(1)

Syftet med detta direktiv är att fastställa en heltäckande ram för att effektivt förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer i hela unionen. Det sker genom att åtgärder skärps eller införs avseende följande områden: fastställande av brottsrekvisit och påföljder, skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning, stöd till brottsoffer, förbättrad datainsamling, förebyggande arbete, samordning och samarbete.

(2)

Jämställdhet mellan kvinnor och män och icke-diskriminering är centrala värden för unionen och grundläggande rättigheter enligt artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) respektive artiklarna 21 och 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Våld mot kvinnor och våld i nära relationer äventyrar just dessa värden och rättigheter, urholkar kvinnors och flickors rätt till jämställdhet på livets alla områden och är ett hinder för deras likvärdiga delaktighet i samhälle och arbetsliv.

(3)

Våld mot kvinnor och våld i nära relationer är en kränkning av grundläggande rättigheter såsom rätten till människans värdighet, rätten till liv och integritet, förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, rätten till frihet och säkerhet, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till icke-diskriminering, inbegripet på grund av kön, samt barnets rättigheter, vilka fastställs i stadgan och FN:s konvention om barnets rättigheter.

(4)

Genom detta direktiv stöds de internationella åtaganden som medlemsstaterna har gjort för att bekämpa och förebygga våld mot kvinnor och våld i nära relationer, särskilt FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och, i relevanta fall, Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet och Internationella arbetsorganisationens konvention om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet, som undertecknades den 21 juni 2019 i Genève.

(5)

Med tanke på det som utmärker brott som utgör våld mot kvinnor och våld i nära relationer är det nödvändigt att ta fram en heltäckande uppsättning regler som på ett riktat sätt angriper det kvarstående problemet med våld mot kvinnor och våld i nära relationer och tillgodoser de särskilda behoven hos brottsoffer som utsätts för sådant våld. De nuvarande bestämmelserna på unionsnivå och nationell nivå har visat sig vara otillräckliga för att effektivt bekämpa och förebygga våld mot kvinnor och våld i nära relationer. I synnerhet, även om Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU (3) och 2011/93/EU (4), som behandlar särskilda former av denna typ av våld, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU (5), som fastställer en allmän ram för brottsoffer, innehåller vissa skyddsåtgärder för brottsoffer, vilket i det här direktivet avser brottsoffer för våld mot kvinnor och våld i nära relationer, tillgodoser de inte brottsoffrens särskilda behov.

(6)

Våld mot kvinnor och våld i nära relationer kan förvärras om det sker i samband med diskriminering grundad på en kombination av kön och en eller flera andra diskrimineringsgrunder som avses i artikel 21 i stadgan, det vill säga ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk ståndpunkt eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning (intersektionell diskriminering). Medlemsstaterna bör därför ta vederbörlig hänsyn till brottsoffer som utsätts för sådan intersektionell diskriminering genom att vidta särskilda åtgärder. Personer som utsätts för intersektionell diskriminering löper större risk för att utsättas för könsrelaterat våld. Medlemsstaterna bör följaktligen ta hänsyn till denna ökade risknivå när de genomför de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv, särskilt när det gäller den individuella bedömningen för att identifiera brottsoffers skyddsbehov, specialiserat stöd till brottsoffer samt utbildning och information för yrkespersoner som sannolikt kommer att komma i kontakt med brottsoffer.

(7)

Brottsoffer löper ökad risk att utsättas för hot och vedergällning samt för sekundär och upprepad viktimisering. Medlemsstaterna bör säkerställa att särskild uppmärksamhet ägnas dessa risker och behovet av att skydda brottsoffrens värdighet och fysiska integritet. Tidigare bekantskap eller tidigare relation med gärningsmannen är en faktor som bör beaktas vid bedömningen av risken för vedergällning.

(8)

Brottsoffer bör kunna hävda sina rättigheter såväl före som under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden i enlighet med sina behov och på de villkor som anges i detta direktiv.

(9)

De bestämmelser i detta direktiv som avser brottsoffers rättigheter bör vara tillämpliga på alla brottsoffer för brottsliga gärningar som utgör våld mot kvinnor eller våld i nära relationer och som är straffbara enligt unionsrätten eller nationell rätt. Detta inbegriper de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv, nämligen kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, delning av intimt eller manipulerat material utan samtycke, nätstalkning, nättrakasserier, s.k. nätblottning och offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet samt brottsliga gärningar som omfattas av andra unionsrättsakter, särskilt direktiven 2011/36/EU och 2011/93/EU. Därtill omfattas vissa andra brott enligt nationell rätt som faller under definitionen av våld mot kvinnor. Det handlar bland annat om brott såsom kvinnomord, våldtäkt, sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, stalkning, tidiga äktenskap, tvångsaborter, tvångssterilisering och olika former av nätvåld, såsom sexuella trakasserier på nätet och nätmobbning. Våld i nära relationer är en form av våld som kan vara specifikt straffbelagd enligt nationell rätt eller ingå bland brott som begås inom familjen, i hemmiljön eller mellan tidigare eller nuvarande makar eller partner, oavsett om de delar hushåll eller inte. Enskilda medlemsstater kan göra en bredare tolkning av vad som utgör våld mot kvinnor enligt nationell straffrätt. Det bör noteras att det här direktivet inte behandlar hela spektrumet av brottsliga gärningar som utgör våld mot kvinnor.

(10)

Våld mot kvinnor är ett kvarstående uttryck för den strukturella diskriminering av kvinnor som är en följd av det historiskt ojämlika maktförhållandet mellan kvinnor och män. Det är en form av könsrelaterat våld som främst kvinnor och flickor utsätts för, av män. Det har sin grund i socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och egenskaper som ett visst samhälle anser vara lämpliga för kvinnor respektive män. Följaktligen bör ett genusmedvetet perspektiv beaktas vid genomförandet av detta direktiv.

(11)

Våld i nära relationer är ett allvarligt socialt problem som ofta förblir dolt. Det kan leda till allvarliga psykiska och fysiska trauman som får svåra följder för brottsoffrets privatliv och yrkesliv, eftersom gärningsmannen i många fall är en person som brottsoffret känner och tror sig kunna lita på. Sådant våld kan ta sig olika uttryck, bland annat fysiska, sexuella, psykiska och ekonomiska uttryck, och kan förekomma inom olika typer av relationer. Våld i nära relationer inbegriper ofta tvingande kontroll och kan förekomma oavsett om gärningsmannen delar eller har delat hushåll med brottsoffret.

(12)

Åtgärderna i detta direktiv är utformade för att tillgodose kvinnors och flickors särskilda behov, med tanke på att de enligt föreliggande uppgifter och studier drabbas i oproportionellt hög grad av de former av våld som omfattas av detta direktiv, nämligen våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Andra personer utsätts emellertid också för dessa former av våld och bör därför också omfattas av samma åtgärder för brottsoffer som föreskrivs i detta direktiv. Därför bör begreppet brottsoffer avse alla personer, oavsett kön, och om inget annat anges i detta direktiv bör alla brottsoffer åtnjuta de rättigheter som rör skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning, stöd till brottsoffer och förebyggande åtgärder.

(13)

Barns sårbarhet gör att det kan vara förödande för dem att bevittna våld i nära relationer. Barn som bevittnar våld i nära relationer inom familjen eller i hemmiljön åsamkas i många fall direkt psykisk och känslomässig skada som påverkar deras utveckling, och de löper ökad risk att drabbas av fysisk och psykisk sjukdom på både kort och lång sikt. Erkännandet av att barn som har åsamkats skada som en direkt följd av att ha bevittnat våld i nära relationer själva är brottsoffer är ett viktigt steg för att skydda de barn som lider på grund av våld i nära relationer.

(14)

I detta direktiv bör med behöriga myndigheter avses den eller de myndigheter som i enlighet med nationell rätt har utsetts som behöriga att utföra en uppgift som föreskrivs i detta direktiv. Varje medlemsstat bör fastställa vilka myndigheter som ska vara behöriga att utföra var och en av dessa uppgifter.

