52005DC0352

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 28.7.2005

KOM(2005) 352 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

om en mekanism för övervakning och utvärdering av tredjeland i kampen mot olaglig invandring

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

om en mekanism för övervakning och utvärdering av tredj eland i kampen mot olaglig invandring

Övervaknings- och utvärderingsrapport (Pilot 2004)

Inledning

Europeiska rådet beslutade att EU:s dialog och åtgärder med tredjeland vad gäller migration bör ingå i en övergripande, samlad och balanserad strategi. I juni 2003 erkände rådet också vikten av att utveckla en utvärderingsmekanism för att övervaka relationerna med tredjeland. I de slutsatser som antogs i december 2003 beskrivs syftet med mekanismen, som är att övervaka migrationssituationen i berörda länder utanför EU och deras administrativa och institutionella kapacitet att hantera asyl- och migrationsfrågor, samt vilka åtgärder som vidtas för att åtgärda olaglig migration. Kommissionen uppmanades att lägga fram en årlig rapport om vissa tredjeländer. Denna första årsrapport är en pilotrapport om mekanismen för övervakning och utvärdering av samarbetet med tredjeland när det gäller olaglig invandring. Rapporten omfattar ett visst antal länder[1]: Albanien, Kina, Libyen, Marocko, Ryssland, Serbien och Montenegro, Tunisien and Ukraina.

Rapporten innehåller en kortfattad översikt över kommissionens analys av de nuvarande relationerna med dessa länder i fråga om invandring, och ett antal politiska rekommendationer görs i enlighet med rådets uppmaning. Rekommendationerna avser olika alternativ genom vilka EU och dess medlemsstater skulle kunna samarbeta för att hjälpa landet i fråga att hantera migrationsfrågor. Eftersom det är fråga om den första rapporten omfattar den också tekniska rekommendationer som har till syfte att förbättra mekanismen. Bilagan innehåller en närmare analys av EU:s samarbete med de berörda länderna och mer detaljerad faktainformation om vart och ett land med fokus på de prioriteringar rådet lyft fram. Informationen i denna rapport och dess bilagor har samlats in av kommissionens avdelningar och dess delegationer i de berörda länderna utanför EU. I rapporten används information som lämnats av medlemsstaterna och/eller samlats in direkt i de berörda länderna utanför EU, ibland med hjälp av medlemsstaterna, internationella organisationer och deras företrädare i regionen. Rapporten omfattar också material som samlats in genom direkta kontakter med myndigheter i tredjeland. Denna rapport täcker den viktigaste utvecklingen fram till den 20 december 2004.

Det varierar kraftigt i vilken omfattning länderna bedriver samarbete med gemenskapen. De länder som valts täcker hela skalan: en del har inga formella förbindelser med gemenskapen, medan andra bedriver ett mycket nära samarbete och systematisk övervakning av migrationsfrågor. Därför uppvisar inte endast detaljinformationen utan också slutsatserna och möjligheterna att främja samarbetet kraftiga variationer. Förhoppningen är att denna rapport skall hjälpa rådet att bedöma nivån på samarbetet med vart och ett land i kampen mot olaglig invandring, såsom förutsätts i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Sevilla år 2002.

Albanien

Översikt

EU bedriver samarbete med den albanska regeringen på flera nivåer, och vid behov berörs också migrationsfrågor[2]. Enligt det blivande stabiliserings- och associeringsavtalet skall migrationsfrågor behandlas inom ramen för en av de underkommittéer som kommer att tillsättas med stöd av avtalet. Vid behov diskuteras också frågor som gäller frihet, säkerhet och rättvisa inom ramen för genomförandet av EG:s biståndsprogram i Albanien.[3] Albanien har gjort framsteg när det gäller kontrollen av olaglig invandring/människohandel som riktar sig till EU via Adriatiska havet och Joniska havet, men fler och fortsatta insatser på detta område behövs. Den nödvändiga ramlagstiftningen på migrations- och asylområdet har antagits, men en del av den nödvändiga sekundärlagstiftningen till stöd för den saknas fortfarande. Framstegen hindras av Albaniens begränsade administrativa och ekonomiska resurser, som leder till att gällande lagstiftning inte kan genomföras i full utsträckning. De framgångsrika förhandlingarna om ett återtagandeavtal på gemenskapsnivå (som bör träda i kraft 2005) är en positiv utveckling i Albaniens migrationspolitik och ett tecken på en beredvillighet att ta ansvar på internationell nivå.

