19.10.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 274/103

(1)

Genom en skrivelse av den 16 februari 2006 inkom ett klagomål till kommissionen om stöd som de belgiska myndigheterna beviljat Oostende fiskauktion, vilket registrerades med nummer CP 40/06. Den 31 juli 2007 inkom ytterligare ett klagomål i samma ärende.

(2)

Genom skrivelser av den 13 mars 2006, den 26 juni 2006 och den 11 juli 2007 anmodade kommissionen de belgiska myndigheterna att inkomma med upplysningar om stödåtgärderna, och de belgiska myndigheterna svarade genom skrivelser av den 11 maj 2006, den 20 oktober 2006 och den 27 november 2007.

(3)

Efter att ha granskat de upplysningar och handlingar som de belgiska myndigheterna tillhandahållit, underrättade kommissionen den 3 juli 2008 de belgiska myndigheterna om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget och artikel 6 i förordning (EG) nr 659/1999.

(4)

Genom en skrivelse av den 16 juli 2008 överlämnade de belgiska myndigheterna vissa handlingar till kommissionen om den privatisering av Oostende fiskauktion som planeras av staden Oostende.

(5)

Genom en skrivelse av den 25 juli 2008 begärde de belgiska myndigheterna förlängning till och med den 8 september 2008 för att inkomma med sina kommentarer. Förlängningen beviljades den 4 augusti 2008.

(6)

Genom en skrivelse av den 8 september 2008 lämnade de belgiska myndigheterna in sina kommentarer avseende beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet.

(7)

Kommissionens beslut att inleda det officiella granskningsförfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (5). Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med sina synpunkter inom en månad från dagen för offentliggörandet.

(8)

Kommissionen höll ett möte med de belgiska myndigheterna den 9 oktober 2008. Under mötet lämnade de belgiska myndigheterna upplysningar om hur privatiseringen av fiskauktionen skulle genomföras.

(9)

Kommissionen har mottagit synpunkter från följande berörda tredje parter: European Association of Fishing Ports and Auctions (EAFPA), Nationaal Overleg Visafslagen (NOVA), Flanders Ship Repair, Zeebrugse Vis Promotie vzw (ZVP), Grimsby Fish Market, Zeebrugse Visveiling (ZV), European Fish Centre (EFC) och fartygsreparationsföretaget Gardec.

(10)

Genom en skrivelse av den 4 november 2008 översände kommissionen synpunkterna till Belgien, som gavs tillfälle att bemöta dem. Belgien yttrade sig inte över synpunkterna från berörda tredje parter.

(11)

Den 8 september 2009 utfärdade kommissionen, genom en skrivelse med referensnummer K(2009) 6907, ett föreläggande att inkomma med upplysningar i enlighet med artikel 10.3 i förordning (EG) nr 659/1999 och krävde fullständiga svar på frågorna i skrivelserna av den 13 mars 2006, den 26 juni 2006 och den 11 juli 2007 samt i beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet.

(12)

Genom en skrivelse av den 7 oktober 2009 begärde de belgiska myndigheterna förlängning till och med den 9 november 2009 för att lämna upplysningarna. Förlängningen beviljades den 9 oktober 2009. I sin skrivelse begärde de belgiska myndigheterna även att kommissionen skulle sända dem synpunkterna från tredje parter. Samtidigt som kommissionen beviljade förlängningen sände den på nytt synpunkterna från tredje parter till de belgiska myndigheterna tillsammans med en kopia av skrivelsen av den 4 november 2008.

(13)

Genom en skrivelse av den 22 oktober 2009 informerade de belgiska myndigheterna kommissionen om att de aldrig hade mottagit kommissionens skrivelse av den 4 november 2008. Av detta skäl begärde de ytterligare en månad för att yttra sig över synpunkterna från tredje parter.

(14)

Genom en skrivelse av den 5 november 2009 beviljade kommissionen de belgiska myndigheterna en förlängning av fristen till och med den 27 november 2009 för att ge dem möjlighet att svara på synpunkterna från tredje parter.

(15)

De belgiska myndigheterna inkom med svar på föreläggandet att inkomma med upplysningar och lämnade även ytterligare upplysningar om privatiseringen av fiskauktionen.

(16)

Genom en skrivelse av den 30 november 2009 yttrade Belgien sig över synpunkterna från tredje parter.

(17)

Oostende fiskauktion, som ursprungligen var en statligt ägd auktion, hade i åratal varit väldigt fragmenterad och – enligt de belgiska myndigheterna – illa förvaltad. Verksamheten gick dåligt. Mellan 1991 och 2001 hade dess andel av de fiskfångster som landades i belgiska hamnar minskat från omkring 37 % till 20 % (6). Mellan 1997 och 2001 föll omsättningen från 20 550 000 euro till 13 440 000 euro (7) och under många år (inbegripet 2001) hade staden Oostende (nedan kallad staden) årligen registrerat en genomsnittlig förlust på 1 850 000 euro för fiskauktionen.

(18)

År 2001 måste staden välja mellan att lägga ner fiskauktionen eller omstrukturera den. Den 23 november 2001 beslutade staden att omstrukturera Oostende fiskauktion och grunda ett autonomt kommunalt bolag enligt belgisk rätt, med staden som ensam ägare.

(19)

Beslutet att omstrukturera auktionen grundade sig på en finansplan, som innehöll en enda (positiv) hypotes, och en affärsplan på två sidor, som utarbetats av HAMA Consult NV. I dessa handlingar anges att fiskauktionen kunde bli lönsam inom nio år, förutsatt att den omvandlades till en separat juridisk enhet och erhöll ett startkapital på 250 000 000 belgiska franc (omkring 6,2 miljoner euro), som skulle utbetalas över en period av fem år. Detta separata bolag fick namnet Autonoom Gemeentebedrijf Vismijn Oostende (nedan kallat AGVO). AGVO övertog den finansiella bördan för återbetalningen av olika banklån som tagits av f.d. Oostende fiskauktion.

(20)

Den 23 november 2001 (8) grundade staden, som det anges ovan i skäl 18, det autonoma kommunala bolaget AGVO i syfte att omstrukturera fiskauktionen. Ett autonomt kommunalt bolag är en separat juridisk enhet som grundats enligt artikel 261 i den nya kommunallagen i syfte att sköta förvaltningen av andra kommunala institutioner och tjänster än de allmänna kommunala tjänsterna, med fokus på institutioner eller tjänster av kommersiell eller industriell karaktär som förvaltas enligt industriella och kommersiella metoder.

(21)

När det gäller aktieinnehav såväl som förvaltningsorgan måste staden, i egenskap av den kommun som grundat bolaget, enligt lag inneha en majoritet av rösterna. Staden innehar 100 % av aktierna i AGVO och utser i enlighet med AGVO:s bolagsordning samtliga styrelseledamöter. En majoritet av styrelseledamöterna måste vara ledamöter i stadsfullmäktige.

(22)

AGVO har för närvarande åtminstone två helägda dotterbolag: NV Exploitatie Vismijn Oostende (nedan kallat EVO) och NV Pakhuizen (nedan kallat Pakhuizen).

(23)

EVO grundades den 8 augusti 2002 för att sköta driften av auktionen och all tillhörande verksamhet. EVO fick ett startkapital på 371 840 euro. Kapitalet fördelades på 15 000 lika aktier utan nominellt värde mellan AGVO, som innehade 14 999 aktier, och stadsfullmäktigeledamot Miroir, som innehade 1 aktie.

(24)

EVO leds av en styrelse. Styrelseledamöterna utses av aktieägarna för en period av sex år, med möjlighet till förlängning. Med beaktande av aktiefördelningen kontrolleras EVO fullständigt av AGVO.

(25)

Pakhuizen bildades 1988 av fartygsägare för att förvalta lös och fast egendom. År 2005 övertogs Pakhuizen av AGVO som förvärvade samtliga aktier i bolaget för ett belopp om 350 000 euro.

(26)

Pakhuizen leds av en styrelse. Styrelseledamöterna utses av aktieägarna för en period av sex år, med möjlighet till förlängning. Sedan 2005 ägs och kontrolleras Pakhuizen av AGVO.

(27)

Enligt bolagsordningen har AGVO anförtrotts uppgifter som av de belgiska myndigheterna betecknas som uppgifter av allmänt intresse samt kommersiella uppgifter. De ”allmännyttiga uppgifterna” utför AGVO självt, medan de ”kommersiella uppgifterna” utförs av de helägda dotterbolagen EVO och sedan 2005 Pakhuizen.

(28)

När det gäller de ”allmännyttiga uppgifterna” har de belgiska myndigheterna angett att AGVO anförtrotts att förvalta fiskehamnen i Oostende (vilket omfattar förvaltning och underhåll av det allmänna och det privata området inom fiskehamnens gränser), kontrollera den fisk som landas och är avsedd för konsumtion, fastställa avgifter på auktionspriserna och samtidigt kontrollera att mervärdesskatt betalas för den landade fångsten, sköta slussen mellan kanalen och fiskekajen (som inte endast används av fiskefartyg), sköta pr-funktioner för de lokala myndigheterna samt renovera och tillhandahålla byggnader för offentliga och halvoffentliga institutioner såsom regionen Flandern, provinsen Västflandern etc.

(29)

EVO sköter verksamheten vid Oostende fiskauktion. Detta innebär främst att sköta ledningen och driften av fiskauktionen samt att hyra ut lager och utföra annan tillhörande verksamhet. I samband med auktionsverksamheten tar EVO ut en auktionsavgift på 6 % av priset. Köparna betalar en provision på 1–3 % och bär kostnaden för hyran av fiskekassar. Det är inte känt hur mycket de betalar för det sistnämnda.

