52003AR0100

Yttrande från Regionkommittén om "Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet - Handel och utveckling: att hjälpa utvecklingsländerna att dra nytta av handeln"

(2004/C 23/02)

BACKGRUND

Meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Handel och utveckling - Att hjälpa utvecklingsländerna att dra nytta av handeln (KOM(2002) 513 slutlig).

Kommissionens beslut av den 11 februari 2002 att i enlighet med artikel 265 första stycket i EG-fördraget rådfråga Regionkommittén i detta ärende, och den skrivelse som kommissionens vice ordförande Loyola de Palacio samma dag sände till Albert Bore, Regionkommitténs ordförande, med en begäran om ett yttrande från kommittén i detta ärende i enlighet med samarbetsavtalet från 2001.

Det protokoll om villkoren för samarbetet mellan Europeiska kommissionen och Regionkommittén som undertecknades av kommissionens och ReK:s ordförande den 20 september 2001 (DI CdR 81/2001 rév.).

Presidiets beslut av den 9 oktober 2002 att ge utskottet för yttre förbindelser i uppdrag att utarbeta yttrandet i ärendet (punkt 7 b på dagordningen, 2002/DEV/5).

Artiklarna 177 och 178 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000.

Rådets och kommissionens förklaring om Europeiska gemenskapens biståndspolitik från den 10 november 2000.

Slutsatserna från WTO:s fjärde ministermöte i Doha i november 2001.

Slutsatserna från den internationella konferensen i Monterrey i mars 2002 om finansiering för utveckling och från toppmötet i Johannesburg i september 2002 om hållbar utveckling.

Meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik (KOM(2000) 212 slutlig).

Meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Mot ett globalt partnerskap för hållbar utveckling (KOM(2002) 82 slutlig).

Europaparlamentets betänkande om förstärkning av kapaciteten i utvecklingsländerna av den 18 mars 2003 (A5-0066/2003 - 2002/2157(INI)).

Regionkommitténs yttrande om De fortsatta WTO-förhandlingarna (CdR 181/2002 fin)(1).

Det utkast till yttrande (CdR 100/2003 rév.) som antogs av utskottet för yttre förbindelser den 23 maj 2003 (föredragande: Ron Watson, fullmäktigeledamot i Sefton Metropolitan District Council, UK-PPE),

och av följande skäl:

1) Integreringen av utvecklingsländer, särskilt de minst utvecklade, i världsekonomin är en nödvändig förutsättning för deras tillväxt och för en hållbar social och ekonomisk utveckling.

2) Gemenskapens politik inom området för utvecklingssamarbete skall främja en varaktig ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna, särskilt i de mest missgynnade bland dessa, och en harmonisk och successiv integration av utvecklingsländerna i världsekonomin.

3) Regional integration och regionalt samarbete bidrar till att integrera utvecklingsländerna i världsekonomin samt till att konsolidera freden och att förebygga konflikter.

Yttrandet antogs vid Regionkommitténs 51:a plenarsession den 9 oktober 2003.

1. Inledning

1.1. Den 1 januari 1995 ersattes Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) av Världshandelsorganisationen (WTO) som centralt forum för multilaterala handelsförbindelser. Beslutet att inrätta WTO fattades 1994 i Marrakech som ett resultat av nästan åtta års multilaterala handelsförhandlingar inom ramen för GATT:s Uruguayrunda.

1.2. Efter det att Kina blev medlem i WTO i december 2001 finns nu 144 medlemsländer, som svarar för mer än 90 % av den internationella handeln.

