52003DC0093

Meddelande från Kommissionen till Rådet och Europaparlamentet - Uppdatering av EG:s handlingsprogram - Påskyndade insatser mot hiv/aids, malaria och tuberkulos som led i fattigdomsbekämpningen - Olösta policyfrågor och kommande utmaningar

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sammanfattning

1. Inledning

2. Bakgrund och utmaningar

2.1. En helt ny internationellt enighet - motstridigheterna sammanjämkas

2.2. Långsamma framsteg globalt sett när det gäller "tillgång" och "mobilisering av resurser"

3. Framstegen hittills inom ramen för handlingsprogrammet

3.1. Ökade effekter

3.1.1. Optimera verkningarna av insatser på områdena hälsa, aidsbekämpning och befolkningsfrågor vilka särskilt inriktas på de viktigaste överförbara sjukdomarna och på fattigdomsbekämpning

3.1.2. Förstärkt läkemedelspolitik och kapacitetsuppbyggnad

3.1.3. Utveckling av den lokala produktionskapaciteten

3.2. Ekonomisk överkomlighet

3.2.1. Differentierad prissättning

3.2.2. Tullar och skatter

3.2.3. Skydd av immateriella rättigheter

3.2.4. Företagens sociala ansvar

3.3. Forskning och utveckling

3.3.1. Förstärkning av forskningen i fattigdomsrelaterade sjukdomar

3.3.2. Partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (EDCTP)

3.3.3. Uppbyggnad av forsknings- och utvecklingskapaciteten i utvecklingsländerna

3.3.4. Indirekta incitament för att öka den privata sektorns investeringar i forskning om och utveckling av särskilda globala kollektiva nyttigheter

3.4. Deltagande i globala partnerskap: politik och politisk dialog

4. Uppföljning och utvärdering

5. Slutsatser

Bilaga 1 - Förkortningar

Bila

ga 2: Schema

Bilaga 3: Utvecklingsmålen för det nya årtusendet (millenniemålen)

Bilaga 4: Priser och prissänkningar på vissa produkter mot hiv/aids och malaria

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET - Uppdatering av EG:s handlingsprogram - Påskyndade insatser mot hiv/aids, malaria och tuberkulos som led i fattigdomsbekämpningen - Olösta policyfrågor och kommande utmaningar

Sammanfattning

Kommission antog i februari 2001 sitt handlingsprogram med titeln Påskyndade insatser mot hiv/aids, malaria och tuberkulos som led i fattigdomsbekämpningen. Handlingsprogrammet omfattar en rad åtgärder för att öka effekterna av befintliga åtgärder, göra viktiga läkemedel ekonomiskt mera överkomliga samt främja forskning om och utveckling av särskilda globala kollektiva nyttigheter för att bekämpa hiv/aids, malaria och tuberkulos på nationell, regional och global nivå. Handlingsprogrammet har nu tillämpats i två år och tiden är mogen för en bedömning av dess genomförande och en närmare blick på olösta policyfrågor och kommande utmaningar.

Den främsta anledningen till att handlingsprogrammet - och dess genomförande - är så angeläget är att antalet människor som insjuknar i, infekteras av och dör i hiv/aids, malaria och tuberkulos fortsätter att öka. Bara under 2001 dog omkring tre miljoner personer i aids, och ytterligare fem miljoner blev hivsmittade. Även malaria och tuberkulos fortsätter att öka. Under 2001 dog ca två miljoner personer i tuberkulos och en miljon i malaria. Om denna utveckling fortsätter kommer under tiden fram till 2020 nära en miljard personer att ha blivit smittade med tuberkulos, 200 miljoner kommer att ha utvecklat sjukdomen och av dem kommer 35 miljoner att ha avlidit. Tuberkulos och malaria kommer att vara bidragande faktorer till ytterligare två till fyra miljoner dödsfall årligen.

Inom det internationella samfundet är man överens om det överhängande behovet av att bekämpa hiv/aids, malaria och tuberkulos i utvecklingsländerna och om medlen för att uppnå detta. Samtliga världssamfundets medlemmar har undertecknat FN:s utvecklingsmål för det nya årtusendet, de s.k. millenniemålen (Millennium Development Goals). De mål som rör hiv/aids, malaria och tuberkulos står högt på listan, vilket framhäver kopplingen mellan övergripande fattigdomsbekämpning och investeringar i hälsa. Den på WHO initiativ tillsatta kommissionen för makroekonomi och hälsa (CMH) har lagt fram övertygande bevisning för nödvändigheten av att inrikta insatserna på dessa tre sjukdomar och visat varför investeringar i hälsosektorn utgör en effektiv strategi när det gäller att minska fattigdomen. Debatten om globala kollektiva nyttigheter har också fortsatt och man diskuterar som bäst lämpliga incitament för att stimulera utvecklingen av särskilda globala kollektiva nyttigheter, såsom bekämpning av hiv/aids-, malaria- och tuberkulosepidemierna. Det finns fortfarande inget vaccin mot hiv/aids eller malaria och inget effektivt tuberkulosvaccin, och många av dessa globala kollektiva nyttigheter är beroende av internationella insatser.

När det gäller "att öka effekterna" har det inte skett några snabba framsteg i form av ett utökat stöd till hälsosektorn. Trots de betydande prissänkningar som åstadkommits sedan handlingsprogrammet antogs har fortfarande bara en liten del av jordens befolkning tillgång till antiretrovirala läkemedel eller effektiva åtgärder mot tuberkulos och malaria. Den ökning av utvecklingsländernas hälso- och sjukvårdsbudget till minst 30-40 US-dollar per person och år som är önskvärd kommer fram till 2007 att kräva omkring 27 miljarder US-dollar i gåvobistånd och ytterligare budgetmedel om 23 miljarder US-dollar från utvecklingsländernas sida. Det årliga finansieringsbehovet för att täcka utgifterna enbart för hiv/aids, malaria och tuberkulos uppskattas till 9,2 miljarder US-dollar. Resultaten när det gäller handlingsprogrammets effekter inom de enskilda länderna måste bedömas över en längre period. Gemenskapen planerar dock att öka sina utgifter för social infrastruktur, vilande program har nyinriktats och insatserna är nu tydligare inriktade på handlingsprogrammets prioriteringar. På EU-nivå har flera resolutioner antagits av rådet och parlamentet i vilka prioriteringarna i handlingsprogrammet bekräftas. Kommissionen har också antagit ett meddelande om hälsa och fattigdomsbekämpning, i vilket anges fyra övergripande strategier för att nå ett bättre resultat på hälsoområdet, och lagt fram ett förslag till en förordning rörande fattigdomsrelaterade sjukdomar (hiv/aids, malaria och tuberkulos) som innefattar en betydande ökning av de ekonomiska resurserna.

När det gäller "ökad ekonomisk överkomlighet" har immateriella rättigheter och TRIPs-avtalet ägnats stor uppmärksamhet vid inledandet av den nya förhandlingsrundan inom WTO, den s.k. utvecklingsrundan. Vid WTO-medlemmarnas ministerkonferens i Doha 2001 gjordes ett stort framsteg i och med att en förklaring om TRIPs-avtalet och folkhälsa antogs. Kommissionens strategi för införande av differentierad prissättning i syfte att förbättra tillgången till viktiga läkemedel i utvecklingsländerna har också lett till konkreta resultat. Under de två sista åren har principen om differentierad prissättning gradvis fått ett brett stöd inom EU som ett effektivt tillvägagångssätt när det gäller att förbättra tillgången till viktiga läkemedel för människor som lever i fattigdom. I detta sammanhang har kommissionen antagit ett förslag till rådsförordning som syftar till att undvika att handeln med läkemedel som säljs till differentierade priser i utvecklingsländer läggs om till Europeiska unionen.

I fråga om "ökade investeringar i forskning och utveckling" har genom ramprogrammen för forskning avsevärda resurser anslagits till forskning om hiv/aids, malaria och tuberkulos, bland annat till inrättandet av det nya partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (European and Developing countries Clinical Trials Partnership; EDCTP). Det är tydligt att detta partnerskap innebär ännu ett framsteg, eftersom det bidrar till att EU i samband med de europeiska forskningsinsatserna i kampen mot dessa tre sjukdomar i utvecklingsländerna uppträder med en stämma. Under de kommande åren måste stor uppmärksamhet ägnas åt ytterligare direkta och indirekta incitament för att stimulera forskning om och utveckling av särskilda globala kollektiva nyttigheter för att bekämpa dessa tre sjukdomar.

På det globala planet har gemenskapen arbetat aktivt och framåtsyftande för att ta upp de frågor som omfattas av handlingsprogrammet exempelvis vid toppmöten inom G8 (i synnerhet mötet i Okinawa) och mellan EU och USA samt inom ramen för forumet för EU och Afrikanska enhetsorganisationen (OAU). Kommissionen är aktiv styrelseledamot i den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria (GFATM). Utvecklingsländerna har stor tyngd i styrelsen för GFATM och när det gäller formerna för fondens förvaltning. Viktiga policyfrågor vars behandling i andra forum hittills inte givit något resultat, t.ex. differentierad prissättning, tas upp inom ramen för fonden. Att enbart behandla dem inom GFATM är dock inte tillräckligt. Det krävs förnyade ansträngningar för att få till stånd ett samarbete både på europeisk nivå och med vissa bestämda partner, i synnerhet USA, i dessa frågor.

Två år efter antagandet fungerar handlingsprogrammet fortfarande som en heltäckande, framåtsyftande och sammanhållen politisk ram för EU:s åtgärder, vars syfte är att ge ett viktigt bidrag till förbättrade insatser på nationell, regional och global nivå mot dessa tre överförbara sjukdomar. Fortfarande finns dock ett trängande behov av gemensamma åtgärder i stor skala. På de områden där framstegen inte har varit så stora är orsaken främst brist på lämpliga resurser inom kommissionen eller medlemsstaterna för att genomföra storskaliga insatser, exempelvis när det gäller lokal produktionskapacitet, tekniköverföring samt åtgärder för att stimulera innovativ forskning och utveckling inom den privata sektorn, och för att samarbeta i synnerhet med de berörda utvecklingsländerna inom ramen för verkliga partnerskap.

Handlingsprogrammet har visat att det är av största vikt att EU verkligen gör sin röst hörd, och programmet har lett till att EU:s ståndpunkter i fråga om målinriktade åtgärder mot hiv/aids, malaria och tuberkulos har förstärkts avsevärt på internationell nivå, med stöd av andra partner. Det krävs dock större ansträngningar för att åstadkomma regelbundna och strukturerade överläggningar med utvecklingsländerna. Det föreslås att denna aspekt skall vidareutvecklas genom inrättandet av ett partsforum för insatser mot överförbara sjukdomar som led i fattigdomsbekämpningen.

Den stora uppgift som EU nu står inför är att få utvecklingsländer, andra OECD-medlemmar, sin egen industri och det civila samhället att införa och tillämpa de olika mekanismer som krävs i kampen mot dessa tre sjukdomar.

1. INLEDNING

EG:s handlingsprogram för insatser mot överförbara sjukdomar som led i fattigdomsbekämpningen (nedan kallat "handlingsprogrammet") grundar sig på den politiska ram som presenteras i meddelandet från september 2000 om påskyndade insatser mot de viktigaste överförbara sjukdomarna som led i fattigdomsbekämpningen [1]. Det är en del av en utökad internationell ansats och utgör, för perioden 2001-2006, en bred och sammanhängande gemenskapsinsats för att bemöta den globala nödsituation som orsakas av de tre största överförbara sjukdomarna, nämligen hiv/aids, malaria och tuberkulos. Dessa sjukdomar drabbar främst de fattigaste befolkningsgrupperna och undergräver den globala hälsan och en hållbar utveckling. I kommissionens strategi ingår en rad olika åtgärder som sinsemellan förstärker varandra och vars syfte är att i) öka effekterna av befintliga åtgärder, ii) göra viktiga läkemedel ekonomiskt mera överkomliga, samt iii) främja forskning om och utvecklande av särskilda globala kollektiva nyttigheter för att bekämpa hiv/aids, malaria och tuberkulos på nationell, regional och global nivå.

