(1)

Genom direktiv 2014/59/EU, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 (2), infördes vissa skyddsåtgärder för att öka effektiviteten i resolutioner i samband med finansiella avtal som regleras av tredjelandslagstiftning.

(2)

I enlighet med artikel 71a.1 i direktiv 2014/59/EU är institut och enheter skyldiga att inkludera avtalsvillkor som erkänner resolutionsmyndigheters befogenhet att medge anstånd i sina finansiella avtal som de ingår och som regleras av tredjelandslagstiftning.

(3)

I syfte att öka effektiviteten i resolutionen föreskrivs i artikel 68 i direktiv 2014/59/EU att vissa krisförebyggande åtgärder eller krishanteringsåtgärder inte bör anses vara utlösande händelser eller insolvensförfaranden. Dessutom föreskrivs i artikeln att sådana åtgärder inte bör ge avtalsparter i relevanta avtal rätt att utöva vissa avtalsenliga rättigheter enbart till följd av att åtgärderna vidtas. Det är därför nödvändigt att i avtalsvillkoren inkludera parternas godkännande att bindas av dessa krav. Enligt artiklarna 33a, 69, 70 och 71 i direktiv 2014/59/EU får resolutionsmyndigheter dessutom under en begränsad period skjuta upp avtalsenliga betalnings- eller leveransskyldigheter enligt ett avtal med ett institut eller en enhet som omfattas av resolution (eller i vissa omständigheter före resolution), begränsa möjligheten att göra säkerhetsrätter gällande och tillfälligt upphäva vissa av motparternas rättigheter till t.ex. slutavräkning eller nettning av bruttoskyldigheter, påskyndande av framtida betalningar eller uppsägning av finansiella avtal på annat sätt. Resolutionsmyndigheternas utövande av dessa befogenheter kanske inte har någon verkan på finansiella avtal som regleras av tredjelandslagstiftning, och därför bör de vara uttryckligen erkännas i de finansiella avtalens villkor.

(4)

I syfte att säkerställa att resolutionen är effektiv och främja enhetlighet i medlemsstaternas tillvägagångssätt samt i syfte att säkerställa att resolutionsmyndigheter, institut och enheter kan ta hänsyn till skillnader i rättssystem eller skillnader till följd av en viss avtalsform eller avtalsstruktur är det lämpligt att fastställa krav avseende avtalsvillkorens innehåll. Dessa avtalsvillkor bör ta hänsyn till instituts och enheters olika affärsmodeller. Men eftersom finansiella avtal i internationella transaktioner normalt inte varierar beroende på institutens eller enheternas affärsmodeller är det inte nödvändigt att utarbeta olika innehåll för klausuler om avtalsenligt erkännande.

(5)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som Europeiska bankmyndigheten (EBA) har lagt fram för kommissionen.

(6)

EBA har anordnat öppna offentliga samråd om de förslag till tekniska tillsynsstandarder som den här förordningen grundas på, analyserat de möjliga kostnaderna och fördelarna samt begärt råd från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (3).