(30)

EVO ger även lån till de fartygsägare som är kunder. På senare tid har en del av lånen beviljats till räntan Euribor (Euro Interbank Offered Rate) + 2 %. Det förefaller emellertid som om inte alla lån har beviljats på dessa villkor. Som motprestation för lånen måste fartygsägarna sälja sin fisk på auktionen i Oostende.

(31)

EVO tillhandahåller dessutom vissa lättnader för fartygsägarna, såsom att stå för en del av eller hela kostnaden för kyltransporter.

(32)

Pakhuizens verksamhet är främst inriktad på att bygga om, restaurera, renovera, (återupp)bygga, demontera, exploatera, förvalta och hyra ut fast egendom.

(33)

När AGVO grundades, det vill säga den 23 november 2001, beviljades det ett startkapital av staden på 250 miljoner belgiska franc (6 179 338,12 euro), vilket skulle utbetalas genom lika stora årliga delutbetalningar under en period av fem år. Sedan 2002 har utbetalningar av startkapitalet gjorts vid sex tillfällen till ett belopp av sammanlagt 3 596 665,62 euro: 619 734 euro betalades ut den 28 juni 2002, 570 155 euro den 26 juni 2003, 570 155 euro den 25 juni 2004 och 570 155 euro den 26 juni 2005. I sina kommentarer med anledning av det formella granskningsförfarandet angav Belgien att ytterligare två utbetalningar på 619 734 euro gjordes 2006 och 2007. Såvitt kommissionen känner till har AGVO ännu inte begärt utbetalning av återstående startkapital, dvs. 2 582 672,5 euro.

(34)

De belgiska myndigheterna har angett att AGVO delvis har använt startkapitalet för ”allmännyttiga ändamål” och för återbetalning av kapital och ränta på kortfristiga banklån. Startkapitalet har även använts för att köpa aktier i Pakhuizen. Slutligen har det använts för startkapital till EVO och för beviljande av lån till EVO, vilka senare (den 31 december 2004, den 31 december 2005 och den 21 december 2007) omvandlades till kapital genom efterskänkning av skulder.

(35)

När EVO grundades, det vill säga den 8 augusti 2002, erhöll detta företag ett startkapital på 371 840,29 euro. Därefter har AGVO ökat EVO:s kapital genom efterskänkning av skulder. Den 31 december 2004 ökades kapitalet med 1 387 044 euro, den 31 december 2005 med 710 000,75 euro och den 21 december 2007 med 1 500 114,96 euro. AGVO har tillhandahållit EVO ett kapital på sammanlagt 3 969 000 euro.

(36)

Även om de belgiska myndigheterna har underrättat kommissionen om att EVO:s startkapital hade ökats och uppgick till 2 468 885 euro den 31 december 2006, har de inte underrättat kommissionen om den särskilda formen för kapitalökningarna. Det var genom synpunkterna från tredje parter som kommissionen uppmärksammades på kapitalökningen av den 21 december 2007 och den omständigheten att kapitalökningarna har skett genom efterskänkning av skulder. Belgien har inte kommenterat denna del av synpunkterna från tredje parter.

(37)

Utöver startkapitalet har staden bistått såväl AGVO som EVO genom att kostnadsfritt tillhandahålla garantier för privata lån.

(38)

AGVO beviljades garantier för tre lån den 26 mars (609 379,40 euro), den 23 april 2004 (2 117 500 euro) och den 22 april 2005 (550 000 euro) till ett sammanlagt belopp av 132 199 987 belgiska franc (3 276 879 euro).

(39)

Lånegarantierna för EVO beviljades den 28 juni och den 27 september 2002. Enligt de uppgifter som lämnats av de belgiska myndigheterna tecknade EVO sist och slutligen inte dessa lån. Den 23 april 2004 och den 22 april 2005 tillhandahöll staden återigen kostnadsfria lånegarantier för EVO. Dessa lån tecknades och uppgick till 145 505 820 belgiska franc (3 606 995 euro). Utan att ange något datum har de belgiska myndigheterna uppgett att staden även har garanterat ytterligare ett lån på 78 000 euro. Eftersom denna upplysning lämnades i de belgiska myndigheternas kommentarer av den 4 september 2008 och de föregående kommentarerna var daterade den 23 november 2007, antar kommissionen att denna ytterligare garanti tillhandahölls under den perioden.

(40)

AGVO har också tillhandahållit EVO kostnadsfria garantier för två lån på ett sammanlagt belopp av 600 000 euro. Inga uppgifter har lämnats om tidpunkten för beslutet att bevilja de kostnadsfria garantierna. Eftersom EVO grundades den 22 augusti 2002 och de handlingar där de belgiska myndigheterna nämner de båda lånen avsåg situationen den 3 augusti 2006, antar kommissionen emellertid att garantin tillhandahölls under den perioden.

(41)

Enligt artikel 30 i bolagsordningen av den 23 november 2001 har AGVO exklusiv rätt att kostnadsfritt nyttja marken och byggnaderna i Oostendes fiskehamn (9).

(42)

I artikel 30 i bolagsordningen anges också att staden i ett senare skede kan överlåta äganderätten (eller andra rättigheter) avseende marken och byggnaderna till AGVO.

(43)

Detta skedde den 26 mars 2004, när staden tillsköt medel till AGVO genom överlåtelse av fast egendom i form av olika byggnader belägna i Oostendes fiskehamn på en areal motsvarande 57 500 m2. Tillskottet värderades till det bokförda värdet i kommunens bokföring, dvs. 14 891 524 euro. Överlåtelsen avsåg endast byggnader (fiskeauktionen, kontor och lagerutrymmen) och inte den mark som byggnaderna står på. Själva marken nyttjas av staden på grundval av en tills vidare gällande koncession från regionen Flandern, som äger marken. AGVO hade fortfarande exklusiv rätt att nyttja marken på grundval av artikel 30 i bolagsordningen.

(44)

I överlåtelsen av fast egendom av den 26 mars 2004 ingick byggnader på 14 754 m2 som omfattades av ett långsiktigt hyresavtal mellan staden och Pakhuizen, vilket ingåtts med staden redan 1989 för en period av 45 år. Enligt avtalet ska Pakhuizen betala en symbolisk avgift på 1 000 belgiska franc (25 euro) per år för att få nyttja byggnaderna. I gengäld ska Pakhuizen enligt avtalet på egen bekostnad och utan rätt till ersättning renovera de lagerlokaler som omfattas av det långsiktiga hyresavtalet så att de uppfyller framtida föreskrifter. Efter det att byggnaderna har varit uthyrda i 27 år (år 2016) kommer staden att varje år erhålla 50 % av Pakhuizens årliga nettovinst. De belgiska myndigheterna har angett att Pakhuizen inte har fullgjort sina skyldigheter och att lagerlokalerna i fråga inte har restaurerats i enlighet med kraven i avtalet, åtminstone inte före 2005. De belgiska myndigheterna har emellertid angett att efter det att AGVO hade förvärvat aktierna i Pakhuizen användes 257 872 euro 2005 och 68 816 euro 2006 för renoverings- och underhållsarbeten. Det exakta beloppet av kostnaderna för de arbeten som utfördes 2007 är inte känt.

(45)

Från och med den 26 mars 2004, den dag då staden överlät äganderätten till byggnaderna till AGVO, ersatte AGVO staden som avtalspart i det långsiktiga hyresavtalet med Pakhuizen. AGVO erhöll därigenom rätt att ta ut 25 euro per år samt att efter 27 år erhålla 50 % av Pakhuizens årliga nettovinst.

(46)

Belgien har angett att de 57 500 m2 som AGVO därigenom förfogade över omfattar följande:

(47)

EVO betalar ingen hyra för att nyttja byggnaderna. Belgien har angett att EVO i gengäld står för alla kostnader för underhåll och renovering. Pakhuizen betalar fortfarande 25 euro per år.

(48)

De belgiska myndigheterna har angett att EVO och Pakhuizen mellan den 31 december 2002 och den 31 december 2007 betalade 182 377,31 euro respektive 381 835,16 euro för renoverings- och infrastrukturarbeten samt 193 255,70 euro respektive 133 895,35 euro i underhållskostnader.

(49)

Under åren efter omstruktureringen har både AGVO och EVO registrerat förluster som hela tiden har ökat, förutom en liten vinst för AGVO 2003/2004. I slutet av 2006 hade AGVO en kumulerad förlust på närmare 3 000 000 euro samt kort- och långfristiga skulder på mer än 4 000 000 euro, medan EVO i slutet av 2006 måste föra över förluster till ett belopp av mer än 3 400 000 euro, kort- och långfristiga skulder på mer än 5 800 000 euro samt ett negativt kapital på närmare 1 000 000 euro.

(50)

Trots de kumulerade förlusterna ägnade AGVO och EVO sig åt spekulativ verksamhet och åt att utöka verksamheten. År 2006 förvärvade AGVO till exempel 51 % av aktierna i ett bolag kallat HAF Holding BO med säte i Island, medan EVO samma år involverade sig i ett projekt avseende kungskrabbor (10) (företaget Polardrift med säte i Norge). EVO var också involverat i det isländska HAF Holding. Vidare ingick EVO år 2005 ett avtal med en försäljningsagent, vilket gav försäljningsagenten mandat att på isländska auktioner köpa upp fisk av hög kvalitet som sedan skulle säljas vidare på Oostende fiskauktion.

(51)

EVO:s affärsstrategi har av olika berörda parter beskrivits som illojal konkurrens som innebär att företaget bland annat erbjuder sig att bära alla eller en del av kostnaderna för transporten av fisk som landats i utländska hamnar till Oostende och erbjuder lån till fartygsägare på förmånliga villkor mot att de i gengäld auktionerar ut sina fångster i Oostende.