Rekommendationer

Albanien har visat en positiv inställning när det gäller att samarbeta med kommissionen om migrationsfrågor.

Albanien bör uppmuntras att vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera att den rättsliga ram som gäller i landet genomförs och dess efterlevnad kontrolleras på migrations- och asylområdet och när det gäller vissa därmed förknippade frågor (t.ex. strafflagstiftning mot organiserad brottslighet och människohandel).

Albanien bör uppmuntras och vid behov på diplomatisk väg hjälpas att ingå återtagandeavtal inte bara med grannländerna utan också med ursprungsländerna för de migranter som använder Albanien som transiteringsväg.

Slutligen, när migrationsfrågor i ett vidare sammanhang ses som en del av utvecklingspolitiken, är det viktigt att gemenskapens nuvarande insatser kompletteras med att det görs lättare att föra över penningförsändelser, som för närvarande är av största vikt för Albaniens makroekonomiska stabilitet. Detta skulle kunna göras genom att man utvecklar Albaniens finansiella sektor och främjar samarbetet med internationella bankkoncerner, inte bara för att underlätta överföring av penningsförsändelser utan också för att småningom minska mängden kontanta pengar som är i omlopp i landet och därmed begränsa möjligheterna till penningtvätt och skatteflykt.

Kina

Översikt

Handelssamarbetet och det ekonomiska samarbetet mellan EU och Kina på 1980-talet förde fram till en bred politisk dialog, som bekräftades genom en skriftväxling som ägde rum 1994. Den egentliga dialogen med Kina om migrationsfrågor började dock först efter tragedin i Dover i juni år 2000, när 58 presumtiva olagliga invandrare miste livet. Sedan dess har fem överläggningar ägt rum på hög nivå mellan EU och Kina om kampen mot olaglig migration och människohandel.

I gemenskapens budget öronmärktes 2002 ett anslag på 10 miljoner euro för genomförande av ett samarbetsprojekt med Kina för att bekämpa olaglig invandring. Olyckligtvis visade det sig omöjligt att utveckla ett sådant projekt i samarbete med de kinesiska myndigheterna. Överläggningarna på hög nivå har dock utan tvekan underlättat en konstruktiv dialog om frågor av gemensamt intresse.[4] I februari 2004 undertecknade Kina och EU avtalet om status som godkänt resmål, som gör det möjligt för turistgrupper från Kina att besöka EU och som ålägger de kinesiska myndigheterna att ta tillbaka turister som uppehållit sig i EU längre än visumet tillåter. Sonderingsförhandlingar har nyligen ägt rum i syfte att uppnå ett avtal om återtagande mellan EU och Kina. I detta sammanhang har EU med anledning av att båda sidor uttryckt intresse för detta samtyckt till att diskutera viseringslättnader för vissa kinesiska personalkategorier. Vid toppmötet i december 2004 utfärdades ett gemensamt uttalande där parterna uttryckte en gemensam förhoppning om att förhandlingarna om dessa frågor skall inledas så snart det är tekniskt och juridiskt möjligt.

Rekommendationer

En dialog håller på att utvecklas mellan EU och Kina om hur migrationen skall hanteras, och det bör välkomnas. Dessutom bör det erkännas att laglig migration är viktigt för Kina (med tanke på mängden fackfolk och studenter som är lockade av att studera och arbeta i EU). EU skulle kunna föreslå att en genuin diskussion inleds om invandring i båda riktningarna och att överläggningarna på hög nivå får en större räckvidd i detta syfte.

Kina bör fortsättningsvis fås att åta sig att minska den olagliga invandringen av kineser med tanke på det stora mänskliga lidande som ofta åtföljer olaglig migration. Man kan försöka minska den olagliga invandringen genom att främja samarbete och utbyte av sakkunskap mellan förvaltningarna i Kina och EU:s medlemsstater, bland annat genom att utnyttja de möjligheter som Aeneas-programmet erbjuder. Kommissionen kommer att bygga vidare på resultaten av toppmötet mellan EU och Kina i synnerhet genom att försöka inleda förhandlingar om ett framtida bilateralt avtal om återtagande mellan Europeiska gemenskapen och Kina samt parallella diskussioner med Kina om viseringslättnader för vissa personalkategorier.

