14.9.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 245/16

(1)

Den 23 mars 2006 antog kommissionen förordning (EG) nr 553/2006 (2) (nedan kallad förordningen om preliminär tull).

(2)

Genom förordning (EG) nr 1472/2006 (3) införde rådet slutgiltiga antidumpningstullar på mellan 9,7 % och 16,5 % på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och Kina för en period av två år (nedan kallad rådets förordning (EG) nr 1472/2006 eller den omtvistade förordningen).

(3)

Genom förordning (EG) nr 388/2008 (4) utvidgade rådet de slutgiltiga antidumpningsåtgärder som tillämpas på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina till att även omfatta import som avsänds från den särskilda administrativa regionen Macao (nedan kallad Macao), oavsett om produktens deklarerade ursprung är Macao eller inte.

(4)

Med anledning av den översyn vid giltighetstidens utgång som inleddes den 3 oktober 2008 (5) förlängde rådet antidumpningsåtgärderna med ytterligare 15 månader genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 (6), dvs. till den 31 mars 2011 då åtgärderna löpte ut.

(5)

Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd och Risen Footwear (HK) Co Ltd samt Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd (nedan kallade sökandena) bestred den omtvistade förordningen i förstainstansrätten (kallas nu tribunalen). Genom domarna av den 4 mars 2010 i mål T-401/06 Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet, REU 2010, s. II-671, och av den 4 mars 2010 i de förenade målen T-407/06 och T-408/06 Zhejiang Aokang Shoes och Wenzhou Taima Shoes mot rådet, REU 2010, s. II-747, (nedan kallade tribunalens domar) underkände tribunalen dessa bestridanden.

(6)

Sökandena överklagade domarna. I sina domar av den 2 februari 2012 i mål C-249/10 P Brosmann m.fl. och av den 15 november 2012 i mål C-247/10P Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd (nedan kallade domarna Brosman och Aokang) upphävde Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) tribunalens domar. Domstolen slog fast att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastslå att kommissionen inte var skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b och c i grundförordningen från företag som inte ingick i urvalet (punkt 36 i domen i mål C-249/10 P och punkterna 29 och 32 i domen i mål C-247/10 P).

(7)

Domstolen meddelade sedan själv en dom i frågan. I den fastslog domstolen att ”[…] kommissionen borde ha prövat de dokumenterade ansökningar som klagandena, med stöd av artikel 2.7 b och c i grundförordningen, tillställde den för att beviljas marknadsekonomisk status inom ramen för det antidumpningsförfarande som den omtvistade förordningen avser. Domstolen konstaterar vidare att det inte kan uteslutas att en sådan prövning hade kunnat leda till att klagandena påfördes en annan slutgiltig antidumpningstull än den på 16,5 procent som är tillämplig på dem enligt artikel 1.3 i den omtvistade förordningen. Det följer nämligen av samma bestämmelse att en slutgiltig antidumpningstull på 9,7 procent påfördes den enda kinesiska aktören i urvalet som beviljats marknadsekonomisk status. Om kommissionen hade kommit fram till att marknadsekonomiska förhållanden även rådde för klagandena borde dessa, om det inte var möjligt att beräkna en individuell dumpningsmarginal, såsom framgår av punkt 38 i denna dom, emellertid också ha kommit i åtnjutande av sistnämnda antidumpningstull.” (punkt 42 i domen i mål C-249/10 P och punkt 36 i domen i mål C-247/10 P).

(8)

Som en konsekvens av detta ogiltigförklarades den omtvistade förordningen i den mån den avser sökandena.

(9)

I oktober 2013 meddelade kommissionen genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning  (7) att den hade beslutat att återuppta antidumpningsförfarandet vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde och undersöka om det rådde marknadsekonomiska förhållanden för sökandena under perioden 1 april 2004–31 mars 2005 och uppmanade berörda parter att ge sig tillkänna.

(10)

I mars 2014 avvisade rådet genom rådets genomförandebeslut 2014/149/EU (8) kommissionens förslag att anta en rådets genomförandeförordning om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkas av Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd, Risen Footwear (HK) Co Ltd och Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import, och avslutade förfarandet med avseende på dessa tillverkare. Rådet ansåg att importörer som hade köpt skor av de exporterande tillverkare, till vilka de berörda tullarna hade återbetalats av de behöriga nationella myndigheterna enligt artikel 236 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (9) (nedan kallad gemenskapens tullkodex), kunde anses ha berättigade förväntningar på grundval av artikel 1.4 i den omtvistade förordningen, vilket hade gjort bestämmelserna i gemenskapens tullkodex (10), och särskilt dess artikel 221, tillämpliga på uppbörden av tullarna.

(11)

Tre importörer av den berörda produkten, C&J Clark International Ltd (Clark), Puma SE (Puma) och Timberland Europe B.V. (Timberland) (nedan kallade de berörda importörerna) ifrågasatte antidumpningsåtgärderna på import av vissa skodon från Kina och Vietnam med åberopande av den rättspraxis som anges i skälen 5 till 7 inför sina nationella domstolar, vilka hänsköt ärendet till domstolen för ett förhandsavgörande.

(12)

I de förenade målen C-659/13, C&J Clark International Limited, och C-34/14, Puma SE, ogiltigförklarade domstolen förordning (EG) nr 1472/2006 och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 eftersom Europeiska kommissionen inte hade prövat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet (nedan kallade domarna), vilket är i strid med kraven i artiklarna 2.7 b och 9.5 i rådets förordning (EG) nr 384/96 (11).

(13)

När det gäller det tredje målet, dvs. C-571/14, Timberland Europe B.V. mot Inspecteur van de Belastingdienst, kantoor Rijnmond Rotterdam, beslutade domstolen den 11 april 2016 att på begäran av den hänskjutande nationella domstolen avskriva målet.

(14)

Enligt artikel 266 i EUF-fördraget ska institutionerna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domstolens domar. I händelse av ogiltigförklarande av en rättsakt som antagits av institutionerna inom ramen för ett administrativt förfarande, såsom antidumpning, består efterlevnad av domstolens dom i att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten med en ny rättsakt, där den rättsstridighet som domstolen identifierat undanröjs (12).

(15)

Enligt domstolens rättspraxis kan förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten återupptas vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde (13). Detta innebär i synnerhet att i en situation där en rättsakt som avslutar ett administrativt förfarande ogiltigförklaras påverkar ogiltigförklarandet inte nödvändigtvis de förberedande rättsakterna, såsom inledandet av antidumpningsförfarandet. I en situation där en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningsåtgärder ogiltigförklaras är antidumpningsförfarandet fortfarande öppet efter ogiltigförklarandet, eftersom den rättsakt som avslutar antidumpningsförfarandet har försvunnit från unionens rättsordning (14), med undantag för om rättsstridigheten skedde i den inledande fasen.

(16)

Bortsett från att institutionerna inte hade prövat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet är alla undersökningsresultat i förordning (EG) nr 1472/2006 och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 fortfarande giltiga.

(17)

I det aktuella fallet skedde rättsstridigheten efter inledandet. Därför beslutade kommissionen att återuppta det aktuella antidumpningsförfarandet som fortfarande var öppet vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde och undersöka om det rådde marknadsekonomiska förhållanden för de berörda exporterande tillverkarna för perioden 1 april 2004–31 mars 2005, vilket utgjorde undersökningsperioden för den undersökning som ledde till införandet av de slutgiltiga tullar som anges i skälen 1 och 2 (nedan kallad den ursprungliga undersökningen). Kommissionen undersökte också, när så var lämpligt, huruvida de berörda exporterande tillverkarna skulle beviljas individuell behandling i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 765/2012 (15) (nedan kallad grundförordningen i dess lydelse före dess ändring) (16).

(18)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1395 (17)., återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och tog slutgiltigt ut den preliminära tull som införts på Clarks och Pumas import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkas av 13 kinesiska exporterande tillverkare som inkommit med ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling i samband med den undersökning som ledde till införandet av de slutgiltiga tullarna, men som inte valts ut att ingå i urvalet vid den undersökningen (nedan kallad den ursprungliga undersökningen).

(19)

Vad gäller Clarks, Pumas och Timberlands import från Vietnam bedömde kommissionen samtliga ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som inkommit från de relevanta exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet och som ansökt om sådan status i den ursprungliga undersökningen.

(20)

Vad gäller Timberlands import var en av de två kinesiska leverantörer som identifierats i mål C-571/14, dvs.General Shoes Ltd, etablerad i Vietnam och bedömdes som sådan i den nu aktuella undersökningen. Såsom nämns i skäl 144 invände Federation of the European Sporting Goods Industry (FESI) mot detta och hävdade att General Shoes Ltd var att anse som en kinesisk leverantör.

(21)

Kommissionen har möjlighet att åtgärda de aspekter i den omtvistade förordningen som ledde till att den ogiltigförklarades, utan att ändra de delar av bedömningen som inte påverkas av domen (18).