(52)

Av dessa projekt och den affärsstrategi som tredje parter har beskrivit förefaller det som om EVO till varje pris försökte utvidga sin marknadsandel och sin omsättning. Av AGVO:s och EVO:s årsbokslut framgår i alla händelser att EVO kunde hålla sig kvar på marknaden trots sin besvärliga finansiella situation endast tack vare stödet från staden (11).

(53)

AGVO har beviljats ett startkapital på 250 miljoner belgiska franc (6 179 338 euro). Med beaktande av företagets tidigare stora förluster och den mycket kortfattade och ofullständiga affärsplanen drog kommissionen i beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet slutsatsen att en privat investerare inte skulle ha investerat detta belopp i fiskauktionen och att startkapitalet således utgör statligt stöd. Kommissionen ställde sig tvivlande till att stödet är förenligt med den inre marknaden, eftersom det förefaller som om villkoren i de riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter som var tillämpliga vid den tidpunkt när stödet beviljades (nedan kallade 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering) (12) inte är uppfyllda.

(54)

Vidare har staden överlåtit byggnader till AGVO utan att kräva någon ersättning eller ålägga AGVO skyldigheter av liknande värde. Kommissionen ansåg att en privat investerare skulle ha krävt ett skäligt pris för överlåtelsen och att överlåtelsen av byggnaderna måste anses utgöra statligt stöd. Det förefaller som om stödet har minskat AGVO:s produktionskostnader och utgör driftsstöd. Kommissionen kunde inte finna någon bestämmelse i artikel 107 i EUF-fördraget eller riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk (nedan kallade riktlinjerna för fiske) (13) som gör det möjligt för kommissionen att tillåta stödet.

(55)

Staden har även tillhandahållit AGVO lånegarantier. Medan en privat aktör skulle ha krävt en premie för garantierna, har staden beviljat garantierna utan kostnad. Kommissionen drog därför slutsatsen att dessa garantier måste anses utgöra statligt stöd. Det förefaller som om även detta stöd har minskat AGVO:s produktionskostnader och måste anses utgöra driftsstöd. Kommissionen kunde inte finna någon bestämmelse i artikel 107 i EUF-fördraget eller riktlinjerna för fiske som gör det möjligt för kommissionen att anse att stödet är förenligt med den inre marknaden.

(56)

Slutligen har staden gett AGVO befogenhet att fastställa och ta ut kommunala avgifter samt att använda vinningen från detta, en fördel som ett privat företag i allmänhet inte har. Kommissionen ansåg att villkoren i den rättspraxis som bygger på domen i målet Altmark  (14) inte var uppfyllda och att fördelarna till följd av rätten att fastställa och ta ut kommunala avgifter måste anses utgöra statligt stöd. I avsaknad av upplysningar om dessa avgifter drog kommissionen slutsatsen att de vid en första anblick måste anses utgöra driftsstöd och att det inte finns någon bestämmelse i artikel 107 i EUF-fördraget eller riktlinjerna för fiske som gör att stödet kan anses förenligt med den inre marknaden.

(57)

Staden och AGVO har tillhandahållit EVO lånegarantier. Medan en privat aktör skulle ha krävt en premie för garantierna, har staden och AGVO beviljat garantierna utan kostnad och kommissionen drog därför slutsatsen att de måste anses utgöra statligt stöd. Det förefaller som om stödet har minskat EVO:s produktionskostnader och utgör driftsstöd. Kommissionen kunde inte finna någon bestämmelse i artikel 107 i EUF-fördraget eller riktlinjerna för fiske som gör det möjligt för kommissionen att anse att stödet är förenligt med den inre marknaden. Den uttryckte därför tvivel om att dessa åtgärder kan anses vara förenliga med den inre marknaden.

(58)

AGVO har tillåtit EVO att fortlöpande kostnadsfritt nyttja byggnader på totalt 13 600 m2 som ägdes av AGVO. Kommissionen ansåg att en privat investerare skulle ha krävt ett skäligt pris för detta och att möjligheten att kostnadsfritt nyttja byggnaderna måste anses utgöra statligt stöd. Det förefaller som om stödet har minskat EVO:s produktionskostnader och utgör driftsstöd. Kommissionen kunde inte finna någon bestämmelse i artikel 107 i EUF-fördraget eller riktlinjerna för fiske som gör det möjligt för kommissionen att anse att stödet är förenligt med den inre marknaden. Den uttryckte därför tvivel om att dessa åtgärder kan anses vara förenliga med den inre marknaden.

(59)

Villkoren i det långsiktiga hyresavtalet mellan staden och Pakhuizen har inneburit att Pakhuizen har kunnat åtnjuta en årlig minskning av driftskostnaderna. Kommissionen drog slutsatsen att denna fördel utgör statligt stöd och inte omfattas av någon av de åtgärder som anges i riktlinjerna för fiske eller något av målen i andra horisontella eller särskilda riktlinjer som skulle kunna vara tillämpliga på detta slag av företag. Enligt riktlinjerna för fiske såväl som de horisontella reglerna om statligt stöd måste detta slag av stöd anses utgöra driftsstöd som är oförenligt med den inre marknaden. Kommissionen uttryckte därför tvivel om att denna åtgärd kan anses förenlig med den inre marknaden.

(60)

Kommissionen konstaterade vidare att de fiskeföretag som använder Oostende fiskauktion har beviljats fördelar av EVO, som har erbjudit dem tjänster till ett lägre pris än en normal privat aktör skulle göra, och av Pakhuizen, som hyrt ut byggnader till ett lägre pris än en normal privat aktör skulle göra.

(61)

Kommissionen ansåg att dessa fördelar utgör statligt stöd och eftersom den inte kunde finna någon bestämmelse i artikel 107 i EUF-fördraget eller riktlinjerna för fiske som gör stödet förenligt uttryckte den tvivel om att dessa åtgärder kan anses förenliga med den inre marknaden.

(62)

Mot bakgrund av det ovanstående och de upplysningar som kommissionen hade tillgång till, ansåg kommissionen att samtliga de åtgärder som anges ovan i avsnitt 3 måste anses utgöra statligt stöd samt ställde sig tvivlande till att stöden är förenliga med den inre marknaden.

(63)

Alla de berörda tredje parter som har inkommit med synpunkter på beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet har instämt i de argument som kommissionen lade fram i det nämnda beslutet. Vidare har de angett att de har lidit skada till följd av det olagliga stöd som beviljats AGVO, EVO och Pakhuizen (förlust av kunder och intäkter) och har anmodat kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda stödet och begära att det återkrävs.

(64)

EAFPA betonar att stödåtgärderna i fråga snedvrider marknaden och uppmanar kommissionen att förbjuda stödet och begära att det återkrävs.

(65)

I egenskap av den som lämnat in klagomålet stöder NOVA kommissionens beslut att inleda en formell granskning. NOVA anser att det är viktigt att säkerställa insyn i auktionsmarknaden och garantera lika konkurrensvillkor. NOVA uppmanar även kommissionen att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att stöd som befinns vara oförenligt återkrävs.

(66)

Flanders Ship Repair förklarar att fartygsägare till följd av det statliga stödet har flyttat sina fartyg till Oostende. Detta har enligt Flanders Ship Repair lett till minskade intäkter, eftersom de fartygsägare som har flyttat till Oostende inte längre låter reparera sina fartyg i Zeebrugge. Flanders Ship Repair vill ha ett negativt beslut med återkrav samt tillfälliga åtgärder.

(67)

ZVP, som är en sammanslutning av fiskuppköpare och fiskberedare på den belgiska östkusten, anger att det olagliga statliga stödet i kombination med andra fördelar har gett Oostende fiskauktion möjlighet att på konstlad väg locka till sig utländska fartyg och fartyg från Zeebrugge. Genom ett stort antal intervjuer och pressmeddelanden från lokala politiker och ledamöter i EVO:s styrelse (där dessa betonat att det endast finns plats för en fiskauktion i Belgien, nämligen den i Oostende) har tvivel dessutom spritts om framtiden för Zeebrugge fiskauktion och följaktligen för den omkringliggande företagsparken. Detta har resulterat i minskade intäkter samt i att investeringar och marknadsföringsansträngningar har minskats, skjutits upp eller dragits in.

(68)

ZVP uppger även att företaget har försökt att väcka medvetenheten om problemet hos lokala politiker, men utan framgång.

(69)

Slutligen påpekar ZVP att EVO med hjälp av en frontfigur och offentliga medel har kunnat grunda ett fiskberedningsföretag kallat Ostend Filleting Factory, som också ägnar sig åt illojal konkurrens.

(70)

Grimsby Market, ett brittiskt företag, angav att EVO omkring 2005/2006 började köpa fisk direkt från isländska fiskare till (höga) fasta priser och auktionerade ut denna fisk till högstbjudande i Ostende, ofta till lägre priser. Grimsby Fish Market drar därför slutsatsen att dessa förluster har täckts med offentliga medel och yrkar på en revision av EVO:s räkenskaper för att undersöka vilka metoder som har använts för att finansiera de isländska fiskleveranserna och vilka förluster som försäljningsmetoderna har åsamkat EVO.

(71)

ZV och EFC uppmärksammar kommissionen på andra möjliga illojala metoder och åtgärder för statligt stöd, det vill säga att AGVO/EVO kostnadsfritt använt sig av stadens personal samt de prisgarantier som EVO beviljat på grundval av auktionspriset vid Zeebrugse Visveiling.

(72)

ZV och EFC förklarar vidare varför de anser att konkurrensen har snedvridits och att handeln mellan medlemsstaterna har påverkats.

(73)

De uppmärksammar även kommissionen på ytterligare kapitaltillskott till AGVO och EVO (genom efterskänkning av skulder).

