(1)

I enlighet med artikel 20.1 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om gods- och persontransporter på väg och järnväg (3) (avtalet mellan EU och Schweiz) tillåts inte persontransporter med buss mellan två orter belägna på en och samma avtalsslutande parts territorium och som utförs av transportföretag som är etablerade i den andra avtalsslutande parten (cabotage).

(2)

I enlighet med artikel 20.2 i avtalet mellan EU och Schweiz får befintliga cabotagerättigheter som följer av bilaterala avtal som ingåtts mellan medlemsstaterna och Schweiz och som gällde när avtalet mellan EU och Schweiz ingicks, det vill säga den 21 juni 1999, fortsätta att tillämpas förutsatt att ingen diskriminering förekommer mellan transportföretag som är etablerade i unionen och att konkurrensen inte snedvrids. Det bilaterala avtalet om vägtransporter mellan Schweiz och Tyskland av den 17 december 1953 (4) (avtalet mellan Schweiz och Tyskland) tillåter inte cabotagetrafik vid persontransporter med buss mellan de båda länderna. Rätten att bedriva sådan trafik ingår därför inte i de rättigheter som omfattas av artikel 20.2 i avtalet mellan EU och Schweiz och som förtecknas i bilaga 8 till det avtalet.

(3)

Internationella åtaganden som tillåter transportföretag etablerade i Schweiz att bedriva cabotagetrafik inom unionen kan påverka artikel 20 i avtalet mellan EU och Schweiz, eftersom sådan trafik inte är tillåten enligt den artikeln.

(4)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/2009 (5) tillåter att cabotagetrafik inom unionen bedrivs endast på vissa villkor och uteslutande av transportföretag som innehar ett gemenskapstillstånd. Internationella åtaganden som gör det möjligt för transportföretag från tredjeländer som inte innehar ett sådant tillstånd att bedriva trafik av det slaget kan påverka den förordningen.

(5)

Följaktligen omfattas sådana internationella åtaganden av unionens exklusiva externa befogenhet. Medlemsstaterna får förhandla om, eller göra, sådana åtaganden endast om de bemyndigats att göra det av unionen i enlighet med artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(6)

Cabotagetrafik som utförs inom unionen av transportföretag från tredjeländer som inte innehar ett gemenskapstillstånd enligt förordning (EG) nr 1073/2009 påverkar den inre marknadens funktion när det gäller persontransporter med buss, i enlighet med vad som fastställts genom den förordningen. Därför måste ett bemyndigande enligt artikel 2.1 i EUF-fördraget beviljas av unionslagstiftaren, i enlighet med det lagstiftningsförfarande som avses i artikel 91 i EUF-fördraget.

(7)

Genom en skrivelse av den 11 maj 2017 begärde Tyskland ett bemyndigande från unionen för att ändra avtalet mellan Schweiz och Tyskland i syfte att tillåta cabotagetrafik vid persontransporter med buss i gränsregioner i Tyskland och Schweiz.

(8)

Cabotagetrafik gör det möjligt att öka fordonens beläggningsfaktor, vilket gör passagerartransporter med buss ekonomiskt effektivare. Det är därför lämpligt att tillåta sådan trafik vid internationella persontransporter med buss mellan Tyskland och Schweiz i de båda ländernas gränsregioner. Detta skulle kunna stärka den nära integrationen av dessa gränsregioner ytterligare.

(9)

För att säkerställa att den berörda cabotagetrafiken inte i alltför hög grad påverkar hur den inre marknaden för persontransporter med buss i enlighet med förordning (EG) nr 1073/2009 fungerar, bör tillståndet för cabotagetrafik beviljas under förutsättning att det inte förekommer någon diskriminering mellan transportföretag som är etablerade i unionen och att konkurrensen inte snedvrids.

(10)

Av samma skäl bör cabotagetrafik endast tillåtas i gränsregioner i Tyskland vid persontransporter med buss mellan Tyskland och Schweiz. I detta syfte är det nödvändigt att definiera gränsregionerna i Tyskland i den mening som avses i detta beslut på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till förordning (EG) nr 1073/2009, och samtidigt göra det möjligt att effektivisera den berörda trafiken.