Libyen

Översikt

EU har inga formella relationer med Libyen, och Libyen deltar inte i Barcelona-processen. Därför finns det i nuläget inga möjligheter till en officiell dialog mellan EU och Libyen om hur migrationsfrågor skall skötas. Såsom rådet (allmänna frågor) konstaterade den 11 oktober 2004 har Libyen emellertid gjort stora framsteg mot en återintegrering i det internationella samfundet.

Efter ett sonderingsuppdrag i Libyen i maj 2003 genomförde en grupp tekniska experter från medlemsländerna under kommissionens ledning en undersökning om olaglig invandring i Libyen mellan den 27 november och den 6 december 2004. Det konstateras att migrationstrycket på Libyen troligen kommer att öka. Libyen har identifierats som en potentiell prioritet, där kommissionen skulle kunna vidta åtgärder och bevilja stöd inom ramen för Aeneas-programmet för perioden 2004–2006. Huruvida gemenskapsstöd skall beviljas Libyen för att bekämpa olaglig invandring och i vilken form det sker - direkt eller via regionalpolitiken - avgörs emellertid av rådet på grundval av resultatet av den tekniska expertgruppens undersökning. Expertgruppens rapport om uppdraget i Libyen lades fram för Coreper i april 2005 och den kommer att diskuteras vid rådsmötet i juni.

Rekommendationer

Kommissionen rekommenderar att Libyen uppmuntras att reagera positivt på EU:s engagemangspolitik, samtidigt som den upprepar att slutmålet för allt samarbete är att fullständigt integrera Libyen i Barcelona-processen. Dialog och samarbete med Libyen när det gäller frågor som institutionsuppbyggnad, utbildning och skapande av ett system för hantering av asylärenden kräver ett långsiktigt engagemang av EU och dess medlemsstater. Kommissionen konstaterar att den regionala dimensionen i den utmaning Libyen och andra afrikanska länder står inför på grund av migrationen måste beaktas om man vill uppnå varaktiga lösningar på detta område. Kommissionen kommer att undersöka hur dialogen med regionala organisationer i Afrika om migrationsfrågor skulle kunna förstärkas.

Marocko

Översikt

Sedan associeringsavtalet mellan EG och Marocko trädde i kraft den 1 mars 2000 har betydande framsteg gjorts med att bygga upp ett förtroende mellan EU och Marocko. Tillsättandet av arbetsgruppen för migrationsfrågor och sociala frågor är ett betydande framsteg, och detsamma gäller avtalet om en handlingsplan för den europeiska grannskapspolitiken[5]. Marocko gör också gemensamma ansträngningar med grannlandet Spanien för att begränsa strömmen av olaglig migration sjövägen, eftersom den orsakar stora humanitära problem. Marocko har också gjort ansträngningar för att samarbeta med tredje land, särskilt Nigeria.

Trots flera förhandlingsomgångar har EU och Marocko ännu inte kunnat enas om ett avtal om återtagande. De flesta olösta frågorna är obetydliga, men en del av dem är problematiska, till exempel återtagandet av personer som är medborgare i något annat land än det egna landet och frågan om i vilken form bevisen skall lämnas.

Ett konkret samarbete om projekt som syftar till att utveckla Marockos möjligheter att hantera migrationen har inletts inom ramen för budgetposten för Meda-programmet. Marocko nämns också i Aeneas-programmet som ett av de länder i Maghreb-regionen som skall stå i fokus för åtgärder åren 2004–2006[6].

Rekommendationer

Marocko har haft en positiv attityd under diskussionerna med EU. Noteras bör de betydande framsteg Marocko gjort hittills när det gäller att hantera migrationen, och Marockos öppna inställning till regionalt samarbete bör erkännas.

Samtidigt måste det framhävas hur viktigt det är att göra ytterligare ansträngningar för att begränsa strömmen av olaglig migration över Medelhavet, eftersom priset i form av mänskligt lidande är så högt. För den skull bör Marocko bedriva ett nära samarbete med EU för att genomföra handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken och för att slutligen nå samförstånd om och kunna ingå ett avtal om återtagande med EU.

