52001DC0175

ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONEN - Förslag till nytt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster - Riktlinjer för marknadsanalyser och beräkningar av betydande marknadsinflytande utförda i enlighet med artikel 14 i förslaget till direktiv om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster

INNEHÅLL

1. Inledning

1.1. Tillämpningsområde och ändamål

1.2. Principer och politiska mål för åtgärder inriktade på vissa sektorer

1.3. Samband med konkurrenslagstiftningen

2. Hur definierar man en marknad-

2.1. Inledning

2.2. Huvudkriterierna för definition av en relevant marknad

2.2.1. Relevant produkt- eller tjänstemarknad

2.2.1.1. Substitution på efterfrågesidan

2.2.1.2. Substitution på utbudssidan

2.2.2. Geografisk marknad

2.2.3. Andra frågor i samband med marknadsdefinitioner

2.2.3.1. Kommissionens eget arbetssätt

3. Beräkning av betydande marknadsinflytande (dominans)

3.1. Kriterier för bedömning av betydande marknadsinflytande

3.1.1. Utbredning av marknadsinflytande

3.1.2. Kollektiv dominans

3.1.3. Rättspraxis vid förstainstansrätten/EG-domstolen

3.1.3.1. Kommissionens praxis i fråga om beslutsfattande

3.1.3.2. Kollektiv dominans och telekomsektorn

4. Åläggande, ändring eller upphävande av skyldigheter i enlighet med artikel 14 i ramdirektivet

4.1. Fastställande av vilka företag som har betydande marknadsinflytande

4.2. Regleringsskyldigheter

4.3. Transnationella marknader - analys som genomförs gemensamt av flera nationella tillsynsmyndigheter

4.4. Regleringsskyldigheter och WTO-åtaganden

5. Undersökningsbefogenhet och samarbetsförfaranden

5.1. Översikt över förfaranden som skall följas av nationella tillsynsmyndigheter

5.2. Marknadsanalys och undersökningsbefogenhet

5.3. Samarbetsförfaranden

6. Förfaranden för offentligt samråd och offentliggörande av nationella tillsynsmyndigheters förslag till beslut

1.1. Samråd

6.1. Antagande av det slutgiltiga beslutet

6.1. Samråd

6.2. Antagande av det slutgiltiga beslutet

BILAGA MED DE RELEVANTA BESTÄMMELSERNA

Riktlinjer för marknadsanalyser och beräkningar av betydande inflytande på marknaden utförda i enlighet med artikel 14 i förslaget till direktiv om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster [1]

[1] Kommissionens förslag till direktiv om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, KOM(2000) 393, EGT C 365 E, 19.12.2000, s.198.

Anm.: Som underlag till dokumentet har använts det förslag till direktiv som kommissionen lagt fram. Vid behov kommer dokumentet att revideras genom införing av de ändringar av kommissionsförslaget som Europaparlamentet och rådet kommer överens om.

1. Inledning

1.1. Tillämpningsområde och ändamål

1. De här riktlinjerna innehåller de principer som nationella tillsynsmyndigheter skall följa när de skall analysera hur effektiv konkurrensen är på en marknad, en uppgift som skall utföras i enlighet med artikel 14 i det föreslagna ramdirektivet [...] (om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster). Riktlinjerna skall också användas av samma myndigheter när de fastställer huruvida företag har ett betydande inflytande på marknaden, såsom det definieras i artikel 13 i förslaget till ramdirektiv. Om en tillsynsmyndighet har fastställt att ett företag har ett betydande marknadsinflytande kan det nämligen hända att företaget omfattas av andra bestämmelser i det aktuella paket av direktiv som föreslagits inom det här området [2].

[2] Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning, KOM(2000) 384, EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 215.

2. I riktlinjerna behandlas a) hur man definierar en marknad, b) hur man bedömer begreppet "betydande marknadsinflytande", c) hur man fastställer huruvida ett företag har ett betydande marknadsinflytande, samt d) frågor som rör olika förfaranden.

3. Riktlinjerna skall tillämpas av myndigheter som utövar tillsyn över de marknader som förtecknas i ett särskilt beslut av kommissionen. Beslutet skall fattas i enlighet med artikel 14 i ramdirektivet och innehålla en uppräkning av de s.k. relevanta produkt- och tjänstemarknader (beträffande begreppet "relevant marknad", se fotnot 5) för vilka förhandsreglering (ex ante) får tillämpas i enlighet med direktiven. Riktlinjerna skall också tillämpas för de marknader som tillsynsmyndigheterna förtecknat - med kommissionens förhandsgodkännande - i enlighet med artikel 14.1 i ramdirektivet.

4. Riktlinjerna syftar i första hand till att tillsynsmyndigheterna sinsemellan skall tillämpa vissa bestämmelser i direktiven på ett enhetligt sätt. De bestämmelser det rör sig om står i bilagan. En enhetlig tillämpning är särskilt viktig när myndigheterna - i enlighet med direktiven - fastställer att företag har betydande inflytande på marknaden.

5. Riktlinjerna är avsedda att användas av tillsynsmyndigheterna för följande ändamål:

- För att fastlägga den geografiska omfattningen av de relevanta produkt- och tjänstemarknader som är förtecknade i kommissionsbesluten som fattas i enlighet med artikel 14 i ramdirektivet. Tillsynsmyndigheterna får inte fastlägga den geografiska omfattningen av transnationella marknader, dvs. marknader som sträcker sig över en eller flera nationsgränser inom EU - det skall i stället kommissionen göra i sina beslut i enlighet med artikel 14.1.

- För att ange relevanta produkt- och tjänstemarknader som inte redan är uppräknade i kommissionens beslut. Förteckningen skall godkännas av kommissionen.

- För att analysera konkurrensförhållandena, dels på de marknader som är uppräknade i kommissionens beslut, dels på marknader som tillsynsmyndigheterna själva tagit upp med hjälp av förfaringssätten i avsnitt 2 av dessa riktlinjer.

- För att - i enlighet med avsnitten 3 och 4 i riktlinjerna - fastställa vilka företag på en relevant marknad som har betydande marknadsinflytande och vidta åtgärder på förhand (ex ante) i överensstämmelse med villkoren i direktivpaketet (ramdirektivet, direktivet beträffande tillträde och samtrafik samt direktivet beträffande samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter).

- Som hjälpmedel för medlemsstater och tillsynsmyndigheter när de skall kontrollera efterlevnaden av artikel 11.1 f i direktiv [ ] om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster [3], samt artikel 5.1 i ramdirektivet. För att kontrollen skall kunna genomföras måste man sörja för att företagen uppfyller skyldigheten att tillhandahålla de uppgifter som de nationella tillsynsmyndigheterna behöver för att kunna avgränsa relevanta marknader och bestämma vad som utgör betydande marknadsinflytande på dem.

[3] Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, KOM(2000) 386, EGT C 365 E, 19.12.2000, s.230.

- Som hjälpmedel för nationella tillsynsmyndigheter när de handhar konfidentiell information som lämnas av

* företag i enlighet med artikel 11.1 f i auktorisationsdirektivet,

* nationella konkurrensmyndigheter som ett inslag i det samarbete som föreskrivs i artikel 3.5 i ramdirektivet och som beskrivs i föreliggande riktlinjer,

* kommissionen som ett inslag i det samarbete som föreskrivs i artikel 3.5 i ramdirektivet och som beskrivs i föreliggande riktlinjer.

- För att utarbeta samarbetsförfaranden åt nationella tillsynsmyndigheter för deras kontakter med nationella konkurrensmyndigheter, med andra nationella tillsynsmyndigheter samt med kommissionen.

6. Riktlinjerna har följande disposition:

Avsnitt 2: förfaringssätt för att definiera marknader. Avsnitt 3: kriterier för fastställande huruvida ett företag har betydande marknadsinflytande på en relevant marknad. Avsnitt 4: resultat som nationella tillsynsmyndigheter kan komma fram till när de bedömer marknader, samt de möjliga åtgärderna i de olika fallen. Avsnitt 5: nationella tillsynsmyndigheters befogenheter att företa undersökningar; förslag till förfaranden för samordning mellan nationella tillsynsmyndigheter sinsemellan samt mellan nationella tillsynsmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter; förfaranden för samordning och samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter och kommissionen. Avsnitt 6: förfaranden för offentliga samråd och offentliggörande av nationella tillsynsmyndigheters förslag till beslut.

7. Kommissionen vill med dessa riktlinjer också förklara för berörda parter och företag, som verkar inom sektorn elektronisk kommunikation, hur de nationella tillsynsmyndigheterna fastställer huruvida företag har ett betydande marknadsinflytande eller inte i enlighet med ramdirektivet. Vidare är syftet att i så stor utsträckning som möjligt öka genomskådligheten och klarheten i rättsläget för tillämpningen av den berörda sektorvisa lagstiftningen. Vid behov kommer kommissionen att revidera riktlinjerna i enlighet med utvecklingen inom området och de nationella tillsynsmyndigheternas erfarenheter. Konkret kan revideringen innebära att man i riktlinjerna beaktar t.ex. domar i mål som tagits upp i förstainstansrätten eller EG-domstolen i mål som rör konkurrenslagstiftningen.

8. Enligt artikel 14.2 i ramdirektivet bör de nationella tillsynsmyndigheterna följa riktlinjerna när de gör sina marknadsanalyser och fastställer vilka företag som har ett betydande marknadsinflytande. Huruvida riktlinjerna följts kommer att tillmätas stor betydelse när kommissionen bedömer de åtgärder som nationella tillsynsmyndigheter vill genomföra och som framlagts i form av förslag till kommissionen i enlighet med artikel 6 i ramdirektivet. Föreliggande riktlinjer innebär ingen som helst inskränkning av de rättigheter som företag eller fysiska personer fått genom gemenskapslagstiftningen; de påverkar inte heller kommissionens tillämpning av fördragets konkurrensregler eller EG-domstolens och förstainstansrättens tolkningar av konkurrensreglerna.

1.2. Principer och politiska mål för åtgärder inriktade på vissa sektorer

9. Så länge det inte råder någon effektiv konkurrens på de relevanta marknader som kommissionen angett i sitt beslut, eller på de marknader för elektronisk kommunikation vilka förtecknats av tillsynsmyndigheter enligt de förfaringssätt som beskrivs i avsnitt 2 i dessa riktlinjer, skall de nationella tillsynsmyndigheterna fastställa huruvida ett företag har ett betydande marknadsinflytande och ålägga de särskilda skyldigheter som erfordras. De nationella tillsynsmyndigheterna måste bestämma vilka av de särskilda skyldigheterna som de bör ålägga i syfte att uppväga avsaknaden av effektiv konkurrens (artikel 14.5 i ramdirektivet).

10. När de nationella tillsynsmyndigheterna skall avgöra huruvida det fordras att man vidtar särskilda förhandsåtgärder (ex ante) gentemot företag som har fastställts vara i besittning av ett betydande marknadsinflytande, måste de sträva efter att uppnå de politiska mål som är fastlagda i ramdirektivets artikel 7.2-7.4. Målen består i att

- främja och en öppen och konkurrensutsatt marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och för tillhörande utrustning,

- utveckla den inre marknaden,

- tillvarata intressena hos allmänheten i Europa.

11. Så länge det inte råder någon effektiv konkurrens, har de nationella tillsynsmyndigheterna därför befogenhet att vidta tre olika slags åtgärder. Myndigheterna måste titta på vilka följder åtgärderna får för de konkurrensutsatta marknaderna, för den inre marknadens utveckling och för intressena hos Europas befolkning.

12. Åtgärder som vidtas av nationella tillsynsmyndigheter enligt riktlinjerna kommer med nödvändighet att påverka utvecklingen av den inre marknaden. Åtgärderna får inte innebära att den inre marknadens möjlighet att fungera sätts på spel. Därför måste tillsynsmyndigheterna sörja för att de sinsemellan använder ett enhetligt tillvägagångssätt när de tillämpar de bestämmelser som dessa riktlinjer gäller. Det kan bara åstadkommas genom direkt samordning och intimt samarbete med övriga nationella tillsynsmyndigheter, med nationella konkurrensmyndigheter samt med kommissionen, i enlighet med ramdirektivet och avsnitt 5.3 i föreliggande riktlinjer.

13. Nationella tillsynsmyndigheter instrueras att tillämpa förhandsåtgärder (ex ante) bara när det saknas effektiv konkurrens förrutom när vissa offentliga politiska mål är tillämpliga. I den marknadsanalys som myndigheterna skall utföra enligt artikel 14.1 i ramdirektivet skall ingå en långsiktig och strukturinriktad bedömning av de relevanta marknaderna (en eller flera).

14. En sådan bedömning bör omfatta en period på minst 12 månader för att man skall erhålla ett meningsfullt resultat. Därför bör tillsynsmyndigheterna i sina bedömningar väga in sådana förändringar som förväntas eller med rimlig sannolikhet förutses inträffa under en tidsperiod på upp till 12 månader. Längre perioder skall användas när det krävs på grund av den relevanta marknadens speciella egenskaper.

15. De nationella tillsynsmyndigheterna skall avgöra huruvida det råder effektiv konkurrens på alla marknader som förtecknas i kommissionens beslut. Vidare skall de fastställa vilka aktörer som har betydande marknadsinflytande på de aktuella marknaderna och ålägga dessa aktörer erforderliga sektorinriktade skyldigheter. I avsnitt 5 beskrivs de förfaranden som de nationella tillsynsmyndigheterna för dessa ändamål skall använda för samordningen med nationella konkurrensmyndigheter.

16. I de fall en nationell tillsynsmyndighet kommer fram till att det saknas effektiv konkurrens på en marknad som inte finns upptagen i kommissionens beslut, och åtgärder enligt konkurrenslagstiftningen är otillräckliga för att de påvisade problemen skall kunna lösas, måste myndigheten i enlighet med artikel 14.1 i ramdirektivet ansöka om kommissionens förhandsgodkännande innan myndigheten fastställer vilka företag som har ett betydande marknadsinflytande och sedan ålägger dem särskilda skyldigheter.

17. Syftet med att företag - som fastställts vara i besittning av ett betydande marknadsinflytande - åläggs skyldigheter är att man vill sörja för att företaget inte kan utnyttja sitt inflytande för att begränsa eller snedvrida konkurrensen på den relevanta marknaden och ej heller breda ut det till angränsande marknader. De nationella tillsynsmyndigheterna skall ålägga de berörda företagen en eller flera skyldigheter i enlighet med särdirektiven och de närmare anvisningarna i avsnitt 4. Beträffande tillträde och samtrafik krävs dock i enlighet med artikel 8 i ramdirektivet kommissionens förhandsgodkännande innan myndigheterna får ålägga berörda företag skyldigheter som går längre än de som är föreskrivna i ramdirektivet.

1.3. Samband med konkurrenslagstiftningen

18. För att åstadkomma enhetlighet mellan medlemsstaternas tillvägagångssätt grundas föreliggande riktlinjer på 1) förstainstansrättens och EG-domstolens rättspraxis för definitionerna av marknad och begreppet "dominerande ställning" avseende den innebörd dessa båda begrepp i artikel 82 i EG-fördraget skall anses ha, 2) "Riktlinjer för tillämpningen av EEG:s konkurrensregler inom telekommunikationssektorn" [4], "Kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning" [5] samt "Tillkännagivande om tillämpning av konkurrensreglerna på tillträdesavtal inom telesektorn - Ramen, relevanta marknader och principer" [6].

[4] Kommissionens riktlinjer om tillämpningen av EEG:s konkurrensregler inom telekommunikationssektorn, EGT C 233, 6.9.1991, s.2.

[5] Kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning, EGT C 372, 9.12.1997, s. 5 (i fortsättningen benämnt "Tillkännagivande om marknadsdefinition").

[6] Tillkännagivande om tillämpning av konkurrensreglerna på tillträdesavtal inom telesektorn - Ramen, relevanta marknader och principer, EGT C 265, 22.8.1998, s. 2 (i fortsättningen benämnt "Tillkännagivande om tillträde").

19. De marknadsdefinitioner som kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter fastlagt i konkurrensärenden kan trots detta skilja sig från definitionerna av de marknader som förtecknas i kommissionens beslut och från de marknadsdefinitioner som nationella tillsynsmyndigheter gör enligt avsnitt 2. De marknadsdefinitioner som används av nationella tillsynsmyndigheter påverkar inte tillämpningen av de definitioner som nationella konkurrensmyndigheter och kommissionen använder i sin verksamhet.

20. I praktiken kan det förekomma att två olika förfaranden används parallellt - ett för tillämpningen av konkurrenslagstiftningen på marknaden och ett för förhandsregleringen (ex ante) av samma marknad. Det innebär att nationella konkurrensmyndigheter kan undersöka en marknad och hur den fungerar och vidta erforderliga konkurrensåtgärder samtidigt som nationella tillsynsmyndigheter vidtar sektorinriktade åtgärder. Här gäller den princip som beskrivits tidigare, dvs. att konkurrensmyndigheter respektive tillsynsmyndigheter får vidta regleringsåtgärder självständigt i förhållande till varandra.

21. Nationella tillsynsmyndigheter skall följa artikel 14 i ramdirektivet när de skall avgöra huruvida företag på marknaden har ett betydande marknadsinflytande eller inte. Myndigheterna åtnjuter härvid stort handlingsutrymme avseende den invecklade beskaffenheten hos faktorer som är knutna till varandra och som måste bedömas i fråga om ekonomiska, rättsliga och andra faktabaserade inslag på de marknader som man satt upp på listan.

22. Riktlinjerna syftar till att underlätta arbetet för de nationella tillsynsmyndigheterna genom att tjäna som hjälpmedel för att komma fram till logiskt sammanhängande och förenliga resultat inom respektive medlemsstat samt medlemsstaterna sinsemellan. Eftersom de nationella tillsynsmyndigheterna var för sig har vittomfattande egna befogenheter, är det ytterst viktigt att ett system som bygger på balans mellan medlemsstaterna är sådant, att samarbete mellan myndigheter underlättas och att det innehåller funktioner med vilka man kan åstadkomma en helhetsbild som är logiskt sammanhängande och vars olika element är förenliga med varandra.