(15)

Enligt artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska ett direktiv med avseende på det resultat som ska uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Med tanke på den särskilda karaktären hos brottet kvinnlig könsstympning och behovet av att säkerställa skydd för brottsoffer som åsamkas särskild skada till följd av detta bör detta brott emellertid hanteras specifikt i medlemsstaternas straffrätt. Kvinnlig könsstympning är en kränkande och exploaterande sedvänja som är inriktad på kvinnors och flickors könsorgan och som används för att upprätthålla och hävda dominans över kvinnor och flickor och för att utöva social kontroll över kvinnors och flickors sexualitet. Det förekommer i samband med tvångsäktenskap för barn eller våld i nära relationer. Kvinnlig könsstympning kan förekomma som en traditionell sedvänja som vissa grupper utför på sina kvinnliga medlemmar. Till kvinnlig könsstympning bör räknas stympningsmetoder som utförs av icke-medicinska skäl och som orsakar irreparabla och livslånga skador för brottsoffren. Kvinnlig könsstympning leder till psykiska och sociala skador som allvarligt påverkar livskvaliteten för brottsoffret. Med skära bort bör avses att klitoris och de yttre blygdläpparna helt eller delvis avlägsnas. Med infibulation bör avses tillslutning av de yttre blygdläpparna genom att vulvans yttre del delvis sys ihop för att minska vaginalöppningen. Med på annat sätt stympa bör avses alla andra fysiska ändringar av kvinnans könsorgan.

(16)

Tvångsäktenskap är en form av våld som är förenat med allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna och i synnerhet av kvinnors och flickors rätt till fysisk integritet, frihet, självständighet, fysisk och psykisk hälsa, sexuell och reproduktiv hälsa, utbildning och privatliv. Fattigdom, arbetslöshet, sedvänjor och konflikter är ytterligare faktorer som främjar tvångsäktenskap. Fysiskt och sexuellt våld och hot om våld är former av tvång som ofta används för att tvinga en kvinna eller flicka att gifta sig. Olika former av fysiskt och psykiskt utnyttjande och våld, till exempel sexuellt utnyttjande, förekommer ofta i samband med tvångsäktenskap. Det är därför nödvändigt att alla medlemsstater kriminaliserar tvångsäktenskap och ålägger gärningsmännen lämpliga påföljder. Detta direktiv påverkar inte de definitioner av äktenskap som fastställs i nationell eller internationell rätt. Medlemsstaterna bör vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa en preskriptionstid som möjliggör utredning, åtal, rättegång och dom i fråga om tvångsäktenskap. Med tanke på att brottsoffer som utsätts för tvångsäktenskap ofta är underåriga bör preskriptionstiderna löpa under en tidsperiod som är tillräckligt lång och står i proportion till hur allvarligt brottet är, så att rättsliga förfaranden effektivt kan inledas efter det att brottsoffret har uppnått 18 års ålder.

(17)

Det är nödvändigt att fastställa harmoniserade definitioner av brott och påföljder avseende vissa former av nätvåld som innebär att våldet har ett nära samband med användningen av informations- och kommunikationsteknik (IKT) och denna teknik används för att avsevärt öka brottets skadeverkningar och därigenom ändra brottets särdrag. Nätvåld är i synnerhet inriktat på och drabbar kvinnliga politiker, journalister och människorättsförsvarare. Människorättsförsvarare är individer, grupper och organisationer som främjar och skyddar de universellt erkända mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Effekten av nätvåld kan vara att kvinnor tystas och inte kan delta i samhället på samma villkor som män. Nätvåld drabbar också kvinnor och flickor i oproportionellt hög grad i olika utbildningssammanhang, till exempel på skolor och universitet, vilket får förödande konsekvenser för deras fortsatta utbildning och psykiska hälsa, leder till social utestängning, ångest och en risk för självskadebeteenden och i extrema fall kan leda till självmord.

(18)

Användningen av IKT medför en risk att vissa former av nätvåld förstärks genom att spridningen sker enkelt, snabbt och i stor omfattning, vilket leder till en uppenbar risk för djupgående och långvariga skador för brottsoffret. Potentialen för en sådan förstärkning, som är ett rekvisit för flera av de nätvåldsbrott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv, bör avspeglas i att det handlar om att med hjälp av IKT göra visst material tillgängligt för allmänheten. Tillgängligt för allmänheten och allmänt tillgängligt bör förstås som att materialet potentiellt kan nå ut till ett antal personer. Begreppen bör tolkas och tillämpas med hänsyn till omständigheterna, inklusive den teknik som används för att göra materialet tillgängligt. Mot bakgrund av att det endast ska fastställas minimiregler för de allvarligaste formerna av nätvåld har de relevanta brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv dessutom begränsats till gärningar som sannolikt kommer att åsamka brottsoffret allvarlig skada eller allvarlig psykisk skada eller till gärningar som sannolikt kommer att få brottsoffret att känna allvarlig fruktan för sin egen eller närståendes säkerhet. Vid bedömningen av huruvida gärningen sannolikt kommer att åsamka allvarlig skada bör de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall beaktas, utan att detta påverkar domstolsväsendets oberoende. Sannolikheten för att åsamka allvarlig skada kan härledas ur objektiva faktiska omständigheter. I detta direktiv fastställs en rättslig minimiram i detta avseende, och det står medlemsstaterna fritt att anta eller behålla strängare straffrättsliga bestämmelser.

(19)

Särskilt med tanke på att det ofta kan spridas enkelt, snabbt och i stor omfattning, men även med tanke på dess intima karaktär, kan det vara mycket skadligt för brottsoffer att bilder, videor eller liknande material som visar handlingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar utan den personens samtycke görs tillgängliga för allmänheten med hjälp av IKT. Det relevanta brott för vilket brottsrekvisit fastställs i detta direktiv bör omfatta alla typer av sådant material, till exempel bilder, fotografier och videor, inbegripet sexualiserade bilder, ljudklipp och videoklipp. Det bör omfatta situationer där materialet görs tillgängligt för allmänheten med hjälp av IKT utan brottsoffrets samtycke, oavsett om brottsoffret har gett sitt samtycke till att materialet har framställts eller om personen har överfört det till en annan person. Brottet bör också omfatta framställning, manipulering eller ändring, till exempel genom bildredigering, inbegripet genom artificiell intelligens, utan samtycke av material som gör att det ser ut som om en person ägnar sig åt sexuella handlingar, om materialet sedan utan den personens samtycke görs tillgängligt för allmänheten med hjälp av IKT. Sådan framställning, manipulering eller ändring bör inbegripa framställning av så kallade deepfakes, som innebär att materialet märkbart liknar en verklig person, ett föremål, en plats eller en annan enhet eller händelse, visar en persons sexuella handlingar och felaktigt skulle kunna uppfattas som autentiskt eller sanningsenligt. För att på ett effektivt sätt kunna skydda brottsoffer bör även hot om sådana gärningar omfattas.

(20)

Spridning av bilder, videor eller annat material som visar handlingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar utan den personens samtycke till allmänheten med hjälp av IKT bör inte kriminaliseras i de fall där det är nödvändigt att inte kriminalisera för att säkerställa de grundläggande rättigheter som skyddas enligt stadgan, särskilt yttrandefriheten, inbegripet friheten att ta emot och sprida information och idéer i ett öppet och demokratiskt samhälle samt friheten för konst och vetenskap, inbegripet den akademiska friheten. Brottet bör inte heller omfatta offentliga myndigheters hantering av material, särskilt inte hantering som syftar till att genomföra straffrättsliga förfaranden eller till att förebygga, upptäcka eller utreda brott, och medlemsstaterna bör kunna undanta en person från ansvar under särskilda omständigheter, till exempel om telefon- eller internetbaserade stödlinjer hanterar material för att kunna anmäla ett brott till myndigheterna.

(21)

Nätstalkning är en modern form av våld som ofta begås mot familjemedlemmar eller personer som bor i samma hushåll som gärningsmannen, men som även begås av före detta partner eller bekanta. Gärningsmannen missbrukar i många fall tekniska lösningar för att intensifiera det tvång och den kontroll, manipulering och övervakning som brottsoffret utsätts för, vilket förstärker brottsoffrets rädsla, ångest och gradvisa isolering från vänner, familj och arbete. Därför bör minimiregler för nätstalkning fastställas. Brottet nätstalkning bör omfatta upprepad eller varaktig övervakning av brottsoffret med hjälp av IKT, utan brottsoffrets samtycke eller lagligt tillstånd. Sådan övervakning kan ske genom behandling av brottsoffrets personuppgifter, till exempel genom identitetsstöld, genom stöld av lösenord, genom hackning av brottsoffrets utrustning via hemlig installation av tangentloggningsprogram för att komma åt brottsoffrets privata utrymmen, genom installation av spårningsappar, inbegripet stalkerprogram, eller genom stöld av brottsoffrets utrustning. Brottet nätstalkning bör dessutom omfatta övervakning av brottsoffret, utan brottsoffrets samtycke eller tillstånd, med hjälp av teknisk utrustning som är uppkopplad via sakernas internet, till exempel smarta hushållsapparater. Det kan dock finnas situationer där övervakning utförs av legitima skäl, till exempel i samband med att föräldrar kontrollerar var deras barn befinner sig och vad de gör på nätet, i samband med att släktingar övervakar hälsotillståndet hos sjuka, äldre eller utsatta personer eller personer med funktionsnedsättning eller vid mediebevakning och underrättelseinhämtning genom öppna källor.

