52000DC0718

SKYDD AV GEMENSKAPENS FINANSIELLA INTRESSEN KAMPEN MOT BEDRÄGERIER - ÅRSRAPPORT 1999

(framlagd av kommissionen)

>Plats för tabell>

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Avsnitt I: Gemenskapens verksamhet

1. Förändringar i de pelarövergirpande rättsreglerna (första och tredje pelaren)

1.1. Reform av bedrägeribekämpningen och inrättande av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

1.1.1. Bakgrund till reformen

1.1.2. Den nya rättsliga ramen

1.1.2.1. Beslutet av den 28 april 1999

1.1.2.2. Förordningarna 1073/99 och 1074/99

1.1.2.3. Det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999

1.1.3. Följderna av reformen

1.1.4. Inrättandet av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

1.1.5. Övervakningskommittén för Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

1.2. Verksamheten inom ramen för den första pelaren

1.2.1. Skyddet av euron

1.2.2. Kampen mot penningtvätt

1.3. Straffrättsligt skydd

1.3.1. Corpus Juris

1.3.2. Kampen mot organiserad brottslighet: samarbetsavtal med Schweiz

2. Viktiga framsteg för skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen

2.1. Tullar och indirekt beskattning

2.1.1. Transiteringsförfarandena

2.1.2. Förmånsordningarna

2.1.3. Indirekt beskattning

2.1.3.1. Mervärdesskatt

2.1.3.2. Punktskatter

2.2. Jordbruk

2.3. Strukturåtgärder

2.4. Offentlig upphandling

2.5. Reformen av budgetförvaltningen (programmet SEM 2000)

2.6. Den interna reformen av kommissionen

3. Samarbete och partnerskap

3.1. Samarbete och partnerskap med medlemsstaterna

3.1.1. Kommissionens initiativ med avseende på medlemsstaterna för skydd av gemenskapens finansiella intressen

3.1.2. Rättsligt samarbete: ett europeiskt rättsligt nätverk

3.1.3. Utbildningsinsatser vad gäller skyddet av de ekonomiska intressena

3.2. Samarbete och partnerskap med kandidatländerna

3.3. Ömsesidigt administrativt bistånd inom tullområdet mellan gemenskapen och tredje land

Avsnitt II : Statistik och analyser

4. Bedrägerier och andra oegentligheter

5. Situationen 1999

5.1. Totalt antal bedrägerier och andra oegentligheter

5.2. Bedrägerier

5.2.1. Bedrägerier som anmälts av medlemsstaterna

5.2.2. Ärenden som utreds av OLAF

5.3. Andra oegentligheter

6. Utvecklingstendenser

6.1. Traditionella egna medel

6.2. Jordbruksutgifter (EUGFJ:s garantisektion)

6.3. Strukturpolitiken

6.4. Direkta utgifter

7. Finansiell uppföljning

7.1. Egna medel

7.2. Stöd från EUGFJ:s garantisektion

7.3. Strukturåtgärder

Avsnitt III: Medlemsstaternas åtgärder för skydd av gemenskapens finansiella intressen

8. Ny målsättning i Amsterdamfördraget

9. Ny metod för samarbete med medlemsstaterna

9.1. Förstärkning av den rådgivande kommittén för samordning av bedrägeribekämpning

9.2. Utformning av en enkät i samarbete med medlemsstaterna

9.3. Planerad sammanfattning för perioden 1999-2000

Bilagor

Tabeller och diagram

Sammanfattande rapport om medlemsstaternas meddelanden om sin kontrollverksamhet och resultaten därav samt vissa principfrågor avseende traditionella egna medel - Budgetåret 1999 - (Artikel 17.3 i rådets förordning [EEG, Euratom] nr 1150/2000)

INLEDNING

Det tongivande inslaget under 1999 var reformen av bedrägeribekämpningens organisation på gemenskapsnivå. Arbetsgruppen för samordning av bedrägeribekämpningen (UCLAF) ersattes den 1 juni 1999 av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF). Genom reformen ville EU-institutionerna, med aktivt stöd från högsta politiska nivå, skapa strukturer åt sig som innebar ett stort kvalitativt steg för att bekämpa alla sorter av bedrägerier eller annan olaglig verksamhet samt allvarliga fel som kan förväntas leda till disciplinära åtgärder som kan skada gemenskapens ekonomiska intressen och EU:s trovärdighet.

I kommissionens rapport för 1999 sammanfattas OLAF:s "icke-operativa" verksamhet [1], samt - liksom i föregående års rapporter - de åtgärder som vidtagits av kommissionens andra generaldirektorat och tjänstegrenar för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen och bekämpa bedrägerier. De nya bestämmelserna rörande bedrägeribekämpning, som trädde i kraft den första juni 1999 [2], innebär att byrån får ett utvidgat och förstärkt ansvar, som inte bara omfattar operativa utrednings- och samordningsuppdrag, utan samtlig verksamhet som har samband med skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen mot oegentligheter som kan leda till administrativa eller rättsliga åtgärder.

[1] OLAF:s första verksamhetsrapport offentliggjordes den 23.5.2000. Rapporten publiceras årligen från och med det datum då byrån inrättades (nästa rapport gäller perioden 1 juni 2000 - 31 maj 2001, och bör komma att publiceras någon gång under andra halvåret 2001.

[2] Förutom kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 om inrättande av en europeisk byrå för bedrägeribekämpning (OLAF) omfattar regelverket bland annat Europaparlamentets och rådets förordning (EG) om utredningar som utförs av OLAF samt det interinstitutionella avtalet om interna utredningar som utförs av byrån (EGT L 136, 31.5.1999).

1999 var alltså ett viktigt år, och inrättandet av den nya byrån var en absolut prioritering för kommissionen, som förutom att byrån försågs med personal innebar att kommissionskollegiet antog en ny strategi för bedrägeribekämpning den 28 juni 2000 [3]. Det viktigaste målet för den nya strategin är ett förstärkt samarbete med medlemsstaterna, enligt andemeningen i artikel 280 i EG-fördraget, där kommissionen ges en särskild roll vad gäller samarbetet med de nationella behöriga myndigheter som ansvarar för skyddet av de ekonomiska intressena och bedrägeribekämpningen.

[3] Meddelande från kommissionen om bedrägeribekämpning "För en gemensam övergripande strategi" KOM(2000) 358 slutlig.

Mot den bakgrunden kommer kommissionens nästa rapport för år 2000 [4] att i enlighet med artikel 280.5 i EG-fördraget ge en sammanfattning av Europeiska gemenskapens (institutionernas) och medlemsstaternas åtgärder i fråga om skydd av Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen, från och med det att Amsterdamfördraget trädde i kraft (1 maj 1999). Medlemsstaternas åtgärder kommer att granskas av Rådgivande kommittén för samordning av bedrägeribekämpningen (Cocolaf), som håller regelbundna sammanträden för att åstadkomma ett effektivt samarbete med de nationella myndigheterna, bland annat för att utarbeta rapporten enligt artikel 280 i EG-fördraget. Den stora nyheten ligger i att medlemsstaterna med jämna mellanrum rapporterar om de åtgärder de vidtar för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen.

[4] Nästa rapport gäller år 2000 och kommer att innehålla uppgifter om medlemsstaternas åtgärder. Den bör komma att offentliggöras under våren 2001.

Man bör komma ihåg att gemenskapsbudgeten för 1999 [5] uppgick till 84,9 miljarder euro (genomförande av betalningsbemyndiganden). Inkomsterna kommer dels från traditionella egna medel (13,8 miljarder euro) och moms (31,1 miljarder euro), dels från BNI-baserade medel som betalas direkt till EU:s budget (37,5 miljarder euro). Den största utgiftsposten är jordbrukspolitiken (39,5 miljarder euro eller 47 % av utgifterna). Därnäst kommer strukturåtgärderna (30,4 miljarder euro, 36 % av utgifterna) och de utgifter som kommissionen förvaltar direkt (t.ex. externa åtgärder, forskning och utveckling) som uppgår till 10,9 miljarder euro eller 13 % av utgifterna om man undantar utgifter för administration och personal.

[5] Källa: Gemenskapens budget: fakta i siffror, 2000 års utgåva, SEK (2000) 1200.

Det är slutligen viktigt att hålla i minnet att det är medlemsstaterna och kommissionen som tillsammans i nära samarbete skall upptäcka bedrägerier och andra oegentligheter som skadar gemenskapens ekonomiska intressen. Medlemsstaterna har det största ansvaret eftersom de uppbär de traditionella egna medlen för gemenskapens räkning och administrerar omkring 80 % av utgifterna i gemenskapsbudgeten. På samma sätt som under det föregående budgetåret görs i rapporten skillnad mellan "bedrägerier" och "oegentligheter", utifrån de meddelanden medlemsstaterna enligt bestämmelserna skall sända in. På samma sätt bör tolkningarna i den här rapporten läsas med viss reservation, eftersom det kan ta mer eller mindre lång tid att med hjälp av en mer grundlig undersökning få fram huruvida en oegentlighet utgör ett bedrägeri eller ej.

Sammanfattningsvis kan sägas att antalet misstänkta eller konstaterade bedrägerier och oegentligheter under 1999 ligger på ungefär samma nivå som tidigare år (tabellerna i bilagan visar fall som meddelats av medlemsstaterna under 1999, och diagrammen ger en översiktlig jämförelse mellan de tre föregående åren, utan någon åtskillnad mellan "bedrägerier" och "oegentligheter"). Det är endast på det strukturella området (strukturfonderna och Sammanhållningsfonden) som en större ökning skett under 1999, både vad gäller antalet meddelade fall och de belopp som omfattas, vilket visar medlemsstaternas förstärkta ansträngningar vad gäller kontroll och upptäckt.

Rapporten tar upp de viktigaste händelserna under 1999, och beskriver i möjligaste mån även den senaste utvecklingen. Första avsnittet behandlar förutom reformen av bedrägeribekämpningen utvecklingen inom de "pelarövergripande rättsreglerna" (första och tredje pelaren) i fråga om skyddet av gemenskapernas ekonomiska intressen, i första hand skyddet av euron, utvecklingen inom sektorslagstiftningen (egna medel - tullar och indirekt beskattning, jordbruks- och strukturutgifter, direkta utgifter - som förvaltas av kommissionen) plus samarbetet med medlemsstater och tredje land, särskilt de länder som ansöker om EU-medlemskap. Rapporten innehåller även ett tredje, kortare, avsnitt (avsnitt två består av statistiska analyser) med en beskrivning av det aktuella läget i fråga om kommissionens rapport om skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen med avseende på bestämmelserna i artikel 280 i EG-fördraget och skisserar nya arbetsmetoder som bygger på befintliga strukturer (främst Cocolaf) och som kommer att fortsätta tillämpas under 2001 för utarbetandet av nästa rapport.

Avsnitt I: Gemenskapens verksamhet

1. Förändringar i de pelarövergripande rättsreglerna (första och tredje pelaren)

1.1. Reform av bedrägeribekämpningen och inrättande av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

1.1.1. Bakgrund till reformen

Budgetmyndigheten (Europaparlamentet och rådet) ville göra UCLAF mer effektivt [6], och samtidigt förbättra bekämpningen av bedrägerier och oegentligheter inom gemenskapsinstitutionerna. En interinstitutionell högnivågrupp med företrädare för kommissionen, Europaparlamentet och rådet inrättades i början av 1999 på initiativ från Europeiska rådets ordförande.

[6] Framför allt mot bakgrund av revisionsrättens särskilda rapport nr 8/98 om Enheten för samordning av åtgärderna för bekämpning av bedrägeri" (UCLAF) (EGT C 230, 22.7.1998). Se även Europaparlamentets resolution av den 7.10.1998 (EGT C 328, 26.10.1998) samt slutsatserna från Ekofin-rådet av den 23.11.1998 om bedrägeribekämpning.

Europeiska rådet i Köln i juni 1999 välkomnade särskilt det föredömligt konstruktiva och nära samarbetet mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen, som har gjort det möjligt att på kort tid fastställa de rättsliga grunderna, så att byrån som planerat (och som Europeiska rådet begärt vid sitt möte i Wien i december 1998) kunde inleda sitt arbete den 1 juni 1999. Europeiska rådet sade också i sina slutsatser från Köln att inrättandet av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning och bestämmelserna i samband med denna sände en politisk signal om att unionen också har förmåga att bekämpa bedrägerier, korruption och bristfällig förvaltning [7].

[7] Oberoende expertkommittén lämnade den 15.3.1999 sin första rapport om anklagelser rörande bedrägerier, bristfällig förvaltning och svågerpolitik inom Europeiska kommissionen. Kommittén överlämnade den 10.9.1999 sin andra rapport om reformering av kommissionen - Bristfällig förvaltning, oegentligheter och bedrägerier: analys av nuvarande rutiner och förslag till åtgärder.

1.1.2. Den nya rättsliga ramen

Den nya rättsliga ramen för skyddet av gemenskapernas ekonomiska intressen och för bekämpning av bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapens intressen har antagits på grundval av ett förslag från kommissionen som lades fram den 17 mars 1999 [8], och består av följande:

[8] EGT C 231, 12.5.1999.

-Den 28 april 1999 antog kommissionen beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom om inrättande av en europeisk byrå för bedrägeribekämpning (OLAF) [9].

[9] EGT L 136, 31.5.1999, s. 20.

-Europaparlamentet och rådet antog den 25 maj 1999 förordning (EG) nr 1073/99 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) [10]. Eftersom Amsterdamfördraget trätt i kraft den 1 maj 1999 deltog Europaparlamentet i beslutsprocessen genom medbeslutandeförfarandet.

[10] EGT L 136, 31.5.1999, s. 1. På grundval av artikel 203 i Euratomfördraget antog rådet den 25.5.1999 förordning (Euratom) nr 1074/99 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning. Denna förordning har samma syfte som förordning (EG) nr 1073/99.

-Europaparlamentet, rådet och kommissionen antog den 25 maj 1999 ett interinstitutionellt avtal om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) [11]. Som bilaga till avtalet finns en modell för interna beslut. För att reglera rättigheter och skyldigheter för de tjänstemän och andra anställda vid gemenskaperna som berörs av någon av OLAF:s interna utredningar, uppmanas gemenskapens institutioner och organ att anta interna beslut på grundval av förordningen, avtalet och bilagan till avtalet.

[11] EGT L 136, 31.5.1999, s. 15.

1.1.2.1. Beslutet av den 28 april 1999

I kommissionens beslut av den 28 april 1999 anges att OLAF övertar alla befogenheter som tidigare utövats av arbetsgruppen för samordning av bedrägeribekämpningen (UCLAF), särskilt de som avser förberedelse av lagstiftning och andra regleringsåtgärder rörande byråns verksamhetsområden.

Byrån är vidare helt oberoende i sin operativa verksamhet (artikel 3 i beslutet). Den leds av en direktör som är ansvarig för genomförandet av utredningarna, och som vare sig får begära eller ta emot instruktioner från kommissionen, någon regering eller några andra institutioner, organ eller byråer.

Direktören skall utses av kommissionen efter samråd med Europaparlamentet och rådet för en period på fem år, och utövar sina utredningsbefogenheter under övervakning från en kommitté, vars sammansättning och befogenheter fastställs i förordningarna 1073/99 och 1074/99.

Byråns övervakningskommitté, som inrättas genom kommissionens beslut av den 28 april 1999, består av fem utomstående oberoende personer som är särskilt kvalificerade inom bedrägeribekämpning [12].

[12] Jfr punkt 1.1.5 nedan.

1.1.2.2. Förordningarna 1073/99 och 1074/99

Byråns operativa oberoende, som fastställs i kommissionens beslut av den 28 april 1999, stärks genom förordningarna 1073/99 och 1074/99. I artiklarna 5 och 6 anges att byråns direktör skall inleda och leda utredningsarbetet (externa utredningar i medlemsstaterna och interna utredningar inom gemenskapens institutioner, organ eller byråer) på eget ansvar [13].

[13] Vad beträffar byråns övriga verksamhet fungerar den som vilken annan kommissionsavdelning som helst.

Gemenskapslagstiftaren har alltså velat garantera byråns operationella och funktionella oberoende. Genom att särskilt ange att vare sig övervakningskommittén eller direktören får begära eller ta emot instruktioner från regeringar eller institutioner har lagstiftaren låtit byråns oberoende få vara själva grunden för reformen, och övervakningskommitténs existens och direktörens ställning är de påtagliga uttrycken för detta oberoende. Övervakningskommittén skall även bistå byråns direktör när denne utför sina uppgifter, och de skall tillsammans sörja för att skydda personuppgifter och att iaktta den förtrolighet som gäller för uppgifter som inhämtas i samband med utredningarna. Reformen genomförs i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Som en del av kommissionen deltar byrån med övriga kommissionsavdelningar i utarbetandet av lagstiftning. Som ett oberoende och institutionsövergripande organ måste den objektivt och opartiskt kunna delta i utredningar, informationsutbyten och operationell analys.

1.1.2.3. Det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999

Genom det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) antas en gemensam ordning för åtgärder som behövs för att underlätta att de utredningar som genomförs av byrån bedrivs på ett korrekt sätt. Dessa åtgärder inbegriper utredningar som har som ändamål att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen eller efterforskningar av sådana omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen [14] och som skulle kunna leda till disciplinära eller straffrättsliga åtgärder.

[14] Omständigheter som kan utgöra bristande uppfyllelse av skyldigheter för ledamöter, chefer eller medlemmar av personalen inom gemenskapens institutioner eller organ.