23. De föreslagna direktiven omfattar elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i vid mening, dvs. inte bara traditionell telekommunikation. Förhandsregleringen (ex ante) är emellertid begränsad till de marknader där konkurrensen inte fungerar effektivt, dvs. de marknader som förtecknas i kommissionens beslut eller som anges av nationella tillsynsmyndigheter i enlighet med artikel 14 i ramdirektivet.

2. Hur definierar man en marknad-

2.1. Inledning

24. I 1991 års riktlinjer för tillämpningen av konkurrensreglerna [7] pekar man på de svårigheter som det innebär att definiera den relevanta marknaden inom ett område med snabb teknisk utveckling, som t.ex. telekomsektorn. Inom området elektronisk kommunikation står sig detta konstaterande än idag. Sedan riktlinjerna kom ut har kommissionen emellertid vunnit betydande erfarenheter när det gäller att tillämpa konkurrensreglerna inom en dynamisk sektor som formas av den ständigt pågående tekniska utvecklingen och innovationsverksamheten, detta som ett resultat av kommissionens uppgift att leda övergången från monopol till konkurrens inom sektorn. Det bör emellertid påpekas att man med de föreliggande riktlinjerna inte gör anspråk på att förklara hur konkurrensreglerna generellt sett skall tillämpas inom telekomsektorn. De är i stället inriktade enbart på frågor som rör 1) definition av marknad, och 2) bedömning av huruvida företag har betydande marknadsinflytande enligt innebörden i artikel 13 i ramdirektivet.

[7] Kommissionens riktlinjer om tillämpningen av EEG:s konkurrensregler inom telekommunikationssektorn, EGT C 233, 6.9.1991, s.2.

25. Att ett företag har ett betydande marknadsinflytande innebär enligt artikel 13.2 i ramdirektivet att det skall ha "... en sådan ekonomisk ställning att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och, i sista hand, av konsumenterna." När man bedömer huruvida detta förhållande föreligger eller ej, har definitionen av "relevant marknad" grundläggande betydelse, eftersom det bara är för den marknad som avgränsats med hjälp av definitionen som man kan bedöma huruvida konkurrensen är effektiv eller ej [8]. Begreppet "relevant marknad" inbegriper en beskrivning av de produkter eller tjänster som utgör marknaden samt en bestämning av dess geografiska omfattning. (Obs! Begreppen "produkt" och "tjänst" används omväxlande i hela detta dokument). I det avseendet bör man tänka på att de relevanta marknader som definierats enligt det tidigare regelverket skilde sig från dem som definierats för tillämpningen av konkurrenslagstiftningen. Det berodde på att de förstnämnda marknadsdefinitionerna var baserade på vissa bestämda aspekter av kommunikation "från jack till jack" eller "end-to-end" (inom telekomsektorn) i stället för på de kriterier för tillgång och efterfrågan som man använder när man analyserar tillämpningen av konkurrensreglerna [9].

[8] Mål C-209/98, Entreprenørforeningens Affalds [2000] ECR I-3743, punkt 57, och mål C-242/95 GT-Link [1997] ECR I-4449, punkt 36. Man bör vara medveten om att en marknadsdefinition inte är något slutmål i sig själv - den är en etapp i ett arbetsförlopp som går ut på att bedöma storleken av ett företags inflytande på marknaden.

[9] Se Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät, EGT L 199, 26.7.1997, s. 32 (i fortsättningen benämnt "direktivet om tillträde och samtrafik"); rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät, EGT L 192, 24.7.1990, s. 1 (i fortsättningen benämnt "ramdirektivet beträffande öppna nät"); rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser, EGT L 165, 19.6.1992, s. 27 (i fortsättningen benämnt "direktivet beträffande förhyrda förbindelser"); Europaparlamentets och rådets direktiv 95/62/EG av den 13 december 1995 om tillhandahållande av öppna nät (ONP) för taltelefoni, EGT L 321, 30.12.1995, s. 6. Detta direktiv har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den 26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö, EGT L 101, 1.4.1998, s. 24 (i fortsättningen benämnt "direktivet för taltelefoni i öppna nät").

26. Att definiera en marknad är ingen abstrakt uppgift eller en uppgift som man kan utföra på ett mekaniskt sätt. För att lösa den krävs det att man analyserar alla tillgängliga uppgifter om hur marknaden fungerat tidigare. Det krävs också att man skaffar sig en helhetsbild av hur marknadsmekanismerna i en viss sektor fungerar. Ett särskilt viktigt krav är att tillvägagångssättet måste vara dynamiskt och inte statiskt när man genomför en långsiktig marknadsanalys [10]. För användningen av nämnda artikel tillmäts de erfarenheter som nationella tillsynsmyndigheter eller konkurrensmyndigheter skaffat sig vid tillämpningen av konkurrensreglerna inom telekomsektorn helt klart särskild betydelse. För tillämpningen av artikel 13 i ramdirektivet bör man därför - när det gäller konkurrensvillkoren på telekommarknaderna - utgå ifrån alla uppgifter som sammanställts, alla rön som gjorts samt alla undersökningar eller sammanställningar av rapporter som nationella tillsynsmyndigheter lagt ut som uppdrag eller som de stödjer sig på i sin verksamhet. Detta gäller naturligtvis under förutsättning att marknadsvillkoren förblivit oförändrade alltsedan ovannämnda uppgifter var aktuella [11].

[10] De förenade målen C-68/94 och C-30/95: Frankrike med flera mot Europeiska gemenskapernas kommission [1998] ECR I-1375. Se även Tillkännagivande om marknadsdefinition, punkt 12.

[11] I den mån som det är tekniken och innovationsverksamheten som driver området elektronisk kommunikation framåt, är det inte säkert att en tidigare använd marknadsdefinition är giltig längre fram.

27. De viktigaste produkt- och tjänstemarknader där åläggandet av skyldigheter på förhand (ex ante) sannolikt är motiverat skall anges i det beslut om relevanta produkt- och tjänstemarknader som kommissionen utfärdar i enlighet med artikel 14 i ramdirektivet [12]. De nationella tillsynsmyndigheterna har normalt till uppgift att definiera endast den geografiska omfattningen av den relevanta marknaden. De nationella tillsynsmyndigheterna äger dock rätt att i enlighet med ramdirektivet och med kommissionens samtycke definiera andra marknader än de som är förtecknade i ovannämnda beslut.

[12] Artikel 14.1 i ramdirektivet.

28. En långsiktig analys av marknadsvillkoren kan i en del fall leda till en annorlunda marknadsdefinition än den man får fram genom marknadsanalys baserad på hur marknaden fungerat tidigare [13]. De nationella tillsynsmyndigheterna bör ändå sträva efter att en marknadsdefinition, som tagits fram för förhandsreglering (ex ante), överensstämmer med motsvarande marknadsdefinition som tagits fram för tillämpning i efterhand (ex post) av konkurrensreglerna.

[13] "Tillkännagivande om marknadsdefinition", s. 5.

2.2. Huvudkriterierna för definition av en relevant marknad

29. Den utsträckning i vilken utbudet av en produkt eller tjänst inom ett visst geografiskt område utgör ett kriterium på relevant marknad beror på om konkurrenstrycket påverkar de berörda producenternas eller leverantörernas (en eller flera) prissättning. Det finns två viktiga slag av konkurrenstryck man måste beakta när man bedömer hur företag uppträder på en marknad: 1) s.k. substitution (byte till annan likvärdig produkt) på efterfrågesidan, och 2) substitution på utbudssidan. Det finns ett tredje slag av konkurrenstryck, som påverkar hur en aktör uppträder, nämligen potentiell konkurrens. Det kan emellertid vara mer ändamålsenligt att undersöka närvaron av potentiell konkurrens när man bedömer huruvida det råder effektiv konkurrens på en marknad med den innebörd det begreppet har enligt ramdirektivet, dvs. huruvida det finns företag med betydande marknadsinflytande eller inte. [14]

[14] Se "Tillkännagivande om marknadsdefinition", punkt 5.

30. Måttet substituerbarhet (utbytbarhet) på efterfrågesidan används till att mäta i vilken utsträckning konsumenterna är beredda att ersätta en viss tjänst eller produkt med andra tjänster eller produkter. På samma sätt visar substituerbarheten på efterfrågesidan huruvida andra leverantörer än de som saluför en viss produkt eller tjänst vore beredda att ställa om sin produktion eller börja saluföra den aktuella produkten eller tjänsten om det inte skulle medföra några större extrakostnader.

31. Ett sätt att bestämma huruvida det finns substitution på efterfråge- eller utbudssidan är att tillämpa det "hypotetiska monopolisttestet" (hypothetical monopolist test [15]). Testet går ut på att nationella tillsynsmyndigheter frågar vad som skulle ske om det ägde rum en liten men ändå märkbar, varaktig ökning av priset på viss produkt eller tjänst, under antagandet att priserna på alla andra produkter eller tjänster förblir konstant (i fortsättningen kallar vi detta "ökning av det relativa priset"). Även om effekten av en prisökning skiljer sig åt från fall till fall, bör de nationella tillsynsmyndigheterna normalt studera effekterna av en prisökning på 5-10 %. De reaktioner som man med stor sannolikhet kan vänta sig på konsumentsidan är till hjälp när man skall bedöma huruvida det existerar substituerbara produkter eller inte, och - i det fall de existerar - var gränserna för den relevanta produktmarknaden bör dras [16].

[15] Se även "Tillkännagivande om tillträde", punkt 46. Testet kallas även "SSNIP" (Small but Significant Non transitory Increase in Price - en liten men ändå betydelsefull, varaktig prisökning).

[16] Med andra ord innebär detta, att om det mellan två produkter råder stor s.k. korselasticitet på efterfrågesidan, kan man dra slutsatsen att konsumenterna anser dessa två produkter vara nästan ekvivalenta substitut till varandra.

32. De nationella tillsynsmyndigheterna bör starta definitionsarbetet med att använda ovannämnda test på en elektronisk kommunikationstjänst eller kommunikationsprodukt som saluförs inom ett visst geografiskt område och vars egenskaper är sådana att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter. Efter det att skyldigheterna införts, utvidgar man testet till att omfatta ytterligare produkter eller geografiska områden beroende på om konkurrensen från dessa produkter eller områden leder till ett pristryck på den förstnämnda produkten eller tjänsten.

33. I princip är det "hypotetiska monopolisttestet" tillämpligt bara på produkter och tjänster där prissättningen är fri, dvs. inte reglerad. Vår arbetshypotes blir således att de löpande priser som är förhärskande på marknaden är satta på konkurrenskraftiga nivåer. Om en tjänst eller produkt saluförs till ett reglerat, kostnadsbaserat pris, förutsätts ett sådant pris vara satt på en nivå som i annat fall vore en konkurrenskraftig nivå. Därför bör det priset användas som utgångspunkt när man använder sig av det "hypotetiska monopolisttestet". Teoretiskt gäller, att om efterfråge-elasticiteten hos en viss produkt eller tjänst är stor - även vid relativa, konkurrenskraftiga priser -, saknar det aktuella företaget inflytande på marknaden. Men om elasticiteten är stor även vid löpande priser, kan det bara betyda att företaget redan har utnyttjat sitt marknadsinflytande så långt att ytterligare prisökningar inte kommer att ge ökade vinster. I detta fall kan det hypotetiska monopolisttestet leda till en annan marknadsdefinition än den som skulle bli fallet om priserna sattes på en konkurrenskraftig nivå.

34. Det hypotetiska monopolisttestet bör bara användas fram till den punkt där det kan fastställas, att en ökning av det relativa priset inom den geografiska marknad och den produktmarknad som definierats inte kommer att medföra att konsumenterna byter till lättillgängliga substitut eller går över till leverantörer i andra områden.

2.2.1. Relevant produkt- eller tjänstemarknad

35. Enligt etablerad rättspraxis omfattar en relevant produkt- eller tjänstemarknad alla produkter respektive tjänster som i tillfredsställande mån är utbytbara eller substituerbara sinsemellan, inte bara i fråga om deras objektiva egenskaper - genom vilka de är särskilt lämpade att tillgodose konsumenternas ständiga behov - utan också i fråga om konkurrensvillkor eller mönstret för tillgång och efterfrågan på den aktuella marknaden [17]. Produkter eller tjänster, som bara till liten eller jämförelsevis liten del är utbytbara med varandra, ingår inte som ett inslag på en sådan marknad [18]. De nationella tillsynsmyndigheterna bör därför inleda arbetet med att definiera en relevant produkt- eller tjänstemarknad genom att gruppera samman produkter eller tjänster som konsumenterna använder för samma ändamål (slutanvändning).

[17] Mål 31/80 L'Oréal [1980] ECR 3775, punkt 25; mål 322/81 Michelin mot Europeiska gemenskapernas kommission [1983] ECR 3461, punkt 37; mål C-62/86 Akzo Chemie mot Europeiska gemenskapernas kommission [1991] ECR I-3359; mål T-504/93 Tiercé Ladbroke mot Europeiska gemenskapernas kommission [1997] ECR II-923, punkt 81; mål T-65/96 Kish Glass mot Europeiska gemenskapernas kommission [2000] ECR II-0000, punkt 62.

[18] Mål 66/86 Ahmed Saeed [1989] ECR 803, punkterna 39 och 40; mål 27/76 United Brands mot Europeiska gemenskapernas kommission [1978] ECR 207, punkterna 22, 29 och 12; mål T-229/94 Deutsche Bahn mot Europeiska gemenskapernas kommission [1997] ECR II-1689, punkt 54.

36. Även om slutanvändningen av en produkt eller tjänst är nära knuten till dess fysiska egenskaper, är det möjligt att andra slags produkter eller tjänster kan användas för samma ändamål. Exempelvis kan konsumenter använda sig av olika tjänster - t.ex. kabel- och satellitförbindelser - för samma ändamål, nämligen uppkoppling till Internet. I sådana fall kan man hänföra båda tjänsterna (kabel- och satellitförbindelserna) till samma produktmarknad. T.ex. personsökare och mobiltelefoner kan vid en första anblick tyckas kunna erbjuda samma tjänst, nämligen förmedling av korta meddelanden i båda riktningar. Men här gäller tvärtom att man kan komma fram till att de tillhör skilda produktmarknader, eftersom deras respektive användbarhet (funktionalitet) och slutanvändning uppfattas som olika av konsumenterna.

37. Skillnader i prissättningsmodeller och erbjudanden för en viss produkt eller tjänst kan också medföra en gruppering av konsumenterna. Genom att studera priserna kan därför de nationella tillsynsmyndigheter definiera två separata marknader - den ena för företagskunder och den andra för hushållskonsumenter - för i grund och botten samma tjänst. T.ex. så vill leverantörer av internationella elektroniska kommunikationstjänster till slutkunder kunna skilja mellan hushåll och företag genom att använda två olika pris- och rabattlistor. Kommissionen har därför beslutat att dessa två kundkategorier skall utgöra två skilda marknader när det gäller tjänster (se vidare nedan).

38. Allt fler fall med substituerbarhet mellan olika elektroniska kommunikationstjänster kommer att uppstå. Det beror på att olika slags tekniska lösningar närmar sig varandra. Införandet av digitala system ledde i fråga om prestanda och funktionsegenskaper till ökande likhet mellan nättjänster trots att de i grunden bygger på olika tekniska lösningar. Ta t.ex. paketförmedlande nät (packet-switched networks). Internet är ett bra exempel. De kan användas till att överföra digitaliserat tal i konkurrens med traditionell taltelefoni [19].

[19] Communication from the Commission - Status of voice on the Internet under Community law, and in particular, under Directive 90/388/EEC - Supplement to the Communication by the Commission to the European Parliament and the Council on the status and implementation of Directive 90/388/EEC on competition in the markets for telecommunications services. /*Den svenska versionen finns inte tillgänglig*/ Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr C 369, 22/12/2000 s. 0003 - 0005.

39. Men man måste undersöka mer än enbart produkter eller tjänster vars objektiva egenskaper, priser och avsedda ändamål gör att de i tillräcklig utsträckning är utbytbara. De nationella tillsynsmyndigheterna bör vid behov även använda det hypotetiska monopolisttestet för att undersöka förhållandena som råder i fråga om substitution på efterfråge- och utbudssidorna; detta för att kunna slutföra den analys som behövs för att definiera en marknad.

2.2.1.1. Substitution på efterfrågesidan

40. Om det förekommer substitution på efterfrågesidan kan de nationella tillsynsmyndigheterna fastställa vilka substituerbara produkter eller produkturval konsumenterna lätt skulle kunna byta till ifall det relativa priset ökar. När myndigheterna skall fastställa huruvida det råder substituerbarhet bör de använda sig av alla tidigare uppgifter som finns tillgängliga om konsumenternas beteende. I fall det finns historik över fluktuationer i priset på potentiellt konkurrerande produkter, uppgifter om prisrörelser samt information om pristariffer av betydelse i sammanhanget, bör även dessa underlag undersökas. Myndigheterna bör även på ett riktigt sätt ta hänsyn till uppgifter som visar att konsumenter tidigare har bytt till andra produkter eller tjänster som en reaktion på prisändringar.

41. Konsumenternas möjligheter att byta ut en produkt eller tjänst mot en annan till följd av en liten men ändå betydelsefull och varaktig prisökning kan emellertid hämmas av att kostnaderna för bytet är betydande. Konsumenter kan t.ex. investera i teknisk utrustning eller göra andra investeringar som behövs för att de skall få tillgång till en tjänst eller använda en produkt. Då kan de vara ovilliga att dra på sig ytterligare kostnader som förorsakas av ett byte till en tjänst eller produkt som annars betraktas som substituerbar. På analogt sätt kan det också hända att kunder till befintliga leverantörer är uppbundna av långtidskontrakt eller genom att kostnaden för att t.ex. byta till andra terminaler är oöverkomlig. I en situation där slutanvändarna drabbas av betydande byteskostnader, om de övergår till att köpa t.ex. produkt B i stället för A, bör dessa två produkter inte hänföras till samma relevanta marknad.