(22)

Syftet med den här förordningen är att korrigera de aspekter i den omtvistade förordningen som strider mot grundförordningen, och som således ledde till ogiltighetsförklaringen vad gäller vissa exporterande tillverkare från Vietnam.

(23)

Alla undersökningsresultat i den omtvistade förordningen som inte ogiltigförklarades av domstolen förblir giltiga och införlivas härmed i den här förordningen.

(24)

De skäl som följer nedan är därför begränsade till den nya bedömning som är nödvändig för efterlevnaden av domarna.

(25)

Kommissionen har undersökt huruvida marknadsekonomisk status och individuell behandling rådde under perioden 1 april 2004–31 mars 2005 för Clarks, Pumas och Timberlands vietnamesiska exporterande tillverkare och leverantörer som inkom med ansökningar om marknadsekonomisk status och/eller individuell behandling i samband med den undersökningen. Syftet med att fastställa detta är att avgöra i vilken utsträckning de tre berörda importörerna har rätt till återbetalning av den antidumpningstull som betalats när det gäller de antidumpningstullar som betalats för export från de av deras vietnamesiska leverantörer som ansökt om marknadsekonomisk status och/eller individuell behandling.

(26)

Om det framgår av undersökningen att marknadsekonomisk status eller individuell behandling skulle ha beviljats den vietnamesiska exporterande tillverkare vars export omfattades av den antidumpningstull som betalats av någon av de tre berörda importörerna måste en individuell tullsats fastställas för den berörda exporterande tillverkaren och den eventuella återbetalningen av tullen inskränkas till skillnaden mellan den tull som betalats, dvs. 10 %, och den individuella tullsats som eventuellt fastställts för den berörda exporterande tillverkaren.

(27)

Om det däremot framgår av granskningen av ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling att dessa bör avslås kan någon återbetalning av antidumpningstullar dock inte beviljas.

(28)

Såsom förklaras i skäl 12 har domstolen ogiltigförklarat den omtvistade förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 med avseende på exporten till unionen av vissa skodon från 14 vietnamesiska exporterande tillverkare, dvs. Best Royal Co. Ltd, Lac Cuong Footwear Co., Ltd, Lac Ty Co., Ltd, Saoviet Joint Stock Company (Megastar Joint Stock Company), VMC Royal Co Ltd, Freetrend Industrial Ltd och dess närstående företag Freetrend Industrial A (Vietnam) Co, Fulgent Sun Footwear Co., Ltd, General Shoes Ltd, Golden Star Co, Ltd, Golden Top Company Co., Ltd, Kingmaker Footwear Co. Ltd, Tripos Enterprise Inc., Vietnam Shoe Majesty Co., Ltd, (nedan kallade de berörda exporterande tillverkarna) som importeras av C&J Clark International Ltd, Puma SE och Timberland Europe B.V., eftersom Europeiska kommissionen inte hade prövat de ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som inkommit bland annat från de exporterande tillverkarna i Vietnam.

(29)

Kommissionen har därför som ett första steg granskat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från dessa 14 exporterande tillverkare för att fastställa den tullsats som ska tillämpas på deras export. Det framgick av denna bedömning att den information som lämnats inte var tillräcklig för att visa att de berörda exporterande tillverkarna var verksamma under marknadsmässiga förhållanden eller att de uppfyllde villkoren för individuell behandling (en detaljerad förklaring återfinns i skäl 30 och framåt).

(30)

Det bör påpekas att bevisbördan ligger på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b i grundförordningen. I artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen anges att tillverkarens ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom denna specificeras i den bestämmelsen, för att tillverkaren är verksam under marknadsmässiga förhållanden. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller villkoren för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det unionsinstitutioner att bedöma huruvida den bevisning som lämnats av den berörda tillverkaren är tillräcklig för att bevisa att villkoren i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen för att beviljas marknadsekonomisk status är uppfyllda, och det åligger unionsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning (punkt 32 i domen i mål C-249/10 P och punkt 24 i domen i mål C-247/10 P).

(31)

Enligt artikel 2.7 c i grundförordningen ska alla de fem villkor som anges i den artikeln vara uppfyllda för att en exporterande tillverkare ska kunna beviljas marknadsekonomisk status. Därför ansåg kommissionen att det räcker med att bara ett av villkoren inte är uppfyllt för att en ansökan ska kunna avslås.

(32)

Ingen av de berörda exporterande tillverkarna kunde visa att de uppfyllde villkor nr 1 (företagens beslut). De upplysningar som tillhandahölls av åtta exporterande tillverkare (V1, V2, V4, V7, V8, V9, V13 och V14) visade att staten utövade ett betydande inflytande på företagets beslut. De sex återstående exporterande tillverkarna kunde inte tillhandahålla grundläggande eller fullständiga uppgifter (t.ex. bevisning rörande företagets struktur och kapital, bevisning rörande den inhemska försäljningen, bevisning rörande tillsättningen av styrelseledamöter osv.) som visade att deras affärsbeslut fattades på grundval av marknadssignaler och utan ett större statligt inflytande.

(33)

Vad gäller villkor nr 2 (räkenskaper) uppfyllde tio företag (V1, V2, V3, V5, V6, V7, V9, V10, V11 och V12) inte detta villkor, eftersom de inte lämnade en enda uppsättning räkenskaper. De brister som konstaterades var avsaknaden av reviderade räkenskaper eller revisors uttalande i revisionsberättelsen, allvarliga problem som tas upp i revisorns uttalande (såsom bristande efterlevnad av internationella redovisningsstandarder) och inkonsekvenser när det gäller lån mellan vissa förklaringar som lämnats i ansökningsformuläret för marknadsekonomisk status och årsredovisningarna. När det gäller de återstående fyra företagen bedömdes inte villkor nr 2 av den orsak som anges i skäl 31.

(34)

När det gäller villkor nr 3 (tillgångar och ”överföringar”) kunde åtta exporterande tillverkare (V2, V4, V5, V7, V8, V10, V11 och V12) inte tillhandahålla fullständiga uppgifter (såsom bevisning rörande tillgångar som ägs av företaget och markanvändningsrättigheter och förklaringar till att inkomstskatt inte betalats) som kunde visa att inga snedvridningar överförts från det icke-marknadsekonomiska systemet. När det gäller de återstående sex företagen bedömdes inte villkor nr 3 av den orsak som anges i skäl 31.

(35)

Av de skäl som anges i skäl 31 bedömdes inte villkoren nr 4 (lagar om konkurser och ägandeförhållanden) och nr 5 (valutaomräkningar) för någon av de berörda exporterande tillverkarna.

(36)

Mot bakgrund av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att ingen av de 14 berörda vietnamesiska exporterande tillverkarna kunde beviljas marknadsekonomisk status och underrättade de berörda exporterande tillverkarna om detta, varvid dessa uppmanades att lämna synpunkter. Ingen av 14 berörda vietnamesiska exporterande tillverkarna lämnade några synpunkter.

(37)

Följaktligen uppfyllde ingen av de 14 berörda vietnamesiska exporterande tillverkarna alla villkor som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen, vilket medförde att ingen av dem beviljades marknadsekonomisk status.

(38)

Enligt artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring ska emellertid i de fall där artikel 2.7 a i den förordningen är tillämplig en individuell tull fastställas för de exportörer som kan visa att de uppfyller alla de villkor som anges i artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring.

(39)

Såsom anges i skäl 30 bör det påpekas att bevisbördan ligger på den tillverkare som önskar ansöka om individuell behandling enligt artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring. I detta syfte föreskrivs i artikel 9.5 första stycket att ansökan ska vara korrekt underbyggd. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att exportören inte uppfyller villkoren för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det unionsinstitutioner att bedöma huruvida den bevisning som lämnats av den berörda exportören är tillräcklig för att bevisa att villkoren i artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring för att beviljas individuell behandling är uppfyllda.

(40)

I enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring ska exportörerna med en korrekt underbyggd ansökan kunna visa att alla de fem villkor för att beviljas individuell behandling som anges i den artikeln är uppfyllda.

(41)

Därför ansåg kommissionen att det räcker med att bara ett av villkoren inte är uppfyllt för att en ansökan ska kunna avslås.

(42)

Följande fem villkor ska vara uppfyllda:

(43)

Alla de 14 vietnamesiska exporterande tillverkare som hade ansökt om marknadsekonomisk status ansökte också om individuell behandling för den händelse de inte skulle beviljas marknadsekonomisk status.

(44)

Fyra exporterande tillverkare (företagen V6, V12, V13 och V14) uppfyllde inte villkor nr 1 (fritt ta hem kapital) eftersom de inte lämnade någon bevisning till stöd för att det var tillåtet att ta hem kapital.

(45)

Ingen av de 14 berörda exporterande tillverkarna kunde visa att de uppfyllde villkor nr 2 (exportförsäljning och exportpriser bestäms fritt). Närmare bestämt föreskrivs det i bolagsordningen, investeringstillståndet eller näringstillståndet för nio exporterande tillverkare (företagen V1, V2, V4, V7, V8, V9, V10, V13 och V14) en begränsning av produktionen, vilket innebär att dessa företag inte har visat att deras affärsbeslut, t.ex. rörande exportkvantiteter, fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan. Övriga berörda exporterande företag hade ingen försäljning på hemmamarknaden och lämnade inte några ytterligare förklaringar, vilket innebär att de inte har visat att detta inte berodde på statlig inblandning.

