30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 117/15

1.1

Den 23 december 2003 lade kommissionen fram ett förslag till rådets direktiv (1) om ändring av direktiv 77/388/EEG med avseende på platsen för tillhandahållande av tjänster.

1.2

Förslaget till direktiv innebär att platsen för tillhandahållande av tjänster mellan skattskyldiga personer ändras av skatteskäl. Det ingår i kommissionens arbetsprogram för att förbättra den inre marknadens funktion.

1.3

Den 7 juli 2000 antog kommissionen ett meddelande i vilket den redovisade en strategi för förbättring av mervärdesskattesystemets funktion inom ramen för den inre marknaden (2). Strategin omfattar ett åtgärdsprogram som syftar till att uppnå följande fyra viktiga mål:

Det förslag som gått på remiss till EESK faller inom ramen för det andra målet.

1.4

Flera andra kommissionsinitiativ har gjort det möjligt att närma sig de ovannämnda målen. När det till exempel gäller förenkling antog rådet direktiv 2000/65/EG den 17 oktober 2000. Därigenom avskaffades, med verkan från den 1 januari 2003, medlemsstaternas möjlighet att kräva att aktörer som ägnar sig åt gemenskapsinterna aktiviteter och utför transaktioner i en annan medlemsstat än den i vilken de är etablerade skall utse ett skatteombud.

1.5

Man kan erinra om andra initiativ som tagits i samma syfte, till exempel möjligheten för skattebetalare att fullgöra sina åtaganden på elektronisk väg, harmoniseringen av fakturors innehåll, godtagandet av elektronisk fakturering och slutligen direktivet om e-handel.

2.1.1

I artikel 9 i sjätte direktivet definieras platsen för tillhandahållande av tjänster i fråga om tillämpningen av mervärdesskatt. Det speciella med denna artikel är att den innehåller en allmän regel, som tillämpas alltmer sällan (artikel 9.1) och att den medger undantag som omfattar ett allt större antal transaktioner (artikel 9.2–3).

2.2.1

De nuvarande reglerna om platsen för beskattning av tjänster består av en allmän regel som inte tillämpas i någon större utsträckning (tjänsterna beskattas i det land där tillhandahållaren är etablerad) och en rad undantag (tjänsterna beskattas i det land där de faktiskt utförs eller i det land där kunden är etablerad). Situationen beror på vissa ställningstaganden som gjordes när sjätte direktivet antogs.

2.2.2

Kommissionen har förklarat att det under arbetet med denna text var svårt att harmonisera de olika medlemsstaternas vitt skilda bestämmelser om platsen för beskattning av tjänster. Vissa stater ansåg att den plats där tillhandahållaren var etablerad skulle gälla, andra att det skulle vara den plats där kunden var etablerad.

2.2.3

I och med antagandet av sjätte direktivet, som utgjorde en milstolpe i fullbordandet av den inre marknaden, avsåg kommissionen givetvis att harmonisera bestämmelserna om platsen för beskattning av tjänster, så att riskerna för dubbelbeskattning eller utebliven beskattning av dessa tjänster skulle begränsas eller helt upphöra. Det beslut som kommissionen fattade 1978 och som godkändes av alla medlemsstater har sin utgångspunkt i de olika bestämmelser som då gällde och de vanligaste typerna av tjänster.

2.3.1

Enligt kommittén – som delar den allmänna uppfattningen i denna fråga – har den nuvarande situationen två typer av konsekvenser som kan påverka den inre marknaden negativt.

2.3.1.1

De gällande bestämmelserna är ytterst komplicerade och strider mot den enkelhetsprincip som bestämmelserna om mervärdesskatt skall grunda sig på. De är ett hinder för gemenskapsföretagens och i synnerhet de små och medelstora företagens verksamhet, och de går stick i stäv mot kommissionens uttryckliga vilja att förenkla de skyldigheter som åligger de ekonomiska aktörerna och medborgarna i allmänhet.

