52003DC0113

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN - EUROPEISKT FÖRSVAR - INDUSTRI- OCH MARKNADSFRÅGOR - På väg mot en EU-politik för försvarsutrustning

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

SAMMANFATTNING OCH KOMMENTARER

Inledning

1. Utvecklingen under senare tid underbygger argumenten för en europeisk försvarsutrustningspolitik

1.1. Utvecklingen under senare tid inom och utanför EU

1.2. Europeisk krigsmateriel- och industripolitik

1.3. Den europeiska krigsmaterielpolitiken och fördragsbestämmelserna

2. Mål för en europeisk försvarsutrustningspolitik

2.1. Efterfrågan på försvarsutrustning

2.2. Tillgång på försvarsutrustning

2.3. Reglering av försvarsutrustningsmarknaden i EU

2.4. Forskning

3. Förslag till åtgärder

3.1. På väg mot en europeisk försvarsutrustningsmarknad

3.1.1. Standardisering

3.1.2. Övervakning av försvarsrelaterade industrisektorer

3.1.3. Överföringar inom gemenskapen

3.1.4. Konkurrenspolitik

3.1.5. Bättre användning av medel i samband med upphandling av försvarsutrustning

3.1.6. Kontroll av export av produkter med dubbla användningsområden

3.2. På väg mot en mer enhetlig europeisk insats i fråga om avancerad forskning på säkerhetsområdet

4. Frågor som EU och medlemsstaterna bör fundera vidare över

4.1. Förslag rörande ett europeiskt försvarsutrustningsorgan

4.2. Försörjningssäkerhet

4.3. Frågor rörande handeln med försvarsutrustning

5. Slutsatser

SAMMANFATTNING OCH KOMMENTARER

Europeiska kommissionen lade under perioden 1996-1997 fram två meddelanden om försvarsrelaterade industrisektorer, i syfte att befrämja omstrukturering och upprättandet av en effektiv europeisk försvarsutrustningsmarknad. På meddelandena följde förslag och åtgärder rörande en del av frågorna. Beträffande de viktigaste reformerna ansåg medlemsstaterna dock att det var för tidigt att vidta åtgärder på europeisk nivå. Europaparlamentet uppmanade, efter en period under vilken det skett betydande förändringar i försvarsutrustningsindustrin och i EU:s institutionella struktur och under vilken den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) utvecklats, i en resolution av den 10 april 2002 kommissionen att behandla försvarsutrustningsfrågorna i ett nytt meddelande.

Dessa frågor har kommit i ännu skarpare fokus genom konventet om Europas framtid. En av konventets arbetsgrupper har haft en grundläggande debatt om försvaret och avgivit viktiga rekommendationer som kommer att bli föremål för ytterligare prövning under de kommande månaderna.

Förstärkning av den europeiska försvarsutrustningsindustrin och dess marknadsställning kommer i hög grad att förbättra EU:s möjligheter att fullgöra de s.k. Petersberguppgifterna inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Detta kommer också att vara till gagn för det kollektiva försvaret, genom att stärka Europas bidrag till NATO.

Kommissionen är, oberoende av de långfristiga utsikterna till en fullständig gemensam europeisk försvarsutrustningspolitik, fast besluten att gå framåt meddetsamma på alla områden där detta är möjligt. I detta meddelande föreslås därför åtgärder på följande områden:

- Standardisering: De berörda aktörerna inser behovet av ett harmoniserat europeiskt upplägg i fråga om standardisering av försvarsutrustning. Kommissionen arbetar med CEN i denna fråga, i syfte att stödja samarbetet mellan försvarsministerierna och industrin för att till slutet av 2004 ta fram en handbok innehållande allmänt använda standarder för upphandling av försvarsutrustning.

- Övervakning av försvarsrelaterade industrisektorer: De berörda aktörerna behöver en klarare bild av det försvarsindustriella landskapet i Europa och av det ekonomiska läget i försvarsindustrin. I meddelandet föreslås därför att de försvarsrelaterade industrisektorerna görs till föremål för övervakning.

- Överföringar inom gemenskapen: Det har länge gjorts gällande att de tungrodda nationella adminstrativa förfarandena i samband med överföringar av försvarsutrustning EU-länder emellan skulle kunna förenklas med hjälp av ett europeiskt licenssystem. Kommissionen föreslår att en konsekvensanalys inleds under 2003 och, beroende på resultatet av denna, att utarbetandet av ett lämpligt rättsligt instrument inleds i slutet av 2004.

- Konkurrenspolitik: Konkurrens förbättrar marknadseffektiviteten och är till gagn för innovation. Kommissionen kommer att fortsätta att reflektera över tillämpningen av konkurrensreglerna på förvarsindustriområdet, utan att därvid utesluta möjligheterna till med EG-fördraget förenliga undantag från de reglerna.

- Upphandlingsregler: Harmonisering av reglerna om upphandling av försvarsutrustning skulle också öka marknadseffektiviteten. Man bör på denna grund inom unionen reflektera över hur försvarsupphandlingen på nationell nivå och EU-nivå kan optimeras. Slutmålet skulle vara att ha ett enda regelverk för upphandling av försvarsutrustning i Europa. EG-domstolen har under de senaste åren avkunnat flera viktiga domar som är relevanta för detta arbete, särskilt när det gäller att definiera räckvidden för artikel 296 i EG-fördraget. Kommissionen kommer att utfärda ett tolkningsmeddelande i slutet av år 2003 om konsekvenserna av dessa domar. Den kommer parallellt med detta att arbeta med en grönbok som kan komma att utfärdas under år 2004 som grund för en diskussion med de berörda aktörerna.

- Kontroll av export av produkter med dubbla användningsområden: Det finns ett antal internationella överenskommelser om exportkontroll i vilka medlemsstaterna deltar, men Europeiska gemenskapen som sådan är i regel inte medlem i dessa överenskommelser. Detta kan få till följd att medlemsstaterna antar ståndpunkter som inte samordnats, vilket i onödan kan begränsa exportmöjligheterna för civila industrisektorer i EU. Det kan även inverka på den inre marknadens funktion, särskilt efter utvidgningen av EU. I meddelandet föreslås att dessa frågor tas upp i de relevanta arbetsgrupperna inom rådet.

- Forskning: Kommissionen föreslår samråd med medlemsstaterna och industrin under 2003 för att identifiera gemensamma behov och fastställa en agenda för säkerhetsrelaterad forskning. Kommissionen avser att inleda ett pilotprojekt på detta område.

Kommissionen har följt debatten om ett eventuellt inrättande av en EU-ram för försvarsutrustning under överinseende av ett försvarsutrustningsorgan (eller flera). En sådan ram skulle kunna vara till hjälp t.ex. vid samordning av nationella samarbetsprogram och för att få medlemsstater som för närvarande inte deltar i arbetet på detta område att ansluta sig till det. Medlemsstaterna har hittills valt att bedriva största delen av arbetet på detta område utanför EG-fördragets ram men det kan även vara lämpligt att utnyttja vissa gemenskapsmekanismer och gemenskapsinstrument.

Inledning

Europeiska kommissionen lade under perioden 1996-1997 fram två meddelanden [1] om försvarsrelaterade industrisektorer, i syfte att befrämja omstrukturering och upprättandet av en effektiv europeisk försvarsutrustningsmarknad. På meddelandena följde förslag och åtgärder rörande en del av frågorna. Beträffande de viktigaste reformerna ansåg medlemsstaterna dock att det var för tidigt att vidta åtgärder på europeisk nivå.

[1] KOM(96) 10 och KOM(97) 583.

Europaparlamentet uppmanade, efter en period under vilken det skett betydande förändringar i krigsmaterielindustrin och i EU:s institutionella struktur och under vilken den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) utvecklats, i en resolution av den 10 april 2002 kommissionen att behandla krigsmaterielfrågan i ett nytt meddelande.