En fortsatt dialog bör uppmuntras inte bara mellan Marocko och dess grannländer i den egna regionen utan också med grannländerna längre söderut, därifrån migrationsströmmarna kommer, för att man skall kunna utarbeta regionala strategier för att kunna hantera migrationsströmmarna med större framgång.

RYSSLAND

Översikt

Hörnstenen i relationerna mellan EU och Ryssland är avtalet om partnerskap och samarbete, som trädde i kraft den 1 december 1997[7]. På politisk nivå diskuteras frågor som gäller frihet, säkerhet och rättvisa regelbundet också vid toppmötena mellan EU och Ryssland, som äger rum var sjätte månad. På praktisk nivå har EU utvecklat särskilda instrument för att stärka samarbetet kring frågor som gäller frihet, säkerhet och rättvisa. Det är bland annat fråga om den gemensamma handlingsplanen från år 2000 om organiserad brottslighet och redskapet för dess genomförande, nätverket av EU-kontaktpersoner.

Under de senaste åren har Ryssland blivit både ursprungs-, transit- och destinationsland för migranter. Ryssland har vidtagit åtgärder för att stärka kontrollen av gränsen mot Kaukasus, men uppger att bristen på resurser har varit ett hinder för betydande framsteg längs gränsen i söder och öster. Ryssland har beviljats mer än 2,6 miljarder euro inom ramen för Tacis-programmet sedan det började 1991[8], och ett preliminärt belopp på 20 miljoner euro har öronmärkts i det nationella vägledande programmet för 2004–2006 för att utveckla det ryska asylsystemet, förbättra samordningen mellan migrationsmyndigheterna och bana väg för ett avtal om återtagande mellan EU och Ryssland. Ryssland är också ett av de länder som i första hand skall bli föremål för åtgärder och beviljas stöd inom ramen för Aeneas-programmet.

Rekommendationer

EU:s och Rysslands gemensamma område för frihet, säkerhet och rättvisa inom ramen för avtalet om partnerskap och samarbete tillhandahåller den huvudsakliga ramen för att utveckla och utvidga vårt övergripande samarbete på området för frihet, säkerhet och rättvisa. Samarbetet med Ryssland när det gäller migrationspolitik är en viktig angelägenhet av gemensamt intresse och med allt större relevans. EU bör uppmana Ryssland att inleda en mångsidig dialog inom ramen för det permanenta samarbetsrådet om alla migrationsrelaterade frågor, däribland asylfrågor, kampen mot olaglig invandring och människohandel.

Framsteg i de pågående förhandlingarna med Ryssland om återtagande och viseringslättnader är välkomna, och Ryssland bör uppmanas att slutföra förhandlingarna om båda avtalen samtidigt år 2005. Ryssland bör också uppmuntras att ingå avtal om återtagande med de grannländer därifrån migrationsströmmarna kommer. Under toppmötet i St. Petersburg kom EU och Ryssland överens om att granska förutsättningarna för visumfria resor på lång sikt. Ryssland bör också uppmanas att slutföra sina gränsavtal med Estland och Lettland och att fortsätta sina förhandlingar med Litauen.

Både EU och Ryssland måste villigt svara på utmaningen att finna en balans mellan säkerhetsaspekter å ena sidan och frihet och rättvisa å andra sidan. När balansen väl uppnåtts måste den garantera de nödvändiga villkoren för en effektiv integrering av lagliga invandrare, särskilt genom att man utvecklar en konsekvent politik för en kontrollerad arbetskraftsinvandring.

Serbien och Montenegro

Översikt

På grund av den långvariga och komplicerade grundlagsreform som genomfördes i Serbien och Montenegro[9] åren 2002 och 2003 står landet ännu inför särskilda utmaningar vad gäller fastställandet av den faktiska befogenhetsfördelningen mellan statsförbundet och de båda republikerna. Myndigheterna i Serbien och Montenegro har gjort vissa framsteg när det gäller migrations- och asylfrågor, men ytterligare insatser behövs. De avtal om återtagande som Serbien och Montenegro ingått med medlemsstater och grannländer håller visserligen på att genomföras, men bristen på resurser gör det svårt att återintegrera återvändande personer.

