(1)

I enlighet med artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2015/2422 (3) har domstolen, tillsammans med tribunalen, gjort en övergripande översyn av sin respektive behörighet och undersökt om det finns skäl att i samband med den reform av Europeiska unionens domstolsstruktur som ägde rum enligt den förordningen göra vissa ändringar i behörighetsfördelningen mellan domstolen och tribunalen eller i domstolens behandling i mål om överklaganden.

(2)

Såsom framgår av den rapport som domstolen överlämnat till Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 14 december 2017 anser domstolen att det i detta skede saknas skäl att föreslå ändringar i fråga om handläggningen av frågor som hänskjuts till den för förhandsavgörande med stöd av artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Förfarandet för förhandsavgörande utgör nämligen kärnan i unionens domstolssystem och målen om förhandsavgörande handläggs snabbt, varför det för närvarande inte är nödvändigt att ge tribunalen behörighet att avgöra frågor som hänskjutits för förhandsavgörande på vissa särskilda områden som fastställs i stadgan för Europeiska unionens domstol.

(3)

Den översyn som gjorts av domstolen och tribunalen har emellertid tydligt visat att tribunalen, när den avgör ett mål om talan om ogiltigförklaring som väckts av en medlemsstat mot en av kommissionen antagen akt som rör en medlemsstats underlåtenhet att följa en dom som domstolen meddelat enligt artikel 260.2 eller 260.3 i EUF-fördraget, kan komma att ställas inför betydande svårigheter, om kommissionen och den berörda medlemsstaten är oense om huruvida de åtgärder som medlemsstaten har vidtagit för att följa domstolens dom är lämpliga. Det framstår därför som nödvändigt att mål som rör tvister om ett schablonbelopp eller löpande vite som en medlemsstat ålagts att betala enligt artikel 260.2 eller 260.3 i EUF-fördraget omfattas av domstolens exklusiva behörighet.

(4)

Av den översyn som domstolen och tribunalen har genomfört framgår det vidare klart att ett stort antal överklaganden ges in i mål där tvisten redan har prövats två gånger, först av en oberoende överklagandenämnd och därefter av tribunalen, och att många av dessa överklaganden ogillas eller avvisas av domstolen på grund av att det är uppenbart att de är ogrundade respektive inte kan prövas i sak. För att göra det möjligt för domstolen att koncentrera sig på de mål som kräver dess fulla uppmärksamhet, och för att tillgodose intresset av en god rättskipning, bör det för sådana mål införas ett förfarande för prövningstillstånd för överklaganden, som ger domstolen möjlighet att medge prövningstillstånd, helt eller delvis, endast om överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten.

(5)

Mot bakgrund av den ständigt ökande målstillströmningen vid domstolen, och i enlighet med skrivelsen från ordföranden för Europeiska unionens domstol av den 13 juli 2018, är det i detta skede nödvändigt att prioritera inrättandet av det ovannämnda förfarandet, varigenom domstolen beslutar om prövningstillstånd ska ges. Den del av domstolens begäran av den 26 mars 2018 som rör den delvisa överföringen av fördragsbrottsförfaranden till tribunalen bör behandlas senare, när den rapport om tribunalens funktionssätt som föreskrivs i artikel 3.1 i förordning (EU, Euratom) 2015/2422 har utarbetats i december 2020. Det erinras om att denna rapport i synnerhet bör inriktas på tribunalens effektivitet och på frågan om ökningen av antalet domare till 56 varit nödvändig och ändamålsenlig, med beaktande även av målet att säkerställa en jämn könsfördelning i tribunalen i enlighet med vad som sägs i ingressen i förordning (EU, Euratom) 2015/2422.

(6)

Protokoll nr 3 om stadgan för Europeiska unionens domstol bör följaktligen ändras, samtidigt som ändringar görs för att säkerställa att terminologin i bestämmelserna i protokollet helt överensstämmer med terminologin i motsvarande bestämmelser i EUF-fördraget. Det bör även föreskrivas lämpliga övergångsbestämmelser om vad som gäller i fråga om mål som pågår den dag då denna förordning träder i kraft.