(74)

De påpekar slutligen att de belgiska myndigheterna inte har avbrutit utbetalningen av stödet.

(75)

Gardec är ett företag inom fartygsreparationer beläget i Zeebrugge. Gardec stöder kommissionens beslut. Företaget tillägger att det har lidit skada (minskad omsättning) på grund av de illojala affärsmetoderna i Oostende och påpekar att de lån som beviljats företag i svårigheter har hjälpt företagen i Oostende att överleva medan deras skulder i Zeebrugge har förblivit obetalda.

(76)

De belgiska myndigheterna ansåg i sina kommentarer av den 8 september 2008, som lämnades in med anledning av det formella granskningsförfarandet, att kommissionen bör begränsa sin granskning till marknaden för fiskauktioner. Eftersom varken AGVO eller Pakhuizen är verksamma på denna marknad, är de åtgärder som vidtagits till förmån för dem inte relevanta inom förevarande förfarande. Mer allmänt anser de att kommissionen inte har fastställt granskningens räckvidd på ett korrekt sätt och att det finns risk för att stödet räknas dubbelt.

(77)

De belgiska myndigheterna insisterar på att AGVO inte har någon kommersiell verksamhet och att verksamheten därför inte kan inverka på konkurrensen. Det stöd som har beviljats AGVO kan således inte utgöra statligt stöd. De tillägger att de medel som har använts till förmån för EVO på sin höjd kan beaktas vid granskningen (till exempel den del av startkapitalet som genom AGVO har överförts till EVO). De belgiska myndigheterna hävdar att resten har använts för uppgifter av allmänt intresse och inte kan inverka på konkurrensen på marknaden för fiskauktioner.

(78)

De belgiska myndigheterna påpekar att även om ett startkapital på 6 197 338,12 euro utlovats till AGVO, har AGVO hittills endast erhållit 3 569 667 euro.

(79)

När det gäller rätten att ta ut avgifter anser de belgiska myndigheterna att denna rätt är kopplad till AGVO:s uppgifter av allmänt intresse och inte kan anses utgöra statligt stöd samt att AGVO i varje händelse inte har befogenhet att ta ut avgifter för slussen och slussrännan.

(80)

När det gäller byggnaderna anser de belgiska myndigheterna att det inte spelar någon roll om byggnaderna är stadens eller en annan offentlig enhets egendom. De betraktar överlåtelsen av byggnaderna till AGVO som en rent intern fördelning av egendom. De belgiska myndigheterna erinrar om att AGVO inte har någon kommersiell verksamhet och att överlåtelsen av byggnaderna därför inte kan anses utgöra statligt stöd. De tillägger att överlåtelsen av byggnaderna är kopplad till en skyldighet att reparera dem och hålla dem i gott skick och att AGVO således inte har gynnats genom överlåtelsen.

(81)

De belgiska myndigheterna anser vidare att de kostnadsfria garantierna inte kan anses utgöra statligt stöd, eftersom de har beviljats för lån som AGVO tagit för reparationsarbeten på byggnader som hyrs ut till offentliga myndigheter. De belgiska myndigheterna medger emellertid att ett av de garanterade lånen (ett lån på 550 000 euro) har använts för EVO:s räkning.

(82)

De belgiska myndigheterna påpekar slutligen att domen i målet Altmark inte är relevant, eftersom AGVO:s allmännyttiga uppgifter är icke-ekonomiska. De anser dessutom att det inte finns någon risk för korssubventionering, eftersom AGVO inte har någon kommersiell verksamhet.

(83)

Belgien hävdar att Oostende endast har en begränsad rätt till marken och att tomträttsavtalet därför är av begränsat kommersiellt värde. Pakhuizen är dessutom skyldigt att reparera och renovera byggnaderna, vilket har lagts fram som en extraordinär skyldighet som till stor del kompenserar för den symboliska hyran.

(84)

De belgiska myndigheterna tillägger att Pakhuizen endast är verksamt på marknaden för förvaltning av byggnader som nyttjas inom fiskesektorn. De anser att på grund av renoveringsskyldigheterna och byggnadernas ringa värde kan verksamheten knappast anses vara kommersiell. De belgiska myndigheterna hävdar slutligen att Pakhuizen inte konkurrerar med någon, eftersom de byggnader som Pakhuizen förvaltar endast kan hyras ut för verksamhet kopplad till fiskesektorn.

(85)

De påpekar vidare att AGVO köpte aktierna i Pakhuizen till marknadspris och att Pakhuizen hyr ut byggnaderna till marknadspris (med beaktande av deras dåliga skick).

(86)

De belgiska myndigheterna anger att den omständigheten att byggnaderna kostnadsfritt står till EVO:s förfogande kompenseras av den omständigheten att EVO måste bära renoveringskostnader som normalt skulle åligga byggnadernas ägare.

(87)

De hävdar vidare att de garantier som kostnadsfritt tillhandahållits för lån till EVO ska bedömas mot bakgrund av planerna på privatisering och omstrukturering av auktionen. De anser att staden har handlat som en privat investerare när det gäller omstruktureringen av fiskauktionen, eftersom en omkapitalisering av fiskauktionen var mer lönsam ur ekonomisk synvinkel än en nedläggning och att staden genom privatiseringen kommer att ha möjlighet att återfå sina investeringar genom den hyra som man kommer att ta ut av auktionens privata ägare. De betonar också att det redan 2002 fanns planer på att privatisera fiskauktionen men att en privatisering var möjlig först efter omstrukturering.

(88)

När det gäller de kostnadsfria garantierna påpekar de belgiska myndigheterna att lånen användes för att slutfinansiera fiskauktionen, som huvudsakligen finansierats genom kapitaltillskott från staden (till AGVO och genom AGVO till EVO). De belgiska myndigheterna har påpekat att staden genom garantierna avsevärt minskade kostnaderna för omstruktureringen. De tillägger att inga lån skulle ha beviljats utan garantierna från staden och påpekar att det är normal kommersiell praxis att ett moderbolag erbjuder garantier för lån som tas av ett dotterbolag.

(89)

De belgiska myndigheterna påpekar att kommissionen har räknat samma stöd två gånger och att stöd föreligger antingen till EVO eller till fiskarna, men inte till båda. De anser att åtgärderna i fråga, i det fallet att de utgör statligt stöd, utgör stöd till EVO och Pakhuizen och stör konkurrensen på den nivån, men inte på nivån för fartygsägare och fiskeföretag. De tillägger att EVO och Pakhuizen i varje händelse inte erbjuder tjänster under marknadspriserna. När det gäller EVO förklarar de särskilt att de tjänster som EVO erbjuder också tillhandahålls på annat håll. De påpekar också att EVO inte tillhandahåller lagringsutrymmen, inte erbjuder kostnadsfri el och inte har hand om hamnen och slussrännan. De anger att priset för vatten ingår i auktionsavgiften och att EVO inte beviljar lån under marknadspriserna till fartygsägare. Slutligen anger de att EVO i praktiken aldrig har drivit igenom de avtalsartiklar enligt vilka fartygsägarna är skyldiga att auktionera ut sina fångster hos EVO.

(90)

Belgien har underrättat kommissionen om att man den 22 maj 2008 fattade beslut om att privatisera Oostende fiskauktion och att staden har inlett ett offentligt urvalsförfarande för att hitta en operativ partner som sköta verksamheten inom EVO.

(91)

I sina kommentarer har Belgien förklarat att privatiseringen kommer att ske genom att det grundas ett nytt företag som kommer att sköta fiskauktionsverksamheten. Fiskauktionens byggnader kommer att återgå till staden och det nya företaget kommer att behöva teckna ett hyresavtal med staden. Det nya företaget kommer inte att vara skyldigt att ta över fiskauktionens tillgångar (anställda, fiskekassar, avtal, lån till fartygsägare etc.).

(92)

Eftersom försäljningen och hyresavtalet kommer att förhandlas på grundval av marknadspriser, kommer inget stöd att överföras till det nya företaget och inget stöd kan heller återkrävas från det.

(93)

Belgien informerade genom en skrivelse av den 16 november 2009 kommissionen om hur privatiseringsprocessen framskrider.

(94)

Belgien angav i skrivelsen att AGVO den 4 september 2009 som ett första steg kostnadsfritt återförde äganderätt till byggnaderna till staden, liksom rättigheterna och skyldigheterna avseende byggnaderna (hyresavtalen). Staden har också tagit över olika lån från AGVO och Pakhuizen. Äganderätten till byggnaderna överläts sedan till regionen Flandern, som betalade staden ersättning i olika former: regionen Flandern betalade 3 500 000 euro till staden och staden fick rätt att till och med den 1 januari, och i vissa fall till och med den 30 juni 2010, ta ut hyra av de offentliga och halvoffentliga organisationer som hyr byggnaderna. Slutligen övertog regionen Flandern olika skulder och lån från staden.

(95)

Belgien anser att den omständigheten att staden har återfått äganderätten till byggnaderna sätter punkt för frågan om statligt stöd.

(96)

Belgien angav vidare att Pakhuizen har beslutat att avsluta det långsiktiga hyresavtal som ingicks med staden 1989. Enligt Belgien kommer Pakhuizen att avvecklas inom kort, och förfarandet avseende statligt stöd kommer därför att bli utan föremål.

(97)

När det gäller EVO förklarade Belgien att den kandidat som uppfyllde urvalskriterierna inte erbjöd staden tillfredsställande villkor. EVO kommer att finnas kvar till dess att man hittar en lämplig kandidat som kan ta över EVO:s tillgångar.

(98)

Belgien angav slutligen att AGVO kommer att finnas kvar till dess att alla utestående skulder/skyldigheter har betalats eller uppfyllts.