[1] KOM (2001) 96, 21.2.2001 och KOM(2000) 585, 20.9.2000.

I detta meddelande bedöms genomförandet av handlingsprogrammet under de två första åren av dess tillämpning. Meddelandet riktar sig i första hand till rådet och Europaparlamentet, men det är viktigt att alla som engagerar sig för en hållbar utveckling känner till vilka framsteg som görs i den gemensamma kampen mot dessa sjukdomar i utvecklingsländerna. I dokumentet beskrivs det övergripande sammanhanget och de kvarstående problemen samt presenteras de resultat som nåtts när det gäller effekter, ekonomisk överkomlighet respektive forskning. Ett särskilt avsnitt handlar om uppföljning och utvärdering, vilket följs av rekommendationer för det kommande arbetet.

2. BAKGRUND OCH UTMANINGAR

Under de senaste två åren har sammanlagt över 160 miljoner levnadsår med god hälsa gått förlorade på grund av hiv/aids, 80 miljoner på grund av malaria och nära 72 miljoner på grund av tuberkulos

1. Antalet människor som insjuknar i, smittas av och dör i hiv/aids, malaria och tuberkulos fortsätter att öka. Bara under 2001 dog omkring tre miljoner personer i aids, och ytterligare fem miljoner blev hivsmittade. Hälften av de nya hivsmittade - vilka är fler än 6 000 om dagen - återfinns i åldersgruppen 15-24 år. Snabbast sprider sig sjukdomen i Östeuropa, Centralasien, Kina och Indien. I dessa områden inträffar de flesta nya infektionsfallen bland sprutnarkomaner. Ur ett helhetsperspektiv utgör aids dock en viktig faktor att beakta i alla regioner.

2. Den börda som malaria och tuberkulos lägger på utvecklingen tilltar även den. Om den nuvarande utvecklingen fortsätter kommer under tiden fram till 2020 nära en miljard personer att ha blivit smittade med tuberkulos, 200 miljoner kommer att ha utvecklat sjukdomen och av dem kommer 35 miljoner att ha avlidit. En tredjedel av jordens befolkning bär på tuberkulossmitta. Under 2001 dog två miljoner personer i tuberkulos och en miljon i malaria. Både tuberkulos och malaria är bidragande faktorer till ytterligare två till fyra miljoner dödsfall årligen. Av dödsfallen i malaria sker största andelen bland barn i Afrika söder om Sahara. Tuberkulos är i stor utsträckning relaterad till en hög förekomst av aids och utgör en viktig faktor att beakta i Sydostasien, Ostasien, Stillahavsområdet samt Nord- och Sydamerika.

2.1. En helt ny internationellt enighet - motstridigheterna sammanjämkas

1. Under de två sista åren har det uppstått en bred enighet inom det internationella samfundet om det överhängande behovet av att bemästra hiv/aids, malaria och tuberkulos i utvecklingsländerna och även om medlen för att nå dithän. Både tjänstemän, politiker, politiska beslutsfattare, aktörer inom det civila samhället och ledare inom näringslivet har mer än någonsin tidigare blivit medvetna om den börda dessa sjukdomar medför och hur den kommer att växa om vi inte ökar insatserna för att bekämpa dem. Detta samförstånd har lett till en ny politisk beslutsamhet som har gjort att en internationell enighet utan tidigare motstycke kunnat nås om vilka insatser som kommer att få störst effekt.

2. Samtliga världssamfundets medlemmar har undertecknat FN:s utvecklingsmål för det nya årtusendet, de s.k. millenniemålen (se bilaga 3). Det centrala i dessa mål är att andelen människor som lever i extrem fattigdom skall halveras fram till 2015. Hälsomålen intar en framskjuten plats och riktar in strålkastarljuset på kopplingen mellan övergripande fattigdomsbekämpning och investeringar i hälsa. Mål 6, Bekämpa hiv/aids, malaria och andra folksjukdomar, innebär ett kraftfullt åtagande och ett erkännande av att man inte kommer att kunna nå det centrala resultat man eftersträvar, att minska den globala fattigdomen, utan att ta itu med dessa sjukdomar. Syftet är, mera specifikt, att fram till 2015 stoppa och minska spridningen av hiv/aids och minska förekomsten av malaria och tuberkulos. Det är nu ett erkänt faktum att handlingsprogrammet direkt har bidragit till det internationella samförståndet rörande millenniemål 6.

3. Andra, mer specifika mål beträffande de tre sjukdomarna har överenskommits globalt och regionalt: för hiv/aids vid FN:s generalförsamlings särskilda möte om hiv/aids i juni 2001, för malaria vid det afrikanska toppmötet inom ramen för initiativet "Roll Back Malaria" (Stoppa malarian) i Abuja i april 2000, och för tuberkulos bland annat vid Världshälsoförsamlingens möte i maj 2000. Målen, delmålen, de därtill knutna indikatorerna samt åtgärderna beträffande dessa tre sjukdomar behandlas också inom den nyligen inrättade globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria (GFATM).

4. En annan viktig vändpunkt globalt sett under de två sista åren har varit det arbete som utförts inom WHO:s kommission för makroekonomi och hälsa (CMH) [2]. Dess rapport innehåller klara bevis för hur en tung sjukdomsbörda [3] minskar den ekonomiska tillväxten och begränsar de resurser som står till samhällets förfogande för investeringar i folkhälsa och fattigdomsbekämpning. I rapporten dokumenteras varför ökade investeringar i hälsa utgör en effektiv strategi när det gäller att minska antalet människor som lever i fattigdom och beräknas att den sammanlagda avkastningen på investeringar i hälsa i utvecklingsländerna uppgår till 18 % per år. CMH:s arbete har bidragit till att stärka det globala samförståndet kring nödvändigheten av att minska sjukdomsbördan för människor som lever i fattigdom genom att koncentrera insatserna till dessa tre sjukdomar.

[2] Kommissionen för frågor rörande makroekonomi och hälsa, slutrapport, december 2001.

[3] Konsekvenserna av dålig hälsa för enskilda människor och för deras samhällen mäts genom att man uppskattar antalet år med god hälsa som dessa personer går miste om till följd av varje sjukdom. Sammantaget kan det totala antalet år med god hälsa som gått förlorade till följd av en viss sjukdom beskrivas som den "sjukdomsbörda" som sjukdomen orsakar. Ett samhälles sammanlagda sjukdomsbörda utgörs av skillnaden mellan befolkningens faktiska hälsa och en idealisk situation där alla lever till hög ålder med bibehållen hälsa.

5. Sedan handlingsprogrammet antogs har debatten om globala kollektiva nyttigheter fortsatt i olika forum. Handlingsprogrammet innebar ett klart uttalande till förmån för att politiken i fråga om globala kollektiva nyttigheter skall grundas på tanken att investeringar i hälsa och utveckling gynnar alla, både fattiga och rika. En sådan politik går vida utöver traditionellt "bistånd". Eftersom de som tillhandahåller kollektiva nyttigheter kanske inte får tillräcklig kompensation genom marknadsbaserade förhandlingar eller befintliga offentliga finansieringsmekanismer håller gemenskapen och medlemsstaterna för närvarande på att utveckla lämpliga incitament för utvecklande av särskilda globala kollektiva nyttigheter (produkter, tjänster, know-how) som kan bidra till att epidemier såsom hiv/aids, malaria och tuberkulos kan bemästras.

6. Det finns allt fler belägg för att förebyggande, behandling och vård måste utgöra en sammanhängande helhet. Det blir också allt mer uppenbart att man kan vårda och behandla aidspatienter även i resursfattiga miljöer, vilket är en viktig del av arbetet för ett mera effektivt förebyggande. Denna växande insikt framgick tydligt vid FN:s generalförsamlings särskilda möte om hiv/aids i juni 2001 och den ledde till samförstånd om att förebyggande åtgärder och behandling bör behandlas som sinsemellan kompletterande, inte konkurrerande, prioriteringar vid den fjortonde internationella konferensen om aids i juli 2002. Det starka sambandet mellan förebyggande åtgärder och vård är också välkänt inom tuberkulosbekämpningen, där andelen botade måste vara så hög som 80 % för att överföringen skall kunna kontrolleras i ett samhälle där sjukdomen är endemisk. Bevisen för att det finns ett liknande samband när det gäller malaria blir allt fler, särskilt i samband med malariabekämpning hos gravida eftersom sjukdomen ofta är dödlig för modern eller barnet.

7. Allmänheten visar fortsatt ett stort intresse för främjande och förbättring av tillgången till läkemedel i fattiga länder. Det budskap som förts ut till allmänheten har i hög grad inriktats på att visa att det går att förena skyddet av folkhälsan med skyddandet av läkemedelstillverkarnas immateriella rättigheter. Vid ministerkonferensen i Doha 2001 lyckades WTO-medlemmarna förhandla fram en förklaring om att TRIPs-avtalet med avseende på folkhälsa skall tolkas och genomföras på ett sätt som stöder WTO-medlemmarnas rätt att skydda folkhälsan och särskilt deras rätt att främja alla medborgares tillgång till läkemedel. Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater spelade en avgörande roll för att enighet kunde nås om denna förklaring och har därefter fortsatt att leda diskussionerna om olösta frågor.

2.2. Långsamma framsteg globalt sett när det gäller "tillgång" och "mobilisering av resurser"

1. Trots vad som sägs ovan har framstegen varit långsamma när det gäller det trängande behovet av att tillhandahålla högkvalitativa tjänster för förebyggande, behandling och vård, däribland förnödenheter och utrustning. Detta är ett av de centrala inslagen i handlingsprogrammet. Det råder allmän enighet om att en riktig användning av kondomer och förebyggande av överföring från mor till barn med hjälp av antiretrovirala läkemedel skulle kunna bromsa spridningen av hiv/aids-pandemin. Vidare har kombinationsbehandling mot hiv (s.k. HAART - högaktiv antiretroviral behandling) visat sig vara livräddande i många fall och har därmed, tillsammans med allmän hälsoinformation och utbildning, lett till ett mera effektivt förebyggande genom att människor i ökad utsträckning frivilligt söker rådgivning och testning. Under de två sista åren har priserna på antiretrovirala läkemedel och vissa läkemedel mot opportunistiska infektioner visserligen börjat minska, i vissa fall med stor marginal (se bilaga 4), och länder såsom Brasilien har gjort avsevärda framsteg när det gäller tillgång till läkemedel för alla hivsmittade, men faktum är ändå att endast 0,3 % av alla de som lever med hiv/aids i utvecklingsländerna har tillgång till antiretrovirala läkemedel. Därför måste det utvecklas effektivare, bättre anpassade och enklare behandlingsformer. Insatserna för att förhindra spridning av tuberkulos har fortfarande inte uppnått önskad effekt, trots att strategin med korttidsbehandling under direktövervakning (DOTS) har visat hur en hög andel botade samt en minskning av antalet smittofall, insjuknanden och dödsfall kan uppnås. Även om totalt 148 länder använder DOTS-strategin har endast ca 55 % av världens befolkning tillgång till den. I flera länder har dock en landsomfattande satsning på DOTS-strategin lett till att man lyckats vända den uppåtgående trenden för tuberkulos och nu har förutsättningar att vart tionde år halvera antalet nya tuberkulosfall. Nät behandlade med insekticider och intermittenta förebyggande behandlingar kan i hög grad minska den sjukdomsbörda som malarian medför. Trots att över fem miljoner insekticidbehandlade nät delades ut 2000-2001 är det ändå mindre än 10 % av de afrikanska barnen under fem år som sover under ett sådant nät, och endast 1 % av de människor i Afrika som löper den största risken att drabbas av malaria använder sängnät. Endast i Vietnam har antalet dödsfall bland barn på grund av malaria minskat under det senaste årtiondet. I Afrika söder om Sahara har förekomsten av malaria ökat. Uppkomsten av allt fler läkemedelsresistenta stammar tyder på att antalet dödsfall till följd av malaria kan vara på väg att öka kraftigt. Framsteg när det gäller att fasa ut användningen av DDT för malariabekämpning har gjorts i och med antagandet av konventionen om långlivade organiska föroreningar (POP) i Stockholm i maj 2001. Utvecklingsländerna har beviljats undantag under förutsättning att forskningen om säkra kemiska och icke-kemiska alternativ fortsätter i syfte att finna en lika effektiv och ekonomiskt överkomlig metod för malariaförebyggande. En särskilt viktig fråga i samband med hiv/aids är det internationella samfundets nya fokusering på aspekter som rör instabilitet och osäkerhet, vilken leder till att en rad åtgärder införs och tillämpas som inte alltid är grundade på skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Respekten - eller bristen på respekt - för mänskliga och medborgerliga rättigheter liksom icke-diskriminering - eller diskriminering - av människor med hiv/aids ägnas allt större uppmärksamhet i många länder, men åtgärdas inte alltid i tillräcklig utsträckning. Debatten gäller inte bara rätten till hälsa utan omfattar också bland annat icke-diskriminering i arbetslivet och samhället i övrigt, rätten att ärva, den fria rörligheten och rätten att gifta sig. Lagstiftningen är ofta diskriminerande för hivsmittade.