Konventet om Europas framtid inrättade under hösten 2002 en arbetsgrupp om försvarsfrågorna, med kommissionsledamoten Michel Barnier som ordförande. I gruppens slutrapport [2] betonas bl.a. att den europeiska förvarspolitikens trovärdighet bygger på förekomsten och utvecklingen av europeisk kapacitet och på förstärkning av försvarssektorns industriella och teknologiska bas.

[2] Slutrapport av den 16 december 2002 från arbetsgrupp VIII - Försvar (CONV461/02).

EU-medlemsstaternas försvarsutgifter sammantagna är mindre än hälften av Förenta staternas försvarsutgifter [3]. Förenta staternas totala försvarsbudget uppgår till 390 miljarder dollar per år, medan EU-medlemsstaternas försvarsbudgetar sammantagna uppgår till 160 miljarder euro. Försvarsinvesteringarna i Europa har under många år varit betydligt lägre än de i Förenta staterna, såväl vad gäller upphandling (40 miljarder euro per år i Europa och 100 miljarder dollar per år i Förenta staterna) som forskning (10 miljarder euro i Europa och 50 miljarder dollar i Förenta staterna). Bortsett från de absoluta utgiftsbeloppen, vilka förstås hänger samman med Europas och Förenta staternas respektive mål, kan det konstateras att Europa får ut mycket mindre i form av operativ kapacitet. EU-medlemsstaternas faktiska militära kapacitet uppskattas vara ungefär tio procent av Förenta staternas [4]. Denna fråga har återverkningar för de transatlantiska förbindelserna. En förstärkt europeisk försvars- och teknikindustribas kan ge ett viktigt bidrag till kollektiv säkerhet, i NATO-sammanhang och i samband med andra partnerskap. Skattebetalarna måste få ut så mycket som det går att få ut av de investeringar som görs i säkerhet. Det finns mycket som tyder på att det inte förhåller sig på det viset för närvarande, och på att en europeisk försvarsutrustningsmarknad skulle medföra betydande kostnadsbesparingar. Det är av största betydelse såväl för de civila sektorerna i ekonomin som för försvarssektorerna att vi skapar förhållanden under vilka europeiska företag kan ge bättre valuta för pengarna. Därför önskar kommissionen sätta in frågorna om tillverkning av och handel med vapen i deras industriella sammanhang. Detta omfattar all industriell verksamhet i Europa som har samband med komponenter som kan ingå i både civila och militära produkter.

[3] Obeaktat ökningen från 2003 av Förenta staternas försvarsbudget (med ca 100 miljarder dollar under en treårsperiod).

[4] Se Europaparlamentets resolution av den 10 april 2002.

Försvarsutgifternas kostnadseffektivitet, bevarandet av en konkurrenskraftig försvars- och teknikindustribas, bättre tillträde för i EU tillverkade varor till marknader i tredje land, etik och rättvisa i handeln med vapen, försörjningssäkerheten samt behovet av att iaktta medlemsstaternas företrädesrätt på detta känsliga område utgör viktiga överväganden i samband med fastställandet av en krigsmaterielpolitik [5] på EU-nivå.

[5] För detta meddelandes syften synonymt med försvarsutrustningspolitik.

På militär nivå krävs högsta möjliga grad av interoperabilitet hos utrustningen för mångnationella styrkor (såsom Eurocorps, Eurofor och Euromarfor) för att styrkorna skall bli effektiva. Detta kan uppnås på ett kostnadseffektivt sätt genom att de nationella enheter som bildar dessa styrkor mer och mer förses med likadan utrustning.

På industriell nivå kommer fortbeståndet av en europeisk försvarsindustribas som den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken kan stödja sig på att vara beroende av en lyckad nationell och transeuropeisk konsolidering av industrin och av transatlantiska partnerskap mellan företag. Det nu föreliggande fragmenterade regelverket av lagar och andra författningar begränsar företagens anpassningsmöjligheter eller driver dem mot strategier och allianser som sätter unionen i ett ogynnsamt läge. Oförmåga att bevara en konkurrenskraftig försvarsindustribas och förlust av en autonom formgivnings- och innovationskapacitet begränsar det tillgängliga urvalet och leder på lång sikt säkert till högre upphandlingskostnader.

De ovan angivna skälen talar starkt för en mer samordnad EU-politik för försvarsutrustning. Precis som den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken kompletterar medlemsstaternas nationella försvarspolitik och NATO, skulle en EU-politik för försvarsutrustning utgöra ett komplement till den motsvarande nationella politiken.

Kommissionen kan ge ett viktigt bidrag på detta område genom att försöka förbättra kvaliteten på det EU-regelverk som styr behandlingen av försvarsutrustning i Europa. Detta är ett av syftena med det här meddelandet.

De europeiska försvarsindustrisektorerna konkurrerar på en global marknad. Kommissionen är medveten om behovet av att i ett senare skede behandla vissa specifika frågor, såsom förbättring av funktionen hos den befintliga uppförandekodexen för vapenexport och ett vidare öppnande av marknader i tredje land för europeiska försvarsindustriprodukter.

1. UTVECKLINGEN UNDER SENARE TID UNDERBYGGER ARGUMENTEN FÖR EN EUROPEISK FÖRSVARSUTRUSTNINGSPOLITIK

1.1. Utvecklingen under senare tid inom och utanför EU

Europeiska rådets möten i Köln och Helsingfors under 1999 gav ny kraft till den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, genom fastställandet av ett övergripande mål som skulle uppnås år 2003 och genom inrättandet av nya EU-strukturer, såsom kommittén för politik och säkerhet, EU:s militära kommitté och EU:s militära stab. Handlingsplanen för europeisk kapacitet (European Capability Action Plan, ECAP), vars syfte är att avhjälpa kapacitetsbrister i EU, kommer troligen att omfatta program för upphandling av utrustning som finns tillgänglig i handeln (off-the-shelf procurement) och samarbetsprogram samt försvarsforsknings- och försvarsteknikåtgärder.

Ett nära samarbete håller på att upprättas med NATO i syfte att ge EU rätt till garanterad tillgång till planeringsresurser i NATO för insatser inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Vittomfattande samråd äger rum i detta sammanhang, i syfte att trygga största möjliga grad av kompatibilitet mellan EU:s och NATO:s koncept för detta ändamål.

De försvarsrelaterade industrisektorerna har fortsatt att undergå en omfattande omstrukturering. Företagen möter allt starkare konkurrens, särskilt från Förenta staterna, och kräver en öppnare och mer effektiv marknad för att förbättra den europeiska försvars- och teknikindustribasens konkurrenskraft. Grupper av medlemsstater har svarat på de nya utmaningarna genom att inträda i särskilda överenskommelser, såsom avsiktsförklaringen [6] (Letter of Intent, nedan kallad LoI) och det till denna hörande ramavtalet, vilkas syfte är att underlätta den industriella omstruktureringen, och det gemensamma organet för samarbete i fråga om krigsmateriel [7] (Organisme conjoint de coopération en matière d'armement, nedan kallat OCCAR), vars syfte är att förbättra förvaltningen av gemensamma krigsmaterielprogram.

[6] Avsiktsförklaringen och det till denna hörande ramavtalet omfattar sex länder: Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien, Sverige och Förenade kungariket.

[7] Det gemensamma organet för samarbete i fråga om krigsmateriel omfattar fyra länder: Frankrike, Tyskland, Italien och Förenade kungariket.

De olika initiativen på området europeisk tillverkning av och handel med krigsmateriel måste underbyggas med en mer enhetlig samlad ram, i syfte att skapa större rättslig säkerhet och få ett större antal medlemsstater att delta.