(99)

Belgien begär att kommissionen ska skjuta upp sitt beslut till dess att privatiseringsprocessen har slutförts.

(100)

När det gäller frågan om fisken från Island anger Belgien att EVO aldrig köpte fisk direkt från isländska fartygsägare eller fiskare, utan endast från isländska fiskauktioner genom en försäljningsagent.

(101)

Belgien tillägger att det snart visade sig att återförsäljningen av isländsk fisk inte var lönsam. Efter omkring ett år beslutade man därför, den 17 mars 2006, att upphöra med inköpen och återförsäljningen. Belgien har överlämnat en kopia av beslutet.

(102)

Belgien förklarar att den omständigheten att fisk köptes på isländska fiskauktioner för höga priser och sedan såldes vidare i Oostende till lägre priser inte berodde på någon strategi för att locka isländsk fisk till Oostende, utan på att den fisk av hög kvalitet som försäljningsagenten köpte i Island och som var avsedd för EVO aldrig nådde fram till EVO, utan i stället köptes direkt av ett privat beredningsföretag, Luna Fish, medan isländsk fisk av sämre kvalitet levererades till EVO och sedan inte kunde säljas till lönsamma priser på grund av den sämre kvaliteten. Belgien anser att EVO således närmast är att betrakta som ett offer för dessa metoder. Den utsedda administratören vid AGVO/EVO och affärschefen avskedades när problemet upptäcktes.

(103)

När det gäller påståendet om kostnadsfritt nyttjande av offentliganställda för arbetsuppgifter inom administration, bokföring och underhåll hävdar Belgien att ZV:s uttalanden endast grundar sig på misstankar och att EVO har sina egna anställda som utför dessa uppgifter och att en del av EVO:s anställda dessutom ibland utför uppgifter av allmänt intresse (underhåll av vägen till fiskauktionen).

(104)

Belgien anger också att det inte finns något stöd för ZV:s uttalande om att EVO garanterar ett minimipris grundat på auktionspriset vid fiskauktionen i Zeebrugge. Belgien tillägger att en del fiskeföretag kan ha påstått detta vid förhandlingar med ZV, som en strategi för att få bättre affärsvillkor av ZV.

(105)

När det gäller Ostend Filleting Factory (OFF) betonar Belgien att det i de handlingar som lämnats in av tredje parter endast anges att OFF grundats av privata parter, men det sägs inget om på vilket sätt OFF ska ha ägnat sig åt illojal konkurrens. Belgien anger att det inte var förrän i mars 2006 som Pakhuizen förvärvade 60 % av aktierna i OFF. OFF bytte namn till Ostend Premium Fish bvba, men gick slutligen i konkurs den 14 januari 2008.

(106)

När det gäller påståendena om de förluster som Gardec och Flanders Ship Repair har lidit till följd av det statliga stödet anser Belgien att även om det statliga stödet har lockat fartyg till Oostende i stället för till Zeebrugge, har orsakssambandet med förlusterna inte bevisats. Belgien hävdar att fartygsägarna inte alltid låter reparera fartygen i hemmahamnen utan i stället använder sig av billigare reparationstjänster i Östeuropa (Polen). Belgien påpekar att det i Oostende råder en tydlig nedgång bland de företag som arbetar med fartygsreparationer.

(107)

Genom skrivelser av den 13 mars och den 26 juni 2006 begärde kommissionen upplysningar från de belgiska myndigheterna om Oostende fiskauktions juridiska ställning och statens deltagande samt närmare uppgifter om de finansiella flödena mellan staten och fiskauktionen.

(108)

I sin skrivelse av den 19 oktober 2006 betonade de belgiska myndigheterna att AGVO förutom sin kommersiella verksamhet (att driva fiskauktionen) även anförtrotts uppgifter av allmänt intresse. Upplysningarna på denna punkt var emellertid mycket kortfattade och kommissionen kunde inte på denna grundval bedöma huruvida de fördelar som staden beviljat AGVO kan anses utgöra ersättning för uppgifter av allmänt (ekonomiskt) intresse och huruvida det förelåg överkompensation eller risk för korssubventionering.

(109)

Genom en skrivelse av den 11 juli 2007 anmodade kommissionen därför, i enlighet med artikel 10.2 i förordning (EG) nr 659/1999, de belgiska myndigheterna att inkomma med närmare upplysningar om de allmännyttiga uppgifter som anförtrotts AGVO. Kommissionen ville särskilt få klarhet i huruvida och på vilken grund uppgifterna i fråga kan betraktas som offentliga tjänster i den mening som avses i kommissionens beslut 2005/842/EG av den 28 november 2005 om tillämpningen av artikel 86.2 i EG-fördraget på statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (15).

(110)

Genom en skrivelse av den 27 november 2007 angav de belgiska myndigheterna endast att ingen av de uppgifter som anförtrotts AGVO är av ekonomisk karaktär och att beslut 2005/842/EG inte är relevant. De angav att AGVO inte får någon ersättning för någon av de allmännyttiga uppgifter som företaget utför.

(111)

I sitt beslut av den 2 juli 2008 om att inleda det formella granskningsförfarandet ansåg kommissionen att AGVO, EVO och Pakhuizen utgör en företagsgrupp med verksamhet på marknaden för fiskauktioner och därmed relaterade tjänster som av staden har erhållit olika fördelar som snedvridit konkurrensen på marknaden. När det gäller frågan om ersättning för allmännyttiga uppgifter påpekade kommissionen att det inte finns något i handlingarna som visar att de kriterier som domstolen fastställt i domen i målet Altmark är uppfyllda. Eftersom inga upplysningar lämnats på denna punkt, kunde kommissionen dessutom inte avgöra huruvida framför allt rätten att fastställa och ta ut avgifter kunde anses som ersättning för tjänster av allmänt intresse men tvivlade på att stödet var förenligt. I skäl 121 i beslutet om att inleda den formella granskningen uppmanade kommissionen följaktligen de belgiska myndigheterna att inkomma med alla upplysningar som kunde vara till användning för bedömningen av åtgärderna i fråga.

(112)

I kommentarerna från de belgiska myndigheterna, som inkom den 8 september 2008, och under ett uppföljande möte den 9 oktober 2008 tillhandahölls inga ytterligare upplysningar som kommissionen kunde använda för en granskning av huruvida de fördelar som beviljats AGVO kan betraktas som ersättning för uppgifter av allmänt (ekonomiskt) intresse. I stället upprepade de belgiska myndigheterna att Altmarkkriterierna inte var relevanta, eftersom AGVO endast utför allmännyttiga uppgifter.

(113)

Detta svar var emellertid inte tillfredsställande, eftersom AGVO även ägnar sig åt ekonomisk verksamhet.

(114)

Genom ett förläggande om att lämna upplysningar av den 8 september 2009 begärde kommissionen därför, i enlighet med artikel 10.3 i förordning (EG) nr 659/1999, att alla nödvändiga upplysningar om denna fråga skulle lämnas, särskilt följande:

(115)

I sin skrivelse av den 16 november 2009 upprepade de belgiska myndigheterna att AGVO anförtrotts följande uppgifter av allmänt intresse: förvaltning av fiskehamnen, renovering och uthyrning av byggnader till offentliga och halvoffentliga organisationer samt förvaltning och underhåll av det allmänna området (inbegripet underhåll av vägen till fiskauktionen). De anser att dessa uppgifter är av allmänt intresse, eftersom de inte utförs till förmån för en viss mottagare. De gör ingen åtskillnad mellan uppgifter av allmänt icke-ekonomiskt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, men medgav att en del av eller alla de allmännyttiga uppgifterna kan ha en ekonomisk karaktär.

(116)

De belgiska myndigheterna medger att AGVO genom sitt dotterbolag EVO bedriver kommersiell verksamhet, dvs. driften av fiskauktionen, som inte är av allmänt intresse.

(117)

De belgiska myndigheterna har angett att AGVO inte erhåller någon egentlig ersättning för uppgifterna av allmänt intresse. De finansieras genom AGVO:s budget. Det finns därför ingen metod för att beräkna ersättningen. De belgiska myndigheterna har tillagt att det inte är möjligt att på grundval av AGVO:s och EVO:s räkenskaper göra åtskillnad mellan kostnaderna och intäkterna för uppgifterna av allmänt intresse respektive de kommersiella uppgifterna.

(118)

Som det framgår av olika skäl (t.ex. skäl 85) i beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet omfattar granskningen mer än fiskauktionsmarknaden och avser även verksamhet som har samband med fiskauktionen (uthyrning av byggnader kring fiskauktionen, förvaltning av fiskehamnen etc.). Även de fördelar som beviljats AGVO eller Pakhuizen och som inte direkt avser driften av fiskauktionen omfattas därför av det aktuella förfarandet.

(119)

Kommissionen har även granskat de fördelar som beviljats EVO antingen direkt av staden eller av AGVO. I beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet behandlades EVO:s startkapital och de efterföljande kapitalökningarna inte som separata åtgärder från de kapitaltillskott som beviljats AGVO. De beaktades endast som ett av de områden där AGVO använt kapitaltillskottet från staden. De belgiska myndigheterna hävdar emellertid i sina kommentarer att kommissionen inte har gjort tillräcklig åtskillnad mellan den verksamhet och de uppgifter som utförs av AGVO, Pakhuizen och EVO och att på grund av uppgiftsfördelningen mellan AGVO och EVO är de fördelar som beviljats AGVO relevanta för den aktuella granskningen endast i den utsträckning som de har ”överförts” till EVO. För klarhetens skull och för att beakta de belgiska myndigheternas åsikter granskas tillhandahållandet av startkapital till EVO och de efterföljande kapitalökningarna separat nedan i punkt 10.1.2.2.3. Frågan om den verkliga mottagaren av stödet granskas nedan i skäl 319.