1.3. Efter det omskrivna misslyckandet vid WTO:s tredje ministermöte i Seattle i november 1999, då det förekom starka protester mot "globaliseringen" och WTO:s sätt att fungera, har ett antal konferenser hållits i syfte att skapa ett godtagbart gemensamt regelverk för världshandeln. Dessa regler skall följa principerna om hållbar utveckling och beakta de 49 minst utvecklade ländernas särskilda behov:

- Vid WTO:s fjärde ministermöte i Doha i november 2001 antogs Doha-agendan för utveckling. Detta är en strategi som bygger på en positiv betoning av utveckling och på vikten av kapacitetsuppbyggnad för att alla länder skall kunna delta på ett effektivt sätt i handelsförhandlingarna. Doharundan, som ersätter Uruguayrundan (1985-1997), skall avslutas den 1 januari 2005.

- Vid FN:s konferens om utvecklingsfinansiering i Monterrey i mars 2002 underströks behovet av att handelshinder på utbudssidan avskaffas och att tillförlitlig finansiering av handelsrelaterat bistånd och av kapacitetsuppbyggnad erbjuds.

- Vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg i augusti-september 2002 enades man om att politiska åtgärder på handels-, utvecklings- och miljöområdena måste stödja varandra.

1.4. Europeiska unionen har aktivt deltagit i dessa WTO- och FN-konferenser, och rent generellt i förhandlingarna om handel och utveckling:

- EU:s kommissionsledamot med ansvar för handelsfrågor, Pascal Lamy, har kraftfullt talat för att det behövs en ny, omfattande förhandlingsrunda (dvs. Doha-agendan för utveckling) och har gett sitt stöd till WTO:s satsning på att utvidga handelsreglernas giltighet till att omfatta även tjänster, genom Allmänna tjänstehandelsavtalet, GATS.

- Inom EU förs en fortlöpande och politiskt mycket hätsk debatt om behovet av att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). EU håller på att förstärka sin förhandlingsposition inom WTO i jordbruksfrågor (Reinhold Bocklet, statsråd i Bayerns delstatsregering med ansvar för federala frågor och Europafrågor, var föredragande för ett yttrande i detta ärende som antogs vid plenarsessionen den 9 april 2003).

- EU har tagit ett initiativ kallat "Allt utom vapen", som främjar tullfri import till industrialiserade länder av alla jordbruksprodukter från de fattigaste länderna i världen (de minst utvecklade länderna, i nuläget 49 till antalet).

- Europeiska kommissionen publicerade i april 2000 ett meddelande om "Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik"(2). I meddelandet behandlas främst behovet av att hjälpa utvecklingsländerna att bygga upp sin kapacitet för meningsfull medverkan i handelsförhandlingar och att ge stöd till politiska reformer i syfte att främja handel och utländska företagsinvesteringar (t.ex. främjande av en sund makroekonomisk politik och stöd till den privata sektorns engagemang).

1.5. En linje i EU:s politik har varit att framhålla vikten av ekonomisk utveckling, handel och konkurrens inom ramen för en tydlig "avregleringsagenda". Samtidigt har en annan linje främst varit inriktad på det bredare begreppet "hållbar utveckling", definierad som en integrering av de "tre pelarna" ekonomisk utveckling, social utveckling (inbegripet hälsovård, jämställdhet och arbetstagares rättigheter) och miljöskydd. Ibland talas också om en fjärde pelare - kulturell utveckling eller kulturell identitet. Andra centrala inslag i den hållbara utvecklingen är framtidsaspekten, dvs. rättvisa mellan generationer (att inte gynna de nu levande generationerna på kommande generationers bekostnad genom att kortsynt koncentrera sig på kortsiktiga fördelar), och "globaliteten" (dvs. att det är viktigt att betrakta handlingars konsekvenser i ljuset av deras påverkan på den globala miljön, även här på längre sikt).

1.6. EU har erkänt att dessa båda linjer måste vara "sammanhängande" och "samverkande", bland annat i kommissionens meddelande "Mot ett globalt partnerskap för hållbar utveckling"(3). Ett tydligt försök har gjorts att se till att EU:s centrala politik (t.ex. GJP och den gemensamma fiskeripolitiken samt handels-, energi-, transport- och industripolitiken) i högre grad överensstämmer med principerna för hållbar utveckling.

