This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52002DC0511
Communication from the Commission to the Council and the European Parliament - A strategy for the sustainable development of European aquaculture
Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet - En strategi för hållbar utveckling av det Europeiska vattenbruket
Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet - En strategi för hållbar utveckling av det Europeiska vattenbruket
/* KOM/2002/0511 slutlig */
Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet - En strategi för hållbar utveckling av det Europeiska vattenbruket /* KOM/2002/0511 slutlig */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET - EN STRATEGI FÖR HÅLLBAR UTVECKLING AV DET EUROPEISKA VATTENBRUKET INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING 2. UTMANINGAR 3. MÅL 4. FÖRESLAGNA ÅTGÄRDER 4.1. Ökad produktion 4.2. Konkurrens om utrymmet 4.3. Marknadsutveckling, marknadsföring och information 4.4. Utbildning 4.5. Styrning 4.6. Vattensbruksprodukternas säkerhet 4.6.1. Folkhälsofrågor 4.6.2. Djurhälsofrågor 4.7. Djurskydd 4.8. Miljöfrågor 4.9. Forskning 5. SLUTSATSER BILAGA 1. INLEDNING Vattenbruk kan bedrivas på många olika sätt, med ett stort antal arter, system och metoder [1]. Inom näringen skapas nya ekonomiska nischer, t.ex. sysselsättning, en mer effektiv användning av lokala resurser och möjligheter till produktiv investering. Vattenbruket bidrar också i allt högre grad till handeln, både lokalt och internationellt. [1] "Vattenbruk" innebär uppfödning eller odling av vattenlevande organismer med hjälp av metoder för att öka produktionen av organismerna i fråga, mer än vad som sker i en naturlig omgivning. Organismerna ägs av en fysisk eller juridisk person under uppfödningen eller odlingen fram till skörden. (Rådets förordning 2792/99 av den 17 december 1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskerisektorn, EGT L 337, 30.12.1999). Kommissionen erkände vattenbrukets betydelse inom ramen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken liksom behovet av att utveckla en strategi för en hållbar utveckling av sektorn [2]. Strategin kommer att samordnas med andra gemenskapsstrategier, i synnerhet strategin för hållbar utveckling i Europeiska unionen [3] och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Göteborg den 15-16 juni 2001. [2] KOM(2002) 181 slutlig. [3] KOM(2001) 264 slutlig. Unionens viktigaste vattenbruksprodukter är fisk (regnbåge, lax, havsabborre, havsruda) och blötdjur (blåmusslor, ostron och venusmusslor). Produktionen ökade från 642 000 ton 1980 till 944 000 ton 1990, och nådde 1 315 000 ton 2000. Det utgör endast 3 % av världens vattenbruksproduktion, men EU är världsledande när det gäller vissa arter som regnbåge, havsabborre, havsruda, piggvar och blåmusslor. Värdet ligger för närvarande på 2 500 miljoner euro per år. Vattenbruket utgör 17 % av volymen och 27 % av värdet av unionens totala fiskeriproduktion. EU har framstående forskare inom vattenbruket och bra forskningsanläggningar, vilket i hög grad har bidragit till sektorns tillväxt. Odlingsmetoderna för vissa arter har tagits fram i Europa. Under det senaste decenniet har dock den årliga tillväxten på 3,4 % för EU:s vattenbruk varit långsammare än i övriga världen (11 procent). Fiskodlingen har gjort stora framsteg, men tillväxttakten börjar nu gå neråt, medan tillväxten inom skaldjursodlingen har ökat med i genomsnitt endast 2,1 procent per år. Unionens vattenbruk består huvudsakligen av tre viktiga delsektorer, med olika historia och kännetecken: 1. Fiskodling i sötvatten. Detta är en traditionell näring som nu måste tackla problemet med ett relativt lågt marknadsvärde för produkterna med tanke på produktionskostnaderna. Regnbåge är den mest värdefulla odlade arten i unionen, med ett värde på ca 500 miljoner euro/år. Regnbågeodlingen hade tidigare lönsamhetsproblem i så gott som hela unionen, men på den sista tiden har läget förbättrats något. Karpsektorn har en svårare situation. Det finns ett stort antal andra arter som kan odlas, men efterfrågan är mycket begränsad. Efterfrågan kommer sannolikt inte öka i någon högre grad när det gäller sötvattensfisk i framtiden, om inte marknadsföring genomförs för att vända den nuvarande trenden. Sötvattensfisk odlas normalt i intensiva system, så det är viktigt med miljörestriktioner. 2. Odling av marina blötdjur. Blötdjuren utgör över 60 % av volymen av unionens vattenbruk, men bara 30 % av värdet. Näringen är spridd över hela unionens kustområde och lokalt är den oerhört viktig för ekonomin och sysselsättningen. Det är en relativt gammal, traditionell verksamhet som ofta bedrivs i små och tekniskt sett enkla, familjeägda anläggningar. Den befintliga tekniska utvecklingen är i allmänhet tillräcklig, även om det finns potential för att utveckla tekniken så att ett större antal arter kan odlas. Det behövs inget extra foder, eftersom odlade blötdjur lever på naturresurser. Detta kan leda till problem på grund av växlande tillgång, eftersom skaldjursskörden är beroende av klimatförhållandena. Lönsamheten påverkas också av den alltmer frekventa blomningen av giftalger eller av specifika lokala ekologiska problem. 3. Odling av havslevande fisk är det senaste ledet i utvecklingen. Den inleddes på 1970-talet och är tekniskt den mest avancerade. Fram till början av 1990-talet var odling av havslevande fisk den mest lönsamma grenen av vattenbruket. Detta lockade nya investerare, vilket ledde till en snabb produktionsökning som medförde svårigheter på marknaden och prissänkningar. Denna delsektor har också miljöproblem i samband med intensiv fiskodling, där fisken utfodras med industriellt foder. Både när det gäller kvantitet och värde domineras produktionen av lax. Under de senaste 15 åren har odlingen av havsabborre och havsruda i Medelhavet ökat snabbt. Det odlas också mycket små kvantiteter kräftdjur och alger i unionen, en verksamhet som kan ha möjlighet att expandera i framtiden. Vattenbruket är spritt i större delen av unionen, och finns ofta på landsbygden eller i avlägset belägna områden som är beroende av fisket, och har kronisk brist på alternativa sysselsättningsmöjligheter. Det finns inte så mycket information om den socio-ekonomiska inverkan av vattenbruket i Europas kustområden. En studie som nyligen genomfördes i några områden i Skottland [4] visar att utvecklingen av laxodlingen har stoppat befolkningsminskningen på landsbygden (för första gången under det senaste århundradet) och att ungdomar hade sysselsättning under hela året, medan annan näring som turism är säsongsbunden. Vattenbruk, särskilt odling av blötdjur och kassodling kan vara en deltidssysselsättning och utgöra en extra inkomst för fiskare eller vara ett alternativ för arbetstagare som förlorat sitt arbete i fiskerisektorn, eftersom anställda inom det marina vattenbruket behöver kunna arbeta på och från båtar. [4] Ministeriet för Skottland. "The Economic Impact of Scottish Salmon Farming". Mars 1999. 