Antagandet nyligen av rådets förordning (EG) nr 150/2003 om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning [8] utgör ett steg i riktning mot upprättandet av en europeisk försvarsutrustningsmarknad.

[8] Förordningen (som stöder sig på artikel 26 i EG-fördraget) antogs i januari 2003 (EGT L 25, 30.1.2003, s. 1).

Dessa mål har kommit i ännu skarpare fokus genom konventet om Europas framtid. En av konventets arbetsgrupper har haft en grundläggande debatt om försvaret och avgivit viktiga rekommendationer [9] som kommer att bli föremål för ytterligare prövning och debatt under loppet av konventets överläggningar de kommande månaderna.

[9] Slutrapport av den 16 december 2002 från arbetsgrupp VIII - Försvar (CONV461/02).

1.2. Europeisk krigsmateriel- och industripolitik

Europeiska unionens interna politik, inbegripet Lissabonmålen, och dess externa mål inrymmer ett enhetligt syfte, till vilket politiken på samtliga områden och alla instrument måste bidra. Kommissionen anser att Europa måste ha en dynamisk industri för att kunna bevara och öka sitt välstånd och samtidigt uppnå sina omfattande sociala, miljörelaterade och internationella mål [10]. Ett av syftena med kommissionens meddelande av den 11 december 2002 om industripolitiken i ett utvidgat Europa är att åter föra upp frågan om industrin på den politiska dagordningen. I meddelandet hävdas särskilt att industripolitiken visserligen är av övergripande natur, men att den dock måste ta hänsyn till varje sektors särskilda behov och särdrag. Situationen i flyg- och rymdsektorn i Europa och de utmaningar den sektorn står inför analyseras ingående i den i juli 2002 offentliggjorda STAR 21-rapporten. I rapporten betonas särskilt behovet av att beakta försvarsdimensionen. En liknande analys rörande skeppsbyggnadsindustrin (LeaderSHIP 2015) inleddes i januari 2003.

[10] KOM (2002) 714, 11.12.2002. Meddelande från kommissionen om industripolitiken i ett utvidgat Europa.

I denna anda och med sikte på Europeiska rådets möte den 21 mars 2003 har kommissionen och medlemsstaterna lagt fram förslag om strukturreformer och modernisering i Europa som syftar till att stärka den ekonomiska konkurrenskraften och garantera alla människor möjligheter till sysselsättning. Det har bl.a. lagts fram förslag till åtgärder för att undanröja hinder som rör marknads- och konkurrensvillkoren, att snabbt anta sådan lagstiftning om den inre marknaden som för närvarande håller på att ses över (i syfte att nå resultat som medför att marknaderna verkligen öppnas), att förbättra resultatet av forskningen och att skapa en tydligare koppling mellan forskningsinstitut och företagsskapande.

Om man inte lyckas förbättra det bidrag som gemenskapens politik på olika områden (särskilt handel, utveckling, inre marknad, forskning och konkurrens) ger kommer detta att resultera i suboptimala lösningar när det gäller den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens effektivitet. Om man inte lyckas utveckla en europeisk dimension till försvarsutrustningsmarknaden och om man inte investerar i forskning kommer detta i sin tur med säkerhet att få negativa konsekvenser för högteknologiföretagens konkurrenskraft. Kunskap och innovation är faktorer som är avgörande för att de företagen skall kunna konkurrera och samarbeta på jämställd fot med internationella konkurrenter (såsom amerikanska företag) som i mycket högre utsträckning kommer i åtnjutande av statlig uppbackning i sina respektive länder.

Även om vissa företag i EU är innovatörer i världsklass, innebär den i förhållande till huvudkonkurrentländerna ringa patent- och FoU-verksamheten i EU att innovationsförmågan fortfarande på det hela taget är för svag. Dessa omständigheter ligger bakom EU:s otillfredsställande konkurrenskraft inom vissa av de sektorer i ekonomin där det skapade mervärdet är som högst. Av olika mått på komparativa fördelar framgår att EU-medlemsstaterna tenderar att specialisera sig inom industrisektorer med medelhög tekniknivå och mogna kapitalintensiva industrisektorer. Även om det är väsentligt att behålla styrkan i de sektorerna, som svarar för en högre andel av totalproduktionen och sysselsättningen, bör EU försöka stärka sin ställning när det gäller möjlighetsskapande teknik som informations- och kommunikationsteknik, elektronik, bioteknik eller nanoteknik, där unionen ofta ligger efter sina viktigaste konkurrenter. Teknikstyrda industrier ger inte bara upphov till kunskaper och teknologiska spridningseffekter i hela ekonomin, utan uppvisar också större produktivitetshöjningar. Den europeiska industrins relativa svaghet på dessa områden och deras låga andel av ekonomin pressar ned EU:s totala tillväxt och produktivitetsresultat.

Ett väsentligt bidrag till säkerhets- och försvarssystemen kommer idag i själva verket från industrisektorer och små och medelstora företag som utvecklar sina produkter och tjänster i första hand för civila användningsområden.

För de försvarsrelaterade industrisektorerna skulle den strategi som föreslås i meddelandet om industripolitiken kunna vara till fördel.

1.3. Den europeiska krigsmaterielpolitiken och fördragsbestämmelserna

Frågorna om tillverkning av och handel med krigsmateriel ligger i skärningspunkten mellan försvarspolitiken och industripolitiken. Det har hittills visat sig svårt att förlika industrirelaterade och försvarsrelaterade imperativ och den europeiska krigsmaterielindustrin har blivit lidande av detta. Det är nödvändigt att fastställa en mer lämplig ram.

Frekvent tillämpning under årens lopp av artikel 296 [11] i EG-fördraget har lett till fragmentering av marknaderna och industrisektorerna på nationell nivå. Det bör dock vara möjligt att förbättra situationen inom ramen för bestämmelserna i de befintliga fördragen. Det bör med ett tillräckligt mått av beslutsamhet vara möjligt att utforma ett gemensamt regelverk om försvarsutrustning - inom ramen för vilket krigsmateriels specifika karaktär vederbörligen beaktas - och därigenom stegvis begränsa tillämpningen av artikel 296. Vissa av de erforderliga reglerna kan komma att falla antingen under första pelaren (EG-fördraget) eller under andra pelaren (den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken) i Fördraget om Europeiska unionen [12].

[11] ARTIKEL 296 I EG-FÖRDRAGET:

[12] ARTIKEL 17 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN:

2. MÅL FÖR EN EUROPEISK FÖRSVARSUTRUSTNINGSPOLITIK

Krigsmaterielpolitiska frågor [13] kan inordnas under följande fyra rubriker:

[13] Dessa frågor behandlades i kommissionens meddelande från 1997 om krigsmateriel. Konstaterandena och rekommendationerna i meddelandet är fortfarande giltiga.

(1) Efterfrågan på försvarsutrustning: Harmonisering av de militära och de andra säkerhetsrelaterade fordringarna samt av planeringen och upphandlingen av försvarsrelaterad utrustning.

(2) Tillgång på försvarsutrustning: Fullbordande av processen för industriell konsolidering (huvudsakligen industrisektorernas eget ansvar). Stödjande politik och åtgärder från kommissionens och medlemsstaternas sida med tanke på skapande och upprätthållande av en konkurrenskraftig industristruktur i Europa.

(3) Försvarsutrustningsmarknad: Ett lämpligt regelverk inom ramen för vilket de interna och de externa aspekterna beaktas. Lämpliga regler för kostnadseffektiv upphandling, genom medlemsstaternas försvars upphandlingsorgan och i framtiden eventuellt genom ett eller flera europeiska organ, av varor och tjänster. Ekonomiskt effektiva exportkontroller. Allt detta måste utvecklas samtidigt som etiska standarder upprätthålls och ömsesidigt marknadstillträde befrämjas.

