29.5.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 163/1

(1)

Den 19 februari 2013 undertecknade Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Ungern, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland avtalet om en enhetlig patentdomstol (3). Enligt avtalet om en enhetlig patentdomstol ska det inte träda i kraft före den första dagen i den fjärde månaden efter dagen för ikraftträdande av ändringarna av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (4) vad gäller förhållandet mellan den förordningen och avtalet om en enhetlig patentdomstol.

(2)

Den 15 oktober 2012 undertecknade Konungariket Belgien, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna, som är parter i fördraget av den 31 mars 1965 om upprättande och stadgar för en Beneluxdomstol (nedan kallat fördraget om Beneluxdomstolen), ett protokoll om ändring av det fördraget. Det protokollet gjorde det möjligt att överföra behörighet till Beneluxdomstolen i särskilda frågor som omfattas av tillämpningsområdet för förordning (EU) nr 1215/2012.

(3)

Förhållandet mellan förordning (EU) nr 1215/2012 och avtalet om en enhetlig patentdomstol respektive fördraget om Beneluxdomstolen måste regleras genom ändringar av den förordningen.

(4)

Den enhetliga patentdomstolen och Beneluxdomstolen bör anses som domstolar i den mening som avses i förordning (EU) nr 1215/2012, för att tillgodose kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet för svarande mot vilka talan skulle kunna väckas vid dessa två domstolar på en ort som är belägen i en annan medlemsstat än den som anges genom bestämmelserna i förordning (EU) nr 1215/2012.

(5)

De ändringar av förordning (EU) nr 1215/2012 som föreskrivs i den härförordningen vad gäller den enhetliga patentdomstolen är avsedda att bestämma den domstolens internationella behörighet och påverkar inte den interna fördelningen av förfaranden mellan den domstolens avdelningar och inte heller de bestämmelser som föreskrivs i avtalet om en enhetlig patentdomstol i fråga om utövande av behörighet, däribland exklusiv behörighet, under den övergångsperiod som föreskrivs i det avtalet.

(6)

Den enhetliga patentdomstolen och Beneluxdomstolen, som är gemensamma domstolar för flera medlemsstater, kan inte, till skillnad från en domstol i en medlemsstat, utöva behörighet med stöd av nationell rätt gentemot svarande som inte har hemvist i en medlemsstat. För att dessa två domstolar ska kunna utöva behörighet i förhållande till sådana svarande bör därför bestämmelserna i förordning (EU) nr 1215/2012, vad gäller frågor som omfattas av den enhetliga patentdomstolens respektive Beneluxdomstolens behörighet, vara tillämpliga även på svarande med hemvist i tredjeländer. De befintliga behörighetsreglerna i förordning (EU) nr 1215/2012 säkerställer en nära koppling mellan de förfaranden på vilka den förordningen är tillämplig och medlemsstaternas territorium. Det är därför lämpligt att utvidga dessa regler till att gälla talan mot alla svarande, oavsett deras hemvist. Vid tillämpningen av behörighetsreglerna i förordning (EU) nr 1215/2012 bör den enhetliga patentdomstolen och Beneluxdomstolen (nedan var och en kallade en gemensam domstol) endast tillämpa de bestämmelser som är lämpliga för den sakfråga för vilka de har getts behörighet.

(7)

En gemensam domstol bör kunna handlägga tvister där svarande från tredjeländer på grundval av en subsidiär regel om behörighet i förfaranden angående ett intrång i ett europeiskt patent som ger upphov till skada såväl inom som utanför unionen. Sådan subsidiär behörighet bör utövas om egendom som tillhör svaranden befinner sig i en medlemsstat som är part i det instrument genom vilket den gemensamma domstolen inrättades och om tvisten i fråga har tillräcklig anknytning till en sådan medlemsstat, till exempel på grund av att käranden har sin hemvist där eller att bevisning i tvisten är tillgänglig där. Vid bestämmande av sin behörighet bör den gemensamma domstolen ta hänsyn till värdet på egendomen i fråga, vilket inte bör vara obetydligt och vilket bör göra det möjligt att åtminstone delvis verkställa domen i medlemsstater som är parter i instrumentet om inrättande av den gemensamma domstolen.

(8)

Bestämmelserna i förordning (EU) nr 1215/2012 om litispendens och mål som har samband med varandra, som syftar till att förhindra parallella förfaranden och inbördes oförenliga domar, bör tillämpas om talan väcks vid en gemensam domstol och vid domstol i en medlemsstat där avtalet om en enhetlig patentdomstol eller, allt efter omständigheterna, fördraget om Beneluxdomstolen inte är tillämpligt.

(9)

Bestämmelserna i förordning (EU) nr 1215/2012 om litispendens och mål som har samband med varandra bör även vara tillämpliga om, under den övergångsperiod som föreskrivs i avtalet om en enhetlig patentdomstol, talan väcks i vissa typer av tvister vid, å ena sidan, den enhetliga patentdomstolen, och, å den andra sidan, en nationell domstol i en medlemsstat som är part i avtalet om en enhetlig patentdomstol.

(10)

Domar som meddelats av den enhetliga patentdomstolen eller av Beneluxdomstolen bör erkännas och verkställas i enlighet med förordning (EU) nr 1215/2012 i en medlemsstat som inte är part i avtalet om en enhetlig patentdomstol eller fördraget om Beneluxdomstolen, allt efter omständigheterna.

(11)

Domar som meddelats av domstol i en medlemsstat som inte är part i avtalet om en enhetlig patentdomstol eller fördraget om Beneluxdomstolen, allt efter omständigheterna, bör erkännas och verkställas i en annan medlemsstat i enlighet med förordning (EU) nr 1215/2012.

(12)

Förordning (EU) nr 1215/2012 bör därför ändras i enlighet med detta.

(13)

Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(14)

I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), har dessa medlemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(15)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av den här förordningen, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark, dock utan att detta påverkar Danmarks möjlighet att tillämpa de ändringar av förordning (EU) nr 1215/2012 som fastställs i denna förordning i enlighet med artikel 3 i avtalet av den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (5).