1998 arbetade minst 80 000 personer hel- eller deltid inom vattenbruket i EU, vilket motsvarar 57 000 heltidsarbeten. Traditionellt vattenbruk spelar en viktig socio-ekonomisk roll i vissa områden. I Galicien i Spanien, som är kärnan i EU:s odling av blåmusslor och piggvar, uppgår antalet arbetstillfällen inom vattenbruket till ca 13 500, och då är de indirekta arbetstillfällena inte medräknade. I Frankrike arbetar ca 4 700 personer med ostronodling i Charente Maritime och över 3 000 i Bretagne. På 80- och 90-talen gav utvecklingen inom den marina fiskodlingen upphov till tusentals arbetstillfällen i avlägsna områden i Skottland, Irland och Grekland. Hela unionens territorium lämpar sig inte för vattenbruk, eftersom många faktorer påverkar produktionen och lönsamheten i verksamheten (t.ex. vattenkvalitet, tillgänglighet och kostnad för utrymmen, klimatförhållanden osv.). Med tanke på de platser där vattenbruk bedrivs är det mycket svårt att göra en systematisk och heltäckande bedömning av både positiv och negativ inverkan av den nya utvecklingen inom näringen. Det är dock en förutsättning för att projekt skall kunna finansieras med allmänna medel. En framtidsvision Vattenbruket i EU har utvecklats väl under de senaste två decennierna, delvis tack vare de gemenskapsinitiativ som vidtagits för att stödja sektorn. Unionen har en omfattande lagstiftning för vattenbruket och åtgärder för att stärka de rättsliga ramarna framskrider. Det finns emellertid ytterligare utrymme för förbättringar och den nedgång i tillväxten som nyligen skett måste åtgärdas. De övergripande ramarna ger möjligheter till ytterligare utveckling, men unionens vattenbruk har fortfarande en del problem att ta itu med, särskilt i samband med hälsoskyddskraven, miljöpåverkan och den instabila marknaden. Inom de närmaste tio åren måste vattenbruket stabiliseras som näring för att garantera säker sysselsättning på lång sikt och utveckling på landsbygden och i kustområden, som ett alternativ till fiskeindustrin, både när det gäller produkter och sysselsättning. För att säkra sysselsättningen och välfärden måste EU:s vattenbruk vara en ekonomiskt lönsam och självständig näring. Marknaden måste vara drivkraften för vattenbrukets utveckling. Produktion och efterfrågan är väl avvägda och eventuell produktionsökning som inte motsvaras av ökad efterfrågan bör inte uppmuntras. Produktutbudet måste ökas och bättre marknadsstrategier måste genomföras. Privata investerare är och bör förbli den ledande kraften när det gäller faktiska framsteg, och nyckelrollen för de offentliga myndigheterna är att ge garantier för att den ekonomiska lönsamheten går att kombinera med miljökraven och en hög produktkvalitet. De grundläggande frågorna är således vattenbrukets konkurrenskraft, produktivitet och hållbarhet. Ytterligare utveckling av näringen måste ske enligt en helhetssyn där odlingsmetoder, socio-ekonomiska frågor, naturresursanvändning och styrning ingår så att hållbarhet kan uppnås. 2. UTMANINGAR * Vattenbrukets marknadspriser är fortfarande instabila, vilket är ett kännetecken för nya livsmedelsnäringar med stark tillväxt. * Även om det är en vanlig uppfattning bland allmänheten att vattenbruksprodukter är förorenade med skadliga kemikalier stämmer detta sällan överens med verkligheten. Konsumtion av fisk och skaldjur [5] är tvärtom hälsosamt om det kan garanteras att den fisk och de skaldjur som odlas i och importeras till EU är säker, av god kvalitet och har producerats på ett sätt som främjar djurhälsa och djurskydd. [5] Härmed avses alla fiskeri- och vattenbruksprodukter. * I vissa områden har allmänheten en mycket negativ inställning till vattenbruket på grund av negativa konsekvenser för miljön. Främjande av ekonomisk bärkraft Utvecklingen av efterfrågan på marknaden för fisk och skaldjur i EU ger goda möjligheter för odlade produkter, eftersom de uppfyller livsmedelsaffärernas krav (regelbunden tillgång, tillgänglighet och homogena produkter). Nya beredningsmetoder har tagits fram och det finns nu ett brett sortiment av nya produkter från vattenbruket. Ansvaret för investering och produktionsutveckling ligger emellertid hos företagarna som måste beakta det faktum att mättnad på marknaden är en av de största farorna för vattenbruksnäringen. De flesta sektorerna inom näringen har drabbats av fallande marknadspriser sedan början av 1990-talet. Detta var inte nödvändigtvis dåligt, eftersom produktiviteten stimulerades och medförde mer innovativa förhållningssätt gentemot marknadsföringen. För närvarande är det dock svårt att ytterligare förbättra effektiviteten i produktionen och de låga vinstmarginalerna i alla vattenbrukets vikigaste sektorer ger inte producenterna stora resurser att investera i forskning, utveckling och marknadsföring. Offentligt stöd. Finansiellt stöd från gemenskapen för investering i vattenbruket från slutet av 1970-talet har stimulerat produktionstillväxten. Stödet legitimerades av det faktum att vattenbruket användes inom ramen för den regionala sammanhållningspolitiken, och marint vattenbruk var en högriskinvestering under 1970- och 80-talen. Stödet stimulerade investerare i EU som agerade som katalysatorer för investeringar och inledde ny utveckling inom de olika sektorerna, något som skulle tagit avsevärt mycket längre tid utan stöd. Stöden betalades huvudsakligen ut till nystartade vattenbrukssektorer. I dag har situationen ändrats och överproduktion är ett konkret hot för vissa sektorer. Nya arter samt ekologiskt och miljövänligt vattenbruk kommer att hjälpa EU:s vattenbruk att expandera. Ett utökat antal odlade arter och stammar kommer att skapa nya möjligheter och bör även i fortsättningen aktivt främjas. Den ekologiska märkningen är en viktig indikator på tillförlitlig ekologisk kvalitet. Vissa medlemsstater har egna regler, men det finns inga internationellt bindande förordningar om ekologiskt vattenbruk. Vissa former av särskilt miljövänligt vattenbruk (till exempel extensiv fiskodling, se avsnitt 4.8) förtjänar tilläggsstöd och framtagande av särskild märkning. Utfodring inom vattenbruket. Fiskmjöl och fiskolja är huvudingredienserna i fiskfoder. Under 2000 användes 35 % av hela världens fiskmjölsproduktion för tillverkning av fiskfoder. Under det senaste decenniet har den kvantitet fiskmjöl som används för att producera foder till fiskodling ökat betydligt, men fiskmjölsproduktionen i världen ligger kvar på samma nivåer som tidigare. Detta beror på att det expanderande vattenbruket har övertagit en allt större andel av den fiskmjölsproduktion som traditionellt använts som foder för landlevande djur. Användningen av fiskmjöl i djurfoder har ekonomiska orsaker; när priserna på fiskmjöl ökar ersätts det med andra proteinkällor från växter (soja, majs, vete) i tillverkningen av foder för landlevande djur. Om fiskmjöl slutade användas inom vattenbruket skulle detta inte medföra någon nettoeffekt på den globala fiskmjölsproduktionen på kort sikt, eftersom fiskmjölspriserna skulle falla och en större andel användas i foder för fjäderfä och svin. Intensifieringen av vattenbruket för sötvattensfisk i Asien kan mot slutet av decenniet komma att utnyttja så mycket som 70-80 procent av fiskoljeproduktionen i världen och minst 50 procent av fiskmjölsproduktionen, vilket skulle medföra försörjningsproblem. Eftersom resursen är begränsad är det oerhört viktigt att fortsätta att forska efter andra proteinkällor som kan användas i framställningen av fiskfoder. Konkurrens om utrymmet. Mycket av kritiken mot vattenbruket har sina orsaker i konkurrensen om utrymmet. Vattenbrukets tillväxt på senare tid, särskilt vid kusten där det redan finns en hög koncentration av verksamhet, gör det till en nykomling som stör balansen mellan de befintliga användarna. Mark och vatten för vattenbruket kommer att bli allt dyrare i framtiden. Vattenbruksanläggningarna kan komma att tvingas flytta till havs, men denna möjlighet existerar bara för vissa arter. Metoderna för odling till havs behöver utvecklas ännu mer. Kommissionens demonstrationsprogram om integrerad förvaltning av kustområden har visat att sådana situationer bäst åtgärdas genom ett