Praktiska samarbetsprojekt på både nationell och regional nivå har redan inletts med Serbien och Montenegro inom ramen för Cardsprogrammet[10]. Kommissionen har bl.a. i Aeneas-programmet identifierat utvecklandet av en nationell politik som baserar sig på en enhetlig strategi för myndigheterna i de båda delrepublikerna i migrationsfrågor som en central prioritering för Serbien och Montenegro. Kommissionen har också föreslagit att nationella och regionala strategier skall utvecklas för att hindra människohandel och för att informera potentiella utvandrare om farorna med (och alternativen till) olaglig invandring.

Rekommendationer:

Kommissionen konstaterar att myndigheterna i Serbien och Montenegro har en positiv inställning till att arbeta med Europeiska gemenskapen och dess institutioner. Serbien och Montenegro bör dock uppmanas att förbättra samarbetet mellan statsförbundet och de båda delrepublikerna för att det europeiska partnerskapet skall kunna genomföras effektivt med hjälp av den relevanta handlingsplanen. I detta syfte skulle Serbien och Montenegro kunna uppmuntras att vidta arrangemang för att kontrollera om den politik som utvecklats på statsförbundsnivå genomförs konsekvent i de båda delrepublikerna.

Dessutom kan det hända att rådet vill främja eller underlätta en dialog mellan Belgrad och Pristina för effektivare hantering av återvändande enligt linjedragningarna i EU:s partnerskapsplan och för att minska transiteringen av olagliga migranter via detta territorium.

Tunisien

Översikt

Associeringsavtalet som undertecknades 1995 och trädde i kraft den 1 mars 1998 reglerar de bilaterala relationerna mellan EU och Tunisien och innehåller bestämmelser om samarbete i migrationsfrågor. Åtgärden att inkludera frågor som gäller frihet, säkerhet och rättvisa i samarbetet med Tunisien har genomförts gradvis men utgör en positiv utveckling. Tunisien har fastställts som prioritering för samarbetet med EU i migrationsfrågor. Inrättandet av en arbetsgrupp i enlighet med associeringsavtalet med ett uppdrag som omfattar viseringar, olaglig invandring och transitmigration är därför ett betydande framsteg som bekräftas av handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken, som innehåller ett omfattande kapitel om frihet, säkerhet och rättvisa. I samband med överläggningarna inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken uttryckte Tunisien ett särskilt intresse för att inleda en dialog om viseringslättnader. När det gäller migration är det två centrala praktiska frågor som förtjänar att uppmärksammas. Den första gäller den illegala migrationens omfattning (främst transitmigration från området söder om Sahara och från andra Maghrebländer) och den andra gäller bristen på ett fungerande asylsystem. Tunisien har för närvarande inget fungerande inhemskt system för att handlägga ansökningar om skydd, utan är beroende av FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

Rekommendationer

Tunisien har länge haft en konstruktiv inställning till en dialog med Europeiska gemenskapen, och detta samarbete har nyligen utvidgats till att även omfatta frågor som gäller frihet, säkerhet och rättvisa samt hantering av migrationsfrågor. Godkännandet av handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken nyligen bör välkomnas. Tunisien och EU bör emellertid stärka sin dialog om migrationsfrågor och sociala frågor och undersöka om mer kan göras när det gäller asylfrågor och viseringslättnader.

Eftersom migrationsströmmarna genom Tunisien är ett regionalt fenomen, bör Tunisien stödjas i sin strävan att tillämpa regionala strategier för hanteringen av migrationsfrågor. Sådana lösningar skulle kunna omfatta regionalt samarbete om gränskontroll, att främja dialogen och samarbetet mellan Tunisien i egenskap av transitland och ursprungsländerna, att hjälpa den tunisiska regeringen att upprätthålla kontakterna mellan hemlandet och tunisier i förskingringen och främja en återintegrering av dem som återvänder.