(22)

Straffrättsligt ansvar bör begränsas till situationer där övervakning sannolikt kommer att åsamka brottsoffret allvarlig skada. Vid bedömningen av om en handling sannolikt kommer att åsamka allvarlig skada bör fokus ligga på huruvida handlingen normalt sett skulle åsamka brottsoffret skada.

(23)

I definitionen av brottet nätstalkning bör begreppet spårning avse spårning av var en person befinner sig och hur personen förflyttar sig, medan begreppet övervakning bör avse bevakning av en person i mer allmän bemärkelse, inbegripet observation av vad personen gör. I samband med nätstalkning syftar båda åtgärderna i slutändan till att kontrollera en person.

(24)

Minimiregler för brottet nättrakasserier bör fastställas för att täcka de allvarligaste formerna av nättrakasserier. Detta bör inbegripa att med hjälp av IKT upprepade gånger eller varaktigt uppträda hotfullt mot en person, åtminstone om gärningen inbegriper hot om att begå brott och gärningen sannolikt kommer att få den berörda personen att känna allvarlig fruktan för sin egen eller närståendes säkerhet. Detta bör också inbegripa att tillsammans med andra, med hjälp av IKT och på ett allmänt tillgängligt sätt, uppträda hotfullt eller kränkande gentemot en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka denna person allvarlig psykisk skada. Sådana omfattande attacker, inbegripet samordnade mobbattacker på nätet, kan leda till attacker utanför nätet eller orsaka betydande psykiskt lidande och i extrema fall leda till att brottsoffret begår självmord. Sådana attacker är ofta inriktade på framstående kvinnliga politiker, journalister och människorättsförsvarare eller på annat sätt välkända kvinnor, men kan också förekomma i andra sammanhang, till exempel på universitet, i skolor och på arbetsplatser. Sådant nätvåld bör bekämpas i synnerhet när attackerna sker i stor skala, till exempel i form av mobbtrakasserier som utförs av ett stort antal personer. Minimireglerna för brottet nättrakasserier bör också omfatta sändning av en oönskad bild eller videofilm eller annat liknande oönskat material föreställande könsorgan till en person (nätblottning), om gärningen sannolikt kommer att åsamka denna person allvarlig psykisk skada. Nätblottning är ett vanligt förekommande sätt att skrämma eller tysta kvinnor. Minimireglerna för brottet nättrakasserier bör också innehålla regler om situationer där brottsoffrets personuppgifter görs tillgängliga för allmänheten med hjälp av IKT, utan brottsoffrets samtycke, i syfte att uppmana andra att åsamka brottsoffret fysisk eller allvarlig psykisk skada (doxning).

(25)

Den ökade användningen av internet och sociala medier har under de senaste åren lett till en kraftig ökning av offentliga uppmaningar till våld och hat, inbegripet på grund av kön. Förutom att hatpropaganda på nätet kan spridas enkelt, snabbt och i stor omfattning förvärras detta problem av att människors hämningar minskar på nätet, eftersom den förmodade anonymiteten på internet och känslan av att kunna undgå straff sänker den mentala spärren mot att ägna sig åt hatpropaganda. Kvinnor utsätts ofta för sexistisk och kvinnofientlig hatpropaganda på nätet, vilket kan eskalera till hatbrott utanför nätet. Sådana gärningar måste förebyggas eller stoppas i ett tidigt skede. Det språk som används i den typen av uppvigling hänvisar inte alltid direkt till den berörda personens kön, men fördomarna framgår av materialets samlade innehåll eller kontext.

(26)

Offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet är ett brott som förutsätter att uppmaningen inte uttrycks i ett rent privat sammanhang, utan offentligt genom användning av IKT. Det bör därför kräva spridning till allmänheten, vilket bör förstås som att ett visst material som utgör uppmaning till våld eller hat görs tillgängligt med hjälp av IKT för ett potentiellt obegränsat antal personer, det vill säga att materialet görs lätt tillgängligt för användare i allmänhet utan att det krävs någon ytterligare åtgärd från materialleverantörens sida, oberoende av huruvida dessa personer verkligen tar del av informationen i fråga. Om tillgång till materialet kräver registrering eller tillträde till en grupp av användare bör informationen därför anses spridd till allmänheten endast när användare som söker tillgång till materialet automatiskt registreras eller ges tillträde utan att någon beslutar om eller väljer ut vem som ska ges tillgång till materialet. När behöriga myndigheter bedömer huruvida material kan klassificeras som att det utgör en uppmaning till hat eller våld bör de ta hänsyn till den grundläggande rätten till yttrandefrihet, som fastställs i artikel 11 i stadgan.

(27)

För att säkerställa att en rimlig avvägning görs mellan yttrandefriheten och lagföringen av brottet offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet bör medlemsstaterna kunna välja att enbart bestraffa gärningar som begås på ett sätt som sannolikt kommer att störa allmän ordning eller som är hotfulla, otillbörliga eller kränkande. Tillämpningen av dessa villkor, när så krävs enligt nationell rätt, bör inte få till följd att den ändamålsenliga verkan av den bestämmelse som fastställer brottsrekvisit för brottet offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet undergrävs.

(28)

Påföljderna för de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv bör vara effektiva, proportionella och avskräckande. Därför bör miniminivåer för maximala fängelsestraff fastställas för fysiska personer. Det maximala fängelsestraff som i detta direktiv föreskrivs för de brott som begås av fysiska personer bör vara tillämpligt på åtminstone de allvarligaste formerna av sådana brott.

(29)

Brottsoffer bör enkelt kunna anmäla våld mot kvinnor eller våld i nära relationer och lägga fram bevisning utan att utsättas för sekundär eller upprepad viktimisering. Det är av yttersta vikt att brottsoffer i samband med anmälan hänvisas till en specialiserad kontaktperson när så är möjligt, oavsett om en brottsanmälan lämnas in eller inte. Kontaktpersonen skulle kunna vara en utbildad polis eller någon annan person som utbildats för att bistå brottsoffer.

(30)

Medlemsstaterna bör göra det möjligt att anmäla våld mot kvinnor eller våld i nära relationer på nätet eller via annan lättillgänglig och säker IKT, utöver möjligheten att göra en fysisk anmälan, åtminstone när det rör sig om nätbrotten delning av intimt eller manipulerat material utan samtycke, nätstalkning, nättrakasserier och offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet, för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv. Brottsoffer bör kunna ladda upp material som har anknytning till anmälan, till exempel skärmdumpar av den påstådda våldsgärningen.

(31)

Mot bakgrund av särdragen hos våld mot kvinnor och våld i nära relationer och den ökade risken för att brottsoffer drar tillbaka sin anmälan trots att de har utsatts för ett brott är det viktigt att relevant bevisning samlas in på ett heltäckande sätt så tidigt som möjligt, i enlighet med tillämpliga nationella förfaranderegler.

(32)

Medlemsstaterna kan utvidga rättshjälpen, inbegripet kostnadsfri rättshjälp, till att omfatta brottsoffer som anmäler brott, om detta föreskrivs i nationell rätt. När medlemsstaterna bedömer brottsoffrets resurser i syfte att besluta huruvida rättshjälp ska beviljas bör de beakta om brottsoffret har faktisk tillgång till sina ekonomiska resurser. Våld i nära relationer kan leda till att gärningsmannen utövar ekonomisk kontroll över brottsoffret, vilket innebär att brottsoffret kanske inte har faktisk tillgång till sina egna ekonomiska resurser.