integrerat regionalt angreppssätt som samtidigt behandlar de olika problem som regionen står inför och som innefattar alla aktörer. Marknader och saluföring. Allmän marknadsföringsverksamhet är ett viktigt instrument för att öppna nya marknader och utöka de befintliga, men tilldelning av allmänna medel genom FFU [6] har visat sig vara otillräckligt, eftersom kostnaderna fortfarande är för höga för de sektorer inom vattenbruket som har lite kapital och det är nästan omöjligt att finansiera samordnade kampanjer i flera länder. Det finns ofta ingen tillförlitlig statistik om fiskkonsumtion och det krävs ekonomiska analyser, även på makronivå. Statistiska uppgifter om produktion och marknader är också nödvändigt. Jordbrukarna utnyttjar inte i tillräckligt hög grad de officiella kvalitetssystem som finns. En del av EU:s jordbrukare tvekar dessutom att ansluta sig till de gemensamma organisationerna vilket är ett tecken på yrkets individualistiska karaktär, men bristen på ett samordnat synsätt har redan skapat allvarliga problem på de regionala marknaderna för vissa arter. [6] Fonden för fiskets utveckling, förordning (EG) 2792/99, EGT L 337, 30.12.1999. Styrning. Det finns inte någon samordnad eller specifik EU-lagstiftning för vattenbruk, eftersom många vattenbruksfrågor regleras i den nationella lagstiftningen som påverkas av ett antal övergripande gemenskapsdirektiv. Denna komplexa situation har påståtts medföra snedvridningar av konkurrensen mellan producenter från olika medlemsstater. Garanterad livsmedelssäkerhet, djurhälsa och djurskydd Fisk och skaldjur är en viktig källa för fleromättade fettsyror, protein, fosfor, järn, selen, jod och vitaminer. Konsumenterna måste kunna ta del av dessa fördelar och samtidigt veta att vattenbruksprodukterna är hygieniska och säkra. Dioxin. Rådet antog den 27 november 2001 rådets direktiv 2001/102/EG om ändring av rådets direktiv 1999/29/EG om främmande ämnen och produkter i djurfoder [7], med gränsvärden för dioxin i fiskmjöl, fiskolja och fiskfoder. Den 29 november 2001 antogs rådets förordning (EG) 2375/2001 om ändring av kommissionens förordning (EG) nr 466/2001 om fastställande av högsta tillåtna halt för vissa främmande ämnen i livsmedel [8] med nya gränsvärden för dioxiner i fisk. Gränsvärdet för fisk kommer att utesluta 5 % av de mest förorenade fiskeriprodukterna från marknaden. Detta kommer troligen inte påverka den odlade fisken, eftersom fiskfoder måste följa ett gränsvärde så att produktionen av odlad fisk ligger under gränsvärdena för dioxin. [7] EGT L 6, 10.1.2002. [8] EGT L 321, 6.12.2001. Antibiotika. Användningen av antibiotika i EU:s vattenbruk har minskat märkbart under det senaste decenniet, huvudsakligen på grund av de vacciner som har utvecklats. Denna tendens bör uppmuntras, och forskningen efter nya vacciner är prioriterad. Den profylaktiska användningen av antibiotika bör också minskas ännu mer. Rester av antibiotika i livsmedel kontrolleras enligt rådets direktiv 96/23 [9]. Tredjeländer som exporterar till EU måste ha planer för kontroll av restsubstanser för att uppfylla EU-kraven. [9] EGT L 125, 23.5.1996. Skadliga algblomningar hotar med jämna mellanrum folkhälsan och innebär ekonomiskt avbräck för fisket, vattenbruket och turismen. Orsakerna är ännu inte helt klarlagda, men det finns en ökad medvetenhet om att närsalterna spelar en viktig roll. Djurhälsa. Den första gemenskapslagstiftningen om djurhälsa i vattenbruket antogs 1991. I dag har vi en detaljerad och harmoniserad lagstiftning som omfattar djurhälsofrågor inom vattenbruket. Primärlagstiftningen omfattar villkor för utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruket [10], åtgärder för kontroll av vissa fisksjukdomar [11] och av vissa sjukdomar som påverkar musslor [12]. Lagstiftningen bygger dock på läget i sektorn under slutet av 80- och början av 90-talet, så den behöver uppdateras och anpassas till de nuvarande produktions- och marknadsvillkoren. [10] Rådets direktiv 91/67/EEG (EGT L 46, 19.2.1991) senast ändrat genom direktiv 98/45/EG (EGT L 189, 3.7.1998). [11] Rådets direktiv 93/53/EG (EGT L 175, 19.7.1993) senast ändrat genom kommissionens beslut 2001/288/EG (EGT L 99, 10.4.2001). [12] Rådets direktiv 95/70/EG (EGT L 332, 30.12.1995) senast ändrat genom kommissionens beslut 2001/293/EG (EGT L 100, 11.4.2001). Laxlusen. Laxlusen är ett särskilt problem för laxodlingen. Parasiterna sprids med odlad lax och vild ungfisk av vandrande arter (särskilt öring) kan bli svårt infekterad under när de rör sig i havsfjordarna. Minskningen av vild laxfisk har också andra orsaker, men det finns mer och mer som tyder på en direkt koppling mellan mängden vild fisk med laxlus och förekomsten av kassar i samma havsfjord. Sjukdomsbekämpningen inom vattenbruket bör hellre inriktas på förebyggande arbete (god förvaltningssed, vacciner etc.) än på läkemedel, men under vissa omständigheter är det nödvändigt att använda veterinärmediciner. Veterinärmedicinska läkemedel kan endast godkännas för saluföring efter en fullständig utvärdering av deras kvalitet, effektivitet och säkerhet [13] och den betydande investering som krävs för att utveckla nya veterinärmedicinska läkemedel begränsar tillgängligheten av sådana produkter för vissa djurarter eller sjukdomar [14]. [13] På grundval av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel (EGT L 311, 28.11.2001, s. 1). [14] Kommissionens meddelande av den 5 december 2000, KOM(2000)806 slutlig. Miljökonsekvenser Det är av största vikt att all vattenbruksutveckling leder till en produkt som inte bara är acceptabel för konsumenterna när det gäller pris, kvalitet och säkerhet, men också i fråga om miljöpåverkan. Det hävdas att vattenbruket ger negativa miljöeffekter, trots att många av dessa effekter ännu inte har bevisats vetenskapligt. Åtgärder bör vidtas för att förhindra miljöförstöring. EU är avtalspart till FN:s konvention om biologisk mångfald [15] och har anslutit sig till FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske [16] och det är uppenbart att gemenskapens strategi för utveckling av vattenbruket måste överensstämma med strategierna för miljöskydd [17]. [15] Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald som antogs den 5 juni 1992 och trädde i kraft den 29 december 1993. [16] FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, 1995. [17] Särskilt En strategi för hållbar utveckling i Europeiska unionen (KOM(2001)264 slutlig), Åtgärdsplan för biologisk mångfald i fiskerinäringen (KOM(2001)162 slutlig, vol. IV), och kommissionens meddelande om Europeiska gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (KOM (2001) 31 slutlig). Eutrofiering. Effekter av kväve- och fosforutsläpp från stallgödsel och foderrester från enskilda jordbruksföretag är i allmänhet inte så stora jämfört med det regionala inflödet av substrater i vattendrag, men kan ha betydelse på och runt omkring jordbruksföretaget. Inverkan på den biologiska mångfalden beror på antalet företag, deras utbredning och geografiska belägenhet. I områden med många jordbruksföretag är ökningen av närsalter och risken för eutrofiering viktiga frågor. Tillväxt av viltlevande fisk. Efterfrågan på ungfisk med vilt ursprung har ökat i och med utvecklingen av odlingen av ål och tonfisk kan komma att ytterligare skada dessa hårt fiskade bestånd. Förrymda fiskar, främmande arter och genetiskt modifierade organismer. Fisk som rymmer och korsar sig med inhemska fiskbestånd kan orsaka långsiktig skada genom att den genetiska mångfalden går förlorad. Då främmande arter införs kan den biologiska mångfalden