I kraft av den nya rättsliga ramen antog kommissionen den 2 juni 1999 beslut 1999/396/EG, EKSG, Euratom om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen [15]. I beslutet anges närmare bestämmelser för hur byråns tjänstemän skall agera vid interna utredningar inom kommissionen, i syfte att garantera rättigheterna för de personer som kan beröras av administrativa utredningar. Beslutet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning samtidigt som rådets beslut i samma ärende [16] (diskussioner pågår för andra av gemenskapens institutioner och organ [17]).

[15] EGT L 149, 16.6.1999, s. 57.

[16] Rådets beslut 1999/394/EG, Euratom av den 25.5.1999 (EGT L 149, 16.6.1999, s. 36).

[17] Vid 1999 års utgång var det bara Europeiska centralbanken och Europeiska investeringsbanken som ännu inte antagit sådana bestämmelser. Dessa två gemenskapsorgan bestrider tillämpbarheten av de nya bestämmelserna, och frågan behandlas för närvarande i Europeiska gemenskapernas domstol (mål C-11/00 och C-15/00).

1.1.3. Följderna av reformen

De nya bestämmelserna ger byrån samma uppgifter och behörighet vid administrativa utredningar som kommissionen. Ansvaret har också utökats till att gälla interna utredningar inom alla gemenskapens institutioner, organ och byråer, ett ansvarsområde som övertagits från enheten för samordning av bedrägeribekämpningen (UCLAF). Europeiska byrån för bedrägeribekämpning får därför egenhändigt besluta att inleda interna utredningar av gemenskapens institutioner och organ, eller överlämna ärenden till behöriga rättsinstanser i medlemsstaterna.

1.1.4. Inrättandet av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

Byrån tillhör administrativt och budgetmässigt kommissionen. Dess direktör har enligt beslutet av den 28 april 1999 befogenhet att rekrytera och sluta anställningsavtal med sin personal. Han eller hon skall i god tid överlämna ett preliminärt budgetförslag till generaldirektören för budgetfrågor: personalutgifter, diverse driftsutgifter (inklusive utgifter för fastigheter och datastöd) samt utgifter knutna till de operativa uppdragen (byrån har numera en tydlig profil i Europeiska unionens allmänna budget).

Huvudsyftet med byråns organisationsstruktur är att förse den med kvalificerad utredningspersonal, som skall fördelas mellan en mångsidig operativ enhet som arbetar nära samman med enheten för politik och lagstiftning, som skall överföra upplysningar från arbetet på fältet till lagstiftning.

Rent konkret har det beslutats att byrån i slutet av 2001 skall ha 300 anställda. 224 tjänster finns uppförda på tjänsteförteckningen för 2000, och kommissionen har begärt 76 ytterligare tjänster för byrån från budgetmyndigheten inom ramen för budgetförslaget för 2001 [18]. Rekryteringsförfarandena har inletts. Experterna på utredningsområdet står naturligtvis att finna hos medlemsstaternas myndigheter, som har tillräckligt stora personalresurser med hög kompetens. OLAF har för avsikt att forma arbetsgrupper som har möjlighet att genomföra bedrägeriundersökningar till slutet, och, vilket är viktigt såväl i fråga om externa som interna utredningar, att göra den rättsliga uppföljningen i samarbete med nationella behöriga myndigheter [19].

[18] Byrån hade 119 anställda i slutet av 1999, och kommissionen begärde 30 ytterligare tjänster för 1999 genom två tilläggs- och ändringsbudgetar som godkändes av budgetmyndigheten.

[19] Anställningsprofilerna kommer att inriktas på specialkunskaper bl.a. inom underrättelseområdet, bekämpning av korruption och förstärkning av den straffrättsliga dimensionen.

1.1.5. Övervakningskommittén för Europeiska byrån för bedrägeribekämpning

OLAF:s övervakningskommitté inrättades genom kommissionens beslut av den 28 april 1999 om inrättandet av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning. Europaparlamentet och rådet gav i förordning (EG) nr 1073/99 av den 25 maj 1999 närmare föreskrifter för kommitténs roll och för dess verksamhet.

Enligt förordning 1073/99 skall övervakningskommittén bestå av fem personer som utses för en period på tre år. Deras mandat kan förnyas en gång. Dessa personer uppfyller i sina respektive hemländer nödvändiga villkor för att inneha höga befattningar, och utnämns av Europaparlamentet, rådet och kommissionen i samförstånd [20].

[20] Jfr Europaparlamentets, rådets och kommissionens beslut 1999/C 220/01 av den 19.7.1999 om att utse ledamöter i övervakningskommittén vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (EGT C 220, 31.7.1999, s. 1). Kommitténs ledamöter är M. Delmas-Marty (F), som utsetts till ordförande av de övriga ledamöterna, E. Bruti-Liberati (I), J. N. da Cunha Rodrigues (P), R. Kendall (UK), H. Noack (D). Kommittén skall hålla minst tio möten per år.

1.2. Verksamheten inom ramen för den första pelaren

1.2.1. Skyddet av euron

I sitt meddelande av den 22 juli 1998 [21] till Europaparlamentet, rådet och Europeiska centralbanken påpekar kommissionen att skyddet av euron bör bygga på en integrerad helhetssyn. Bland de prioriteringar som ges för EU-övergripande insatser för att säkerställa ett effektivt skydd av euron återfinns utbildning, informationsutbyte, samarbete och ömsesidigt bistånd samt straffrättsligt skydd av euron gentemot förfalskning genom tillnärmning av nationell lagstiftning.

[21] KOM(1998) 474 slutlig.

Europol, vars befogenheter utvidgats av rådet till att även omfatta penningförfalskning [22], har fått i uppgift att bistå de spanings- och utredningsenheter som arbetar ute på fältet i kampen för att skydda euron mot förfalskning.

[22] Rådets beslut av den 29 april 1999, EGT L 149, 28.5.1999.

Ett utkast till rambeslut om att förstärka det straffrättsliga skyddet av euron har redan granskats av rådet (rättsliga och inrikes frågor) på dess möte den 2 december 1999 [23]. Rambeslutet måste kompletteras. Efter bearbetning och samråd med medlemsstaternas experter på området samt med Europeiska centralbanken och andra berörda organ (bland andra Europol) under 1999 lade kommissionen den 26 juli 2000 fram ett förslag till förordning om skydd av euron mot förfalskning [24]. Förslaget gäller upptäckt, identifiering och bekämpning av euroförfalskningar, och innehåller bestämmelser om följande:

[23] Rambeslut antaget den 29 maj 2000, EGT L 140, 14.6.2000.

[24] KOM(2000) 492 slutlig.

-Insamling av tekniska uppgifter.

-Inrättande av ett informationssystem för operationella och strategiska uppgifter och ett kommunikationsnätverk för information om euroförfalskningar.

-Skyldighet att anmäla alla uppgifter som rör förfalskningar.

-Tillgång för nationella myndigheter, institutioner och andra behöriga organ till dessa uppgifter.

-Ökat ömsesidigt bistånd vad gäller euroförfalskningar, inklusive med tredje land, och då särskilt länder som ansöker om EU-medlemskap.

1.2.2. Kampen mot penningtvätt

I arbetet med att skydda gemenskapens ekonomiska intressen har såväl UCLAF som OLAF ofta konstaterat det mycket stora värdet på information som rör misstänkta ekonomiska transaktioner [25], eftersom sådan information gör det möjligt att etablera ett samband mellan gärningsmännen och organisatörerna för att kunna göra en straffrättslig uppföljning. Det är därför samma krav på samarbete bör gälla för penningtvättsaspekten i ett bedrägeriärende som för det ursprungliga brottet [26].

[25] Jfr kommissionens årsrapporter om kampen mot bedrägerier, särskilt rapporterna för 1997 - KOM(1998) 276 slutlig - och 1998 - KOM(1999) 590 slutlig, avsnitten om alkoholsmuggling.

[26] Ekofin-rådet av den 17 juli 2000 förklarade sig i princip positivt till att kommissionen deltar i informationsutbyte om bedrägerier och korruption som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen (punkt 4 i slutsatserna från rådets riktlinjedebatt om förslaget till ändring av direktivet).

Kommissionen har lagt fram ett förslag till ändring av direktiv 91/308/EEG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar [27]. Syftet med förslaget är att beakta de förändringar som skett i fråga om ekonomiska transaktioner knutna till penningtvätt samt utvidgningen av definitionen av begreppet penningtvätt till att inte bara gälla pengar från narkotikahandel (som givetvis redan omfattas av direktivet från 1991), utan all annan olaglig verksamhet som är föremål för organiserad brottslighet och riktar sig mot Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen. Kommissionen vill att bestämmelserna i det ursprungliga direktivet även skall omfatta andra yrkesgrupper och företagskategorier utanför den finansiella sektorn. Likaså införs en förpliktelse för de nationella myndigheterna att samarbeta för att bekämpa penningtvätt som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen.

[27] KOM(1999) 352 slutlig.

1.3. Straffrättsligt skydd

1.3.1. Corpus Juris

Efter den jämförande rättsvetenskapliga studie kommissionen utfört på Europaparlamentets begäran för att utvärdera möjligheterna att stärka det straffrättsliga skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen [28] slutfördes uppföljningen av "corpus juris" i september 1999 i och med att forskargruppen lade fram sin slutrapport, som i sin tur bygger på fyra sammanfattande rapporter. I studien görs en fullständig granskning av behovet, legitimiteten och genomförbarheten av en "corpus juris" med straffrättsliga bestämmelser för skyddet av Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen. Studien analyserar effekten av samtliga rekommendationer i varje medlemsstats straffrätt. Studien har offentliggjorts [29] och översänts till Europaparlamentet (budgetkontrollutskottet).

[28] Jfr årsrapport 1998, kapitel 3.5.

[29] « Genomförandet av Corpus juris i medlemsstaterna», Mme Delmas-Marty / J.A.E. Vervaele, Intersentia, Utrecht, 2000.

1.3.2. Kampen mot organiserad brottslighet: samarbetsavtal med Schweiz [30]

[30] Jfr årsrapport 1998, kapitel 4.3.

De ekonomiska förbindelserna mellan gemenskapen och Schweiz kommer inom kort att stärkas i kraft av sju bilaterala avtal [31] (undertecknade men ännu inte ratificerade). Avtalen innehåller emellertid inga bestämmelser om att förbättra samarbetet i fråga om kampen mot bedrägerier och ekonomisk brottslighet.

[31] KOM(1999) 229 slutlig.

Det finns dessutom fortfarande problem med tillämpningen av protokollet om ömsesidigt bistånd från 1997, trots att protokollet i sig innebär ett stort framsteg. En bilateral expertgrupp med deltagare från kommissionen och Schweiz sammanträffade och genomförde samråd under hela 1999 för att identifiera vilka svårigheter som förekommit i samarbetet mot bedrägerier som organiseras av bofasta invånare som opererar från schweiziskt territorium.

Av dessa anledningar har kommissionen bett rådet om förhandlingsdirektiv [32] för att förbättra de rättsliga ramarna för samarbetet i fråga om skydd av gemenskapens ekonomiska intressen mot organiserad ekonomisk brottslighet.

[32] SEK(2000) 1883 slutlig.

En förteckning över slutsatser undertecknades den 1 december 1999 mellan direktören för Europeiska bedrägeribekämpningsbyrån och direktören för Europeiska integrationsbyrån i Bern i syfte att inrätta centrala kontaktpunkter.

2. Viktiga framsteg för skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen

Det här kapitlet handlar om hur skyddet för gemenskapens ekonomiska intresse stärkts i lagstiftningen på unionens olika politikområden för stöd och samfinansiering till medlemsstaterna.

De viktigaste framstegen har gjorts inom politikområdena egna medel, jordbruk och strukturåtgärder.

Skyddet av de ekonomiska intressena är en av kommissionens prioriteringar. I början av år 2000 inledde kommissionen en administrativ reform. Denna berör bl.a. den allmänna förvaltningen av de anslag man ansvarar för (med eller utan medlemsstaternas medverkan). Reformen har varit en av den nya kommissionens allra främsta prioriteringar ända sedan den tillträdde den 16 september 1999. För närvarande görs en djupgående omarbetning av kommissionens metoder för ekonomisk förvaltning och revision samt av dess administrativa rutiner. Omarbetningen av budgetförordningen samt inrättande av en intern revisionstjänst och en central finanstjänst är andra ingredienser i reformen som kommer att förbättra skyddet av de ekonomiska intressena. En del av det här kapitlet ägnas också åt framstegen i reformen av kommissionens ekonomiska förvaltning, som inleddes 1995-1996 under namnet "SEM 2000", och som fortsätter som en del i kommissionens allmänna interna reform.

2.1. Tullar och indirekt beskattning

2.1.1. Transiteringsförfarandena

Ett flertal initiativ har inletts i nära samarbete med de 22 berörda nationella tullförvaltningarna [33] inom ramen för åtgärdsplanen [34] för att återställa gemenskapsoperatörernas förtroende för systemet.

[33] De femton medlemsstaterna samt de sju tredje länder som undertecknat konventionen om gemensam transitering av den 20 maj 1987: Island, Norge, Schweiz, Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien.

[34] Kommissionens meddelande "En åtgärdsplan för transiteringen i Europa - en ny tullpolitik", KOM(97) 188 slutlig av den 30.4.1997 (EGT C 176, 10.6.1997). Jfr tidigare årsrapporter, särskilt årsrapport 1998, kapitel 3.1.

De viktigaste av dessa initiativ är lagförslag som gäller ändring av systemet för gemenskapstransitering såväl som konventionen om gemensam transitering.

Ändringarna av gemenskapstullkodexen [35] antogs av Europaparlamentet och rådet och trädde i kraft 1999 [36]. I den nya förordningen förtydligas och förbättras grundbestämmelserna om avslutande av transitering, ansvaret för dem som omfattas av förfarandet, ställande av ekonomisk säkerhet, gemenskapsramen för förenklade förfaranden samt om uppbörd av tullskulder som uppkommer vid gemenskapstransitering.

[35] Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 19.10.1992).

[36] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 955/1999 av den 13 april 1999 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 2913/92 vad gäller förfarandet för extern transitering (EGT L 119, 7.5.1999).

Vad gäller nödvändiga ändringar av tillämpningsföreskrifterna för gemenskapens tullkodex [37] och konventionen om gemensam transitering ägnade man sig under 1999 åt att finjustera texter som utarbetats tidigare. Under 1999 kunde kommissionen, medlemsstaterna och avtalsparterna komma fram till en gemensam ståndpunkt om en mer fullständig säkerhet för vissa känsliga varor.

[37] Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, 11.10.1993).

Inom ramen för programmet Tull 2002 [38] finansierar kommissionen helt och hållet datoriseringen av systemen för gemensam transitering och gemenskapstransitering, bland annat för att avslutandet av transiteringarna skall gå snabbare. Avslutsförfarandet bygger i dagsläget på att avgångstullkontoret skickar över uppgifter om transiteringen på papper till bestämmelsetullkontoret. Så snart datoriseringen genomförs kommer man också snabbare att kunna identifiera oegentligheter och felaktigheter inom transiteringen, som ju till sin karaktär är känslig för bedrägliga förfaranden.

[38] Europaparlamentets och rådets beslut 105/2000 av den 17.12.1999 (EGT L 13, 19.1.2000).

Reformen av transiteringsförfarandena är alltså snart avslutad, men för att den skall lyckas fullständigt krävs att de 22 nationella tullmyndigheterna förbinder sig att fortsätta genomföra den. Rådet har i en resolution av den 21 juni 1999 visat sitt stöd för kommissionens åtgärdsplan och uppmanat medlemsstaterna att fortsätta ge den prioritet, särskilt på det operativa planet och i fråga om datoriseringen.

2.1.2. Förmånsordningarna

I sitt meddelande om förvaltningen av gemenskapens förmånsordningar [39] upprättade kommissionen ett åtgärdsprogram för att modernisera tillämpningsvillkoren för dessa ordningar. I meddelandets efterföljd vidtogs åtgärder för att ändra tullkodexen (förordning 2913/92) och definiera begreppen "misstag från tullmyndigheternas sida" och "gäldenärens goda tro".

[39] KOM(97) 402 slutlig, 23.7.1997.

För att skydda dels operatörernas goda tro, dels gemenskapernas ekonomiska intressen kom Europaparlamentet, rådet och kommissionen efter långa och svåra diskussioner slutligen överens om var gränserna skulle sättas för den kommersiella risk som normalt sett åligger den importör som önskar utnyttja en tullförmånsordning.

Detta skydd kan emellertid endast åberopas i fall av uppenbar vårdslöshet eller då ett tillkännagivande till operatörerna där det anges att "rimliga tvivel" föreligger har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

För att förbättra öppenheten i gemenskapens tullpolitik gentemot europeiska importörer har man därför mer systematiskt börjat utnyttja ett system för förvarning till importörerna. Det betyder att kommissionen underrättar de ekonomiska aktörerna om de fall som den fått kännedom om i vilka det föreligger "rimliga tvivel" vad gäller varors ursprung [40].

[40] Jfr meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om villkor för underrättelser till de ekonomiska aktörerna och förvaltningarna i medlemsstaterna om förmånstulltaxeordningar, i fall av "rimliga tvivel" rörande varors ursprung, dokument KOM(2000) 550 slutlig.

