede och därmed undvika att svåra rättsliga ställningstaganden måste prövas i flera nationella instanser, eller till och med i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Enligt artikel 68. 2 i EG-fördraget är domstolen inte behörig att ”döma i frågor som rör sådana åtgärder eller beslut enligt artikel 62.1 som gäller upprätthållande av lag och ordning och skydd av den inre säkerheten”.[12]

Punktens lydelse tyder på att den utesluter att domstolen skulle ha någon som helst kontroll över gemenskapsåtgärder som antagits av lagstiftaren enligt 62.1 i EG-fördraget, om de inte gäller upprätthållande av lag och ordning och skydd av den inre säkerheten. Det är frågan om gemenskapsbestämmelser som avser att förbjuda alla kontroller av resande vid EU:s inre gränser, samt möjligheten att undantagsvis tillfälligt återinföra sådana kontroller. Eftersom de nationella domstolarna per definition inte heller får bedöma giltigheten i sådana gemenskapsbestämmelser[13] är de undantagna från all domstolskontroll, vilket knappast kan motiveras inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Att domstolen inte är behörig i fråga om allmän ordning är inte heller konsekvent i förhållande till resten av fördraget. Sedan gemenskapens bildades har domstolens uppgift varit att yttra sig om huruvida sådana nationella åtgärder för upprätthållande av lag och ordning och skydd av den inre säkerheten som vidtagits inom ramen för fördragens tillämpningsområde är förenliga med gemenskapsrätten. Som exempel kan nämnas nationell lagstiftning och administrativa beslut som kan hindra fri rörlighet för varor och kapital eller personer, vilket även kan omfatta utvisning av unionsmedborgare från en mottagande medlemsstat till ursprungsstaten i syfte att upprätthålla allmän ordning.[14] Domstolen har alltid kontrollerat proportionaliteten och övriga garantier[15] som avgränsar medlemsstaternas behörighet, kontroller som tagit full hänsyn till behovet av allmän ordning, och har lämnat medlemsstaterna lämpligt handlingsutrymme.[16] Även på det område som regleras i avdelning IV får medlemsstaterna vidta olika åtgärder som gäller upprätthållande av lag och ordning och som ingår i domstolens behörighet. I en rättssgemenskap bör i vilket fall som helst lag och ordning upprätthållas genom åtgärder som avser lagstiftning eller rättstillämpning, och det gynnas knappast av att man försvårar tillgången till rättsväsendet.

Kommissionen undrar slutligen hur Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna skulle påverkas om artikel 68 i EG-fördraget inte anpassades. Dels har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna meddelat att medlemsstaterna är gemensamt ansvariga för alla överträdelser av den konventionen, som direkt följer av gemenskapens primärrätt.[17] Samma domstol har visserligen också i fråga om rättsakter som antas av institutionerna uttalat att det skydd av de grundläggande rättigheterna som gemenskapsrätten erbjuder är ”likvärdigt” med det som erbjuds i konventionen, men den bedömning av likvärdigheten som Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter gjorde avsåg den allmänna fördragsordningen avseende EG-domstolens behörighet.[18]

Kommissionen anser därför att kravet på att stärka det rättsliga skyddet medför att artikel 68.1 och 68.2 i EG-fördraget snarast bör upphöra att tillämpas och att man istället använder den allmänna fördragsordningen.

c) Korrigera försvagningen av det rättsliga skyddet inom samarbetet i civilrättsliga frågor

Från 1971 till 2002, då förordning (EG) nr 44/2001 trädde i kraft, var domstolen behörig att lämna förhandsbesked om tolkningen av den så kallade Bryssel I-konventionen från 1968[19] på begäran inte bara från medlemsstaternas domstolar i sista instans, utan även från andra instans[20]. Under 30 år har domstolen därmed kunnat ge de nationella domstolarna i andra instans – i civilrättsliga frågor avseende enskilda medborgar eller handelsrättsliga frågor avseende företag – många och viktiga förhandsbesked om tolkningen av konventionen, som inneburit ett stort framsteg i arbetet med den europeiska integrationen.

Därför är det paradoxalt att Amsterdamfördraget, som tog in dessa frågor inom ramen för gemenskapsrätten och skulle ge lagstiftaren möjlighet att omvandla de tidigare konventionerna till förordningar, samtidigt genom artikel 68.1 i EG-fördraget allvarligt inskränker domstolens behörighet att tolka dessa förordningar, genom att domstolarna i andra instans utesluts och endast domstolar i sista instans får begära förhandsavgörande.