2. Regionkommitténs ståndpunkt

2.1. Regionkommittén inser att det råder ett mycket sammansatt förhållande mellan ökad handel, ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.

2.2. Kommittén anser att ökad öppenhet i handeln mellan nationer både historiskt och i nuläget rent generellt leder till positiva resultat när det gäller investeringar och ekonomisk utveckling.

2.3. ReK menar dock att kopplingen till fattigdomsbekämpningen inte är lika tydlig, eftersom den sammanhänger med en kombination av andra inhemska politiska och institutionella faktorer: En "ond cirkel" när det gäller handel och ekonomisk tillväxt kan leda till en minskning av den absoluta fattigdomen på samhällelig nivå, men till en ökning av orättvisorna i fråga om förmögenhet och inkomst inom utvecklingsländerna.

2.4. Kommittén ger ett kraftfullt stöd till den ökade betoning på kopplingen mellan handel, utveckling, fattigdomsbekämpning och kapacitetsuppbyggnad som Doha-agendan för utveckling innebär.

En positiv modell för öppenhet i handeln

2.5. Regionkommittén anser att ett antal villkor måste vara uppfyllda för att öppenhet i handeln skall kunna bli en positiv kraft. Dessa villkor behandlas generellt sett utförligt i kommissionens meddelande, men vissa av dem måste framhävas mer.

2.6. Kommittén hävdar att det som allmänt sett krävs är en riktig balans mellan å ena sidan ansträngningarna att öka handeln, investeringarna och den ekonomiska tillväxten, som en del av ett program baserat på avreglering och globalisering - som tveklöst har potential att skapa betydande förbättringar av välfärden i de minst utvecklade länderna - och, å andra sidan, respekten för principerna för hållbar utveckling, behovet av tydliga och rättvisa bytesförhållanden och ett klart och tydligt erkännande från de rika, industrialiserade ländernas sida av de akuta problem som de minst utvecklade länderna har i handelsförhandlingar. Dessa problem orsakades dels av ett alltför stort beroende av en begränsad uppsättning jordbruks- och industriprodukter som är mycket känsliga för marknadsfluktuationer, dels av avsaknad av kapacitet att delta i förhandlingar på jämställd fot.

2.7. ReK beklagar att denna balans inte föreligger, på grund av följande:

- Trots att man vid det toppmöte om hållbar utveckling som hölls nyligen försökte integrera de tre pelarna för hållbar utveckling (ekonomisk utveckling, social utveckling och miljöskydd), ges ekonomisk utveckling - inbegripet handel - en mer framträdande plats av statsmakter och företag än de båda övriga principerna.

- Världshandelsorganisationen (WTO), som spelar en central roll när det gäller att skapa ett regelverk för hanteringen av handelsförbindelserna, genomför ett kraftfullt program för ekonomisk avreglering och ägnar inte tillräcklig uppmärksamhet åt den sociala utvecklingen (hälsovård, arbetsvillkor, rättvise- och fattigdomsfrågor), miljöskyddet och åt det som vissa anser vara den hållbara utvecklingens fjärde pelare, nämligen den kulturella identiteten. Denna ensidiga inriktning på ett av inslagen i den hållbara utvecklingen skulle inte vara något problem om Världshandelsorganisationen verkade inom ett övergripande institutionellt och normativt system där jämvikt kunde skapas mellan konkurrerande pelare, men något sådant system finns inte ens på FN-nivå. Därför arbetar Världshandelsorganisationen i stort sett helt självständigt, och dess mekanism för biläggande av tvister samt dess verkställandemakt saknas inom jämbördiga internationella miljöskyddsorganisationer (t.ex. UNEP och Kommissionen för hållbar utveckling).