(33)

När det gäller våld i nära relationer och våld mot kvinnor, i synnerhet våld som begås av nära familjemedlemmar eller nära partner, kan brottsoffer vara utsatta för sådan press från gärningsmannens sida att de inte vågar vända sig till behöriga myndigheter, även om deras liv är i fara. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att deras regler om tystnadsplikt inte utgör ett hinder för att personal inom hälso- och sjukvården ska kunna göra en anmälan till de behöriga myndigheterna om de har rimliga skäl att anta att det finns överhängande risk att brottsoffret kan åsamkas allvarlig fysisk skada. Sådana anmälningar är motiverade eftersom handlingarna i fråga kanske inte anmäls av dem som utsätts för eller direkt bevittnar dem. I fråga om våld i nära relationer eller våld mot kvinnor som drabbar barn är det också ofta just en utomstående part som noterar att barnet uppträder annorlunda eller har fysiska skador. Barn måste skyddas effektivt mot sådana former av våld och lämpliga åtgärder vidtas utan dröjsmål. Därför bör yrkespersoner som kommer i kontakt med barn som är brottsoffer, däribland personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten eller utbildningsväsendet, inte begränsas av regler om tystnadsplikt om de har rimliga skäl att anta att ett barn har åsamkats allvarlig fysisk skada. Om yrkespersoner anmäler sådana fall av våld bör medlemsstaterna säkerställa att de inte hålls ansvariga för brott mot tystnadsplikten. Rätten till förtrolig kommunikation mellan advokat och klient bör dock skyddas i enlighet med artikel 7 i stadgan, vilket motiveras av den grundläggande roll som advokater har i ett demokratiskt samhälle. Om så föreskrivs i nationell rätt bör även prästers tystnadsplikt eller motsvarande principer som är tillämpliga för att skydda religionsfriheten skyddas. Yrkespersoners möjlighet att anmäla sådana fall av våld påverkar inte heller nationella regler om källors konfidentialitet som är tillämpliga på medier.

(34)

För att motverka underrapportering i fall där brottsoffret är ett barn bör det fastställas anmälningsförfaranden som är säkra och anpassade till barn. Ett exempel på detta kan vara att behöriga myndigheter använder ett enkelt och lättfattligt språk när de genomför förhör. Medlemsstaterna bör i möjligaste mån säkerställa att personal som är specialutbildad inom omhändertagande av och stöd till barn finns på plats för att bistå dem under anmälningsförfarandena. Det kan finnas omständigheter där sådant bistånd kanske inte är relevant, till exempel på grund av barnets mognad eller om anmälan görs på nätet, eller där sådant bistånd kan visa sig vara svårt att erbjuda, till exempel i glesbefolkade områden.

(35)

Det är viktigt att medlemsstaterna säkerställer att brottsoffer som är tredjelandsmedborgare, oavsett uppehållsstatus, inte avskräcks från att anmäla fall av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer och att de behandlas på ett icke-diskriminerande sätt när det gäller deras uppehållsstatus i enlighet med målen i direktiv 2012/29/EU. För att alla brottsoffer ska kunna skyddas från upprepat våld är det viktigt att tillämpa en strategi som sätter brottsoffren i centrum. Det bör i synnerhet säkerställas att verkställigheten av återvändandeförfarandet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (6) inte hindrar brottsoffer från att utöva rätten att höras enligt direktiv 2012/29/EU. Medlemsstaterna kan, i enlighet med direktiv 2008/115/EG, av ömmande skäl eller av humanitära eller andra skäl, bevilja ett självständigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium och måste fullgöra skyldigheten enligt det direktivet att så långt som möjligt beakta utsatta personers särskilda behov under tidsfristen för frivillig avresa, om en sådan tidsfrist har beviljats enligt det direktivet.

(36)

Dröjsmål i handläggningen av anmälningar av våld mot kvinnor och våld i nära relationer kan medföra särskilda risker för brottsoffer som är utsatta för sådant våld, eftersom de fortfarande kan befinna sig i omedelbar fara och gärningsmännen ofta är nära familjemedlemmar eller makar. Behöriga myndigheter bör därför ha lämplig utbildning och tillräcklig sakkunskap och effektiva utredningsverktyg för att utreda och lagföra sådana handlingar, utan att behöva inrätta specialiserade tjänster eller enheter.

(37)

Utredning eller lagföring av våldtäkt bör inte vara beroende av att brottsoffret eller brottsoffrets företrädare anmäler sådana handlingar eller av en anmälan från brottsoffret eller brottsoffrets företrädare. På samma sätt bör det straffrättsliga förfarandet fortsätta även om brottsoffret drar tillbaka anmälan. Detta påverkar inte åklagarmyndigheternas utrymme för att utifrån en skönsmässig bedömning avbryta det straffrättsliga förfarandet av andra skäl, till exempel om de finner att det inte finns tillräcklig bevisning för att fortsätta det straffrättsliga förfarandet.

(38)

Brottsoffer som utsätts för våld i nära relationer och sexuellt våld behöver i många fall omedelbart skydd och särskilt stöd, till exempel när det rör sig om våld i nära relationer, där återfallsfrekvensen tenderar att vara hög. Därför bör en individuell bedömning av brottsoffrets behov inledas så tidigt som möjligt, till exempel i samband med brottsoffrets första kontakt med behöriga myndigheter, så snart som möjligt efter brottsoffrets första kontakt med behöriga myndigheter eller så snart det uppstår misstanke om att personen utsätts för våld i nära relationer eller sexuellt våld. Detta kan ske innan ett brottsoffer gjort en formell brottsanmälan, eller på behöriga myndigheters eget initiativ om en utomstående part anmäler brottet.

(39)

Vid bedömningen av brottsoffrets skydds- och stödbehov bör det främsta syftet vara att säkerställa brottsoffrets säkerhet och erbjuda särskilt anpassat stöd genom att bland annat ta hänsyn till brottsoffrets individuella omständigheter. Exempel på omständigheter som kräver särskild uppmärksamhet kan vara det faktum att brottsoffret är gravid, brottsoffrets beroendeställning till eller relation med gärningsmannen eller den misstänkte, risken för att brottsoffret återvänder till gärningsmannen eller den misstänkte, en nyligen skedd separation från gärningsmannen eller den misstänkte, den potentiella risken för att barn används för att utöva kontroll över brottsoffret, riskerna för brottsoffer med funktionsnedsättning och användningen av sällskapsdjur för att utöva påtryckningar på brottsoffret. Den grad av kontroll som gärningsmannen eller den misstänkte utövar över brottsoffret, oavsett om den är psykisk eller ekonomisk, bör också beaktas.

(40)

För att säkerställa att brottsoffer får ett heltäckande stöd och skydd bör alla behöriga myndigheter och relevanta organ, vilket inte bör vara begränsat till brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheter, delta i bedömningen av riskerna för brottsoffer och vad som kan vara lämpliga stödåtgärder på grundval av tydliga riktlinjer som utfärdats av medlemsstaterna. Sådana riktlinjer bör omfatta faktorer som ska beaktas vid bedömningen av den risk som en gärningsman eller misstänkt utgör, bland annat att misstänkta personer som åtalats för mindre förseelser lika sannolikt kan vara lika farliga som de som åtalats för allvarligare brott, i synnerhet när det rör sig om våld i nära relationer och stalkning. Behöriga myndigheter bör regelbundet se över den individuella bedömningen för att säkerställa att brottsoffret inte har fått nya skydds- eller stödbehov som inte tillgodoses. En sådan omprövning skulle kunna göras vid viktiga tidpunkter i processen, såsom vid inledandet av ett domstolsförfarande, meddelandet av en dom eller ett beslut eller i samband med förfaranden för omprövning av vårdnadsarrangemang eller umgängesrätt.

(41)

För att sekundär eller upprepad viktimisering, hot och vedergällning ska kunna undvikas bör närstående omfattas av samma skyddsåtgärder som brottsoffret, såvida det inte finns indikationer på att de närstående inte har särskilda behov. Behöriga myndigheter bör bedöma om det finns indikationer på att den närstående inte har några särskilda skyddsbehov, eftersom en åtgärd grundad på ett felaktigt antagande om särskilda skyddsbehov skulle vara oproportionell om det kan fastställas att det inte finns några särskilda skyddsbehov. På grund av sin sårbarhet löper närstående under 18 år särskilt hög risk att åsamkas känslomässig skada som inverkar negativt på deras utveckling. Om detta föreskrivs i nationell rätt kan andra närstående också anses löpa liknande risk.