hotas om utsläppta eller förrymda arter rotar sig i den nya omgivningen. Om transgen fisk släpps ut avsiktligt utan åtgärder för att hindra den att spridas fritt ger detta upphov till oro för miljörisker bland allmänheten. Införandet av nya arter kan också leda till att sjukdomar införs, både bland odlade och vilda bestånd. Positiva effekter av extensiv odling. Hållbart vattenbruk kan bidra till att förbättra miljöskyddet och återställandet på många sätt. Extensiva system är ett mycket bra sätt att utnyttja naturresurserna i vattendragen, så utveckling av extensiva odlingar är ett sätt att förena en ekonomisk verksamhet med bevarande/utveckling av våtmarker. Dessvärre innebär beroendet av naturliga processer en begränsning av produktiviteten, och det är därför svårt att förena med intensiv ekonomisk verksamhet. Återuppbyggnad av bestånd. Många sötvattensbestånd skulle ha krympt i hög grad eller helt ha försvunnit från sin naturliga livsmiljö till följd av mänskliga aktiviteter om inte de regelbundet fyllts på med fisk uppfödd i dammar. I vissa fall har ett ekologiskt återskapande av bestånd inletts för arter som dött ut i ett område. Ett exempel på detta är stören. Skyddade arter av rovdjur. Vattenbruksanläggningar är ibland utsatta för rovdjur av fridlysta arter av fåglar och däggdjur. Dessa rovdjur minskar ibland i betydande grad lönsamheten för ett vattenbruksföretag och de är svåra att bekämpa, särskilt i stora extensiva dammar eller laguner. Effekten av skrämselanordningar är tveksam, eftersom djuren snart vänjer sig vid dem. När det gäller skarvar består det enda skyddet för fiske och vattenbruk troligen i att de växande vilda bestånden hålls efter. Främjande av forskning Eftersom företagen tenderar att växa går utvecklingen mot företagsledd forskning. Kostnaden för forskning och utveckling är dock en viktig fråga, eftersom de ekonomiska svårigheter som många vattenbrukssektorer för närvarande befinner sig i hindrar de privata företagen från att investera tillräckliga resurser i forskning och utveckling. Det finns också ett behov av mer forskning om farmaceutiska produkter. Läkemedelsföretagen är inte alltid intresserade, eftersom marknaden är liten och näringens omfattning är begränsad. 3. MÅL * Skapa långsiktig, säker sysselsättning, särskilt i områden som är beroende av fisket. * Säkra tillgången för konsumenterna på produkter som är hälsosamma, säkra och av god kvalitet, samt främja hög standard för djurhälsa och djurskydd. * Garantera en miljömässigt sund industri. Gemenskapens strategi för en hållbar utveckling inom EU:s vattenbruk syftar till att skapa bästa möjliga villkor för vattenbruksproducenterna att erbjuda en hälsosam produkt i de kvantiteter som efterfrågas av marknaden, utan att skada miljön. Om strategin blir framgångsrik eller inte hänger på om alla sektorns aktörer kommer att samarbeta. Detta gäller främst nationella och lokala offentliga administrationer, men också näringen och representanter för andra berörda, t.ex. konsumenterna. I övriga delar av dokumentet fastställs det vilka åtgärder som krävs och på vilken nivå de skall vidtas. Skapa långsiktig, säker sysselsättning, särskilt i områden som är beroende av fisket Det första, ambitiösa målet är att öka sysselsättningen inom vattenbruket med mellan motsvarande 8 000 och 10 000 arbetstillfällen på heltid under perioden 2003-2008. Detta kommer främst att uppnås i områden som är beroende av fisket genom att musselodling och kassodling utvecklas, vilket kommer att vara en möjlighet för arbetstagare som förlorar sina arbeten i fångstsektorn. Målet kan uppnås genom följande fyra delmål: a) Öka tillväxten i unionens vattenbruksproduktion till 4 % per år. Särskitd hänsyn bör tas till tillväxten i musselsektorn, odling av nya arter, ekologisk produktion och miljömärkt produktion. b) Lös utrymmeskonflikterna som för närvarande hindrar vattenbrukets utuveckling i vissa områden. c) Främja marknadsutveckling. Öka avsättningsmöjligheterna på marknaden, öppna nya marknader, integrera produktion och försäljning, stimulera efterfrågan med kvalitets- och marknadsföringspolitik samt insamling och analys i realtid av produktions- och marknadsuppgifter. d) Förbättra styrningen i vattenbrukssektorn. Säkra tillgången för konsumenterna på produkter som är hälsosamma, säkra och av god kvalitet, samt främja hög standard för djurhälsa och djurskydd Konsumenterna måste fortsätta att få de positiva hälsoeffekter som konsumtion av fisk och skaldjur ger. Det är av yttersta vikt att erbjuda ett så starkt konsumentskydd som möjligt när det gäller produktsäkerhet och -kvalitet, minska förekomsten av sjukdomar i djuruppfödningen och att förhindra att sjukdomar överförs mellan odlade och vilda bestånd. Andra frågor under denna rubrik är djurskyddet för odlad fisk och riskerna med skadliga algblomningar. Garantera en miljömässigt sund industri Det är viktigt att minska vattenbrukets negativa miljöpåverkan genom att utveckla en uppsättning normer eller frivilliga överenskommelser som förhindrar miljöförstöring. Samtidigt måste de positiva miljöeffekter som vattenbruket i vissa delar bidrar till erkännas och stimuleras, även med offentliga ekonomiska medel. Det övergripande målet att utöka näringens kunskapsbas omfattar alla aspekter av odlingen och är lika grundläggande för vattenbruket som för all annan modern ekonomisk verksamhet. Det är av stor vikt att ytterligare främja forskning och teknisk utveckling, utöka möjligheterna för offentlig finansiering av den verksamheten samt främja privata initiativ på området. 4. FÖRESLAGNA ÅTGÄRDER 4.1. Ökad produktion * Ändra prioriteringarna för offentligt stöd genom FFU * Främja forskning om nya arter och stammar, samt alternativa proteinkällor för fiskfoder * Skapa särskilda gemensamma definitioner och normer för ekologiskt och miljövänligt vattenbruk Offentligt stöd. I förordning 2792/99 framgår det tydligt att ökad produktion som kan leda till obalans på marknaden inte bör uppmuntras. Kommissionen föreslår därför att stöd från offentliga myndigheter till vattenbruket skall istället betalas för modernisering av befintliga anläggningar samt diversifiering, snarare än att öka produktionskapaciteten för arter med en näst intill mättad marknad. Åtgärder bör vidtas när det gäller vidareutbildning, kontroll, forskning och utveckling och odlingsmetoder utan föroreningar. En förbättring bör främjas av traditionell vattenbruksverksamhet som blötdjursodling, som är viktig när det gäller sociala och miljömässiga frågor i vissa områden. Nya arter. Kommissionen anser att forskning om nya arter är en av de viktigaste frågorna, både när det gäller fiskar och blötdjur. Utvalda nya arter måste motsvara kundernas önskemål, enligt nya marknadstrender. Ansträngningarna bör vara inriktade på arter som alger, blötdjur och växtätande fisk, som mer effektivt kan utnyttja primärproduktionen. En annan prioritet är att införa effektiva program för genetisk förbättring genom selektiv avel eftersom detta kommer att leda till stora produktivitetsvinster. Nya arter bör införas på ett sätt som hindrar att sjukdomar förs in. Ekologiskt och miljövänligt vattenbruk. I rådets förordning (EEG) 2092/91 [18] fastställs gemenskapsramar för produktion, märkning och kontroll för ekologiskt jordbruk. I producenternas och uppköparnas intresse vill kommissionen låta förordningen omfatta normer för ekologiskt vattenbruk. Vissa typer av vattenbruk som är särskilt positiva ur miljöskydds- och återskapandesynpunkt kan komma att ges särskilt stöd, även för utveckling av märkning (se avsnitt 