(46)

Vad gäller villkor nr 3 (företaget – personer i viktiga ledningspositioner och aktier – är tillräckligt oberoende i fråga om statlig inblandning) konstaterades det att två exporterande tillverkare (företagen V2 och V8) delvis ägdes av statligt ägda aktieägare. Majoriteten av aktierna eller andelarna i en av de exporterande tillverkarna (företag V2) tillhörde inte enskilda personer såsom krävs enligt villkor nr 3. Dessutom konstaterades de att de styrelseledamöter som utsetts av de statligt ägda aktieägarna i de båda exporterande tillverkarna hade möjlighet att stoppa alla beslut som fattas av deras respektive styrelser. Detta innebär att ingen av de båda exporterande tillverkarna kunde visa att de var tillräckligt oberoende i fråga om statlig inblandning.

(47)

Följaktligen uppfyllde ingen av de 14 berörda vietnamesiska exporterande tillverkarna de villkor som anges i artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring, vilket medförde att ingen av dem beviljades individuell behandling.

(48)

Den övriga antidumpningstull som är tillämplig för Vietnam bör därför tillämpas på dessa exporterande tillverkare under giltighetstiden för rådets förordning (EG) nr 1472/2006. Giltighetstiden för den förordningen sträckte sig till en början mellan den 7 oktober 2006 och den 7 oktober 2008. Efter inledandet av en översyn vid giltighetstidens utgång förlängdes giltighetstiden den 30 december 2009 till den 31 mars 2011. Den rättsstridighet som identifierades i domarna består i att unionsinstitutionerna underlät att fastställa huruvida de produkter som tillverkas av de berörda exporterande tillverkarna borde omfattas av den övriga tullsatsen eller en individuell tull. På grundval av den rättsstridighet som fastställts av domstolen finns det ingen rättslig grund för att fullständigt undanta de produkter som tillverkas av de berörda exporterande tillverkarna från betalningen av en antidumpningstull. En ny rättsakt som åtgärdar den rättsstridighet som fastställts av domstolen behöver endast göra en ny bedömning av den tillämpliga antidumpningstullsatsen och inte av åtgärderna i sig.

(49)

Eftersom det slagits fast att den övriga antidumpningstullen bör återinföras för de berörda exporterande tillverkarna på en nivå motsvarande den tullsats som infördes genom den omtvistade förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009, krävs inga förändringar av rådets förordning (EG) nr 388/2008. Den förordningen förblir giltig.

(50)

Ovanstående undersökningsresultat och slutsatser meddelades berörda parter som gavs en tidsfrist för att inkomma med synpunkter. FESI och en importör gav sig till känna och lämnade synpunkter. FESI:s synpunkter lämnades även på vägnar av Puma SE och Timberland Europe BV.

(51)

FESI hävdade att det fanns ett antal processuella fel i det nuvarande genomförandet. FESI pekade på det faktum att man granskat och meddelat slutsatserna beträffande ansökningarna om marknadsekonomisk status från de berörda kinesiska exporterande tillverkarna redan innan domstolens dom i de förenade målen C-659/13 C & J Clark International Limited och C-34/14 Puma SE, dvs. den 3 december 2015, och meddelandet av kommissionens avsikt att återinföra en slutgiltig antidumpningstull på import av skodon med 16,5 %. Dessa bedömningar hade således genomförts utan rättslig grund och föregripit domstolens dom.

(52)

Kommissionen instämmer inte i ovanstående påstående eftersom den endast hade förberett genomförandet av en eventuell kommande dom. Syftet med denna förberedelse var att säkerställa sund förvaltning, vilket var nödvändigt av följande skäl: För det första är det ostridigt att kommissionen borde ha undersökt ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Den enda outredda frågan i det vid den tidpunkten fortfarande pågående domstolsförfarandet var huruvida icke-närstående importörer såsom Clark, Puma och Timberland kunde åberopa den rättsstridigheten. Eftersom det var ett val mellan ja och nej var det undantagsvis fullt möjligt för kommissionen att förbereda inför en negativ dom när det gäller denna fråga. För det andra är ett skyndsamt genomförande nödvändigt för att de nationella tullmyndigheterna snabbt ska kunna behandla väntande ansökningar om återbetalning och för att man ska kunna skapa rättssäkerhet för alla aktörer. Eventuell inverkan på domstolens dom är utesluten, eftersom domen rör en annan sakfråga (nämligen huruvida importörer kan hävda exporterande tillverkares rätt att få ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling bedömda).

(53)

FESI hävdade vidare att det tillkännagivandet om genomförande av domen i de förenade målen C-659/13 och C-34/14 C&J Clark International Limited och Puma SE som senare offentliggjordes den 17 mars 2016 (19) inte kunde avhjälpa de ovannämda processuella felen, eftersom det inte gav de berörda parterna något verkligt tillfälle att utöva sin rätt till försvar.

(54)

FESI hävdade dessutom att de borde ha beviljats tillgång till den fullständiga utredningen för den ursprungliga undersökningen och att namnen på de berörda exporterande tillverkarna inte borde ha avidentifierats i dokumenten om meddelande av uppgifter.

(55)

Sammanfattningsvis hävdade FESI att kommissionen på grund av de processuella felen överträtt EU:s rättsliga ram och därmed överskridit sina befogenheter.

(56)

Tillkännagivandet om genomförandet av domen offentliggjordes i syfte att öka öppenheten i linje med kommissionens policy om öppenhet i handelspolitiska förfaranden och på begäran av förhörsombudet till följd av att en av de parter som tagit upp denna fråga hörts. Kommissionen vidmakthåller att detta offentliggörande inte var nödvändigt rent rättsligt sett. Även om det hade varit nödvändigt, vilket inte är fallet, för att säkerställa ett korrekt rättsförfarande och rätten att bli hörd, har dessa krav uppfyllts genom offentliggörandet och genom att alla parter har getts tillfälle att lämna synpunkter.

(57)

Tillgång till den fullständiga utredningen för den ursprungliga undersökningen har beviljats, även om kommissionen inte kan se hur några andra upplysningar än de som de berörda exporterande tillverkarna lämnat i sina ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling skulle kunna vara relevanta för det nu aktuella förfarandet. Namnet på de exporterande tillverkarna har avidentifierats i syfte att skydda deras affärshemligheter. På deras begäran underrättades emellertid berörda importörer om vilka importörer som var deras.

(58)

Av dessa skäl har alla påståenden om brister i förfarandet avvisats.

(59)

FESI hävdade att det inte fanns någon rättslig grund för det nuvarande genomförandet. FESI hävdade att artikel 266 EUF-fördraget inte är tillämplig på grund av att de slutgiltiga åtgärderna beträffande skodon löpte ut den 31 mars 2011, vilket innebär att de rättsstridiga åtgärderna inte ger upphov till några bestående verkningar. Parterna hävdade att artikel 266 EUF-fördraget inte syftar till att retroaktivt korrigera rättsstridigheter för åtgärder som löpt ut. Artiklarna 263 och 265 i EUF-fördraget ger stöd för denna ståndpunkt, eftersom de fastställer en tidsfrist för att vidta åtgärder mot olagliga rättsakter och passivitet från EU-institutionernas sida. Det finns inget prejudikat som motiverar det nuvarande tillvägagångssättet och kommissionen har inte heller lagt fram någon motivering eller tidigare rättspraxis till stöd för sin tolkning av artikel 266 i EUF-fördraget.

(60)

FESI hävdade vidare att i detta fall kan undersökningen inte återupptas vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde i enlighet med artikel 266 i EUF-fördraget, eftersom domstolen inte bara konstaterat en bristande motivering, utan rättstridigheten gäller en grundläggande rättslig bestämmelse i grundförordningen som påverkar hela bedömningen av dumpning beträffande de berörda exporterande tillverkarna.

(61)

FESI hävdade vidare att en retroaktiv korrigering av åtgärder som löpt ut strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar. De hävdade för det första att parterna hade fått försäkran om att sista giltighetsdag för åtgärderna var den 31 mars 2011 och att de med tanke på den tid som förflutit sedan den ursprungliga undersökningen kunde ha berättigade förväntningar på att den ursprungliga undersökningen inte skulle komma att återupptas. För det andra gör det faktum att ansökningarna om marknadsekonomisk status inte behandlats inom tidsfristen på tre månader att de vietnamesiska exporterande tillverkarna gavs rättslig säkerhet för att deras ansökningar om marknadsekonomisk status inte skulle komma att omprövas. Sammanfattningsvis hävdade parterna att de långa tidsperioder det är frågan om gör att ett återupptagande av undersökning strider mot den universella principen om preskription som tillämpas i alla rättsliga sammanhang.