(42)

Brottsoffer behöver i många fall särskilt stöd. För att säkerställa att brottsoffer verkligen erbjuds stöd bör behöriga myndigheter hänvisa dem till lämpliga stödtjänster. Detta bör särskilt vara fallet om en individuell bedömning visar att brottsoffret har särskilda stödbehov. Vid fastställandet av huruvida barn som är brottsoffer ska hänvisas till stödtjänster bör dessa brottsoffers bästa komma i främsta rummet, i enlighet med artikel 24 i stadgan. Medlemsstaterna bör säkerställa att behöriga myndigheters behandling av relaterade personuppgifter grundas på lag i enlighet med de relevanta bestämmelserna om laglig behandling av personuppgifter i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (7) och i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (8). Sådan lagstiftning bör innehålla lämpligt skydd av personuppgifter som är förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa enskildas grundläggande rättigheter och intressen. Om behöriga myndigheter överför brottsoffers personuppgifter i samband med att de hänvisar dem till stödtjänster bör de säkerställa att de överförda uppgifterna begränsas till vad som är nödvändigt för att informera stödtjänsterna om omständigheterna i fallet så att brottsoffren kan få lämpligt stöd och skydd. En stödtjänst bör lagra personuppgifter endast under så lång tid som är nödvändigt och under alla omständigheter inte längre än fem år, eller en kortare tidsperiod om detta fastställs i nationell rätt, efter den sista kontakten mellan stödtjänsten och brottsoffret.

(43)

Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det går att fatta beslut om akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder i syfte att säkerställa ett effektivt skydd för brottsoffer och närstående.

(44)

Utan att detta utgör ett alternativ till att gripa och kvarhålla misstänkta och gärningsmän, vilka alltjämt omfattas av nationell rätt, bör medlemsstaterna säkerställa att beslut om akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder kan utfärdas i situationer av omedelbar fara, till exempel om skada är nära förestående eller redan har tillfogats och sannolikt kommer att tillfogas igen, och att brottsoffren, i sådana relevanta situationer och när sådana beslut enligt nationell rätt är föremål för en ansökan från brottsoffret, informeras om möjligheten att ansöka om sådana beslut.

(45)

Skyddsorder kan till exempel förbjuda en gärningsman eller en misstänkt att gå in i vissa lokaler, att komma inom ett fastställt avstånd från brottsoffret eller närstående eller att kontakta dem, inbegripet via onlinegränssnitt. Skyddsorder kan även till exempel förbjuda innehav av skjutvapen eller dödliga vapen om det är nödvändigt. Akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder bör gälla antingen för en viss tid eller tills de ändras eller upphävs.

(46)

Elektronisk övervakning gör det möjligt att, i förekommande fall, säkerställa efterlevnaden av akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder, registrera bevis på överträdelser av sådana beslut och förbättra övervakningen av gärningsmännen. Om elektronisk övervakning är tillgänglig, lämplig och relevant, med beaktande av omständigheterna i ärendet och förfarandets rättsliga karaktär, bör sådan övervakning övervägas för att säkerställa att akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder verkställs. När elektronisk övervakning används bör brottsoffret alltid informeras om dess kapacitet och begränsningar.

(47)

För att akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder ska vara effektiva bör överträdelser av sådana beslut vara föremål för påföljder. Det kan handla om straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder och kan omfatta fängelsestraff, böter eller varje påföljd som är effektiv, proportionell och avskräckande. Det är mycket viktigt att brottsoffer har möjlighet att få information om en överträdelse av akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder, om en sådan överträdelse skulle kunna påverka deras säkerhet. Eftersom överträdelser av akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder kan öka riskerna och kräva att ytterligare skydd införs, bör vid behov en omprövning av den individuella bedömningen övervägas efter att en överträdelse anmälts.

(48)

Att bevisning som rör brottsoffrets tidigare sexuella beteende, sexuella preferenser eller klädsel läggs fram för att ifrågasätta trovärdigheten och frånvaron av samtycke från brottsoffrets sida i fall av sexuellt våld, i synnerhet våldtäkt, kan bidra till att upprätthålla skadliga stereotyper avseende brottsoffer och leda till upprepad eller sekundär viktimisering. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att bevisning som rör brottsoffrets tidigare sexuella beteende, eller andra därmed sammanhängande aspekter av brottsoffrets privatliv, tillåts endast om det är nödvändigt för att bedöma en specifik fråga i det aktuella ärendet eller för att utöva rätten till försvar.

(49)

Med tanke på den alldeles särskilda karaktären hos, och de alldeles särskilda omständigheterna kring, brotten våld mot kvinnor och våld i nära relationer har riktlinjer för brottsbekämpande myndigheter och åklagarmyndigheter ett värde i sig. På grund av brottsoffers särskilda sårbarheter är vägledning om hur de bör behandlas i varje skede av processen av avgörande betydelse för att öka medvetenheten och undvika upprepad viktimisering i samband med hanteringen av dessa typer av brott. Riktlinjer för åklagarmyndigheter kan betraktas som både en handbok för förfaranden och ett referensverk för bästa praxis. Särskilt när det gäller att närma sig brottsoffer och behandla dem utifrån deras unika situation och erfarenhet kan specialiserade tjänster för kvinnor erbjuda expertrådgivning och expertvägledning med utgångspunkt i deras dagliga kontakter med brottsoffer. Medlemsstaterna uppmuntras att samråda och samarbeta med specialiserade tjänster för kvinnor i samband med att sådana riktlinjer utarbetas och ses över. Medlemsstaterna bör se över sina riktlinjer för brottsbekämpande myndigheter och åklagarmyndigheter när det sker en viktig utveckling i deras rättsliga ramar eller samhället i stort. Det skulle bland annat kunna handla om tillfällen då befintliga lagar eller fast rättspraxis ändras väsentligt eller nya våldstendenser eller våldsformer uppstår, och särskilt om tillfällen då den tekniska utvecklingen leder till nya former av nätvåld.

(50)

Eftersom våld mot kvinnor och våld i nära relationer är komplexa och allvarliga brott och med tanke på brottsoffrens särskilda stödbehov bör medlemsstaterna säkerställa att utsedda organ tillhandahåller ytterligare stöd och vidtar åtgärder för att förhindra sådana brott. Med tanke på deras sakkunskap i frågor som rör diskriminering på grund av kön är de nationella jämställdhetsorgan som inrättats i enlighet med rådets direktiv 2004/113/EG (9) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG (10) och 2010/41/EU (11) väl lämpade att fullgöra dessa uppgifter. Medlemsstaterna bör säkerställa att dessa organ förses med tillräckliga personalresurser och ekonomiska resurser så att de effektivt kan utföra sina uppgifter.

(51)

Vissa brott som omfattas av detta direktiv innebär en ökad risk för upprepad, långvarig eller till och med oavbruten viktimisering. Denna risk uppstår särskilt i samband med brott som innebär att material som är ett resultat av vissa typer av nätvåld görs tillgängligt med hjälp av IKT, med tanke på hur lätt och snabbt sådant material kan spridas i stor skala och hur svårt det ofta är att avlägsna sådant material. Risken kvarstår normalt sett även efter en fällande dom. För att effektivt skydda rättigheterna för brottsoffer som utsatts för sådana brott bör medlemsstaterna därför vidta lämpliga åtgärder i syfte att skyndsamt avlägsna materialet i fråga. Med tanke på att avlägsnande vid källan kanske inte alltid är möjligt, till exempel på grund av rättsliga eller praktiska svårigheter med att verkställa eller genomdriva ett föreläggande om avlägsnande, bör medlemsstaterna även tillåtas föreskriva åtgärder för att skyndsamt göra sådant material oåtkomligt.

(52)

Bestämmelserna i detta direktiv om förelägganden om och andra åtgärder för att avlägsna relevant material eller göra det oåtkomligt bör inte påverka tillämpliga regler i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 (12). Sådana förelägganden bör i synnerhet vara förenliga med förbudet mot att införa en allmän övervakningsskyldighet eller en allmän aktiv undersökningsplikt och med de särskilda kraven i den förordningen vad gäller förelägganden om att avlägsna olagligt onlineinnehåll.

(53)

Åtgärder som syftar till att skyndsamt avlägsna material eller göra material oåtkomligt bör i synnerhet innefatta ett bemyndigande av nationella myndigheter att förelägga värdtjänstleverantörer att avlägsna en eller flera specifika delar av materialet i fråga eller att göra dem oåtkomliga. De nationella myndigheterna bör också kunna förelägga andra berörda leverantörer av förmedlingstjänster att förhindra åtkomsten.