4.8.). [18] Om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel, EGT L 198, 22.7.1991. Foder för vattenbruket. Kommissionen anser att forskning för att finna alternativa proteinkällor för fiskfoder bör prioriteras i första hand, så att odlingen av köttätande fisk kan utvecklas samtidigt som hållbarheten i det industriella fisket kan garanteras. Foder som används för vattenbruk får inte utgöra en risk för folkhälsan, djurhälsan eller miljön. Gemenskapslagstiftningen kommer därför även i fortsättningen att bygga på förteckningar över ämnen som får eller inte får användas i foder. Villkoren för fodertillverkning skall vara en garanti för slutproduktens säkerhet. Kommissionen kommer snart att lägga fram ett förslag om foderhygien som också kommer att omfatta foder inom vattenbruket. Alla tillsatser som ingår i foder är godkända och kontrolleras genom gemenskapslagstiftningen. Förteckningen utvärderas och uppdateras regelbundet mot bakgrund av nya vetenskapliga rön. 4.2. Konkurrens om utrymmet * Utveckla slutna recirkulerande vattensystem, teknik för fiskkassar, blötdjursflottar och långlinor till havs * Införliva framtida utveckling av vattenbruk i de integrerade områdesstrategierna och förvaltningsplanerna Inlandsodlingar. Kommissionen anser att slutna recirkulerande vattensystem bör vidareutvecklas för att minska efterfrågan på vatten och för att flytta odlingarna till område med mindre värdefullt landskap. Systemen har redan visat sig fungera för ett begränsat antal arter, men för andra är de ännu inte kostnadseffektiva kommersiellt sett. Ytterligare forskning och förfinad teknik kan göra de recirkulerande vattensystemen ekonomiskt mer bärkraftiga. Marin fiskodling. Fiskkassarna bör flyttas längre bort från kusten och mer forskning och utveckling av teknik för kassar till havs bör därför främjas. Erfarenhet från andra områden, t.ex. oljeplattformar, kan mycket väl användas inom sektorn för vattenbruksutrustning, vilket skulle minska kostnaderna för teknikutveckling. Blötdjursodling. I traditionella områden för blötdjursodling är konkurrensen om utrymmet inte någon större fråga, men det är svårt att finna plats för nya upplåtelser, eftersom denna typ av odling är mycket känslig för externa föroreningar och kräver mycket utrymme för att kunna växa. Den tekniska utvecklingen av havsflottar och linor har varit framgångsrik. Kommissionen anser därför att medlemsstaterna i högre grad bör prioritera denna teknik för finansiering via FFU så att sektorn kan expandera, även om denna typ av odling är betungande med tanke på initial kapitalinvestering och löpande kostnader. Strategi för integrerad förvaltning av kustområden. Planerna att flytta vattenbruket längre bort från kusten bör inte innebära att det inte längre ses som användare av kustområdena med samma rättigheter som annan mänsklig verksamhet. Framtida utveckling inom vattenbruket bör grunda sig på de integrerade områdesstrategierna och förvaltningsplanerna, där vattenbruket ställs i relation till all annan befintlig och potentiell verksamhet och som beaktar de sammanlagda miljöeffekterna. Kommissionen har till rådet och Europaparlamentet översänt en gemenskapsstrategi om integrerad förvaltning av kustområden [19] och Europaparlamentet och rådet antog därefter en EU-rekommendation om genomförandet av en integrerad förvaltning av kustområden i Europa [20]. Strategin bör leda till förbättrad förvaltning av kustområdena. I rekommendationen återfinns vattenbruket bland de sektorer och områden som skall behandlas i de kommande nationella strategierna för integrerad förvaltning av kustområden. Det tillvägagångssätt som beskrivs i strategin och rekommendationen kan fungera som en modell för att hållbar utveckling i andra delar av Europa (avrinningsområdena är den lämpligaste förvaltningsenheten när det gäller vattendrag i inlandet). [19] KOM/2000/0547 slutlig. [20] Rekommendation 2002/413/EG, 30.5.2002, EGT L 148/24, 6.6.2002. 4.3. Marknadsutveckling, marknadsföring och information * Öka användningen av officiell kvalitetsmärkning * Förbättra näringens image, och utarbeta marknadsföringskampanjer * Utveckla nya redskap för statistik om produktion och marknader * Vidareutveckla partnerskap mellan företagarna Kvalitet. För att konsumenterna skall ha förtroende för produkterna krävs både produktkvalitet och information om produkten. Väl utformad märkning är ett viktigt redskap i detta avseende. EU:s vattenbruksproducenter bör dra fördel av de möjligheter som erbjuds genom EU:s ordningar för saluföring av produkter och officiell kvalitetsmärkning [21]. Gemenskapen har skapat logotyper så att de livsmedelsprodukter som omfattas av dessa ordningar för kvalitetsskydd lätt kan identifieras. Producenterna bör uppmuntras att använda logotyperna i högre utsträckning. Trots att kostnaderna för kvalitetscertifiering bekostas genom FFU har hittills endast tre vattenbruksprodukter märkts. [21] Rådets förordning (EEG) nr 2081/92, EGT L 208, 24.7.1992 och rådets förordning (EEG) nr 2082/92, EGT L 208, 24.7.1992. Marknadsföring. Eftersom bilden av odlad fisk skiljer sig från land till land måste en stor informationskampanj göras. Följaktligen bör villkoren för stöd från FFU till marknadsföringskampanjer ses över så att anslagen blir tillgängliga inom en särskild budget för transnationella insatser. Marknadsinformation. Funktioner bör tas i bruk som kan övervaka marknaden och ge aktörerna aktuella uppgifter om marknadsutvecklingen (t.ex. från auktioner eller vattenbruksföretaget). Kommissionen uppmanar därför medlemsstaterna att erbjuda stöd från FFU för att utveckla mer avancerade och effektiva redskap för information och kommunikation när det gäller kommersiella uppgifter, så att marknadsföringsåtgärderna snabbare kan genomföras, liksom organisationen av marknadsstrategier och tillämpningen av lämpliga strukturförändringar. Dessa system får dock inte leda till minskad konkurrens eller att producenterna ingår avtal om fasta priser. Partnerskap mellan företagare. De viktigaste marknadsföringsåtgärder som företagarna bör vidta är att ytterligare utveckla kooperativ, handelsorganisationer samt producentorganisationer och -sammanslutningar. Dessa redskap är grundläggande för att förhindra ökad produktion samt för att kompensera för bristen på stordrift i små odlingar. 4.4. Utbildning * Anpassa utbildningsprogrammen till de behov som finns inom vattenbruket * Erkänna kvinnornas betydelse * Erkänna vattenbrukets roll i landsbygdsutvecklingen och vända nedgången i kustsamhällena Utbildning. Särskilda insatser måste göras för att förbättra utbildningen. Utbildning av företagarna är särskilt viktigt i miljöfrågor, eftersom många miljöproblem kan undanröjas genom förbättringar av företagets förvaltning och drift. Det bör genomföras utbildningsprogram i hållbarhetsfrågor för producenterna. Kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att beakta vattenbrukssektorns behov i samband med att programmen för Europeiska socialfonden läggs fast. Kvinnornas roll. Det bör skapas fler och mer kvalificerade arbetstillfällen för kvinnor. Kvinnorna arbetar ofta inom säsongsbunden verksamhet eller med uppgifter som inte kräver någon högre utbildning och som ger låg lön. Kvinnornas betydelse i vattenbruksföretagen (beredning, saluföring och återförsäljning) bör erkännas i högre grad. Inom ESF-programmen bör det tillhandahållas utbildning för kvinnor som arbetar med eller vill arbeta med bokföring eller förvaltning. Utveckling på landsbygden och i kustområden. Att vända nedgången i kustsamhällena. När utvecklingsåtgärderna för kust och landsbygd planeras bör medlemsstaterna erkänna den betydelse som vattenbruket har för den lokala ekonomin, upprätthållandet av det sociala och det kulturella arvet i dessa områden och för att bibehålla befolkningen på en nivå över den kritiska. Dess hävstångseffekt för utvecklingen av turismen bör också erkännas. Medlemsstaterna bör också beakta att främjandet av vattenbruk är ett sätt att skapa sysselsättning för arbetslösa som tidigare arbetat inom fiskerisektorn. Befintliga ordningar för gemenskapsstöd kan anpassas för detta i samband med halvtidsöversynen 2003-2004. Kommissionen kommer att främja utvecklingen av vattenbruket i dess strategi för att motverka de sociala, ekonomiska och regionala konsekvenserna av omstruktureringen av fisket. 