2.1.3. Indirekt beskattning

2.1.3.1. Mervärdesskatt

En tillfällig arbetsgrupp för frågor som rör skattebedrägeri inrättades i rådet 1999. Kommissionen deltog aktivt i gruppens arbete, som syftade till att analysera och intensifiera det administrativa samarbetet i fråga om bekämpning av skattebedrägerier (direkt och indirekt beskattning) [41].

[41] Arbetet fortsatte under första halvåret 2000. Gruppens rapport finns tillgänglig sedan den 22 maj 2000 (rådets referensnr: 8668/00) och diskuterades i rådet (Ekofin) den 5 juni 2000.

Under loppet av 1999 har kommissionen analyserat resultaten av sin egen undersökning om funktionsduglighet och effektivitet hos det administrativa samarbetet och det ömsesidiga biståndet inom mervärdesskattesektorn efter sex års erfarenheter av övergångsordningen. Slutsatserna från rapporten publicerades i januari 2000 [42] och där sägs följande:

[42] KOM(2000) 28.

-Medlemsstaterna lägger inte tillräckligt med resurser på kontroll av mervärdesskatt.

-Medlemsstaterna saknar tydliga strategier för mervärdesskattekontrollen. Urval utifrån riskkriterier görs sällan.

-Medlemsstaternas utnyttjande av de möjligheter som skapas genom det administrativa samarbetet och det ömsesidiga biståndet är långt ifrån optimalt, och förfarandena är otillräckliga när det gäller att hantera organiserad brottslighet.

I rapporten görs följande rekommendationer för förbättring och effektivisering av bedrägeribekämpningen:

-Medlemsstaterna bör göra bedrägeribekämpning och förbättrat samarbete till en prioritering.

-Medlemsstaterna bör anta en gemensam politik för bedrägeribekämpning och samordna sina strategier.

-Medlemsstaterna och kommissionen måste fundera över hur de skall åstadkomma en effektivare uppföljning och analys av de bedrägerier som upptäcks.

-Medlemsstaterna bör inse vilken utmaning den nya tekniken utgör.

-Kommissionen bör lägga fram ett lagförslag i syfte att förbättra det administrativa samarbetet och det ömsesidiga biståndet.

Inom ramen för SCAC:s underkommitté för bedrägeribekämpning (SCAF) har medlemsstaterna och kommissionen fortsatt och intensifierat sina undersökningar för att upptäcka mekanismerna bakom bedrägerier. Arbetet har utmynnat i ett antal rekommendationer, varav vissa utarbetats i rådets tillfälliga arbetsgrupp.

I sitt meddelande till rådet och Europaparlamentet om en strategi för förbättring av mervärdesskattesystemets funktion inom ramen för den inre marknaden [43] tillkännagav kommissionen att den under 2000 och 2001 avsåg att lägga fram förslag för att förstärka de befintliga gemenskapsinstrumenten för administrativt samarbete och ömsesidigt bistånd.

[43] KOM(2000) 348 slutlig, 7.6.2000.

När det gäller mervärdesskattebedrägerier inom gemenskapen är momskarusellen (komplexa mekanismer för bedrägerier inom gemenskapen, där man utnyttjar befrielsen från mervärdesskatt vid leveranser till medlemsstater) mer än någonsin brottsorganisationernas favoritmetod. Man kan också konstatera att fler varusorter än tidigare omfattas av denna typ av bedrägerier. Av den anledningen har kommissionen inom Fiscalis-programmet anordnat två särskilda seminarier om metoder för upptäckt och kontroll av momskaruseller.

2.1.3.2. Punktskatter

Sedan den av kommissionen ledda högnivågruppen för bedrägerier inom sektorn för tobak och alkohol lagt fram sin rapport, vilken godkändes av medlemsstaternas generaldirektörer vid myndigheter för tull och indirekt beskattning i april 1998 och av rådet den 19 maj 1998 [44], har kommissionen gjort en genomförbarhetsstudie av möjligheterna att inrätta ett datoriserat system för rörelser och kontroll av punktskattebelagda varor. Studien kommer att slutföras under 2000.

[44] Jfr årsrapport 1998, kapitel 3.3.

Ett förvarningssystem har också inrättats i flera medlemsstater. Det baseras på riktlinjer som godkänts av generaldirektörerna för tullar och indirekt beskattning, bygger på enkla medel för kommunikation och kan komma att förbättras så småningom. Arbetet på metoder för riskanalys och målinriktade kontroller av varor har fortsatt.

Kommissionen har även fortsatt att arbeta på en rekommendation för riktlinjer för beviljande och indragning av tillstånd för godkända lagerhavare och registrerade näringsidkare, i syfte att förbättra kontrollen av lagren och göra lagerförvaltarna mer uppmärksamma.

2.2. Jordbruk

Kommissionens initiativ för att förstärka kampen mot bedrägerier och oegentligheter på jordbruksområdet ingår i Agenda 2000 [45]. Här har flera sektorslagstiftningar omarbetats.

[45] Europeiska rådet i Berlin 24-25 mars 1999. Se framför allt ordförandeskapets slutsatser om budgetplanen för 2000-2006, förslaget till bestämmelser om hur strukturstödet skall fördelas mellan tre nya förenklade mål (jfr punkt 3.1.3, sid. 24), den gemensamma jordbrukspolitiken samt de tre föranslutningsinstrumenten för kandidatländerna (jordbruksinstrumentet, strukturinstrumentet och det förstärkta Phare för kandidatländerna). Jfr även punkt 3.2, sid. 25. Omvandlingen av dessa texter till lagstiftning har gjorts genom rådets förordning (EG) nr 1266/1999 av den 21 juni 1999 om samordning av stödet till kandidatländerna inom ramen för föranslutningsstrategin, rådets förordning nr 1267/1999 om upprättande av ett strukturpolitiskt föranslutningsinstrument samt rådets förordning nr 1268/1999 av den 21 juni 1999 om gemenskapsstöd för föranslutningsåtgärder för jordbruket och landsbygdens utveckling i kandidatländerna i Central- och Östeuropa under föranslutningsperioden (EGT L 161, 26.6.1999).

Inom vinsektorn har till exempel en ny förordning om den gemensamma organisationen av marknaden antagits [46], med bestämmelser om bedrägeribekämpning som rör beskrivningar, beteckningar och presentationen av produkter, samt föreskrifter avseende sanktioner på gemenskapsnivå. Inom sektorn för spånadslin och hampa har man infört krav på en minimiavkastning [47] som måste beaktas av producenterna. Stödet minskas med 65 % om minimiavkastningen inte uppnås. Man har även infört obligatoriska avtal med beredaren [48]. Inom sektorn för jordbruksgrödor har stödsystemet för producenter och systemet för arealuttag setts över [49]. Ett kvotsystem har införts för vissa grödor (bland annat potatisstärkelse [50]). Inom olivoljesektorn ändrades den gemensamma organisationen av marknaden 1998 under en övergångsperiod, i väntan på en mer genomgripande reform. Den viktigaste ändringen var att det tidigare konsumtionsstödet avskaffades, eftersom det var omöjligt att öka stödbeloppet utan risk för bedrägerier, och kontrollerna av produktionsstödet skulle förbättras avsevärt om konsumtionsstödet avskaffades. Nötköttssektorn reformerades i grunden i och med att rådets förordning (EG) nr 1254/99 [51] om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött antogs. I tillämpningsföreskrifterna till reformen fastställs övergångsbestämmelser för administration och kontroll [52] i väntan på en ändring av rådets förordning (EEG) nr 3508/92 genom vilken det integrerade systemet upprättades [53].

[46] Rådets förordning (EG) nr 1493/99 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT L 179, 14.7.1999).

[47] Kommissionens förordning (EG) nr 2183/97, EGT L 299, 4.11.1997 för spånadslin, samt kommissionens förordning (EG) nr 452/1999, EGT L 54, 23.3.1999 för hampa.

[48] Rådets förordning (EG) nr 154/97, EGT L 27, 30.1.1997, samt rådets förordning (EG) nr 1420/98, EGT L 190, 4.7.1998.

[49] Rådets förordning (EG) nr 1251/99, EGT L 160, 26.6.1999, s. 1, kommissionens förordning (EG) nr 2316/99 om tillämpningsföreskrifter till den förstnämnda förordningen, EGT L 280, 30.10.1999 samt kommissionens förordning (EG) nr 2461/99 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning 1251/99 beträffande användningen av jordbruksmark som tagits ur bruk till produktion av råvaror för tillverkning inom gemenskapen av produkter som inte primärt är avsedda till livsmedel eller foder, EGT L 299, 20.11.1999. Jfr även kommissionens förordning (EG) nr 2801/1999 om ändring av förordning (EEG) nr 3887/92 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystemet för vissa av gemenskapens stödsystem (EGT L 340, 31.12.1999).

[50] Rådets förordning (EG) nr 1252/99, EGT L 160, 25.6.1999, s. 15.

[51] EGT L 160, 26.6.1999, s. 21.

[52] Kommissionens förordning (EG) nr 2714/99, EGT L 327, 21.12.1999.

[53] Denna förordning, om ändring av förordning (EEG) nr 3508/92 om ett integrerat system för administration och kontroll av vissa stödsystem inom gemenskapen, antogs den 17 juli 2000. Rådets förordning (EG) nr 1593/2000, EGT L 182, 21.7.2000.

Kommissionen (Generaldirektoratet för jordbruk) har också förenklat jordbrukslagstiftningen i syfte att åstadkomma ett bättre skydd av gemenskapens ekonomiska intressen [54]. Ordningen för exportbidrag har förenklats även den genom att den gamla förordningen, som ändrats ett flertal gånger, till sist ersatts av kommissionens förordning (EG) nr 800/99 av den 15 april 1999 [55]. Samma sak gäller för den gemensamma organisationen av marknaden inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter [56].

[54] Rådets förordning (EG) nr 1258/1999 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken, EGT L 160, 26.6.1999, s. 103, som ersätter den tidigare grundförordningen (EEG) nr 729/70, från och med den 1 januari 2000.

[55] EGT L 102, 17.4.1999.

[56] Rådets förordning (EG) nr 1255/99, EGT L 160, 26.6.1999, s. 48.

2.3. Strukturåtgärder

Efter den politiska överenskommelsen av den 21 juni 1999 [57] om Agenda 2000 har kommissionen definitivt godkänt nio förordningar som gäller förvaltning av strukturfonderna. Regelverket för förvaltningen av strukturfonderna har förenklats, och består nu av en förordning med allmänna bestämmelser (förordning 1260/99) och huvudprinciper för de olika strukturfonderna (mål, programplaneringsförfaranden, ekonomisk förvaltning, utvärdering och kontroll) och nya specifika förordningar där de enskilda fondernas respektive stödområden fastställs.

[57] Rådets förordning (EG) nr 1260/99 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna, EGT L 161, 26.6.1999.

Vad skyddet av de ekonomiska intressena beträffar preciseras begreppet "förvaltningsmyndighet" i det nya regelverket. En förvaltningsmyndighet utses av medlemsstaterna för varje stödform, och ansvarar såväl för verkställande och korrekt förvaltning (garanti för sund ekonomisk förvaltning) som för programmets effektivitet. I den ekonomiska förvaltningen av programmen har utgiftsåtagandena och de faktiska betalningarna skilts åt. I samband med det första åtagandet gör kommissionen en förskottsbetalning. De fortsatta betalningarna görs för att ersätta utgifter som faktiskt har betalats och som har intygats av medlemsstaten. Slutbetalningen görs först när kommissionen har mottagit och godkänt alla dokument som krävs. Alla ansökningar om utbetalning måste åtföljas av ett intyg från den utbetalande myndigheten som garanterar att de deklarationer som tillsänts kommissionen är korrekta. I det nya regelverket sägs också tydligt att det i första hand är medlemsstaterna som har ansvaret för den ekonomiska kontrollen, och deras skyldigheter när det gäller att förebygga, upptäcka och korrigera oegentligheter preciseras [58]. När varje program avslutas skall en deklaration som upprättats av ett fristående organ lämnas till kommissionen. Deklarationen skall innehålla en sammanställning av de kontroller som genomförts under åren och skall garantera giltigheten i ansökan om slutbetalning samt lagligheten och korrektheten i transaktionerna. Kommissionen för sin del skall utföra kontroller på platsen, se till att den berörda medlemsstaten själv gör regelbundna kontroller, och i fall av oegentligheter göra rekommendationer eller begära att bristerna i förvaltningen åtgärdas och att de oegentligheter som upptäckts rättas till.

[58] I det tidigare regelverket sades att medlemsstaterna skulle vidta "nödvändiga åtgärder" för att förebygga och utreda oegentligheter.

Medlemsstaterna och kommissionens ansvariga avdelningar skall träffas varje år för att samordna programmen och metodiken vid kontrollerna, samt utvärdera resultaten av de kontroller som utförts. Om medlemsstaterna underlåter att uppfylla sina skyldigheter eller begår ekonomiska oegentligheter, och ingen överenskommelse uppnås under överläggningen hos kommissionen, görs finansiella korrigeringar, vilka består i att bidraget från gemenskapen till det program det rör sig om helt eller delvis dras in. Korrigeringen kan alltså antingen motsvara det exakta belopp den konstaterade oegentligheten uppgår till eller ett schablonbelopp om problemet gäller generella brister i förvaltnings- eller kontrollsystemen i den berörda medlemsstaten.

2.4. Offentlig upphandling

Mot bakgrund av vad som gjorts under 1999 har kommissionen lagt fram två förslag till direktiv som gäller omarbetning av fyra direktiv om offentlig upphandling (från 1992 och 1993). Målet är att förenkla och förtydliga de befintliga reglerna. Det första förslaget gäller förfarandena för offentlig upphandling av varor, tjänster och byggentreprenader [59]. Det andra gäller omarbetning av direktivet om samordning av upphandlingsförfarandet för enheter som har verksamhet inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna.

[59] KOM(2000) 275 slutlig.

Vad skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen beträffar vill man anta åtgärder för att skydda offentliga upphandlingar från brottsorganisationer. Det första förslaget till direktiv syftar även till att ge en medlemsstat möjlighet att utesluta en otillförlitlig marknadsaktör från offentliga upphandlingar, även om domen mot denne inte har vunnit laga kraft [60]. Nu har den upphandlande myndigheten skyldighet att utesluta alla anbudsgivare som i en lagakraftvunnen dom dömts för allvarligare förskingring.

[60] Om gemenskapslagstiftaren hade begränsat denna möjlighet till att enbart gälla lagakraftvunna domar skulle alla marknadsaktörer som omfattas av en dom som ännu inte vunnit laga kraft, t.ex. för att den överklagats, ha rättighet att delta i en offentlig upphandling utan att de nationella myndigheterna skulle ha några möjligheter att utesluta operatören ifråga.

2.5. Reformen av budgetförvaltningen (programmet SEM 2000)

Kommissionen överlämnade två nya rapporter om etapp III (förbättrat samarbete med medlemsstaterna) i reformen av den ekonomiska förvaltningen [61] till rådet den 25 maj och den 29 november 1999.

[61] Dokument SEK(1999) 708/2 av den 11.5.1999, femte rapporten om genomförandet av rekommendationerna från gruppen med personliga företrädare för en sund ekonomisk förvaltning - jfr även årsrapporten 1996, kapitel 1.2, sid. 15 och årsrapporten 1998, kapitel 3.4, sid. 43. Den sjätte rapporten om gruppens arbete lades fram för rådet den 29 november 1999.

Vad skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen beträffar kan särskilt noteras att kommissionen på strukturfondsområdet, under första halvåret 1999, fattat ungefär 45 formella beslut om finansiella korrigeringar enligt artikel 24 i förordning (EEG) nr 4253/88, omfattande ett belopp på 26 miljoner euro. Ansvaret för de finansiella korrigeringarna åligger medlemsstaterna, som även har det primära ansvaret för att följa upp de oegentligheter som upptäcks. Om försummelser förekommer från medlemsstaternas sida och medlemsstaterna inte själva gör några finansiella korrigeringar kan kommissionen minska eller undanhålla hela eller delar av gemenskapens bidrag till det program oegentligheterna gäller.

Kommissionens avsikt är fortfarande att föreslå ett noggrannare och snabbare system för korrigeringarna, i enlighet med de ursprungliga förslaget inom ramen för Agenda 2000 [62] (nytt regelverk för strukturfonderna).

[62] Jfr punkt 3.2. nedan samt även årsrapporten 1997, kapitel 4.1, s. 47.

2.6. Den interna reformen av kommissionen

Efter det inledande arbetet 1999 har kommissionen godkänt målen för den interna administrativa reformen av sin förvaltning [63]. Förutom en omarbetning av systemet för förvaltning, revision och finanskontroll, som kritiserats från många håll, främst av revisionsrätten och den oberoende expertkommittén, har flera program utarbetats som i sig innefattar skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen som en extra dimension. Man arbetar för att effektivisera förebyggandet av oegentligheter och för att se till att lagstiftning, regler och förfaranden som rör ekonomisk förvaltning är så okänsliga som möjligt för bedrägerier, vilket har gett upphov till breda samråd inom kommissionens avdelningar och även med de andra institutionerna. Följande åtgärder planeras:

[63] Vitbok om reformen av kommissionen, del I och II, KOM(2000) 200 slutlig, 1.3.2000 och KOM(2000) 200 slutlig/2, 5.4.2000. (http://europa.eu.int/comm/reform/index_fr.htm).

*Bättre samverkan mellan OLAF och andra avdelningar inom kommissionen.

*OLAF knyts närmare till bedömningar av "bedrägerisäkerheten" i ny lagstiftning samt till systemen för upphandling och kontraktsförvaltning.