(120)

I artikel 107.1 i EUF-fördraget fastslås följande: ”Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

(121)

Som det anges ovan avser den här granskningen det möjliga stöd som beviljats AGVO, EVO och Pakhuizen samt de fiskeföretag som använder sig av Oostende fiskauktions och EVO:s och Pakhuizens tjänster. Samtliga dessa måste anses utgöra företag i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget. Den enda enhet avseende vilken de belgiska myndigheterna allvarligt bestritt detta är AGVO, som enligt de belgiska myndigheterna endast utför uppgifter av allmänt intresse.

(122)

De belgiska myndigheterna har angett att AGVO utför ”uppgifter av allmänt intresse” (taken van openbaar belang). Det framgår emellertid att AGVO bedriver ekonomisk verksamhet och därför, av de skäl som anges nedan i punkterna 123–129, ska betraktas som ett företag (16) i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(123)

AGVO erbjuder byggnader för uthyrning till offentliga och halvoffentliga institutioner och till företag. AGVO erbjuder således tjänster direkt på marknaden (uthyrningstjänster).

(124)

AGVO har även anförtrotts att sköta verksamheten i och förvaltningen av fiskehamnen. Som förstainstansrätten och domstolen bekräftade i domen i målet Aeroports de Paris  (17) kan förvaltning av infrastrukturanläggningar utgöra en verksamhet som är av ekonomisk natur. Detta har, när det gäller hamninfrastruktur, bekräftats bland annat i målen om utveckling av flamländska hamnar och hamnen i Rotterdam (18). Kommissionen konstaterar att AGVO erbjuder tjänster, varor och infrastrukturanläggningar mot betalning. Enligt bolagsordningen har AGVO rätt att fastställa och ta ut avgifter som ersättning för tjänsterna.

(125)

Dessutom erbjuder AGVO indirekt varor och tjänster på marknaden genom sina dotterbolag EVO och Pakhuizen.

(126)

AGVO har en kontrollerande andel i EVO och Pakhuizen och utövar denna kontroll genom att direkt eller indirekt delta i ledningen:

(127)

Det finns även andra kopplingar mellan AGVO och EVO och Pakhuizen som visar att det finns strukturella och funktionella band mellan AGVO och dess dotterbolag: AGVO har garanterat lån som beviljats EVO, AGVO ställer byggnader till förfogande för EVO och Pakhuizen och av AGVO:s årsbokslut framgår att AGVO regelbundet har beviljat lån till EVO och Pakhuizen.

(128)

Alla dessa faktorer ger AGVO möjlighet att utöva funktioner i samband med kontrollen, men även ledningen och det ekonomiska stödet till EVO och Pakhuizen. Av dessa skäl är AGVO även att betrakta som ett företag i den mening som avses i konkurrensrätten, framför allt genom sitt deltagande i EVO och Pakhuizen (19).

(129)

Kommissionen konstaterar att de belgiska myndigheterna har medgett att EVO och Pakhuizen är AGVO:s operativa armar, att AGVO genom EVO deltagit i kommersiell verksamhet och att åtgärder till förmån för AGVO kan inverka på marknaden genom EVO. De belgiska myndigheterna tenderar i sina kommentarer och svar att behandla AGVO, Pakhuizen och EVO som ett enda företag och de har också uttryckligen hävdat att AGVO och EVO bör betraktas som en enda enhet.

(130)

Det bör slutligen påpekas att AGVO inte har separat redovisning för sina ekonomiska och icke-ekonomiska uppgifter, och korssubventionering kan därför inte uteslutas.

(131)

Offentliga investeringar betraktas som statligt stöd om det står klart att tillskott av eget kapital från en offentlig myndighet till ett företag inte sker på normala marknadsekonomiska villkor. Detta är fallet när företagets finansiella ställning, och särskilt skuldernas struktur och storlek, är sådan att en normal avkastning (utdelningar eller kapitalvinster) inte kan förväntas inom en rimlig tid från kapitalinvesteringen. Det ska således bedömas huruvida, under liknande omständigheter, en privat investerare som till sin storlek kan jämföras med de organ som förvaltar den offentliga sektorn, med beaktande särskilt av den tillgängliga informationen och den förutsebara utvecklingen vid tidpunkten för kapitaltillskotten (20), skulle ha gjort lika stora kapitaltillskott i samband med omstruktureringen av företaget eller om denne skulle ha valt att likvidera företaget.

(132)

De belgiska myndigheterna har gjort gällande att stadens beslut att tillhandahålla AGVO ett startkapital på 250 miljoner belgiska franc (6 179 338 euro) var ett ekonomiskt förnuftigt val. Valet att omstrukturera auktionen gjordes på grundval av en finans- och affärsplan som visade att auktionen med en begränsad investering kunde bli lönsam igen efter åtta år, om den inte övertog tidigare skulder. De belgiska myndigheterna hävdar att en privat investerare i samma situation skulle ha fattat samma beslut.

(133)

Kommissionen kan inte, på grundval av upplysningarna som den innehar, instämma i denna åsikt.

(134)

Som det anges ovan gick Oostende fiskauktion dåligt och dess marknadsandel minskade kontinuerligt under åren före omstruktureringen. Kommissionen anser att en normal privat aktör i en liknande situation inte skulle ha valt att tillhandahålla ett startkapital på över 6 000 000 euro enbart på grundval av en finansplan som innehöll en ”positiv hypotes” och finansiella prognoser för perioden 2002/2010 samt en affärsplan på endast två sidor.

(135)

Detta är särskilt fallet eftersom, som det beskrivs närmare nedan i skäl 259, AGVO i egenskap av en fortsättning av Oostende fiskauktion ansågs som ett företag i svårigheter vid den tidpunkt när startkapitalet beviljades. När det gäller ett företag i svårigheter skulle en normal privat aktör kräva tillförlitliga garantier om företagets framtidsutsikter och skulle inte ha nöjt sig med de handlingar som staden grundade sitt beslut på.

(136)

Kommissionen betonar dels investeringens storlek, dels Oostende fiskauktions fortlöpande och långvariga förluster (21). Med beaktande särskilt av dessa omständigheter, i kombination med den omständigheten att företaget var verksamt på en kraftigt konkurrensutsatt och krympande marknad, skulle en normal privat aktör ha grundat sitt beslut på en mycket grundligare finans- och affärsplan som innehöll olika hypoteser och scenarion och inte på en finansplan som utgick ifrån en enda hypotes, som dessutom var ”positiv”.

(137)

En normal privat aktör skulle också lämpligen ha krävt en undersökning av framför allt det tillgängliga marknadsutrymmet i branschen vid tidpunkten i fråga grundad på en aktuell värdering av fångsterna och den lokala efterfrågan. En normal privat aktör skulle även ha krävt en plan där det förklarades hur verksamheten skulle omstruktureras, vilka åtgärder som planerades för att undvika en upprepning av de tidigare stora förlusterna och för att få fart på produktiviteten (nya investeringar, ny marknadsstrategi etc.).

(138)

Affärsplanen innehåller emellertid inga sådana uppgifter.

(139)

Affärsplanen grundar sig dessutom på ett antal antaganden och sakomständigheter som tas för givna, men som inte förklaras eller motiveras och ibland förefaller högst hypotetiska eller osannolika. Det är till exempel svårt att godta antagandet att omsättningen av auktionsverksamheten kommer att öka med 10 % under de fem närmaste åren, för även om fångsterna och omsättningen ökade stadigt under perioden före omstruktureringen hade marknaden blivit allt mer konkurrensutsatt och fiskkvoterna uppvisade en minskande tendens. Det finns dessutom inga förklaringar till beräkningen av de sociala kostnaderna och underleverantörskostnaderna eller vatten- och elkostnaderna. I affärsplanen anges dessa kostnader dessutom som absolut konstanta under de nio åren närmast efter AGVO:s grundande. Detta är emellertid knappast sannolikt, särskilt som omsättningen förväntades fördubblas under samma period.

(140)

Finansplanen och affärsplanen är således inte endast mycket kortfattade och ofullständiga, utan saknar dessutom trovärdighet. En normal privat investerare skulle inte ha förlitat sig på dem för att investera 250 miljoner belgiska franc i ett förlustföretag på en krympande marknad (22).

(141)

Även om finansplanen och affärsplanen vore fullständiga och tillförlitliga, vilket inte är fallet, anser kommissionen att en privat investerare ändå inte skulle ha investerat samma belopp som staden. På grundval av finansplanen och affärsplanen förefaller det som om även ett mindre belopp hade varit tillräckligt. Med beaktande av den låga avkastningen på arbetande kapital skulle en normal privat aktör inte ha investerat ett sådant belopp när det inte var nödvändigt.

(142)

De belgiska myndigheterna anser att beslutet att fortsätta den pågående fiskauktionsverksamheten var mer förnuftigt än att lägga ner.

(143)

De belgiska myndigheterna har emellertid inte lämnat några uppgifter om kostnaderna för att likvidera verksamheten och har inte heller förklarat varför det var ett förnuftigt beslut att inte lägga ner verksamheten.

(144)

De belgiska myndigheterna har vidare försökt motivera det förnuftiga i beslutet från 2001 att tillskjuta 250 miljoner belgiska franc till AGVO och privatisera fiskauktionen. De hävdar att den nu aktuella privatiseringen förutsågs i den omstruktureringsplan som beslutades 2001 och att en privatisering av fiskauktionen inte hade varit möjlig utan omstruktureringen.

(145)

Kommissionen erinrar om att enligt fast rättspraxis är det mot bakgrund av förhållandena vid tidpunkten då stödåtgärderna vidtogs som det ska bedömas huruvida staten har agerat som en försiktig investerare i en marknadsekonomi, i syfte att fastställa om dess agerande var ekonomiskt förnuftigt. All bedömning som grundar sig på senare förhållanden ska således undvikas (23).