4.5. Styrning * Aktörernas deltagande måste öka ytterligare * Näringen bör i högre grad använda sig av självreglering och frivilliga avtal Aktörernas deltagande. Politiska åtgärder som enbart syftar till att öka produktionen utan att bibehålla ett kritiskt perspektiv gentemot den strategi som antagits kan allvarligt skada både den fysiska och den ekonomiska omgivningen. De bredare samråden kommer att kräva förändringar i beslutsprocessen. Kommissionen anser därför att regeringarnas och den privata sektorns olika roller måste omdefinieras och aktörernas medverkan och samråd (producentorganisationer, forskare, konsumenter och intressegrupper) i den politiska processen måste vidareutvecklas. Uppförandekoder och vattenbruksseder. Bristen på specifik EU-lagstiftning för vattenbruket har påståtts leda till snedvridningar av konkurrensen. Självreglering kan vara lösningen på några av de problem som både vattenbrukarna och de lagstiftande instanserna stött på. Kommissionen uppmanar producentorganisationerna att utveckla och uppdatera transnationella uppförandekoder [22] och mer specifika vattenbruksseder som hänför sig till uppförandekoderna. Detta kan försäkra konsumenterna om att vissa negativa associationer till produkterna, som avser till exempel miljö och säkerhet, inte förknippas med producenter eller återförsäljare som har anslutit sig till koderna. Frivilliga koder kan också minska snedvridningarna av konkurrensen mellan producenter, förbättra den allmänna uppfattningen om vattenbruksprodukter och öka efterfrågan på marknaden. [22] Grundade på FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske (1995), som främst vänder sig till regeringarna. EMAS. En särskild typ av frivilligt avtal som ännu inte utnyttjats av vattenbrukssektorn är miljölednings- och miljörevisionsordningen. Genom EMAS-förordningen [23] utökas EMAS räckvidd till att omfatta alla näringsgrenar och en särskild logotyp införs. En organisation som deltar i ordningen skall anta en miljöpolicy med åtaganden om att både uppnå fortlöpande förbättringar i miljöhänseende och följa all tillämplig miljölagstiftning. Deltagande i EMAS ger organisationen möjlighet att få marknadsfördelar och minska kostnaderna. Kommissionen rekommenderar vattenbruksnäringen att delta i EMAS. [23] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 761/2001 av den 19 mars 2001 om frivilligt deltagande för organisationer i gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS). EGT L 114, 24.4.2001. Man kan också tänkas sig en särskild märkning för miljövänligt vattenbruk. Kommissionen kommer att undersöka om särskilda bestämmelser behövs på EU-nivå eller om märkningen bör utvecklas inom branschen på grundval av god vattenbrukssed. 4.6. Vattensbruksprodukternas säkerhet * Omarbetning av gemenskapslagstiftningen om livsmedelshygien * Bestämmelser om resthalter av dioxin och antibiotika * Mer forskning om och bekämpning av giftig algblomning och sjukdomar på vattenlevande djur * Regelbunden uppdatering och förenkling av lagstiftningen om hälsan för vattenlevande djur * Ändring av den veterinärmedicinska lagstiftningen 4.6.1. Folkhälsofrågor EU:s lagstiftning om livsmedelshygien. En omarbetning av gemenskapens lagstiftning om livsmedelshygien antogs av kommissionen i juli 2000 och vidarebefordrades till rådet och Europaparlamentet [24]. Omarbetningen av lagstiftningen motiveras primärt med behovet att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för konsumenten. Genomförandet av systemet med riskanalys och kritiska styrpunkter (HACCP) och efterlevnaden av hygienbestämmelserna skall garantera denna säkerhet. Hygienbestämmelserna skall tillämpas på alla nivåer av näringskedjan, från primärproduktionen till leveransen till konsumenten. Företagarna kommer att vara skyldiga att föra ett hälsoskyddsregister (foderursprung, djurhälsostatus, läkemedelsanvändning etc.). [24] KOM(2000) 438 slutlig, EGT C 365, 19.12.2000. Dioxin. I rådets direktiv 2001/102/EG och rådets förordning (EG) 2375/2001 föreskrivs det att gränsvärdena för dioxin i foder och livsmedel kommer att ses över för första gången senast den 31 december 2004 mot bakgrund av nya uppgifter om förekomsten av dioxiner och dioxinliknande PCB-ämnen, främst i syfte att fastställa nivåer även för de dioxinliknande PCB-ämnena. Nästa översyn som skall ske senast den 31 december 2006 skall syfta till att i betydande grad minska gränsvärdena. Antibiotika. Det livsmedelslarm som orsakades av att rester av förbjuden antibiotika upptäcktes i importerade odlade räkor har lett till en rad skyddsåtgärder. Kontrollen av antibiotikaanvändningen i vattenbruket samt av antibiotika och andra restsubstanser kommer att öka mot bakgrund av dessa rön. Skadlig algblomning. Riskerna med giftig algblomning måste bedömas som en stående del av en genomförbarhetsstudie när en anläggning för vattenbruk skall uppföras. När det gäller skaldjursodling i riskområden skall omgivningen och de odlade djuren fortgående övervakas (lagstiftning finns redan). Giftig algblomning är en av de allvarligaste begränsande faktorerna för den framtida skaldjursodlingen i Europa, och det finns dessvärre inga praktiska metoder för att i någon större utsträckning minska algblomningens inverkan eller förutsäga när den skall inträffa. Mer forskning krävs på detta område. 4.6.2. Djurhälsofrågor Veterinärlagstiftning. Kommissionen måste regelbundet se över, uppdatera och förenkla gemenskapens djurhälsolagstiftning för vattenlevande djur och produkter till följd av den pågående utvecklingen, särskilt när det gäller mångfalden i vattenbruksproduktionen, men även internationell praktisk erfarenhet och vetenskapliga rön. På företagarnivå är det viktigt att uppmuntra partnerskap mellan företagarna och utveckla goda förvaltningsseder, även förebyggande åtgärder för att förhindra att nya patogener införs eller att sjukdomar sprids mellan odlade och vilda bestånd. Man bör försöka finna sätt att införa nya arter utan att de befintliga bestånden hotas. Laxlusen. Omfattande forskning bedrivs för att finna lösningar till detta problem och detta arbete bör fortsätta. Förvaltningsåtgärder uppmuntras också: övervakning, anläggningar som tillfälligt tas ur bruk, samordnad behandling på närliggande anläggningar. Förvaltningsåtgärder för kontroll av laxlus bör också ingå i den planerade omarbetningen av EU:s lagstiftning om fisksjukdomar, i synnerhet bör behovet av avgränsade områden undersökas. Veterinärläkemedel. För att åtgärda de särskilda behoven inom vattenbruket har kommissionen föreslagit några ändringar av befintlig veterinärmedicinsk lagstiftning [25]. [25] KOM(2001)404 slutlig, 26 november 2001. 