(54)

Alla åtgärder för att avlägsna material eller göra det oåtkomligt, i synnerhet förelägganden om att avlägsna material eller göra det oåtkomligt, kan påverka rättigheter och intressen hos andra parter än brottsoffren, såsom innehållsleverantörerna, de värdtjänstleverantörer vars tjänster används och slutanvändarna av dessa tjänster, och likaså allmänintresset. Det bör därför säkerställas att sådana förelägganden och andra åtgärder bara kan vidtas på ett transparent sätt och att tillräckliga skyddsåtgärder föreskrivs för att säkerställa att de är begränsade till vad som är nödvändigt och proportionellt, att det råder visshet om rättsläget, att värdtjänstleverantörer, andra berörda leverantörer av förmedlingstjänster och innehållsleverantörer kan utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med nationell rätt samt att en rättvis avvägning görs mellan alla berörda rättigheter och intressen, inbegripet alla berörda parters grundläggande rättigheter enligt stadgan. Det är viktigt att en noggrann avvägning görs mellan alla berörda rättigheter och intressen i varje enskilt fall.

(55)

Med tanke på att material som kan behöva avlägsnas eller göras oåtkomligt enligt förelägganden eller andra åtgärder inom ramen för detta direktiv kan ha betydelse när det gäller att utreda eller lagföra de relevanta brotten enligt straffrätten bör nödvändiga åtgärder vidtas så att de behöriga myndigheterna vid behov kan få tillgång till eller säkra sådant material. Sådana åtgärder kan till exempel vara krav på berörda värdtjänstleverantörer eller andra berörda leverantörer av förmedlingstjänster att översända materialet till dessa myndigheter eller att bevara det under en begränsad period som inte är längre än nödvändigt. Alla sådana åtgärder bör säkerställa att materialet säkras, vara begränsade till vad som är rimligt och proportionellt och överensstämma med tillämpliga regler om skydd av personuppgifter.

(56)

För att undvika sekundär viktimisering bör brottsoffer kunna få skadestånd i samband med det straffrättsliga förfarandet.

(57)

Specialiserade stödtjänster bör erbjuda stöd till brottsoffer som utsatts för alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, inbegripet sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, tvångsabort och tvångssterilisering, sexuella trakasserier och olika former av nätvåld. Brottsoffer bör erbjudas specialiserade stödtjänster oavsett om de har gjort en formell anmälan eller inte.

(58)

Specialiserade stödtjänster bör erbjuda brottsoffer stöd som är anpassat till deras särskilda behov. Sådant stöd bör tillhandahållas av en person av samma kön när så begärs eller är lämpligt och en sådan person är tillgänglig. Med utgångspunkt i de krav som anges i direktiv 2012/29/EU behöver den rättsliga ramen kompletteras för att säkerställa att de specialiserade stödtjänsterna till sitt förfogande har alla de verktyg som krävs för att ge ett riktat och integrerat stöd till brottsoffer med hänsyn till deras särskilda behov. Sådana stödtjänster kan tillhandahållas utöver eller som en integrerad del av allmänna stödtjänster för brottsoffer, vilka kan ta i anspråk redan befintliga enheter som tillhandahåller specialiserat stöd, såsom specialiserade stödtjänster för kvinnor. Specialiserat stöd kan tillhandahållas av offentliga myndigheter, stödorganisationer för brottsoffer eller andra icke-statliga organisationer, med beaktande av medlemsstaternas geografi och demografiska sammansättning. Sådana myndigheter eller organisationer bör få tillräckliga personalresurser och ekonomiska resurser. Om tjänsterna tillhandahålls av icke-statliga organisationer bör medlemsstaterna säkerställa att de får lämpliga anslag.

(59)

Specialiserade tjänster för kvinnor kan spela en avgörande roll när det gäller att ge råd och stöd till brottsoffer, inbegripet stödcentrum för kvinnor, skyddade boenden för kvinnor, stödlinjer, kriscentrum för personer som utsatts för våldtäkt, mottagningscentrum för personer som utsatts för sexuellt våld och primära förebyggande tjänster. De kan också tillhandahållas av icke-statliga kvinnoledda organisationer.

(60)

Brottsoffer har vanligen flera skydds- och stödbehov. För att tillgodose dessa behov på ett effektivt sätt bör medlemsstaterna tillhandahålla specialiserade stödtjänster på en och samma plats, genom att samordna dessa tjänster genom en kontaktpunkt eller genom att underlätta tillgången till dem genom en gemensam kontaktpunkt på nätet. En gemensam kontaktpunkt på nätet skulle säkerställa att brottsoffer i avlägsna områden eller brottsoffer som inte fysiskt kan nå sådana specialiserade stödtjänster också kan få tillgång till sådana tjänster. En gemensam kontaktpunkt på nätet bör åtminstone innebära att det upprättas en enda, uppdaterad webbplats med all relevant information och vägledning om tillgången till tillgängliga stöd- och skyddstjänster. En sådan webbplats bör uppfylla tillgänglighetskrav för personer med funktionsnedsättning.

(61)

Brottsoffer har alldeles särskilda stödbehov som bottnar i deras trauman. Specialiserade stödtjänster bör ge stöd till brottsoffer som stärker dem och hjälper dem att återhämta sig. Det bör finnas ett tillräckligt antal specialiserade stödtjänster, och de bör ha en lämplig spridning inom varje medlemsstats territorium, med beaktande av de berörda medlemsstaternas geografi och demografiska sammansättning samt utbudet av hjälpmedel på nätet. För att bidra till detta bör specialiserat stöd i möjligaste mån tillhandahållas på ett språk som brottsoffret kan förstå och på ett sätt som är anpassat till brottsoffrets ålder.

(62)

Specialiserade stödtjänster, såsom skyddade boenden och kriscentrum för personer som utsatts för våldtäkt, bör betraktas som samhällsviktiga tjänster under kris- och undantagstillstånd, inbegripet folkhälsokriser. Syftet bör vara att fortsätta erbjuda sådana tjänster i situationer under vilka våld i nära relationer och våld mot kvinnor tenderar att öka.

(63)

Bistånd och stöd till brottsoffer bör ges före, under och en lämplig tid efter det straffrättsliga förfarandet, till exempel om fortsatt medicinsk behandling behövs för att hantera våldets allvarliga fysiska eller psykiska konsekvenser, eller om brottsoffrets säkerhet är hotad till följd av i synnerhet uppgifter som brottsoffret lämnat under detta förfarande.

(64)

Det trauma som sexuellt våld, däribland våldtäkt, orsakar kräver ett särskilt lyhört bemötande från utbildad och specialiserad personal. Brottsoffer som utsatts för sexuellt våld behöver omedelbart traumastöd, samtidigt som rättsmedicinska undersökningar omedelbart måste göras för att säkra bevisning som behövs för framtida åtal. Det bör finnas ett tillräckligt antal kriscentrum för personer som utsatts för våldtäkt eller mottagningscentrum för personer som utsatts för sexuellt våld, och de bör ha en lämplig spridning inom varje medlemsstats territorium, med beaktande av den berörda medlemsstatens geografi och demografiska sammansättning. Sådana centrum kan ingå i det befintliga hälso- och sjukvårdssystemet i medlemsstaten. Även brottsoffer som utsatts för kvinnlig könsstympning, som ofta är flickor, behöver normalt sett riktat stöd. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att de erbjuder dessa brottsoffer specialanpassat stöd. Med tanke på de alldeles särskilda omständigheter som råder för brottsoffer som utsatts för sådana brott och den därmed sammanhängande sårbarheten bör tillhandahållandet av sådant specialiserat stöd hålla högsta möjliga standard i fråga om integritet och konfidentialitet.

(65)

Sexuella trakasserier i arbetslivet betraktas som en form av diskriminering på grund av kön i direktiven 2004/113/EG, 2006/54/EG och 2010/41/EU. Sexuella trakasserier i arbetslivet har betydande negativa konsekvenser för både brottsoffer och arbetsgivare. Både brottsoffer och arbetsgivare bör erbjudas interna eller externa rådgivningstjänster om sexuella trakasserier i arbetslivet är specifikt straffbelagt enligt nationell rätt. Sådana tjänster bör omfatta information om hur fall av sexuella trakasserier i arbetslivet lämpligen hanteras och om rättsmedel som är tillgängliga för att avlägsna gärningsmannen från arbetsplatsen.

(66)

Medlemsstaterna uppmuntras att säkerställa att nationella stödlinjer kan nås kostnadsfritt med det EU-harmoniserade numret, dvs. 116 016, utöver eventuella befintliga nationella nummer, och att de är tillgängliga dygnet runt. Allmänheten bör på lämpligt sätt informeras om att detta harmoniserade nummer finns och om hur det kan användas. Sådana stödlinjer bör kunna drivas av specialiserade stödtjänster, inbegripet specialiserade stödtjänster för kvinnor, i enlighet med nationell praxis. Befintliga tillhandahållare av stödlinjer, däribland icke-statliga organisationer, har betydande erfarenhet av att erbjuda sådana tjänster. Det stöd som tillhandahålls via sådana stödlinjer bör omfatta krisrådgivning och information till brottsoffer om verksamheter med personlig kontakt, såsom skyddade boenden, specialiserade stödtjänster, andra relevanta sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster eller polisen. Stödlinjer för brottsoffer bör kunna hänvisa brottsoffer till specialiserade stödtjänster, specialiserade stödlinjer eller båda delarna, när så behövs och begärs.