*Förbättring av det centrala varningssystemet som gäller gemenskapens bidragstagare och kontraktsparter.

*Effektivare uppbörd av förskingrade belopp eller felaktigt utbetalda medel.

Samarbetet (mellan kommissionens olika avdelningar och mellan avdelningarna och medlemsstaterna) skall också göras tydligare, särskilt vad gäller strukturfonderna och förfarandet för räkenskapsavslut inom EUGFJ, för att bättre kunna förebygga och effektivare upptäcka oegentligheter, bedrägerier och korruption.

3. Samarbete och partnerskap

3.1. Samarbete och partnerskap med medlemsstaterna

Kommissionen räknar med att kunna dra nytta av och dela medlemsstaternas erfarenheter för att kunna stärka skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen. Detta utbyte skall även fortsättningsvis äga rum inom ramen för Rådgivande kommittén för samordning av bedrägeribekämpningen (Cocolaf) som kommissionen avser att kalla samman mer regelbundet. Denna kommitté har en övergripandeuppgift och gör det möjligt att ha en helhetssyn på kampen mot bedrägerier. Kommittén består av ansvariga på hög nivå i medlemsstaterna och skall i högre grad engageras i den framtida planeringen. Med avseende på detta och med hänsyn till förändringarna i samband med reformen av bedrägeribekämpningen [64] kommer kommissionen att ändra sitt beslut från 1994 om kommitténs inrättande och verksamhet.

[64] Jfr punkt 1.1. från och med sidan 8.

3.1.1. Kommissionens initiativ med avseende på medlemsstaterna för skydd av gemenskapens finansiella intressen

Ratificeringen av de rättsliga instrument som rör skydd av gemenskapens finansiella intressen har utvecklats på följande sätt: När denna rapport offentliggörs har åtta medlemsstater helt eller delvis ratificerat de konventioner och protokoll som utarbetats på grundval av avdelning VI i EU-fördraget [65].

[65] Frankrike, Spanien och Storbritannien har ratificerat alla de berörda instrumenten, Tyskland har för närvarande bara ratificerat konventionen från 1995 och dess första protokoll, Grekland har ratificerat samtliga instrument, med undantag för konventionen om korruption och Österrike, Sverige och Finland har ännu inte ratificerat det andra protokollet till konventionen från 1995.

Vad gäller förbindelser mellan specialiserade nationella avdelningar och kommissionen (OLAF) bör det nämnas att kontakter under 1999 ledde fram till att ett protokoll undertecknades den 17 februari 2000 mellan Direzione Nationale Antimafia (DNA) [66] och kommissionen (OLAF). Detta protokoll omfattar praktiska lösningar för att upprätthålla ständiga kontakter mellan de två organen och informationsutbyte dem emellan för att förebygga och bekämpa illegal verksamhet, däribland organiserad brottslighet i alla dess former som riktar sig mot gemenskapens ekonomi.

[66] Italiensk åklagarmyndighet som handhar maffiaärenden, jfr årsrapport 1998, kapitel 4, punkt 1.

3.1.2. Rättsligt samarbete: ett europeiskt rättsligt nätverk

Vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 2 december 1999 i Bryssel antogs en rapport [67] om utvärderingen av det europeiska rättsliga nätverket. Detta nätverk inrättades till följd av att rådet antog en gemensam åtgärd [68] den 29 juni 1998 för att förbättra det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna och unionen, särskilt när det gäller att bekämpa olika slags grova brott, som ofta begås av organiserade gränsöverskridande kriminella nätverk. I varje medlemsstat finns kontaktpersoner som står till de lokala rättsliga myndigheternas förfogande. I allmänhet rör det sig om åklagare med uppgift att underlätta det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna genom att förse utsedda samarbetsparter såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå med nödvändig information. Det är mycket viktigt att nätverket med direkta kontaktpersoner utvecklas för att kunna göra OLAF:s operationella åtgärder mer målinriktade och för att göra kampen mot den organiserade brottsligheten på det internationella planet mer effektiv.

[67] Rådets referens nr 12393/99, rapporten antogs den 2 december 1999.

[68] EGT L 191, 7.7.1998.

3.1.3. Utbildningsinsatser vad gäller skyddet av de ekonomiska intressena

För att kunna skydda gemenskapens ekonomiska intressen effektivt måste unionen skaffa sig instrument (i synnerhet särskilda kunskaper om metoder) som svarar mot de instrument som bedragarna själva använder på internationell nivå. Sådana instrument måste finnas såväl i varje medlemsstat som på gemenskapsnivå för att man med hjälp av gemensamma sektorsöverskridande och flerspråkiga utbildningsåtgärder skall kunna korrigera brister och minska skillnaderna när det gäller hur man angriper detta fenomen.

OLAF:s utbildningsmålsättning för bedrägeribekämpningen 1999 var att bedriva en aktiv politik inom ramen för subsidiaritetsprincipen för att förbättra kunskaperna hos de nationella medarbetare som ansvarar för bedrägeribekämpning. Följande organ berörs:

*De avdelningar som ansvarar för skydd av Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen och bekämpning av korruption och penningförfalskning.

*I synnerhet polisen och allmänna åklagarmyndigheten i medlemsstaterna och i vissa länder utanför gemenskapen.

Under 1999 har 18 utbildningsåtgärder genomförts. Dessa åtgärder har inriktats på utbildning av tjänstemän vid nationella rättsliga enheter i skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen. Motivationen inom dessa enheter och samarbetet dem emellan är helt avgörande för att kampen mot bedrägerier skall få framgång på fältet.

För att uppnå dessa målsättningar beviljas dels ekonomiskt stöd till medlemsstaternas nationella förvaltningar för att dessa skall genomföra utbildningsåtgärder som avser skydd av Europeiska gemenskapens finanser eller kamp mot korruption, dels ställer OLAF sina föredragshållare till förfogande för de medlemsstater som önskar dela deras erfarenheter inom området.

3.2. Samarbete och partnerskap med kandidatländerna

Förutom att införa gemenskapens regelverk när det gäller bedrägeribekämpning måste de länder som ansöker om EU-medlemsskap i enlighet med artikel 280 i EG-fördraget vidta alla åtgärder som krävs för att bekämpa bedrägerier inom sitt område och samarbeta med medlemsstaterna och kommissionen när det gäller gränsöverskridande operationella insatser, till exempel nödvändiga anpassningar av sin förvaltning.

Eftersom Polen är ett av de största kandidatländerna och den största mottagaren av Phare-medel var det naturligt att kommissionen särskilt inriktade sina ansträngningar och åtgärder på detta land [69]. Som en följd av UCLAF:s kontakter med de polska myndigheterna och olika möten som anordnats, bland annat med den polske premiärministern, har det beslutats att en central sektorsövergripande enhet som är specialiserad på att bekämpa bedrägerier och organiserad brottslighet skall inrättas. Denna enhet skall inrättas inom polska IGD ("allmänna tullinspektionen") och finansieras inom ramen för Phare-programmet 1999.

[69] Jfr årsrapport 1998, punkt 5.1.

IGD har utarbetat en särskild finansieringsplan som först har godkänts av de polska myndigheterna och därefter presenterats för kommissionen. Till att börja med skall stöd på 3,5 miljoner euro beviljas enligt denna plan. Förutom att fyra tjänstemän skall ställas till förfogande från medlemsstaterna ingår även finansiering av databaser, telekommunikationsnät och kontorsutrustning i planen. Dessutom föreskrivs finansiering av tekniskt bistånd (till exempel finansiering av specialutrustade bilar för övervakningsuppdrag), utbildningsåtgärder och praktikplatser. Dessa 3,5 miljoner euro utgör cirka 1,4 % av det totala Phare-programmet för Polen. Den 7 maj 1999 godkändes programmet av alla medlemsstater och därefter av kommissionen. Liksom alla andra Phare-program omfattar programmet för Polen en klausul om krav på samfinansiering från det aktuella kandidatlandet. De polska myndigheterna skall alltså å sin sida tillhandahålla de anläggningar som krävs för att denna nya enhet med cirka 30 anställda skall kunna fungera (den preliminära kostnaden uppgår till cirka 1,9 miljoner euro [70]).

[70] 7 633 200 zloty.

3.3. Ömsesidigt administrativt bistånd inom tullområdet mellan gemenskapen och tredje land

Ett administrativt avtal mellan Europeiska byrån för bedrägeribekämpning och Ryska federationens tullförvaltning om ett ömsesidigt informationssystem när det gäller varuhandel mellan medlemsstaterna och Ryssland håller på att utarbetas. Med avseende på protokollet om ömsesidigt administrativt bistånd för att säkerställa korrekt tillämpning av gemenskapens tullagstiftning har projektet som målsättning att underlätta utbyte av information om handel med varor som är särskilt bedrägerikänsliga, till exempel nöt- och griskött som exporteras till Ryssland med exportbidrag. I huvudsak föreskrivs i det administrativa avtalet - redan innan det träder i kraft (vilket sker vid undertecknandet) -att systemet med direktutbyte av information skall utvidgas till att omfatta andra kraftigt beskattade produkter.

Dessutom undertecknade gemenskapen den 31 december 1999 avtal om ömsesidigt bistånd i tullfrågor med 33 länder utanför unionen, det vill säga med nästan alla europeiska grannländer och sina viktigaste handelspartner. Det finns såväl övergripande avtal som innefattar protokoll om ömsesidigt bistånd i tullfrågor som särskilda avtal om samarbete och ömsesidigt administrativt bistånd i tullfrågor.

De särskilda bestämmelserna i dessa avtal och protokoll ger de enheter som ansvarar för tullundersökningarna hos de avtalsslutande parterna en rättslig grund för att begära och tillhandahålla administrativt stöd vid genomförandet av undersökningar som syftar till att säkerställa korrekt tillämpning av tullagstiftningen, vare sig det gäller gemenskapens eller partnerlandets lagstiftning.

Flera avtal som inbegriper protokoll för ömsesidigt bistånd i tullfrågor som undertecknades före 1999 trädde i kraft under 1999. Det gäller avtal som ingåtts med följande länder: Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Kazakstan, Kirgizistan, Slovenien och Uzbekistan. Ett särskilt avtal om samarbete och ömsesidigt bistånd i tullfrågor har ingåtts med Hong Kong.

Dessutom har fyra avtal som rör handel med textilprodukter trätt i kraft under 1999. Det rör sig om avtal med Laos, Kambodja, Vietnam, Nepal, Kina, Japan och Asean-länderna [71]. Ett avtal med Vietnam som rör handel med skor har trätt i kraft.

[71] Sydostasiatiska nationers förbund.

Förhandlingar om att sluta generella avtal (som innefattar protokoll om ömsesidigt bistånd i tullfrågor) eller särskilda avtal (om samarbete och ömsesidigt administrativt bistånd i tullfrågor) pågår eller planeras med andra tredje länder. Detta gäller bland annat kandidatländerna Cypern och Malta samt Chile, Mexiko, Schweiz och länderna inom Mercosur (Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay).

De bestämmelser som avser tullsamarbete i avtalen med tredje land omfattar även tekniskt bistånd inom tullområdet. När det gäller utvidgningen [72] är den huvudsakliga målsättningen med (det tekniska) biståndet (som tillhandahålls inom ramen för Phare-programmet) att dessa länder så småningom skall kunna tillämpa tullagstiftningen effektivt och därmed också de tullbestämmelser som gäller förebyggande av bedrägerier och skydd av unionens ekonomiska intressen.

[72] Se punkt 3.2, s. 23.

Medlemsstaternas ratifiering av instrument för skydd av ekonomiska intressen (tredje pelaren)

>Plats för tabell>

R = anmäld ratificering

Källa: http://db.consilium.eu.int/accords/default.asp-lang=fraude

Uppdaterad den 11 oktober 2000

Avsnitt II : Statistik och analyser

4. Bedrägerier och andra oegentligheter

Bedrägeribekämpning avser alla illegala beteenden som inverkar på EU:s budget. Sådana illegala beteenden kan ta sig många olika former och gälla allt från att en bestämmelse i gemenskapsrätten överträds av misstag eller försummelse till brottsliga beteenden i organiserade ligor. Om förlusten för EU-budgeten (och därmed även den skattebetalande EU-medborgarens förlust) vid första anblicken är densamma oberoende av vilken typ av oegentlighet som begås skall de åtgärder som vidtas för att kompensera denna förlust bedömas med hänsyn till hur allvarlig oegentligheten är. Rena misstag bör korrigeras och upprepningar skall förhindras. Däremot kräver avsiktliga oegentligheter såväl finansiella korrigeringar som lämpliga sanktioner och mycket mer specifika förebyggande åtgärder i framtiden som till och med kan innefatta en ändring av den tillämpliga lagstiftningen.

Bedrägerier i striktare bemärkelse och i ännu högre grad kriminella handlingar har särskilt destabiliserande effekter på ekonomin och det offentliga livet, och måste därför bekämpas kraftfullt och ihärdigt.

Det är viktigt att inte blanda samman de olika kategorierna av oegentligheter och att inte behandla rena misstag på samma sätt som bedrägerier. I sina undersökningar och sitt stöd till medlemsstaternas specialiserade enheter inriktar sig OLAF avsiktligt först och främst på de allvarligaste oegentligheterna, det vill säga bedrägerier.

Det är dock svårt att få exakt kännedom om vilken slags oegentlighet (bedrägeri eller inte) det verkligen är som har uppdagats eller enbart misstänks. Om det kan konstateras att det rör sig om kriminella beteenden ansvarar behöriga rättsliga instanser för den slutliga brottsrubriceringen - vilket ofta tar flera år - och beslutar på grundval av de bevis som samlats in under undersökningens lopp. Det som till att börja med verkade vara en enkel oegentlighet kan senare visa sig vara en planerad och organiserad kriminell handling, medan en inledande misstanke om kriminellt beteende kan visa sig vara ogrundad efter en mer ingående undersökning.

Även om OLAF i denna rapport, enligt rådets önskan [73], gör åtskillnad mellan bedrägerier å ena sidan och andra oegentligheter å den andra sidan, måste uppgifterna tolkas försiktigt. Denna distinktion grundas på information från medlemsstaterna (att ett ärende överlämnas till åklagarmyndigheten är tecken på att det rör sig om bedrägerier, vilket även gäller vissa slag av oegentligheter eller vissa förhållanden i samband med att oegentligheterna begicks). Det framgår dock av den information som översänts till kommissionen (OLAF) att medlemsstaterna skiljer sig åt både vad gäller graden av detaljer som tillhandahålls i fråga om avslöjade fall och hur mycket de gör när det gäller att gå vidare med ett avslöjat fall genom administrativa eller rättsliga förfaranden.

[73] Ekofinrådets slutsatser av den 17 juli 2000, punkt 7.

För att kunna bedöma hur stor del av fallen som anmälts av medlemsstaterna som är att beteckna som bedrägerier har OLAF inom ramen för ett projekt för vetenskapligt och tekniskt stöd som genomförs av kommissionens gemensamma forskningscentrum låtit granska medlemsstaternas uppgifter under åren 1993-1997. Denna analys gav följande resultat:

-När det gäller egna medel ansåg medlemsstaterna att 32 % av fallen, vilket motsvarade 45 % av de aktuella beloppen, utgjorde bedrägerier.

-När det gäller utgifter vid EUGFJ:s garantisektion kvalificerade medlemsstaterna 21 % av fallen, vilket motsvarade 37 % av beloppen, som bedrägerier.

-När det gäller strukturåtgärder bedömde medlemsstaterna att 18 % av fallen, vilket motsvarade 33 % av beloppen, utgjorde bedrägerier.

I detta skede finns det alltså ingen klar distinktion mellan bedrägerier och andra oegentligheter. En mer detaljerad analys av de olika typerna av oegentligheter och de nuvarande beloppen visar att medlemsstaternas nuvarande förfaranden inte uppfyller målsättningen att säkerställa samma skydd av Europeiska unionens ekonomiska intressen som av medlemsstaternas intressen. Kommissionen uppmanar alltså medlemsstaterna att tillämpa ett mer harmoniserat synsätt för att bättre kunna skilja mellan bedrägerier och andra oegentligheter.

5. Situationen 1999

5.1. Totalt antal bedrägerier och andra oegentligheter

Om man jämför antalet nya fall och deras effekter på budgeten är antalet konstaterade eller misstänkta bedrägerier och andra oegentligheter 1999 jämförbart med tidigare år.

5.2. Bedrägerier

5.2.1. Bedrägerier som anmälts av medlemsstaterna

På basis av bestämmelser inom området har medlemsstaterna under 1999 anmält 1 235 fall som kan betecknas som bedrägeri enligt definitionen i artikel 1.1 i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapens finansiella intressen. Dessa fall fördelar sig över följande budgetområden [74]:

[74] För närmare upplysningar jfr tabellerna 1-3.

>Plats för tabell>

5.2.2. Ärenden som utreds av OLAF

Utöver de fall som anmälts av medlemsstaterna har OLAF under 1999 behandlat 252 nya ärenden, som enligt OLAF:s bedömningar till största delen utgör brott. I allmänhet är det misstanke om bedrägerier som avgör om OLAF skall inleda en undersökning. När undersökningen har avslutats tillkommer det naturligtvis de nationella rättsliga instanserna att avgöra vad för slags beteende det är fråga om. Bedrägeriernas effekter på budgeten är en preliminär bedömning, som med undantag för direkta utgifter - som förvaltas av kommissionen - också skall bekräftas av de behöriga nationella myndigheterna som skall rikta betalningskrav till berörda aktörer.