Ukraina

Översikt

Den rättsliga grunden för relationerna mellan EU och Ukraina är avtalet om partnerskap och samarbete, som trädde i kraft 1998. En särskild handlingsplan för rättsliga och inrikes frågor undertecknades mellan EU och Ukraina i december 2001. Genomförandet av handlingsplanen övervakas med hjälp av en detaljerad resultattavla. Samarbetet mellan EU och Ukraina har intensifierats de senaste åren när det gäller frågor om frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt efter undertecknandet av EU:s och Ukrainas gemensamma handlingsplan för rättsliga och inrikes frågor. Ukraina har gjort betydande framsteg på vissa områden vad gäller asyl och migration, gränsbevakning och människohandel, men mycket återstår att göra. Under 2004 ägde förhandlingar rum med Ukraina om en handlingsplan för den europeiska grannskapspolitiken, och denna handlingsplan antogs i samband med ett särskilt möte som samarbetsrådet höll i februari 2005.

Ukraina har haft stor nytta av Tacis-stödet, som bland annat beviljats för att stärka gränsbevakningen samt asyl- och migrationssystemen. Omkring 34 miljoner euro har använts till sådana projekt hittills och projekt värda 20,5 miljoner euro håller på att utvecklas. Aeneas-programmet kompletterar detta arbete. Dessa stödåtgärder kommer att bidra till genomförandet av avtalet om återtagande mellan EU och Ukraina när detta undertecknats och antagits. Ukraina deltar aktivt i regional verksamhet, exempelvis Söderköpingsprocessen och Budapestprocessen.

Rekommendationer

Samarbetet med Ukraina när det gäller migrationspolitik är en angelägenhet av gemensamt intresse och med allt större relevans. En strategi inriktad på samarbete kan ge konkreta resultat. Kommissionen konstaterar att Ukraina samarbetat väl i frågor som gäller frihet, säkerhet och rättvisa. Godkännandet av EU:s och Ukrainas handlingsplan för den europeiska grannskapspolitiken bör välkomnas. Handlingsplanen är den huvudsakliga ramen för att utveckla och utvidga ett övergripande samarbete i en rad olika frågor på området för frihet, säkerhet och rättvisa.

Som ett led i handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken ser kommissionen och Ukraina fram emot att upprätta en konstruktiv dialog om viseringslättnader i syfte att förbereda förhandlingarna om ett formellt avtal om viseringslättnader, med beaktande av behovet att samtidigt göra framsteg i de pågående förhandlingarna om ett avtal om återtagande mellan EU och Ukraina. Det är ytterst viktigt att ett avtal om återtagande kan ingås med EU så snart som möjligt. Ukrainas nya regering bör uppmuntras att fortsätta denna vittomspännande dialog med EU om alla migrationsfrågor, även asylfrågor, kampen mot olaglig invandring och människohandel.

Allmänna rekommendationer

Politiska rekommendationer

Starka och svaga sidor i denna första rapport

Syftet med denna rapport är att förse rådet med den information det behöver för att kunna bedöma den nuvarande nivån på samarbetet med ett visst land i fråga om olaglig migration. Denna första rapport syftar särskilt till att ge ett referensvärde mot vilket man kan mäta vilka framsteg som görs i samarbete med ett enskilt land under kommande år. Värdefull vägledning inför framtiden när det gäller EU:s relationer med de berörda länderna har emellertid redan vuxit fram.

Det råder brist på tillförlitlig och uttömmande information om hantering av migration och om migrationsströmmar. Dessutom är rådet medvetet om att många tredjeländer anser att diskussionerna om olaglig migration inte kan föras utan hänsyn till frågor av större räckvidd när det gäller migrationshantering, såsom viseringslättnader eller visumfrihet, lagliga kanaler för migration samt tillhandahållande av finansiering och gränsbevakningsutrustning (eller närmare förbindelser med EU överhuvudtaget).

Nästa rapport - fler länder?