(62)

FESI hävdade vidare att det inte går att retroaktivt återinföra en slutgiltig tull på 10 % på importen från de berörda vietnamesiska exporterande tillverkarna med stöd vare sig av artikel 266 i EUF-fördraget eller av grundförordningen.

(63)

När det gäller påståendet att åtgärderna i fråga upphörde att gälla den 31 mars 2011 förstår kommissionen inte varför åtgärdernas upphörande skulle vara relevant för kommissionens möjlighet att anta en ny rättsakt som ersätter den ogiltigförklarade akten efter en dom om ogiltigförklaring av den ursprungliga rättsakten. Enligt den rättspraxis som nämns i skäl 15 ska det administrativa förfarandet återupptas vid den tidpunkt där rättsstridigheten skedde.

(64)

Detta innebär att antidumpningsförfarandet fortfarande är öppet, eftersom den rättsakt som avslutade förfarandet har ogiltigförklarats. Kommissionen har en skyldighet att avsluta förfarandet, eftersom det i artikel 9 i grundförordningen föreskrivs att en undersökning ska avslutas genom en rättsakt av kommissionen.

(65)

När det gäller påståendet rörande retroaktivitet på grundval av artikel 10 i grundförordningen och artikel 10 i WTO:s antidumpningsavtal fastställs det i artikel 10.1 i grundförordningen, som följer texten i artikel 10.1 i WTO:s antidumpningsavtal, att provisoriska åtgärder och slutgiltiga antidumpningtullar endast ska tillämpas på varor som övergår till fri omsättning efter den tidpunkt då ett beslut fattat antingen enligt artikel 7.1 eller 9.4 i grundförordningen träder i kraft. I förevarande fall tillämpas antidumpningstullarna i fråga endast på varor som övergick till fri omsättning efter det att förordningen om preliminär tull och den omtvistade förordningen (förordningen om slutgiltig tull), vilka antogs i enlighet med artikel 7.1 respektive artikel 9.4 i grundförordningen, hade trätt i kraft. Retroaktiv verkan i den mening som avses i artikel 10.1 i grundförordningen hänför sig emellertid endast till en situation där varor övergått till fri omsättning innan åtgärderna infördes, såsom framgår av själva ordalydelsen i bestämmelsen liksom av undantaget enligt artikel 10.4 i grundförordningen.

(66)

Kommissionen påpekar också att det inte föreligger retroaktivitet och brott mot rättssäkerheten och mot berättigade förväntningar i förevarande fall.

(67)

När det gäller bedömningen av huruvida en åtgärd är att anse som retroaktiv skiljer domstolen i sin rättspraxis mellan tillämpning av en ny regel på en situation som har blivit slutgiltig (kallas även för en befintlig eller slutgiltigt fastställd rättslig situation) (20) och en situation som tog sin början innan en ny regel trädde i kraft, men som ännu inte är slutgiltig (kallas även för en tillfällig situation) (21).

(68)

I förevarande fall har den situation för importen av de berörda produkterna som inträffade under giltighetstiden för förordning (EG) nr 1472/2006 ännu inte blivit slutgiltig, eftersom den antidumpningstull som ska tillämpas för dem ännu inte slutgiltigt fastställts på grund av ogiltigförklaringen av den omtvistade förordningen. Skodonsimportörerna varnades dock om att en sådan tull skulle komma att införas genom offentliggörandet av tillkännagivandet om inledande och förordningen om preliminär tull. Det är etablerad rättspraxis för unionens domstolar att företag inte kan tillerkännas berättigade förväntningar förrän institutionerna har antagit en rättsakt som avslutar det administrativa förfarandet och som har blivit slutgiltig (22).

(69)

Den här förordningen innebär omedelbar tillämpning på framtida verkningar av en situation som pågår. Tullarna på skodon har tagits ut av de nationella tullmyndigheterna. På grund av att ansökningarna om återbetalning ännu inte har avgjorts slutgiltigt är tullarna en pågående situation. I den här förordningen fastställs den tullsats som ska gälla för importen i fråga, vilket innebär att den reglerar de framtida verkningar av en situation som pågår.

(70)

Även om retroaktiv verkan i unionsrättens mening hade haft betydelse här, vilket inte är fallet, skulle sådan retroaktiv verkan ändå inte vara berättigad av följande anledning:

(71)

De materiella bestämmelserna i unionsrätten kan gälla för befintliga situationer redan före ikraftträdandet ifall det tydligt framgår av forumleringen, syftet eller det allmänna upplägget att de måste ges sådan verkan (23). I synnerhet fastställdes i mål C-337/88 Società agricola fattoria alimentare (SAFA) att rättssäkerhetsprincipen visserligen i allmänhet hindrar en gemenskapsrättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före aktens offentliggörande, men att det undantagsvis kan förhålla sig på annat sätt, när det eftersträvade målet kräver detta och när de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras (24).

(72)

I förevarande fall är syftet att fullgöra kommissionens skyldighet enligt artikel 266 i EUF-fördraget. Eftersom domstolen endast fann en rättsstridighet i fråga om fastställandet av den tillämpliga tullsatsen, och inte i fråga om införandet av åtgärderna i sig (dvs. i fråga om förekomsten av dumpning, skada och unionens intresse), kunde de berörda exporterande tillverkarna inte rimligen ha förväntat sig att det inte skulle införas några slutgiltiga antidumpningsåtgärder alls. Därmed kan införandet, även om det hade varit retroaktivt, vilket det inte är, inte tolkas som att det står i strid med berättigade förväntningar.

(73)

Dessutom beträffande skyddet för rättssäkerheten och för berättigade förväntningar bör det först och främst påpekas att importörerna enligt rättspraxis inte kan åberopa skydd för rättssäkerheten och berättigade förväntningar om de har varnats för en nära förestående förändring av unionens handelspolitik (25). I förevarande fall varnades importörerna genom offentliggörandet av tillkännagivandet om inledande (26) och förordningen om preliminär tull i Europeiska unionens officiella tidning, vilka båda fortfarande är en del av unionens rättsordning, för att produkter tillverkade av de berörda exporterande tillverkarna skulle kunna komma att omfattas av en antidumpningstull. De berörda exporterande tillverkarna kunde därför inte åberopa rättssäkerhet och berättigade förväntningar.

(74)

Snarare var de ekonomiska aktörerna fullt medvetna om att import av skodon från Vietnam var belagd med tull. De tog tullen med i beräkningen när de satte försäljningspriser och bedömde ekonomiska risker. De förvärvade därför inte någon rättssäkerhet eller några berättigade förväntningar när det gällde tullfrihet på importen och vanligtvis vältrade de över sin tullkostnad på sina kunder. Det ligger därför i unionens intresse att nu fastställa den tillämpliga tullsatsen, snarare än att ge en oförutsedd vinst till de berörda importörerna och därmed berika dem utan anledning.

(75)

Det föreligger således varken något åsidosättande av principerna om preskription, rättssäkerhet och berättigade förväntningar eller något brott mot bestämmelserna i grundförordningen eller WTO:s antidumpningsavtal.

(76)

När det gäller påståendet att man bör ha nått fram till ett fastställande när det gäller marknadsekonomisk status inom tre månader efter det att ansökan lämnades in erinras här om att enligt rättspraxis innehåller artikel 2.7 c ingen uppgift om konsekvenser i det fall kommissionen inte lyckas iaktta tremånadersperioden. Tribunalen anser därför att giltigheten av förordningen om införande av slutgiltiga åtgärder inte påverkas av att beslutet om marknadsekonomisk status fattas i ett senare skede, under förutsättning att sökandena inte kan visa rådet skulle ha antagit en för dem mer gynnsam förordning än den omtvistade förordningen om kommissionen inte hade överskridit tidsfristen på tre månader (27). Domstolen har vidare slagit fast att institutionerna kan ändra bedömningen av marknadsekonomisk status fram till dess att slutgiltiga åtgärder antas (28).

(77)

Ovannämnda rättspraxis har inte ändrats genom domarna Brosman och Aokang som det hänvisas till i skäl 6. I dessa domar hänvisar domstolen till kommissionens skyldighet att göra bedömningarna inom tre månader i syfte att visa att skyldigheten att göra bedömningen finns oberoende av om kommissionen tillämpar ett stickprovsförfarande eller inte. Domstolen uttalar sig inte i frågan om vilka rättsliga konsekvenser det får om kommissionen slutför bedömningen av marknadsekonomisk status i ett senare skede av undersökningen. Domstolen fastställer endast att institutionerna inte fullständigt kunde ignorera ansökningarna om marknadsekonomisk status, utan var tvungna att bedöma dem senast när de slutgiltiga åtgärderna infördes. Domen bekräftar den rättspraxis som citeras i föregående skäl.