42. Substituerbarheten på efterfrågesidan rör främst de egenskaper hos produkter eller tjänster som till sin karaktär är sådana att produkterna eller tjänsterna ersätter varandra ur köparens synvinkel. För en riktig avgränsning av produktmarknaden kan den potentiella substituerbarheten behöva undersökas ytterligare från utbudssidan.

2.2.1.2. Substitution på utbudssidan

43. Som en följd av en liten men ändå betydelsefull och varaktig ökning av det relativa priset på en produkt eller tjänst, kan det kan hända att företag, som vid en viss tidpunkt ännu inte är inne på den relevanta produktmarknaden, då går in på den. När de nationella tillsynsmyndigheterna i samband därmed bedömer substitutionens omfattning på utbudssidan kan de också välja att väga in sannolikheten för att sådana nyinträden kommer att ske inom en rimlig tid efter prisökningen. [20] I ett läge då de sammanlagda kostnaderna för en omställning av produktionen till en viss produkt är mer eller mindre försumbara, kan produkten tas med i definitionen av produktmarknaden. De nationella tillsynsmyndigheterna måste försöka utröna om en viss leverantör verkligen kommer att använda sina produktionsresurser eller ställa om dem för att tillverka den aktuella produkten eller tillhandahålla den aktuella tjänsten. (De kan t.ex. vilja ta reda på om leverantörens kapacitet är låst genom leveransavtal med långa löptider.) Enbart hypotetisk substitution på utbudssidan är inte tillräckligt för att man skall kunna fastställa en definition av marknaden.

[20] Vad är "rimlig tid" när man skall avgöra hur andra leverantörer sannolikt kommer att reagera på en ökning av det relativa priset- Det beror alltid på egenskaperna hos den enskilda marknaden och måste avgöras från fall till fall. Den tekniska utvecklingen på telekommarknaderna pågår ständigt. Därför bör de nationella tillsynsmyndigheterna som regel bedöma de sannolika reaktionerna på leverantörssidan inom en period som är kortare än ett år.

44. Man bör också ta hänsyn till alla befintliga regleringskrav (t.ex. i form av lagar eller föreskrifter) som skulle kunna omintetgöra ett företags inträde på den relevanta marknaden inom rimlig tid och med resultatet att substitutionen på utbudssidan motverkas. När avtal om samtrafik eller samlokalisering skall ingås, andra former av nättillträde skall förhandlas fram eller ledningsrätter skall införskaffas för utbyggnad av nät, kan omotiverade förseningar och hinder resultera i att utsikterna på kort sikt för potentiella konkurrenter att leverera nya tjänster blir små.

45. Som framgår av ovanstående konstateranden kan substitution på utbudssidan inte bara användas till att definiera den relevanta marknaden utan också till att fastställa hur många aktörer det finns på marknaden.

2.2.2. Geografisk marknad

46. När man väl har avgränsat en relevant produkt- eller tjänstemarknad blir nästa steg att definiera dess geografiska omfattning. Först sedan detta gjorts är de nationella tillsynsmyndigheterna i stånd att göra en riktigt bedömning av villkoren för effektiv konkurrens på marknaden.

47. Enligt etablerad rättspraxis omfattar en relevant geografisk marknad ett område 1) där de aktuella företagen deltar i utbudet och efterfrågan av de aktuella produkterna eller tjänsterna, 2) där konkurrensvillkoren är likartade eller tillräckligt enhetliga, och 3) som kan särskiljas från angränsande områden där de rådande konkurrensvillkoren är märkbart annorlunda [21]. Definitionen av en geografisk marknad är sådan att villkoren för konkurrensen mellan produktföretag eller tjänsteleverantörer inte nödvändigtvis måste vara fullkomligt enhetliga. Det räcker med att de är likartade eller tillräckligt enhetliga. Följaktligen får enbart sådana geografiska områden där konkurrensvillkoren är "heterogena" (olikartade) definieras som varande icke-enhetliga marknader [22].

[21] United Brands, citat, punkt 44; Michelin, citat, punkt 26; mål 247/86 Alsatel mot Novasam [1988] ECR 5987, punkt 15; Tiercé Ladbroke mot Europeiska gemenskapernas kommission, citat, punkt 102.

[22] Deutsche Bahn mot Europeiska gemenskapernas kommission, citat, punkt 92.

48. Arbetsgången när man definierar av de geografiska gränserna för en marknad följer samma riktlinjer som vid bedömningen av hur substitutionen förändras på efterfråge- och utbudssidan som reaktion på en ökning av det relativa priset (se ovan).

49. När det gäller substitutionen på efterfrågesidan bör de nationella tillsynsmyndigheterna således i huvudsak bedöma konsumenternas preferenser liksom deras aktuella geografiska köpmönster. En viktig orsak till att vissa tjänster inte finns tillgängliga eller inte saluförs inom olika språkområden är kravet på att tjänsterna skall finnas på respektive språk. Vi gör följande antagande för substitution på utbudssidan: Man kan fastställa, att aktörer, som vid det aktuella tillfället är verksamma på den relevanta marknaden eller på annat sätt är närvarande på den, beslutar sig för att gå in på marknaden på kort sikt ifall det relativa priset skulle stiga. I sådana fall bör marknadsdefinitionen utsträckas till att inbegripa dessa "utomstående" aktörer.

50. I telekomsektorn har man traditionellt bestämt den relevanta marknadens geografiska omfattning enligt två huvudkriterier [23]:

[23] Se t.ex. ärende nr IV/ML.1025 Mannesmann/Olivetti/Infostrada, punkt 17; ärende nr COMP/JV.23 - Telefonica Portugal Telecom/Médi Telecom.

* a) Täckningsområdet för ett nät [24].

[24] I praktiken motsvarar detta område samma område inom vilket en operatör har tillstånd att bedriva verksamhet. I ärende nr COMP/M.1650 ACEA/Telefonica framhöll kommissionen, att eftersom det anmälda samriskföretaget (joint venture) skulle få ett tillstånd som var begränsat till Rom-området, kunde den geografiska marknaden definieras som lokal, punkt 16.

* b) Huruvida det finns tillämpliga lagbestämmelser eller andra regleringsmedel [25].

[25] Mobilteleoperatör får leverera tjänster enbart i de områden de har tillstånd för. Detta tillsammans med omständigheten att nätens utsträckning motsvarar mobilteletillståndens geografiska omfattning förklarar varför mobiltelemarknaderna räknas som nationella till sin omfattning. Den omständighet att konsumenterna drabbas av extrakostnader för uppkoppling och kommunikation när de använder sig av roaming utomlands, i förening med det faktum att de går miste om en del extratjänster (röstbrevlåda saknas t.ex. vid användning utomlands) utgör ytterligare stöd åt ovannämnda definition. Se ärende nr IV/M.1430 Vodafone/Airtouch, punkterna 13-17; ärende nr COMP/JV.17 Mannesmann/Bell/Atlantic/Omnitel, punkt 15.

51. Utifrån dessa två huvudkriterier [26] kan man bestämma att en marknad är lokal, regional eller nationell. Man kan också bestämma att den täcker flera länders territorier [t.ex. Europaomfattande (paneuropeiska, alleuropeiska) marknader, EES-omfattande marknader eller världsmarknaden (den globala marknaden)].

[26] Avtal om fysiska förbindelser för samtrafik kan också vägas in när man definierar en marknads geografiska omfattning. Se ärende nr IV/M.570 TBT/BT/TeleDanmark/Telenor, punkt 35.

52. I vissa fall kan den geografiska marknaden definieras på basis av trafiksträckningarna (route-by-route). I synnerhet när det gäller den geografiska omfattningen av marknader för internationell försäljning av elektroniska kommunikationstjänster till slutkunder eller återförsäljare kan det vara på sin plats att behandla två ihopparade länder eller städer som en separat marknad. Uppenbart är, att från efterfrågesidan sett, är överföringen av ett samtal till ett visst land inte ett substitut för överföringen av samma samtal till ett annat land. Omvänt blir frågan om indirekta överföringstjänster - dvs. omstyrning (omdirigering eller re-routing) eller transitering av samma samtal via ett tredje land i stället för direktöverföring - utgör faktiska substitut på utbudssidan- Svaret är att det beror på marknadens speciella egenskaper, och avgörandet bör därför fattas i varje enskilt fall för sig [27].

[27] Man kan exemplifiera med marknaden för s.k. backhaul-kapacitet i internationella kabelsträckningar, t.ex. en kabelstation som betjänar förbindelsen mellan länderna A och E. I det fallet kan det finnas möjlighet till substitution mellan kabelstationer som betjänar mellanliggande sträckor (t.ex. kabelstationer som förbinder land A med B, B med C, C med D respektive D med E). Leverantören av backhaul-kapacitet för sträckningen A-E drabbas då eller skulle då kunna bli drabbad av inskränkt marknadsutrymme på grund av abonnenternas möjligheter att byta till sträckningen A-B-C-D-E, som också den leder trafiken från och till land E.

2.2.3. Andra frågor i samband med marknadsdefinitioner

53. Kommissionen fäste i sitt Tillkännagivande om marknadsdefinition uppmärksamheten på vissa fall där den relevanta marknadens gränser kan utvidgas till att omfatta produkter eller geografiska områden, som - trots att de inte är direkt substituerbara - ändå bör inbegripas i marknadsdefinitionen på grund av förekomsten av s.k. substitutionskedjor (chain substitutability) [28]. I princip förekommer en substitutionskedja i de fall där följande förhållande kan påvisas: Produkterna A och C är inte direkt substituerbara, men produkt B är ett substitut för både produkt A och C. Därför kan produkterna A och C anses befinna sig på samma produktmarknad, eftersom det kan hända att produkt B har en inskränkande påverkan på prissättningen för A och C, eftersom B substituerar de förstnämnda produkterna. Samma resonemang är giltigt också när man definierar den geografiska marknaden. Om man konstaterar att det i ett visst fall föreligger en substitutionskedja bör konstaterandet underbyggas med uppgifter; detta med hänsyn till den risk som är förknippad med en oskälig utvidgning av en relevant marknad [29].

[28] Se "Tillkännagivande om marknadsdefinition", punkterna 57 och 58.

[29] Av uppgifterna bör det framgå att det råder ett tydligt ömsesidigt beroende mellan priserna i substitutionskedjans ytterändar. Dessutom bör graden av substituerbarhet mellan de aktuella produkterna eller geografiska områdena vara tillräckligt hög.

2.2.3.1. Kommissionens eget arbetssätt

54. Kommissionen har antagit en rad beslut inom ramen för förordningarna nr 17 och 4064/89 [30] som rör telekomsektorn. I sina beslut har kommissionen förtecknat ett antal relevanta marknader som kan vara av särskild betydelse för de nationella tillsynsmyndigheterna när de skall tillämpa artikel 13 i ramdirektivet. Men som konstaterats ovan är det uppenbart i en sektor, som kännetecknas av ständigt pågående innovationsverksamhet och av det faktum att olika tekniska lösningar snabbt närmar sig varandra eller "smälter ihop" (s.k. konvergens), att alla nuvarande marknadsdefinitioner löper risken att bli inexakta eller betydelselösa inom en snar framtid [31].

[30] Rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer, EGT L 395, 30.12.1989, s. 1, senast ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997, EGT L 180, 9.7.1997, s. 1 (i fortsättningen benämnd "koncentrationsförordningen").

[31] Se även de förenade målen T-125/97 och T-127/97 The Coca-Cola Company med flera mot Europeiska gemenskapernas kommission [2000] ECR II-0000, punkterna 81 och 82.

55. Som konstaterats i Tillkännagivande om marknadsdefinition finns det i telekomsektorn åtminstone två huvudtyper av relevanta marknader som är av betydelse i sammanhanget, nämligen den som omfattar tjänster till slutkunder (tjänstemarknaden) och den som omfattar tillträde till funktioner och utrustning som behövs för tillhandahållandet av sådana tjänster (tillträdesmarknaden) [32]. Inom dessa breda marknadsdefinitioner kan ytterligare indelningar av marknaderna göras beroende på mönstren på efterfråge- och utbudsssidorna.

[32] "Tillkännagivande om tillträde", punkt 45.

56. När det gäller marknaden för fasta teletjänster har kommissionen definierat begreppet relevant marknad som en marknad för tjänster på områdena inrikes och internationell tal- och datakommunikation. Denna marknad är i sin tur uppdelad i tal (där både hushåll och företag är kunder) och data (med främst företag som användare) [33]. På marknaden för fasta teletjänster till slutkunder gör kommissionen åtskillnad mellan olika slags tjänster: anslutning, månatligt abonnemang, lokalsamtal och fjärrsamtal [34]. De här tjänsterna erbjuds två skilda kundkategorier - hushåll respektive företag. Det är möjligt att spalta upp företagskategorin i två delmarknader - en där kunderna är yrkesmän eller småföretag, och en annan för större företag. När det gäller de fasta teletjänsterna för slutkunder tyder efterfrågemönstren på att det är två tjänster som för närvarande dominerar: å ena sidan traditionella teletjänster inom fast telefoni (tal och smalbandig datakommunikation) och å andra sidan tjänster inom höghastighetskommunikation (för närvarande i form av xDLS-tjänster). [35]

[33] Se kommissionens beslut av den 20 maj 1999, Cégétel + 4 (EGT L 218, 18.8.1999), punkt 22. Beträffande den framväxande marknaden för globala bredbandiga datakommunikationstjänster ("Global Broadband Data communications Services - GBDS", har kommissionen kommit fram till att sådana tjänster kan tillhandahållas via tre huvudtyper av nätarkitektur: 1) markbaserade ledningsnät, 2) markbaserade trådlösa nät samt 3) satellitbaserade nät. Vidare har man kommit fram till att från efterfrågesidan kan satellitbaserade GBDS-tjänster anses utgöra en separat marknad. Se ärende nr COMP/M.1564 Astrolink, punkterna 20-23.

[34] Kommissionens direktiv 96/19/EG, punkt 20 i ingressen, EGT L 74, 22.3.1996, s. 13. Se även "Meddelande från kommissionen om tillträde till accessnät (LLUB) för att skapa ett konkurrenskraftigt och komplett utbud av elektroniska kommunikationstjänster, däribland bredbandiga multimedietjänster och snabba Internettjänster", EGT C 272, 23.9.2000, s. 55. Se punkt 3.2: "... Även om tjänstekategorier måste övervakas noggrant, i synnerhet med tanke på den tekniska utvecklingstakten, och omvärderas regelbundet från fall till fall, kan dessa tjänster för närvarande vanligtvis inte ersätta varandra och skulle därför anses utgöra olika relevanta marknader. ..."

[35] Samma som föregående, punkt 3.2.

57. När det gäller mobil telekommunikation har kommissionen, om man betraktar marknaden från efterfrågesidan, kommit fram till att mobiltjänster och tjänster inom fast telefoni utgör två skilda marknader [36]. Inom mobilmarknaden visar de uppgifter som kommissionen sammanställt, att marknaden för mobila telekomtjänster täcker både GSM 900 och GSM 1800 samt eventuellt även analoga plattformar [37].

[36] Man skulle också kunna hävda att uppringda Internetförbindelser via befintliga mobiltelefoner för 2G utgör en marknad som är åtskild från uppringda Internetförbindelser via det allmänt tillgängliga kopplade telenätet. Kommissionen menar att det är osannolikt att Internetförbindelse via mobiltelefon blir ett substitut för befintliga sätt att koppla upp sig mot Internet via persondatorer. Orsaken är skillnaden i skärmstorlek samt skillnaden i utdataformatet för de nämnda plattformarna. Se ärende nr COMP/M.1982 Telia/Oracle/Drutt, punkt 15, och ärende nr COMP/JV.48 Vodafone/Vivendi/Canal+.

[37] Ärende nr IV/M.1430 Vodafone/Airtouch; ärende nr IV/M.1669 Deutsche Telecom/One2One, punkt 7. Huruvida denna marknad i sin tur kan delas upp i en nätoperatörsmarknad och en tjänstemarknad i senare led bör avgöras från fall till fall. Se ärende nr IN/1760 Mannesmann/Orange, punkterna 8-10, och ärende nr COMP/M.2053 Telenor/BellSouth/Sonofon, punkterna 9 och 10.

58. Rent konkret nämner kommissionen i sina beslut att följande viktigare marknader existerar:

* Internationella tjänster inom taltelefoni [38]

[38] Ärende nr IV/M.856 BT/MCI (II), EGT L 8.12.1997. Dessa tjänster levereras via befintliga internationella överföringsnät mellan de två länderna. Eller också kan tjänsterna levereras via internationella förbindelser som man hyr av operatörer med egna nät. I det aktuella beslutet ansåg kommissionen att kabelnät och satellitbaserade nät inte är substituerbara för leveranser av internationella taltelefonitjänster med erforderlig kvalitet. Se punkt 13.

* Avancerade telekomtjänster för företagskunder [39]

[39] Ärende nr IV/35.337 Atlas (EGT L 239, 19.9.1996), punkterna 5-7; ärende nr IV/35617 Phoenix/Global/One (EGT L 239, 19.9.1996), punkt 6; ärende nr IV/34.857 BT-MCI (EGT L 223, 27.8.1994); ärende nr IV/M.802 Telecom Eireann, punkt 22.

* Standardiserade lågkapacitiva (low-level) paketkopplade datakommunikationstjänster

* Återförsäljning av internationell överföringskapacitet [40]

[40] Ärende nr IV/M.975 Albacom/BT/ENI, punkt 24.