(67)

Skyddade boenden och andra lämpliga tillfälliga boenden för brottsoffer spelar en avgörande roll när det gäller att skydda brottsoffren mot våldshandlingar. Förutom att erbjuda ett tryggt boende bör skyddade boenden tillhandahålla nödvändig hjälp när det gäller sammanhängande frågor som rör brottsoffrens hälsa, inklusive deras psykiska hälsa, deras ekonomiska situation och deras barns välbefinnande, med det yttersta målet att förbereda dem för ett självständigt liv. Medlemsstaterna bör säkerställa att det finns ett tillräckligt antal skyddade boenden och andra lämpliga tillfälliga boenden. Begreppet tillräckligt antal syftar till att säkerställa att alla brottsoffers behov tillgodoses, i fråga om både skyddade boenden och specialiserat stöd. I den slutliga verksamhetsrapporten från september 2008 från Europarådets arbetsgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor, inklusive våld i hemmet rekommenderas säkert boende i specialiserade skyddade boenden för kvinnor, i varje region, med kapacitet att ta emot en familj per 10 000 invånare. Antalet platser på skyddade boenden bör dock bero på en realistisk uppskattning av det faktiska behovet. Identiteten på de brottsoffer som bor på sådana skyddade boenden bör förbli konfidentiell för att säkerställa kvinnornas säkerhet. Skyddade boenden bör vara utrustade för att tillgodose kvinnors särskilda behov, bland annat genom att tillhandahålla skyddade boenden enbart för kvinnor. Skyddade boenden och andra lämpliga tillfälliga boenden bör vara tillgängliga för närstående under 18 år. Säkerheten och välbefinnandet för brottsoffer som bor på sådana skyddade boenden och andra boenden förblir dock den främsta prioriteringen, särskilt när brottsoffer och närstående som närmar sig vuxen ålder delar boende. Om skyddade boenden inte är kostnadsfria och medlemsstaterna begär att brottsoffer betalar en avgift när de inkvarteras i skyddade boenden eller andra tillfälliga boenden, bör avgiften vara rimlig och inte hindra brottsoffrens tillgång till skyddade boenden eller tillfälliga boenden. De skyddade boendena bör säkerställa att där finns utbildad och specialiserad personal som kan ägna sig åt och ge stöd till brottsoffren.

(68)

För att hantera negativa konsekvenser för barn på ett effektivt sätt bör stödåtgärder för barn omfatta specialiserad psykologisk rådgivning som är anpassad till barnets ålder, utvecklingsbehov och individuella situation, vid behov tillsammans med pediatrisk vård, och tillhandahållas så snart behöriga myndigheter har rimlig anledning att anta att barn kan ha utsatts, vilket innefattar barnvittnen. Vid tillhandahållandet av stöd till barn bör barnets rättigheter enligt artikel 24 i stadgan komma i främsta rummet.

(69)

Med tanke på de livslånga konsekvenserna av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer för barn till en förälder som bragts om livet i samband med dessa brott, bör medlemsstaterna säkerställa att dessa barn fullt ut kan dra fördel av detta direktiv, särskilt genom riktade skydds- och stödåtgärder, även under eventuella relevanta rättsliga förfaranden.

(70)

För att säkerställa barns säkerhet under eventuella besök hos en gärningsman eller misstänkt med föräldraansvar som har umgängesrätt enligt tillämpliga nationella civilrättsliga bestämmelser bör medlemsstaterna säkerställa att övervakade neutrala platser, till exempel myndigheter som ansvarar för stöd och skydd av barn, är tillgängliga, så att besöken kan äga rum där på ett sätt som värnar barnets bästa. Besöken bör om så är nödvändigt äga rum i närvaro av tjänstemän som arbetar med stöd och skydd av barn. Om det är nödvändigt att tillhandahålla ett tillfälligt boende bör barn i första hand placeras tillsammans med den person med föräldraansvar som inte är gärningsman eller misstänkt. Hänsyn bör alltid tas till barnets bästa.

(71)

Brottsoffer som utsätts för intersektionell diskriminering löper större risk att utsättas för våld. Det kan handla om kvinnor med funktionsnedsättning, kvinnor vars uppehållsstatus eller uppehållstillstånd är avhängig(t) en närstående, papperslösa kvinnliga migranter, kvinnor som ansöker om internationellt skydd, kvinnor som flyr väpnade konflikter, kvinnor som drabbats av hemlöshet, kvinnor med en minoritetsbakgrund i fråga om ras eller etnisk tillhörighet, kvinnor som bor i landsbygdsområden, kvinnor i prostitution, kvinnor med låg inkomst, fängelseintagna kvinnor, homosexuella, bisexuella, transpersoner eller intersexuella, äldre kvinnor eller kvinnor med alkohol- och narkotikamissbruk. Brottsoffer som utsätts för intersektionell diskriminering bör följaktligen få särskilt skydd och stöd.

(72)

Kvinnor med funktionsnedsättning utsätts i oproportionell grad för våld mot kvinnor och våld i nära relationer och har på grund av sin funktionsnedsättning ofta svårt att få tillgång till skydds- och stödåtgärder. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att de fullt ut kan åtnjuta rättigheterna i detta direktiv på samma villkor som andra personer och samtidigt ta vederbörlig hänsyn till dessa brottsoffers särskilda utsatthet och sannolika svårigheter med att söka hjälp.

(73)

Åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor och våld i nära relationer bör bygga på en heltäckande strategi med primära, sekundära och tertiära förebyggande åtgärder. De primära förebyggande åtgärderna bör syfta till att förhindra att våld förekommer och kan omfatta åtgärder såsom informationskampanjer och riktade utbildningsprogram för att allmänheten bättre ska förstå de olika yttringarna av alla former av våld och deras konsekvenser och för att öka kunskapen om samtycke i mellanmänskliga relationer från tidig ålder. De sekundära förebyggande åtgärderna bör syfta till att upptäcka våld i ett tidigt skede och förhindra dess utveckling eller eskalering i ett tidigt skede. De tertiära förebyggande åtgärderna bör inriktas på att förebygga återfall i brott och upprepad viktimisering och på att hantera våldets konsekvenser på lämpligt sätt, och kan omfatta främjande av andra närvarande personers ingripande, centrum för tidig intervention och interventionsprogram.

(74)

Medlemsstaterna bör vidta lämpliga förebyggande åtgärder. Sådana åtgärder kan innefatta informationskampanjer för att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Förebyggande arbete kan även ske i form av formell utbildning, särskilt genom mer sexualundervisning, träning i socioemotionella färdigheter och empati samt lärande om hur man utvecklar sunda och respektfulla relationer. Med hänsyn tagen till språkbarriärer och skillnader i läs- och skrivkunnighet och förmåga bör medlemsstaterna vidta riktade åtgärder för grupper med förhöjd risk, däribland barn, med beaktande av deras ålder och mognad, personer med funktionsnedsättning, personer med alkohol- och narkotikamissbruk samt homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

(75)

Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att förhindra att skadliga könsstereotyper vidmakthålls med syftet att utrota föreställningen om kvinnors underordning eller stereotypa roller för kvinnor och män. Detta kan även omfatta åtgärder för att säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller heder inte betraktas som ett rättfärdigande av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, eller av en mildare behandling av sådana brott. Förebyggande åtgärder bör uppmuntra män och pojkar att vara positiva förebilder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män, men bör också syfta till att få bukt med stereotyper som innebär att män avhålls från att söka hjälp i situationer där de utsätts för våld. Med tanke på att barn från mycket tidig ålder exponeras för könsroller som formar deras uppfattning om sig själva och påverkar deras akademiska och yrkesmässiga val samt förväntningarna på deras roller som kvinnor och män under hela deras livstid är det mycket viktigt att motverka könstereotyper i förskoleverksamhet och barnomsorg.

(76)

För att koncentrera resurserna där de behövs mest bör kravet på förebyggande åtgärder för att öka medvetenheten om kvinnlig könsstympning och tvångsäktenskap och omfattningen av dessa åtgärder stå i proportion till antalet personer som riskerar att drabbas eller som drabbas av dessa sedvänjor i den berörda medlemsstaten.