(4) Forskning: Samarbete och enhetlighet i den försvarsrelaterade forskningen på europeisk nivå. Utnyttjande av civilmilitära synergier.

Det är främst på det tredje och det fjärde området som åtgärder på gemenskapsnivå kan tillföra ett mervärde.

2.1. Efterfrågan på försvarsutrustning

Nya gemensamma säkerhetsrisker kommer i allt högre utsträckning att hanteras med hjälp av multinationella koalitioner, vilket kräver interoperabilitet hos de nationella styrkorna.

I ESFP-sammanhanget finns det, liksom i NATO-sammanhanget, ett trängande behov av en starkare harmonisering av fordringarna i fråga om försvarsutrustning. Harmoniseringen bör, för att den skall vara fördelaktig ur ekonomisk synvinkel, ta sig uttryck i gemensamma försvars utrustningsprogram med gemensamma tekniska karakteristika och enhetliga upphandlingssystem. Antalet försvarsutrustningsprogram och av sådana följande upphandlingar som kan genomföras gemensamt av ett så stort antal medlemsstater som möjligt bör ökas.

Denna process skulle göra det möjligt att uppnå stordriftsfördelar i produktionen samt besparingar tack vare en starkare förhandlingsposition vid inköp. Utöver de fördelar som en ökad interoperabilitet medför, skulle man alltså även kunna uppnå kostnadssänkningar. Större förutsebarhet och enhetlighet på europeisk nivå i fråga om planering och inköp skulle göra det möjligt för industrin att bättre planera och anpassa sin produktionskapacitet.

Med hänsyn till försvarsutrustnings långa livstid kommer harmonisering av planeringen och upphandlingen av utrustning också att vara avhängig av en förstärkning av handlingsplanen för europeisk kapacitet (ECAP), vilket torde kunna bidra till att skapa ett mer långsiktigt perspektiv.

För den allmänna ledningen och för uppföljning av framstegen och anpassning av finansieringsmetoderna till förslagen inom ramen för handlingsplanen för europeisk kapacitet krävs det att såväl Europeiska rådet som försvarsministrarna är aktivt engagerade, så att drivkraften inte går förlorad och så att den politiska auktoritet som krävs för ett snabbt beslutsfattande är förhanden.

2.2. Tillgång på försvarsutrustning

Såsom angivits ovan har det skett en stadig konsolidering i de försvarsrelaterade industrisektorerna under de senaste åren. Detta gäller särskilt flyg- och rymdsektorn, som förstärkt sin europeiska dimension under loppet av sin rationalisering. I sektorerna för landbaserade system och skeppsbyggnad har rationaliseringen ännu inte varit av jämförbar omfattning. I syfte att den europeiska kapaciteten skall upprätthållas på områden där Europa traditionellt har varit starkt och haft en i teknologiskt hänseende framskjuten position krävs nu en omfattande konsolidering inom dessa sektorer.

Utvidgningen av EU kommer att medföra särskilda utmaningar i och med att försvarsindustrierna i de blivande medlemsstaterna till största delen går med förlust. Omstrukturering och rationalisering är nödvändiga för att de skall kunna bli ekonomiskt bärkraftiga. Denna process kan underlättas med hjälp av social- och regionalpolitik, med användning av gemenskapens strukturfonder i enlighet med gällande bestämmelser.

Behovet av att dela de enorma utvecklingskostnaderna för nya system och få inblick i viktig teknik har fått europeiska och amerikanska företag att ingå partnerskap. Ett exempel är det Lockheed Martin-ledda programmet Joint Strike Fighter (nu kallad F-35), som är det största försvarsutrustningsprogrammet någonsin (200 miljarder dollar under de närmaste 30 åren). Det projektet kommer troligen att dominera de försvarsindustriella förbindelserna över Atlanten under många år framöver. Det erbjuder de deltagande länderna möjligheter till arbete för de respektive nationella industrierna inom avancerad luftfartsteknik. Fyra EU-medlemsstater har förbundit sig att delta i programmet och har anslagit ungefär 4 miljarder euro till det. Pentagon har beställt 2 900 flygplan. Som en illustration till skillnaden i köpkraft mellan Förenta staterna och Europa, kan nämnas att den största europeiska ordern gäller 150 flygplan.

Tre stridsflygplan tillverkas för närvarande i Europa: Eurofighter, som är ett samriskföretag mellan Tyskland, Italien, Spanien och Förenade kungariket, franska Rafale och svensk-brittiska Gripen.

Sådana europeiska projekt erbjuder vissa fördelar. Rafale och Gripen är dessutom redan i tjänst och Eurofighter beräknas träda i tjänst under 2003.

Sådana val som partnerskap mellan europeiska och amerikanska företag för viktiga försvarsutrustningsprogram kan få negativa industripolitiska konsekvenser vad gäller Europas möjligheter att bevara en konkurrenskraftig inhemsk stridsflygplansindustri. Detta kan i sin tur få återverkningar för civilflygplansindustrin.

Resultaten för de europeiska företagen är mycket varierande. Icke-amerikanska företag som önskar leverera till amerikanska upphandlingsorgan - direkt eller som partners till amerikanska företag - behandlas i allmänhet mindre gynnsamt. Företag från Europa måste också ta särskilda lokala arrangemang i bruk i syfte att iaktta ägandereglerna för försvarsindustriföretag i Förenta staterna. Även då europeiska företag - eller i vissa fall länderna där företagen hör hemma - har gjort stora investeringar i nya vapensystem som skall utvecklas i Förenta staterna är deras tillträde till de viktigaste formgivnings- och utvecklingsfaserna sällan tillfredsställande. Möjligheten att behålla inom EU företag med ställning som huvudleverantörer riskerar att gå förlorad och dessutom äventyras framtiden för tusentals små och medelstora företag i Europa som är direkt eller indirekt knutna till sådana huvudleverantörer.

Det finns risk för att den europeiska industrin degraderas till en position som underleverantör till amerikanska huvudleverantörer samtidigt som den viktigaste kunskapen förbehålls de amerikanska företagen.

Omstruktureringsbesluten i Europa fattas i första hand av de berörda företagen, på grundval av marknadsrealiteterna och aktieägarnas intressen. Det finns dock gränser för vad företagen kan åstadkomma på egen hand i form av förbättrad effektivitet, så länge den ram som de verkar inom förblir oförändrad. Med tanke på försörjningssäkerheten har medlemsstaterna individuellt och kollektivt ett klart intresse av en konkurrenskraftig industristruktur som kan tillgodose de nationella väpnade styrkornas och den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens behov. Allmänintresset kräver också att vi tar de viktiga avknoppningseffekter i form av produkter för civila användningsområden som dessa högteknologiindustrisektorer skapar i beaktande.

2.3. Reglering av försvarsutrustningsmarknaden i EU

De försvarsrelaterade industrisektorerna i Europa befinner sig för närvarande i en kritisk fas i sin utveckling och sådana beslut som fattas nu kan förväntas vara avgörande för deras utsikter och styrka under de närmaste årtiondena. Situationen kompliceras ytterligare av att många av de berörda företagen tillverkar såväl för den civila marknaden som för försvarsmarknaden, för vilka separata regelverk gäller.

Det är av avgörande betydelse att det handikapp som de europeiska företagen har visavi sina konkurrenter (framför allt de från Förenta staterna) på grund av att reglerna om försvarsrelaterad verksamhet inte är homogeniserade på EU-nivå utan fragmenterade på nationell nivå reduceras. När det gäller frågan om tillträde till marknader i tredje land innebär den omständigheten att problem på detta område vanligtvis hanteras på medlemsstatsnivå att förhandlingsstyrkan försvagas väsentligt. De europeiska företagens och medlemsstaternas kollektiva oförmåga att till fullo utnyttja unionens vikt, som följer av gemensam handling, kan inte vara annat än till skada för den europeiska industrin.