(146)

De belgiska myndigheterna hävdar att den nu aktuella privatiseringen förutsågs i omstruktureringsbeslutet från 2001 och att bedömningen av huruvida det var ett förnuftigt beslut att omstrukturera fiskauktionen måste göras med hänsyn till privatiseringsförfarandet. De olika handlingar som de belgiska myndigheterna har lämnat in stöder emellertid inte deras påstående. Avsikten att privatisera fiskauktionen nämns nämligen inte i beslutet om att omstrukturera fiskauktionen, vare sig i affärsplanen eller i finansplanen. Ingenstans i dessa handlingar anges det att beslutet att investera 6 200 000 euro i (bland annat) fiskauktionen motiverades eller rättfärdigades av den omständigheten att denna investering skulle göra det möjligt att privatisera fiskauktionen efter en viss tid. De belgiska myndigheternas påstående överensstämmer inte heller med AGVO:s bolagsordning, där det anges att AGVO inrättas för obestämd tid, att staden har för avsikt att kontrollera AGVO och att de dotterbolag eller bolag i vilka AGVO har en andel ska kontrolleras av AGVO (och således av staden).

(147)

Man skulle dessutom förvänta sig att en privatisering skulle ha övervägts när fiskauktionen åter blev lönsam, i syfte att erhålla ett bättre pris för den, det vill säga ett pris som skulle göra det möjligt att återfå åtminstone den ytterligare investeringen på 250 miljoner belgiska franc. Förutom att privatiseringen inte nämndes i finansplanen eller affärsplanen fattades dessutom beslutet om privatisering inte ens vid en tidpunkt när fiskauktionen var lönsam. Beslutet fattades tvärtom efter två år med stora förluster för både AGVO och EVO och efter det att kommissionen hade inlett sin granskning. Några planer på privatisering förefaller således inte att ha funnits när staden år 2001 fattade beslut om omstrukturering.

(148)

De belgiska myndigheterna har dessutom angett att den framtida privata partnern kommer att överta den goodwill som skapats av EVO och kan välja vilka tillgångar han vill överta (anställda, maskiner, fiskekassar etc.). Han behöver inte överta EVO:s skulder. Under dessa omständigheter är det svårt att förstå varför ett liknande förfarande inte tillämpades 2001/2002 (i stället för att investera ytterligare 250 miljoner belgiska franc).

(149)

Om allt detta omfattades av i omstruktureringsplanen för fiskauktionen 2002, skulle en privat investerare inte ha gått med på att investera 250 miljoner belgiska franc i fiskauktionen i syfte att senare sälja den vidare, eftersom man på grundval av affärsplanen inte rimligtvis kunde förvänta sig att få igen denna investering enbart genom försäljning av auktionens goodwill några år senare. Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att en privat investerare som för en strukturell, global eller sektoriell politik som styrs av utsikterna till avkastning på lång sikt inte rimligtvis kan tillåta sig att efter flera år av kontinuerliga förluster göra ett kapitaltillskott som är knuten till företagets försäljning, vilket undanröjer alla utsikter till vinst, även på sikt (24).

(150)

De belgiska myndigheterna har tillagt att omstruktureringen och den efterföljande privatiseringen kommer att göra det möjligt att återfå investeringarna genom uthyrning av fiskauktionens byggnader.

(151)

Inte heller detta argument är emellertid övertygande. I finansplanen angavs att staden under de åtta kommande åren skulle förlora 121 603 000 belgiska franc (utöver den tidigare ackumulerade förlusten) innan den kunde återfå en del av det kapitaltillskott på 250 miljoner belgiska franc som beslutades 2001. Kommissionen konstaterar att staden redan 2002 kunde ha beslutat att hyra ut fiskauktionens byggnader till en tredje part. Detta kunde ha gett staden möjlighet att redan från och med 2002 återfå en del av de stora belopp som spenderats på Oostende fiskauktion före omstruktureringen, eller åtminstone att täcka den finansiella bördan för återbetalning av banklånen, i stället för att – särskilt mot bakgrund av auktionens tidigare dåliga resultat – löpa den mycket stora risken att öka beloppet av förluster som senare måste återvinnas.

(152)

De belgiska myndigheterna har vidare betonat att beslutet att omstrukturera fiskauktionen inte fattades utan motstånd, utan att beslutet först avslogs av den offentliga myndighet som utövar tillsyn över staden (toezichtautoriteit), eftersom det inte fanns tillräckliga utsikter för att fiskauktionen skulle bli lönsam. Av de handlingar som har lämnats in till kommissionen framgår att beslutet att omstrukturera auktionen först avslogs, eftersom de kumulerade förlusterna enligt den första finansplanen förväntades uppgå till 190 000 000 belgiska franc efter fem år.

(153)

I stället för att visa att beslutet var förnuftigt, visar denna omständighet att omstruktureringen av fiskauktionen och tillskottet av nytt kapital inte ens från första början grundade sig på en avsikt att den efter en viss tid åter skulle bli lönsam. Denna omständighet får dessutom den andra finansplanen att framstå som ännu mer ofullständig och otillförlitlig, eftersom det inte har förklarats hur resultaten i den andra finansplanen kunde bli så olika de i den första planen. Det är således ännu mer osannolikt att en privat investerare under samma förhållanden skulle ha fattat beslutet att investera ytterligare 250 miljoner belgiska franc i auktionen.

(154)

Mot bakgrund av det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att en normal privat investerare under samma förhållanden inte skulle ha fattat beslutet att investera 250 miljoner belgiska franc i auktionen. Detta bekräftas även av de handlingar som lämnats till kommissionen. Handlingarna visar att beslutet att omstrukturera auktionen i stället för att likvidera den grundade sig bland annat på politiska och sociala skäl och att omstruktureringen skulle bidra till att upprätthålla sysselsättningen i en stad med en arbetslöshet på över 12 % (25), ett skäl som en privat investerare inte skulle ha beaktat (26).

(155)

Denna åtgärd ger följaktligen AGVO en fördel gentemot dess konkurrenter och gynnar således detta företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(156)

Enligt artikel 30 i bolagsordningen har AGVO sedan det grundades haft exklusiv rätt att kostnadsfritt nyttja marken och byggnaderna i Oostendes fiskehamn.

(157)

År 2004 beviljades AGVO fullständig äganderätt till olika byggnader och infrastruktur i Oostendes fiskehamn som enligt stadens bokföring från den tiden omfattade 57 500 m2. Enligt de kommunala räkenskaperna hade egendomen vid den aktuella tidpunkten ett bokfört värde på 14 891 524 euro. Kommissionen har inte erhållit några upplysningar som möjliggör en bedömning av den fasta egendomens marknadsvärde vid den tidpunkt när den överläts till AGVO.

(158)

De belgiska myndigheterna hävdar att beslutet att överlåta äganderätten till den fasta egendomen till AGVO inte under några omständigheter kan betraktas som statligt stöd, eftersom det rörde sig om en överlåtelse av fast egendom mellan två offentliga myndigheter eftersom AGVO inte ägnar sig åt kommersiell verksamhet.

(159)

Som det framgår i punkt 10.1.1 deltar emellertid AGVO direkt och indirekt i kommersiell verksamhet genom sina dotterbolag och måste betraktas som ett företag. Beslutet att överlåta äganderätten till den fasta egendomen till AGVO kan därför inte endast betraktas som en överlåtelse av fast egendom mellan två offentliga myndigheter, särskilt som den fasta egendomen i stor utsträckning används för den ekonomiska verksamheten i fråga (uthyrningstjänster, drift av fiskauktionen, förvaltning av fiskehamnen).

(160)

Kommissionen anser att en normal privat aktör inte skulle gå med på att överlåta äganderätten till byggnader av sådant värde utan att få en skälig ersättning.

(161)

De belgiska myndigheterna har angett att byggnaderna var i dåligt skick och att deras bokförda värde därför var överskattat. De hävdar dessutom att renoveringskostnaderna, som skulle betalas av AGVO, var så stora att överlåtelsen av äganderätten kan anses sakna värde.

(162)

De belgiska myndigheterna har emellertid inte tillhandahållit kommissionen några bevis på att tillgångarnas bokförda värde var överskattat, inte heller har kommissionen erhållit några bevis på att renoveringskostnaderna är lika stora som det faktiska värdet av äganderätten till byggnaderna.

(163)

De upplysningar som kommissionen innehar visar tvärtom att de belgiska myndigheternas argument inte kan godtas.

(164)

Det bör för det första påpekas att AGVO före överlåtelsen av äganderätten och efter inrättandet hade beviljats exklusiv rätt att kostnadsfritt nyttja marken och byggnaderna i fiskehamnen, inbegripet fiskauktionen. I bolagsordningen fastställs ingen särskild skyldighet för AGVO att utföra obligatoriska renoveringsarbeten. Enligt artikel 3 i bolagsordningen har AGVO rätt att, om företaget så önskar, utföra underhålls-, reparations- och moderniseringsarbeten på byggnaderna (27), men bolagsordningen innehåller ingen skyldighet för AGVO att renovera vissa byggnader.

(165)

AGVO har således sedan företaget grundades förfogat över marken och byggnaderna utan att behöva betala hyra eller något annat slag av ersättning. En privat aktör skulle inte ha gått med på att bevilja ett företag exklusiv nyttjanderätt utan att erhålla lämplig ersättning.