2. De ekonomiska medlen förblir alltför knappa. Kommissionen för makroekonomi och hälsa (CMH) har beräknat att de nuvarande faktiska hälso- och sjukvårdsutgifterna i de minst utvecklade länderna [4] (ca 13 US-dollar per person och år) behöver ökas till minst 30-40 US-dollar per person och år. Detta kommer fram till 2007 att kräva omkring 27 miljarder US-dollar i gåvobistånd (jämfört med de 6 miljarder US-dollar per person och år som för närvarande finns tillgängliga) och ytterligare budgetmedel om 23 miljarder US-dollar från utvecklingsländernas sida. CMH har också gjort en ingående beräkning av det årliga finansieringsbehovet med avseende på hiv/aids, malaria och tuberkulos, vilket uppgår till 9,2 miljarder US-dollar. Detta är en uppskattning av minimibeloppet för investeringar som skulle kunna göras omedelbart och som i huvudsak skulle inriktas på utbyggnad av de lägre nivåerna inom de lokala hälso- och sjukvårdssystemen, såsom vårdcentraler och mobila tjänster. De afrikanska länderna har enats om att anslå 15 % av de nationella budgetarna till hälso- och sjukvård (Abuja, april 2000). Några av dem, t.ex. Nigeria, använder skuldlättnaden till att avsevärt utöka investeringarna i hälsa, särskilt i åtgärder mot hiv/aids. Vissa länder med en tung sjukdomsbörda visar sitt engagemang för att bemästra tuberkulosen genom att själva skjuta till 60 % av medlen för tuberkulosbehandling. Trots detta måste fortfarande avsevärda resurser mobiliseras - i synnerhet för Afrika och då särskilt för hiv/aids. Den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria (GFATM) har som mål att ytterligare 2,3 miljoner US-dollar för 2003 och 4,6 miljarder för 2004 skall ställas till förfogande; hittills har totalt 2,1 miljarder US-dollar ställts till förfogande för de närmaste fem åren.

[4] TILL DE MINST UTVECKLADE LÄNDERNA RÄKNAS FÖR NÄRVARANDE 49 LÄNDER: AFGHANISTAN, ANGOLA, BANGLADESH, BENIN, BHUTAN, BURKINA FASO, BURUNDI, CAPE VERDE, CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN, DEMOKRATISKA FOLKREPUBLIKEN LAOS, DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO, DJIBOUTI, EKVATORIALGUINEA, ERITREA, ETIOPIEN, GAMBIA, GUINEA, GUINEA BISSAU, HAITI, KAMBODJA, KIRIBATI, KOMORERNA, LESOTHO, LIBERIA, MADAGASKAR, MALAWI, MALDIVERNA, MALI, MAURITANIEN, MOÇAMBIQUE, MYANMAR, NEPAL, NIGER, RWANDA, SAMOA, SAO TOME OCH PRINCIPE, SENEGAL, SIERRA LEONE, SOLOMONÖARNA, SOMALIA, SUDAN, TANZANIA, TCHAD, TOGO, TUVALU, UGANDA, VANUATU, YEMEN OCH ZAMBIA (UNCTAD 2001 - HTTP://WWW.UNCTAD.ORG/EN/PUB/ LDCPROFILES2001.EN.HTM).

3. FRAMSTEGEN HITTILLS INOM RAMEN FÖR HANDLINGSPROGRAMMET

Avsikten med handlingsprogrammet var att koppla åtgärder i de enskilda länderna, vilka syftar till att förbättra tillgången till befintliga insatser, varor och tjänster, till globala insatser för ekonomisk överkomlighet och investeringar i utvecklande av särskilda globala kollektiva nyttigheter. Tre insatsområden fastställdes: ökade effekter, ekonomisk överkomlighet och forskning. Dessa insatsområden står i ett nära samband med och kompletterar varandra. Deras genomförande kräver sammanhängande, samfällda och samtidiga åtgärder.

3.1. Ökade effekter

3.1.1. Optimera verkningarna av insatser på områdena hälsa, aidsbekämpning och befolkningsfrågor vilka särskilt inriktas på de viktigaste överförbara sjukdomarna och på fattigdomsbekämpning

Det ambitiösa målet i handlingsprogrammet, att i samarbete med utvecklingsländer och andra partner i ökad utsträckning prioritera nationella/regionala anslag för att förbättra resultaten på hälsoområdet har hittills inte givit några påtagliga resultat. Det krävs ett längre perspektiv för att de verkliga effekterna skall bli tydliga. Anslagen för "hälsa" är av hävd proportionellt högre i gemenskapsfinansierade program i Asien, Latinamerika och Medelhavsområdet än i programmen inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Arbetet vid de avdelningar inom kommissionen som har anknytning till yttre förbindelser måste samordnas bättre och inriktas på millenniemålen, särskilt vad avser länder där hiv/aidsepidemin snabbt breder ut sig (Indien och Kina). Inrättandet av en kommissionsintern arbetsgrupp för gemenskapens handlingsprogram (i november 2002) syftar till att vidareutveckla handlingsprogrammet inom hela kommissionen och i samtliga utvecklingsländer.

1. I slutet av 2001 lämnades riktlinjer för programplaneringen när det gäller hälsa, aidsbekämpning och befolkningsfrågor till kommissionens delegationer. Alla gemenskapens landstrategidokument och nationella vägledande program (utom för de "icke anmälda AVS-länderna") färdigställdes i slutet av 2002 [5]. De anslag för "hälsa som en prioriterad sektor" som programplanerats inom ramen för nionde EUF uppgår för närvarande till 3,7 % (280 miljoner euro) av de totala medlen. Av medlen inom ramen för nionde EUF har 22,3 % (1,6 miljarder euro) programplanerats för "makroekonomiskt stöd förenat med villkor rörande social utveckling". Under 2002 har regionala medel och AVS-medel ur sjätte EUF till nionde EUF programplanerats för "hälsa" i AVS-länderna (sammanlagt 104 miljoner euro: 60 miljoner för GFATM ur sjätte EUF och sjunde EUF och 44 miljoner för reproduktiv hälsa/malariabekämpning ur åttonde EUF och nionde EUF). Ytterligare medel ur nionde EUF:s regionala AVS-medel och ur nionde EUF:s reserver diskuteras för närvarande med AVS-länderna. De medel som programplanerats för "hälsa" inom ramen för Medaprogrammet uppgår (2002-2004) till 2 %, motsvarande medel för Asien (2002-2004) uppgår till 14,1 % och för Latinamerika (2002-2006) till 1,9 %. De nuvarande fleråriga anslagen för samtliga utvecklingsländer uppgår till sammanlagt 423,2 miljoner euro för "hälsa och befolkningsfrågor", vilket är mindre än 3,3 % av det totala programplanerade gemenskapsbiståndet. Flera av EU:s medlemsstater - Finland, Tyskland, Förenade kungariket, Belgien, Frankrike, Sverige och Nederländerna - har vid programplaneringen av sitt bistånd valt att i allt högre grad inrikta sig på millenniemålen rörande hälsa.

[5] Kommissionens interna arbetsdokument: Progress report on the implementation of the Common Framework for Country Strategy Papers, SEK(2002) 1279, 26.11.2002. Se bilaga 2 för fleråriga finansieringsbestämmelser.

2. I början av 2002 kom kommissionen och Europaparlamentets utvecklingsutskott överens om att se till att minst 35 % av gemenskapens budgetmedel för utveckling anslås för "social infrastruktur". Detta är en indikator för hälsa och befolkningsfrågor, för utbildning, för vattenförsörjning och sanitet samt för den offentliga förvaltningen och det civila samhället, enligt DAC:s sektorkategori 1. De nuvarande fleråriga anslagen för samtliga utvecklingsländer för "social infrastruktur" uppgår till 4,651 miljarder euro, dvs. 36,3 % av det totala programplanerade gemenskapsbiståndet.

3. Under 2001 granskade kommissionen 22 vilande program på hälsoområdet (för AVS och ALA-Meda) och frigjorde eller omfördelade medel när så var lämpligt [6]. Reformen av kommissionens avdelningar för yttre förbindelser bidrog till att utbetalningstakten steg avsevärt. I februari 2001 uppgick utbetalningsgraden med avseende på det totala anslaget för hälsa, aidsbekämpning och befolkningsfrågor till 17 % (förhållandet mellan utbetalningar och totala åtaganden). I dag är utbetalningsgraden 23 % för samma anslag (1995-2000). Siffrorna för 2001 och 2002 är dock mera lovande - en klar förbättring av det totala budgetgenomförandet har ägt rum under de två sista åren, inbegripet en ökning av utbetalningarna under 2001 med 20 % jämfört med 2000. [7] Det nya informationssystemet CRIS (Common Relex Information System; det gemensamma informationssystemet för yttre förbindelser) har gradvis tagits i bruk under 2002 och förväntas vara helt operationellt senast i början av 2003.

[6] Alla vilande projekt på hälsoområdet har visserligen inte avslutats, men andelen "vilande" resurser i förhållande till "aktiva" uppgår till 27 % för hälsa i allmänhet, 10,3 % för projekt rörande hiv och andra sexuellt överförbara infektioner samt 6,8 % för program för bekämpning av överförbara sjukdomar.

[7] KOM(2002) 490 slutlig. Årsrapport 2001 från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om EG:s utvecklingspolitik och genomförande av det yttre biståndet, 12.9.2002.

4. Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater verkar i allt högre grad för en harmonisering av politik och förfaranden för att öka effekterna i de enskilda länderna. Europeiska kommissionen och Europeiska unionen inledde gemensamma uppdrag i några pilotländer (Moçambique, Marocko, Vietnam, Nicaragua) i september 2002 i syfte att bedöma förutsättningarna för en ökad harmonisering på hälso- och utbildningsområdena. Det står klart att en närmare samordning mellan givare bör införas gradvis, med början från gemensamma överläggningar och informationsutbyte vidare till gemensamma lägesanalyser, gemensam programplanering och gemensamma genomförandestrukturer, inbegripet ett mera effektivt informationsflöde mellan kommissionen centralt och delegationer/ambassader. Kommissionen har tillsatt en arbetsgrupp som skall utarbeta en detaljerad åtgärdsplan för harmonisering på områdena hälsa, hiv/aidsbekämpning och utbildning. Detta borde leda till en förbättring av det arbete som pågår i de enskilda länderna med att använda särskilda indikatorer och mäta framstegen i förhållande till millenniemålen.

5. Under 2001 antogs flera resolutioner om handlingsprogrammet: rådets resolution av den 14 maj 2001, Europaparlamentets resolution av den 4 oktober 2001 [8] och Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens resolution av den 1 november 2001. Kommissionens förslag till rättslig grund för gemenskapens bidrag till den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria (GFATM) antogs den 23 oktober 2001, och den 19 december 2001 antog rådet och Europaparlamentet ett beslut om gemenskapens bidrag till GFATM [9].

[8] I Europaparlamentets resolution av den 15 mars 2001 rörande tillgång till läkemedel för hiv/aidssjuka i utvecklingsländerna konstaterades att kommissionens handlingsprogram innehåller ett åtagande rörande differentierad prissättning och efterlystes ett system som ger utvecklingsländerna rättvis tillgång till läkemedel och vacciner till överkomliga priser.

[9] Europaparlamentets och rådets beslut nr 36/2002/EG av den 19 december 2001 om gemenskapens bidrag till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria, EGT L 7, 11.1.2002, s. 1.

6. Kommissionen har, i linje med uppföljningen av handlingsprogrammet, gjort en omarbetning av den förordning genom vilken en särskild budgetrubrik (B7-6311) inrättas för hiv/aids, malaria och tuberkulos. [10] Under loppet av 2002 har denna nya förordning ingående diskuterats i rådet och parlamentet. [11] Kommissionen har föreslagit en nästan trefaldig ökning av anslagen (från 25,27 till 73,35 miljoner euro). Europaparlamentet och rådet väntas anta förordningen i början av 2003.

[10] Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd för att bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar (hiv/aids, malaria och tuberkulos) i utvecklingsländerna. KOM(2002) 109 slutlig - COD 2002/0051.

[11] Samtidigt lämnade kommissionen även ett förslag rörande översyn av den rättsliga grunden för den särskilda budgetrubriken för "stöd till befolkningspolitik" (B7-6312), så att budgetrubriken även skall omfatta "reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter".

7. I mars 2002 antog kommissionen ett meddelande om hälsa och fattigdomsbekämpning i utvecklingsländerna [12], och den 30 maj 2002 antog rådet en resolution i vilken det talas om att öka biståndsvolymen och förbättra biståndsgivningen. I resolutionen anfördes bl.a. följande: "I syfte att uppnå bättre resultat på hälsoområdet och nå upp till de internationellt fastställda millenniemålen för hälsa kommer EU med kraft att stödja de utvecklingsländer som beslutade att arbeta för de mål de själva hade fastställt för investeringar i hälsa, exempelvis i Abuja (15 % av de nationella budgetarna). [...] Rådet påminner här om sina slutsatser om FN-konferensen om utvecklingsfinansiering i Monterrey som antogs av utrikesministrarna den 14 mars och som Europeiska rådet i Barcelona godkände, varigenom medlemsstaterna kollektivt förbinder sig att som ett första viktigt steg öka sin totala ODA-volym under de kommande fyra åren. En betydande andel av denna ökning bör gå till stöd till social utveckling i utvecklingsländerna med särskild tonvikt på förbättrade resultat på hälso- och utbildningsområdet." Överläggningarna i Europaparlamentet om meddelandet om hälsa och fattigdomsbekämpning inleddes i oktober 2002 och pågår fortfarande.

[12] KOM(2002) 129 slutlig, 22.03.2002. I detta meddelande redogörs närmare för sambandet mellan hälsa och fattigdom. I meddelandet beskrivs vilka faktorer som är viktiga för en sammanhängande utvecklingsstrategi när det gäller att förbättra hälsa och välbefinnande, och fastställs för första gången en enhetlig ram för gemenskapens politik när det gäller investeringar på områdena hälsa, aidsbekämpning och befolkningsfrågor inom ramen för det sammanlagda europeiska biståndet till utvecklingsländerna.

8. Vid mötet år 2001 i OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) uttalade kommissionen sin avsikt att utöka deltagandet av entreprenörer från utvecklingsländerna i genomförandet av gemenskapens utvecklingsprogram och projekt genom ett initiativ för att öka det obundna biståndets andel av gemenskapens utvecklingsbistånd. Kommissionen föreslog att läkemedel och utrustning för bekämpning av hiv/aids, malaria och tuberkulos skulle ingå i ett pilotförsök. Det första gemenskapsärende som omfattades av dessa åtgärder var ett internationellt anbudsförfarande i Zimbabwe. Den 18 november 2002 antog kommissionen ett meddelande rörande övergång till obundet bistånd i vilket gemenskapens strategi ytterligare klargjordes mot bakgrund av DAC:s beslut rörande en minskning av det bundna biståndet.

3.1.2. Förstärkt läkemedelspolitik och kapacitetsuppbyggnad

1. Förstärkningen av läkemedelspolitiken är särskilt märkbar för AVS-länderna. Gemenskapen har inom ramen för ett partnerskap med Världshälsoorganisationen (WHO) programplanerat 25 miljoner euro (nionde EUF) för regionalt samarbete och kapacitetsuppbyggnad, inbegripet för stärkande och förbättring av politiken beträffande viktiga läkemedel samt av regelsystemen. Finansieringsförslaget diskuterades i EUF-kommittén i november 2002, men det kommer inte att antas förrän nionde EUF formellt har ratificerats. Ytterligare insatser pågår för att utveckla och finansiera ett bredare, strategiskt partnerskap [13] med WHO.

[13] Ett strategiskt partnerskap skulle kunna inbegripa följande: Deltagande av EG i partnerorganets ledningsorgan, stadgeenliga organ och policyskapande organ; deltagande i policydiskussioner; ekonomiskt samarbete på operativ nivå; ekonomiskt stöd till uppbyggnad av kärnkompetenser (15.7.2002 DG DEV A/2 Note to Joint Management Meeting).

2. I april 2002 antog WHO:s expertkommitté för viktiga läkemedel WHO:s tolfte förteckning över de viktigaste läkemedlen (den första antogs 1977). Förteckningen omfattar 325 läkemedel, däribland 12 antiretrovirala läkemedel [14] för behandling av hiv. Vid sidan av förteckningen har WHO också lämnat riktlinjer för en ökad användning av antiretroviral behandling. Åtgärden ses som ett genombrott för ett omfattande "förebyggande genom vård"-paket ("prevention through care") som kan komma att bidra till att tillgången till behandling förbättras under de närmaste åren.

[14] Däribland nevirapin och zidovudin, som tidigare var upptagna som läkemedel för förebyggande av överföring från mor till barn men nu även rekommenderas för behandling av hiv hos vuxna och barn. Nya läkemedel på WHO:s förteckning är abacavir, didanosin, efavirenz, indinavir, lamivudine, lopinavir, nelfinavir, ritonavir (lågdos), saquinavir och stavudin.

3. Diskussioner pågår mellan kommissionen och AVS-länder, Roll Back Malaria-initiativet, Médicins Sans Frontières och andra partner om de nuvarande nationella malariaprotokollen. Protokollen behöver ändras, särskilt i Östafrika, så att kombinationspreparat med artemisin inbegrips [15].

[15] På WHO:s nya förteckning står artemeter--lumefantrin (Co-artem) upptagen som en kombinationsprodukt med artemisin.

3.1.3. Utveckling av den lokala produktionskapaciteten

1. Det har visat sig att det finns ett behov av att granska den globala produktionskapaciteten för många viktiga läkemedel och utgångsmaterial för läkemedel. Om epidemierna fortsätter att breda ut sig är det inte omöjligt att den nuvarande kapaciteten för läkemedelsproduktion visar sig otillräcklig. Till exempel är tillgången till utgångsmaterial för vissa antiretrovirala läkemedel begränsad på grund av att tillverkarna är få. Kommissionen kommer att undersöka i vilken utsträckning sådana brister i produktionskapaciteten kan komma att accentueras i och med att tillämpningen av differentierad prissättning och offentliga anbudsförfaranden ökar, den ekonomiska överkomligheten förbättras och efterfrågan stiger.

2. Flera initiativ pågår för utvecklande av den lokala produktionskapaciteten. Ett sådant initiativ rör lokal produktion av kondomer i Sydafrika, i kombination med social marknadsföring. Europeiska investeringsbanken (EIB) håller på att utföra en analys och överväger ekonomiskt stöd. Gemenskapen söker också andra samarbetspartner inom prioriterade områden för tekniköverföring och lokal produktion av läkemedel, exempelvis antiretrovirala preparat, artesunat och oralt poliovaccin.

3. Överföring av stora volymer produktionskapacitet till fattiga länder liksom uppbyggnad av forsknings- och utvecklingskapaciteten är viktiga delar av den strategi som syftar till att skapa hållbar tillgång till läkemedel. Utvecklingen på dessa två områden måste gå hand i hand eftersom man inte kan behärska tekniken utan betydande anpassningar och ökningar av den lokala tekniska kompetensen. Detta behöver inte vara till nackdel för den europeiska läkemedelsindustrin. För vissa produkter kanske produktionskapacitet frigörs för mera lönsam produktion, så att bägge sidor drar nytta av situationen. I vissa fall, till exempel när det gäller vacciner, är det emellertid viktigt att produktionskapaciteten kan utvecklas innan produktionen sjunker på OECD:s marknader. Det råder redan nu en faktisk brist på vissa traditionella vacciner med låg lönsamhet, såsom oralt poliovaccin och vaccin mot gula febern, eftersom tillverkarna i industriländerna har inriktat sin produktionskapacitet på mer lönsamma - och dyrare - vacciner. [16]

[16] Se WHO, UNICEF, Världsbanken, State of the World's Vaccines and Immunisation, november 2002.

3.2. Ekonomisk överkomlighet

3.2.1. Differentierad prissättning

1. Europa har med framgång fortsatt att förespråka principen om differentierad prissättning. I både handlingsprogrammet, rådets slutsatser från maj 2002 och Europaparlamentets resolutioner rörande denna fråga anges uttryckligen att differentierad prissättning bör vara normen för viktiga läkemedel avsedda för de fattigaste utvecklingsländerna, samtidigt som import av prisdifferentierade produkter till EU:s marknad bör förhindras. Diskussioner om hur arbetet med denna fråga - liksom andra frågor som omfattas av handlingsprogrammet - kan föras vidare har förts med medlemsstaterna och det civila samhället. Frågan om differentierad prissättning tas också kontinuerligt upp av gemenskapen i diskussionerna i samband med GFATM:s upphandling av varor och tjänster. Över lag råder ett brett samförstånd till förmån för differentierad prissättning och stödet för en sådan mekanism ökar i Europa. Däremot har diskussionerna med USA hittills endast delvis lett till konkreta resultat. [17]

[17] Vid styrelsemötet i GFATM i oktober 2002 gick USA med på att differentierad prissättning används som mekanism i samband med GFATM:s upphandlingar.