För att övervinna dessa problem bör medlemsstaterna sträva efter att skapa en europeisk försvarsutrustningsmarknad. Detta skulle ligga i linje med det mål som de medlemsstater som även är medlemmar av Västeuropeiska krigsmaterielgruppen [14] (Western European Armaments Group, WEAG) redan har fastställt. Avsaknaden av bindande åtaganden har i praktiken gjort det svårt att uppnå detta mål. Den bristen skulle kunna avhjälpas med hjälp av ett EU-regelverk i kraft av vilket rättslig säkerhet och enhetlig tillämpning av lagstiftningen uppnås. Ett sådant regelverk skulle också kunna bana väg för deltagande av ett större antal medlemsstater.

[14] De medlemsstaternas försvarsministrar har godkänt ett antal principer som fastlades i ett dokument (Coherent Policy Document, CPD) år 1990 samt i ett uppdaterat sådant dokument år 1999 syftande till att utvidga dessa medlemsstaters verksamhet på krigsmaterielområdet till att omfatta samtliga WEAG-medlemmar.

2.4. Forskning

Det europeiska samarbetet på området försvarsforskning är fortfarande begränsat. Endast Västeuropeiska krigsmaterielorganisationen [15] (Western European Armaments Organization, WEAO) har idag särskilt ansvar för förvaltning av forskningsprogram i samarbete på försvarsområdet, men den organisationen förvaltar bara 2,5 % av de europeiska investeringarna i försvarsforskning. Varken inom ramen för OCCAR eller LoI görs för närvarande några insatser på forskningsområdet.

[15] 19 medlemmar (däribland de europeiska NATO-medlemmarna): Österrike, Belgien, Tjeckien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Spanien, Sverige, Turkiet och Förenade kungariket. Nederländerna innehar ordförandeskapet sedan den 1 januari 2003, för två år.

Förenta staternas investeringar är 4-5 gånger större än de europeiska ländernas investeringar och fragmenteringen av forskningsinsatserna i Europa vidgar klyftan ytterligare. Detta gör det möjligt för Förenta staterna att genomdriva kvalitetsstandarder som ligger på så hög nivå att de europeiska länderna ofta har svårt att uppfylla dem, i brist på investeringar inom vissa teknologiska nyckelområden.

Forskningssektorn i Europa kännetecknas av en tämligen strikt åtskillnad mellan militär och civil forskning. Tekniköverföringen mellan den militära och den civila sektorn är fortfarande låg, trots att den europeiska försvarsforskningen anses kunna ge upphov till betydande överföringar till civil verksamhet. Denna synergi måste fördjupas så att en ömsesidig hävstångsverkan skapas. Detta kan bidra till en förstärkning av den europeiska industrins konkurrenskraft och till uppnåendet av det vid Europeiska rådets möte i Barcelona i mars 2002 fastlagda målet att investeringarna i forskning skall utgöra 3 % av BNP senast 2010 [16].

[16] KOM(2002) 499 slutlig.

Den försvarsrelaterade forskningen spelar en viktig roll i Förenta staternas innovationspolitik och kommer alla företag - även de i den civila sektorn - tillgodo. Sammanflätningen av den militära och den civila forskningen har gynnat de amerikanska krigsmaterielindustriföretagen i lika hög grad som användarna i den civila sektorn när det gäller marknadsutveckling, avsättningsmöjligheter och kostnader. Den amerikanska miltärmaktens förvärv av högteknologi har genom att militären tagit på sig riskerna och demonstrations- och avskrivningskostnaderna gynnat de amerikanska leverantörerna och befrämjat integreringen av resultaten av den militära forskningen i produkter och tjänster för civila användningsområden: Internet, gränssnittet "windows-icons-pointer", mikroprocessorn "RISC" (som idag finns i mobiltelefoner) och GPS (Global Positioning System) är exempel på system som till att börja med finansierats via den amerikanska militära forskningen, t.ex. via projekt som hanterats av DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency).

3. FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER

Utvecklingen av en EU-politik för försvarsutrustning kommer att vara en långsiktig process i vilken många olika aktörer kommer att vara inblandade. I detta meddelande läggs betoningen på ett antal specifika åtgärder som enligt kommissionens uppfattning kan bidra till uppnåendet av mer allmänna mål för unionen. De åtgärder som föreslås syftar till att uppmuntra omstrukturering och konsolidering av industrin, att främja upprättandet av en europeisk försvarsutrustningsmarknad och att stärka den europeiska industrins konkurrenskraft. Syftet med åtgärderna är även att mer allmänna socioekonomiska mål skall uppnås.

3.1. På väg mot en europeisk försvarsutrustningsmarknad

3.1.1. Standardisering

Arbetet med standardisering av försvarsutrustning är visserligen i stor utsträckning en teknisk fråga, men det är samtidigt en viktig förutsättning för öppnandet av de nationella marknaderna och ett stegvist upprättande av en gemensam europeisk marknad. Såväl tillverkare som offentliga myndigheter (försvarsministerier) kommer att ha nytta av en gemensam, i överensstämmelse med NATO:s arbete med standardisering upprättad referensram för standarder. Denna kommer att bidra till att förbättra kostnadseffektiviteten och interoperabiliteten. Det behovet har erkänts av alla aktörer som på frivillig basis deltar i utarbetandet av en handbok om standardisering på försvarsutrustningsområdet (Defence Standardisation Handbook). Denna kommer att innehålla hänvisningar till standarder och standardliknande specifikationer som allmänt används till stöd för försvarsupphandlingskontrakt samt riktlinjer för ett optimalt urval av sådana standarder.

Den verksamhet som pågår för närvarande med deltagande av försvarsministerierna och industrin och med stöd från CEN finansieras inom ramen för ramkontraktet för standardisering från 1998. Kommissionen kommer att se till att den europeiska handboken föreligger i en preliminär version i slutet av år 2003 och i en första operativ version mot slutet av år 2004.

Nästa fas bör bestå i att ge handboken formell status, så att den när dess innehåll väl godkänts används systematiskt i samband med försvarsupphandlingskontrakt. Kommissionen skulle därefter föreslå lämpliga kompletterande åtgärder i syfte att sörja för att handboken uppdateras och används.

3.1.2. Övervakning av försvarsrelaterade industrisektorer

I kraft av gemenskapens skyldighet enligt artikel 157 i EG-fördraget att säkerställa att det finns nödvändiga förutsättningar för gemenskapsindustrins konkurrensförmåga måste kommissionen hålla situationen i alla industrisektorer under ständig uppsikt. För att kunna övervaka det ekonomiska läget i försvarsindustribasen på EU-nivå (inbegripet i nya medlemsstater) och försvarsindustribasens förmåga att tillgodose försörjningsbehoven inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken måste unionen ha regelbunden tillgång till relevanta uppgifter. Det är nödvändigt att mäta konkurrenskraft, nivå av formgivningsexpertis, geografisk fördelning av expertis, investeringar i forskning och utveckling m.m. i syfte att möjliggöra benchmarking och att bidra till utvecklingen av relevant politik på olika områden. Tillverkarna behöver dessutom bättre kunskaper om under vilka marknadsförhållanden omstrukturering kan äga rum.

De försvarsrelaterade industrisektorerna förslås därför bli föremål för övervakning med användning av tillgängliga uppgifter från Eurostat och Europeiska statistiksystemet (European Statistical System, ESS) samt uppgifter från andra relevanta informationskällor, t.ex. industrisammanslutningar. De befintliga reglerna om konfidentialitet måste iakttas i samband därmed.