Hade de nationella domstolarna varit underställda denna inskränkning mellan 1971 och 2002 skulle troligen en mycket stor del av domstolens rättspraxis i civilrättsliga och handelsrättsliga frågor[21] antingen aldrig ha kommit till stånd eller ha kommit medborgarna och de ekonomiska aktörerna till del först efter tidskrävande och dyra förfaranden. Det finns inget skäl till att medborgarna och de ekonomiska aktörerna skulle acceptera ett snävare rättsligt skydd än under de senaste 30 åren.

Eftersom övergångsperioden löpt ut bör rådet nu utnyttja artikel 67.2, andra strecksatsen i EG-fördraget för att korrigera denna försvagning av skyddet och istället använda den allmänna fördragsordningen i artikel 234 i samma fördrag på det civilrättsliga samarbetet.

d) Förtroendet för EG-domstolen

Artikel 68.1 i EG-fördraget motiverades delvis av att man ville undvika att dränka domstolen i begäranden om förhandsavgöranden i de frågor som omfattas av avdelning IV. Ett annat skäl kan ha varit att man fruktade att förhandsavgörandena skulle försena de nationella rättsliga förfarandena i vissa frågor – t.ex. inom asylrätten.

Kommissionen anser att man kan ha förtroende för domstolen, effektiviteten i de instrument för intern organisation som den nu förfogar över, och de nya möjligheter som införts genom Nicefördraget. Domstolen upplever för närvarande en väsentlig minskning av den genomsnittliga behandlingstiden för förhandsavgöranden.[22] Genom det nya förfarandet med skyndsam handläggning har domstolen dessutom redan visat att den vid behov kan behandla förhandsavgöranden snabbare. Det finns också möjlighet att införa särskilda bestämmelser om omedelbar behandling av särskilt trängande mål i domstolens stadga – tack vare den nya rättsliga grunden i artikel 245, andra stycket, som infördes genom Nicefördraget – och i domstolens rättegångsregler.

På andra områden där de nationella rättsförfarandena är lika brådskande, t.ex. i straffrättsliga frågor, har fördragen inte minskat möjligheten att vända sig till EG-domstolen till de nationella domstolarna i sista instans. Det rättsliga skyddet i frågor som omfattas av avdelning VI i EU-fördraget är otillräckligt, eftersom artikel 35.2 förutsätter att medlemsstaterna valt att delta – något som bara fjorton medlemsstater gjort. Därför är det underligt att de medlemsstater som faktiskt valt att delta kan ge alla domstolar tillstånd att begära förhandsbesked från EG-domstolen, trots att detta inte är möjligt enligt avdelning IV. (Elva medlemsstater har utnyttjat denna möjlighet).

Kommissionen anser inte att det räcker med att hänvisa till domarnas arbetsbelastning för att, inom dagens område med frihet, säkerhet och rättvisa, motivera en bestämmelse som kan skada ett verksamt rättsligt skydd och gemenskapsrättens enhetlighet.

Slutsatser

Liksom EU självt skapas området med frihet, säkerhet och rättvisa i etapper. Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande och Europeiska rådets möte i Tammerfors har avdelning IV i EG-fördraget gjort det möjligt att bygga upp ett omfattande regelverk som gynnar EU:s medborgare och invånare i många situationer i det dagliga livet.

Eftersom övergångsperioden löpt ut, bör rådet nu snarast fullgöra sin skyldighet enligt artikel 67 i EG-fördraget, och på nytt ge domstolen full behörighet att meddela förhandsavgöranden om gällande lag. Detta behövs för att fullt ut garantera den grundläggande rätten till ett verksamt rättsligt skydd och en enhetlig gemenskapsrätt, och därmed fylla ett tomrum som inte längre bör finnas inom ett verkligt område för rättvisa.

BILAGA

UTKAST TILL RÅDETS BESLUT

om anpassning av bestämmelserna om domstolen på de områden som omfattas av avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 67.2 andra strecksatsen,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

1. Enligt artikel 68.1 i EG-fördraget skall artikel 234 tillämpas på avdelning IV i tredje delen av fördraget under de förhållanden och på de villkor som anges i den bestämmelsen. Enligt artikel 68.2 skall domstolen under inga omständigheter vara behörig att döma i frågor som rör sådana åtgärder eller beslut enligt artikel 62.1 som gäller upprätthållande av lag och ordning och skydd av den inre säkerheten. Också artikel 2.1, tredje stycket i protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar utesluter att EG-domstolen skall vara behörig i fråga om åtgärder eller beslut som rör upprätthållandet av lag och ordning och skyddet av den inre säkerheten. Enligt artikel 68.3 i EG-fördraget får rådet, kommissionen eller en medlemsstat begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande om tolkningen av denna avdelning eller av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner på grundval av denna avdelning. Domstolens förhandsavgörande till följd av en sådan begäran skall inte tillämpas på sådana domstolsavgöranden i medlemsstaterna som har vunnit rättskraft.