* Ljudkonferenser [41]

[41] Samma som föregående, punkt 17. Ur slutkundernas synpunkt ansågs ljudkonferenser utgöra en separat marknad, under förutsättning att substituten på efterfrågesidan - t.ex. videokonferenser - var betydligt dyrare och det var osannolikt att kunderna skulle byta till den sistnämnda tjänsten som reaktion på en liten men ändå märkbar prisökning (det "hypotetiska monopolisttestet").

* Satellitbaserade tjänster [42]

[42] Ärende nr IV/350518 Iridium, EGT L 16, 18.1.1997.

* Utökade världsomfattande telekomtjänster [43]

[43] Ärende nr IV/M.570 TBT/BT/TeleDanmark/Telenor; ärende nr IV/M.900 BT/TELE DK/SBB/Migros/UBS, punkt 25.

* Nummerupplysning [44]

[44] Ärende nr COMP/M.1957 VIAG Interkom/Telenor Media, punkt 8.

* Tjänster för uppkoppling till Internet för slutkunder [45]

[45] Ur efterfrågesynpunkt kan Interförbindelse tillhandahållas på en mängd olika bandbredder. Tjänster med liten bandbredd (uppringda tjänster) erbjuds i allmänhet hushållskunder, och tjänster med stor bandbredd (dvs. speciellt inrättade höghastighetsförbindelser) erbjuds företagskunder. Se ärende nr IV/M.1439 Telia/Telenor; ärende nr COMP/JV.46 Blackstone/CDPQ/Kabel Nordrhein/Westfalen, punkt 26, och ärende nr COMP/M.1838 BT/Esat, punkt 7. I det sistnämnda ärendet lämnade kommissionen frågan öppen huruvida även marknaden med uppringda förbindelser skulle kunna delas upp i en hushållsmarknad och en företagsmarknad (små och medelstora företag), under förutsättning att företagens uppringningssystem bygger på mer avancerad teknik.

* "Skarvfria" Europaomfattande tjänster inom mobil telekommunikation för internationella mobilkunder [46]

[46] Ärende nr COMP/M.1975 Vodafone Airtouch/Mannesmann; ärende nr COMP/M.2016 France Telecom/Orange, punkt 15.

59. Enligt ett beslut av kommissionen skall "tillträdesmarknaden" omfatta alla slags anläggningar och utrustning (infrastruktur) som kan användas för att leverera en viss tjänst [47]. Man kan ställa sig frågan om nätmarknaden bör delas upp i samma antal skilda marknader som antalet kategorier av nät som redan finns. Svaret är helt klart beroende av i hur hög grad sådana (alternativa) nät är substituerbara sinsemellan, och besluten bör fattas från fall till fall [48]. När man gör det bör man ta hänsyn till vilken kategori av användare som har tillträde till nätet. Således bör man göra åtskillnad mellan tillhandahållande av infrastruktur till andra operatörer (grossistledet) och till slutkunder (återförsäljarledet). I återförsäljarledet kan man göra ytterligare en uppdelning mellan företags- och hushållskunder [49].

[47] I fallet British Interactive Broadcasting/Open konstaterade kommissionen följande när det gäller tillhandahållandet av grundläggande taltelefonitjänster: Den relevanta nätmarknaden omfattade inte bara British Telecoms gamla kopparledningsnät utan också kabeloperatörernas kabelnät. De sistnämnda operatörerna var i stånd att tillhandahålla grundläggande telefonitjänster, och möjligtvis även trådlösa fasta nät. Se ärende nr IV/36.359, EGT L 312, 6.12.1999, punkterna 33-38. I ärende nr IV/M.1113 Nortel/Norweb, konstaterade kommissionen att elnät med "digital kraftledningsteknik" skulle kunna vara ett alternativ till befintliga, konventionella s.k accessnät för lokal telekommunikation (abonnentledningar). Se punkterna 28-29.

[48] Vid bedömningen av vilka villkor för nätkonkurrens som skulle inträda på den irländska marknaden efter en fullständig liberalisering, utgick kommissionen också ifrån existensen av vad som på den tiden uppfattades som potentiella alternativa nät, nämligen kabelteve- och elnät. Se Telecom Eireann, citat, punkt 30. Kommissionen lämnade frågan öppen huruvida leverans av överföringskapacitet via undervattensnät utgjorde en tydligt avgränsad marknad i förhållande till mark- eller satellitbaserade överföringsnät. Se ärende nr COMP/M.1926 Telefonica/Tyco/JV, punkt 8.

[49] Vid tillämpningen av dessa kriterier har kommissionen kommit fram till följande när det gäller fasta nät: Andra operatörers efterfrågan på förhyrning av överföringskapacitet och på leveranser av hithörande tjänster sker i grossistledet (dvs. marknaden för nätoperatörers tjänster åt andra nätoperatörer). Se ärende nr IV/M.683 GTS-HERMES Inc./HIT Rail BV, punkt 14; ärende nr M.1069 WorldCom/MCI, EGT L 116, 4.5.1999, s. 1; Unisource, EGT L 318, 1997, s. 1; Phoenix/Global One, EGT L 239, 1996, s. 57; JV.2 Enel/FT/DT.

60. När den tjänst som skall tillhandahållas endast berör slutanvändare som är abonnenter i ett visst nät, kan tillträdet till anslutningspunkterna i detta nät mycket väl utgöra den relevanta produktmarknaden. Detta är inte fallet om man kan slå fast att samma tjänster kan tillhandahållas för samma kategori av användare via alternativa, lättillgängliga konkurrerande nät. Exempelvis konstaterade kommissionen i sitt meddelande om tillträde till accessnät [50], när det gäller tillhandahållande av kommunikationstjänster med hög överföringshastighet till hushållskunder, att det kan finnas alternativ till det allmänt tillgängliga kopplade telenätet (fiberoptiska nät, trådlösa accessnät eller uppgraderbara TV-nät). Man konstaterade dock att inget av dessa alternativ kan betraktas som ersättning för de fasta accessnäten [51]. Framtida innovativa och tekniska förändringar kan dock motivera andra slutsatser [52].

[50] Se fotnot 25.

[51] Fiberoptiska nät är för närvarande konkurrenskraftiga endast i föregående marknadsled för överföringstjänster, medan trådlösa accessnät som ännu inte har anlagts kommer att vara inriktade i huvudsak på yrkesfolk och privatpersioner med särskilda kommunikationsbehov. Med undantag av vissa nationella marknader behövs det dyra uppgraderingarer för existerande kabel-TV-nät för att de skall klara bredbandskommunikation i båda riktningar. Jämfört med xDLS-teknik ger de inte heller en garanterad bandbredd eftersom kunderna utnyttjar samma kabelkanal.

[52] Se även ärende nr IV/JV.11 - @Home Benelux B.V.

61. Ur efterfrågesynpunkt kan tillträde till mobilnät också definieras med hjälp av två marknader som skulle kunna vara åtskilda från varandra: en för samtalsoriginering och en annan för samtalsterminering. I detta avseende uppstår frågan om huruvida marknaden för tillträde till mobilnät omfattar tillträde till ett enskilt mobilnät eller till alla mobilnät. Denna fråga bör, som regel, avgöras från fall till fall [53].

[53] Om ett företag vill att samtal skall termineras hos abonnenterna i ett visst nät kommer det, i princip, inte att ha något annat alternativ än uppringning av eller uppkompling mot det nät i vilket uppringaren är abonnent. Det kan nämnas att en nationell tillsynsmyndighet redan har definierat en marknad för indirekt tillträde för samtalsoriginering i enskilda mobilnät.

3. Beräkning av betydande marknadsinflytande (dominans)

62. Enligt artikel 13 i ramdirektivet gäller följande: "Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en sådan ekonomisk ställning att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och, i sista hand, av konsumenterna". Detta är den definition som ges i EG-domstolens rättspraxis avseende begreppet "dominerande ställning" i artikel 82 i fördraget [54]. Lagstiftaren har beslutat att anpassa definitionen av betydande marknadsinflytande till domstolens definition av dominans i den mening som avses i artikel 82 i fördraget [55]. Vid tillämpningen av den nya definitionen av betydande marknadsinflytande kommer följaktligen de nationella tillsynsmyndigheterna att behöva se till att deras beslut är i linje med kommissionens praxis och i överensstämmelse med relevant rättspraxis, avseende dominans, i EG-domstolen och förstainstansrätten. Tillämpningen av den nya definitionen av betydande marknadsinflytande, med en förhandsbedömning, kräver dock att man gör vissa justeringar av de metoder som används vid bedömning av marknadsinflytande. I synnerhet gäller att nationella tillsynsmyndigheter, vid en förhandsbedömning för att ta reda på om ett eller flera företag har en dominerande ställning på den relevanta marknaden, i princip stödjer sig på andra antaganden och förväntningar än de som används av en konkurrensmyndighet som tillämpar artikel 82 i efterhand. Ofta betyder bristen på uppgifter eller dokumentation om tidigare beteende eller agerande att marknadsanalysen måste baseras på en rent framåtblickande bedömning. Noggrannheten i den marknadsanalys som genomförs av nationella tillsynsmyndigheter kommer alltså att vara beroende av uppgifter och data som finns tillgängliga vid den tidpunkt då det aktuella beslutet fattas.

[54] Mål 27/76 United Brands mot Europeiska gemenskapernas kommission , [1978] ECR 207.

[55] Se även skäl 20 i ingressen till ramdirektivet.

63. Det faktum att en nationell tillsynsmyndighets första marknadsprognoser i slutändan inte går i uppfyllelse i ett visst fall betyder inte nödvändigtvis att dess beslut var oförenligt med direktivet. Vid tillämpning i förhand av dominansbegreppet måste de nationella tillsynsmyndigheterna ges omfattande befogenheter som svarar mot den sammansatta karaktären hos de ekonomiska, rättsliga och andra förhållanden som kommer att behöva bedömas. I enlighet med ramdirektivet kommer marknadsbedömningar att behöva genomföras av nationella tillsynsmyndigheter med jämna mellanrum, normalt sett en gång per år. I detta sammanhang kommer de nationella tillsynsmyndigheterna därför att ha möjlighet att med jämna mellanrum reagera på alla marknadsförändringar samt att vidta alla åtgärder som bedöms vara nödvändiga.

3.1. Kriterier för bedömning av betydande marknadsinflytande

64. Det faktum att man har konstaterat att dominerande ställning föreligger utesluter inte, vilket domstolen också har betonat, att det kan finnas viss konkurrens på marknaden. Ett sådant konstaterande innebär endast att det företag som har en sådan ställning kan bestämma eller åtminstone i avsevärd omfattning påverka de villkor enligt vilka denna konkurrens kommer att utvecklas. Företaget kan då i varje fall agera utan att beakta eventuella sådana konkurrensbegränsningar så länge ett sådant uppträdande inte är till skada för företaget [56].

[56] Mål 85/76 Hoffmann-La Roche mot Europeiska gemenskapernas kommission [1979] ECR 461, punkt 39.

65. Vid en efterhandsanalys kan en konkurrensmyndighet ställas inför ett antal olika exempel på marknadsbeteenden som vart och ett vittnar om marknadsinflytande i den mening som avses i artikel 82. Vid förhandsbedömningar mäts marknadsinflytandet dock i huvudsak med avseende på det berörda företagets möjlighet att höja priserna genom att begränsa produktionen utan att man ådrar sig någon betydande förlust när det gäller försäljning eller intäkter.

66. Marknadsinflytandet för ett företag kan inskränkas om det finns potentiella konkurrenter [57]. En nationell tillsynsmyndighet bör således beakta sannolikheten att företag, som för närvarande inte är aktiva på den relevanta produktmarknaden, på medellång sikt kan besluta sig för att träda in på marknaden efter en liten men viktig varaktig prisökning. Företag, som i händelse av en sådan prisökning får en ställning där de kan ändra inriktning på eller utöka sitt produktions- eller tjänsteutbud och gå in på marknaden, bör behandlas av nationella tillsynsmyndigheter som potentiella marknadsaktörer även om de för tillfället inte tillverkar den aktuella produkten eller tillhandahåller den aktuella tjänsten.

[57] Avsaknad av substituerbara tjänster eller produkter kan motivera ett beslut om att det föreligger en situation med ekonomiskt beroende som kännetecknar förekomsten av en dominerande ställning; se kommissionens beslut Decca Navigator System, EGT L 65, 1987, och Magill TV Guide: ITP, BBC, RTE, EGT L 78, 1989, s. 43. Se även mål 22/78 Hugin mot Europeiska gemenskapernas kommission [1979] ECR 1869; mål 226/84 British Leyland mot Europeiska gemenskapernas kommission [1986] ECR 3263.

67. Man skulle också kunna stödja sig på andra kriterier för att mäta marknadsinflytande. Marknadsandelar används ofta som ett mått på marknadsinflytande. Företag med en marknadsandel på högst 25 % anses inte åtnjuta en dominerande ställning på den aktuella marknaden [58]. I kommissionens beslutsfattande uppstår det frågor kring dominans normalt sett enbart när det rör sig om företag med en marknadsandel på över 40 % [59]. Enligt etablerad rättspraxis är extremt stora marknadsandelar - större än 50 % - i sig själva, utom vid exceptionella förhållanden, tecken på att det föreligger en dominerande ställning [60]. Ett företag med en stor marknadsandel kan förutsättas ha ett betydande marknadsinflytande, dvs. ha en dominerande ställning, endast om dess marknadsandel har varit stabil under en längre tid [61]. Det faktum, att ett företag med en betydande ställning på marknaden efter hand tappar marknadsandelar, kan mycket väl vara ett tecken på att marknaden håller på att bli mer konkurrensutsatt, men det utesluter inte att man kan konstatera att det föreligger ett betydande marknadsinflytande. Å andra sidan kan den omständigheten att marknadsandelarna varierar med tiden vara ett tecken på att det saknas marknadsinflytande på den relevanta marknaden.

[58] Se även skäl 15 i ingressen till förordning 4064/89.

[59] United Brands mot Europeiska gemenskapernas kommission, citat. Ju större skillnad som råder mellan det aktuella företagets och dess konkurrenters marknadsandelar, desto troligare är det att det företaget har en dominerande ställning.

[60] Mål C-62/86 AKZO mot Europeiska gemenskapernas kommission, [1991] ECR I-3359 punkt 60; mål T-228/97 Irish Sugar mot Europeiska gemenskapernas kommission [1999] ECR II-2969, punkt 70. Stora marknadsandelar kan dock bli exakta mått endast under antagandet att konkurrenterna inte kan utöka sin produktion i tillräcklig omfattning för att de skall kunna klara de förändringar i efterfrågan som blir resultatet av en konkurrents prishöjningar.

[61] Målet Hoffmann-La Roche mot Europeiska gemenskapernas kommission, citat, punkt 41; mål C-62/86 Akzo mot Europeiska gemenskapernas kommission [1991] ECR I-3359 punkterna 56 och 59. På dynamiska marknader, som kännetecknas av teknisk utveckling, kan möjligen varje period som är kortare än tre år betraktas som en tidsperiod som är för kort för att man skall kunna bedöma huruvida det finns företag med en dominerande ställning. Se även ärende nr IV/M.1027 Deutsche Telekom/BetaResearch, EGT L 53, 27.2.1999, punkt 28 ff.

68. När det gäller de metoder som används för att mäta marknadsstorlek och marknadsandelar, ger både försäljningsvolymen och försäljningsvärdet nyttig information för att man skall kunna mäta marknaden [62]. När det gäller bulkvaror läggs större vikt vid volym, medan man för differentierade produkter (dvs. märkesprodukter) ofta anser att försäljningsvärdet samt motsvarande marknadsandel på ett bättre sätt avspeglar varje leverantörs relativa ställning och styrka.

[62] Tillkännagivande om marknadsdefinition, citat, punkt 5.

69. De kriterier som skall användas för att mäta marknadsandelen för berörda företag är beroende av egenskaperna hos den relevanta marknaden. Det är de nationella tillsynsmyndigheterna som skall avgöra vilka kriterier som är lämpligast för mätning av marknadsnärvaro. Exempelvis är intäkter från förhyrda förbindelser, hyrd kapacitet eller antalet anslutningspunkter för förhyrda förbindelser tänkbara kriterier för mätning av ett företags relativa styrka på marknader för förhyrda förbindelser. Kommissionen har tidigare påpekat att om antalet anslutningspunkter för förhyrda förbindelser är det enda kriteriet, tar man inte hänsyn till att det finns olika typer av förhyrda förbindelser på marknaden - från analoga förbindelser för taltelefoni till digitala, förhyrda höghastighetsförbindelser; från kortdistansförbindelser till förhyrda förbindelser för internationella trafik. Av dessa två är det möjligen så att det är lättare att få insyn i och mindre komplicerat att mäta intäkter från förhyrda förbindelser. På samma sätt gäller att intäkter från försäljning till slutkunder, antalet samtalsminuter, antalet fasta telefonlinjer eller antalet abonnenter hos operatörer, som driver allmänt tillgängliga telefonnät, är tänkbara kriterier för beräkning av marknadsandelarna för företag som bedriver verksamhet på dessa marknader [63]. Där den marknad som definieras är en samtrafikmarknad, skulle en mer realistisk mätparameter vara intäkter från samtalsterminering till kunder i fasta eller mobila nät. Det beror på att man vid användning av intäkter, i stället för t.ex. samtalsminuter, tar hänsyn till det faktum att samtalsminuter kan ha olika värden (dvs. lokalt, långdistans eller internationellt). Man får då ett mått på marknadsnärvaro som återspeglar både antalet kunder och nätets täckningsgrad [64]. Av samma skäl är användningen av intäkter för samtalsterminering till kunder i mobila nät också det lämpligaste sättet att mäta marknadsnärvaro för mobilnätsoperatörer på samtrafikmarknaden [65].

[63] Se Determination of Organizations with Significant Power (SMP) for the implementation of the ONP Directive, GD XIII, 1 mars 1999, på följande adress:

[64] Samma som föregående, punkt 5.2.

[65] I fråga om samtrafikmarknaden för fasta och mobila nät bör den terminerande trafik som skall mätas inbegripa egen nättrafik och inkommande trafik via samtrafik från alla övriga fasta och mobila nät - nationella eller internationella.