De ärenden som inletts under 1999 fördelar sig enligt följande:

>Plats för tabell>

* utom mervärdeskatt

** del B i budgeten

De ärenden som berör punktskatter tas inte upp i ovanstående tabell eftersom effekterna av sådana bedrägerier först märks i den nationella budgeten. Vi kan dock inte fortsätta att blunda för det ökande antalet misstänkta bedrägerier inom detta område. En ungefärlig uppskattning av de få fall som granskats av OLAF, från 1999 fram till offentliggörandet av denna rapport, visar att alkoholsmugglingens effekter på medlemsstaternas budgetar uppgår till mer än 500 miljoner euro. Smuggling av alkohol och cigaretter tävlar om förstaplatsen när det gäller bedrägerier, men vissa medlemsstater verkar ännu inte redo att ta konsekvenserna av detta.

5.3. Andra oegentligheter

Under 1999 har medlemsstaterna anmält 4 912 fall av oegentligheter på grundval av reglerna inom de olika sektorerna. Dessa fall fördelar sig över följande budgetområden [75]:

[75] För närmare upplysningar jfr tabellerna 1-3.

>Plats för tabell>

6. Utvecklingstendenser

På det hela taget fortsätter stabiliseringstendensen från tidigare år även under 1999, åtminstone när det gäller de fall som anmälts av medlemsstaterna. Antalet nya fall som avslöjas av medlemsstaterna fortsätter att öka [76], men beloppen är knappast högre än under föregående period. De ekonomiska effekterna av bedrägerier och andra oegentligheter minskar inom jordbruksområdet, men fortsätter att öka när det gäller strukturåtgärder. Inom området för traditionella egna medel tenderar de att avta.

[76] När det gäller utvecklingen av antalet fall och effekterna av de fall som anmälts av medlemsstaterna jfr diagrammen 1-3.

När det gäller de fall som granskas av OLAF är situationen något annorlunda. Inom ramen för en och samma utredning kan det göras en utvärdering av budgeteffekterna på grundval av bevis (fastställda belopp) samt en uppskattning av förmodade budgeteffekter på basis av en extrapolering av konstaterade omständigheter. Detta gäller i synnerhet för komplicerade fall med organiserad ekonomisk brottslighet, särskilt smuggling av cigaretter. OLAF har kunnat fastställa en minimipåverkan på cirka 17 miljoner euro (denna uppgift tas upp i tabellen på föregående sida) när det gäller nya ärenden som avser cigaretter och som inleddes under 1999, men den totala förlusten skulle kunna uppgå till 325 miljoner euro. När utredningarna väl är avslutade är medlemsstaternas behöriga myndigheter ansvariga för att budgeteffekterna preciseras.

6.1. Traditionella egna medel

För att bedöma effekterna av bedrägerier och andra oegentligheter som påverkar egna medel kan kommissionen, utöver de iakttagelser som gjorts inom ramen för OLAF:s undersökningar, också utgå ifrån följande två kompletterande informationskällor:

-Medlemsstaternas beskrivningar enligt artikel 6.4 i förordning nr 1552/89 [77] ("bedrägerimeddelanden").

[77] Numera artikel 6.5 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 (EGT L 130, 31.05.2000) som ersätter rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89.

-Årsrapporter från medlemsstaterna om verksamheten och resultaten av de kontroller som de skall lägga fram enligt artikel 17.3 i förordning nr 1552/89 [78]. I dessa rapporter finns även information som gör det möjligt att bedöma och karaktärisera resultaten av kampen mot bedrägerier och oegentligheter [79]. Detta underlättar jämförelser mellan specifik information (beskrivningar av bedrägerifall och andra oegentligheter) och mer generell information om resultaten från de genomförda kontrollerna samt med räkenskapsuppgifter som också anmälts av medlemsstaterna (bokföring av egna medel som ännu inte återvunnits) för att på så sätt få en klarare bild av uppgifternas utveckling.

[78] Numera artikel 17.3 i förordning nr 1150/2000.

[79] Jfr den bifogade rapporten.

Mot bakgrund av all denna information kan man konstatera att antalet uppdagade bedrägerier och andra oegentligheter har ökat på nytt (+ 22 %) medan effekterna på budgeten har varit relativt stabila i förhållande till året innan, då man noterade en tillbakagång till 1995 års nivå. Om man också beaktar de uppgifter som medlemsstaterna tillhandahåller i samband med årsrapporterna om sin verksamhet och sina kontroller verkar det som om det främst är fall av ringa betydelse (det vill säga som har en omfattning som understiger 10 000 euro) som fortsätter att öka.

När det gäller de produkter som berörs av bedrägerier och andra oegentligheter är det främst cigaretter som kommer i fråga (14 % av de anmälda fallen och fastställda beloppen) och därefter mjölkprodukter (ost och smör) som bara utgör 0,5 % av fallen, men nästan 12 % av de konstaterade beloppen samt slutligen bilar (med 1,6 % av fallen och 6,2 % av de konstaterade beloppen). De produkter som berördes mest under 1998 var mjölkprodukter (23 %), cigaretter (8 %) och textilprodukter (4 %).

När det gäller tullförfaranden är det känsligaste förfarandet fortfarande övergången till fri omsättning. Bakom detta konstaterande döljer sig dock många olika slags bedrägerier. Smuggling och liknande förfaranden (oförtullad import) stod 1999 för cirka 18 % av de fall som anmälts av medlemsstaterna (och som översteg tröskelvärdet på 10 000 euro). Problem i samband med förvaltning av förmånsordningar [80] (det vill säga falska eller felaktiga ursprungsdeklarationer) motsvarade cirka 8 % av fallen.

[80] Se även den tematiska rapporten om kontroll av traditionella egna medel när det gäller förmånsordningar som kommissionen har presenterat för Rådgivande kommittén för egna medel i december 1999 (dokument nr BUDG/501/99).

Däremot utgjorde transiteringar bara cirka 6 % av fallen under 1999 och mindre än 4 % av de konstaterade beloppen enligt medlemsstaternas meddelanden (fall som överstiger tröskelvärdet på 10 000 euro). Detta verkar bekräfta den avskräckande effekten med förvarningssystemet EWS (Early Warning System), men man kan ännu inte anse att problemet är avhjälpt.

6.2. Jordbruksutgifter (EUGFJ:s garantisektion)

Antalet bedrägerier och andra oegentligheter som uppdagats av medlemsstaterna 1999 har ökat i förhållande till föregående år (+12 %), medan effekterna på budgeten ligger på en klart lägre nivå (-18 %). Detta beror först och främst på att antalet fall som avser direkt stöd har ökat och att dessa är enklare att kontrollera. Dessa falls genomsnittliga effekter på budgeten ligger på en klart lägre nivå jämfört med budgeteffekterna av de fall som gäller andra kategorier av jordbruksutgifter.

Den utgiftskategori som berörs mest är ändå exportbidrag. Dessa fall utgjorde 38 % av de totala effekterna på budgeten 1999 (28 % år 1998) medan exportbidrag bara motsvarade 14 % av de totala utgifterna inom EUGFJ:s garantisektion. Den kraftiga uppgången beror i första hand på en oroväckande ökning av de fall som avser nötköttsexport.

De produkter som berörs mest är alltså nötkött och levande nötkreatur och dessa ger upphov till mer än en tredjedel av den totala budgeteffekten som härrör från bedrägerier och andra oegentligheter. Därefter kommer frukt och grönsaker (färska eller bearbetade) med mer än 15 % av den totala budgeteffekten samt lin (som för första gången dyker upp bland de tre översta produkterna med mer än 8 % av den totala budgeteffekten). Däremot dyker olivolja, som under åren 1997 och 1998 var den produkt som berördes mest av bedrägerier och andra oegentligheter, först upp på femte plats (och svarar för 5 % av effekterna på den totala budgeten) efter spannmål.

De nya ärenden som OLAF inlett 1999 gäller i första hand mjölkprodukter och nötkött.

6.3. Strukturpolitiken

När det gäller utgifter för strukturåtgärder fortsätter den påtagliga ökningen såväl i fråga om nya fall som uppdagas av medlemsstaterna som i form av effekter på budgeten. Jämfört med föregående år har antalet anmälda fall ökat med 70 % och effekterna av dessa fall på den totala budgeten har nästan tredubblats.

De anmälda fallen berör i huvudsak strukturfonderna (utvecklingssektionen vid EUGFJ, ESF, ERUF och FFU). Liksom 1998 avser den största delen av de anmälda fallen (det vill säga 59 % av fallen och 50 % av beloppen) Europeiska socialfonden och därefter Europeiska regionala utvecklingsfonden (18 % av fallen och 39 % av beloppen). Bakom de totala uppgifterna döljer sig dock fortfarande enorma skillnader mellan medlemsstaterna. I fråga om Sammanhållningsfonden (vars anslag uppgår till cirka 3 000 miljoner euro per år) har de fyra medlemsstater som får ekonomiskt stöd från fonden bara anmält tre fall.

Enligt OLAF är antalet nya undersökningar som inletts av byrån under 1999 och som genomförts i samarbete med medlemsstaterna på klar tillbakagång jämfört med föregående år. Detta avspeglar medlemsstaternas ökade ansträngningar, vilket också deras redogörelser visar, medan OLAF inriktar sig på de allvarligaste fallen som på grund av sin gränsöverskridande karaktär undgår de nationella myndigheternas kontroller (tyngdpunkten har lagts på utvecklingssektionen vid EUGFJ och ERUF)

Trots det begränsade antalet nya undersökningar som inletts under 1999 är den beräknade budgeteffekten av fall som tagits upp av OLAF i samarbete med medlemsstaterna mycket betydelsefull. Dessa effekter uppgår till mer än 24 miljoner euro och har mer än tredubblats i förhållande till 1998, dock utan att nå upp till 1996 eller 1997 års nivåer (det vill säga en tidpunkt då fall som anmäldes av medlemsstaterna fortfarande var ganska sällsynta).

6.4. Direkta utgifter

I fråga om direkta utgifter (som förvaltas av kommissionen) har OLAF inlett 107 nya undersökningar 1999 vars effekter på den totala budgeten beräknas till 73 miljoner euro. Nästan tre fjärdedelar av de undersökningar som inletts under 1999 gäller extern politik [81].

[81] Programmen Phare och Tacis, utvecklingsbistånd etc.

7. Finansiell uppföljning

Den faktiska återvinningen av belopp från bedrägerier och andra oegentligheter är fortfarande mycket otillfredsställande.

Under 1999 har kommissionen i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter förbättrat åtgärderna för att säkerställa snabbare och mer effektiva återvinningsförfaranden.

7.1. Egna medel [82]

[82] Jfr tabell 4.

Enligt gemenskapslagstiftningen [83] har återvinningen av traditionella egna medel delegerats till medlemsstaterna som är skyldiga att vidta alla åtgärder för att säkerställa att dessa medel fastställs, redovisas och tillhandahålls på bästa sätt.

[83] Rådets beslut (94/728/EG, Euratom) av den 31 oktober 1994 om systemet för gemenskapernas egna medel och rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1150/89 av 22 maj 2000.

Det bör dock noteras att medlemsstaterna stöter på flera problem vid återvinning av skulder. Återvinningen kan således bara inledas när skulderna har bokförts på basis av att de har upptäckts. För att kunna bokföra skulder måste man först identifiera gäldenären och sedan kunna beräkna summan. Till exempel när det gäller smuggling (i synnerhet av cigaretter och alkohol) är det svårt, och ibland näst intill omöjligt, att i efterhand beräkna de tullar som kringgåtts på varor som importerats illegalt och som under tiden har sålts på den inre marknaden.

När tullarna väl har fastställts visar dock erfarenheterna att medlemsstaternas återvinning ofta går långsamt. Denna eftersläpning beror till stor del på att de administrativa och rättsliga förfarandena tar lång tid. Dessutom hindrar de nationella myndigheternas skilda tolkningar av gemenskapsrätten att medlen återvinns genom enhetliga förfaranden.

Dessa konstateranden föranleder kommissionen att fortsätta med sina kontrollåtgärder när det gäller uppbörd av traditionella egna medel, särskilt när det gäller villkor för fastställande av anspråken. Dessutom överväger kommissionen att förbättra indikatorerna för att bättre kunna överblicka effekterna av de nationella administrativa och rättsliga förfarandena för denna uppbörd.

Kommissionen följer bland annat upp återvinningen med hjälp av följande instrument:

-En sammanfattande rapport av medlemsstaternas beskrivningar av verksamheten och resultaten av deras kontroller enligt artikel 17.3 i förordning 1150/2000 som bifogas denna rapport.

-Statistiska bedrägerimeddelanden (kallade provgrupp A) för att redovisa de allmänna aspekterna på återvinningsläget. En första rapport som utarbetats mot bakgrund av detta överlämnades till budgetmyndigheten 1995 [84]. En andra rapport är planerad år 2001.

[84] Rapport om situationen vad gäller uppbörd av traditionella egna medel i samband med fall av bedrägerier och oegentligheter (metod och provgrupp A 94), dok. KOM(95) 398 slutlig av den 6 september 1995.

-Provgrupp B-rapporter [85] där man granskar återvinningssituationen när det gäller de traditionella egna medel som är föremål för vissa särskilt viktiga och komplicerade fall av bedrägerier och oegentligheter.

[85] Rapport om situationen vad gäller uppbörd av traditionella egna medel i samband med fall av bedrägerier och oegentligheter (provgrupp B94 och B98), dok. KOM(97) 259 slutlig av den 9 juni 1997 och KOM(1999) 160 slutlig av den 21 april 1999. De avsåg ett totalt belopp odeklarerade traditionella egna medel som uppskattas till cirka 124 miljoner euro för provgrupp B94 och 136 miljoner euro för provgrupp B98. En rapport för provgrupp B 2000 planeras år 2001.

Dessa ärenden har valts ut bland de fall som anmälts av medlemsstaterna, eftersom de ansågs vara särskilt viktiga med hänsyn till de urvalskriterier som utvecklats av kommissionen.

Enligt förordning 1150/2000 är medlemsstaterna skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa traditionella egna medel till förfogande, utom när återvinning är omöjlig till följd av orsaker som står utanför den aktuella medlemsstatens kontroll.

De fall som avskrivits och där beloppet överstiger 10 000 euro skall meddelas kommissionen för granskning.

Om medlemsstaten har ansträngt sig att återvinna det förfallna beloppet och respekterat gemenskapens och medlemsstatens regelverk beviljas dispens. Om så inte är fallet görs medlemsstaten ekonomiskt ansvarig och måste betala skulden i gäldenärens ställe.

Det bör noteras att bara hälften av medlemsstaterna lämnar in begäran om avskrivning, medan de andra medlemsstaterna anser att de skall lämna begäran om avskrivning enbart när återvinning visar sig vara slutgiltigt omöjlig.

Följaktligen har kommissionen övervägt hur medlemsstaterna skall tillämpa artikel 17.2. Detta ledde till att kommissionen föreslog en ändring av denna artikel 1997. För att öka effektiviteten i förfarandena har kommissionen föreslagit att en tidsgräns (på 5 år) skall föreskrivas för alla medlemsstater när det gäller att avföra belopp som inte kan återvinnas från sina räkenskaper. Därefter skall kommissionen besluta om medlemsstaten verkligen är befriad från sina skyldigheter. Dessutom har det föreslagits att gränsen för att anmäla fall enligt artikel 17.2 till kommissionen skall höjas från 10 000 till 50 000 euro.

Den nya ändringen av förordning nr 1150/2000 med hänsyn till det nya beslutet om egna medel kommer att ge kommissionen tillfälle att blåsa liv i debatten om detta förslag.

7.2. Stöd från EUGFJ:s garantisektion

Inom detta område har kommissionen (OLAF) uppmanat medlemsstaterna att kontrollera återvinningsläget när det gäller de fall som anmälts för flera år sedan och att identifiera de belopp som är omöjliga att återvinna eller att, i förekommande fall, motivera varför återvinningen är försenad. Kommissionen har på grundval av EG-domstolens rättspraxis [86] och i samarbete med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna fastställt godtagbara tidsfrister när det gäller återvinningsförfaranden.

[86] Jfr dom av den 11.10.1990 i mål C 34/89.

Dessa initiativ börjar ge resultat. Ett stort antal fall som anmälts före 1995 har kunnat avslutas. De belopp som återstår att återvinna när det gäller de fall som meddelats mellan 1973 och 1994 uppgår till 947 miljoner euro, och när det gäller fall som meddelats mellan 1995 och 1999 uppgår beloppen till 842 miljoner euro [87]. Cirka 49 miljoner euro är omöjliga att återvinna. I den utsträckning som orsakerna till att beloppen inte har återvunnits kan hänföras till den berörda medlemsstaten skall det belopp som EUGFJ:s garantisektion har gått miste om betalas via de nationella budgetarna. När det gäller cirka en tredjedel av dessa återvinningsfall har förfaranden inletts vid rättsliga instanser [88].

[87] Det vill säga 75 % av de belopp som berörs av oegentligheter och bedrägerier.

[88] För närmare upplysningar se tabell 5.

7.3. Strukturåtgärder

I fråga om strukturåtgärderna styrs den finansiella uppföljningen av att det slutgiltiga beslutet om återvinningsbeloppen bara kan fattas när det fleråriga operativa programmet (eller en liknande form av interventioner) har avslutats. De medlemsstater som under det operativa programmet upptäcker oegentligheter har möjlighet att rätta till det senast vid den slutliga betalningen (återvinning av felaktigt utbetalda belopp som redan betalats ut eller minskning av en kommande betalning) och att, om tidsfristerna tillåter, omfördela redan frisläppta anslag till andra projekt som inte berörs av oegentligheterna.