(78)

I förevarande fall har de berörda exporterande tillverkarna inte visat att rådet skulle ha kunnat anta en annan förordning som var mer gynnsam för deras intressen än den omtvistade förordningen om kommissionen hade genomfört bedömningen av marknadsekonomisk status inom tre månader efter det att antidumpningsförfarandet inleddes år 2005. Påståendet att en tidsgräns gäller för bedömningen av ansökan om marknadsekonomisk status avvisas därför.

(79)

Det hävdades också att, eftersom rättsstridigheten uppstod vid bedömningarna av marknadsekonomisk status, borde kommissionen ha återupptagit förfarandet vid punkten före införandet av provisoriska åtgärder.

(80)

I det avseendet konstaterar kommissionen att provisoriska åtgärder inte är ett nödvändigt steg i förfarandet, utan en oberoende åtgärd, vars verkningar upphör när slutgiltiga åtgärder antas (29). Det enda oundgängliga förfarandemässiga steg som föregår antagandet av slutgiltiga åtgärder är inledandet. Det argumentet saknar således bäring.

(81)

Med hänvisning till tribunalens dom i mål T-2/95, IPS mot rådet, pekade FESI på att det finns en formell skillnad mellan en ”undersökning” och ett ”förfarande” och hävdade att så snart ett förfarande har avslutats, såsom i det aktuella fallet, kan det inte återupptas igen.

(82)

Kommissionen kan inte se att det skulle finnas någon väsentlig skillnad i sak mellan begreppen ”undersökning” och ”förfarande” med avseende på genomförandet av domarna i fråga. Domarna rör en oegentlighet i samband med en specifik undersökning som ett led i ett förfarande som kommissionen är skyldig att avhjälpa, såsom förklaras i skälen 21–29. I vilket fall som helst måste domen i mål T-2/95 tolkas mot bakgrund av den dom som meddelats efter överklagande.

(83)

FESI hävdade också att artikel 266 i EUF-fördraget inte tillåter ett partiellt verkställande av domstolens dom och den omvända bevisbördan i det aktuella fallet. FESI hävdade därför att kommissionen felaktigt bedömde ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling från de exporterande tillverkarna som var leverantörer till importörer som ansökte om återbetalning. De grundade sin ansökan på förutsättningen att verkan av domstolens dom i de förenade målen C-659/13, C & J Clark International Limited, och C-34/14, Puma SE är allmänt tillämplig och att det inte kan uteslutas att resultaten av den pågående utvärderingen av ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling även har påverkat den övriga tullsats som är tillämplig på alla vietnamesiska exporterande tillverkare. De ansåg därför att kommissionen borde ha prövat samtliga ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnats under den ursprungliga undersökningen.

(84)

Vidare invände FESI mot att bevisbördan ligger på den tillverkare som önskar erhålla marknadsekonomisk status/individuell behandling, och hävdade att tillverkarna hade uppfyllt denna bevisbörda under 2005 genom att lämna in ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling inom ramen för den ursprungliga undersökningen. FESI höll inte heller med om att domstolens dom i de förenade målen C-659/13, C, & J Clark International Limited, och C-34/14, Puma SE kan genomföras genom att helt enkelt bedöma ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling från de exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet, eftersom domstolen inte uttryckligen anger att ogiltigförklaringen faktiskt är begränsad till denna aspekt.

(85)

Kommissionen anser att verkställandet av domen endast är nödvändigt för de exporterande tillverkare för vilka inte alla importtransaktioner har vunnit laga kraft. När den treåriga preskriptionstiden som föreskrivs i gemenskapens tullkodex har löpt ut blir tullen slutgiltig, vilket domstolen har bekräftat i domarna. All eventuell inverkan på den övriga antidumpningstullen är utesluten eftersom marknadsekonomisk status/individuell behandling för företagen i urvalet har bedömts, och det faktum att marknadsekonomisk status eller individuell behandling av ett av de företag som inte ingick i urvalet inte påverkar den övriga tullsatsen.

(86)

Bevisbördan är inte begränsat till att inlämna en begäran. Det rör sig om innehållet i ansökan, som måste visa att samtliga villkor för marknadsekonomisk status/individuell behandling är uppfyllda.

(87)

Den enda rättsstridighet som identifierades i domarna består i avsaknad av bedömning av ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling.

(88)

FESI hävdade att kommissionen inte borde ha tillämpat två olika rättsliga ordningar, dvs. grundförordningen innan den ändrades vid bedömningen av de exporterande tillverkarnas begäran om individuell behandling å ena sidan (30), och den nuvarande grundförordningen å andra sidan (31), som införlivade ändringar av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1168/2012 (32) om kommittéförfarandena på området, bland annat handelspolitiska skyddsåtgärder och därigenom om delegerat beslutsfattande till kommissionen.

(89)

FESI upprepade också att artikel 266 i EUF-förordningen inte medger införandet av antidumpningstullar retroaktivt, vilket även bekräftas genom domstolens dom i mål C-459/98 P, IPS mot rådet, och rådets förordning (EG) nr 1515/2001 (33). FESI hävdade att kommissionen inte har lämnat några giltiga skäl för att avvika från principen om förbud mot retroaktiv tillämpning och därmed har åsidosatt principen om berättigade förväntningar.

(90)

FESI hävdade också att återinförande av en slutgiltig antidumpningstull på import från de vietnamesiska exporterande tillverkare som berörs av den aktuella tillämpningen utgör i) en diskriminering av de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet gentemot importörer som berörs av genomförandet av domarna Brosman och Aokang som avses i skäl 6 och som återbetalades de tullar som betalats på import av skodon från de fem exporterande tillverkare som berörs av dessa domar, samt ii) en diskriminering av de exporterande tillverkare som berörs av genomförandet gentemot de fem exporterande tillverkare som berörs av domarna Brosman och Aokang, som inte omfattades av någon tull efter rådets genomförandebeslut av den 18 mars 2014 om avvisande av förslaget till genomförandeförordning om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och som tillverkas av Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd, Risen Footwear (HK) Co. Ltd och Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd (34).

(91)

Det hävdades att denna diskriminerande behandling återspeglade bristen på enhetlig tolkning och tillämpning av EU:s lagstiftning som strider mot den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd.

(92)

När det gäller den påstådda användningen av olika rättsordningar, anser kommissionen att detta följer av skillnaderna i de övergångsbestämmelser som ingår i de tre förordningar om ändring av grundförordningen i fråga.

(93)

För det första, i förordning (EU) nr 765/2012 (”fästdonsändringen” gällande individuell behandling) föreskrivs i artikel 2 att ”den ska tillämpas på alla undersökningar som inleds enligt förordning (EG) nr 1225/2009 efter den här förordningens ikraftträdande”. Eftersom den nuvarande undersökningen inleddes före den dagen, ska ändringar i denna förordning av grundförordningen inte tillämpas i förevarande fall.

(94)

För det andra föreskrivs i artikel 2 i förordning (EU) nr 1168/2012 (den så kallade ”Brosmannändringen” gällande marknadsekonomisk status) att ”den här förordningen ska tillämpas på alla nya och alla pågående undersökningar från och med den 15 december 2012”. Om kommissionen hade antagit en strikt hållning, skulle det inte ha varit nödvändigt att bedöma ansökningarna om marknadsekonomisk status för de företag som ingick i urvalet, eftersom de hade förlorat rätten till en bedömning avseende marknadsekonomisk status den 15 december 2012. Kommissionen anser emellertid att en sådan behandling skulle vara svår att förena med dess skyldighet att följa domarna. Förordning (EU) nr 1168/2012 tycks inte heller införa ett fullständigt förbud mot att analysera ansökningarna om marknadsekonomisk status utanför urvalet, eftersom den tillåter en sådan granskning i fråga om individuell behandling. Analogt skulle det undantaget kunna sägas vara tillämpligt i föreliggande fall. I annat fall anser kommissionen att resultatet av tillämpningen av förordning (EU) nr 1168/2012 på det föreliggande fallet skulle leda till samma resultat, eftersom alla ansökningar om marknadsekonomisk status skulle avslås automatiskt, utan att genomgå bedömning.

(95)

För det tredje, vad gäller kommittéförfarandet föreskriver artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 (35) att rådet ska vara behörig för rättsakter om kommissionen har antagit en rättsakt, samråd har inletts och kommissionen har antagit ett förslag. I förevarande fall har inga sådana åtgärder har vidtagits när det gäller genomförandet av den dom som föregick ikraftträdandet av förordning (EU) nr 37/2014.

(96)

När det gäller retroaktivt införande av slutgiltiga antidumpningstullar hänvisas till de överväganden som beskrivs i skälen 67–75 där dessa påståenden redan har behandlats utförligt.

(97)

När det gäller påståendet om diskriminering konstaterar kommissionen att de exporterande tillverkare och vissa importörer som berörs av den här förordningen åtnjuter rättsligt skydd vid unionsdomstolarna mot den här förordningen. Andra importörer åtnjuter sådant skydd via nationella domstolar, som tillämpar den allmänna unionsrätten.