70. Marknadsandelar har varit ett viktigt ungefärligt mått för beräkning av marknadsinflytande, men det finns även andra kriterier som kan användas. Till dem hör följande:

* Företagets storlek totalt sett.

* Kontroll över infrastruktur som är svår att kopiera.

* Tekniska fördelar eller teknisk överlägsenhet.

* Avsaknad av motverkande marknadsinflytande.

* Lättillgängliga kapitalmarknader och finansiella resurser (eller tillgång med förmånsrätt).

* Produkt- och tjänstediversifiering (t.ex. produkter eller tjänster som tillhandahålls i form av kombinationserbjudanden).

* Stordriftsfördelar.

* Fördelar till följd av produktionens spännvidd.

* Vertikal integration.

* Välutvecklat distributions- och försäljningsnät.

* Avsaknad av potentiell konkurrens.

71. En dominerande ställning kan uppkomma till följd av en kombination av ovannämnda kriterier som, om de betraktas enskilt, inte nödvändigtvis är avgörande.

72. Ett konstaterande att dominans föreligger beror också på en bedömning av hur lätt det är att komma in på marknaden. Avsaknad av hinder för marknadsinträde medför som regel att företag med en betydande marknadsandel avstår från oberoende, konkurrensbegränsande uppträdande. Inom telekommunikationssektorn är hindren för marknadsinträde ofta stora på grund av befintliga rättsliga krav och andra regleringskrav som kan begränsa antalet tillgängliga licenser eller tillhandahållandet av vissa tjänster (t.ex. GSM/DCS eller mobila tjänster för 3G). Dessutom finns det hinder för marknadsinträde där inträdet på den relevanta marknaden kräver stora investeringar och kapacitetsplanering under en lång tid för att man skall uppnå lönsamhet [66].

[66] Hoffmann-La Roche mot Europeiska gemenskapernas kommission, citat, punkt 48.

73. För närvarande finns det ingen rättspraxis på begreppet "väsentliga anläggningar" ("essential facilities") inom sektorn för elektronisk kommunikation. I andra sammanhang är detta begrepp tillämpligt enbart om det föreligger missbruk av dominerande ställning enligt artikel 82 i EG-fördraget, och det har ingen betydelse för förhandsbedömningen av betydande marknadsinflytande i den mening som avses i artikel 13 i ramdirektivet.

3.1.1. Utbredning av marknadsinflytande

74. Enligt artikel 13.3 i ramdirektivet gäller följande: "Om ett företag har ett betydande inflytande på en viss marknad, kan det också anses ha ett betydande inflytande på en närliggande marknad, när sambanden mellan de två marknaderna är sådana att inflytandet på en marknad kan överföras till den andra marknaden, varigenom företagets marknadsinflytande stärks".

75. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas på en marknadssituation som är jämförbar med den som gav upphov till EG-domstolens dom i Tetra Pak II [67]. I det fallet beslutade domstolen att ett företag som hade en dominerande ställning på en marknad, och som hade en ledande ställning på en annan marknad som har ett nära samband med den dominerade marknaden, hamnade i en situation som var jämförbar med att ha en dominerande ställning på de berörda marknaderna sedda som en helhet. Tack vare sin dominerande ställning på den första marknaden, och dess närvaro på den närliggande, sekundära marknaden, kan ett företag sålunda överföra det marknadsinflytande som det har på den första marknaden och uppträda oberoende av sina kunder på den senare marknaden. Nära samband, i den mening som avses i domstolens rättspraxis, återfinns oftast på vertikalt integrerade marknader.

[67] Mål C-333/94 P Tetra Pak mot Europeiska gemenskapernas kommission [1996] ECR I-5951.

76. Detta är ofta fallet inom telekomsektorn, där en operatör ofta har en dominerande ställning på infrastrukturmarknaden och betydande närvaro på tjänstemarknaden [68] i påföljande led. Under sådana förhållanden kan en nationell tillsynsmyndighet bedöma att det är lämpligt att fastställa att en sådan operatör har ett betydande marknadsinflytande på båda marknader sedda som en helhet [69].

[68] Se Tillkännagivande om tillträde, punkt 65.

[69] Vertikal integration är till exempel särskilt rådande på marknader för digital betal-TV då de som levererar själva innehållet vanligtvis också kontrollerar den digitala plattformen.

3.1.2. Kollektiv dominans

77. Enligt artikel 82 i EG-fördraget kan ett eller flera företag ha en dominerande ställning ("kollektiv dominans"). I artikel 13.2 i ramdirektivet anges också att ett företag kan ha ett betydande marknadsinflytande, dvs. det kan ha en dominerande ställning, antingen enskilt eller tillsammans med andra.

78. I Tillkännagivande om tillträde hade kommissionen fastslagit, att även om både dess egen praxis och EG-domstolens rättspraxis fortfarande var under utveckling vid den aktuella tidpunkten, skulle den anse att två eller flera företag har en kollektivt dominerande ställning när de uppträder inför sina kunder och konkurrenter som ett enda företag, under förutsättning att det inte råder någon effektiv konkurrens mellan dem. Avsaknaden av konkurrens skulle i praktiken kunna bero på att det finns vissa band mellan dessa företag. Kommissionen hade dock också noterat att förekomsten av sådana band inte var en tillräcklig förutsättning för att man skulle konstatera att det förelåg gemensam dominans [70].

[70] Tillkännagivande om tillträde, punkt 79.

79. Efter offentliggörandet av Tillkännagivande om tillträde har begreppet kollektiv dominans prövats i en rad beslut som fattats av kommissionen i enlighet med förordning 17 och förordning 4064/89. Dessutom har både förstainstansrätten och EG-domstolen avkunnat domar som har bidragit till ytterligare klargörande av den exakta omfattningen av detta begrepp.

3.1.3. Rättspraxis vid förstainstansrätten och EG-domstolen

80. Uttrycket "ett eller flera företag" i artikel 82 i EG-fördraget innebär att en dominerande ställning kan innehas av två eller flera näringsidkare som rättsligt och ekonomiskt är oberoende av varandra [71].

[71] De förenade målen C-395/96 P och C-396/96 P, Compagnie maritime Belge och andra mot Europeiska gemenskapernas kommission [2000] ECR I-1365.

81. Före EG-domstolens dom i Compagnie Maritime Belge [72] och förstainstansrättens utslag i Gencor [73] (se nedan), skulle man ha kunnat hävda att ett utslag om kollektiv dominerande ställning var baserat på förekomsten av ekonomiska bindningar eller andra faktorer som skulle kunna ge upphov till ett samband mellan berörda företag [74]. Frågan om huruvida kollektiv dominerande ställning också skulle kunna förekomma på en oligopolistisk marknad, dvs. en marknad som betår av ett fåtal säljare, i avsaknad av varje typ av bindningar mellan de företag som finns på en sådan marknad, utreddes för första gången i Gencor. Fallet rörde lagligheten i ett beslut, som fattats av kommissionen i enlighet med förordning 4064/89, där man förbjöd den anmälda transaktionen med motiveringen att den skulle resultera i skapande av en duopolmarknad som skulle leda till en situation med oligopolistisk dominans [75]. I förstainstansrätten hävdade parterna att kommissionen hade misslyckats med att bevisa att det fanns "bindningar" mellan medlemmarna i duopolet i den mening som avses i befintlig rättspraxis.

[72] Samma som föregående, punkt 39.

[73] Mål T102/96 Gencor mot Europeiska gemenskapernas kommission [1996] ECR II-753.

[74] Se de förenade målen T-68/89, T-77/89 och T-78/89 SIV och andra mot Europeiska gemenskapernas kommission [1992] ECR II-1403, punkt 358; mål C-393/92 Almelo [1994] ECR I-1477, punkt 43; mål C-96/94 Centro Servizi Spediporto [1995] ECR I-2883, punkt 33; de förenade målen C-140/94, 141/94 och C-142/94 DIP [1995] ECR I-3257, punkt 62; mål C-70/95 Sodemare [1997] ECR I-3395, punkt 46; de förenade målen C-68/94 och C-30/95 Frankrike och andra mot Europeiska gemenskapernas kommission [1998] ECR I-1375, punkt 221.

[75] Ärende nr IV/M.619 Gencor Lenhro (EGT L 11, 1997, s. 30).

82. Förstainstansrätten avvisade denna anmälan genom att bland annat konstatera att det inte fanns något prejudikat enligt vilket begreppet "ekonomiska bindningar" skulle vara begränsat till att gälla strukturella bindningar mellan de berörda företagen: Enligt förstainstansrätten "finns det inte någon anledning att från begreppet ekonomiska bindningar utesluta ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan deltagarna i ett begränsat oligopol inom vilket de på en marknad med lämpliga egenskaper - bland annat i fråga om marknadskoncentration och produktens överblickbarhet och homogenitet - kan förutse varandras uppträdande och därför är starkt benägna att samordna sitt beteende på marknaden för att bland annat maximera sin gemensamma vinst genom att begränsa produktionen i syfte att höja priserna. I ett sådant sammanhang vet varje aktör att en starkt konkurrenspräglad åtgärd från hans sida i syfte att öka hans marknadsandel (exempelvis en prissänkning) skulle framkalla samma åtgärd hos de andra aktörerna, så att han inte skulle få någon fördel av sitt initiativ. Samtliga aktörer skulle drabbas av den sänkta prisnivån" [76]. Som domstolen påpekade kan marknadsstrukturerna vara sådana att "varje aktör kan tillvarata de gemensamma intressena och särskilt höja priserna utan att ingå något avtal eller stödja sig på ett samordnat förfarande" [77].

[76] Gencor mot Europeiska gemenskapernas kommission, citat, punkt 276.

[77] Samma som föregående, punkt 277

83. Förstainstansrättens beslut i Gencor fastslogs senare av EG-domstolen i målet Compagnie Maritime Belge, där EG-domstolen gav ytterligare vägledning beträffande hur begreppet kollektiv dominerande ställning skulle tolkas och vilka villkor som måste vara uppfyllda för att sådan ställning skall föreligga. Enligt domstolen är det, för att visa att två eller flera företag har en gemensam dominerande ställning, nödvändigt att undersöka huruvida de berörda företagen tillsammans utgör en kollektiv enhet i förhållande till sina konkurrenter, sina handelspartner och konsumenterna på en viss marknad [78]. Detta är fallet när 1) det inte finns någon konkurrens mellan de berörda företagen och 2) de aktuella företagen agerar gemensamt eller intar samma hållning på den ifrågavarande marknaden [79]. Endast när denna fråga kan besvaras jakande är det lämpligt att ta ställning till huruvida den kollektiva enheten i praktiken har en dominerande ställning [80]. I synnerhet är det nödvändigt att utröna huruvida det finns ekonomiska bindningar mellan de berörda företagen som gör det möjligt för dem att uppträda utan att behöva ta hänsyn till konkurrenter, kunder och konsumenter. Domstolen erkände att avtal, beslut eller samordnade förfaranden som genomförs (oberoende av om de omfattas av undantag enligt artikel 81.3 i fördraget eller ej) otvivelaktigt kan resultera i att det uppstår bindningar mellan de berörda företagen så att deras uppträdande på en viss marknad på vilken de är verksamma leder till att de uppfattas som en kollektiv enhet sett i förhållande till sina konkurrenter, handelspartner och konsumenter [81].

[78] Compagnie Maritime Belge transports och andra, citat, punkt 39.

[79] Se speciellt Frankrike och andra mot Europeiska gemenskapernas kommission, citat, punkt 221.

[80] Compagnie Maritime Belge, punkt 39.

[81] Samma som föregående, punkt 44.

84. Enbart den omständigheten att två eller flera företag är förbundna med varandra genom ett avtal, ett beslut fattat av företagssammanslutningar eller ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.2 i fördraget utgör emellertid inte i sig själv nödvändig grund för ett sådant konstaterande. Som domstolen fastslog: "Ett sådant konstaterande kan vara resultatet av andra förhållanden och bero på en ekonomisk bedömning och, i synnerhet, en bedömning av marknadsstrukturen" [82].

[82] Samma som föregående, punkt 45.

85. Det följer av domarna i målen Gencor och Compagnie Maritime Belge att förekomsten av strukturella bindningar visserligen kan utgöra stöd för ett beslut om att det föreligger en kollektiv dominerande ställning, men att ett sådant beslut också kan fattas med avseende på en oligopolistisk eller mycket koncentrerad marknad vars uppbyggnad i sig själv främjar samordningseffekter på den relevanta marknaden [83].

[83] Den term som används här, "samordningseffekter", skiljer sig inte från termen "parallellt konkurrensbegränsande uppträdande" som också används i kommissionens beslut angående begreppet kollektiv (oligopolistisk) dominans.

3.1.3.1. Kommissionens praxis i fråga om beslutsfattande

86. Kommissionen har tillämpat begreppet kollektiv dominans i fråga om oligopolistiska marknader, vars uppbyggnad ansågs främja samordningseffekter på den relevanta marknaden, i ett antal beslut som antagits enligt koncentrationsförordningen [84]. Därvid har kommissionen stött sig på ett antal kriterier som kan sammanfattas enligt följande:

[84] Se speciellt ärende nr COMP/M.1882 Pirelli/BICC; ärende nr IV/M.1527 OTTO Versand/Freemans; ärende nr IV/M.1225 Enso/Stora (EGT L 254, 29.9.1999, s. 9); ärende nr IV/M.1524 Airtours/First Choice (EGT L 93, 13.4.2000, s. 1); ärende nr IV/M.1517 Rhodia/Donau Chemie/Albright & Wilson; ärende nr IV/M.1016 Price Waterhouse/Coopers & Lybrand (EGT L 50, 26.2.1999, s. 27); ärende nr IV/M.619 Gencor/Lonrho, citat; ärende nr IV/M.308 Kali + Salz/MdK/Treuhand (EGT L 186, 21.7.1994, s. 38) samt ärende nr IV/M.190 Nestlé/Perrier (EGT L 356, 5.12.1992, s. 1).

* Få marknadsaktörer [85]

[85] Som kommissionen noterade i Price Waterhouse/Coopers & Lybrand "är en dominerande ställning, som utövas kollektivt av mer än tre eller fyra leverantörer, för komplicerad och instabil för att kunna bli bestående", citat, punkterna 103 och 113. I det beslutet avvisade kommissionen möjligheten att de så kallade "sex stora" revisionsföretagen skulle anses ha en kollektiv dominerande ställning. En sådan bedömning är dock beroende av varje marknads särskilda kännetecken, och även marknader med mer än tre aktörer kan under vissa förhållanden anses främja oligopolistisk dominans.

* Mogen marknad

* Stagnation eller måttlig tillväxt på efterfrågesidan [86]

[86] Enso/Stora, citat, punkt.

* Liten efterfrågeelasticitet

* Homogen produkt

* Liknande kostnadsstrukturer [87]

[87] Samma som föregående.

* Liknande marknadsandelar [88]

[88] Se speciellt Frankrike och andra mot Europeiska gemenskapernas kommission, citat, punkt 226. Stora obalanser beträffande marknadsandelar mellan de berörda företagen kan medföra att det blir högst osannolikt att kollektiv dominerande ställning kan existera eller uppkomma, Rhodia/Donau Chemie/Albright & Wilson, punkt 73. Se även OTTO Versand/Freemans, citat, punkt 31 och Pirelli/BICC, citat, punkt 83. Obalanser i fråga om marknadsandelar mellan medlemmarna i ett oligopol har inte varit ett hinder för att man skulle konstatera att det föreligger kollektiv dominans i ett antal ärenden; ärende nr IV/M.1313 Danish Crown/Vestjyske Slagterier, EGT L 20, 25.1.2000, s. 1.

* Öppna marknadsvillkor [89]

[89] Se även ärende nr IV/M.942 VEBA/Degussa, EGT L 201, 17.7.1998, s. 102, punkt 44 (marknadsvillkoren befanns inte vara öppna). I Enso/Stora beaktade kommissionen också avsaknad av öppenhet på marknaden i fråga om sådana nyckelparametrar som leveranser och priser tillsammans med förekomsten av hemliga rabatter, citat, punkt 68. Se även Pirelli/BICC, citat, "resultaten av marknadsundersökningen visar att öppenheten vad gäller prissättingen för LV/MV-produkter är tämligen låg på grund av att det saknas meningsfulla listpriser och på grund av varierande specifikationer som tagits fram av kunderna. Det blir därigenom ännu mer komplicerat att i hemlighet göra upp strategier", punkt 91.

* Brist på teknisk innovation, mogen teknik

* Avsaknad av överskottskapacitet [90]

[90] Ett beslut om att kollektiv dominans föreligger kan upphävas om man kan visa att det finns överkapacitet fördelad mellan de berörda företagen "på ett sådant sätt att parallellt beteende som strider mot konkurrensen kan elimineras". Se särskilt Rhodia/Donau Chemie/Albright & Wilson, punkt 71.

* Stora hinder för inträde [91]

[91] Se t.ex. Enso/Stora, citat, punkterna 75-77.

* Avsaknad av motverkande marknadsinflytande [92]

[92] Se ärende nr IV/M.1313 Danish Crown/Vestjyske Slagterier, EGT L 20, 25.1.2000, s. 1, punkterna 171-174.

* Brist på potentiell konkurrens [93]

[93] Samma som föregående, punkt 174.

* Olika typer av informella eller andra bindningar mellan de berörda företagen [94]

[94] I Price Waterhouse/Coopers & Lybrand tog kommissionen också hänsyn till det faktum att de berörda företagen (redovisningsfirmor) var representerade i olika branschorganisationer och branschinstitutioner med ansvar för självreglering och att deras företrädare träffades regelbundet för att diskutera frågor som var av central betydelse för deras yrkesverksamhet.

* Vedergällningsmekanismer

* Brist på eller minskat utrymme för priskonkurrens [95]

[95] Danish Crown/Vestjyske Slagterier, citat, punkt 176.