2. Den 30 oktober 2002 antog kommissionen ett förslag till rådets förordning om att undvika omläggning till Europeiska unionen av handeln med vissa viktiga läkemedel, som ursprungligen varit avsedda för de fattigaste utvecklingsländerna och sålts till kraftigt nedsatta priser [18]. Genom förordningen förbättras skyddet mot import till EU av läkemedel som sålts till minst utvecklade länder och låginkomstländer antingen till ett pris som underskrider det genomsnittliga priset fritt fabrik i OECD-länderna med minst 80 % eller till ett pris som utgörs av de direkta produktionskostnaderna med tillägg av högst 10 %. Den föreslagna förordningen innebär något helt nytt eftersom den dels avser både produkter som omfattas av immateriella rättigheter och produkter som inte åtnjuter ett sådant skydd, dels innehåller ett fastställt mål när det gäller prissänkning. I praktiken innebär den föreslagna förordningen att tillverkare och exportörer uppmanas att till kommissionen anmäla produkter som de önskar skall omfattas av detta tilläggsskydd. Förteckningen kommer, tillsammans med lämplig märkning i form av en obligatorisk symbol och eventuellt en frivillig differentiering på något annat sätt, att göra det möjligt för tullmyndigheterna att uppskjuta frisläppandet av misstänkta prisnedsatta varor vid EU-marknadens gränser. Industrins deltagande i systemet är helt frivilligt. I den föreslagna förordningen uppmanas även icke-europeiska tillverkare att anmäla sina produkter. Förhoppningen är att förordningen ska bli en förebild för andra industriländer. Ju fler läkemedel som anmäls för godkännande enligt förordningen, desto större är sannolikheten att andra länder, även USA, blir mer mottagliga för tanken på att definitivt förhindra återflödet av lågprisläkemedel till deras marknad.

[18] Förslag till rådets förordning om att undvika omläggning av handeln med vissa viktiga mediciner till Europeiska unionen, KOM(2002) 592 slutlig - ACC 2002/0257.

3.2.2. Tullar och skatter

Kommissionen har låtit utföra en analys av de tullar och andra avgifter som skall betalas vid import av läkemedel till utvecklingsländerna. De preliminära resultaten ger vid handen stora skillnader i tillämpningen av tullar och andra avgifter. Tullarna varierar från 0 % till 35 % för kemiska föreningar, läkemedel och vacciner i de 57 länder som omfattas av undersökningen. Det är uppenbart att befolkningen i de många utvecklingsländer som tillämpar höga tullsatser skulle dra nytta av sänkningar. Behovet av att förbättra situationen genom tullsänkningar för läkemedel skulle kunna tas upp vid förhandlingarna inom ramen för Doha-rundan rörande tullar på andra produkter än jordbruksprodukter.

3.2.3. Skydd av immateriella rättigheter

1. Under 2001 och 2002 har gemenskapen och andra WTO-medlemmar gjort avsevärda framsteg i diskussionerna rörande immateriella rättigheter och folkhälsa. Dessa ansträngningar har fått störst genomslag i resultaten från förhandlingarna i Doha, i och med antagandet av Dohaförklaringen om TRIPs-avtalet och folkhälsa. I förklaringen klargörs rättigheterna och skyldigheterna enligt TRIPs-avtalet samt den flexibilitet som avtalet medger. Dessutom ges de minst utvecklade länderna rätt att när det gäller läkemedel skjuta upp tillämpningen av patentlagstiftningen till och med den 1 januari 2016. För närvarande pågår diskussioner inom TRIPs-rådet rörande punkt 6 i Dohaförklaringen. I mars 2002 lade EG i ett dokument fram sin ståndpunkt rörande två möjliga "snabba lösningar" på de svårigheter som WTO-medlemmar med otillräcklig eller obefintlig produktionskapacitet ställs inför när det gäller att effektivt använda sig av tvångslicensiering enligt TRIPs-avtalet. Enligt gemenskapens synsätt bör artikel 31 f ändras så, att det införs ett klart avgränsat undantag från exportbegränsningen enligt samma artikel. De ännu öppna frågorna skulle enligt planerna ha lösts före utgången av 2002, men detta omöjliggjordes av USA:s vägran att godkänna ett förslag till beslut som alla andra WTO-medlemmar var eniga om. För att bryta dödläget lade EU den 7 januari 2003 fram ett kompromissförslag. Till följd av detta kunde diskussionerna återupptas i Genève.

2. Kommissionen håller också på att utarbeta en arbetsplan för förstärkt tekniskt bistånd inom handel och utveckling, i vilken ingår stöd till utvecklingsländernas åtgärder för att delta i handelsförhandlingar, stöd till uppbyggnad av utvecklingsländernas förmåga att genomföra handelsavtal samt stöd till nödvändiga politiska reformer och investeringar [19]. Flera länder, till exempel Mauritius, har begärt särskilda studier rörande immateriella rättigheter, och en allmän utredning av tillämpningen av TRIPs-avtalet i Afrika söder om Sahara håller på att kontrakteras. Framstegen i samarbetet med Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) har varit mindre, medan partnerskapen med viktiga organisationer inom det civila samhället, såsom Oxfam och Médicins Sans Frontières, och med läkemedelsindustrin (i synnerhet i fråga om differentierad prissättning) har utvecklats ytterligare.

[19] Meddelande rörande handel och utveckling, KOM(2002) 513 slutlig.

3. Några medlemsstater, särskilt Förenade kungariket och Nederländerna, har organiserat särskilda diskussionsforum för frågor rörande tillgång till läkemedel och immateriella rättigheter. I november 2002 lade Förenade kungarikets högnivågrupp för tillgång till läkemedel (High Level Working Group on Access to Medicines), i vilken kommissionen deltog, fram en rad rekommendationer till stöd för särskilda forsknings- och utvecklingsåtgärder och för främjande av ett frivilligt system för differentierad prissättning såsom operativ norm. [20]

[20] Högnivågruppens rapport till premiärministern: Increasing access to essential medicines in the developing world, policy recommendations and strategy. Ministern för internationell utveckling Clare Short, den 28 november 2002

3.2.4. Företagens sociala ansvar

Företagens sociala ansvar är ett område som inte specifikt tas upp i handlingsprogrammet men vars växande betydelse innebär ökade möjligheter att främja handlingsprogrammets övergripande mål. I september 2002 lanserade kommissionen, efter antagandet i juli 2002 av ett meddelande om denna fråga [21], en genomförandestrategi beträffande företagens sociala ansvar, genom vilken grunden lades för det flerpartsforum för företagens sociala ansvar som inrättades den 16 oktober 2002. En rad företag och icke-statliga organisationer planerar att delta i den rundabordskonferens som skall hållas (under 2003) rörande "företagens sociala ansvar i ett utvecklingsperspektiv". Rundabordssamtalen skall bidra till att utveckla den internationella dimensionen av företagens sociala ansvar, och teman såsom hälso- och sjukvård, hiv/aids (utveckling av företagens policy gentemot anställda och av den privata sektorns ansvar för att öka medvetenheten), utbildning, jämställdhetsfrågor och grundläggande arbetsnormer kommer att tas upp. Det hävdas ofta att aktieägarnas inte skulle acceptera att företagen ger stora ekonomiska bidrag till utveckling, men många av dem blir ändå allt mer angelägna om att skapa eller bevara en positiv bild av företaget genom att ta ett utvecklingspolitiskt ansvar. På senare tid har vi sett flera exempel på företag som satsar på att ta hand om hivsmittade anställda, och det krävs nu ytterligare insatser för att uppmuntra företagssektorn (och inte bara läkemedelsindustrin) och aktieägarna att i ännu högre grad engagera sig socialt, inse sina skyldigheter med avseende på millenniemålen och delta i det internationella utvecklingsarbetet. I detta sammanhang undersöks också möjligheterna för företag inom jordbruks- och gruvsektorerna att se till att anställda med malaria och tuberkulos blir behandlade.

[21] Företagens sociala ansvar - näringslivets bidrag till en långsiktigt stabil utveckling KOM(2002) 347.

3.3. Forskning och utveckling

Inom ramen för handlingsprogrammet har Europeiska gemenskapen åtagit sig att stödja nya strategier för utveckling av särskilda globala kollektiva nyttigheter för bekämpning av hiv/aids, malaria och tuberkulos. Stödet kommer att lämnas som både direkta och indirekta incitament, genom avsevärt större offentlig finansiering av uppbyggnad av kapaciteten för forskning, vetenskap och teknologi.

3.3.1. Förstärkning av forskningen i fattigdomsrelaterade sjukdomar

1. I femte ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration (1998-2002) anslogs över 109 miljoner euro för forskning i hiv/aids, malaria och tuberkulos. Över 77 forskningsprojekt finansierades inom ramen för programmen för livskvalitet respektive internationellt samarbete. Av dessa projekt gällde 32 hiv/aids (med en budget på ca 49 miljoner euro), 24 malaria (29 miljoner euro) och 21 tuberkulos (30 miljoner euro). Forskningen rör till exempel metoder att utvidga tillämpningen av DOTS-strategin och den långsiktiga nyttan av att använda insekticidbehandlade sängnät. Forskningsprojekten genomfördes inom ramen för partnerskap mellan forskningsinstitut i EU-medlemsstater, associerade länder, länder i Afrika, Latinamerika och Asien samt USA. De projekt som finansierades inom ramen för programmet för livskvalitet syftade till att utveckla nya potentiella vacciner och bärarämnen. Imponerande forskningsresultat har nåtts inom vissa projekt, vilket ger hopp om att nya förebyggande och/eller terapeutiska åtgärder mot hiv/aids, malaria och tuberkulos skall kunna utvecklas.

2. Fattigdomsrelaterade sjukdomar har blivit en av prioriteringarna i sjätte ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2002-2006). Det antogs i juli 2002 och inbegriper ett väsentlig större anslag, 400 miljoner euro, för forskning i hiv/aids, malaria och tuberkulos. Sjätte ramprogrammets övergripande forsknings- och utvecklingsstrategi har två huvudinslag:

i) Stöd till stora forskningskonsortier som integrerar olika forskningsområden och metoder och som ger upphov till nya partnerskap mellan de olika aktörerna. De olika stadierna i forsknings- och utvecklingsprocessen, från upptäckt till säkerhetstester på människor, skall omfattas. Omkring 200 miljoner euro har avsatts för sådana åtgärder.

ii) Införande av ett program för klinisk prövning i syfte att samla och stödja sådan klinisk forskningsverksamhet i Europa som syftar till att utveckla åtgärder till förmån för utvecklingsländerna (EDCTP). Kommissionen har avsatt 200 miljoner euro för detta initiativ.

3.3.2. Partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (EDCTP)

Det övergripande syftet med EDCTP är att påskynda utvecklingen och utvärderingen av nya vacciner, läkemedel och andra förebyggande och terapeutiska åtgärder för att bekämpa hiv/aids, malaria och tuberkulos. Europaparlamentet och rådet diskuterar som bäst möjligheten att för första gången tillämpa artikel 169 i fördraget för att inrätta och genomföra EDCTP [22]. De viktigaste målen för EDCTP är följande:

[22] Med stöd av artikel 169 kan gemenskapen delta i forskningsprogram som har inletts av flera medlemsstater tillsammans, varigenom samarbete mellan medlemsstaterna stimuleras, ett mervärde tillförs och en "kritisk massa" skapas på europeisk nivå och i utvecklingsländerna.

1) De deltagande ländernas nationella program skall sammanslutas i nätverk och samarbeten i syfte att öka programmens effektivitet och genomslagskraft.

2) Utvecklingen av nya produkter skall påskyndas genom stöd till klinisk prövning i utvecklingsländerna.

3) Den kliniska forskningskapaciteten i utvecklingsländerna skall förstärkas.