4.7. Djurskydd * Initiativ för att förbättra djurskyddet för odlad fisk Djurskyddet för de odlade bestånden är en viktig faktor för att samhället skall i stort kunna acceptera odlingsmetoderna. Ständiga kommittén inom Europeiska konventionen om skydd av animalieproduktionens djur (Europarådet) håller för närvarande på att utarbeta en rekommendation om odlad fisk och Europeiska kommissionen deltar i detta arbete. När rekommendationen är godkänd kommer kommissionen, om så krävs för att den skall kunna tillämpas enhetligt, att överväga ett förslag till rådet om specifik lagstiftning om skydd av odlad fisk, i enlighet med direktiv 98/58/EG [26] om skydd av animalieproduktionens djur. Detta skulle kunna förbättra allmänhetens syn på intensivt vattenbruk. [26] Rådets direktiv 98/58/EG, EGT L 221, 8.8.1998. 4.8. Miljöfrågor * Minska effekterna av avfallshanteringen * Hantera efterfrågan på vild fisk för uppfödning * Utveckla instrument för att hantera effekterna av att fisk rymmer samt av främmande arter och genetiskt modifierade organismer * Integrerat förebyggande och kontroll av föroreningar * Särskilda kriterier och riktlinjer för miljökonsekvensbeskrivningar för vattenbruket * Erkänn och öka de positiva effekterna av extensiv odling och återuppbyggnad av bestånden * Finn lösningar på problemet med fridlysta rovdjur Eutrofiering. Syftet med rådets direktiv 91/676/EEG [27] är att minska de föroreningar i vatten som orsakats av eller kan härledas till nitrater från jordbruket, även spridning eller utsläpp av stallgödsel. Kommissionen kommer att undersöka om direktivet kan utvidgas till att omfatta intensiv fiskodling. [27] Av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas med nitrater från jordbruket. EGT L 375, 31.12.1991. Medlemsstaterna och privata företag bör beakta följande sätt att minska effekterna av utsläpp av närsalter: integrera vattenbruket med förvaltningen av kust- och avrinningsområden, förlägga anläggningarna i områden med god vattengenomströmning, använda förbättrade metoder för foder och utfodring samt ta anläggningar ur bruk tillfälligt (rotation av kassar för att bottenlagret skall återhämta sig bättre). Det finns i nuläget utrustning för behandling av gödsel på de landbaserade anläggningarna och företagarna har rätt att begära stöd från FFU för att installera sådan utrustning. Nya system för avfallshantering under kassarna kan komma att utvecklas och de kommer att kunna finansieras genom FFU. Kommissionen uppmanar de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att underlätta processen med de tillstånd som krävs för att utnyttja denna utrustning. Företagarna måste också få ett tillräckligt antal platser för att kunna ta anläggningar ur bruk tillfälligt. Uppfödning av viltlevande fisk. Uppfödningen av ål och tonfisk är för närvarande beroende av fångst av viltlevande fisk, eftersom man ännu inte lyckats kontrollera dessa arters reproduktion. Tonfiskodlingen får större och större effekter på tonfiskfisket i Medelhavet och kan komma att påverka yrkesfiskarnas försörjning, genom fångsten av ungfisk. Kommissionen kommer att beakta detta i relevanta initiativ för fiskeriförvaltning. Förrymda fiskar, främmande arter och genetiskt modifierade organismer. Kommissionen har finansierat forskning om hoten mot mångfalden bland vild atlantlax till följd av att fiskar har rymt från odlingar, men det behövs ytterligare studier. Särskilt värt att stödja är det arbete som inleddes i februari 2000 av NASCO och den nordamerikanska laxodlingsindustrin för att utarbeta riktlinjer för att minimera antalet förrymda fiskar. Kommissionen kommer att undersöka om sådana riktlinjer bör genomföras med hjälp av obligatoriska bestämmelser och kan komma att låta dessa omfatta även andra fiskarter och stammar. Kommissionen anser att alla medlemsstater bör ansluta sig till ICES regler för införsel och förflyttning av marina organismer (ICES Code of Practice on the Introduction and Transfer of Marine Organisms) [28] för att förhindra att organismer införs av misstag. Kommissionen kommer att föreslå förvaltningsbestämmelser om införandet av icke-inhemska vattenlevande arter som är förenliga med ICES regler. [28] Internationella havsforskningsrådet. 1995. Kommissionen har finansierat några forskningsprojekt om potentiella risker med transgena fiskar på anläggningar, som garanterar att EU har den expertis som krävs för att bemöta säkerhetsfrågorna. Kommissionen håller emellertid också på att undersöka behovet av särskild lagstiftning om transgen fisk. Införandet av nya arter för odling kan innebära, i synnerhet om det rör sig om arter som inte är inhemska, att sjukdomar införs och därför är god och noggrann förvaltning med förebyggande åtgärder på de enskilda odlingarna av yttersta vikt som ett komplement till möjlig lagstiftning. Samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC). Verksamhet som omfattas av rådets direktiv 96/61/EG [29] kräver ett integrerat tillstånd som ses över med jämna mellanrum och som avser luft-, vatten- och markförorening, begränsning och hantering av avfall, energianvändning, förebyggande av olyckor och sanering av förorenade områden. Villkoren för tillstånden skall grunda sig på bästa tillgängliga teknik. Kommissionen anordnar ett informationsutbyte om bästa tillgängliga teknik (BAT) som blir underlag för referensdokument för BAT som blir tillgängliga för allmänheten. IPPC-direktivet omfattar främst näringar med potentiellt höga utsläpp, men även intensiv animalieproduktion (svin och fjäderfä). Kommissionen kommer att undersöka om det går att låta intensiv fiskodling omfattas av IPPC-direktivet samt försöka utveckla ett lämpligt referensdokument för BAT. [29] Av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar , EGT L 257, 10.10.1996. Miljökonsekvensbeskrivning. Ingående miljökonsekvensbeskrivningar som styr placeringen av vattenbruken bör alltid genomföras för intensiv fiskodling och bör anpassas till typ och omfattning av den föreslagna anläggningen och till hur känsligt vattendraget är. Kommissionen kommer att undersöka om det är genomförbart att utveckla särskilda kriterier och riktlinjer för att göra miljökonsekvensbeskrivningar för vattenbruket. Extensiv fiskodling. På grund av den låga lönsamheten är utvecklingen av ekologiskt vattenbruk beroende av offentligt stöd. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att erkänna de positiva sidorna av extensiv fiskodling, även dess goda sidoeffekter för turism, rekreation och naturkännedom. Vissa miljöaspekter när det gäller dammar eller andra vatten som används inom vattenbruket är berättigande till EU-stöd i samband med jordbruk eller landskapsvård, inom ramen för ordningar för landsbygdsutveckling [30]. Utvärderingen på halva tiden för planerna för landsbygdsutveckling kommer att ge en första insikt om hur effektivt detta ekonomiska stöd är. Det är också möjligt att under vissa omständigheter, via FFU, främja extensivt vattenbruk, och denna möjlighet skulle kunna utvidgas. Företagarna bör också överväga att använda ursprungsmärkning, eftersom kvaliteten på extensivt producerad fisk skiljer sig från från intensivt producerad fisk av samma art. Extensivt odlad fisk kan ha handelsmässiga fördelar. [30] Rådets förordning (EG) nr 1257/1999, 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar, EGT L 160, 26.6.1999. Återuppbyggnad av bestånd. Återuppbyggnad av fiskbestånd bör ske med hjälp av lokala avelsbestånd, för att undvika risken för negativ genetisk interaktion med vilda bestånd. Medlemsstaterna bör överväga att utveckla särskilda fiskodlingar för att stödja sötvattensbestånden. Fridlysta rovdjur. Kommissionen anser att de offentliga myndigheterna bör undersöka metoder för att skydda fiskodlingarna från rovdjur. Enligt artikel 9 i rådets direktiv 79/409/EEG [31] får medlemsstaterna vidta åtgärder för att begränsa fridlysta fåglars påverkan för att förhindra allvarlig skada fiske och vatten och för att skydda flora och fauna. [31] Av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar, EGT L 103, 25.4.1979. 