3.1.3. Överföringar inom gemenskapen

Kommissionen är bara alltför medveten om att överföringar inom gemenskapen av försvarsutrustning är tidskrävande och innebär mycket byråkrati, på grund av det stora antalet nationella förfaranden. Dessa förfaranden kan ta formen av individuella licenser för företag, import- och exportlicenser, kontroller vid leverans och i vissa fall slutanvändarintyg. De gäller dessutom på samma sätt för överföringar av försvarsutrustning till medlemsstater och för export av försvarsutrustning till tredje land. Ett av skälen för detta är att medlemsstaterna vill ha kontroll över vilket land som är det slutliga bestämmelselandet för försvarsutrustningen, särskilt när det rör sig om export till tredje land.

Kommissionen har därför i samarbete med nationella experter försökt att identifiera sätt att förenkla överföringar inom gemenskapen av försvarsrelaterad utrustning. Detta skulle t.ex. kunna göras genom att närma de nationella licensieringssystemen till varandra genom att ta fasta på principen om ett samlat tillstånd gällande för mellanstatliga program och industrisamarbetsprogram.

En konsekvensanalys förefaller vara nödvändig för att fastställa huruvida ett lagstiftningsinitiativ på gemenskapsnivå kan tillföra ett mervärde. En sådan analys skulle också ge tillfälle att dra lärdom av erfarenheterna av överföringsarrangemangen för militär utrustning för de väpnade styrkorna inom ramen för de relevanta NATO-överenskommelserna. Beroende på resultatet av analysen kan kommissionen därefter föreslå ett lämpligt rättsligt instrument (förordning eller direktiv). Arbetet med det kan inledas i slutet av 2004.

3.1.4. Konkurrenspolitik

Konkurrenspolitiken är en väsentlig beståndsdel av den gemensamma marknaden och utgör inte ett hinder för den tekniska utvecklingen eller för privata initiativ. Ett av syftena med konkurrenspolitiken är att se till att sådana förändringar som marknadskrafterna driver fram, t.ex. genom fusioner och förvärv av kontroll, inte leder till att företag får en dominerande ställning eller till att en dominerande ställning förstärks, utan i stället resulterar i fördelar i form av innovation och kostnadseffektivitet.

I den mån det inom ramen för gemenskapsförordningen om kontroll av företagskoncentrationer till kommissionen anmälts koncentrationer på det rent militära området, har denna inte gjort några invändningar mot dessa. Under senare tid har dock komplexa, gränsöverskridande koncentrationer som påkallar en ingående bedömning (särskilt med avseende på produkterna med dubbla användningsområden och de civila produkterna) av konsekvenserna totalt sett för konkurrensen ägt rum. Såväl industrin som medlemsstaterna skulle sätta värde på större tydlighet på detta område. Tillverkarna behöver en stabil och genomsynlig ram inom vilken omstrukturering kan äga rum. Andra marknadsaktörers intressen, t.ex. kunders, konkurrenters och underleverantörers intressen, måste också beaktas.

Företagen i försvarssektorn kan, på grund av sektorns specifika karaktär och i synnerhet på grund av sina nära förbindelser med de offentliga myndigheterna, direkt eller indirekt komma i åtnjutande av sådant offentligt understöd som utgör "statligt stöd". I kraft av bestämmelserna i artikel 296 i EG-fördraget har, såvida de berörda företagen endast tillverkat militär utrustning, EG-fördragets artikel 87 rörande kontroll av statligt stöd inte tillämpats hittills på företagen i fråga. Det har inte heller gjorts någon anmälan av sådant stöd med motiveringen att det skulle "främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse", som det heter i artikel 87.3 b i EG-fördraget. Offentligt finansiellt stöd till tillverkning av försvarsutrustning bör hur som helst inte i något fall ändra konkurrensvillkoren på den gemensamma marknaden för sådana varor som inte har någon specifik militär användning. Denna aspekt är av särskild betydelse när de berörda företagen tillverkar såväl strikt militära produkter som icke-militära produkter. Det är i synnerhet nödvändigt att se till att ingen korssubventionering sker mellan dessa två produktionsverksamheter. Stöd till icke specifikt militära produkter faller inom ramen för standardbestämmelserna om statligt stöd.

Kommissionen kommer att fortsätta att reflektera över tillämpningen av konkurrensreglerna på förvarsindustriområdet, med vederbörligt beaktande av detta områdes specifika karaktär och av bestämmelserna i artikel 296 i EG-fördraget.

3.1.5. Bättre användning av medel i samband med upphandling av försvarsutrustning

Undanröjande av effektivitetsbristerna på de europeiska försvarsutrustningsmarknaderna skulle skapa fördelar i form av större konkurrens och internationell handel, i form av mindre dubbelarbete inom forskning och utveckling samt i form av stordriftsfördelar och inlärningseffekter i produktionen.

Genom ytterligare öppnande på europeisk nivå av försvarsupphandlingen kan man se till att samtliga företag kommer att ha att göra med samma kontaktytor och processer när det gäller utveckling, leverans och underhåll av utrustning samt deltagande i anbudsförfaranden. De EU-medlemsstater som även är medlemmar av Västeuropeiska krigsmaterielgruppen har redan tagit fasta på detta upplägg och har försökt att öppna sina respektive marknader genom att inrätta nationella kontaktpunkter för upphandling och genom att offentliggöra sina behov i fråga om upphandling av försvarsutrustning i sina nationella motsvarigheter till "officiella tidningen". Avsaknaden av bindande åtaganden har dock gjort det svårt att uppnå målet.

Ett första steg i riktning mot harmonisering av reglerna om offentlig upphandling bör bestå i att man undersöker de olika metoder som används och utvecklar ett gemensamt koncept.

På den grunden bör man därefter inom unionen reflektera över hur försvarsupphandlingen på nationell nivå och EU-nivå kan optimeras. En sådan betraktelse bör gälla produkter som upphandlas via försvarsministerierna i medlemsstaterna eller via ett sådant europeiskt upphandlingsorgan som kan komma att upprättas framöver. Slutmålet skulle vara att ha ett enda regelverk för upphandling av försvarsutrustning i Europa.

EG-domstolen har under de senaste åren avkunnat flera viktiga domar som är relevanta för detta arbete, särskilt när det gäller att definiera räckvidden för artikel 296 i EG-fördraget. Kommissionen kommer att utfärda ett tolkningsmeddelande i slutet av år 2003 om konsekvenserna av dessa domar.

Den kommer parallellt med detta att arbeta med en grönbok som kan komma att utfärdas under år 2004 som grund för en diskussion med de berörda aktörerna. Syftet är att nå en överenskommelse om upphandlingsregler som kan tillämpas för försvarsutrustning med beaktande av utrustningens känslighetsgrad.

Om det upprättas en europeisk försvarsutrustningsmarknad som fungerar på grundval av rättvis konkurrens europeiska företag emellan är kompensationer (dvs. handelsbruk som innebär att det som ett villkor för köp av försvarsutrustning och försvarstjänster ställs krav på industriell kompensation) inte längre nödvändiga. Det skulle dock på grund av befintliga kontraktsenliga förpliktelser vara nödvändigt att införa övergångsarrangemang. Grönboken kommer även att ta upp frågan om kompensationer, såväl dess inomgemenskapliga som externa dimensioner.

3.1.6. Kontroll av export av produkter med dubbla användningsområden

Produkter med dubbla användningsområden är produkter, inbegripet programvara och teknik, som kan användas för både civila och militära ändamål [17]. Medlemsstaterna kontrollerar exporten av sådana produkter och deltar enskilt i ett antal informella (politiskt men inte rättsligt bindande) internationella överenskommelser om exportkontroll [18].