- De rikare, industrialiserade länderna har inte varit särskilt snabba med att omsätta sina löften i praktisk handling när det gäller minskning av tullar och exportstöd: Man räknar med att de fattiga länderna som en följd av detta förlorar närmare 2 miljarder US-dollar per dag på grund av orättvisa handelsbestämmelser, dvs. en summa som är ungefär 14 gånger så stor som det stöd de erhåller(4).

- Den utvecklade världen har hittills inte lyckats inse hur viktigt det är att skapa likvärdiga villkor i handelsförhandlingarna. Detta kan göras för det första genom att erkänna att de fattigare länderna saknar kapacitet att mäta sig med de resursstarkare förhandlarna från industrialiserade länder och för det andra genom att ge stöd till uppbyggnaden av sådan kapacitet: Ungefär 30 WTO-medlemmar har inte råd med kontor i Genève, där WTO:s huvudkontor är beläget, och det är inte många utvecklingsländer som har råd med delegationer som är tillräckligt stora för att bevaka de mellan 30 och 40 viktiga handelsmöten som i genomsnitt hålls i Genève varje vecka(5).

Ökat marknadstillträde

2.8. Regionkommittén välkomnar att påtagliga framsteg under senare år har gjorts när det gäller att undanröja handelshindren i både de industrialiserade länderna och utvecklingsländerna, och att utvidga den multilaterala ordningen till att omfatta immateriella rättigheter, jordbruk och textil- och beklädnadsprodukter.

2.9. Kommittén inser att utvecklingsländernas export, både till industriländerna och till andra utvecklingsländer, alltjämt omfattas av betydande hinder och att ytterligare avreglering av handeln med jordbruksprodukter är av avgörande betydelse om kampen mot fattigdomen skall bli framgångsrik: I höginkomstländer är den genomsnittliga tullsatsen på jordbruksprodukter nästan dubbelt så hög som tullsatsen på industriprodukter, och utvecklingsländernas importtullar är fortfarande nästan dubbelt så höga som industriländernas.

2.10. Kommittén är oroad över att stödet till jordbruket, i form av subventioner, fortfarande är betydande i industriländerna, trots framsteg sedan Uruguayrundan - stödet uppgick år 2000 till 327 miljarder US-dollar(6).

2.11. ReK stöder EU:s Allmänna preferenssystem (GSP) för främjande av exporten från utvecklingsländerna, liksom andra förmåner, t.ex. initiativet "Allt utom vapen" för de minst utvecklade länderna.

2.12. Regionkommittén inser att frihandelsavtal och den minskning (eller avskaffande) av tullavgifterna som dessa innebär kan leda till allvarliga problem med minskade statliga inkomster i utvecklingsländerna: I många länder utgör tullavgifter fortfarande en viktig del av de offentliga inkomsterna (1999 var de t.ex. 32 % i Papua Nya Guinea och 77 % i Guinea). Under en övergångstid krävs ekonomiskt stöd för att dämpa effekterna av dessa inkomstförluster.

2.13. Kommittén inser vilka svårigheter som EU står inför när det gäller reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken: En balans måste upprättas mellan de motstridiga målen om å ena sidan en minskning av tullhindren för jordbruksprodukter, särskilt exportstöden, och å andra sidan skyddet av "EU:s jordbruksmodell", som omfattar inhemska åtgärder för bevarande av den biologiska mångfalden, främjande av en hållbar landsbygdsutveckling, förbättrat djurskydd och konsumentskydd (samt givetvis jordbrukarnas inkomster).

2.14. ReK är emellertid oroad över att argumenten för att bevara EU:s jordbruksmodell och att förkasta ytterligare sänkningar av tullsatserna utöver dem som redan överenskommits inom ramen för initiativet "Allt utom vapen" kan komma att blockera alla ytterligare framsteg när det gäller avreglering av handeln. Detta visas på ett övertygande sätt i Reinhold Bocklets yttrande om "EU:s ståndpunkt i WTO:s förhandlingsrunda om jordbruket". De välgrundade farhågor som kommer till uttryck i Bocklets yttrande används av dem som har intresse av status quo, som en förevändning för motstånd mot alla förnuftiga reformer på området.