(98)

Även påståendet om diskriminering är ogrundat. Importörer som har importerat från Brosman och de andra fyra exporterande tillverkarna befinner sig i en annan faktisk och rättslig situation, eftersom deras exporterande tillverkare beslutade att bestrida den omtvistade förordningen och eftersom de fick tillbaka sina tullutlägg, så att de skyddas genom artikel 221.3 i gemenskapens tullkodex. Inget sådant överklagande och ingen sådan återbetalning har skett för andra. Kommissionen har börjat förbereda verkställandet när det gäller Clarks och Pumas kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare. Alla andra exporterande tillverkare från Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet och deras importörer kommer att behandlas på samma sätt i ett senare skede enligt det förfarande som anges i denna förordning.

(99)

FESI hävdade också att artikel 14 i grundförordningen inte kan användas som rättslig grund för att ingripa i tillämpningen av artikel 236 i gemenskapens tullkodex och artikel 236 i gemenskapens tullkodex är oberoende av varje beslut som fattats enligt grundförordningen eller kommissionens skyldigheter enligt artikel 266 i EUF-fördraget.

(100)

I detta sammanhang hävdade FESI att en tillämpning av artikel 236 i gemenskapens tullkodex är en exklusiv behörighet för de nationella tullmyndigheterna enligt vilket de senare är skyldiga att återbetala tullar som erlagts som inte lagligen skulle betalas. De berörda parterna hävdade vidare att artikel 236 i gemenskapens tullkodex inte kan villkoras av eller underordnas artikel 14 i grundförordningen, eftersom båda är sekundärlagstiftning och därför har ingen av dem företräde framför den andra. Dessutom gäller tillämpningsområdet för artikel 14 i grundförordningen särskilda bestämmelser för utredningar och förfaranden som fastställts i grundförordningen, och är inte tillämpligt på något annat rättsligt instrument som t.ex. gemenskapens tullkodex.

(101)

Kommissionen konstaterar att gemenskapens tullkodex inte automatiskt tillämpas på införandet av antidumpningstullar, utan var endast tillämplig på grund av en hänvisning i förordningen om införande av antidumpningstullar. Enligt artikel 14 i grundförordningen får kommissionen besluta att inte tillämpa vissa bestämmelser i den lagen, och i stället skapa särskilda regler. Eftersom gemenskapens tullkodex bara är tillämplig på grund av en hänvisning i rådets och kommissionens genomförandeförordningar, har den inte, i förhållande till artikel 14 i grundförordningen samma ställning i normhierarkin, men är underordnad och får underlåtas eller tillämpas på ett annat sätt. Följaktligen avvisas också detta argument.

(102)

FESI hävdade vidare att kommissionen i strid med artikel 296 i EUF-fördraget inte lämnat någon lämplig motivering och angivelse av den rättsliga grund på vilken tullar återinfördes retroaktivt och därmed återbetalning av tullar nekades de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet.

(103)

Den påstådda avsaknaden av motivering gällde särskilt i) avsaknaden av rättslig grund för utredningens återupptagande och avsaknaden av relevant meddelande om detta. ii) Det partiella verkställandet av domstolens dom genom att endast bedöma begäran om marknadsekonomisk status/individuell behandling från de exporterande tillverkare vars begäran om återbetalning inlämnats av importörerna. iii) Undantaget från principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av antidumpningstullar. iv) Tillämpning av grundförordningen före dess ändring av den 6 september 2012 om bedömning av de exporterande tillverkarnas begäran gällande å ena sidan och den nuvarande grundförordningen i dess nya lydelse enligt förordning (EU) nr 1168/2012 när det gäller de tillämpliga beslutsprocesserna och v) avsaknaden av svar på de rättsliga motiveringar som dessa parter tillhandahållit efter kommissionens offentliggörande av de berörda kinesiska exporterande tillverkarnas ansökningar om marknadsekonomisk status av den 15 december 2015.

(104)

Kommissionen erinrar om den rättspraxis som citeras i skäl 15, enligt vilken den kan återuppta en undersökning vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde. Detta var efter inledandet. Det finns ingen rättslig skyldighet för kommissionen att offentliggöra ett tillkännagivande för att på nytt inleda, fortsätta eller återuppta förfarandet eller undersökningen. Det är snarare så att detta är den automatiska effekten av domen som institutionerna måste genomföra.

(105)

Enligt rättspraxis måste en bedömning av om huruvida en antidumpningsförordning är laglig göras i ljuset av objektiva normer i unionsrätten, och inte genom en beslutsprocess, även när detta hade varit en möjlighet (vilket inte är fallet här) (36). Följaktligen kan den omständigheten att kommissionen eventuellt tidigare i vissa fall agerade på ett annat sätt inte skapa några berättigade förväntningar. Detta gäller i ännu högre grad därför att det åberopade tidigare tillvägagångssättet inte överensstämmer med den faktiska och rättsliga situationen i förevarande fall, och skillnaderna kan förklaras med sakliga och rättsliga skillnader i jämförelse med förevarande fall.

(106)

Skillnaderna är följande: Den rättsstridighet som domstolen har påpekat gäller inte förekomsten av dumpning, skada och unionens intresse, och därigenom principen för införandet av tullen, utan endast den exakta tullsatsen. De tidigare ogiltigförklaranden som de berörda parterna åberopat gällde däremot undersökningsresultaten rörande dumpning, skada och unionens intresse. Institutionerna ansåg därför att det var lämpligare att anta nya åtgärder för framtiden.

(107)

Särskilt fanns det i förevarande fall inte någon anledning att begära ytterligare information från berörda parter. Snarare fick kommissionen bedöma information som hade lämnats in men inte granskats före antagandet av förordning (EG) nr 1472/2006. Under alla omständigheter utgör tidigare rutiner i andra fall inte något detaljerat och ovillkorligt åtagande för förevarande fall.

(108)

Slutligen har alla parter som förfarandet är riktat mot, dvs. de berörda exporterande tillverkarna, liksom parterna i de pågående domstolsmålen och den sammanslutning som företräder en av dessa parter, informerats genom meddelandet om uppgifter om de relevanta fakta, på vilka kommissionen avser att anta föreliggande bedömning rörande marknadsekonomisk status/individuell behandling. Därmed är deras rätt att försvara sig tryggad. I det avseendet bör det framför allt noteras att icke-närstående importörer inte åtnjuter rättigheter att försvara sig i ett antidumpningsförfarande, eftersom dessa förfaranden inte är riktade mot dem (37).

(109)

Vad gäller det partiella genomförandet av domarna, frågan om huruvida och i vilken omfattning institutionerna måste verkställa en dom beror på det konkreta innehållet i domen. Framför allt beror frågan om huruvida det är möjligt att bekräfta införandet av importtullar som ägde rum före domen på huruvida den rättsstridighet som fastställs i domen har verkningar på den påvisade skadevållande dumpningen i sig eller endast på beräkningen av den exakta tullsatsen. I det sistnämnda fallet, vilket är relevant i förevarande fall, finns det ingen grund för återbetalning av alla tullar. Det räcker snarare att bestämma den riktiga tullsatsen och att återbetala den eventuella skillnaden (det är inte möjligt att öka tullsatsen, eftersom ökningen skulle utgöra retroaktiv beskattning).

(110)

Tidigare ogiltigförklaringar som de berörda parterna hänvisar till har gällt konstaterad dumpning, skada och unionens intresse (antingen med avseende på klarläggande av sakfrågan, med avseende på bedömning av sakfrågan eller med avseende på rätten till försvar).

(111)

Dessa ogiltigförklaringar har antingen varit partiella eller fullständiga.

(112)

Unionens domstolar använder partiella ogiltigförklaringar om de av sakinformationen i ärendet på egen hand kan sluta sig till att institutionerna borde ha beviljat en viss justering eller borde ha använt en annan metod för en viss beräkning, vilket hade lett till att en lägre tull infördes (men undersökningsresultaten beträffande dumpning, skada och unionens intresse ifrågasätts inte). Den (lägre) tullsatsen förblir i kraft både före och efter ogiltigförklaringen (38). För att efterleva domen gör institutionerna en ny beräkning av tullsatsen och gör en följdenlig ändring av den förordning om införande av tull som gäller både före och efter ogiltigförklaringen. De instruerar vidare de nationella tullmyndigheterna att återbetala skillnaden, om sådana ansökningar om återbetalning hade gjorts i tid (39).

(113)

Unionsdomstolarna ogiltigförklarar domar i sin helhet om de inte på egen hand kan fastställa på grundval av sakinformationen i ärendet huruvida institutionerna gjorde rätt när de fann att det förelåg dumpning, skada och unionens intresse, därför att institutionerna var tvungna att göra om en del av utredningen. Eftersom unionsdomstolarna inte är behöriga att göra undersökningen i kommissionens ställe ogiltigförklarade de fullständigt förordningarna om införande av slutgiltiga tullar. Till följd av detta fastställde institutionerna förekomsten av de tre nödvändiga villkoren för införandet av åtgärder slutgiltigt först efter en dom om ogiltigförklaring av tullen. Det är förbjudet att införa slutgiltiga tullar på import som äger rum före slutgiltigt fastställande av dumpningen, skadan och unionens intresse både enligt grundförordningen och enligt antidumpningsavtalet. Därför infördes genom de rättsakter som institutionerna antar för att avsluta undersökningarna endast slutgiltiga tullar för framtiden (40).