2.3.1.2

De gällande bestämmelserna ger upphov till orättvisa situationer med utebliven beskattning eller dubbelbeskattning som kan främja företag utanför EU på bekostnad av företagen inom EU. Den viktigaste orsaken till problemet är det faktum att artikel 9.2 e endast tillämpas på ett begränsat antal särskilda undantag, och att en utvidgning av uppsättningen undantag skulle förutsätta en ändring av direktivet, dvs. ett långvarigt och mödosamt förfarande.

2.3.2

På grundval av artikel 9.2 e är det möjligt att beskatta tjänster i kundens land, även när tillhandahållaren är etablerad utanför EU, och att tvärtom undanta tjänster som tillhandahållare som är etablerade i EU tillhandahåller till kunder utanför EU. Ett sådant system gör det möjligt att respektera principen om att skatter skall vara neutrala samtidigt som de företag inom EU som utför tjänsterna jämställs med företag utanför EU.

2.3.3

Denna regel är för övrigt inte bindande. Om en medlemsstat bestämmer sig för att inte tillämpa den, framför allt om tjänsterna inte återfinns i den uppsättning undantag som nämns, blir de tjänster som ”exporteras” av EU-företagen föremål för mervärdesskatt (på den plats där tillhandahållaren är etablerad), medan tjänster som ”importeras” inte beskattas. Detta strider mot principen om skatters neutralitet och får otillbörliga negativa följder för företag som är etablerade inom EU.

2.4.1

För att lösa situationen har kommissionen lagt fram det förslag till direktiv som är föremål för yttrandet och som innehåller följande:

2.4.1.1

Kommissionen anser att tillämpningen av denna allmänna regel gör det möjligt att åtgärda de olägenheter som nämnts i punkterna ovan, genom att slå fast att tillhandahållande av tjänster mellan skattskyldiga personer bör beskattas på den plats där tjänsterna verkligen utförs, vilket vanligen är den plats där kunden är etablerad.

2.4.1.2

När det gäller tjänster som tillhandahålls till icke skattskyldiga personer, förblir platsen för beskattning det land där tillhandahållaren är etablerad.

2.4.2

När det gäller skattskyldiga personer som ägnar sig både åt sådan verksamhet som är föremål för mervärdesskatt och sådan som inte är det, föreslår kommissionen att de i alla avseenden skall betraktas som skattskyldiga personer när de köper tjänster, med undantag för tjänster som är avsedda för slutkonsumtion.

2.4.2.1

I och med att artikel 9 i sjätte direktivet omformuleras kommer, enligt kommissionen, de flesta olägenheter som beskrivits att åtgärdas.

2.4.3

Förslaget till direktiv innehåller även följande undantag:

2.4.4

Artikelns nya ordalydelse innebär dock att vetenskapliga och pedagogiska aktiviteter inte undantas, utan återigen omfattas av huvudregeln. Målet är enligt kommissionen att förenkla skyldigheterna för företag inom sektorer som är mycket viktiga för den ekonomiska utvecklingen, dvs. forskning och undervisning, och för vilka risken för omlokalisering inom EU på grund av skillnader i mervärdesskatt är minimal.

3.1

Kommittén stöder målen för förslaget till direktiv och i stort sett utformningen av de nya bestämmelserna, men reglerna är fortfarande komplicerade och ger därför orsak till vissa förbehåll och uppmaningar om förtydliganden som anges nedan. Kommittén inser dock att området är komplext och att allmänna bestämmelser inte alltid kan lösa de olika problem som uppstår i företagens verksamhet.

3.2.1

Kommissionen föreslår att platsen för tillhandahållande av tjänster skall vara ”den plats där transporten äger rum, i proportion till de avstånd som tillryggaläggs”. Denna regel är svårtolkad. Dels är det oklart var ”den plats där transporten äger rum” är belägen (avgångsorten eller destinationsorten?), särskilt när det gäller lufttransporter, dels är det tveksamt om man behöver ta hänsyn till mervärdesskattesatsen i alla de länder som genomkorsas (”i proportion till de avstånd som tillryggaläggs”). Det är svårt att fastställa kriterier för landtransporter, men lufttransporter och sjötransporter ger upphov till ännu allvarligare tolknings- och tillämpningsproblem. Kommittén anser att det behövs en ny och tydligare formulering, men framför allt en revidering för att persontransport skall behandlas på samma sätt som godstransport (se t.ex. artikel 9 e).