Kommissionen har uppmanats[11] att överväga att öka räckvidden för sin rapport så att den också omfattar de länder med vilka den har fullmakt att förhandla fram ett avtal om återtagande. Detta kräver i så fall att Algeriet, Hong Kong, Macau, Pakistan och Sri Lanka tas med i nästa rapport. Kommissionen stöder tanken på att Algeriet och Pakistan tas med i nästa rapport, eftersom återtagandeförhandlingarna med dessa länder skulle kunna främjas av mer ingående kunskaper om de migrationsutmaningar de står inför och om deras förmåga att samarbeta med EU. Däremot föreslår kommissionen att man i nästa årsrapport tar upp planerna på att ta med Hongkong och Macao till förnyad granskning, för att de gemensamma återtagandekommittéerna (som bildades i Macao och Hongkong i september 2004 och som sammanträdde våren 2005) skall hinna längre i sitt arbete. Planerna på att ta med Sri Lanka bör tas upp till förnyad granskning så snart det akuta trycket på detta land lättat efter den humanitära katastrof som tsunamin orsakade.

Dessutom skulle man kunna överväga om rapporten också skulle kunna omfatta fler partnerländer som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken .

Tekniska rekommendationer

Förbättra det statistiska underlaget

Ett centralt problem när man ville skapa sig en korrekt bild av migrationssituationen i varje land var bristen på exakt och jämförbar information och statistik om migration. Det beror främst på att länderna inte systematiskt samlar in ens grundläggande invandringsstatistik, eller att de samlar in uppgifter men tillämpar väldigt annorlunda metoder än EU. Det är bråttom för alla länder att förbättra insamlingen av uppgifter och kapaciteten att hantera dessa uppgifter och att ta i bruk lämpliga metoder och kanaler för att jämföra och utbyta denna information, och kommissionen kommer att fortsätta att arbeta med att utveckla ändamålsenliga statistiska databaser.

Effektivare användning av de rapporteringsmekanismer som finns

För att undvika dubbleringar bör det klargöras vilken arbetsfördelningen skall vara mellan denna rapport och andra rapporter, t.ex. de regelbundna översikterna inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken[12], arbetet inom de kommittér som tillsatts i enlighet med associeringsavtalen eller den i Haag-rapporten ingående rapporten om resultat och framsteg i asyl- och migrationsfrågor i samband med den europeiska grannskapspolitiken. Kommissionen kommer också under kommande år att vid behov samråda med nätverket av kontaktpersoner för invandringsfrågor och utnyttja deras regelbundna rapporter i frågor som gäller olaglig invandring i tredjeland.

Bibehålla flexibiliteten i rapporteringsmekanismen

Kommissionen stöder tanken på att en årsrapport utarbetas för att man skall kunna följa samarbetet med tredje land i kampen mot olaglig invandring, och den föreslår att varje rapport skall omfatta högst tio länder. Kommissionen anser också att rapporten måste utarbetas regelbundet för att det skall kunna bedömas vilka framsteg som görs i ett land. Kommissionen rekommenderar dock att rapporteringsfrekvensen för enskilda länder minskas till högst vartannat år , eftersom detta ger de berörda länderna tillräckligt med tid att vid behov ändra lagstiftning eller att öka sin administrativa eller operativa kapacitet. Varje årsrapport kan därför omfatta olika grupper av länder.

[1] Dessa länder identifierades som geografiska prioriteringar i rådets slutsatser från november 2002 och mars 2003. Turkiet ingår inte i denna pilotrapport, även om det ursprungligen föreslogs som ett av länderna, eftersom det nu är ett kandidatland.

[2] Se punkt 1.2 i bilagan.

[3] Se punkt 1.2 i bilagan.

[4] Se punkt 2.3 i bilagan.

[5] Se punkterna 4.2 och 4.3 i bilagan.

[6] Se punkt 4.4 i bilagan.

[7] Detta avtal har en löptid på tio år, men förlängs automatiskt om inte någondera parten meddelar att den vill säga upp avtalet.

[8] Se punkt 5.4 i bilagan.

[9] Denna rapport omfattar inte Kosovo, som enligt resolution 1244, som FN:s säkerhetsråd utfärdade år 1999, fortfarande förvaltas separat av FN:s uppdrag i Kosovo.

[10] Se punkt 6.4 i bilagan.

[11] Utkast till rådets slutsatser om prioriteringar för en framgångsrik gemensam återtagandepolitik, dokumentnummer 13758/04, 27.10.2004.

[12] Rapporter om genomförandet av den första vågen av handlingsplaner inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken (rapporterna omfattar alla områden, även asyl och migration) skall enligt planerna föreligga i slutet av år 2006 (två år efter det att handlingsplanerna antagits).