87. Ovanstående lista är inte uttömmande, och kriterierna är inte kumulativa. Listan är snarare avsedd att illustrera vilka typer av uppgifter som skulle kunna användas som stöd för påståenden beträffande förekomsten av kollektiv (oligopolistisk) dominans. Som påpekats ovan är förekomsten av strukturella bindningar mellan de berörda företagen inte heller en nödvändig förutsättning för att man skall kunna konstatera att det föreligger en kollektiv dominerande ställning. Det står dock klart att man där sådana bindningar existerar kan stödja sig på dem, tillsammans med eventuella övriga av ovannämnda kriterier, för att förklara varför det är troligt att samordningseffekter kommer att uppstå på en viss oligopolistisk marknad.

88. På en oligopolistisk marknad - där de flesta, om inte alla ovannämnda kriterier uppfylls - måste man konstatera att marknadsaktörerna har ett starkt incitament att sträva mot ett samordnat uppträdande på marknaden och att avstå från att förlita sig på ett konkurrenspräglat uppträdande. Det är fallet där de långsiktiga vinsterna av konkurrensbegränsande uppträdande mer än väl uppväger alla kortsiktiga vinster av ett konkurrenspräglat uppträdande. På starkt oligopolistiska marknader motsvarar därför det så kallade "vedergällningsvillkoret" ett företags medvetenhet om de långsiktiga negativa konsekvenser som kan bli resultatet om man avviker från ett samordnat uppträdande på marknaden [96].

[96] Med andra ord: I en "kartell"-liknande situation kan man mycket väl vidmakthålla respekten för ett överenskommet agerande med hjälp av en vedergällningsmekanism. I en situation där det finns oligopolistisk dominans kan vedergällning t.ex. bestå av att man återgår till det jämviktsläge som rådde på marknaden före en prishöjning.

3.1.3.2. Kollektiv dominans och telekomsektorn

89. Vid användning av begreppet kollektiv kominans får nationella tillsynsmyndigheter också ta hänsyn till beslut som fattats i enlighet med förordning 4064/89 i telekomsektorn, där kommissionen har undersökt huruvida någon av de anmälda transaktionerna skulle kunna ge upphov till ett beslut om att det föreligger kollektiv eller oligopolistisk dominans.

90. I BT/Esat [97], granskade kommissionen bl.a. frågan om huruvida marknadsvillkoren på den irländska marknaden för uppringda Internetförbindelser skulle leda till att det utvecklas ett duopol bestående av den operatör som tidigare haft en helt dominerande ställning på marknaden, Eircom, och den enhet som skulle bli resultatet av sammanslagningen. Kommissionen kom fram till att detta inte var fallet av följande skäl: 1) Marknadsandelarna var inte stabila, 2) efterfrågan fördubblades var sjätte månad, 3) Internetuppkopplingsprodukterna ansågs inte vara homogena, 4) teknisk utveckling var en av de viktigaste kännetecknen på marknaden [98].

[97] Ärende nr COMP/M.1838 BT/Esat.

[98] Samma som föregående, punkterna 10-14.

91. I Vodafone/Airtouch [99] fann kommissionen att den sammanslagna enheten skulle få gemensam kontroll över två av de fyra mobiloperatörerna som var närvarande på den tyska mobilmarknaden (D2 och E-Plus; de andra två var T-Mobil och VIAG Interkom). Med tanke på att marknadsinträdet var starkt reglerat, i den meningen att antalet licenser var begränsat med hänvisning till antalet lediga radiofrekvenser, och att marknadsvillkoren var överblickbara, kunde det inte uteslutas att sådana faktorer skulle kunna leda till att det utvecklas ett duopol som främjar samordningseffekter [100].

[99] Ärende nr IV/M.1430 Vodafone/Airtouch.

[100] Samma som föregående, punkt 28. Den duopolmarknad som troligen skulle bli följden berörde bara de tre största mobiloperatörerna, dvs. D2 och E-Plus å ena sidan och T-Mobil å andra sidan, med tanke på att VIAG Interkoms marknadsandel var mindre än 5 %. Kommissionens farhågor undanröjdes slutligen efter det att parterna föreslog att man skulle göra sig av med hela Vodafones andel i E-Plus.

92. I fallet France Telecom/Orange fann kommissionen att innan Orange tillkom hade de två befintliga aktörerna på den belgiska mobilmarknaden, Proximus och Mobistar, en ställning där de kunde utöva gemensam dominans. Som kommissionen noterade hade båda operatörerna under de fyra år som föregick Oranges inträde på marknaden haft nästan identisk och öppet redovisad prissättning, med priser som följde exakt samma trender [101]. I samma beslut avvisade kommissionen vidare påståenden från tredje parter beträffande risken för kollektivt dominerande ställning för Vodafone och France Telecom på marknaden för tillhandahållande av Europatäckande mobiltjänster till kunder som är mobila i flera länder. Förutom att det fanns betydande asymmetrier mellan marknadsandelarna för de två operatörerna, ansågs marknaden vara en tillväxtmarknad, kännetecknad av ökande efterfrågan och många typer av olika tjänster både vad gäller utbud och pris [102].

[101] Ärende nr COMP/M.2016 France Telecom/Orange, punkt 26.

[102] Samma som föregående, punkterna 39 och 40.

93. Slutligen har kommissionen undersökt möjligheten att mobiloperatörerna i vissa medlemsstater kan ha en kollektiv dominerande ställning på marknaden för tillhandahållande av roaming-tjänster för återförsäljare till utländska mobiloperatörer. Detta har gjorts i samband med den nyligen genomförda undersökningen om roaming-sektorn [103].

[103] I sitt arbetsdokument "On the initial findings of the sector inquiry into mobile roaming charges" hänvisade kommissionen till 1) att det fanns ett antal ekonomiska bindningar mellan mobiloberatörer, närmare bestämt via deras samtrafikavtal, deras medlemskap i branschorganisationerna GSM Association, WAP Forum och UMTS Forum samt på grund av det faktum att roamingvillkoren nästan var standardiserade, och 2) att det fanns stora hinder för marknadsinträde. I sin bedöming betonade kommissionen också att det faktum att mobilmarknaden i allmänhet är teknikstyrd inte föreföll ha påverkat de konkurrensvillkor som rådde på den internationella marknaden för återförsäljning av roaming. Se http://europa.eu.int/comm/competition/antitrust/others/sector_inquiries/roaming/, sidorna 24 och 25.

4. Åläggande, ändring eller upphävande av skyldigheter i enlighet med artikel 14 i ramdirektivet

94. Avsnitt 3 i riktlinjerna handlar om den analys med avseende på effektiv konkurrens som de nationella tillsynsmyndigheterna måste genomföra enligt artikel 14.2 och 14.3 i ramdirektivet. Detta avsnitt skall ge vägledning för nationella tillsynsmyndigheter beträffande de åtgärder som skall vidtas efter denna analys; i praktiken betyder detta åläggande, bibehållande, ändring eller upphävande av särskilda regleringsskyldigheter.

95. I detta avsnitt behandlas först de nationella tillsynsmyndigheternas fastställande av vilka operatörer som har betydande marknadsinflytande. Därefter beskrivs den arbetsgång som de nationella tillsynsmyndigheterna bör använda när de skall bestämma huruvida sektorspecifika skyldigheter skall åläggas, bibehållas, ändras eller upphävas.

4.1. Fastställande av vilka företag som har betydande marknadsinflytande

96. I artikel 14 i ramdirektivet anges det förfarande som måste följas av nationella tillsynsmyndigheter för en rad specifika regleringsskyldigheter. Dessa skyldigheter har att göra med följande: öppenhet och insyn, icke-diskriminering, särredovisning, skyldigheter avseende tillträde till och användning av specifik nätutrustning, priskontroll och kostnadsredovisning (artiklarna 9-13 i direktivet om tillträde); reglering av taxor för slutkund, val och förval av teleoperatör och tillgång till förhyrda förbindelser (artiklarna 16, 25 och 27 i direktivet om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter).

97. Nationella tillsynsmyndigheter får införa skyldigheter endast för operatörer med betydande marknadsinflytande enligt artikel 8 i direktivet om tillträde samt artiklarna 16, 25 och 27 i direktivet om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter. Det enda undantaget från detta krav är artikel 8.2 i direktivet om tillträde, enligt vilken skyldigheter får åläggas andra operatörer än de som har betydande marknadsinflytande, för att fullgöra gemenskapens internationella åtaganden. Detta undantag behandlas i punkt 103 i detta avsnitt.

98. Enligt artikel 14.4 och 14.5 i ramdirektivet skall nationella tillsynsmyndigheter bibehålla eller införa skyldigheter endast för operatörer på marknader där det inte finns någon effektiv konkurrens. Om man finner att det finns effektiv konkurrens på en marknad är detta i själva verket ett tecken på att det inte finns någon enskild eller kollektiv dominerande ställning på den marknaden.

4.2. Regleringsskyldigheter

99. Om en nationell tillsynsmyndighet finner att det finns effektiv konkurrens på en produktmarknad som definieras i det beslut som nämns i artikel 14.1, inom ett visst geografiskt område på dess territorium, skall den inte fastställa att något företag har betydande marknadsinflytande. Om det redan finns regleringsskyldigheter [104] för ett företag på detta territorium måste den nationella tillsynsmyndigheten upphäva sådana skyldigheter och får inte införa någon ny skyldighet för detta företag. Om den nationella tillsynsmyndigheten föreslår att regleringsskyldigheter skall avskaffas, måste den underrätta berörda parter i rimlig tid i förväg. Vad som är rimlig tid beror på skyldigheten i fråga, men normalt sett bör perioden inte vara kortare än två månader och kan vara betydligt längre.

[104] Skyldigheter som gäller tillfälligt i avsaknad av konkurrens på en relevant marknad.

100. Om en nationell tillsynsmyndighet finner att det saknas effektiv konkurrens på en produktmarknad som definieras i det beslut som nämns i artikel 14.1, inom ett visst geografiskt område på dess territorium, skall den normalt sett fastställa att ett eller flera företag har ett betydande marknadsinflytande samt införa lämpliga regleringsskyldigheter för de berörda företagen. Om ett sådant företag omfattas av redan existerande skyldigheter i enlighet med det tidigare regelverket, måste den nationella tillsynsmyndigheten ta ställning till huruvida dessa skyldigheter fortfarande är lämpliga inom ramen för det nya regelverket. Den nationella tillsynsmyndigheten får bibehålla, ändra eller avskaffa vissa skyldigheter om den finner detta lämpligt. Den nationella tillsynsmyndigheten får besluta att införa nya eller ytterligare skyldigheter för detta företag. Nationella tillsynsmyndigheter måste införa minst en regleringsskyldighet för ett företag som har bedömts ha ett betydande marknadsinflytande. För att en nationell tillsynsmyndighet skall få införa skyldigheter måste den redan ha fastställt att ett företag har ett betydande marknadsinflytande. Omvänt gäller att nationella tillsynsmyndigheter inte bör fastställa att företag har betydande marknadsinflytande utan att därmed förbundna skyldigheter införs.

4.3. Transnationella marknader - analys som genomförs gemensamt av flera nationella tillsynsmyndigheter

101. Enligt artikel 14.1 i ramdirektivet får kommissionen i sitt beslut om relevanta produkt- och tjänstemarknader också ange vilka produktmarknader som är transnationella, dvs. sådana som omfattar hela gemenskapen eller en betydande del av den. Enligt villkoren i artikel 14.1 i ramdirektivet måste nationella tillsynsmyndigheter då genomföra marknadsanalysen gemensamt. I varje gemensam analys av sådana marknader kommer därför flesta eller samtliga nationella tillsynsmyndigheter att delta. I praktiken skulle denna gemensamma analys äga rum i "högnivågruppen för kommunikationsfrågor" [105]. I andra avseenden skulle en sådan analys utföras av en enskild nationell tillsynsmyndighet.

[105] Se artikel 21 i ramdirektivet.

4.4. Regleringsskyldigheter och WTO-åtaganden

102. EG har gjort åtaganden inom ramen för WTO beträffande företag som är "viktigare leverantörer" av grundläggande teletjänster [106]. Om ett företag har ett betydande marknadsinflytande när det gäller tillhandahållande av sådana tjänster i Europeiska gemenskapen, skulle detta företag också svara mot definitionen av "viktigare leverantör" i den mening som avses i samband med gemenskapens åtaganden i WTO. Sådana företag måste därför omfattas av de skyldigheter som fastställs i EU:s åtagande i WTO för grundläggande telekommunikationstjänster. Nationella tillsynsmyndigheter skulle då tillämpa alla tre skyldigheterna på ett sådant företag i enlighet med EU:s åtaganden i WTO.

[106] EU:s GATS-åtaganden på telekomområdet: http://gats-info.eu.int

103. I alla övriga regleringsaspekter är nationella tillsynsmyndigheter, enligt artikel 7 i direktivet och genom allmän gemenskapslagstiftning, skyldiga att sörja för att de åtgärder som vidtas enligt artikel 14 står i rimlig proportion till det eftersträvade målet. Proportionalitet skall vara ett nyckelkriterium när kommissionen bedömer åtgärder som föreslås av nationella tillsynsmyndigheter i enlighet med det förfarande som anges i artikel 6 i ramdirektivet. Proportionalitet är en väletablerad rättslig princip enligt vilken man prövar legitimiteten hos regleringsåtgärder i enlighet med gemenskapslagstiftningen. När det finns ett rimligt förhållande mellan regleringsåtgärden och de eftersträvade målen, i den meningen att den vidtagna åtgärden inte går utöver vad som är nödvändigt för att man skall uppnå slutresultatet, skall den aktuella regleringsåtgärden anses vara proportionerlig.

104. Kommissionen skall också kontrollera att varje åtgärd som vidtas av de nationella tillsynsmyndigheterna är förenlig med regelverket som helhet, samt bedöma verkningarna av dessa åtgärder på den inre marknaden.

5. Undersökningsbefogenhet och samarbetsförfaranden

5.1. Översikt över förfaranden som skall följas av nationella tillsynsmyndigheter

105. Tillsynsmyndigheterna skall analysera marknaden med avseende på effektiv konkurrens samt införa sektorspecifika skyldigheter i tre steg. Först kommer tillsynsmyndigheterna att analysera marknaden, dra slutsatser avseende förekomsten av effektiv konkurrens och om huruvida marknaden innehåller företag som har ett betydande marknadsinflytande. Därefter kommer de att föreslå att man fastställer att alla sådana företag har ett betydande marknadsinflytande, varvid de åläggs förhandsskyldigheter (antingen nyligen införda, befintliga eller modifierade). Sedan kommer tillsynsmyndigheterna att genomföra ett offentligt samråd, och slutligen kommer de att fatta ett definitivt beslut.

106. Detta avsnitt i riktlinjerna omfattar förfaranden i anslutning till en tillsynsmyndighets befogenheter att inhämta den information som är nödvändig för att man skall kunna genomföra en marknadsanalys. I detta hänseende bör man komma ihåg att medlemsstaterna, enligt artikel 5.1 i ramdirektivet, skall sörja för att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster tillhandahåller all den information som är nödvändig för att nationella tillsynsmyndigheter skall kunna säkerställa att gemenskapslagstiftningen följs. I artikel 11 i auktorisationsdirektivet sägs vidare att företagen kan göras skyldiga att i samband med allmän auktorisation tillhandahålla sådan information som är nödvändig för att tillsynsmyndigheterna skall kunna genomföra en marknadsanalys i den mening som avses i artkel 14.2.

107. Dessa bestämmelser gör det alltså möjligt för tillsynsmyndigheter att kräva att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster tillhandahåller all den information som är nödvändig, inbegripet konfidentiell information, för att tillsynsmyndigheterna skall kunna bedöma konkurrensen och införa lämpliga förhandsskyldigheter och sålunda säkerställa att ramdirektivet och särdirektiven följs.

108. Detta avsnitt av riktlinjerna innehåller också bestämmelser som syftar till att säkerställa effektivt samarbete mellan olika nationella myndigheter, t.ex. mellan nationella tillsynsmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter och med kommissionen. Enligt artikel 3.5 har nationella tillsynsmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter rätt att utbyta information. Dessutom har de samma rättigheter och skyldigheter vad gäller konfidentialitet i samband med informationsutbyte som en "behörig myndighet" för det ändamål som avses i förordning 17/62. I syfte att underlätta det samarbete som avses i artikel 3.5 föreslås i detta avsnitt av riktlinjerna förfaranden för informationsutbyte mellan myndigheter.

109. Många marknader inom sektorn för elektronisk kommunikation är stadda i snabb förändring, och dessa marknadsstrukturer ändras snabbt. Nationella tillsynsmyndigheter bör se till att bedömningen av konkurrensens effektivitet, det offentliga samrådet samt fastställandet av vilka operatörer som har ett betydande marknadsinflytande genomförs inom en rimlig tidsperiod. Varje onödigt dröjsmål med beslutet skulle kunna undergräva utvecklingen av den relevanta marknaden samt påverka incitamenten till investeringar och konsumenternas intresse.

5.2. Marknadsanalys och undersökningsbefogenhet

110. Enligt artikel 14.2 i ramdirektivet skall de nationella tillsynsmyndigheterna, inom två månader efter dagen för kommissionens antagande eller uppdatering av beslutet, analysera marknader som förtecknas i kommissionens beslut. Direktivet är därför en garanti för att de nationella tillsynsmyndigheterna utan dröjsmål kommer att påbörja en självständig analys av de relevanta marknader som förtecknas i beslutet. Däremot föreskrivs inte att sådana analyser skall slutföras inom tvåmånadersperioden, även om de nationella tillsynsmyndigheterna vid denna tidpunkt bör befinna sig i slutskedet av sina analyser. Varje analys av de relevanta marknaderna och varje förslag till regleringsåtgärd skall offentliggöras och genomgå ett samrådsförfarande enligt beskrivningen i avsnitt 6.