Målbudgeten för EDCTP är 600 miljoner euro. Gemenskapen kommer att bidra med en tredjedel av budgeten, enskilda medlemsstater och Norge med ytterligare 200 miljoner, och man räknar med att få in resterande 200 miljoner euro från den privata sektorn, forsknings- och utvecklingsbaserade företag, stiftelser och välgörenhetsorganisationer samt gemenskapens utvecklingsmedel (EUF eller en särskild budgetrubrik).

EDCTP förväntas kunna inleda sin verksamhet under senare delen av 2003. I enlighet med Dohaförklaringen bör utvecklingsländerna ha tillgång till de produkter som utvecklas inom ramen för EDCTP. Genom en väl avvägd ledningsstruktur skall det sörjas för att utvecklingsländerna kan fungera som viktiga aktörer och jämbördiga partner när strategiska beslut skall fattas. Följaktligen kommer afrikanska partner att delta både i fastställandet av prioriterade nya åtgärder och i utvecklingen av strategiska handlingsplaner för klinisk prövning.

3.3.3. Uppbyggnad av forsknings- och utvecklingskapaciteten i utvecklingsländerna

1. Klinisk prövning och införandet av nya läkemedel och vacciner i utvecklingsländerna kräver utbildning av nationell hälsovårdspersonal. I EDCTP:s budget har 150 miljoner euro därför avsatts för kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna. Åtgärderna inbegriper stöd för sammanslutning i nätverk syd-syd och nord-syd, samarbete, tekniköverföring samt förbättring och modernisering av anläggningar och tjänster vid forskningsinstitut och kliniska institut i utvecklingsländer. För att åtgärderna skall bli hållbara måste det utvecklas mekanismer för att hålla kvar välutbildad och kvalificerad personal i Afrika.

2. Det är av största vikt att stödet för kapacitetsuppbyggnad när det gäller klinisk prövning kompletteras med mera allmänna stödåtgärder för utvecklingsländernas infrastruktur. Mekanismerna för detta har ännu inte utvecklats. Ett centralt inslag i detta är att de berörda länderna prioriterar investeringar i hälsa. I detta hänseende är det viktigt med fortsatta insatser för att stödja infrastruktur och investeringar, genom att bygga upp utvecklingsländernas institutionella kapacitet.

3.3.4. Indirekta incitament för att öka den privata sektorns investeringar i forskning om och utveckling av särskilda globala kollektiva nyttigheter

1. Gemenskapen har för avsikt att öka de totala utgifterna för forskning och utveckling inom EU till 3 % av BNP. [23] I detta syfte kommer gemenskapen i synnerhet att undersöka olika initiativ för att stimulera den privata sektorns investeringar. Indirekta incitament för att stimulera den privata sektorns forskning i hiv/aids, malaria och tuberkulos har hittills varit inriktade på hur marknadstillträdet kan förbättras och lönsamheten ökas. I linje med detta kommer man att fortsätta att undersöka möjligheten att införa ett särskilt regleringsförfarande för beviljande av försäljningstillstånd för produkter för bekämpning av fattigdomsrelaterade sjukdomar.

[23] KOM(2002) 499 slutlig, 11.9.2002.

2. Detta tillvägagångssätt har använts med framgång när det gäller sällsynta sjukdomar (s.k. orphan diseases). Det fanns förväntningar på att EU:s förordning om särläkemedel [24] skulle kunna stimulera utvecklingen av läkemedel mot vissa fattigdomsrelaterade sjukdomar, exempelvis malaria (eftersom de i Europa ligger under de prevalenströsklar som anges i förordningen om särläkemedel), men dessa förhoppningar har inte infriats och det var inte heller det primära syftet med förordningen. Därför bör möjligheten att skapa andra särskilda rättsliga instrument för att stimulera den kliniska utvecklingen av nya behandlingsmetoder för fattigdomsrelaterade sjukdomar tas upp till ny eller fortsatt prövning. Till dessa skulle kunna höra särskilda bestämmelser om ett snabbare godkännandeförfarande och en utvidgning av exklusiva försäljningstillstånd. Vid sidan av andra indirekta stödåtgärder för forskning, produktutveckling och provning - t.ex. genom beskattningen av företag - angavs i handlingsprogrammet en utvidgning av patentskyddet eller en överföring av patenträttigheter som ett alternativt förfaringssätt, och detta kommer att undersökas ytterligare. Vetenskaplig rådgivning i fråga om utveckling av läkemedel för resursfattiga miljöer och rådgivning rörande certifiering av god tillverkningssed och god klinisk sed skall övervägas. Som ett första steg har gemenskapen sett över sin läkemedelslagstiftning för att kommittén för farmaceutiska specialiteter (CPMP), som ger vetenskapliga råd till Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA), skall kunna lämna vetenskaplig rådgivning rörande läkemedel avsedda att uteslutande användas i tredje land.

[24] Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 141/2000 av den 16 december 1999 om särläkemedel.

3. I juni 2002 gick gemenskapens arbetsgrupp för aidsvaccin igenom de preliminära resultaten av Världsbankens analyser av förmågan och viljan att betala för ett vaccin. Till följd av detta har kontakterna förstärkts med det sydafrikanska aidsvaccininitiativet (SAAVI) och det internationella aidsvaccininitiativet (IAVI). Kommissionen har också avsatt 1,35 miljoner euro till Sydafrikas medicinska forskningsråd i syfte att konsolidera tidigare erfarenheter och intensifiera det pågående gemenskapsfinansierade programmet för förberedande av immunisering, som skall skapa de nödvändiga förutsättningarna för utvidgade insatser för att utveckla ett hivvaccin i Sydafrika. Kommissionen ingår i IAVI:s rådgivande organ och i den rådgivande grupp för beredskap på nationell nivå som ingår i det internationella partnerskapet avseende mikrobiocider.

4. Kommissionen har under de två sista åren diskuterat flera sätt att utöka och främja partnerskap med befintliga globala allianser som direkt eller indirekt har anknytning till de tre viktigaste överförbara sjukdomarna. I maj 2002 fördes diskussioner inom den globala alliansen för vacciner och immunisering (GAVI). GAVI strävar efter att 80 % av de fattigaste länderna skall ha tillräckligt väl utbyggda hälso- och sjukvårdssystem för att kunna att införa vaccin mot hepatit B senast 2002 och att minst 80 % av befolkningen i alla områden skall täckas av rutinmässig immunisering senast år 2005. Kommissionen övervägar hur den skall kunna hjälpa länderna att upprätthålla GAVI-finansierade vaccinationsprogram efter det att det femåriga stödet upphör (bland annat genom koppling till budgetstöd för strategier för fattigdomsbekämpning i vilka immuniseringens täckningsgrad ingår som en indikator). GAVI anses som en viktig partner när det gäller att stärka insatserna för förberedandet av ett framtida aidsvaccin. Kommissionen kommer också att behöva överväga hur man bäst kan uppmuntra deltagande från den privata sektorns sida.

3.4. Deltagande i globala partnerskap: politik och politisk dialog

1. Under hela 2001 och 2002 har gemenskapen och dess medlemsstater arbetat aktivt och framåtsyftande för att ta upp de frågor som omfattas av handlingsprogrammet i globala forum, såsom vid toppmötena inom G8 [25], vid toppmötena mellan EU och USA (i Queluz, Washington och Göteborg) samt mellan EU och Kanada respektive Japan under 2001, i samband med uppföljningen av Kairohandlingsplanen inom ramen för forumet för EU och Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) (som resulterade i toppmötet mellan EU och OAU i Lissabon 2003) samt vid FN:s tredje konferens om de minst utvecklade länderna i Bryssel 2001, FN:s generalförsamlings särskilda möte om hiv/aids 2001, aidskonferensen i Barcelona 2002, WTO-ministerkonferensen i Doha, Monterreykonferensen och Johannesburgtoppmötet.

[25] Samförståndet mellan gemenskapen och EU-medlemsstaterna i G8 kom klart till synes vid förhandlingarna inför G8-toppmötena i Okinawa (2000), Genua (2001) och Kananaskis (2002), liksom nu inför mötet i Evian (2003). Kommunikén från Okinawa innehåller den mest övegripande globala strategin för att bemästra de tre sjukdomarna.

2. Vid Europeiska rådets möte i Barcelona (och Monterreykonferensen) enades EU:s medlemsstater om att öka sitt offentliga utvecklingsbistånd i syfte att närma sig FN:s mål på 0,7 % av BNI, genom en höjning av bidragen från i genomsnitt 0,33 % till 0,39 % före 2006. Tillsammans med EU-medlemsstaternas hälso- och utbildningsexperter kommer kommissionen att arbeta vidare med utvecklandet av en ram för höjningen av det offentliga utvecklingsbiståndet med inriktning på social utveckling, i synnerhet bättre resultat på hälso- och utbildningsområdet.

3. Kommissionen har ända från början varit en aktiv partner i den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria (GFATM). Efter att ha deltagit i en rad informella möten för inrättandet av fonden stod gemenskapen värd för ett forum för berörda aktörer i Bryssel (i juli 2001). Detta ledde till inrättande av en arbetsgrupp och ett sekretariat för tekniskt stöd. Arbetsgruppen höll sitt sista möte den 13-14 december 2001, varefter det första styrelsemötet (den 28-29 januari 2002) markerade den officiella övergången från arbetsgruppen till den globala fondens styrelse. Kommissionen innehar, i en gruppering med Belgien och Österrike, en plats i styrelsen [26]. Hittills har Europeiska gemenskapen bidragit med 120 miljoner euro (60 miljoner från sjätte EUF och sjunde EUF och 60 miljoner ur gemenskapens budget). Med tanke på behovet av att öka gemenskapens bidrag till fonden håller kommissionen som bäst på att undersöka möjligheten att lämna ytterligare bidrag från både gemenskapens budget och EUF (reserver). Vid styrelsemötena inom GFATM (hittills tre) har gemenskapen hållit fast vid att de tidigare överenskomna principerna för GFATM måste respekteras, nämligen a) att fonden är en finansieringsmekanism och inte bör bli ett FN-organ eller en ny internationell institution, b) att strukturen fortsatt bör vara lätt och effektiv och att inga nya enheter bör inrättas i de enskilda länderna, c) att utvecklingsländernas intressen skall vara utslagsgivande vid beslutsfattandet och inriktningen på fattigdomsbekämpning inte går att rucka på, d) att besluten skall fattas på ett öppet sätt och på grundval av väl genomarbetade förslag samt grundas på sakliga kriterier och inte på politisk lobbning, e) att fonden bör leda till bättre resultat på hälsoområdet samtidigt som de nationella ramarna och det nationella egenansvaret till fullo beaktas och befintliga mekanismer utnyttjas - d.v.s. att fonden inte är ett "vertikalt" instrument, och f) att indikatorerna och kriterierna för uppföljning och utvärdering måste vara väldefinierade och ansvaret för enskilda program och för ekonomin klargjort innan de första utbetalningarna sker. Andra specifika punkter ur handlingsprogrammet som tagits upp inom GFATM är följande: nyskapande samarbete med den privata sektorn inom ramen för nya partnerskap, ökade ekonomiska resurser, fokusering på fattigdom, insyn i priserna och differentierad prissättning, systematiskt åberopande av TRIPs-avtalets flexibilitetsinstrument (något som bekräftades i Dohaförklaringen), företräde för lokalt tillverkade produkter samt avrådande från medicinska donationer in natura. I de enskilda länderna verkar GFATM genom landssamordningsmekanismer i vilka alla intressenter är inbegripna. Inrättandet av dessa mekanismer är, liksom deras verksamhet, unik och skapar en stor potential för samarbete i genuina partnerskap på landsnivå. Vid styrelsemötet i oktober 2002 nåddes samförstånd om principerna för förvaltning av upphandling och leveranser, varvid USA och den privata sektorn godtog principerna om differentierad prissättning, insyn i priserna och begränsning av donationer i natura, vilket ligger i linje med EG:s/EU:s ståndpunkt. Det fjärde styrelsemötet kommer att hållas i slutet av januari 2003 och det femte samtidigt med G8-toppmötet i Evian. En av fondens största utmaningar kommer att vara att hålla arbetstakten uppe. Det finns också ett behov av närmare samordning av EU:s deltagande i fonden, som för närvarande är splittrat mellan flera olika "grupperingar" inom styrelsen. Behovet av samordning kommer sannolikt att öka snarare än minska med tiden.