I slutet av 1999 uppgick det totala belopp som återstod att återvinna när det gäller de fall som meddelats av medlemsstaterna enligt förordning nr 1681/94 till 234,8 miljoner euro (avser perioden 1994-1999). De belopp som verkligen hade återvunnits när det gäller dessa fall uppgick till 87 miljoner euro, det vill säga en fjärdedel av de belopp som berörs av oegentligheter.

Avsnitt III: Medlemsstaternas åtgärder för skydd av gemenskapens finansiella intressen

8. Ny målsättning i amsterdamfördraget

Förutom tidigare årsrapporter från kommissionen om skydd av gemenskapens finansiella intressen kräver genomförandet av den nya artikeln 280.5 i EG-fördraget att hänsyn även tas till medlemsstaternas verksamhet inom detta område. Denna rapport innehåller därför ett nytt avsnitt i jämförelse med tidigare årsrapporter.

Under den korta perioden från den 1 maj 1999 - då Amsterdamfördraget trädde i kraft - till den 31 december 1999 har detta nya avsnitt inte kunnat färdigställas i tid. Förlängda tidsfrister har i själva verket krävts till följd av att OLAF har inrättats och av att nya samarbetsmetoder med medlemsstaterna har eftersökts.

För att ändå uppfylla sitt åtagande att presentera den första rapport som utarbetats på grundval av artikel 280 i EG-fördraget för Ekofinrådet den 27 november 2000, har kommissionen varit tvungen att avstå ifrån att presentera medlemsstaternas verksamhet i detta dokument, eftersom dessa inte har inkommit med sina bidrag i tid. Medlemsstaternas verksamhet enligt förordning nr 1552/89 (numera förordning nr 1150/2000) redovisas dock i bilagan [89] för att man i så stor utsträckning som möjligt skall hålla sig till fördraget

[89] Jfr punkt 6.1, s. 30 och punkt 7.1, s. 33. "Sammanfattande rapport om medlemsstaternas meddelanden om sin kontrollverksamhet och resultaten därav samt vissa principfrågor avseende traditionella egna medel - Budgetåret 1999 - (Artikel 17.3 i rådets förordning [EEG, Euratom] nr 1150/2000)".

9. ny metod för samarbete med medlemsstaterna

Det viktigaste under 2000 är att en ny metod för samarbetet med medlemsstaterna har införts. Den kommer att visa resultat redan i nästa rapport.

9.1. Förstärkning av den rådgivande kommittén för samordning av bedrägeribekämpning

I linje med sin nya strategi för bedrägeribekämpning [90] skall kommissionen sammankalla den rådgivande kommittén för samordning av bedrägeribekämpningen (Cocolaf) för att utarbeta denna rapport "i samarbete med medlemsstaterna" enligt bestämmelserna i artikel 280.5 i EG-fördraget.

[90] KOM(2000) 358, punkt 1.1.2.

9.2. Utformning av en enkät i samarbete med medlemsstaterna

I detta sammanhang har kommissionen och medlemsstaterna utarbetat en enkät. Kort efter utnämningen av OLAF:s generaldirektör presenterade kommissionen ett första förslag till enkät för Cocolaf vid sammanträdet den 5 maj 2000. Den föreslagna målsättningen var att utvärdera medlemsstaternas tillämpning av artikel 280 i EG-fördraget, särskilt med avseende på assimilationsprincipen vad gäller medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska intressen och likvärdighetsprincipen när det gäller skydd av dessa intressen i medlemsstaterna. Detta innebar en statistisk analys av den faktiska verksamheten, det vill säga genomförda kontroller, uppdagade oegentligheter och slutligen av sanktioner som ådömts på grundval av dessa. Kommissionen föreslog att man i detta sammanhang skulle dra nytta av den jämförande analys som inleddes 1995 och fullbordades 2000 när det gäller tillämpning av före detta artikel 209A i EG fördraget [91].

[91] Sammanställning av jämförelsen av medlemsstaternas rapporter om genomförandet av olika åtgärder på nationell nivå för att bekämpa misshushållning och förskingring av gemenskapsmedel, november 1995 ; Sammanfattande dokument - KOM(95) 556 slutlig - och Bilaga om administrativa kontroller och påföljder, kommissionens arbetsdokument - SEK(2000) 843 slutlig, 24.5.2000.

På grundval av den föreslagna enkäten fortsatte diskussionerna med medlemsstaterna mellan maj och juli 2000. En slutgiltig förenklad enkät riktades till medlemsstaterna den 18 juli 2000. I detta skede var målsättningen inte längre att utvärdera, utan att beskriva de åtgärder som genomförts av medlemsstaterna inom området för skydd av gemenskapens finansiella intressen. Dessa åtgärder sträcker sig från antagande av nya rättsliga bestämmelser och ändringar av organisationen hos de organ som ansvarar för kontrollerna, till nya åtgärder som vidtagits för att främja samarbete, vidareutbildning eller arbetsmetoder för de olika berörda myndigheterna. Dessutom är återvinningen föremål för en fördjupad undersökning i år.

I framtiden kommer enkäten att kunna förbättras och målsättningarna kommer att kunna omprövas efter hand.

9.3. Planerad sammanfattning för perioden 1999-2000

På basis av bidragen - från den 1 september 2000 fram till och med denna rapports offentliggörande - har kommissionen gjort en första analys av medlemsstaternas svar allteftersom de blivit tillgängliga. Planen och metoden för avsnittet som rör medlemsstaternas verksamhet diskuterades vid Cocolaf:s sammanträde den 24 oktober 20000.

Så snart texten är komplett och översatt skall den läggas fram för Cocolaf före slutet av år 2000. Målsättningen är att inkludera den i nästa rapport som grundas på artikel 280 i EG-fördraget. Denna rapport skall ta upp såväl gemenskapens verksamhet när det gäller skydd av gemenskapens finansiella intressen år 2000 som medlemsstaternas verksamhet under perioden 1999-2000.

ORDLISTA

EG: Europeiska gemenskapen (den benämning som används efter det att Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft)

OLAF: Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Fransk förkortning av Office européen de Lutte AntiFraude)

IRENE: Förkortningen står för IRégularités, ENquêtes, Exploitation (en databas som kommissionens enhet för bedrägeribekämpning förvaltar)

SEM 2000: Kommissionens program för att med sikte på år 2000 förbättra förvaltningen av gemenskapens anslag (Sound and Efficent management - Sund och effektiv förvaltning)

Agenda 2000: Kommissionens meddelande om utvidgning av unionen inför år 2000

EGT: Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT serie L, EGT serie C)

Cocolaf: Rådgivande kommittén för samordning av bedrägeribekämpningen

SCAF: Utskott för bedrägeribekämpning (inom mervärdeskatteområdet) Utskottet lyder under Ständiga kommittén för administrativt samarbete inom mervärdesskatteområdet

SCAC : Ständiga kommittén för administrativt samarbete inom mervärdesskatteområdet. Kommittén arbetar med frågor som rör övergångsbestämmelser om mervärdesskatt inom gemenskapen och ordförandeposten innehas av kommissionens generaldirektorat för skatter och tullar (GD TAXUD).

APS: Allmänna preferenssystemet

ESF: Europeiska socialfonden

ERUF: Europeiska regionala utvecklingsfonden

EUF: Europeiska utvecklingsfonden

EUGFJ: Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (garantisektionen: EUGFJ-garanti, utvecklingssektionen: EUGFJ-utveckling)

Phare: Gemenskapsprogram för stöd till ekonomisk strukturomvandling i länderna i Central- och Östeuropa

Tabell 1

Traditionella egna medel

Bedrägerier och andra oegentligheter som medlemsstaterna anmält i enlighet med förordning nr 1552/89

1999

>Plats för tabell>

Tabell 2

EUGFJ:s garantisektion

Bedrägerier och andra oegentligheter som medlemsstaterna anmält i enlighet med förordning nr 595/91

1999

>Plats för tabell>

Tabell 3

Strukturfonderna och Sammanhållningsfonden

Bedrägerier och andra oegentligheter som medlemsstaterna anmält i enlighet med förordning nr 1681/94 och nr 1831/94

1999

>Plats för tabell>

* Genomförda betalningar, inklusive gemenskapsinitiativ

Tabell 4

TRADITIONELLA EGNA MEDEL

Återvinningssituationernär det gäller fall som anmälts enligt förordning nr

1552/89

(Belopp i tusental euro)

>Plats för tabell>

* Uppgifterna grundar sig enbart på information via programmet Ownres, och är alltså ofullständiga

** Medlemsstaten har ännu inte uppdaterat de belopp som återstår att uppbära när det gäller de fall som anmälts före 1996

Tabell 5

EUGFJ: s garantisektion

Återvinningssituationen när det gäller fall som anmälts i enlighet med förordning nr 595/91

(Belopp i tusental euro)

>Plats för tabell>

Diagram 1

>Plats för tabell>

>Hänvisning till>

Diagram 2

>Plats för tabell>

>Hänvisning till>

Diagram 3

>Plats för tabell>

>Hänvisning till>

KOMMISSIONENS RAPPORT - Sammanfattande rapport om medlemsstaternas meddelanden om sin kontrollverksamhet och resultaten därav samt vissa principfrågor avseende traditionella egna medel - Budgetåret 1999 - (Artikel 17.3 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000)

*Inledning

*Enligt förordning 1150/2000 [92] skall medlemsstaterna sköta uppbörden av de så kallade traditionella egna medlen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att anspråk till förmån för Europeiska gemenskapernas budget (främst importtullar) skall fastställas, bokföras, uppbäras och ställas till kommissionens förfogande.

[92] Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 har ersatts av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 130, 31.5.2000).

Kommissionen hålls informerad om verksamheten genom olika meddelanden som medlemsstaterna skall lämna. När det gäller kontrollverksamheten sägs i artikel 17.3 i förordningen att medlemsstaterna skall informera kommissionen i en årsrapport och att kommissionen skall tillställa budgetmyndigheten en sammanfattning.

*Den sammanfattande rapporten skall innehålla en utvärdering av den nationella kontrollverksamheten och resultaten, och ge en överblick över bedrägerier och oegentligheter som drabbat Europeiska gemenskapernas traditionella egna medel. Kommissionen skall även göra en kompletterande kontroll av dokument och förbättra den riskanalys som ligger till grund för kommissionens egna kontroller.

När förordning 1552/98 ändrades 1996 [93] försökte man råda bot på de stora skillnaderna mellan de nationella rapporterna och de olika tolkningarna av vissa grundläggande begrepp. Medlemsstaterna fick i mars 1997 [94] en harmoniserad förlaga till årsrapport, som förtydligade vilka övergripande uppgifter som skulle lämnas om bedrägerier och oegentligheter för att göra bokföringsuppgifterna mer enhetliga.

[93] Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1355/96 av den 8 juli 1996 om ändring av rådets förordning nr 1552/89 av den 29 maj 1989.

[94] Kommissionens beslut nr 97/245 av den 20 mars 1997 (dokument C(97) 800 slutlig).

*Analysen av rapporterna för budgetåret 1998 [95] gav ett sämre resultat än väntat och kommissionen kunde inte dra några hållbara slutsatser eftersom uppgifterna varken var jämförbara eller likvärdiga.

[95] KOM(2000) 707 slutlig av den 29 februari 2000.

Kommissionen måste konstatera att uppgifterna nu är lika oenhetliga som 1998. Men denna fjärde sammanfattning av årsrapporterna gör det möjligt att identifiera brister och problem med uppbörden av gemenskapens egna medel och att påvisa vissa förbättringar. Genom att uppgifterna sprids stimuleras medlemsstaterna att fortsätta förbättra utvärderingarna av kontrollverksamheten.

Enligt planerna skall även principfrågor och problem med tillämpningen av förordning 1150/2000 analyseras, inklusive frågor som lett till tvister. Enligt kommissionens erfarenhet skulle de problem medlemsstaterna tar upp och problemet med enhetliga uppgifter i rapporterna vinna på att behandlas i separata bilaterala uppföljningar. Frågan kommer att tas upp av Rådgivande kommittén för gemenskapens egna medel. Kommittén verkar för en sådan dialog och gemensam diskussion som krävs för att förbättra de övergripande resultaten i systemet.

Denna fjärde analys innehåller tabeller och tolkningar av huvuddragen i medlemsstaternas årsrapporter enligt kommissionens förlaga. Varje tabell åtföljs av en presentation med förklarande kommentarer och en motivering av indikatorn.

*Analys av de nationella rapporterna

De nationella rapporterna analyseras för att få information både om medlemsstaternas kontrollverksamhet och om kampen mot bedrägerier och oegentligheter. Sammanställningen av uppgifter om kontroller avser dels hur många deklarationer vid import och efterhandskontroller som behandlats av förvaltningen i varje medlemsstat, dels hur många som arbetar med kontrollerna. Det visar kontrollverksamhetens proportion i förhållande till antalet transaktioner i varje medlemsstat.

De nationella rapporterna innehåller också upplysningar som gör det möjligt att bedöma omfattningen och karaktären både på resultaten i kampen mot bedrägerier och bedrägerimetoderna. Eftersom bedrägerier är gränsöverskridande jämförs de nationella siffrorna för ärenden och belopp med summan för alla medlemsstater, för att bedöma hur bedrägerierna fördelar sig inom gemenskapen. Analysen skiljer på olika stadier i bedrägeribekämpningen, såsom upptäckt och undersökning av fall, fastställande och bokföring av belopp och uppbörd av anspråk.

Uppgifterna jämförs också med annan redovisning från medlemsstaterna av egna medel som ännu inte uppburits och de blanketter som används för att anmäla bedrägeriärenden. Det gör det lättare att kontrollera egna medel som lett till tvist och att upptäcka eventuella avvikelser i det sätt på vilket de fastställs och tillhandahålls. Samtidigt analyseras även vilken tullordning och vilka sorters bedrägerier ärendena avser.

Kommissionen har även använt uppgifter ur de nationella rapporterna från tidigare år för analysen, men har tagit hänsyn till att uppgifterna inte alltid är fullständiga och att det är svårt att jämföra olika medlemsstaters uppgifter.

Jämförelsen över flera budgetår ger underlag för vissa slutsatser om hur medlemsstaternas kontrollverksamhet och resultat har förändrats och hur uppbörden av egna medel påverkats i stort.

Medlemsstaternas kontrollverksamhet

Alla medlemsstaters kontrollverksamhet presenteras nedan, med jämförelser mellan antalet kontroller efter förtullning (efterhandskontrollerade deklarationer) och antalet tulltransaktioner (import- och exportdeklarationer som mottagits av tullen).

Dessa uppgifter och uppgifter om hur många som i varje medlemsstat arbetar med verksamheten framgår av bilaga 1. Bilagan visar även hur stor andel av transaktionerna som kontrolleras per land och anställd. Eftersom medlemsstaterna använder olika statistiska metoder visar uppgifterna bara tendenser (se anmärkningarna till tabellen). Också omfattningen på transaktionerna inom gemenskapens tullområde framgår.

Indikatorerna för kontrollverksamheten 1996-1999 jämförs i tabell 2.

Tabellerna i bilaga 1 och 2 kommenteras nedan.

Antalet mottagna deklarationer

>Hänvisning till>

År 1999 inkom sammanlagt 79 182 850 deklarationer. Efter flera års ökningar minskar nu antalet väsentligt i alla medlemsstater.

Verksamheten varierar bara marginellt. Finland noterade dock färre deklarationer för tredje året i rad, och antalet deklarationer minskade kraftigt också i Tyskland och i synnerhet i Nederländerna (som fick in bara hälften så många).

Jämförs antalet inkomna deklarationer och fastställda belopp [96] per medlemsstat med summan för alla femton medlemsstater avviker Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket mest. Samma observation gjordes föregående år men skillnaden har sedan dess minskat i Nederländerna, som behandlar 20 % av alla deklarationer som lämnas inom gemenskapen men bara fastställer 12 % av beloppen. Situationen är liknande i Tyskland, som behandlar 27 % av deklarationerna men fastställer bara 23 % av beloppen. Motsatt förhållande gäller i Förenade kungariket, som tar emot 7 % av deklarationerna men fastställer 21 % av beloppen. Det kan bero på att Förenade kungariket får in fler sammanfattande deklarationer enligt det förenklade tullförfarandet.

[96] Summa fastställda belopp i de så kallade A-räkenskaperna och B-räkenskaperna för egna medel.

Efterhandskontroller

År 1999 lämnade medlemsstaterna för första gången uppgifter om efterhandskontrollerade deklarationer. Trots detta framsteg är de uppgifter som lämnats inte är tillräckligt jämförbara, vilket framgår bland annat av anmärkningarna till bilaga 1. Vissa medlemsstater som till exempel Danmark för ingen separat statistik över verksamheten. Andra medlemsstater som till exempel Frankrike räknar bara in kontroller av företag eller vid undersökningar.

Andelen efterhandskontroller visar på organisatoriska skillnader mellan förvaltningarna, särskilt när det gäller datorisering av tulltransaktioner och kontrollmetoder. Grekland och Spanien kontrollerade båda över 21 % och avsatte ungefär lika mycket personal (258 respektive 300 personer). Ändå är deras insatser på området inte jämförbara, eftersom ett av länderna fick in fyra gånger så många deklarationer som det andra. Det är därför troligt att kontrollerna utförs på olika sätt och att närmare kontroller varierar mellan tullförvaltningarna.