111. I artikel 14.2 föreskrivs också att de nationella tillsynsmyndigheterna skall genomföra sina analyser i överensstämmelse med riktlinjerna och att nationella konkurrensmyndigheter skall göras delaktiga i dessa analyser. De nationella konkurrensmyndigheterna skall dela med sig av all relevant information som de förfogar över, inbegripet konfidentiell information. De nationella tillsynsmyndigheterna bör inhämta råd från nationella konkurrensmyndigheter när de finner detta lämpligt. Eftersom de nationella tillsynsmyndigheterna genomför sina marknadsanalyser i överensstämmelse med metoder som fastställs i konkurrenslagstiftning, är de åsikter som uttrycks av nationella konkurrensmyndigheter beträffande bedömning av konkurrensen av stor betydelse i sammanhanget.

112. I samband med förberedelserna inför en marknadsanalys skall de nationella tillsynsmyndigheterna samla in all nödvändig information från största möjliga urval av källor. Från de företag som erhållit allmän auktorisation enligt artikel 3.2 i auktorisationsdirektivet, får de nationella tillsynsmyndigheterna begära all sådan information som står i proportion till syftet och som det är sakligt motiverat att begära, under förutsättning att detta krav har tagits med i de villkor som knutits till den allmänna auktorisationen i den medlemsstaten.

113. När de nationella tillsynsmyndigheterna begär information från ett företag enligt villkoren i artikel 11.1 f i auktorisationsdirektivet, skall de ange de skäl som motiverar begäran samt den tidsgräns inom vilken den begärda informationen skall tillhandahållas. De nationella tillsynsmyndigheterna har samma skyldigheter som nationella konkurrensmyndigheter när det gäller tystnadsplikt avseende konfidentiell information (se artikel 3.5 i ramdirektivet).

114. Enligt artikel 5.3 i ramdirektivet skall de nationella tillsynsmyndigheterna offentliggöra all information som kan bidra till en öppen och konkurrensutsatt marknad, i enlighet med lagstiftning om affärshemligheter. Enligt artikel 5.4 i samma direktiv skall de nationella tillsynsmyndigheterna också offentliggöra de villkor som gäller för allmänhetens tillgång till information, inklusive förfarandet för utverkande av sådan tillgång. Varje beslut om att vägra tillträde till information skall motiveras och meddelas berörda parter. De nationella tillsynsmyndigheterna skall sörja för att aktuell information i fråga om operatörer med betydande marknadsinflytande offentliggörs i enlighet med punkt 131.

115. De nationella tillsynsmyndigheterna får inte avslöja information som de mottagit under utövande av sina funktioner, om inte denna information fanns inom den offentliga sektorn, eller om inte allmänintresset motiverar sådant avslöjande. Särskild gäller att nationella tillsynsmyndigheter inte får avslöja konfidentiell information, särskild avseende affärshemligheter samt affärsrelationer och kostnadskomponenter. När information har mottagits i förtroende från en annan offentlig myndighet måste de nationella tillsynsmyndigheterna garantera att denna konfidentialitet bevaras (se artikel 5.2 i ramdirektivet).

5.3. Samarbetsförfaranden

Mellan nationella tillsynsmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter

116. Nationella tillsynsmyndigheter bör normalt sett ha tillträde till all information som finns hos nationella konkurrensmyndigheter och som erhållits med användning av de nationella konkurrensmyndigheternas undersöknings- och tillsynsbefogenheter, inbegripet konfidentiell information, eftersom de nationella tillsynsmyndigheterna också omfattas av gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning om affärshemligheter (artikel 3.5 i ramdirektivet).

Mellan kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter

117. I enlighet med artikel 5.3 i ramdirektivet skall de nationella tillsynsmyndigheterna tillhandahålla kommissionen den information som är nödvändig för att kommissionen skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt fördraget. Detta omfattar information som rör regelverket (och som skall användas när man kontrollerar att de nationella tillsynsmyndigheternas åtgärder är förenliga med lagstiftningen) men även information som kommissionen kan behöva för bedömning av förenlighet med åtaganden som gjorts inom ramen för WTO. Kommissionens begäran om information måste också följa principen om proportionalitet.

118. Kommissionen fungerar också som mellanhand för utbyte av information mellan nationella tillsynsmyndigheter. I ramdirektivet föreskrivs inget direkt informationsutbyte mellan nationella tillsynsmyndigheter (se artikel 5.2 i ramdirektivet). Om en nationell tillsynsmyndighet begär tillgång till information som finns hos en nationell tillsynsmyndighet i en annan medlemsstat, kommer kommissionen dock att tillhandahålla denna information där den anser ett sådant informationsutbyte vara lämpligt.

119. Kommissionen och de nationella tillsynsmyndigheterna måste bevara konfidentialiteten med avseende på den tillhandahållna informationen.

6. Förfaranden för offentligt samråd och offentliggörande av nationella tillsynsmyndigheters förslag till beslut

6.1. Samråd

120. Efter det att de nationella tillsynsmyndigheterna slutfört sina marknadsanalyser i enlighet med avsnitt 2 och 3, skall de offentliggöra sina slutsatser tillsammans med de regleringsåtgärder som de föreslår att man skall vidta. Bl.a skall de nationella tillsynsmyndigheterna offentliggöra sina slutsatser i fråga om följande:

* Vilken marknadsdefinition som använts samt skälen till detta.

* Bedömningen av konkurrenssituationen på den relevanta marknaden.

* Uppgifter som rör förekomsten av företag med betydande marknadsinflytande.

* Namn på alla företag som enligt tillsynsmyndighetens förslag skall anses ha betydande marknadsinflytande.

* Sektorspecifika skyldigheter som de nationella tillsynsmyndigheterna föreslår att man skall införa, behålla, modifiera eller upphäva i fråga om de ovannämnda företagen.

* Offentligpolitiska mål som motiverar införande av sådana skyldigheter för ovannämnda företag.

* Varför åtgärderna står i rimlig proportion till dessa mål.

121. Samtidigt, i enlighet med artikel 6 i ramdirektivet, skall den nationella tillsynsmyndigheten underrätta de nationella tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater samt kommissionen om dessa åtgärder, tillsammans med motiveringar till åtgärderna. Under samrådsperioden skall den nationella tillsynsmyndigheten ge berörda parter, andra nationella tillsynsmyndigheter och kommissionen möjlighet att yttra sig om de slutsatser och förslag som myndigheten lagt fram, innan något slutgiltigt beslut fattas. De nationella tillsynsmyndigheterna skall ta full hänsyn till de kommentarer de får från alla berörda parter och till de kommentarer som lämnas av nationella tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater.

122. Samrådet bör pågå under en rimlig tidsperiod. De nationella tillsynsmyndigheternas beslut bör dock inte fördröjas alltför mycket eftersom detta kan hämma marknadens utveckling. För beslut som rör förekomsten av företag med betydande marknadsinflytande, och fastställande av vilka företag som skall anses ha sådant inflytande, anser kommissionen att högst två månader skulle vara en rimlig tidsperiod för det offentliga samrådet. När samrådsperioden är till ända skall den nationella tillsynsmyndigheten, i förekommande fall, anpassa åtgärdsförslagen samt utan dröjsmål tillställa kommissionen det utkast till åtgärd som blir resultatet av denna anpassning.

123. I enlighet med artikel 6.4 i ramdirektivet skall åtgärden träda i kraft en månad efter det att förslaget överlämnats till kommissionen, såvida inte kommissionen meddelar den berörda nationella tillsynsmyndigheten att den hyser allvarliga tvivel om åtgärdens förenlighet med ramdirektivet och särdirektiven, och i synnerhet med de politiska målsättningar som anges i artikel 7 i ramdirektivet.

124. När kommissionen begär detta, skall de nationella tillsynsmyndigheterna vänta ytterligare två månader innan ett slutgiltigt beslut fattas. Om kommissionen tillkännager att den hyser allvarliga tvivel i detta avseende får den begära ytterligare information från den berörda nationella tillsynsmyndigheten, inbegripet konfidentiell information, under förutsättning att den information som begärs är nödvändig för och står i proportion till målet att fastställa huruvida förslaget till beslut är förenligt med ramdirektivet och särdirektiven.

125. Under den extra granskningsperioden på två månader skall kommissionen fatta ett slutgiltigt beslut om beslutets förenlighet med ramdirektivet och särdirektiven. Kommissionens slutgiltiga beslut kan innebära att den nationella tillsynsmyndigheten måste ändra eller återkalla förslaget till åtgärder. Om kommissionen inte fattar något beslut inom denna tidsperiod får förslaget till åtgärder antas av den nationella tillsynsmyndigheten.

126. Under exceptionella omständigheter får nationella tillsynsmyndigheter, i enlighet med artikel 6.5 i ramdirektivet, handla skyndsamt i syfte att trygga konkurrensen och skydda användarnas intressen. En nationell tillsynsmyndighet får därför i undantagsfall fatta beslut och införa särskilda skyldigheter, för företag som bedömts ha ett betydande marknadsinflytande, utan att samråda med berörda parter, de nationella tillsynsmyndigheterna i andra medlemsstater eller med kommissionen. När en nationell tillsynsmyndighet har vidtagit en sådan skyndsam åtgärd, måste den, utan dröjsmål, underrätta kommissionen och övriga nationella tillsynsmyndigheter om sådana åtgärder tillsammans med en fullständig motivering. Kommissionen skall kontrollera att åtgärderna är förenliga med gemenskapslagstiftningen, och skall i synnerhet bedöma huruvida de står i rimlig proportion till de politiska mål som anges i artikel 7 i ramdirektivet. Om kommissionen finner att den nationella tillsynsmyndighetens beslut och de skyldigheter som införs för särskilda företag inte kan anses vara förenliga med ramdirektivet och särdirektiven, skall den kräva att myndigheten ändrar sitt beslut. Kommissionen får kräva att den nationella tillsynsmyndigheten upphäver eller ändrar de skyldigheter som den infört för bestämda företag.

6.2. Antagande av det slutgiltiga beslutet

127. När ett beslut som fattats av en nationell tillsynsmyndighet har blivit slutgiltigt, bör de nationella tillsynsmyndigheterna underrätta kommissionen om namnen på de företag som befunnits ha ett betydande marknadsinflytande samt om de skyldigheter som ålagts dessa företag, i enlighet med de krav som anges i artikel 32 i direktivet om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter samt artikel 16 i direktivet om tillträde och samtrafik. Kommissionen skall därefter tillhandahålla denna information i lättillgänglig form och, vid behov, vidarebefordra den till kommunikationskommittén och högnivågruppen för kommunikationsfrågor.

128. Vidare bör de nationella tillsynsmyndigheterna offentliggöra namnen på företag som de har befunnit ha betydande marknadsinflytande samt de skyldigheter som ålagts dessa företag. De nationella tillsynsmyndigheterna bör sörja för att aktuell information offentliggörs på ett sätt som garanterar att denna information blir lättillgänglig för alla berörda parter.

BILAGA MED DE RELEVANTA BESTÄMMELSERNA

Dessa riktlinjer syftar till att ge vägledning vid tolkningen av följande specifika direktivsbestämmelser [ramdirektivet, samtrafik och samhällsomfattande tjänster] :

Artikel 3 ur Direktivet om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster Nationella tillsynsmyndigheter

1. Medlemsstaterna skall sörja för att alla uppgifter som föreläggs nationella tillsynsmyndigheter i detta direktiv och i de särskilda rättsakterna fullgörs av ett behörigt organ.

2. Medlemsstaterna skall garantera sina respektive nationella tillsynsmyndigheters oberoende genom att säkerställa att de är rättsligt åtskilda från och verksamhetsmässigt oberoende av alla organisationer som tillhandahåller nät, utrustning eller tjänster för elektronisk kommunikation. Medlemsstater som behåller äganderätten till eller kontrollen över företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och/eller kommunikationstjänster skall se till att en fullständig och faktisk organisatorisk åtskillnad görs mellan regleringsverksamheten och sådan verksamhet som har samband med ägande eller kontroll.

3. Medlemsstaterna skall sörja för att nationella tillsynsmyndigheter utövar sina befogenheter på ett opartiskt och öppet redovisat sätt.

4. Medlemsstaterna skall se till att de uppgifter som skall utföras av nationella tillsynsmyndigheter offentliggörs i lättillgänglig form, i synnerhet när sådana uppgifter ges till fler än ett organ. Medlemsstaterna skall dessutom offentliggöra de förfaranden som skall följas i samband med samråd och samarbete mellan sådana myndigheter, och mellan sådana myndigheter och nationella myndigheter som har ansvaret för tillämpningen av konkurrensrätten och nationella myndigheter som har ansvaret för tillämpningen av konsumenträtten, när det gäller frågor som är av gemensamt intresse. Medlemsstaterna skall sörja för att dessa myndigheters uppgifter inte sammanfaller.

5. Nationella tillsynsmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter skall ha rätt att utbyta information. I syfte att underlätta samarbetet och det ömsesidiga informationsutbytet, skall nationella tillsynsmyndigheter ha samma rättigheter och skyldigheter vad gäller konfidentialitet i samband med informationsutbyte som en "behörig myndighet" har, för det ändamål som avses i förordning nr 17.

6. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla nationella tillsynsmyndigheter som tilldelas uppgifter enligt detta direktiv och de särskilda rättsakterna, samt deras respektive ansvarsområden.

Artikel 5 ur Direktivet om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster Tillhandahållande av information

1. Medlemsstaterna skall sörja för att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster tillhandahåller all den information som är nödvändig för att nationella tillsynsmyndigheter skall kunna säkerställa att gemenskapslagstiftningen följs. Den information som den nationella tillsynsmyndigheten begär in skall stå i proportion till fullgörandet av denna uppgift. Den nationella tillsynsmyndigheten skall redovisa de skäl som motiverar dess begäran om information.

2. Medlemsstaterna skall sörja för att nationella tillsynsmyndigheter på begäran tillhandahåller kommissionen den information som är nödvändig för att kommissionen skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt fördraget. Den information som kommissionen begär in skall stå i proportion till fullgörandet av dessa uppgifter. Där det är ändamålsenligt skall kommissionen göra information som lämnats till en tillsynsmyndighet tillgänglig för en annan sådan myndighet i samma medlemsstat eller i en annan medlemsstat. Om sådan information är konfidentiell, skall kommissionen och de berörda tillsynsmyndigheterna garantera att konfidentialiteten med avseende på den tillhandahållna informationen bevaras.

3. Medlemsstaterna skall - i överensstämmelse med nationella bestämmelser om allmänhetens tillgång till information och i enlighet med gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning om affärshemligheter - sörja för att de nationella tillsynsmyndigheterna offentliggör sådan information som kan bidra till en öppen och konkurrensutsatt marknad.

4. De nationella tillsynsmyndigheterna skall offentliggöra de villkor som gäller för allmänhetens tillgång till den information som avses i punkt 3, inklusive utförliga riktlinjer och förfaranden för utverkande av sådan tillgång. Varje beslut om att vägra tillgång till information skall motiveras och offentliggöras.

Artikel 6 ur Direktivet om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster Samråd och öppenhet

1. När nationella tillsynsmyndigheter avser att vidta åtgärder i enlighet med detta direktiv eller de särskilda rättsakterna, skall medlemsstaterna sörja för att tillsynsmyndigheterna ger berörda parter möjlighet att yttra sig inom en skälig tidsfrist. De nationella tillsynsmyndigheterna skall offentliggöra sina nationella samrådsförfaranden.

2. När en nationell tillsynsmyndighet avser att vidta en åtgärd enligt artikel 8 eller artikel 14.4 och 14.5 i detta direktiv eller artikel 8.2 i direktivet 2000/.../EG [om tillträde och samtrafik med avseende på elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning], skall den till kommissionen och de nationella tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater överlämna ett preliminärt förslag om åtgärden tillsammans med en motivering. De nationella tillsynsmyndigheterna får yttra sig till den berörda nationella tillsynsmyndigheten inom den samrådsfrist som fastställts enligt punkt 1.

3. Den berörda nationella tillsynsmyndigheten skall ta största möjliga hänsyn till yttrandena från övriga nationella tillsynsmyndigheter och utan dröjsmål överlämna det slutgiltiga förslaget om åtgärden till kommissionen.

4. Åtgärden skall träda i kraft en månad efter att förslaget överlämnats till kommissionen, såvida inte kommissionen meddelar den berörda nationella tillsynsmyndigheten att den hyser allvarliga tvivel om åtgärdens förenlighet med gemenskapslagstiftningen och i synnerhet med bestämmelserna i artikel 7. I sådana fall får åtgärden inte träda i kraft förrän efter ytterligare två månader. Inom denna frist skall kommissionen fatta ett slutgiltigt beslut samt, om nödvändigt, begära att den berörda nationella tillsynsmyndigheten ändrar eller drar tillbaka förslaget om åtgärden. Om kommissionen inte fattar något beslut inom den aktuella fristen, får förslaget om åtgärden antas av den nationella tillsynsmyndigheten.

5. Under exceptionella omständigheter, när en nationell tillsynsmyndighet anser att den måste handla skyndsamt i syfte att trygga konkurrensen och skydda användarnas intressen, får den vidta åtgärder omedelbart utan att följa det förfarande som beskrivs i punkterna 1-4. Tillsynsmyndigheten skall utan dröjsmål underrätta kommissionen och övriga nationella tillsynsmyndigheter om sådana åtgärder tillsammans, med en fullständig motivering. Kommissionen skall kontrollera att åtgärderna är förenliga med gemenskapslagstiftningen och i synnerhet med bestämmelserna i artikel 7. Vid behov skall kommissionen kräva att den nationella tillsynsmyndigheten ändrar eller upphäver åtgärderna.

6. Underlåtenhet från kommissionens sida att vidta åtgärder enligt punkterna 4 och 5 får inte på något sätt påverka eller inskränka dess rätt att handla enligt artikel 226 i fördraget med avseende på ett beslut eller en åtgärd som fattats respektive vidtagits av en nationell tillsynsmyndighet.