[17] Se definitionen i förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000.

[18] Australiengruppen (Australia Group) övervakar export- och omlastningstransaktioner som kan leda till spridning av kemiska och biologiska vapen.

Rådets förordning (EG) nr 1334/2000 (som stöder sig på artikel 133 i EG-fördraget) beaktar principen om fri rörlighet för varor inom EU men fastställer rättsligt bindande gemensamma principer och regler för genomförande på medlemsstatsnivå av kontroller av export av produkter med dubbla användningsområden. Förordningen har en direkt koppling till de internationella överenskommelserna om exportkontroll: den innehåller en gemensam, från de inom ramen för överenskommelserna i samförstånd fattade besluten härledd förteckning över de produkter med dubbla användningsområden som omfattas av kontroll.

På grund av att de länder som deltar i överenskommelserna om exportkontroll tillämpar åtagandena i fråga om kontroll av export av produkter med dubbla användningsområden på olika sätt, är det nödvändigt att noga ge akt på att inte sådana civila industrisektorer (t.ex. kärnenergi-, kemi-, bioteknik-, läkemedels-, rymd-, flyg- och informationstekniksektorerna) som kan komma att beröras av kontrollerna utsätts för restriktioner i onödan eller på ett orättvist sätt.

Gemenskapen ålägger genom att rättsligt införliva beslut som fattats av medlemmarna i överenskommelserna om exportkontroll europeiska industrisektorer exportkontroll restriktioner. Kommissionen är inte medlem i överenskommelserna (med undantag av i Australiengruppen). Den behöver dock involveras i högre grad, så att den mer effektivt kan bidra till att samordna medlemsstaternas ståndpunkter i de olika överenskommelserna och företräda gemenskapens intressen. Kommissionen stöder det centrala målet för kontrollerna av exporten av produkter med dubbla användningsområden, skyddet för medborgarnas säkerhet, men skulle också särskilt se på den inre marknadens funktion och ett flertal olika civila industrisektorers ekonomiska intressen.

Även om gemenskapen av säkerhetsskäl påbjuder kontroller av export av produkter med dubbla användningsområden i enlighet med i exportkontrollorgan fattade beslut, bör man beakta sådana kontrollers verkningar för konkurrenskraften i de industrisektorer i EU i vilka försvarsutrustning och produkter med dubbla användningsområden framställs. Dessa aspekter bör på lämpligt sätt tas i beaktande inför utvidgningen av EU, i syfte att se till att varken den inre marknaden för produkter med dubbla användningsområden eller gemenskapens ordning för kontroll av export påverkas på ett ogynnsamt sätt.

Kommissionen önskar ta upp frågan om hur dessa mål kan uppnås med medlemsstaterna (i de relevanta arbetsgrupperna inom rådet), inbegripet de särskilda utmaningar som följer av utvidgningen.

3.2. På väg mot en mer enhetlig europeisk insats i fråga om avancerad forskning på säkerhetsområdet

Kommissionen har lång erfarenhet av förvaltning av gemenskapsforskningsprogram och av samordning av nationell forskningsverksamhet och nationella forskningsprogram. Den är beredd att ställa sin sakkunskap till förfogande för ett initiativ för att främja samarbete om avancerad forskning på området global säkerhet.

Erfarenheterna av upprättandet av det europeiska området för forskningsverksamhet visar att unionen och medlemsstaterna skulle dra större nytta av nationella forskningsprogram om dessa samordnades på ett bättre sätt. Detta gäller även för avancerad säkerhetsrelaterad forskning. Genom att ta forskningsinsatser på europeisk nivå i anspråk med tanke på behoven på medellång till lång sikt, skulle man kunna utveckla avancerad, för Europa avgörande teknik på ett bättre sätt och tillföra ett verkligt europeiskt mervärde.

I detta syfte kommer kommissionen, såsom Europaparlamentet föreslagit i sin resolution av den 10 april 2002, att be nationella förvaltningar, industrisektorer och forskningsinstitut med omfattande verksamhet på detta område att under loppet av detta år fastställa en europeisk agenda för avancerad forskning på området global säkerhet och de lämpligaste sätten att gemensamt ta itu med denna.

Som förberedelse för genomförandet av den europeiska agendan för avancerad forskning på området global säkerhet har kommissionen för avsikt att sätta igång ett förberedande projekt som den kommer att genomföra tillsammans med medlemsstaterna och industrin i syfte att implementera vissa specifika aspekter som skulle vara av särskild nytta vid fullgörandet av Petersberguppgifter. Detta förberedande projekt, som kommer att pågå högst tre år, skulle utgöra en pilotfas och torde göra det möjligt att förvärva de erfarenheter som behövs för att utvärdera villkor och arrangemang som befrämjar effektivt samarbete mellan nationella forskningsprogram på området global säkerhet. Det kommer att täcka enbart ett fåtal noga utvalda ämnen på området avancerad teknik och kommer att omfatta särskilda kompletterande åtgärder.

4. FRÅGOR SOM EU OCH MEDLEMSSTATERNA BÖR FUNDERA VIDARE ÖVER

4.1. Förslag rörande ett europeiskt försvarsutrustningsorgan

I artikel 17.1 tredje stycket i Fördraget om Europeiska unionen anges följande: "Den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik skall, på det sätt som medlemsstaterna anser lämpligt, stödjas av samarbete mellan dem på krigsmaterielområdet.". Möjligheten att ett europeiskt krigsmaterielorgan inrättas tas upp i de till slutakterna till Maastricht- och Amsterdamfördragen fogade förklaringarna om Västeuropeiska unionen. Bland rekommendationerna från konventets arbetsgrupp om försvarsfrågorna finns förslag om inrättande av ett försvarsutrustningsorgan på mellanstatlig grund, vilket skulle kunna befatta sig med krigsmateriel och strategisk forskning och även bidra till att säkerställa att kapaciteten förbättras. Detta förslag fick stöd i den i samband med toppmötet i Le Touquet den 4 februari 2003 utfärdade brittisk-franska förklaringen.

Vissa medlemsstater har redan tagit gemensamma initiativ i fråga om upphandling och forskning, t.ex. OCCAR, LoI och Västeuropeiska krigsmaterielorganisationen. Varje initiativ på EU-nivå bör bygga på den grunden. Vi bör sträva efter att skapa en EU-ram för försvarsutrustning, omfattande bl.a. följande:

- Samarbetsprogram på basis av OCCAR, till vilka länder som önskar delta i sådant samarbete i enlighet med reglerna inom ramen för OCCAR (dvs. övergivande av principen om "juste retour" (skälig kompensation)) undan för undan ansluter sig.

Forskning och utveckling: Det inom ramen för Västeuropeiska krigsmaterielorganisationen antagna Europa-samförståndsavtalet (Europa MoU) innehåller ett antal intressanta idéer som skulle kunna utforskas ytterligare. EU bör på längre sikt överväga att inrätta en europeisk motsvarighet till DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency).

- Upphandling av utrustning som finns tillgänglig i handeln (off-the-shelf procurement): Denna fråga behandlas för närvarande inte på europeisk nivå. Det är hög tid att så sker.

Om ett försvarsutrustningsorgan (eller flera) inrättas för att övervaka en sådan EU-ram för försvarsutrustning är det viktigt att detta återspeglar medlemsstaternas politiska beslut att en stor del av arbetet bör fortsätta att bedrivas utanför det nuvarande EG-fördragets ram. Det skulle icke desto mindre vara klokt att utnyttja gemenskapsmekanismer och gemenskapsinstrument där medlemsstaterna är överens om att gemenskapen kan ge ett bidrag (t.ex. när arbetet berör marknadsmekanismer, eller när det på forskningsområdet är möjligt att stödja sig på erfarenheterna från de civila ramprogrammen). Medlemsstaterna skulle på längre sikt också kunna fatta beslut om att utveckla någon sorts central finansiell mekanism för att se till att medlemsstater med oproportionellt små nationella försvarsbudgetar ändå får vara med och bidra på ett rättvist sätt till EU:s kapacitet.

