14.6.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 155/37

(1)

Enligt artikel 51 i förordning (EU) nr 1306/2013 beslutar kommissionen om avslutande av räkenskaperna för de utbetalande organ som avses i artikel 7 den förordningen, på grundval av de årsräkenskaper som medlemsstaterna lämnat in tillsammans med nödvändiga underlag för granskning och godkännande och ett utlåtande avseende de vidarebefordrade räkenskapernas fullständighet, korrekthet och sanningsenlighet samt rapporterna från de attesterande organen.

(2)

I enlighet med artikel 39 i förordning (EU) nr 1306/2013 börjar budgetåret den 16 oktober år N-1 och löper till den 15 oktober år N. Vid avslutandet av räkenskaperna för budgetåret 2015 bör, för att referensperioden för utgifterna för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) ska vara densamma som referensperioden för utgifterna för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ), de utgifter som medlemsstaterna haft mellan den 16 oktober 2014 och den 15 oktober 2015 beaktas, i enlighet med artikel 11.1 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 908/2014 (2).

(3)

Detta beslut gäller avslutandet av räkenskaperna för programperioden 2014–2020 när det gäller landsbygdsutveckling. Utgifter under perioden 16 oktober 2014–31 december 2015 och som avser programperioden 2007–2013 kommer att omfattas av ett beslut om avslutande av räkenskaperna efter den 30 juni 2016, i enlighet med artikel 37 i förordning (EU) nr 1306/2013.

(4)

I artikel 33.2 andra stycket i genomförandeförordning (EU) nr 908/2014 föreskrivs att de belopp som ska återkrävas av eller betalas ut till varje medlemsstat, i enlighet med beslutet om avslutande av räkenskaperna enligt artikel 33.1 första stycket i den förordningen, ska fastställas genom att de mellanliggande betalningarna för det aktuella budgetåret dras av från den utgift som godkänts för samma år enligt artikel 33.1. Kommissionen ska dra av det beloppet från eller lägga till det till nästa mellanliggande betalning.

(5)

Kommissionen har granskat medlemsstaternas insända uppgifter och delgav före den 30 april 2016 medlemsstaterna resultatet av granskningen, tillsammans med uppgifter om de ändringar som behöver göras.

(6)

För vissa utbetalande organ kan kommissionen på grundval av årsräkenskaperna och medföljande handlingar fatta beslut om de inlämnade årsräkenskapernas fullständighet, korrekthet och sanningsenlighet.

(7)

Uppgifterna från vissa andra utbetalande organ kräver ytterligare utredningar, och deras räkenskaper kan därför inte avslutas i detta beslut.

(8)

Kommissionen får i enlighet med artikel 41 i förordning (EU) nr 1306/2013 besluta om minskning eller tillfälligt innehållande av de mellanliggande betalningarna till medlemsstaterna. Kommissionen bör informera den eller de berörda medlemsstaterna om detta. När detta beslut antas bör kommissionen beakta de belopp som minskats eller innehållits för att undvika omotiverade eller för tidiga utbetalningar, eller ersättning av belopp som senare kan komma att bli föremål för finansiell korrigering.

(9)

Enligt artikel 54.4 i förordning (EU) nr 1306/2013 ska medlemsstaterna till de årsräkenskaper som de lämnar till kommissionen i enlighet med artikel 29 i genomförandeförordning (EU) nr 908/2014 foga en bestyrkt tabell innehållande de belopp som belastar dem enligt artikel 54.2 i förordning (EU) nr 1306/2013. Tillämpningsföreskrifter för medlemsstaternas skyldighet att rapportera de belopp som ska återkrävas fastställs i genomförandeförordning (EU) nr 908/2014. I bilaga II till genomförandeförordning (EU) nr 908/2014 finns en mall för den tabell som medlemsstaterna ska använda för att lämna information om belopp som ska återkrävas under 2016. På grundval av de tabeller som medlemsstaterna har fyllt i bör kommissionen besluta vilka de ekonomiska följderna blir i de fall då ingen återbetalning har skett för oriktigheter som är äldre än fyra respektive åtta år.

(10)

Enligt artikel 54.3 i förordning (EU) nr 1306/2013 får medlemsstaterna, av vederbörligen motiverade skäl, besluta att inte fortsätta ett indrivningsförfarande. Ett sådant beslut får fattas endast om de kostnader för indrivning som redan uppstått eller sannolikt kommer att uppstå tillsammans överstiger den summa som ska drivas in, eller om det visar sig omöjligt att driva in beloppet därför att gäldenären eller de personer som är juridiskt ansvariga för oriktigheten är oförmögna att betala, vilket har fastställts enligt den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning. Om beslutet har fattats inom fyra år efter den dag då den första begäran framfördes, eller inom åtta år om indrivningsfallet tagits vidare till de nationella domstolarna, bör de ekonomiska följderna av den uteblivna återbetalningen till 100 % bäras av unionens budget. De belopp för vilka en viss medlemsstat har beslutat att inte fortsätta indrivning samt skälen för detta beslut framgår av den sammanfattande rapport som avses i artikel 54.4 jämförd med artikel 102.1 c iv i förordning (EU) nr 1306/2013. Dessa belopp bör således inte belasta de berörda medlemsstaterna utan ska följaktligen bäras av unionens budget.

(11)

I enlighet med artikel 51 i förordning (EU) nr 1306/2013 ska detta beslut inte påverka de beslut som kommissionen kan fatta senare för att från unionsfinansieringen undanta utgifter som inte verkställts i enlighet med unionsreglerna.