(114)

Förevarande mål skiljer sig från tidigare (fullständiga eller partiella) ogiltigförklaranden i den utsträckning som det inte berör förekomsten av dumpning, skada och unionens intresse, utan endast valet av lämplig tullsats. Det som ifrågasätts är därför inte själva principen för att införa en tull, utan endast tullsatsens exakta belopp (med andra ord: en metodfråga). Om en justering sker kan den dessutom bara göras neråt.

(115)

I motsats till tidigare fall av partiell ogiltigförklaring som diskuteras ovan i skäl 113 har domstolen inte kunnat besluta om huruvida en ny (lägre) skattesats behövde beviljas, eftersom det före ett sådant beslut krävs en bedömning av ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Bedömningen av marknadsekonomisk status/individuell behandling faller under kommissionens befogenheter. Domstolen kan därför inte göra den delen av undersökningen i kommissionens ställe utan att överskrida sina befogenheter.

(116)

I motsats till tidigare fall av fullständig ogiltigförklaring har utredningsresultaten om dumpning, skada, orsakssamband och unionens intresse inte ogiltigförklarats. Därför har dumpning, skada, orsakssamband och unionens intresse fastställts giltigt vid tidpunkten för antagandet av förordning (EG) nr 1472/2006. Det finns därför ingen anledning att begränsa återinförandet av slutgiltiga antidumpningstullar till framtiden.

(117)

Den nu gällande förordningen avviker därför inte i vilket fall som helst från institutionernas beslutspraxis; detta sagt trots att frågan saknar relevans.

(118)

Slutligen hävdade de berörda parterna att ogiltigförklaringen av antidumpningstullarna inte skulle medföra något orättmätigt berikande av importörerna, vilket kommissionen hävdar, eftersom importörerna kan ha drabbats av minskande försäljning till följd av tullavgifterna som hade påförts försäljningspriset.

(119)

Enligt domstolens rättspraxis kan återbetalning av felaktigt uttagna avgifter nekas om det skulle leda till ett orättmätigt berikande av mottagarna (41). Kommissionen konstaterar att de berörda parterna inte motsäger att tullen har överförts vidare och inte heller lägger fram några bevis för en nedgång i försäljningen, och i varje fall ger rättspraxis endast ledning om orättmätigt berikande, inte om eventuella bieffekter av att kostnader överförs vidare.

(120)

När det gäller det påstådda åsidosättandet av principen om förbudet mot retroaktiv tillämpning, hänvisas det till skälen 67–75 där detta behandlades ingående.

(121)

När det gäller den påstådda tillämpningen av två olika rättsordningar i föreliggande genomförande, hänvisas det till skälen 92–95 där detta behandlades ingående.

(122)

När det gäller de synpunkter som lämnats av de berörda parterna efter underrättelsen om marknadsekonomisk status för exporterande tillverkare i Vietnam, anses det att dessa har fullt ut beaktats i den nuvarande förordningen.

(123)

FESI hävdade att samma processuella rättigheter borde ha beviljats de exporterande tillverkare som berörs av det aktuella genomförandet som de som beviljats de exporterande tillverkarna i urvalet under den ursprungliga undersökningen. De hävdade att särskilt de vietnamesiska exporterande tillverkarna inte hade någon möjlighet att komplettera sina ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling via skriftutväxling med angivande av brister, och att endast skrivbordsanalys hade genomförts i stället för kontrollbesök på plats. Kommissionen hade dessutom inte underrättat de berörda exporterande tillverkarna om bedömningen av deras ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling utan endast skickat meddelandet till företagens juridiska ombud vid tidpunkten för den ursprungliga undersökningen.

(124)

FESI hävdade vidare att de exporterande tillverkare som berörs av detta genomförande inte givits samma processuella garantier som tillämpas i ordinarie antidumpningsundersökningar, utan i stället tillämpades strängare standarder. Kommissionen har inte tagit hänsyn till den tid som förflyter mellan det att ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling lämnas in under den ursprungliga undersökningen och bedömningen av dessa påståenden. Dessutom gavs exporterande tillverkare under den ursprungliga undersökningen bara 15 dagar för att fylla i ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling, i stället för de sedvanliga 21 dagarna.

(125)

FESI hävdade också att kommissionen faktiskt tillämpade tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18.1 i grundförordningen, medan kommissionen inte iakttog de förfaranderegler som fastställs i artikel 18.4 i grundförordningen.

(126)

Kommissionen konstaterar att inget i grundförordningen ålägger kommissionen att ge exporterande företag som ansöker om marknadsekonomisk status/individuell behandling möjlighet att komplettera faktauppgifter som saknas. Den erinrar om att enligt rättspraxis ligger bevisbördan på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status/individuell behandling enligt artikel 2.7 b i grundförordningen. I artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen anges att tillverkarens ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom denna specificeras i den bestämmelsen, för att tillverkaren är verksam under marknadsmässiga förhållanden. Följaktligen, enligt vad domstolen fastställde i domarna Brosman och Aokang, åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller de föreskrivna villkoren för att tillerkännas sådan status. Det är däremot kommissionens sak att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av den berörda tillverkaren räcker för att visa att villkoren i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen är uppfyllda och för att kunna bevilja den berörda tillverkaren marknadsekonomisk status (se skäl 30). Rätten att bli hörd gäller möjligheten för parterna att yttra sig och kommissionen att beakta dessa synpunkter.

(127)

Det erinras här om att kommissionen inte har någon skyldighet att be den exporterande tillverkaren att komplettera ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Såsom anges i föregående skäl är det viktigt att kommissionen kan grunda sin bedömning på den information som lämnats in av den exporterande tillverkaren. Under alla omständigheter har de berörda exporterande tillverkarna inte ifrågasatt bedömningen av deras ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling, och de har inte angivit vilka dokument eller vilka personer de inte längre kan hänvisa till. Påståendet är därför så abstrakt att institutionerna inte kan ta hänsyn till de svårigheterna när de bedömer ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Eftersom argumentet baseras på spekulation och inte stöds av exakta indikationer om vilka dokument och vilka personer som inte längre finns tillgängliga och vilken relevans som dessa dokument och personer har för bedömningen av ansökningen om marknadsekonomisk status/individuell behandling, måste det argumentet avvisas.

(128)

När det gäller artikel 18.1 i grundförordningen godtog kommissionen i detta fall de uppgifter som lämnats av de berörda exporterande tillverkarna, den avvisade inte denna information och grundade sin bedömning på den. Kommissionen tillämpade därför inte den artikeln. Härav följer att det inte var nödvändigt att tillämpa förfarandet enligt artikel 18.4 i grundförordningen. Förfarandet enligt artikel 18.4 ska tillämpas i fall där kommissionen avser att avslå vissa uppgifter som lämnades av den berörda parten och i stället använda tillgängliga uppgifter.

(129)

När det gäller kriterium 1 bestred FESI kommissionens bedömning med avseende på ansökningar om marknadsekonomisk status för de vietnamesiska leverantörerna och hävdade att detta huvudsakligen grundas på avsaknaden av fullständig information. När det gäller kriterium 1 hävdade FESI att kommissionen, bortsett från att inga ansträngningar gjorts för att få fram de saknade uppgifterna, inte heller har preciserat vilka upplysningar som skulle ha krävts för att visa att det inte förekom något väsentligt statligt inflytande över de affärsbeslut som fattas av de berörda exporterande tillverkarna. FESI begärde också att få mer detaljerade uppgifter på grundval av vilka kommissionen drog slutsatsen att de vietnamesiska leverantörernas affärsbeslut inte vidtogs i enlighet med marknadssignaler utan ett väsentligt statligt inflytande. I detta avseende erinrar FESI, i enlighet med kriterium 1 i artikel 2.7 c i grundförordningen, om att statligt inflytande måste sträcka sig längre än till enbart inflytande.

(130)

När det gäller kriterium 3, med hänvisning till domstolens dom i mål T-586/14 Xinyi OV mot kommissionen, hävdade FESI att skatteförmåner eller förmånliga skattesystem inte tyder på någon snedvridning eller icke-marknadsekonomiskt beteende.

(131)

När det gäller kriterium 2 påpekade FESI att avsaknaden av reviderade räkenskaper inte utgör skäl att avvisa ansökningar om marknadsekonomisk status, eftersom även i unionen små företag med en omsättning under en viss tröskel inte avkrävs reviderade räkenskaper.

(132)

På grundval av detta hävdade parterna att kommissionen gjort ett uppenbart fel i tillämpningen av artikel 2.7 c i grundförordningen och därmed inte heller tillhandahållit tillräckliga skäl för avslag av de exporterande tillverkarnas ansökningar om marknadsekonomisk status.