Artikel 13 ur Direktivet om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster Företag med betydande inflytande på marknaden

1. I de fall där nationella tillsynsmyndigheter i enlighet med de särskilda rättsakterna skall avgöra huruvida operatörer har ett betydande inflytande på marknaden, skall punkterna 2 och 3 tillämpas.

2. Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en sådan ekonomisk ställning att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och, i sista hand, av konsumenterna.

3. Om ett företag har ett betydande inflytande på en viss marknad, kan det också anses ha ett betydande inflytande på en närliggande marknad, när sambanden mellan de två marknaderna är sådana att inflytandet på en marknad kan överföras till den andra marknaden, varigenom företagets marknadsinflytande stärks.

Artikel 14 ur Direktivet om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster Förfarande i samband med marknadsanalys

1. Efter samråd med nationella tillsynsmyndigheter genom högnivågruppen för kommunikationsfrågor skall kommissionen utfärda ett beslut om produkt- och tjänstemarknaderna av betydelse i sammanhanget (nedan benämnt "beslutet"), riktat till medlemsstaterna. Beslutet skall innehålla en förteckning över sådana produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som är av sådant slag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt de tillhörande särskilda rättsakterna, utan att det påverkar marknader som i vissa fall kan finnas angivna i konkurrenslagstiftningen. Kommissionen skall också offentliggöra riktlinjer om marknadsanalys samt om beräkningen av ett företags betydande inflytande på marknaden (nedan benämnda "riktlinjerna").

Kommissionen får i beslutet ange vilka marknader som är transnationella. På sådana marknader skall de berörda nationella tillsynsmyndigheterna gemensamt utföra marknadsanalysen och i samråd besluta om eventuellt införande av regleringsskyldigheter enligt punkterna 2-5.

De nationella tillsynsmyndigheterna skall först begära och erhålla kommissionens förhandsgodkännande innan de börjar använda marknadsdefinitioner som skiljer sig från dem som finns i beslutet, eller innan de inför sektorspecifika regleringsskyldigheter på andra marknader än dem som anges i beslutet.

Kommissionen skall med jämna mellanrum se över beslutet.

2. Inom två månader efter dagen för antagandet av beslutet eller varje uppdatering av detsamma, skall de nationella tillsynsmyndigheterna analysera de produkt- och tjänstemarknader som förtecknas i beslutet, i överensstämmelse med riktlinjerna. Medlemsstaterna skall sörja för att de nationella konkurrensmyndigheterna är fullt delaktiga i analysen. Den nationella tillsynsmyndighetens analys av respektive marknad skall offentliggöras.

3. I de fall då det enligt artiklarna 16, 25 eller 27 i direktivet 2000/.../EG [om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster], eller artiklarna 7 eller 8 i direktivet 2000/.../EG [om tillträde och samtrafik med avseende på elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning] krävs att den nationella tillsynsmyndigheten skall avgöra huruvida skyldigheter skall införas, behållas eller upphävas för företag, skall den nationella tillsynsmyndigheten på grundval av sin marknadsanalys enligt punkt 2 avgöra huruvida en marknad som förtecknas i beslutet faktiskt är konkurrensutsatt inom ett givet geografiskt område i överensstämmelse med riktlinjerna.

4. I de fall då en nationell tillsynsmyndighet kommer fram till slutsatsen att marknaden faktiskt är konkurrensutsatt, får den inte införa sektorspecifika regleringsskyldigheter som anges i de tillhörande särskilda rättsakterna. I de fall då sektorspecifika regleringsskyldigheter redan existerar, skall den upphäva sådana skyldigheter som lagts på företag inom den aktuella marknaden. En skälig uppsägningstid skall iakttas gentemot de parter som berörs av ett sådant upphävande av skyldigheter.

5. Om en nationell tillsynsmyndighet kommer fram till att en marknad som förtecknas i beslutet faktiskt inte är konkurrensutsatt inom ett givet geografiskt område i överensstämmelse med riktlinjerna, skall den införa de sektorspecifika regleringsskyldigheter som anges i de tillhörande särskilda rättsakterna eller bibehålla sådana skyldigheter om de redan existerar.

6. Åtgärder som vidtas i enlighet med punkterna 4 och 5 skall omfattas av det förfarande som anges i artikel 6.

Artikel 8 Direktiv om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning Åläggande, ändring eller upphävande av skyldigheter

1. Om en operatör efter en marknadsanalys som utförts i enlighet med artikel 14 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster] bedöms ha ett betydande inflytande på en viss marknad, skall de nationella tillsynsmyndigheterna ålägga en eller flera av de skyldigheter som anges i artiklarna 9-13 i detta direktiv, om detta är lämpligt, för att hindra att konkurrensen snedvrids. Den särskilda skyldighet eller de särskilda skyldigheter som åläggs skall baseras på det identifierade problemets art.

2. De nationella tillsynsmyndigheterna får, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelser i artikel 6 ålägga operatörer, inbegripet andra operatörer än de som har ett betydande marknadsinflytande, de skyldigheter som anges i artiklarna 9-13 avseende samtrafik, för att fullgöra internationella åtaganden.

I undantagsfall, efter godkännande av kommissionen, får de nationella tillsynsmyndigheterna ålägga operatörer med ett betydande marknadsinflytande skyldigheter avseende tillträde och samtrafik som går utöver vad som anges i artiklarna 9-13, förutsatt att alla sådana skyldigheter är motiverade mot bakgrund av de mål som fastställs i artikel 1 i detta direktiv och artikel 7 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster] och står i rimlig proportion till det mål som skall uppnås.

3. När det gäller första stycket i punkt 2 skall de nationella tillsynsmyndigheterna till kommissionen anmäla beslut om att ålägga, ändra eller upphäva skyldigheter för marknadsaktörer, i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 6.2, 6.3 och 6.4 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster].

Artikel 9 ur Direktivet om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning Krav på insyn

1. Nationella tillsynsmyndigheter får i enlighet med artikel 8 införa krav på insyn när det gäller samtrafik och/eller tillträde till nät, vilket innebär att operatörer måste göra specificerade uppgifter allmänt tillgängliga, t.ex. tekniska specifikationer, nätegenskaper, villkor för tillhandahållande och användning samt prissättning.

2. I synnerhet när en operatör omfattas av skyldigheter avseende icke-diskriminering får de nationella tillsynsmyndigheterna ålägga operatören att offentliggöra ett tillräckligt detaljerat referensanbud med en beskrivning av de berörda anbuden som redovisas uppdelade på olika komponenter i enlighet med marknadens behov, samt därmed förbundna villkor som t.ex. prissättning.

3. De nationella tillsynsmyndigheterna får specificera exakt vilka uppgifter som skall tillhandahållas, hur detaljerade de skall vara samt på vilket sätt de skall offentliggöras.

Artikel 10 ur Direktivet om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning Krav på icke-diskriminering

1. En nationell tillsynsmyndighet får i enlighet med artikel 8 i detta direktiv uppställa krav på icke-diskriminering när det gäller samtrafik och/eller tillträde till nät.

2. Krav på icke-diskriminering skall framför allt säkerställa att operatören under lika omständigheter tillämpar lika villkor på andra företag som tillhandahåller liknande tjänster, samt att de tjänster och den information som operatören erbjuder andra, tillhandhålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för egna tjänster eller för dess dotterbolags eller samarbetspartners tjänster.

Artikel 11 ur Direktivet om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning Krav på särredovisning

1. En nationell tillsynsmyndighet får i enlighet med artikel 8 i detta direktiv uppställa krav på särredovisning när det gäller specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och/eller tillträde till nät.

Framför allt får en nationell tillsynsmyndighet ålägga ett vertikalt integrerat företag att tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring, i de fall då en marknadsanalys visar att den berörda operatören tillhandahåller utrustning som är av stor betydelse för andra tjänsteleverantörer samtidigt som operatören själv konkurrerar på samma efterföljande marknad som de.

2. För att underlätta kontrollen av att kraven på insyn efterlevs skall de nationella tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att kräva att företaget på begäran tillhandahåller sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från tredje part. De nationella tillsynsmyndigheter får offentliggöra sådana uppgifter, om de bidrar till en öppen och konkurrensutsatt marknad, med beaktande av nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning om affärshemligheter.

Artikel 12 ur Direktivet om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning Skyldigheter avseende tillträde till och användning av specifik nätutrustning

1. En nationell tillsynsmyndighet får i enlighet med artikel 8 kräva att operatörer beviljar tillträde till och användning av specifik utrustning och/eller tillhörande tjänster, bl.a. i situationer då den nationella tillsynsmyndigheten anser att ett nekat tillträde skulle hindra uppkomsten av en varaktigt konkurrensutsatt marknad på slutkundens nivå eller att det inte skulle ligga i slutanvändarnas intresse.

Operatörer kan åläggas bland annat följande skyldigheter:

a) Skyldighet att ge tredje part tillträde till specificerade nätelement och/eller specificerad utrustning.

b) Skyldighet att inte upphäva ett redan beviljat tillträde till utrustning.

c) Skyldighet att erbjuda återförsäljning av specificerade tjänster.

d) Skyldighet att bevilja ett öppet tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan viktig teknik som är en förutsättning för samverkan av tjänster.

e) Skyldighet att erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av utrustning, som t.ex. ledningar, byggnader eller master.

f) Skyldighet att erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa samverkande tjänster ända fram till slutanvändarna, t.ex. utrustning för intelligenta nättjänster eller roaming på mobilnät.

g) Skyldighet att erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem som krävs för att garantera sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster.

h) Skyldighet att koppla samman nät eller nätutrustning.

De nationella tillsynsmyndigheterna får förbinda dessa skyldigheter med villkor som gäller rättvis behandling, rimlighet, läglighet, insyn och/eller icke-diskriminerande behandling.

2. När sådana skyldigheter åläggs skall de nationella tillsynsmyndigheterna särskilt beakta följande:

a) Den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och installation av konkurrerande utrustning med tanke på marknadsutvecklingen.

b) Möjligheten att erbjuda det föreslagna tillträdet med tanke på den tillgängliga kapaciteten.

c) Nyinvesteringen för ägaren till utrustningen, med tanke på de risker som investeringen är förknippad med.

d) Behovet av att värna konkurrensen på lång sikt.

e) Alla berörda immateriella rättigheter, när så är lämpligt.

Artikel 13 ur Direktivet om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning Skyldigheter i samband med priskontroll och kostnadsredovisning

1. En nationell tillsynsmyndighet får i enlighet med artikel 8 införa priskontroll, som bl.a. innefattar skyldighet att tillämpa kostnadsorienterad prissättning och kostnadsredovisningssystem, för vissa specifika typer av samtrafik och/eller tillträde till nät, om en marknadsanalys visar att en potentiell brist på effektiv konkurrens innebär att den berörda operatören kan ha möjlighet att ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. De nationella tillsynsmyndigheterna skall ta hänsyn till den investering som gjorts av operatören och de därmed förknippade riskerna.

2. De nationella tillsynsmyndigheterna skall säkerställa att varje metod för prissättning som föreskrivs bidrar till att främja effektivitet och en varaktig konkurrens samt ger maximal nytta åt konsumenterna.

3. Om en operatör ålagts att kostnadsorientera sin prissättning, skall bevisbördan för att avgifterna härleds ur kostnaderna, inklusive en rimlig avkastning på investerat kapital, ligga på den berörda operatören. De nationella tillsynsmyndigheterna kan ålägga en operatör att fullt ut motivera sina samtrafikavgifter och, när så är lämpligt, kräva att avgifterna justeras.

4. Om det krävs att ett kostnadsredovisningssystem införs för att möjliggöra kontroll av prissättning, skall de nationella tillsynsmyndigheterna se till att en beskrivning av kostnadsredovisningssystemet offentliggörs av vilken åtminstone kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnads allokeringen framgår. Ett kvalificerat oberoende organ skall kontrollera att kostnadsredovisningssystemet efterlevs. En redogörelse för efterlevnaden skall offentliggöras årligen.

Artikel 16 ur Direktivet om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster Reglering av taxor för slutkund

1. Medlemsstaterna skall enligt artikel 17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG [107] upprätthålla alla skyldigheter avseende taxor för slutkund för tillhandahållande av tillträde till och användning av det allmänt tillgängliga telefonnätet i fasta anslutningspunkter, som gällde före ikraftträdandet av detta direktiv, fram till det att en granskning har gjorts och ett beslut har fattats i enlighet med punkt 2 i denna artikel.

[107] EGT L 101, 1.4.1998, s. 24.

2. Medlemsstaterna skall se till att de nationella tillsynsmyndigheterna vid detta direktivs ikraftträdande och regelbundet därefter företar marknadsanalyser i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 14.3 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster] för att besluta om de skyldigheter som avses i punkt 1 i denna artikel skall upprätthållas, ändras eller upphävas. De åtgärder som vidtas skall göras till föremål för det förfarande som anges i artikel 6.2-5 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster].

3. Om de nationella tillsynsmyndigheterna, såsom ett resultat av den marknadsanalys som skall utföras i enlighet med artikel 14.3 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster], anser att det inte råder effektiv konkurrens på marknaden, skall de se till att företag med ett betydande marknadsinflytande anpassar sina taxor till kostnaderna, genom att inte ta ut för höga priser eller hindra nya aktörers marknadsinträde, begränsa konkurrensen begränsas genom att priserna dumpas, ge otillbörliga förmåner till vissa kunder eller gruppera tjänsterna för en slutkund på ett oskäligt sätt. De nationella tillsynsmyndigheterna får vidta lämpliga prisbegränsande åtgärder för sådana företag för att skydda användares och konsumenters intressen samtidigt som effektiv konkurrens främjas.

4. De nationella tillsynsmyndigheterna skall meddela kommissionen namnen på de företag som är föremål för kontroller av taxor för slutkunder och, på begäran, överlämna information om utförda kontroller inom detta område och om de system för kostnadsberäkning som används av företagen.

5. Om ett företag är föremål för reglering av taxor för slutkunder skall medlemsstaterna se till att nödvändiga och lämpliga system för kostnadsberäkning införs och att lämpligheten av dessa system kontrolleras av ett behörigt organ som är oberoende av företaget i fråga. De nationella tillsynsmyndigheterna skall se till att en redogörelse för efterlevnaden offentliggörs årligen.

6. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.1 om särskilda rimliga taxealternativ och artikel 10 om särskilda bestämmelser för att hjälpa användarna att kontrollera sina utgifter, skall de nationella tillsynsmyndigheterna inte tillämpa kontrollsystem avseende taxor för slutkunder enligt punkt 1 i denna artikel på geografiska marknader eller användarmarknader där de anser att effektiv konkurrens råder.

Artikel 25 ur Direktivet om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster Nummerportabilitet, val och förval av teleoperatör

1. Medlemsstaterna skall sörja för att abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster, inbegripet mobila tjänster, som så kräver kan behålla sitt(sina) abonnentnummer oberoende av vilket företag som tillhandahåller tjänsten

a) om det gäller ett geografiskt nummer på en viss plats, och

b) om det gäller nummer som inte är geografiskt betingade på vilken plats som helst.

2. De nationella tillsynsmyndigheterna skall kräva att företag, som anses ha ett betydande marknadsinflytande, vad avser tillhandahållande av anslutning och användning av det allmänt tillgängliga telenätet vid fasta anslutningspunkter, skall göra det möjligt för sina abonnenter att få tillträde till tjänster som erbjuds av leverantörer av fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster som deltar i samtrafiken på något av följande sätt:

a) Genom att slå ett kort prefix vid varje enskilt samtal.

b) Genom att använda sig av förval, med ett system som gör det möjligt att förbigå förval för varje enskilt samtal genom att slå ett kort prefix.

Användarnas krav på att dessa tjänster genomförs inom andra nät eller på annat sätt skall bedömas i enlighet med förfarandet för marknadsanalys i artikel 14 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster].

3. De nationella tillsynsmyndigheterna skall se till att man följer kostnadsorienteringsprincipen vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet enligt punkt 1 och användning av den tjänst som beskrivs i punkt 2.

4. De nationella tillsynsmyndigheterna får inte belägga nummerportabilitet med taxor som snedvrider konkurrensen, till exempel genom att kräva att samtliga företag tillämpar en gemensam taxa.

Artikel 27 ur Direktivet om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster Tillgång till förhyrda förbindelser

1. Medlemsstaterna skall bibehålla de skyldigheter som gällde för företag enligt artiklarna 3, 4, 6, 7, 8 och 10 i direktiv 92/44/EEG, fram till ikraftträdandet av detta direktiv och fram till dess att en granskning har gjorts och ett beslut fattats i enlighet med punkt 2 i denna artikel.

2. Inom ett år efter ikraftträdandet av detta direktiv, och därefter vartannat år, skall de nationella tillsynsmyndigheterna göra en marknadsanalys i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 14.3 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster] för att avgöra om tillhandahållandet av en del av eller hela det minsta utbud av tjänster avseende förhyrda förbindelser på deras territorium är utsatt för effektiv konkurrens, och besluta om de skyldigheter som avses i punkt 1 i denna artikel skall upprätthållas, ändras eller upphävas. De åtgärder som vidtas skall underkastas det förfarande som föreskrivs i artikel 6.2-5 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster].

3. De tekniska standarderna för ett minsta utbud av förhyrda förbindelser med harmoniserade egenskaper skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, såsom en del av den förteckning över standarder som avses i artikel 15 i direktivet [om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster]. Kommissionen får anta ändringar som är nödvändiga för att anpassa det minsta utbudet av förhyrda förbindelser till den tekniska utvecklingen och till ändringar av efterfrågan på marknaden, bland annat ett eventuellt upphävande av vissa typer av förhyrda förbindelser som ingår i detta utbud, i enlighet med förfarandet i artikel 33.2 i detta direktiv.

* * *