2. Enligt artikel 67.2 andra strecksatsen i EG-fördraget skall rådet efter att ha hört Europaparlamentet enhälligt besluta i syfte att anpassa bestämmelserna om domstolens behörighet, efter en övergångsperiod av fem år efter Amsterdamföredragets ikraftträdande.

3. Denna anpassning bör ske genom att låta gällande bestämmelser på de områden som regleras i avdelning IV omfattas av den allmänna fördragsordningen. De särskilda bestämmelserna bör därför upphöra att tillämpas till förmån för de allmänna bestämmelserna i fördraget, bland annat artikel 234 i detta.

4. Enligt artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, som fogats till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall Danmark inte delta i antagandet av detta beslut, och det skall inte vara bindande för eller tillämpligt i Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Enda artikel

1. Från och med den [1 januari 2007] skall artikel 234 i fördraget tillämpas på alla begäranden som nationella domstolar riktar till EG-domstolen om förhandsbesked i frågor som omfattas av avdelning IV i tredje delen av fördraget eller om giltigheten och tolkningen av rättsakter som antagits av gemenskapens institutioner enligt den avdelningen, inklusive sådana begäranden som gjorts före den [1 januari 2007] och som ännu inte avgjorts av EG-domstolen den dagen.

2. Från och med den [1 januari 2007] skall artikel 2.1, tredje stycket, andra meningen i protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar upphöra att tillämpas i gemenskapsrätten.

3. Från och med den [1 januari 2007] skall artikel 68 i EG-fördraget upphöra att tillämpas.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnarOrdförande

[1] Se bland annat EG-domstolens domar i mål 294/83, Les Verts mot Europaparlamentet, Rec. s. 1339, punkt 23, mål 222/84, Johnston, Rec. 1986, s. 1651, punkt 18, mål C-50/00 P, Unión de pequeños agricultores, REG 2002, s. I-6677, punkterna 38–40.

[2] Rådet har beslutat att enligt artikel 67.2 andra strecksatsen i EG-fördraget utvidga tillämpningen av medbeslutandefördfarandet, se beslut 2004/927/EG av den 22 december 2004, EUT L 396, 31.12.2004, s. 45. Kommissionen gjorde vid detta tillfälle följande uttalande till rådets protokoll: ”Kommissionen vill erinra om att enligt artikel 67.2 skall rådet inte endast besluta i syfte att reglera områden som bör omfattas av medbeslutandeförfarandet utan även för att anpassa bestämmelserna om domstolens behörighet. Om man i enlighet med detta beslut övergår till medbeslutande för de flesta områdena inom avdelning IV, bidrar detta i hög grad till att öka den demokratiska legitimiteten i de rättsakter som antas enligt denna avdelning, och såtillvida kan kommissionen välkomna beslutet. Det är emellertid inte godtagbart att det i beslutet inte föreskrivs någon anpassning av domstolens behörighet, vilket innebär att möjligheten till prövning vid domstolen fortsätter att vara begränsad. Kommissionen är fast övertygad om att på detta område, som är så nära knutet till enskildas rättigheter, är det även viktigt att lagenhetligheten stärks”. Samma inställning uttrycktes av Europaparlamentet i Bourlangesbetänkandet som antogs den 16 december 2004.

[3] I punkten sägs: ”Rådet, kommissionen eller en medlemsstat får begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande om tolkningen av denna avdelning eller av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner på grundval av denna avdelning. (…)”.

[4] I punkten sägs: ” Domstolen skall under inga omständigheter vara behörig att döma i frågor som rör sådana åtgärder eller beslut enligt artikel 62.1 som gäller upprätthållande av lag och ordning och skydd av den inre säkerheten”.

[5] Se domstolens yttrande över vissa aspekter av tillämpningen av fördraget om Europeiska unionen, 1995, s. 5–6.

[6] Se inlägget från Gil Carlos Rodríguez Iglesias, EG-domstolens ordförande, under arbetet med Europeiska konventet, CONV 572/03 av den 20 februari 2003. Se även s. 31-33 i domstolens diskussionsunderlag: ”Rättsskipningen inom den Europeiska unionen inför framtiden” från 2000, där domstolen noterar undantaget enligt artikel 68 i EG-fördraget, men upprepar den allmänna principen för att betona att ” Det förefaller (…) nödvändigt att låta samtliga nationella domstolar ha möjligheten att begära förhandsavgörande av domstolen” och att ” en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten (…) ofta beroende av att de tolkningsfrågor som uppkommer i de nationella domstolarna inte lämnas obesvarade fram till överklagande eller kassation, utan av att svaren redan från början ges av domstolen, vilket gör det möjligt att redan på ett tidigt stadium fastställa rättspraxis i unionens medlemsstater”.