En ytterligare fördel med en EU-ram för försvarsutrustning är att den i vissa fall skulle kunna stärka EU:s ställning i samband med förhandlingar om handelsavtal.

4.2. Försörjningssäkerhet

Medlemsstaterna tog tills för inte länge sedan itu med frågan om försörjningssäkerhet huvudsakligen på egen hand. Konsolideringsprocessen på försvarsindustriområdet, som är nödvändig för att Europa skall kunna bibehålla en konkurrenskraftig försvarsindustribas, kommer troligen att leda till ökad sektoriell koncentration. Staterna kommer att bli tvungna att acceptera förlust av viss inhemsk kapacitet, att köpa direkt av utländska eller transnationella företag och att tillåta förändringar i ägandeförhållandena i försvarsindustriföretag. Det finns redan ett ömsesidigt beroende länder emellan när det gäller försörjningen med viss krigsmateriel. Vissa länder köper hela system från utländska företag och även om ett land köper av nationella leverantörer innehåller komplicerad utrustning som regel en del komponenter från icke inhemska källor.

Genom att röra sig i riktning mot en EU-omfattande strategi för försörjningssäkerhet skulle medlemsstaterna kunna

- undvika att genom att lägga ut beställningar hos nationella företag behålla icke konkurrenskraftig överskottskapacitet,

- tillåta transnationella koncentrationer som för med sig förändringar i ägarförhållandena,

- underlätta transnationell överföring av personal som arbetar med hemligstämplade ärenden, och

- tillåta transnationella överföringar av vissa varor och viss teknik.

En sådan strategi skulle de facto bidra till en diversifiering av försörjningskällorna och därigenom minska beroendet av enskilda leverantörer (såsom Förenta staterna).

Framsteg inom EU på detta område bör bygga på det arbete som redan gjorts i andra forum, t.ex. inom ramen för LoI, NATO och Västeuropeiska krigsmaterielgruppen.

4.3. Frågor rörande handeln med försvarsutrustning

Ett vidare öppnande av utländska marknader, särskilt den amerikanska marknaden, för europeiska försvarsutrustningsprodukter är ett viktigt mål, eftersom det är av största betydelse för att den europeiska försvarsindustrin skall kunna behålla och ytterligare utveckla sin formgivningsexpertis och kompetens inom den mest avancerade tekniken. Om detta inte sker sker kommer de flesta av de nationella europeiska marknaderna att fortsätta att stå öppna för amerikanska tillverkare medan den amerikanska marknaden förblir stängd, med undantag av för ett fåtal i Förenta staterna baserade företag i europeisk ägo.

Större trovärdighet på detta område skulle kunna uppnås genom konsolidering av de nationella försvarsutrustningsmarknaderna och utnyttjande av potentialen hos den samlade budgeten för upphandling av försvarsutrustning i EU (på nationell nivå och EU-nivå). En sådan process skulle skapa ett större förhandlingskapital för EU när det gäller att verka för en högre grad av reciprocitet och att förbättra förutsättningarna för europeiska företag som försöker få tillträde till den amerikanska marknaden.

Det är nödvändigt att behandla vissa av dessa aspekter mer utförligt. Kommissionen har för avsikt att återkomma till detta i ett senare skede.

Vad beträffar frågan om etik i handeln med vapen antog rådet 1998 en EU-uppförandekodex för vapenexport. Uppförandekodexen är ett politiskt bindande instrument. Syftet med den är att skapa "höga gemensamma standarder" som medlemsstaterna skall följa vid sina beslut om export av vapen och att öka öppenheten i fråga om export av konventionella vapen. Den omfattar även en särskild operativ mekanism som utformats i syfte att hindra enskilda medlemsstater att dra ekonomisk fördel av andra medlemsstaters avslag av försäljning. Det har antagits en gemensam förteckning över militär utrustning som kodexen är tillämplig för. Denna förteckning tjänar som vägledning. Det står medlemsstaterna fritt att använda egna förteckningar.

Ett första steg mot en praktisk lösning för att rationalisera exportbeslut som rör produkter från multinationella företag har tagits av de sex länder som undertecknat LoI. De idéer som utvecklats i det sammanhanget bör ligga till grund för framtida EU-regler. I samband med beslut om export till tredje land bör, samtidigt som det slutliga exportlandets politiska ansvar erkänns, särskilt behovet av samråd på förhand med de medlemsstater som är involverade i tillståndsärendena beaktas.

5. Slutsatser

Ett av syftena med detta meddelande är att effektiviteten i försvarsutrustningsindustrin skall förbättras. Detta är ett mål i sig och är även av stor betydelse för att unionen på ett framgångsrikt sätt skall kunna utveckla den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Kommissionen förslår åtgärder på ett antal områden:

* Erforderliga finansiella medel bör tillhandahållas för att se till att den europeiska handboken om standardisering på försvarsutrustningsområdet föreligger mot slutet av 2004. Kommissionen skulle därefter föreslå lämpliga kompletterande åtgärder i syfte att sörja för att handboken uppdateras och används.

* De försvarsrelaterade industrisektorerna föreslås bli föremål för övervakning med användning av tillgängliga uppgifter från Eurostat och Europeiska statistiksystemet samt uppgifter från andra relevanta informationskällor. De befintliga reglerna om konfidentialitet måste iakttas i samband därmed.

* Kommissionen föreslår i syfte att underlätta överföringar av försvarsutrustning EU-länder emellan att en konsekvensanalys inleds under 2003 och, beroende på resultatet av denna, att utarbetandet av ett lämpligt rättsligt instrument inleds i slutet av 2004.

* Kommissionen kommer att fortsätta att reflektera över tillämpningen av konkurrensreglerna på förvarsindustriområdet, med vederbörligt beaktande av detta områdes specifika karaktär och av bestämmelserna i artikel 296 i EG-fördraget.

* Man bör inom unionen reflektera över hur försvarsupphandlingen på nationell nivå och EU-nivå kan optimeras. Med beaktande av att EG-domstolen under de senaste åren har avkunnat flera domar som är väsentliga särskilt när det gäller att definiera räckvidden för artikel 296 i EG-fördraget, kommer kommissionen att utfärda ett tolkningsmeddelande i slutet av år 2003 om konsekvenserna av dessa domar. Den kommer parallellt med detta att arbeta med en grönbok som kan komma att utfärdas under år 2004 som grund för en diskussion med de berörda aktörerna.

* Kommissionen föreslår att frågan om dess involvering i överenskommelser om exportkontroll tas upp i de relevanta arbetsgrupperna inom rådet.

* Kommissionen har för avsikt att sätta igång ett förberedande projekt rörande avancerad forskning på området global säkerhet i syfte att tillsammans med medlemsstaterna och industrin implementera vissa specifika praktiska aspekter som skulle vara av särskild nytta vid fullgörandet av Petersberguppgifter.

* Kommissionen har för avsikt att fortsätta arbetet rörande ett eventuellt inrättande av en EU-ram för försvarsutrustning under överinseende av ett försvarsutrustningsorgan (eller flera). En sådan ram skulle kunna vara till hjälp för att samordna nationella initiativ, särskilt i fråga om samarbetsprogram, forskning och utveckling samt upphandling av utrustning som finns tillgänglig i handeln (off-the-shelf procurement), och för att få flera medlemsstater att ansluta sig till sådana program. EU skulle där så är lämpligt kunna utnyttja gemenskapsmekanismer och gemenskapsinstrument.