3.2.2

Kommissionen hävdar att situationen inte alls har förändrats i sak, men EESK vill fästa uppmärksamheten på att de tillämpliga bestämmelserna är ytterst komplicerade, vilket sagts ovan. Och även i praktiken ger de upphov till olika tolkningar i olika fall, vilket leder till osäkerhet vid tolkningen och merarbete för de skattskyldiga personerna och myndigheterna. Det rör sig om en sektor där större klarhet och tydlighet är nödvändigt. EESK föreslår att bestämmelserna skall ses över ordentligt både till formen och innehållet.

3.3.1

Kommissionen föreslår att dessa tjänster skall beskattas i tillhandahållarens land, under förutsättning att följande tre villkor samtidigt uppfylls:

3.3.2

När det gäller det tredje villkoret är bestämmelsen rimlig om man med ”enskilda” avser en fysisk person tillhörande en organisation som är föremål för mervärdesbeskattning. Men i så fall anser EESK att man för att minska aktörernas skyldigheter bör upphäva det åttonde mervärdesskattedirektivet och införa gränsöverskridande avdrag för mervärdesskatt.

3.3.3

Denna undantagskategori omfattar inte långtidsuthyrning eller långtidsleasing (mer än 30 dagar). Transaktionerna skall därför beskattas i mottagarlandet, tvärtemot vad som nu sker. Därmed skulle man kunna hindra vissa kunder från att utnyttja avdragsbestämmelser i tillhandahållarens land, när dessa är gynnsammare än i kundens land.

3.3.3.1

EESK konstaterar dock att denna kategori innehåller ekonomiskt omfattande transaktioner såsom flygplansleasing och uthyrning av fartyg. De summor som förs från ett land till ett annat kan bli mycket stora, och de ekonomiska fördelarna för företag kan uppmuntra omlokalisering.

3.4.1

I artikel 9 e betraktas platsen för tillhandahållande av dessa tjänster som avgångsorten. Enligt kommittén behöver man klargöra sambandet mellan å ena sidan behandlingen av persontransporter, vid vilka man inte gör åtskillnad mellan skattskyldiga och icke skattskyldiga personer och betraktar platsen för beskattning som ”den plats där transporten äger rum, i proportion till de avstånd som tillryggaläggs”, och å andra sidan denna artikel, som tydligt gäller transport för privatpersoners räkning.

3.4.2

I punkt 2 i denna artikel sägs det att medlemsstaterna inte behöver beskatta den del av transporten som företas över farvatten som inte utgör EU:s territorium. Detta undantag är kanske logiskt, men EESK motsätter sig med kraft att medlemsstaterna skall kunna välja (en möjlighet som även ges i andra artiklar) om de skall bevilja undantag eller ej. På skatteområdet, där harmonisering fortfarande är ett avlägset mål, riskerar valfriheten att öka skillnaderna i hur skattebetalarna behandlas.

3.4.3

När det gäller tillämpningen av bestämmelsen hänvisar vi till den kritik och de förslag som kommit till uttryck i punkt. 3.2.2 ovan.

3.5.1

Denna artikel föreskriver att de tjänster som tillhandahålls av skattskyldiga personer utanför EU skall betraktas som om de utförs på den plats där den icke skattskyldiga personen är etablerad. Kommissionen har klargjort att tillhandahållare från tredje land skall momsregistrera sig i kundens land, ta ut tillämplig skatt och återbetala den till kundens land. Denna bestämmelse skulle tillämpas till och med juli 2006. Förutom den självklara kommentaren att perioden fram till ovannämnda tidsfrist är mycket kort och att ingenting sägs om de beslut som sedan skulle fattas, menar EESK att en sådan regel kanske skulle iakttas av ”stora” leverantörer av elektroniska tjänster, men förmodligen inte skulle respekteras i särskilt stor utsträckning av ”små” eller tillfälliga leverantörer av tjänster till privatpersoner.