[26] För närmare uppgifter om GFATM och EG:s bidrag, se EC DEV/RELEX/AIDCO and DELEGATIONS STAFF BRIEFING NOTE - september 2002.

4. Under de två sista åren har en rad åtgärder vidtagits för att främja starkare partnerskap med EU-medlemsstater, det civila samhället och den privata sektorn, FN:s organ, fonder och program, Världsbanken och Europeiska investeringsbanken (EIB). Diskussioner har inletts med EIB rörande lokal produktion av kondomer i Afrika. Världsbanken är en stark partner i olika globala forum när det gäller kapacitetsuppbyggnad och särskilda verksamheter såsom forskning rörande beredskapen att betala för ett vaccin och den lokala beredskapen att börja använda ett aidsvaccin. Samarbetet med UNAIDS och WHO har stärkts på olika nivåer och inom olika forum, och den gemensamma nyckelprioriteringen för de kommande åren är att åstadkomma mera välfungerande partnerskap på landsnivå. Dialogen med det civila samhället har institutionaliserats genom debatten om "handel och folkhälsa", men är ännu inte lika utvecklad inom andra områden av handlingsprogrammet. Läkemedelsföretag deltar i allt större utsträckning som partner i policyutformning och genomförande, särskilt i fråga om differentierad prissättning samt forskning och utveckling. Även andra partner inom den privata sektorn blir allt mer engagerade och beredda att samarbeta med EG/EU för att bekämpa överförbara sjukdomar i utvecklingsländerna. Partnerskapen med utvecklingsländerna (särskilt de minst utvecklade länderna och låginkomstländerna) kommer sannolikt att bli allt viktigare i och med att de sammanförs i det forum för insatser mot överförbara sjukdomar som led i fattigdomsbekämpningen som kommissionen har för avsikt att upprätta.

4. UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING

I handlingsprogrammet fastställs att det kommer att inrättas lämpliga mekanismer, ställas resurser till förfogande och ingås partnerskap för att övervaka genomförandet av handlingsprogrammet och möjliggöra deltagande i ett globalt övervakningssystem som skall innefatta samtliga internationella samarbetspartners insatser. En rad internationella partner, inbegripet EU-medlemsstater och gemenskapen, arbetar för att kunna enas om effektindikatorer och högnivåindikatorer för resultat som ett led i ett gemensamt globalt övervakningssystem, som tar hänsyn till könsperspektivet och gynnar den fattiga befolkningen och som skall användas för att bedöma framstegen i förhållande till millenniemålen. Dessa insatser måste vara konsekventa och komplettera kommissionens åtgärder för att öka ländernas egenansvar och den nationella statistiska förmågan att övervaka resultat på hälsoområdet som gynnar de fattiga samt hälso- och sjukvårdssystemens funktion.

1. Sammanhang med processen för utarbetande av strategidokument för minskad fattigdom och med programplaneringen för enskilda länder. Omorienteringen av gemenskapens utvecklingssamarbete från projektstöd till makroekonomiskt stöd kopplat till resultat inom de sociala sektorerna och sektorsövergripande strategier har lett till ökade insatser för att åstadkomma en sammanhållen programplanering för de enskilda länderna. Arbetet med att fastställa sektorsindikatorer har samordnats med utvecklingen av övergripande utvecklingsindikatorer inom ramen för strategidokumenten för minskad fattigdom och det makroekonomiska stödet [27]. Avsikten är att gemenskapens årsrapport 2003 skall inbegripa en redogörelse för millenniemålen på grundval av ett begränsat antal indikatorer (12 effekt-/resultat- och output-indikatorer) från en förteckning över 48 indikatorer som sammanhänger med millenniemålen. Länder som gått in för en sektorsövergripande strategi på hälsoområdet har utvecklat ett tjugotal sektorsövergripande indikatorer. I Ghana till exempel har kommissionen direkt, genom tekniskt bistånd, understött arbetet med att välja ut och tillämpa dessa indikatorer [28]. Ytterligare insatser pågår för att mäta hälsosektorns prestationer till förmån för fattiga och att indela uppgifterna efter social sektor, kön och region.

[27] GD DEV 2002, Guidelines for the use of indicators in country performance assessment.

[28] Accorsi, S. 2002, Measuring Health Sector Performance through indicators: towards evidence-based policy. A review of the experience monitoring in the framework of sector-wide approach in Ghana.

2. OECD:s utvecklingskommitté (DAC). Kommissionen deltar i likhet med de flesta EU-medlemsstater aktivt i DAC:s nätverk för fattigdomsbekämpning/undergruppen för fattigdom och hälsa och har bidragit till det utkast till riktlinjer rörande fattigdomsbekämpning och hälsa (Draft Guidelines on Poverty and Health) som utarbetats av undergruppen med ett kapitel rörande uppföljning och utvärdering. I riktlinjerna anges en rad nyckelprinciper för övervakning av hälso- och sjukvårdssystemens prestationer när det gäller att åstadkomma hälsoresultat som gynnar de fattiga. [29]

[29] DAC och arbetsgruppen rörande fattigdom och hälsa 2002, Draft Guidelines on Poverty and Health, 4 october 2002.

3. Partnerskap med det brittiska ministeriet för internationell utveckling (DfID), WHO, Världsbanken, den privata sektorn och det civila samhället. Kommissionen och vissa EU-medlemsstater har gått med i ett arbetsprogram under ledning av DfID vilket syftar till att övervaka hälso- och sjukvårdssystemens prestationer och resultat med avseende på de fattiga. Andra deltagare i detta gemensamma program (2003-2009) är WHO, Världsbanken, USA:s biståndsmyndighet (USAID), stiftelsen Rockefeller Foundation m.fl. Syftet med programmet är att förbättra förmågan att mäta fattigdom och hälsa, att övervaka hälso- och sjukvårdssystemens prestationer och att utvärdera hur strategier för minskad fattigdom och reformer av hälsosektorn lyckats när det gäller att åstadkomma hälsoresultat som gynnar de fattiga. Programmet kommer att genomföras i 8-12 länder i Afrika, Asien, Latinamerika och inom gruppen övergångsekonomier, vilka valts ut efter ansökan. De av de enskilda länderna styrda processerna förväntas möjliggöra ett sektorsövergripande tillvägagångssätt när det gäller att samordna externt stöd för övervakning av prestationer och resultat och bygga upp statistisk kapacitet [30]. Den privata sektorn och det civila samhället skulle kunna vara viktiga partner i uppföljnings- och utvärderingsarbetet.

[30] DfID, M. 2002, Final draft for consultation on a programme of work: "Measuring, monitoring, and evaluating health systems performance to achieve pro-poor health outcomes".

4. GFTAM. Inom den globala fonden har kommissionen och EU-medlemsstaterna understött arbetsgruppen för övervakning, utvärdering och resultatbaserad utbetalning. Här försöker man tillämpa en serie indikatorer för resultatbaserad utbetalning, vilka måste grundas på olika projektförslag som finansierats av GFTAM. De föreslagna indikatorerna är output-, process- och resultatindikatorer, som omfattar allt ifrån förbättring av kunskaperna om reproduktiv hälsa i skolorna till den faktiska förekomsten av hiv. [31]

[31] GFATM 2002, REPORT OF THE MONITORING, EVALUATION AND RESULTS-BASED DISBURSEMENT WORKING GROUP - OKTOBER 2002.

5. SLUTSATSER

1. Två år efter antagandet fungerar handlingsprogrammet fortfarande som en heltäckande, framåtsyftande och sammanhållen politisk ram för EU:s åtgärder, vars syfte är att ge ett viktigt bidrag till förbättrade insatser på nationell, regional och global nivå mot de tre viktigaste överförbara sjukdomarna. Handlingsprogrammet har ett starkt stöd från rådet och parlamentet och även från det civila samhället och den privata sektorn.

2. Skälen för att särskilt inrikta sig på dessa tre sjukdomar är fortfarande starka - när det gäller hiv/aids t.o.m. ännu starkare än tidigare. I den allmänna opinionen har man ännu inte till fullo insett vidden av den globala kris som dessa tre sjukdomar medför, varför det fortfarande finns ett trängande behov av en samfälld aktion i stor skala. Av det ovanstående framgår att Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater är fast beslutna att även i fortsättningen vara en pådrivande kraft i kampen mot dessa tre sjukdomar - främst genom sina omfattande, både parallella och (i fråga om EDCTP) gemensamma åtgärder på EU-nivå, vilka presenteras i denna rapport.

3. Många globala kollektiva nyttigheter kan inte utvecklas enbart med stöd av nationella åtgärder utan är helt beroende av en samlad internationell insats som inbegriper en avsevärd ökning av forsknings- och utvecklingsarbetet. För att säkerställa en tillräcklig och varaktig finansiering av globala hälsofrågor kommer det att bli allt viktigare att mobilisera resurser ur nationella hälso- och sjukvårdsbudgetar och andra sektorsbudgetar och från den privata sektorn. Politiken i fråga om globala kollektiva nyttigheter måste vidareutvecklas så att samarbete och en rättvis fördelning av bördorna säkerställs i detta avseende.

4. En rad åtgärder som beskrivs i handlingsprogrammet har börjat genomföras i de enskilda länderna, inom EU och globalt. På de områden där framstegen inte har varit så stora har orsaken varit brist på lämpliga resurser inom kommissionen eller medlemsstaterna (särskilt nationella resurser) för att genomföra storskaliga program exempelvis när det gäller lokal produktionskapacitet, tekniköverföring, partnerskap för social marknadsföring med det civila samhället, innovativ forskning och utveckling samt samarbete i synnerhet med de berörda utvecklingsländerna inom ramen för genuina partnerskap. Områden som ännu inte åtgärdats kommer att tas upp främst - men inte enbart - under gemenskapens budgetrubrik för fattigdomsrelaterade sjukdomar (2003-2006). Alla åtgärder i handlingsprogrammet har ett direkt eller indirekt samband med gemenskapens program och åtgärder för att förbättra resultaten på områdena hälsa, aidsbekämpning och befolkningsfrågor i utvecklingsländerna.

5. Målet att före 2007 närma det offentliga utvecklingsbiståndet till FN:s mål 0,7 % av BNI aktualiserar behovet av en EU-ram för utökat offentligt utvecklingsbistånd med inriktning på social utveckling och med tonvikten lagd vid bättre resultat på hälso- och utbildningsområdena.

6. Det är uppenbart av största vikt att EU/EG verkligen gör sin röst hörd inom varje enskilt åtgärdsområde - ökade effekter, ekonomisk överkomlighet och forskning - och detta både globalt, inom EU och på nationell nivå. Handlingsprogrammet har lett till att EU:s ståndpunkter rörande målinriktade åtgärder mot hiv/aids, malaria och tuberkulos har förstärkts avsevärt på internationell nivå, med stöd av andra partner. Det krävs dock fler insatser för att åstadkomma regelbundna och strukturerade överläggningar med utvecklingsländer på alla nivåer.