4.9. Forskning * Utöka möjligheterna att finansiera forskning och teknisk utveckling * Identifiera prioriteringar inom forskningen Forskning på företagen. Vattenbruket är en självförsörjande näring och förväntas därför genomföra sin egen forskning och utveckling. Den aktuella ekonomiska situationen för många vattenbruksbranscher gör det dock inte möjligt för privata företag att klara kostnaderna för forskning och utveckling. De behöver stöd från nationella forskningsprogram och allmänna gemenskapsinitiativ som finansiering av forskning för små och medelstora företag. I framtiden planeras FFU också kunna ge ytterligare stöd till småskalig forskning på vattenbruksföretag. Samordning. Endast specialiserade forskningsinstitut har den tekniska kompetensen att genomföra större delen av den forskning som krävs. Kommissionen anser att forskarna bör samordna sin verksamhet med de nationella myndigheterna och näringen. Det sjätte ramprogrammet. Inom EU finns också ett klart behov av forskning till stöd för vattenbruket inom den gemensamma fiskeripolitiken. Vattenbrukets miljöpåverkan och andra interaktioner, samt hälsofrågor rörande fisk och skaldjur är viktiga politiska frågor som kommer att behöva behandlas med stöd av forskningsanslag i samband med gemenskapens politiska utveckling inom ramen för det sjätte ramprogrammet (2002-2006) [32]. Dessutom kommer frågor om konsumenthälsa och produktkvalitet att behandlas i övergripande forskningsprogram i EU på området för livsmedelskvalitet och säkerhet. [32] Europaparlamentets och rådets beslut nr 2002/1513/EG, 27 juni 2002 om Europeiska gemenskapens sjätte ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration med syfte att främja inrättandet av det europeiska området för forskningsverksamhet (2002-2006). Prioriterad forskning. Några av de viktigaste forskningsbehoven på vattenbruksområdet fastställs i avsnitt 5.4. i åtgärdsplanen för biologisk mångfald i fiskerinäringe [33] Utvecklingen av det sjätte ramprogrammet kommer att ge ytterligare möjligheter att stärka den prioriterade forskningen till stöd för åtgärdsplanen. Andra viktiga forsknings- och utvecklingsbehov har belysts i tidigare avsnitt i det här meddelandet. [33] 5. SLUTSATSER Kommissionens strategi för hållbar utveckling i EU:s vattenbruksnäring syftar till följande: * Att långsiktigt säkra sysselsättningen, särskilt i områden som är beroende av fisket. * Att sörja för att konsumenterna har tillgång till produkter som är hälsosamma, säkra och av god kvalitet, samt främja en hög nivå på djurhälsan och djurskyddet. * Att garantera en miljömässigt sund industri. Om vattenbruket kommer att innebära ökad sysselsättning beror på näringens förmåga att vara ekonomiskt lönsam och självförsörjande. Detta omfattar aspekter av produktionsutveckling, marknad, utbildning och styrning. Produktionsutvecklingen kan ske i snabbare takt än tidigare, men vattenbruket måste fortsätta att styras av marknaden. Det krävs en uppsättning strukturåtgärder: ett större antal odlade arter, inga incitament för ny produktionskapacitet för branscher där marknaden är nära nog mättad, utveckling av redskap för att kontrollera och informera aktörerna om produktion och marknad, förbättrad marknadsföring, kommunikationsinsatser, reklamkampanjer och annonsering, förbättrat partnerskap mellan producenter och främjande av god förvaltningssed. Dessa åtgärder bör innefatta förebyggande åtgärder för att undvika nya patogener och spridning av sjukdomar till odlade och vilda bestånd. FFU-förordningen kommer att anpassas för att beakta dessa nya utmaningar och mål. Kvalitetsaspekterna är också viktiga: unionen har tillhandahållit de nödvändiga lagstiftande instrumenten och incitamenten, så det är nu producenterna och deras organisationer som måste ta initiativet. Den ökande sektorn för ekologisk produktion kommer att bidra till att sektorn växer. Det är dock nödvändigt att upprätta en gemensam definition av "ekologisk vattenbruksproduktion" med särskilda normer och kriterier. En kritisk begränsande faktor för produktionsutveckling är tillgången på utrymme och rent vatten. Utveckling av viss teknik som recirkulerande vattensystem, kassar och linor till havs kommer att minska beroendet av lokala resurser. Detta kan emellertid inte lösa alla problem. Det kommer att behövas integrerad förvaltning av kustområden för att integrera vattenbruket med annan verksamhet längs kusten. Det behövs utbildning för att upprätthålla inströmningen av kvalificerad teknisk och administrativ personal till sektorn i framtiden, särskilt kvinnor. Aktörerna bör i högre grad delta i den politiska planeringen av vattenbruket på lokal, nationell och internationell nivå. Medlemsstaterna uppmanas att begrunda denna fråga. Kommissionen anmodar näringen att utöva självreglering och att ansluta sig till EMAS. För att se till att konsumenterna har tillgång till hälsosamma produkter arbetar kommissionen med den centrala frågan om produktsäkerhet, genom att se över befintlig lagstiftning, genom de nya bestämmelserna om dioxin samt genom den skärpta kontrollen av resthalter av antibiotika. Kommissionen arbetar också med en omarbetning av ett antal centrala direktiv om folk- och djurhälsofrågor och med att uppdatera den veterinärmedicinska lagstiftningen. Dessutom pågår regelbundet uppdatering och anpassning av djurhälsolagstiftningen till utvecklingen i industrin, praktisk erfarenhet och nya vetenskapliga rön. Internationella åtgärder har vidtagits för att förbättra djurskyddet för odlad fisk, och kommissionen deltar i detta. Kommissionen kommer att överväga förslag till lagstiftning i vederbörlig ordning. För att främja en miljömässigt sund näring kommer kommissionen att överväga att utveckla särskilda kriterier och riktlinjer för miljökonsekvensbeskrivningar för vattenbruket. Man kan occkså komma att beakta möjligheten att utvidga tillämpningen för direktivet om nitrater (91/676/EG) så att det omfattar intensiv fiskodling. Om IPPC-direktivet 96/61/EG omfattar intensiv fiskodling kommer detta att leda till att näringen som helhet blir bättre i miljömässigt hänseende och att det blir lättare att övertyga EU:s konsumenter om att näringen är miljömässigt hållbar. För att minska andra potentiella miljörisker kommer kommissionen överväga att utarbeta regler om förorening av odlad fisk, genomförandet av förvaltningsregler om införandet av icke-inhemska vattenlevande arter samt behovet av särskild lagstiftning om transgen fisk. Kommissionen uppmanar de nationella myndigheterna att erkänna och stödja det extensiva vattenbrukets möjliga goda miljöeffekter. Detta kommer också att kräva åtgärder för att skydda vattenbruket mot predation från vilda arter. Forskningen på vattenbruksområdet bör öka. Forskning och utveckling som rör vattenbruket i hela EU och med ett tydligt samband med frågor beträffande den gemensamma fiskeripolitiken bör omfattas av EU:s forskningsanslag. Forskning om industriell utveckling kommer främst att skötas av branschen, med hjälp av nationella program och allmänna gemenskapsincitament, som forskningsanslag för små och medelstora företag, även om dessa behov i framtiden också kommer att finansieras genom nationella FFU-program. BILAGA >Plats för tabell> >Plats för tabell> * År då åtgärden förväntas ha genomförts.