(77)

För att säkerställa att brottsoffer identifieras och får lämpligt stöd och lämpligt skydd bör medlemsstaterna säkerställa att tjänstemän som sannolikt kommer att komma i kontakt med brottsoffer får utbildning och riktad information. För domstolspersonal gäller krav på sådan utbildning endast för dem som sannolikt kommer att komma i kontakt med brottsoffer, och detta i en omfattning som lämpar sig för deras kontakt med brottsoffer. Utbildning bör främjas för advokater, åklagare och domare samt för yrkespersoner som erbjuder brottsoffer stöd eller reparativ rättvisa. Sådan utbildning bör vid behov omfatta utbildning om de särskilda stödtjänster som brottsoffer bör hänvisas till eller specialiserad utbildning för dem vars arbete är inriktat på brottsoffer med särskilda behov samt särskild psykologisk utbildning. Utbildningen bör omfatta risker för och förebyggande av hot och upprepad och sekundär viktimisering samt de skydds- och stödåtgärder som är tillgängliga för brottsoffer. För att förebygga och på lämpligt sätt hantera fall av sexuella trakasserier i arbetslivet bör även personer i arbetsledande ställning få utbildning, om sexuella trakasserier i arbetslivet är specifikt straffbelagt enligt nationell rätt. Dessa personer bör också få information om risken för tredjepartsvåld. Med tredjepartsvåld avses våld som arbetstagare kan utsättas för på arbetsplatsen där gärningsmannen inte är en medarbetare, till exempel fall där sjuksköterskor utsätts för sexuella trakasserier av patienter.

(78)

För att slå fast en heltäckande strategi för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer bör medlemsstaterna säkerställa att berörda tjänstemän och yrkespersoner får utbildning i samordnat multidisciplinärt samarbete, i syfte att säkerställa att berörda statliga organ och myndigheter utan dröjsmål hanterar ärenden och att relevanta yrkesspecialister, till exempel inom medicinska, rättsliga, sociala eller utbildningsrelaterade tjänster, deltar i hanteringen av sådana fall. Det bör ankomma på medlemsstaterna att besluta hur de organiserar denna utbildning. Skyldigheterna i detta direktiv bör inte tolkas som att de inkräktar på de högre utbildningsanstalternas oberoende.

(79)

För att motverka underrapportering bör medlemsstaterna samverka med brottsbekämpande myndigheter i utformningen av utbildning om framför allt skadliga könsstereotyper, men även i det brottsförebyggande arbetet, med tanke på att de vanligen kommer i kontakt med både grupper som löper risk att utsättas för våld och brottsoffer.

(80)

Interventionsprogram bör inrättas för att förebygga och minimera risken för att våld mot kvinnor eller våld i nära relationer utövas eller upprepas. Utbildade och kompetenta yrkespersoner bör hålla i interventionsprogrammen. Interventionsprogrammen bör särskilt syfta till att säkerställa trygga relationer och till att lära gärningsmän eller personer som riskerar att bli gärningsmän att inte bete sig våldsamt i mellanmänskliga relationer och att motverka ett våldsamt beteendemönster. Medlemsstaterna kan använda gemensamma standarder och riktlinjer för interventionsprogram från Europeiska jämställdhetsinstitutet.

(81)

En gärningsman eller våldsmisstänkt som omfattas av detta direktiv och som är föremål för en akut förbudsåtgärd, ett kontaktförbud eller en skyddsorder bör få information om tillgängliga interventionsprogram.

(82)

När det gäller våldtäktsbrott bör gärningsmän uppmuntras att delta i interventionsprogram för att minska risken för återfall.

(83)

Medlemsstaterna bör anta och genomföra effektiv, heltäckande och samordnad politik som innefattar alla lämpliga åtgärder för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Denna politik bör sätta brottsoffrets rättigheter i centrum för alla åtgärder. Medlemsstaterna bör ha rätt att besluta vilka myndigheter som ska utses till eller inrättas som offentliga organ med ansvar för att samordna, genomföra, övervaka och utvärdera politik och åtgärder för att förebygga och bekämpa alla former av våld som omfattas av detta direktiv, i enlighet med principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor, förutsatt att dessa myndigheter har befogenhet att utföra de uppgifter som föreskrivs i detta direktiv. Medlemsstaterna bör säkerställa en minimisamordning av politiken på central nivå och, när så är lämpligt, på regional eller lokal nivå, i enlighet med nationell rätt och utan att det påverkar befogenhetsfördelningen i respektive medlemsstat. Denna samordning kan ingå i de nationella handlingsplanerna.

(84)

Det civila samhällets organisationer, inbegripet icke-statliga organisationer som arbetar med brottsoffer, omfattar ett brett spektrum av aktörer med en mångfald av roller och mandat. Sådana organisationer tillhandahåller värdefull sakkunskap, och deras medverkan och bidrag kan vara till nytta i utarbetandet, genomförandet och den därmed sammanhängande övervakningen av den offentliga politiken.

(85)

Som ett led i insatserna för att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer bör medlemsstaterna anta nationella handlingsplaner.

(86)

För att säkerställa att brottsoffer som utsatts för nätvåldsbrott för vilka brottsrekvisit fastställs i detta direktiv effektivt kan utöva sin rätt att få olagligt material med anknytning till dessa brott avlägsnat bör medlemsstaterna uppmuntra samarbete kring självreglering mellan berörda leverantörer av förmedlingstjänster. För att säkerställa att sådant material upptäcks i ett tidigt skede och hanteras effektivt samt att brottsoffer som utsatts för dessa brott får adekvat bistånd och stöd bör medlemsstaterna även främja inrättandet av, eller öka medvetenheten om befintliga, självreglerande åtgärder av frivillig karaktär, såsom uppförandekoder. Detta främjande bör omfatta självreglerande åtgärder för att upptäcka systematiska risker, särskilt för att stärka de mekanismer som syftar till att bekämpa nätvåld och förbättra utbildningen av anställda hos sådana leverantörer av förmedlingstjänster som medverkar till att förebygga våld och ger bistånd och stöd till brottsoffer. Sådana självreglerande åtgärder skulle kunna komplettera åtgärder på unionsnivå, särskilt inom ramen för förordning (EU) 2022/2065.

(87)

Utbyte av bästa praxis och samråd i enskilda fall, inom ramen för Eurojusts, det europeiska straffrättsliga nätverkets och andra berörda unionsbyråers mandat, skulle kunna vara mycket värdefullt när det gäller att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

(88)

Politik som syftar till att på ett adekvat sätt bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer kan bara utformas på grundval av heltäckande och jämförbara disaggregerade data. För att effektivt kunna övervaka utvecklingen i medlemsstaterna uppmanas medlemsstaterna också att regelbundet genomföra undersökningar. Detta skulle kunna göras med hjälp av kommissionens (Eurostats) harmoniserade metod.

(89)

Medlemsstaterna bör säkerställa att de data som samlas in i enlighet med detta direktiv är begränsade till vad som är absolut nödvändigt för att övervaka förekomsten av och utvecklingstendenserna när det gäller våld mot kvinnor och våld i nära relationer och utforma nya politiska strategier på detta område. Medlemsstaterna bör tillhandahålla Europeiska jämställdhetsinstitutet erforderliga data så att dessa data kan jämföras, bedömas och analyseras på unionsnivå.

(90)

All behandling av personuppgifter som utförs enligt detta direktiv, inbegripet behöriga myndigheters utbyte eller överföring av personuppgifter, bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (13) och (EU) 2016/680. All behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ eller byråer bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/794 (14), (EU) 2018/1725 (15) och (EU) 2018/1727 (16) eller andra tillämpliga unionsbestämmelser om dataskydd.

(91)

I detta direktiv fastställs minimiregler, och det står därför medlemsstaterna fritt att anta eller behålla strängare straffrättsliga bestämmelser om fastställande av brottsrekvisit och påföljder på området våld mot kvinnor. När det gäller bestämmelserna i detta direktiv om brottsoffers rättigheter kan medlemsstaterna införa eller behålla bestämmelser med högre krav, inbegripet krav på en högre nivå av skydd och stöd för brottsoffer.

(92)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer i hela unionen genom gemensamma minimiregler, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av de planerade åtgärdernas omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(93)

I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Irland genom en skrivelse av den 22 juni 2022 meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv.

(94)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(95)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 5 april 2022.