Förstärkning av den institutionella kapaciteten

2.15. Regionkommittén välkomnar helhjärtat den tonvikt som i meddelandet läggs på en förstärkning av den institutionella kapaciteten i utvecklingsländerna, så att dessa kan få stöd för att i största möjliga utsträckning dra fördel av handeln.

2.16. Kommittén konstaterar att det finns en rad inhemska kapacitetsproblem i utvecklingsländerna. Dessa måste avhjälpas med en kombination av offentligt utvecklingsbistånd (ODA), investeringar och reformer. Bland dessa problem finns följande:

- Åtgärder som motverkar investeringar och företagsamhet.

- En underutvecklad finansiell sektor.

- En bristfällig fysisk infrastruktur, inbegripet transportnät, samhällsservice och telekommunikationer.

- Låg läs- och skrivkunnighet och låg utbildningsstandard.

- Institutionaliserad korruption.

- Oroligheter inom landet.

2.17. Regionkommittén konstaterar vidare att det finns en rad inbördes sammanhängande problem i utvecklingsländerna när det gäller internationell handel, bland annat följande:

- Alltför stort beroende av en begränsad uppsättning jordbruks- och industriprodukter som är särskilt känsliga för försämrade bytesförhållanden och fluktuerande priser på världsmarknaden.

- Stark konkurrens mellan ett stort antal småproducenter.

- Höga tullmurar, särskilt för jordbruksprodukter och arbetsintensiva varor.

2.18. Kommittén vill gärna påminna om kommissionens meddelande från april 2000 om "Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik" (och om rådets och kommissionens gemensamma förklaring av den 10 november 2000), som på ett användbart sätt kartlade de områden som EU främst borde koncentrera sig på när det gäller stöd till kapacitetsuppbyggnad på handelsområdet. Dessa kan delas upp i två huvudgrupper (som inte uttryckligen anges i det ursprungliga meddelandet), nämligen följande:

(i) Stöd som är särskilt inriktat på handelsförhandlingar (bland annat stöd till medlemskap i WTO och multilaterala handelsförhandlingar, och stöd till genomförande av befintliga och framtida WTO-avtal).

(ii) Ett mer allmänt stöd till förstärkning av ländernas ekonomiska, sociala och politiska institutioner och metoder, bland annat

- stöd till de politiska reformer och investeringar som krävs för att främja den ekonomiska effektiviteten och öka deltagandet i världsekonomin,

- tekniskt bistånd och stöd till kapacitetsuppbyggnad med beaktande av banden mellan handel och miljö (t.ex. utbildning i hur miljökonsekvensbeskrivningar genomförs),

- främjande av sund makroekonomisk politik och skattepolitik i syfte att förbättra klimatet för inhemska investeringar,

- stöd till den privata sektorns engagemang i ekonomin,

- stöd till utveckling av regionala marknader och institutioner i utvecklingsländerna, särskilt genom förhandlingar om och genomförande av bilaterala och regionala avtal med EU: Regionala handelsavtal utvecklingsländerna emellan kan främja en "syd-syd-integration" som kan höja effektiviteten, stärka konkurrensen och skapa förutsättningar för stordriftsfördelar och en gynnsam miljö för utländska direktinvesteringar.

2.19. Kommittén delar kommissionens uppfattning i meddelandet att det är väsentligt att handelsfrågor integreras i utvecklingsstrategierna på ett sådant sätt att de bidrar till att uppfylla målen beträffande fattigdomsminskning och en hållbar utveckling. Handelsfrågor skall avhandlas i strategidokumenten för fattigdomsminskning och andra nationella strategier, i linje med det förfarande man enades om i Doha, Monterrey och Johannesburg.