(133)

Med beaktande av de uppgifter som saknas när det gäller kriterium 1 hänvisas till skäl 126 som anger att det inte finns något i grundförordningen ålägger kommissionen att ge exporterande företag som ansöker om marknadsekonomisk status möjlighet att komplettera faktauppgifter som saknas, och att bevisbördan ligger på den tillverkare/exportör som önskar erhålla marknadsekonomisk status.

(134)

Vad gäller begäran om mer detaljerad information i ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från vissa vietnamesiska leverantörer på grundval av vilka kommissionen avvisade kriterium 1, noteras att sådan information lämnades till kommissionen konfidentiellt eftersom de innehöll affärshemligheter. Denna information kunde därför inte offentliggöras som sådan, utan endast en icke-konfidentiell sammanfattning.

(135)

När det gäller kriterium 3, står det klart att inga skatteförmåner eller (eventuella) förmånliga skattevillkor betraktades som ett skäl för att avslå ansökan om marknadsekonomisk status.

(136)

Slutligen, när det slutligen gäller kriterium 2 anges tydligt i artikel 2.7 c i grundförordningen att företagen ska ha en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer och som tillämpas för alla ändamål. Ingen av de vietnamesiska berörda leverantörerna uppfyller dessa krav. Som noteras i skäl 33 var de brister som konstateras avsaknaden av reviderade räkenskaper eller revisors uttalande i revisionsberättelsen, allvarliga problem som tas upp i revisorns uttalande (såsom bristande efterlevnad av internationella redovisningsstandarder) och inkonsekvenser mellan vissa förklaringar gällande lån, som lämnats i ansökningsformuläret för marknadsekonomisk status och årsredovisningarna.

(137)

Alla påståenden från FESI avvisades därför och undersökningsresultaten i skälen 30–37 bekräftades.

(138)

FESI hävdade, med hänvisning till kriterium 2, att kommissionen inte påvisade att exportförsäljningen inte bestämdes fritt och att det ankom på kommissionen att fastställa om och hur exportpriserna påverkades på grund av statligt inflytande.

(139)

Dessutom hävdade FESI att konstaterandet att exportförsäljningen inte bestämdes fritt motsäger resultaten i den ursprungliga undersökningen med avseende på OEM-försäljning där det konstaterades att importörer såsom Puma genomförde sin egen forskning och utveckling och leverans av råvaror vid köp från sina leverantörer. På grundval av detta hävdades att Puma och Timberland hade betydande kontroll över produktionsprocessen och specifikationer, och att det därför inte fanns någon möjlighet till statligt inflytande.

(140)

Såsom redan nämnts i skäl 39 ligger bevisbördan på den tillverkare som vill ansöka om individuell behandling. Såsom också förklaras i skäl 47 kunde de exporterande tillverkarna inte visa att deras affärsbeslut fattades utan statligt inflytande. Det noteras också att kriterium 2 inte endast avser exportpriser, men exportförsäljning i allmänhet inklusive exportpriser, exportkvantiteter och övriga försäljningsvillkor som bör fastställas fritt utan statlig inblandning.

(141)

Till stöd för sitt påstående att exportpriserna bestämdes fritt hänvisade FESI till skäl 269 i förordningen om preliminär tull. Detta skäl behandlar dock återförsäljningspriserna för importörerna i unionen och kan därför inte anses vara en lämplig grund för att bestämma tillförlitligheten hos exportpriserna från de exporterande tillverkarna. På samma sätt avser hänvisningen till skäl 132 i den provisoriska förordningen och skäl 135 i den omtvistade förordningen justeringar av normalvärdet vid jämförelse med exportpriset och det medger inga slutsatser om huruvida exportförsäljningen för de vietnamesiska företagen fastställdes fritt.

(142)

FESI hävdade vidare att kommissionen inte heller har förklarat hur den nått slutsatsen att det finns en risk för kringgående av antidumpningsåtgärder om de berörda exporterande tillverkarna beviljades en individuell tullsats som skulle vara det bakomliggande syftet med kriterierna för individuell behandling.

(143)

När det gäller risken för kringgående är detta endast ett av de fem kriterier som förtecknas i artikel 9.5 i grundförordningen innan den ändrades. Enligt denna artikel bör den exporterande tillverkaren visa att alla fem kriterier är uppfyllda. Därför är underlåtenhet att uppfylla ett eller flera av kriterierna tillräckligt för att neka begäran om individuell behandling, utan att undersöka huruvida de övriga kriterierna var uppfyllda.

(144)

FESI invände mot påståendet i skäl 20 enligt vilket en Timberlandleverantör, General Shoes Limited, felaktigt identifierats som en kinesisk leverantör i en ansökan vid den nationella domstolen, medan företaget var hemmahörande i Vietnam. FESI hävdade att kommissionen borde ha begärt ytterligare klargöranden och hävdade att företaget var lätt identifierbart som ett kinesiskt företag. Företaget hävdade att, även om det var riktigt att företaget förekom under ett annat namn i stickprovsformuläret och ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling i den ursprungliga undersökningen (dvs. General Footwear Ltd), berodde det annorlunda företagsnamnet i Timberlands ansökan i den nationella domstolen (dvs. General Shoes Ltd) sannolikt enbart på ett översättningsfel. Därför borde ansökan från det kinesiska företaget General Footwear Ltd om marknadsekonomisk status/individuell behandling ha bedömts, medan bedömningen av marknadsekonomisk status/ individuell behandling av General Shoes Ltd var ett uppenbart fel i den mån Timberlands begäran om återbetalningen berörs. Därför ska en sådan bedömning motiveras och korrigeras.

(145)

General Footwear Ltd är en del av en företagsgrupp med närstående företag i Kina och Vietnam. Både en tillverkare i Vietnam och en i Kina ansökte om marknadsekonomisk status/ individuell behandling i den ursprungliga undersökningen. I det kinesiska företagets ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling anges dess namn konsekvent som ”General Footwear Ltd” med adress i Kina. Tillverkaren i Vietnam anges som ”General Shoes Ltd”. Den relevanta ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling är dock oklar när det gäller om företaget i fråga är kinesiskt eller vietnamesiskt. Det ansågs därför inte orimligt att anta att det företag som avses i målet vid den nationella domstolen faktiskt var vietnamesiskt. Under alla omständigheter gäller de kriterier som anges i artikel 2.7 i grundförordningen för ansökningar om marknadsekonomisk status och i artikel 9.5 i grundförordningen innan den ändrades för ansökningar om individuell behandling, för kinesiska och vietnamesiska producenter, eftersom både Kina och Vietnam betraktas som länder som inte är marknadsekonomier.

(146)

Det vietnamesiska företaget General Shoes Ltd levererade även till andra importörer än Timberland och dess ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling bedömdes inte enbart i samband med Timberlands begäran om återbetalning. Begäran om marknadsekonomisk status/individuell behandling bör bedömas på grundval av de allmänna villkor under vilka företaget verkar och är inte begränsad till vissa transaktioner eller vissa kunder i unionen. Därför är resultatet av denna bedömning tillämplig på den berörda exporterande tillverkaren och det fanns således inget uppenbart fel vad avser Timberlands begäran om återbetalning.

(147)

I alla händelser är det kommissionens avsikt att pröva ansökan från ”General Footwear Ltd” (Kina) om marknadsekonomisk status/individuell behandling. I en anda av sund förvaltning och för att inte i onödan försena det pågående genomförandet, kommer denna bedömning dock att vara föremål för en separat rättsakt.

(148)

En importör bekräftade att ingen av de exporterande tillverkare som berörs av det aktuella genomförandet var dess leverantör, och ansåg därför inte att slutsatserna var relevanta för dennes situation. Denna part hävdade att slutsatserna från det aktuella genomförandet därför inte kan utgöra en grund för att neka att dess begäran om återbetalning som lämnats in till de nationella tullmyndigheterna. Importören begärde också att ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling från dess underleverantörer bör undersökas på grundval av de dokument som tillhandahållits kommissionen av de belgiska tullmyndigheterna.

(149)

Vad avser begäran ovan hänvisar kommissionen till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/223 (42) om fastställande av det förfarande som är tillämpligt i detta ärende. I enlighet med artiklarna 1 och 2 i den förordningen, kommer kommissionen att granska relevanta ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling så snart kommissionen mottagit relevant information från tullmyndigheterna.

(150)

Med beaktande av de kommentarer som lämnats och analysen av dessa drogs slutsatsen att den övriga antidumpningstull som är tillämplig på Vietnam i fråga om de fjorton berörda exporterande tillverkarna för den omtvistade förordningens giltighetstid bör återinföras.

(151)

De berörda exporterande tillverkarna och alla parter som trädde fram informerades om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för avsikten att rekommendera återinförandet av den slutgiltiga antidumpningstullen på import från de fjorton berörda exporterande tillverkarna. Efter denna underrättelse beviljades parterna en tidsperiod inom vilken de kunde lämna uppgifter.

(152)

Den här förordningen är förenlig med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 15.1 i förordning (EU) 2016/1036.