[7] Kommissionen har nyligen lagt ett förslag till förordning för att överföra denna konvention från det mellanstatliga samarbetet till gemenskapssamarbetet (Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), KOM(2005) 650.

[8] Se fotnot på sidan 2.

[9] Mål 314/85, Foto-Frost, Rec. 1987, s. 4199.

[10] Förenade mål C-143/88 och C-92/89, Zuckerfabrik Süderdithmarschen, Rec. 1991, s. I-415 samt mål C-465/93, Atlanta, REG 1995, s. I-3761. De grundläggande principerna i rättspraxis som utarbetats genom Foto-Frost, Zuckerfabrik och Atlanta-målen är också tillämpliga på avdelning IV. Ibland har man påpekat att de nationella domstolarna undantagsvis bör tillerkännas möjligheten att inte tillämpa gemenskapsrättsakter som de anser strider mot fördraget, för att undvika sådana problem med rättsligt skydd som behandlas i det här meddelandet. Men en sådan lösning skulle medföra en allvarlig inskränkning av EG-rättens självständighet och enhetlighet.

[11] Eftersom minderåriga måste få ett konsekvent och verksamt rättsligt skydd måste vårdnadstvister enligt förordning (EG) nr 2201/2003 ofta slitas så snabbt som möjligt. Även om domar som meddelas enligt förordning (EG) nr 2201/2003 ofta överklagas går de bara sällan så långt som till sista instans.

[12] Den inskränkning i domstolens behörighet som görs i artikel 2.1, tredje stycket i protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar, avseende de delar av Schengenregelverket som införlivats med gemenskapsrätten liknar bestämmelsen i artikel 68.2 i EG-fördraget och bör därför anpassas på samma sätt som denna sistnämnda bestämmelse.

[13] Kommissionen anser i motsats till vad som ibland framförts att denna punkt inte är tillämplig på nationella åtgärder för upprätthållande av lag och ordning och skydd av den inre säkerheten. Detta följer även av rubriken till punkt 2. Det sägs varken i artikel 226 i EG-fördraget eller i artikel 234 i samma fördrag att domstolen aldrig skall ”döma” ”i” frågor om nationella beslut eller åtgärder, och sådana åtgärder vidtas inte heller ”enligt artikel 62.1” i EG-fördraget.

[14] Sådana åtgärder bygger bland annat på artikel 39.3 och artikel 46 i EG-fördraget och måste följa de garantier som ges i rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, EGT 56, 4.4.1964, s. 850. Från och med den 30 april 2006 har det direktivet ersatts av direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004.

[15] Se bl.a. det tidigare citerade direktiv 64/221/EEG.

[16] Se bl.a. mål C-100/2001, Olazábal, REG 2002, s. I-10981.

[17] Se dom av den 18 februari 1999, Matthews mot Förenade kungariket (nr 24833/94).

[18] Se dom av den 30 juni 2005, Bosphorus mot Irland (nr 45036/98), punkterna 96–99 och 160–165. Domstolen drog slutsatsen att det föreligger presumtion om förenlighet med konventionen när det gäller uppfyllandet av skyldigheter som följer av sekundärrättsliga rättsakter.

[19] Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.

[20] Artikel 2 i protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstolens behörighet och om verkställighet av avgöranden på privaträttens område. När artikel 37 i Brysselkonventionen tillämpades hade även domstolar i första instans rätt vända sig till EG-domstolen.

[21] Det är särskilt frapperande att domar som är väsentliga för Brysselkonventionens tillämpning, och även för förordning (EG) nr 4/2001, meddelats av domstolen sedan domstolar i andra instans begärt förhandsbesked. Detta är fallet i synnerhet när det gäller domarna i mål 21/76, Bier Mines de Potasse d’Alsace, mål 14/76, De Bloos, mål 12/76, Tessili, mål 125/79, Denilauler, mål C-398-92, Mund-Fester, mål nr C-261-90, Reichert och domen i mål nr C-412/98, Group Josi , vilka förtydligade om konventionen var tillämplig på rättssökande som var bosatta i tredjeland. Detsamma gäller domen i mål nr C-281-02, Owuzu-Jackson, som var av avgörande betydelse för att tolka räckvidden av Brysselkonventionens tillämpningsområde.

[22] Se domstolens pressmeddelande nr 14/06 av den 13 februari 2006 med titeln ”Domstolen: verksamhetsstatistik 2005 – framstegen under år 2004 befästs och fortskrider”.