7. Sådana överläggningar kommer att vidareutvecklas bland annat genom inrättandet av ett forum för insatser mot överförbara sjukdomar som led i fattigdomsbekämpningen. Avsikten är att detta forum skall sammanföra tjänstemän från kommissionen och EU:s medlemsstater, företrädare för utvecklingsländer, icke-statliga organisationer och näringslivet samt andra berörda parter.

8. Förutom dessa utövar partner inom det civila samhället ett allt större inflytande i policydiskussionerna såväl inom EU:s institutioner som nationellt och globalt. Genomförandet av handlingsprogrammet övervakas allt närmare av det civila samhället och av näringslivet, vars organisationer är mycket aktiva inom styrelsen för GFATM. Detta är ytterligare en anledning till varför det är så viktigt att stärka de befintliga partnerskapen med alla berörda parter och att utveckla nya partnerskap där så behövs.

9. För gemenskapens del kräver framgångsrika partnerskap större flexibilitet - att ta ledningen i vissa frågor där det saknas institutionella förutsättningar för någon annan lösning, och att delegera ansvaret för andra frågor där gemenskapens behörighet är oklar eller där gemenskapen inte kan tillföra ett mervärde. Dessa partnerskap bör vara olika formella; vissa av dem kräver detaljerade gemensamma bestämmelser medan andra kan bygga på betydligt mindre formella överenskommelser och arrangemang för arbetet.

10. Den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria (GFATM) är ett av de insatsområden inom ramen för handlingsprogrammet som lett till klara resultat i termer av resursmobilisering och nyskapande tillvägagångssätt. I fonden tas sådana policyområden upp vars behandling i andra forum hittills inte givit något resultat. Utvecklingsländerna har stor tyngd i styrelsen för GFATM och när det gäller formerna för fondens förvaltning. Viktiga policyfrågor, t.ex. differentierad prissättning och förstärkning av den lokala produktionskapaciteten, tas upp inom ramen för fonden. Att enbart behandla dem inom GFATM är dock inte tillräckligt. Det krävs förnyade ansträngningar för att få till stånd ett samarbete både på europeisk nivå och med vissa bestämda partner, i synnerhet USA, i dessa frågor. Det kommande G8-toppmötet i Evian utgör ett tillfälle att främja åtgärdsprogrammet rörande överförbara sjukdomar, såsom det beskrivs i handlingsprogrammet, som uppföljning av de åtgärder som antogs av G8 i Okinawa 2000.

11. Kommissionens förespråkande av principen om differentierad prissättning av läkemedel har lett till tydliga och konkreta resultat, vilka kulminerade i kommissionens förslag från oktober 2002 till rådets förordning om att undvika omläggning till Europeiska unionen av handeln med vissa viktiga läkemedel, som ursprungligen varit avsedda för de fattigaste utvecklingsländerna och sålts till kraftigt nedsatta priser. När förordningen väl antagits av rådet torde den kunna ge exportörerna att faktiskt skydd, och de i sin tur torde kunna utvecklas genom den utökade försäljningen av lågprisprodukter till ett stort antal länder. I och med att exportörerna drar nytta av det utökade skyddet torde detta sätta press på andra industriländer, även USA, att införa liknande åtgärder. I den föreslagna förordningen föreskrivs rapportering om de volymer som säljs till differentierade priser, och dessa uppgifter kommer att medföra bättre tillgång till uppgifter om de volymer läkemedel som distribueras i de fattigaste länderna.

12. Bristen på information om läkemedelspriser och produktionskapacitet utgör ett hinder för utvecklingen av en stabil politik som gynnar fattiga. Insyn i priserna (samtidigt som tillverkarnas produktionskostnader av konkurrensskäl hålls strikt konfidentiella) kommer att bli allt viktigare i takt med att utvecklingsländerna ökar sin upphandling av viktiga läkemedel, inom eller utanför ramen för exempelvis GFATM. Det är otillfredsställande för offentliga myndigheter att vara tvungna att pussla ihop prisinformation rörande livräddande läkemedel med hjälp av fragmentariska data som samlats in av icke-statliga organisationer eller lämnats av bara eller två företag, i synnerhet som priset fortfarande är avgörande för tillgången och därmed livsavgörande för miljontals människor. Kommissionen kommer att undersöka vilka åtgärder som bör införas för att förbättra tillgången till information om priserna på läkemedel. Detsamma gäller för information om kapaciteten att producera läkemedel, särskilt i fråga om utgångsmaterial för läkemedel.

13. Partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (EDCTP) utgör ett unikt tillfälle att skapa ett långsiktigt, hållbart och genuint partnerskap mellan EU och utvecklingsländerna, vilket är av största vikt när det gäller att skynda på utvecklingen av nya produkter för att bekämpa dessa tre sjukdomar.

14. Det krävs dock ytterligare insatser när det gäller forskning om och utveckling av nya särskilda globala kollektiva nyttigheter, genom den form av partnerskap som beskrivs ovan (mellan den offentliga och den privata sektorn, och mellan EU och utvecklingsländer) och nya förslag om incitament och finansieringsmekanismer. Större uppmärksamhet bör nu ägnas detta policyområde, som sannolikt kommer att visa sig vara särskilt viktigt på längre sikt. Kommissionen kommer att inrikta sig på att utarbeta förslag till incitament för forskning och utveckling i fråga om sjukdomar som för närvarande är förbisedda av forskningen. I samband härmed kommer en rad uppslag att ytterligare undersökas: riskkapital, lån till låga kostnader, skattekrediter, garanterade marknader samt utvidgning av patenträttigheter eller utökad ensamrätt på marknaden, inbegripet genom det samband som kan komma att fastställas mellan olika produkter.

15. Kommissionen kommer dessutom att överväga behovet av ett specifikt rättsligt instrument för att stimulera forskning och utveckling i fråga om förbisedda sjukdomar och fattigdomsrelaterade sjukdomar, med EU:s förordning om särläkemedel som förebild. Förordningen om särläkemedel har rönt stor framgång och ett stort antal ansökningar har lämnats till Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) om tillstånd för sådana läkemedel. Kommissionen kommer att undersöka om förutsättningarna för forskning och utveckling rörande förbisedda sjukdomar kan förbättras på ett liknande sätt.

16. Ytterligare en svår uppgift som kvarstår är genomförande och effekter på landsnivå. En rad åtgärder som avser harmonisering av EU:s och EG:s politik och förfaranden har inletts och kommer att vidareutvecklas till särskilda handlingsplaner för varje enskilt land.

Stödet från EU och det internationella samfundet kommer att bli verkningsfullt endast om länderna själva uppvisar ett kraftfullt politiskt engagemang och bevisligen givit hög prioritet åt program inom den offentliga hälsovården, åt förebyggande åtgärder samt åt vård och behandling.

Bilaga 1 - Förkortningar

aids // Förvärvat immunbristsyndrom

ALA // Programmet för utvecklingssamarbete med Asien och Latinamerika

ARIVA // Appui Régional a l'Indépendance Vaccinale en Afrique (regionalt stöd till afrikanskt oberoende i fråga om vaccin)

AVS // Afrika, Västindien och Stillahavsområdet

CMH // Kommissionen för makroekonomi och hälsa

CPMP // Kommittén för farmaceutiska specialiteter (EMEA)

CRIS // Gemensamma informationssystemet för yttre förbindelser

DAC // Kommittén för utvecklingsbistånd (OECD)

DfID // Förenade kungarikets ministerium för internationell utveckling

GD // Generaldirektorat

EBAS // Företagsstödsystemet EG-AVS

ECHO // Europeiska gemenskapernas kontor för humanitärt bistånd

EDCTP // Partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning

EG // Europeiska gemenskapen

EIB // Europeiska investeringsbanken

EMEA // Europeiska läkemedelsmyndigheten

EU // Europeiska unionen

EUF // Europeiska utvecklingsfonden

FN // Förenta nationerna

FoU // Forskning och utveckling

G8 // Gruppen bestående av de sju mest industrialiserade länderna och Ryssland

GAVI // Globala alliansen för vacciner och immunisering

GFATM // Globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria

Handlings programmet // EG:s handlingsprogram för insatser mot överförbara sjukdomar som led i fattigdomsbekämpningen

HAP // Hälsa, aidsbekämpning och befolkningsfrågor

hiv // Humant immunbristvirus

IAVI // Internationella aidsvaccininitiativet

Meda // Stöd- och utvecklingsprogram för Medelhavsländerna

OECD // Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

SADC // Södra Afrikas utvecklingsgemenskap

TRIPs // Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter

UNAIDS // FN:s aidsprogram

UNCTAD // FN:s konferens om handel och utveckling

Unicef // FN:s barnfond

WHO // Världshälsoorganisationen

WIPO // Världsorganisationen för immateriell äganderätt

WTO // Världshandelsorganisationen

Bilaga 2: Schema

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

GÖRA viktiga läkemedel ekonomiskT MERA överkomligA GENOM EN SAMLAD STRATEGI

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Bilaga 3: Utvecklingsmålen för det nya årtusendet (millenniemålen)

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Bilaga 4: Priser och prissänkningar på vissa produkter mot hiv/aids och malaria

I handlingsprogrammet fastslås att priserna på läkemedel endast är ett av inslagen i kampen mot hiv/aids, malaria och tuberkulos. Kompletterande åtgärder krävs på alla de övriga områden som anges i handlingsprogrammet, däribland en hållbar finansiering, stärkande av hälso- och sjukvårdssystemen och inriktning på förbättrade resultat med avseende på hälsa även via andra sektorer än hälso- och sjukvården.

Under de två sista åren har läkemedelstillverkare sänkt sina priser på läkemedel som säljs i utvecklingsländerna. Orsaken till denna förändring är världssamfundets och allmänhetens, och även EU:s, fokusering på frågan om "ekonomiskt överkomliga läkemedel" och även den potentiella konkurrensen från generiska tillverkare. Prissänkningarna har inte bara omfattat hiv/aidsläkemedel utan även läkemedel mot malaria och andra sjukdomar.

Bakom prissänkningarna ligger ett antal olika faktorer, såsom 1) frivilliga bilaterala avtal, 2) inköp i stora partier, 3) frivillig licensiering, 4) tvångslicensiering eller hot om tvångslicensiering och 5) generisk produktion.

Några exempel på frivilliga avtal är avtalen mellan sex deltagande företag och länder om tillhandahållande av antiretrovirala läkemedel genom det av FN understödda "Accelerated Access Initiative" (igångsatt år 2000, når för närvarande ca 1 % av de behövande), avtalen mellan läkemedelsföretaget Novartis, Sydafrika och WHO om differentierad prissättning av malarialäkemedlet Coartem, vilka för närvarande är på pilotstadiet (omfattar 24 000 personer) samt ett partnerskap som håller på att inledas mellan GSK och WHO rörande malariamedlet LAPDAP [32].

[32] För närmare uppgifter se den brittiska högnivågruppens bakgrundsdokument Differential Pricing of Essential Medicines in the Developing World, London, 26 juli 2002.

I tabellen nedan anges de uppskattade sänkningarna av priserna på antiretrovirala läkemedel.

>Hänvisning till>

Källa: Médicins Sans Frontières, november 2002

Coartem har registrerats under två olika varumärken med olika priser och förpackningar. Marknaden segmenteras genom att ett läkemedel bjuds ut på OECD:s marknader, ett annat till den privata sektorn i länder där malaria är endemisk, och ett tredje är tillgängligt via WHO för användning inom den offentliga sektorn. Sannolika hinder för ett mera omfattande genomslag av dessa prissänkningar skulle kunna vara i) att ett tillräckligt nedsatt pris endast är tillgängligt via den offentliga sektorn, medan patienterna (inbegripet de fattiga) huvudsakligen skaffar malariamedel via den privata sektorn, och ii) incitamenten och möjligheterna till läckor från fattiga till rika marknader inom de fattiga länderna.