Efterhandskontrollerna ökade 1999 kraftigt för andra året i rad. Verksamheten tredubblades i Spanien, Irland och Nederländerna, fördubblades i Italien och ökade i Tyskland.

Ökningarna kan bero på att kontrollverksamhetens inriktning förändrats väsentligt eller på nya bokföringsmetoder, vilket inte uttryckligen framgår av rapporterna. Närmare analyser bör göras, bland annat av datoriseringens effekter. Flera länder noterar däremot en sjunkande tendens som antingen åtföljs av färre tulldeklarationer eller saknar förklaring, till exempel i Frankrike och i synnerhet i Sverige.

Kommissionen undersöker omfattningen av utvecklingen, som ju är gynnsam utom när den som i Spanien, Irland, Italien, Luxemburg och i synnerhet Sverige inte förklaras av variationer i antalet tulltransaktioner. Frågan kommer att tas upp av Rådgivande kommittén för gemenskapens egna medel.

Antalet tjänstemän som arbetar med efterhandskontroller

Organisatoriska skillnader mellan förvaltningarna framgår även av hur många specialiserade tjänstemän som arbetade med efterhandskontroller och antalet kontrollerade deklarationer.

Sammanlagt 93 859 personer inom EU arbetar vid tullen (jämfört med 84 116 personer 1998). Därav var 12 853 specialiserad personal, vilket däremot är en minskning jämfört med förra årets 13 306 personer. I vissa länder såsom Belgien, Italien, Portugal och Sverige minskade den specialiserade personalen väsentligt. Däremot ökade sådan personal något i Danmark och kraftigt i Grekland och Irland, medan tullpersonalen totalt sett ökade kraftigt i Tyskland.

Kommissionen konstaterar att antalet behandlade transaktioner i vissa medlemsstater inte minskat trots klart färre specialiserade kontrollanter. Detta kan bero på nya arbetsmetoder eller administrativ omorganisation. Kommissionen undrar om datoriseringen kan vara ett skäl till att produktiviteten tycks ha ökat i fråga om efterhandskontroller. Eftersom utvecklingen är svårtolkad kommer frågan att behandlas av Rådgivande kommittén för gemenskapens egna medel.

Bedrägerier och oegentligheter

Belopp som fastställts och uppburits år 1999

Årsrapporterna innehåller två sorters sifferuppgifter om kampen mot bedrägerier och oegentligheter, nämligen dels uppgifter om hur många fall som upptäckts, dels bokföringsuppgifter om uppbörden.

Tabellen i bilaga 3 innehåller tre sorters sifferuppgifter: antalet upptäckta fall, fastställda belopp och uppburna belopp under budgetåret. Informationen visar hur bedrägerierna fördelar sig inom gemenskapen och hur kampen mot bedrägerierna bedrivs.

Tabellen visar varje medlemsstats andel av de fastställda och uppburna beloppen jämfört med de fastställda och uppburna totalbeloppen inom gemenskapen, och ger en uppfattning om "bruttonivån" på uppbörden.

Siffrorna bör tolkas med hänsyn till att antalet bedrägerier och oegentligheter i kolumn 2 bara är jämförbara i viss mån. Tysklands uppgifter stämmer till exempel illa överens med den mycket omfattande smugglingen av varor från länder utanför unionen som förekommer i landet, och som utgör en tredjedel av de bedrägerier som upptäckts av Belgien, Spanien och Frankrike. Vissa medlemsstater har anmält alla överträdelser som den nationella förvaltningen behandlat under året. Andra medlemsstaters siffror tyder däremot på att bara en del överträdelser anmäls. Nederländerna har uppgett att deras uppgifter är ofullständiga, eftersom man haft problem med ett nytt datasystem.

Kolumn 5 i bilaga 3 visar att genomsnittsbeloppet per fall varierar kraftigt mellan medlemsstaterna (skillnaden mellan Tyskland och Förenade kungariket är hela 1-10). Förutom att bedrägerierna varierar med konjunkturen kan det även bero på hur antalet bedrägeriärenden beräknas. Vissa medlemsstater såsom Danmark, Tyskland och Irland verkar vilja räkna samman bedrägerifallen på samma sätt som Sverige före 1996 och Österrike före 1997.

Kommissionen kommer att be om närmare upplysningar från de berörda medlemsstaterna om det som verkar onormalt. Frågan skall tas upp inom Rådgivande kommittén för gemenskapens egna medel.

De fastställda beloppen har minskat något jämfört med förra budgetåret: 339 miljoner euro 1999 jämfört med 374 miljoner 1998. Stora skillnader förekommer också. Det kan särskilt nämnas att en fjärdedel av anspråken fastställts av Förenade kungariket (men landet anmäler bara belopp över 10 000 euro). Det är dubbelt så mycket som Tyskland, som i sin tur fastställde ett lägre belopp än Belgien men något mer än Nederländerna. Detta underliga förhållande upptäcktes redan 1998.

Också de uppburna beloppen var 1999 något lägre än 1998 (119,4 miljoner euro jämfört med 140,7 miljoner euro). Prestationerna ökade i Tyskland, Grekland, Österrike och Finland. [97] (Det sistnämnda landet uppbar dubbelt så mycket som 1998.) Därmed ökade även deras andel av de sammanlagt uppburna anspråken inom gemenskapen.

[97] Finland uppbar dubbelt så mycket som 1998 men meddelade att uppgifter saknas om belopp under 10 000 euro, som förutsatts vara uppburna.

Bruttonivån på uppbörden framgår av kolumn 7 i tabellen. Hänsyn tas inte till justeringar och avskrivningar som kan ha gjorts efter revidering av anspråken eller sedan man konstaterat att belopp är omöjliga att uppbära. Siffrorna tar inte heller hänsyn till fristerna för administrativa eller rättsliga förfaranden och visar huvudsakligen uppbörden av belopp som ofta fastställts flera år före det aktuella budgetåret. Andelen ligger stadigt kvar på samma nivå och cirka 36 % av de fastställda beloppen för 1999 kunde uppbäras.

De stora skillnaderna mellan medlemsstaterna som uppmärksammades föregående budgetår kvarstår. Det finns två huvudtendenser: vissa medlemsstater uppbär kring 20 % medan andra uppbär cirka 80-90 % vilket drar upp genomsnittsvärdet.

Det ger problem med att bedöma förvaltningarnas effektivitet. Uppbördsnivån påverkas ju till viss del av slumpartade omständigheter, till exempel att ett komplicerat fall som rör stora anspråk avslutats eller vilken sorts förfarande som utsatts för bedrägerier. Man kan inte heller utesluta att uppbördsnivån speglar olika arbetsmetoder och att medlemsstaterna fastställer beloppen i olika skeden.

Skillnaderna syns om man jämför medlemsstaternas andel av totalsumman fastställda belopp för de femton medlemsstaterna och totalsumman uppburna belopp. Jämförelsen visar att medlemsstater som Belgien och Förenade kungariket fastställer höga belopp och även har en hög uppbördsnivå medan medlemsstater som Nederländerna fastställer låga belopp men har en ovanligt hög uppbördsnivå.

Med tanke på procentsiffrorna i bilaga 3 kommer kommissionen att fortsätta kontrollera hur traditionella egna medel uppbärs, till exempel hur anspråken fastställs. Kommissionen kan även komma att finslipa indikatorerna för att få en bättre uppfattning om hur administrativa och rättsliga rutiner påverkar uppbörden. Eventuellt kommer frågan att tas upp av Rådgivande kommittén för gemenskapens egna medel.

Variationer i fastställda anspråk och uppbördsnivå

Bilaga 4 visar huvudtendenserna i behandlingen av bedrägerier och oegentligheter över flera års kontrollverksamhet (1996-1999). Skillnaderna i fråga om antalet bedrägerifall, fastställda belopp och uppbördsnivå kan bero på flera olika saker, till exempel på att kontrollerna faktiskt blivit bättre eller på en tillfällig utveckling av bedrägerierna och oegentligheterna. Det finns naturligtvis inga siffror på bedrägerier som inte upptäckts.

Antal bedrägerier och oegentligheter

Antalet bedrägerifall framgår av den första kolumnen i bilaga 4. Antalet ökar i två tredjedelar av medlemsstaterna. Ökningen är stadig sedan flera år tillbaka i Belgien, Italien, Nederländerna, Österrike, Finland och Sverige. Utvecklingstendensen har varit densamma i hela gemenskapen sedan 1995: år 1999 upptäcktes 141 834 fall inom gemenskapens tullområde (jämfört med 125 654 fall 1998, 100 258 fall 1997 och 80 584 fall 1996).

Skälet kan vara att förmågan att spåra bedrägerier och oegentligheter ökat.

Fastställda belopp

I motsats till antalet fall sjönk de fastställda beloppen under 1999. Efter en topp på 480 miljoner euro i fastställda belopp år 1997 sjönk siffrorna för andra året i rad under 1999. Omfattningen på bedrägerierna och oegentligheterna tycks avta, med 374 miljoner euro 1998 och 339 miljoner euro 1999. Men det är svårt att avgöra om det beror på bedrägerierna i sig, på insatserna för att spåra och följa upp upptäckta överträdelser, eller rentav på hur smalt eller brett man tolkat villkoren för att fastställa egna medel enligt artikel 2 i förordning nr 1150/2000.

Att beloppen minskar trots att fallen ökar verkar motsägelsefullt, men kan eventuellt bero på att bedrägerierna relativt sett blivit mindre grova och på att medlemsstaterna anmäler bedrägerier och oegentligheter i årsrapporten i större utsträckning. En sådan tolkning kräver dock en förklaring av vissa förutsättningar i punkt 2.2.3.

Uppbördsnivån

Utan att föregripa tolkningen av hur uppbörden i genomsnitt kan ha påverkats av de tidigare nämnda förfarandena för administrativa eller rättsliga förfaranden, som är mer eller mindre långdragna, kan man konstatera att uppbörden varierar över åren men ligger relativt stadigt kring 36-37 % av de fastställda beloppen. Såsom framhölls i punkt 2.2.1 beror det både på hur stor andel av anspråken som fastställs och på hur samvetsgrant tullförvaltningarna verkställer uppbörden.

Uppbörden i de olika medlemsstaterna från ett budgetår till ett annat kommenteras nedan. Under budgetår 1998 och 1999 ökade uppbörden kraftigt jämfört med tidigare år i Österrike och Portugal (i det första landet från 10 % till 50 % och i det andra landet från 2,5 % till nära 85 %). En något mindre ökning förekom 1999 i Tyskland samt i Grekland (där uppbördsnivån ökade från 5 % år 1998 till 49 % år 1999).

Vissa länder med särskilt höga uppbördsnivåer tenderar dock att närma sig genomsnittet. I Irland har nivån minskat regelbundet under fyra budgetår, liksom i Nederländerna under samma period. Trenden kan bara förklaras med att bedrägerierna varierat.

Den överlag gynnsamma utvecklingen av uppbörden tyder på att vissa medlemsstater anpassat sina beräkningsmetoder eller rentav sin behandling av bedrägerier och oegentligheter.

Fastställda och bokförda belopp

Alla fastställda anspråk på traditionella egna medel skall bokföras. Belopp som uppburits eller ostridiga belopp för vilka säkerhet ställts bokförs i A-räkenskaperna enligt artikel 6.2 i förordning nr 1552/89, medan belopp som inte uppburits eller som bestridits trots att säkerhet ställts för dem bokförs i B-räkenskaperna enligt artikel 6.2 b i samma förordning. När bedrägerier eller oegentligheter upptäckts görs ofta invändningar eller saknas säkerhet, varför bokföring sker i B-räkenskaperna.

Därför är det intressant att jämföra de belopp som medlemsstaterna fastställt och anmält i årsrapporterna om bedrägerier och oegentligheter med de bruttobelopp som förts in i B-räkenskaperna (oavsett avskrivningar och justeringar). En sådan jämförelse för budgetår 1999 görs i tabellen i bilaga 5.

Det totalbelopp som fastställts i samband med bedrägerier och oegentligheter 1999 var i sex av medlemsstaterna lägre än det totalbelopp som förts in i B-räkenskaperna (där fastställda men ännu inte uppburna belopp tas upp). Tyskland, Österrike och Förenade kungariket har i strid med instruktionerna i förlagan till årsrapport [98] bara anmält bedrägerier och oegentligheter som avser belopp över 10 000 euro.

[98] Ärendena skall anmälas oavsett beloppströskeln, enligt punkt 2 i bilaga 6 till kommissionens beslut av den 20 mars 1997 om fastställande av närmare bestämmelser för medlemsstaternas översändande av viss information till kommissionen inom ramen för systemet med gemenskapens egna medel (dokument C(97) 800 slutligt).

Tabellen nedan visar skillnaden mellan de belopp som fastställts och anmälts av vissa medlemsstater i årsrapporten och bruttobeloppen i B-räkenskaperna under budgetåren 1995-1999.

Fastställda belopp (bedrägerier och oegentligheter) < Belopp i B-räkenskaperna

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>

Man kan notera att underskotten är återkommande i Tyskland, Österrike, Portugal och Förenade kungariket. Situationen är inte normal eftersom det totalbelopp som fastställts i samband med bedrägerier och oegentligheter inte kan vara lägre än beloppet i de särskilda räkenskaperna. Alla belopp som utsatts för bedrägerier eller oegentligheter leder ju inte till invändningar eller saknar säkerhet.

Kommissionen antar att orsaken är att vissa förvaltningar tolkat begreppen bedrägerier och oegentligheter felaktigt. Kommissionen vill särskilt framhålla att gemenskapen sedan i december 1995 tillämpar en bred tolkning av begreppet "oegentlighet", som även omfattar en bedömning av hur gemenskapens budget påverkas.

Kommissionen har vid flera tillfällen uppmanat medlemsstaterna att tillämpa de definitioner på de båda begreppen som ges i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 [99] om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen respektive konventionen av den 27 november 1995 om skyddet av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. [100] Frankrike och Tyskland har invänt mot tolkningen [101] och hävdat att inte alla belopp som förs in i B-räkenskaperna avser oegentligheter eller bedrägerier.

[99] EGT L 312, 23.12.1995, s 1. Oegentlighet: "Varje överträdelse av en bestämmelser i gemenskapsrätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för gemenskapernas allmänna budget".

[100] EGT C 316, 27.11.1995, s. 49. Bedrägeri: "Varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig underlåtenhet som är att hänföra till:

[101] Brev av den 9 september 1998 som svar på Rådgivande kommitténs behandling den 8 juli 1998 av sammanfattningen av årsrapporterna för 1996.

Kommissionen uppmanar på nytt de berörda medlemsstaterna att ompröva sin inställning och att anmäla alla belopp som drabbats av bedrägerier eller oegentligheter, eftersom det krävs enligt bestämmelserna och för att de olika medlemsstaternas uppgifter skall bli jämförbara.

Årsrapporterna och blanketterna för anmälan av bedrägerier

Enligt artikel 17.3 i förordning nr 1150/2000 skall alla anmälda bedrägerier och oegentligheter som nämns i rapporterna om kontrollverksamheten jämföras med de blanketter som används för anmälan av bedrägerier enligt artikel 6.5 i samma förordning. En sådan jämförelse görs i tabellen i bilaga 6.

Den visar mycket riktigt att de utestående belopp över 10 000 euro som anmälts på bedrägeriblanketterna är lägre än summan av alla belopp oavsett storlek som fastställts i samband med bedrägerier eller oegentligheter och anmälts av medlemsstaterna i årsrapporten. Enda undantagen är Luxemburg, Portugal, Sverige och Förenade kungariket som alltså tycks ha haft problem med bokföringen.

Tyskland hade lika många fall och därför gav enstaka belopp under 10 000 euro inte någon större effekt. Men det visar att Tyskland trots anvisningarna i förlagan till årsrapport inte anmäler samtliga fall.

Kommissionen kommer att uppmana berörda medlemsstater att använda beräkningsmetoder som är förenliga med bestämmelserna på området (se punkt 2.2.3).

Bedrägerier och oegentligheter fördelade på tullförfarande och bedrägerityp

Tullförfarandenas sårbarhet för bedrägerier och oegentligheter

Hur utsatta olika tullförfaranden är för bedrägerier och oegentligheter bedöms varje år i den sammanfattande rapporten. Situationen för olika tullförfaranden förändras ibland med tiden, som till exempel för transiteringen.

Tabellen i bilaga 7 visar antalet bedrägerier och oegentligheter fördelat per medlemsstat och tullförfarande och i vilken sektor sårbarheten var störst under 1999. Det framgår även av grafiken nedan.

Liksom tidigare budgetår drabbades även 1999 den fria omsättningen hårdast (med 86 % av bedrägerierna och 79,5 % av de fastställda beloppen). I denna breda kategori står problem med varornas ursprung för över 7 % av totalbeloppet och 6,6 % av fallen. Transiteringsförfarandet drabbades i 7,9 % av fallen och med 11,6 % av beloppen medan övriga tullförfaranden bara drabbas marginellt.

Tabellen med fördelningen av överträdelserna mellan medlemsstaterna kräver vissa förklaringar av Förenade kungarikets och Nederländernas uppgifter. Förenade kungariket har bara lämnat övergripande uppgifter, utan att skilja på olika tullförfaranden. Därför avser så många av fallen övergång till fri omsättning och ett totalbelopp som är tre gånger högre än i Spanien och Frankrike trots att fallen är lika många. Nederländernas uppgifter är inte heller särskilt upplysande på grund av problem med ett nytt datasystem. [102]

[102] 2 Siffrorna avser enbart uppgifter om bedrägerier som lämnats av jordbruksministeriet, ministeriet för miljöresurser och fiskeriministeriet.