2.20. Kommittén vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på att turismen - och särskilt ekoturismen - ger oerhörda möjligheter att skapa en utveckling som är av stort värde när det gäller att generera lokal sysselsättning, ge ett påtagligt bidrag till förbättrad infrastruktur och - om det sker på ett passande sätt - respektera miljön och den lokala kulturen.

2.21. ReK stöder kommissionens förslag att EU:s stöd inriktas på

- stöd till WTO-anslutning, huvudsakligen genom utbildningsprogram,

- stöd till genomförandet av WTO-avtal, särskilt när det gäller att upprätta adekvata institutionella ramar och regelverk,

- stöd till mer omfattande politiska reformer, bland annat i fråga om tullförvaltningen (t.ex. förenkling av dokument och förfaranden för import och export), säkerställande av att regelverk och kontrollsystem (t.ex. när det gäller hälsovård, arbetsnormer, sanitära och fytosanitära avtal) uppfyller internationella normer; säkerställande av att adekvat lagstiftning beträffande immateriella rättigheter antas och genomdrivs.

2.22. Regionkommittén delar uppfattningen i Europaparlamentets betänkande(7) att

"rätten till tillträde (även ensidig tillträdesrätt) för de fattigaste länderna till industriländernas marknader räcker inte på långa vägar för att säkra en verklig utveckling av handelsflödena om man inte samtidigt förstärker dessa länders industriella och jordbruksmässiga utvecklingskapacitet samt deras förmåga att respektera gällande certifieringar och normer i importländerna - framför allt sanitära och fytosanitära - och deras kunskaper om marknadsföringskanalerna."

2.23. Kommittén vill rikta kommissionens uppmärksamhet på att de lokala och regionala myndigheterna kan spela en avgörande roll i kapacitetsuppbyggnaden via internationella samarbetskanaler mellan kommuner och regioner. Sådana samarbetskanaler - som vänortsprojekt och engagemang i internationella program för utvecklingssamarbete (i framtiden inkluderande typ II-partnerskap som lanserades vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg år 2002) - gör det möjligt för lokala och regionala myndigheter i EU att förmedla sina kunskaper och erfarenheter i fråga om handelsförbindelser och av lokal ekonomisk utveckling till myndigheter i utvecklingsländer.

2.24. Regionkommittén konstaterar att de lokala och regionala myndigheterna i detta avseende har omfattande makt och befogenheter (och följaktligen kunskaper och erfarenheter) vad gäller politik och tjänster som har stor betydelse för ekonomisk verksamhet och handel. Detta gäller bl.a.

- strategisk planering,

- transportinfrastruktur och transporttjänster,

- styrning av ekonomisk utveckling,

- uppmuntran och incitament för utländska investeringar, inklusive turism,

- utveckling av ekonomiska partnerskap mellan företag och lokala myndigheter (inklusive offentlig-privat finansiering),

- främjande och reglering av lokala marknader,

- grund- och yrkesutbildning,

- upphandlingsförfaranden (med möjligheten att sätta upp villkor för rättvis handel).

2.25. Regionkommittén uppmanar kommissionen att skapa en positiv miljö, inbegripet en högre stödnivå, så att de lokala och regionala myndigheterna och olika aktörer i det civila samhället - icke-statliga organisationer, kyrkor, fackföreningar och företag - lättare kan engagera sig i kapacitetsuppbyggnad i de minst utvecklade länderna.

Bryssel den 9 oktober 2003.

Regionkommitténs

ordförande

Albert Bore

(1) EGT C 192, 12.8.2002, s. 37.

(2) KOM(2000) 212 slutlig.

(3) KOM(2002) 82 slutlig.

(4) The Least Developed Countries Report, UNCTAD, 1999.

(5) World Development Report 2000/2001: Attacking Poverty, Världsbanken, 2001.

(6) Världsbanken, Global Economic Prospects 2002.

(7) A5-0066/2003 - 2002/2157 (INI).