3.6.1

De övriga undantagen gäller icke skattskyldiga personer, som måste omfattas eftersom förslaget innebär en fullständig ändring av artikel 9. De nuvarande bestämmelserna behålls och ger ingen orsak till kommentarer. EESK anser att det visserligen är lämpligt att beskattningsreglerna för skattskyldiga och icke skattskyldiga personer harmoniseras successivt, men att det är lika viktigt att formaliteterna för tillhandahållare och konsumenter inte ökar. Denna utveckling skulle innebära att ordningen med en enda kontaktpunkt (one-stop shop) blev vanligare, vilket redan sker när det gäller tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg.

4.1

När det gäller skattskyldiga personer konstaterar kommittén rent allmänt att förslaget till direktiv möjliggör en långtgående harmonisering av bestämmelserna om platsen för beskattning och bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster. Därmed borde det bli möjligt att förenkla skyldigheterna för aktörerna och i vissa fall jämställa de företag som är etablerade inom EU med dem som är etablerade utanför EU, vilket redan är fallet med import- och exportsystemet för varor. Denna inriktning är ytterst välkommen.

4.1.1

EESK hoppas att man i sammanhanget företar en ordentlig utvärdering av skillnaden mellan de olika tjänster som tillhandahålls, där skillnad görs mellan allmännyttiga tjänster av samhällsomfattande karaktär och privata tjänster.

4.2

Förslaget till direktiv behöver för övrigt bli tydligare på flera punkter. Antalet ”undantag från undantagen” bör också begränsas, eftersom det finns risk att de ytterligare komplicerar ett redan komplicerat område. Kort sagt befinner sig de nya bestämmelserna fortfarande långt från uppfyllandet av kommissionens allmänna förenklingsmål. Man bör även se över texten för att så långt möjligt begränsa medlemsstaternas tolkningsfrihet och skattemyndigheternas möjlighet att fatta självständiga beslut.

4.3

Genom de nya bestämmelserna blir antalet fall när tillhandahållaren måste momsregistrera sig i kundens land minimalt, och i stället råder omvänd betalningsskyldighet: den skattskyldiga personen betalar och har därmed rätt att göra avdrag för beskattningsbara aktiviteter.

4.3.1

Systemet med omvänd betalningsskyldighet sätter problemet med kontroll i fokus. För att säkerställa kontroll föreslår kommissionen att systemet för utbyte av information om mervärdesskatt (VIES), som inrättades 1993 för varor, skall utvidgas till att också omfatta tjänster. Det är dock känt – och även kommissionen erkänner detta – att systemet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt trots att det varit i kraft i över tio år. Att systemet förutom uppgifter om varor även skulle omfatta uppgifter om tjänster skulle enligt kommissionen ”inte medföra något större merarbete”. EESK håller inte med om detta. Det skulle inte bara innebära ett betydande merarbete, utan det finns även anledning att undra om det skulle vara möjligt att respektera tidsfristen för genomförandet av denna utveckling (2008), med tanke på de svårigheter som redan är förbundna med systemet.

4.4

Avslutningsvis vill EESK komma med två kommentarer. Dels är mervärdesskatten föremål för det mesta skatteundandragandet i Europa, och skatteundandragande främjar bedrägerier i stor skala och ger bland annat näring åt organiserad brottslighet; dels behöver medlemsstaterna ett vitt spektrum av medel för att bekämpa skatteundandragande. Kostnaden för detta skatteuttag är inte känd, men den är säkert mycket hög. Det bör tilläggas att bestämmelserna inte bör betraktas som orsaken till denna situation, utan att den i stället beror på själva systemet. Det är hög tid att de sakkunniga utformar alternativa system som garanterar minst lika höga intäkter som de nuvarande men som kostar mindre för myndigheterna och är effektivare ur skatteuttagssynpunkt. Kommittén anser att det är dags att kommissionen och medlemsstaterna skapar en tankesmedja med sakkunniga, ekonomer, skatteexperter och tekniker för en innovativ och djärv lösning.

4.4.1

Den andra kommentaren är av socioekonomisk karaktär. I och med de brister som påtalats skapar uttaget av mervärdesskatt skillnader i behandlingen av medborgarna/konsumenterna på den inre marknaden, något som går stick i stäv mot den sammanhållningspolitik som det talas om men som fortfarande innebär många undantag från regeln. En översyn av mervärdesskatten är viktig också i detta sammanhang.