>Hänvisning till>

Tabellen visar även hur omfattande transiteringen är i Belgien. Landet fastställde över 16 miljoner euro, vilket är tre gånger så mycket som i Frankrike och dubbelt så mycket som i Tyskland.

Förfaranden som berörs

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Uppgifterna om tullförfarandenas sårbarhet över åren (bilaga 8) visar att fri omsättning gradvis blivit allt mer ursatt för bedrägerier och oegentligheter medan transiteringssystemet blivit mindre utsatt (27 % av beloppen 1996 jämfört med under 12 % år 1999). Också antalet bedrägerier med transiteringssystemet tycks minska även om de inte minskar lika snabbt som totalbeloppen, vilka hamnade under 40 miljoner euro för andra året i rad.

Uppgifterna om aktiv förädling ligger i absoluta tal kvar på samma nivå som 1996 och 1997. Det kan bero på att spårningsinsatserna fått en delvis ny inriktning eller på att bedrägerierna jämnat ut sig mellan de olika förfarandena.

Typ av bedrägerier och oegentligheter

Tabellen i bilaga 9 visar vilken sorts överträdelse ärendena avser och vilka belopp medlemsstaterna anmälde 1999. Detaljuppgifter saknas i en tredjedel av fallen och för 40 % av beloppen, som därför tas upp i kolumnen "övrigt".

Trots förbehållet framgår att 21,5 % av de anmälda fallen avser olaglig införsel till gemenskapen, följt av felaktig varubeteckning eller klassificering enligt tulltaxan (19,47 %) samt felaktig värdedeklaration (nära 19 % av fallen).

När det gäller fastställda belopp är situationen något annorlunda, eftersom det största beloppet totalt (64,3 miljoner euro) drabbats av felaktig varubeteckning eller klassificering enligt tulltaxan. För 35 miljoner euro lämnades ingen deklaration, för 29,5 miljoner euro uppgavs felaktigt värde medan 24,2 miljoner euro drabbades av felaktig ursprungsbeteckning.

Bilaga 10 visar antalet fall och fastställda belopp för olika typer av överträdelser sedan 1996.

Typ av bedrägerier och oegentligheter

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Den här tabellen visar följande:

-Värdet på smuggeltrafiken ligger mer eller mindre fast, även om antalet fall tycks öka.

-Både värdet på och antalet fall av felaktig varubeteckning eller klassificering enligt tulltaxan har ökat väsentligt under flera budgetår.

-Problemen med ursprungsbeteckning tycks däremot avse lägre belopp (men lika många fall) och minskar, liksom de belopp som drabbas av felaktigt angiven vikt eller kvantitet.

-Oriktiga värdedeklarationer lämnades i allt fler fall utan att påverka totalbeloppet, som minskat stadigt sedan 1997.

Anmärkningarna ändrar inte helhetsbilden av bedrägerier och oegentligheter inom gemenskapens tullområde under 1999. Den ekonomiska omfattningen på bedrägerier som utreds av förvaltningarna tycks sjunka överlag, medan däremot allt fler fall avseende lägre belopp förekommer.

*Tillämpningen av artikel 17.2 i förordning (EG, euratom) nr 1150/2000

Användande av förfarandet

Artikel 17.2 i förordning nr 1150/2000 är det enda undantaget från regeln att alla anspråk som fastställts enligt artikel 2 i samma förordning skall ställas till kommissionens förfogande. När tillhandahållande är omöjligt avskriver medlemsstaten anspråket. Enligt artikel 17.2 får kommissionen kontrollera att medlemsstaten visat tillbörlig omsorg i uppbörden men skall bara kontrollera definitivt fastställda anspråk som slutligen visat sig vara omöjliga att uppbära. Den obligatoriska kontrollen gäller avskrivningar på över 10 000 euro i egna medel.

Enligt artikel 17.2 i förordning nr 1150/2000 kan medlemsstaterna fritas från skyldigheten att tillhandahålla fastställda anspråk enligt artikel 17.1 för det första på grund av force majeure eller för det andra på grund av andra relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

När det gäller sådana relevanta omständigheter som i enskilda fall motiverar undantag från skyldigheten att tillhandahålla fastställda anspråk kontrollerar kommissionen att den nationella förvaltningen visat tillbörlig omsorg och följt gemenskapens tull- och finansbestämmelser, inklusive sektorsbestämmelser. Bedömningen tar i förekommande fall även hänsyn till hur de nationella bestämmelserna om förvaltning och tvångsindrivning tillämpats. Har bestämmelserna följts beviljar kommissionen undantag från skyldigheten att tillhandahålla anspråk.

Av bilaga 11 framgår vilka ärenden som lämnats till kommissionen enligt förfarandet. Under budgetår 1999 anmälde fem medlemsstater femton avskrivningar på sammanlagt 2,6 miljoner euro till kommissionen. Ytterligare 45 ärenden som avsåg budgetår 1999 anmäldes till kommissionen av fem medlemsstater. Dessa ärenden bedöms av den grupp företrädare för olika enheter inom kommissionen som bildades 1997, och som utarbetar en gemensam ståndpunkt för kommissionens räkning.

Av de ärenden som anmäldes av medlemsstaterna 1999 avsåg femton ärenden budgetår 1998. Av de femton ansökningarna som visas i den första tabellen i bilaga 11 biföll kommissionen tolv, eftersom en noggrann analys av alla lämnade uppgifter visat att beloppen är omöjliga att uppbära av skäl som inte kan tillskrivas medlemsstaterna i fråga. Två ansökningar avslogs däremot av kommissionen eftersom de berörda medlemsstaterna inte visat tillbörlig omsorg och inte utnyttjat alla befogenheter som EU:s och landets egen lagstiftning erbjuder för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen. I det sista ärendet har ytterligare information begärts, och ärendet kommer att avslutas så snart medlemsstaten lämnat kompletterande uppgifter.

År 2000 anmälde medlemsstaterna 45 avskrivningar för budgetår 1999 på sammanlagt 4,5 miljoner euro. Ärendena behandlas för närvarande. Bland dem finns 35 avskrivningar på sammanlagt 2,2 miljoner euro som anmälts av Tyskland. Ärendena har därmed ökat kraftigt, trots att förfarandet använts mer eller mindre regelbundet sedan 1997 av de sju medlemsstaterna Belgien, Tyskland, Danmark, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Förenade kungariket.

Medlemsstaternas praktiska tillämpning av de aktuella bestämmelserna är på det hela taget inte särskilt tillfredsställande. Medlemsstaterna anmälde bara 26 fall år 1997-1999 jämfört med 32 fall föregående period. De 26 fallen 1997-1999 avsåg sammanlagt 5 064 864 euro i anspråk, varav 60 % enbart i Förenade kungariket. Nationella indrivningsbestämmelser tycks uppenbarligen tvinga vissa medlemsstater att för gemenskapens räkning företa också sådana indrivningsåtgärder som är dömda att misslyckas.

Kommissionen anser att det finns påtagliga sakproblem dels avseende de nationella förvaltningarnas indrivningsåtgärder, dels avseende enhetlig tillämpning av artikel 17.2 i förordning nr 1552/89.

I förslaget om ändring av artikel 17.2 [103] görs tydlig skillnad på sådana belopp som förklaras omöjliga att uppbära genom motiverat administrativt beslut och belopp som förklaras omöjliga att uppbära efter fem år.

[103] KOM(97) 343 av den 3 juli 1997.

Ändringen ger alla medlemsstater möjlighet att efter fem år slutligen avföra belopp som inte uppburits ur B-räkenskaperna och utreda varför uppbörd varit omöjlig. Kommissionen har även föreslagit att dagens tröskelvärde för medlemsstaternas anmälan av avskrivningar bör höjas från dagens 10 000 euro till 50 000 euro.

Jämförelser av avskrivna belopp

Vid sidan av andra kontroller jämför kommissionen även avskrivningar enligt årsrapporten med de belopp som avförs ur de särskilda räkenskaperna genom kvartalsrapporter i enlighet med artikel 6.4 b i förordning nr 1150/2000.

Bilaga 12 visar resultaten av jämförelsen och förhållandet till avskrivningar efter anmälda bedrägerier och oegentligheter enligt artikel 6.5 i förordning nr 1150/2000.

Under 1999 anmälde medlemsstaterna 45 avskrivningar av belopp över 10 000 euro på sammanlagt 4,5 miljoner euro till kommissionen för utredning. I de särskilda räkenskaperna redovisades sammanlagt 12,57 miljoner euro i avskrivningar (oavsett beloppens storlek). Förhållandet bör tolkas med försiktighet, eftersom småbeloppen i de särskilda räkenskaperna tycks ge oproportionerligt stor effekt. Det stärker intrycket att vissa medlemsstater inte gör avskrivningar på det sätt som föreskrivs i bestämmelserna.

Nederländerna redovisar dessutom två avskrivningar på sammanlagt 1,6 miljoner euro utan att föra in något belopp i de särskilda räkenskaperna, vilket inte är normalt. Det är också förvånande att Belgien, Spanien och Italien fört in stora belopp i de särskilda räkenskaperna utan att ta upp några belopp över 10 000 euro i årsrapporterna för 1999.

Spanien uppgav i sin anmälan enligt artikel 6.5 i förordning nr 1150/2000 att 386 131 euro avskrivits 1999, men förde inte in något motsvarande belopp i de särskilda räkenskaperna.

Kommissionen anser att situationen inte är normal och uppmanar medlemsstaterna att anpassa sina särskilda räkenskaper till bestämmelserna och att lämna ytterligare uppgifter så att det blir möjligt att kontrollera att förfarandet enligt artikel 17.2 tillämpas på ett riktigt sätt.

Kommissionen har även jämfört justeringarna av de fastställda belopp som förts in i de särskilda räkenskaperna (82,6 miljoner euro) med avskrivningarna (12,5 miljoner euro). Beloppen är särskilt höga i vissa medlemsstater såsom Belgien, Spanien, Frankrike, Italien, Österrike och Förenade kungariket.

Kommissionen anser att det vore mer logiskt att ha problem med att uppbära anspråken än med att fastställa beloppen. Situationen tyder på sammanblandning av två förfaranden: dels systemet för att justera fastställda anspråk enligt artikel 8 i förordning nr 1150/2000, dels avskrivning av gemenskapens anspråk sedan problem med uppbörden konstaterats i vederbörlig ordning enligt artikel 17.2 i samma förordning.

På grund av diskrepanserna kommer kommissionen att fortsätta kontrollera uppbörden av de egna medlen, bland annat förfarandena för återvinning/återbetalning och indrivning av fordringar.

*Slutsatser och framtidsutsikter

De föreliggande uppgifterna leder kommissionen till slutsatsen att medlemsstaterna har gjort framsteg i redovisningen av sin kontrollverksamhet och dess resultat. Kommissionen konstaterar framför allt att fler uppgifter än tidigare tagits fram och anmälts.

Uppgifterna om kontrollverksamheten visar att antalet tulltransaktioner minskat generellt (med cirka 7 %). Analysen gav vid handen att fler efterhandskontroller görs. Det är svårt att jämföra förvaltningens organisation och rutiner (till exempel när det gäller datorisering) men trots vissa personalnedskärningar har produktiviteten i fråga om efterhandskontroller ökat överlag.

Bedrägerierna och oegentligheterna har utvecklats på ett motsägelsefullt sätt. Fler fall anmäls men de fastställda beloppen minskar, vilket talar för att de grova bedrägerierna minskat. Det kan även tyda på att förvaltningarnas spårningsmöjligheter generellt ökat.

När det gäller olika tullförfaranden tycks bedrägerierna och oegentligheterna ha glidit över från transiteringssystemet för att istället inriktats på den fria omsättningen. Smugglingen ligger på en stadigt hög nivå, men de grövsta överträdelserna avser felaktig varubeteckning eller klassificering enligt tulltaxan.

Kommissionen anser att artikel 17.2 fortfarande inte tillämpas tillräckligt väl, vilket kan bero på att medlemsstaterna inte förstår förfarandet eller till och med blandat samman förfarandet för justering av fastställda anspråk enligt artikel 8 med omöjlig uppbörd av skäl som inte kan tillskrivas medlemsstaterna enligt artikel 17.2. Bokföringsrutinerna tycks inte heller följa bestämmelserna, och viss förvirring tycks råda om hur de särskilda räkenskaperna skall föras (med uppgifter om alla avskrivningar).

Uppgifterna är inte så enhetliga att några definitiva tolkningar kan göras. Uppgifternas bristande kvalitet och tillförlitlighet beror på flera saker:

-De övergripande sifferuppgifterna om antalet deklarationer, personalstyrka och efterhandskontroller tar ingen hänsyn till medlemsstaternas olika sätt att organisera kontrollerna eller föra statistik. Flera uppgifter saknas, till exempel om hur datoriserat arbetet är eller om organisationsförändringar i förvaltningen som skulle kunna förklara variationer från ett budgetår till ett annat.

-Tre av medlemsstaterna anmäler inte bedrägerier och oegentligheter som avser belopp under 10 000 euro och vissa länder för inte närmare statistik över de olika tullförfarandenas sårbarhet. Uppbörden delar medlemsstaterna i två kategorier: vissa uppbär kring 20 % medan andra uppbär nära 80 %. Detta stärker intrycket att metoderna för att fastställa belopp och bokföra resultaten varierar lika mycket som tull- och rättsväsendets organisation.

-Jämförelsen av de fastställda beloppen i förhållande till antalet deklarationer visar att medlemsstaternas uppgifter inte alltid är enhetliga. Kommissionen noterar att inte heller avskrivningarna är enhetliga och att de varierar beroende på om de tas upp i årsrapporten, i de särskilda räkenskaperna eller på blanketter för anmälan av bedrägerier enligt artikel 6.5 i förordning nr 1150/2000.

Kommissionen erinrar om att syftet med årsrapporten enligt artikel 17.3 är att framhålla vilka insatser medlemsstaterna gjort för att nå de gemensamma målen. Medlemsstaterna bör inte bara uppfylla den skyldighet att uppbära traditionella egna medel som skärpts bland annat efter ändringen av f.d. artikel 209A i Amsterdamfördraget utan bör även följa upp och förbättra tullförvaltningarnas prestationer.

Indikatorerna i den här rapporten skall hjälpa var och en av medlemsstaterna att se över utvärderingsrutinerna och jämföra sina resultat med andra nationella förvaltningar som arbetar inom samma område, för att uppmärksamma och lösa eventuella problem som tagits upp ovan. Detta är ett led i arbetet med att åstadkomma ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna och gemenskapen om förvaltningen av traditionella egna medel.

Generaldirektoratet för budget vill höja kvaliteten på bedömningen och medlemsstaternas kontrollverksamhet och samtidigt lätta arbetsbördan för de nationella förvaltningarna. Därför planeras en närmare samordning med andra enheter för att dra nytta av och bidra till medlemsstaternas och kommissionens diskussioner om det nya beslutet "Tull 2002" [104] om resultatbedömning av tullkontroller och om uppbörd. Man vill även bidra till den årsrapport om skyddet av Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning och medlemsstaterna upprättar enligt artikel 280 i det nya fördraget.

[104] Europaparlamentets och rådets beslut nr 210/97/EG av den 19 december 1996 om antagandet av ett åtgärdsprogram för tullfrågor i gemenskapen ("Tull 2002"), EGT L 33, 4.2.1997), ändrat genom beslut nr 105/2000/EG av den 17 december 1999, särskilt artikel 7 och 12.

BILAGOR [105]

[105] Fotnoterna under tabellerna återger medlemsstaternas kommentarer i årsrapporterna.

BILAGA 1

Medlemsstaternas kontrollverksamhet 1999

>Plats för tabell>

BILAGA 2

>Plats för tabell>

edlemsstaternas kontrollverksamhet

Medlemsstaternas kontrollverksamhet

>Plats för tabell>

fortsättning)

BILAGA 3

Bedrägerier och oegentligheter: fastställda och uppburna belopp

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>

(Den växelkurs för euron som använts i tabellerna är en genomsnittskurs för 1999.)

BILAGA 4

Bedrägerier och oegentligheter: fastställda och uppburna belopp

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>

BILAGA 5

Bedrägerier och oegentligheter:

Fastställda belopp i B-räkenskaperna / Bokförda belopp

>Plats för tabell>

BILAGA 6

Årsrapporterna / Bedrägeriblanketterna

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>

1) Nettobelopp som skall uppbäras efter justeringar och avskrivningar m.m.

BILAGA 7

Tullförfarandenas sårbarhet för bedrägerier och oegentligheter (fastställda belopp)

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>

BILAGA 8

Tullförfarandenas sårbarhet för bedrägerier och oegentligheter

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>

BILAGA 9

Fri omsättning: Typ av bedrägeri eller oegentlighet

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>

BILAGA 10

Fri omsättning: Typ av bedrägeri eller oegentlighet

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>

BILAGA 11

Avskrivningar under 1999

>Plats för tabell>

BILAGA 11 (fortsättning)

Avskrivningar - årsrapport 1999 (anmält 2000)

>Plats för tabell>

BILAGA 12

Justerade och avskrivna belopp 1999

(Belopp i euro)

>Plats för tabell>