(166)

Inte heller överlåtelsehandlingen avseende fast egendom av den 30 december 2004, genom vilken staden överlät äganderätten till byggnaderna till AGVO, innehåller några särskilda villkor eller skyldigheter för AGVO att vidta specifika renoveringsarbeten. Överlåtelsehandlingen är endast en allmän handling genom vilken staden överlät alla rättigheter och skyldigheter avseende byggnaderna i fråga till AGVO. De skyldigheter som AGVO åläggs genom överlåtelsehandlingen förefaller inte vara av en sådan karaktär att det motiverar att betalning inte har krävts för överlåtelsen av äganderätten till byggnaderna.

(167)

Det har vidare inte bestritts att AGVO även har rätt att hyra ut eller upplåta byggnaderna. Byggnaderna, eller åtminstone en del av dem, har ett kommersiellt värde. De belgiska myndigheterna har medgett att en del av dem har hyrts ut till offentliga och halvoffentliga organisationer och att en del har hyrts ut för privata ändamål (se skäl 46 i detta beslut).

(168)

Kommissionen anser slutligen att AGVO har beviljats ytterligare en fördel i samband med renoveringskostnaderna. De belgiska myndigheterna har tillhandahållit kommissionen en förteckning över garantier som kostnadsfritt getts för vissa lån. Enligt den förteckning som lämnats till kommissionen syftade en del av de garanterade lånen till att finansiera renoveringskostnader. Förutom att AGVO inte var skyldigt att utföra renoveringsarbeten, minskades genom dessa garantier kostnaderna för åtminstone en del av de renoveringar som AGVO utförde. Även av detta skäl kan kommissionen inte godta argumentet att överlåtelsen av äganderätten skedde kostnadsfritt som en slags ”ersättning” för de synnerligen höga kostnaderna för renoveringar som AGVO var skyldigt att utföra.

(169)

Även om renoveringskostnaderna skulle kunna anses som särskilt stora och betraktas som ett slags ersättning för överlåtelsen av äganderätten till byggnaderna, vilket de belgiska myndigheterna inte har lyckats visa, måste den omständigheten att AGVO redan från det att företaget grundades har haft exklusiv rätt att kostnadsfritt nyttja marken och byggnaderna i Oostendes fiskehamn ändå anses vara en fördel som utgör statligt stöd. Frågan om huruvida staden har agerat som en normal privat investerare måste granskas mot bakgrund av förhållandena vid tidpunkten då beslutet fattades (28). I förevarande ärende måste staden, när beslutet fattades, ha varit medveten om att den beviljade AGVO en fördel, eftersom det i punkt 11 i affärsplanen av den 9 november 2001, som utarbetats av HAMA Consult NV, tydligt anges att fiskauktionen nyligen hade moderniserats och att inga större investeringar var att vänta under de närmaste tio åren.

(170)

För att en överlåtelse av äganderätten till offentligt ägda byggnader ska kunna anses ha skett till marknadsvärdet måste försäljningen, enligt vad som anges i kommissionens meddelande om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader (29), vanligen ske antingen genom ett villkorslöst anbudsförfarande eller efter en oberoende expertvärdering. Inget av dessa båda förfaranden har tillämpats. En expertvärdering av byggnadernas värde samt en lämplig ersättning för den exklusiva nyttjanderätt som beviljats AGVO och för överlåtelsen av äganderätten skulle i förevarande ärende ha varit desto nödvändigare, eftersom de belgiska myndigheterna anser att det bokförda värdet inte motsvarar det verkliga värdet.

(171)

Det framgår följaktligen att det kostnadsfria nyttjandet och den efterföljande överlåtelsen av byggnaderna från staden till AGVO inte är en åtgärd som kan anses förenlig med ett normalt ekonomiskt agerande och som en normal privat investerare skulle ha vidtagit under liknande förhållanden.

(172)

Belgien anser att eftersom äganderätten nu har återförts till staden (utan ersättning) föreligger inte längre frågan om statligt stöd.

(173)

Kommissionen kan emellertid inte instämma i denna ståndpunkt.

(174)

Kommissionen vill påpeka att den omständigheten att äganderätten har återförts till staden inte påverkar den omständigheten att AGVO åren 2002–2009 kostnadsfritt hade exklusiv rätt att nyttja byggnaderna i fråga, dels på grundval av artikel 30 i bolagsordningen, dels på grundval av överlåtelsehandlingen av den 30 december 2004. Framför allt är det inte säkert att värdet av den nyligen återförda äganderätten motsvarar minst värdet av de i föregående mening nämnda fördelarna plus den ränta som enligt bestämmelserna om statligt stöd ska utgå vid återkrav av olagligt och oförenligt stöd.

(175)

Kommissionen anser vidare att AGVO i den utsträckning företaget har fortsatt att nyttja byggnaderna kostnadsfritt eller till en hyra under marknadspriset efter det att äganderätten återfördes till staden fortfarande erhållit statligt stöd (30).

(176)

I enlighet med punkt 2.1.1 i Kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (31) (nedan kallat tillkännagivandet om garantier) anses en statlig garanti gynna ett visst företag när den gör det möjligt för låntagaren att få ett lån på finansiella villkor som är bättre än de som normalt kan erhållas på finansmarknaden utan att betala en marknadsmässig premie för garantin. För att avgöra vad som är normala marknadsvillkor bör stadens agerande jämföras med hur en privat borgenär vars syfte är att göra en rimlig vinst skulle ha agerat (32).

(177)

Tillkännagivandet om garantier innehåller ett antal anvisningar om hur en garanti ska bedömas enligt bestämmelserna om statligt stöd. Framför allt anges att en garanti måste uppfylla vissa kriterier för att anses utgöra statligt stöd. En del av kriterierna innebär problem i förevarande ärende.

(178)

Marknadspris har inte betalats för garantierna, som var fullständigt kostnadsfria.

(179)

Vidare täcker garantierna mer än 80 % av de utestående lånen, eftersom de täcker lånen i sin helhet. Detta förstärker de erhållna fördelarna, eftersom det i fall av en statlig garanti på 100 % inte finns något som motiverar långivaren att på rätt sätt bedöma AGVO:s kreditvärdighet och således att rätt fastställa de finansiella villkoren för lånet i enlighet med AGVO:s riskprofil (33).

(180)

Det står därför klart att dessa garantier gav AGVO möjlighet att erhålla bättre finansiella lånevillkor än de som normalt skulle ha varit tillgängliga på finansmarknaderna (34), särskilt med hänsyn till AGVO:s och dotterbolagens dåliga och ofta negativa resultat.

(181)

De belgiska myndigheterna hävdar att det är normalt för en aktieägare att tillhandahålla en kostnadsfri garanti till förmån för ett företag som han kontrollerar. De har emellertid inte lagt fram några bevis eller exempel som styrker detta påstående. Detta beteende är dessutom svårligen förenligt med en privat borgenärs beteende.

(182)

Stadens beslut att utan avgifter tillhandahålla finansinstitut garantier för lån som tagits av AGVO är särskilt ovanligt under normala förhållanden på finansmarknaderna. I en normal situation betalas för en sådan garanti en lämplig premie som speglar de risker som är förenade med garantin (35), även om borgensmannen är aktieägare och har en aktieandel som ger honom kontroll över verksamheten (36). En normal privat borgenär som tillhandahåller en garanti kräver vissa säkerheter innan han beviljar den och kontrollerar i förväg lånevillkoren, risken etc., medan de upplysningar som Belgien lämnat visar att detta inte var fallet (37). Detta är desto mer problematiskt i förevarande ärende mot bakgrund av den finansiella situationen för fiskauktionen, som under tidigare år har lidit upprepade stora förluster och är verksam på en kraftigt konkurrensutsatt och krympande marknad (38).

(183)

Av de skäl som anges nedan i skäl 259 måste AGVO betraktas som ett företag i ekonomiska svårigheter i den mening som avses i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering. Enligt fast praxis betraktas det som sannolikt att garantier som beviljas företag i svårigheter utgör statligt stöd (39).

(184)

De belgiska myndigheterna hävdar att garantierna beviljades för lån för renoveringsarbeten som skulle utföras på byggnader som hyrdes ut till offentliga och halvoffentliga organ. De anser att eftersom detta ingår i AGVO:s allmännyttiga uppgifter, måste garantin ses som en del av dessa allmännyttiga uppgifter och kan följaktligen inte betraktas som statligt stöd.

(185)

Det bör för det första påpekas att det inte är säkert att de garanterade lånen faktiskt användes för det avsedda syftet. Även om det är riktigt att det av de upplysningar som lämnats till kommissionen framgår att staden beviljade garantierna på grundval av AGVO:s avsikt att använda lånen för att finansiera renoveringsarbeten, framgår det också att staden inte kopplade de kostnadsfria garantierna till krav på genomförande av renoveringsarbetena, inte heller drog staden tillbaka garantier eller begärde ersättning när det senare fastställdes att lånen i själva verket hade använts för andra ändamål.

(186)

De belgiska myndigheterna har förklarat att det har hänt att lånen använts för andra ändamål än de avsedda. Till exempel användes ett lån från Fortis som ursprungligen var avsett att finansiera köpet av aktier i Pakhuizen sist och slutligen inte för det ändamålet, utan uppenbarligen för renoveringsarbeten.

(187)

De belgiska myndigheterna har även medgett att ett lån på 550 000 euro från ING Bank, som ursprungligen var avsett för renoveringsarbeten, slutligen användes för stöd till EVO. Det är obestritt att den kostnadsfria garantin för detta lån inte kan anses ha bidragit till renoveringsarbetena. Med andra ord kan det inte sägas att staden betedde sig som en normal privat borgensman skulle ha gjort (inbegripet en som kontrollerade det berörda bolaget), det vill säga som först undersöker huruvida det lån för vilket garantin ges med all sannolikhet kommer att återbetalas och sedan kontrollerar huruvida lånet faktiskt har använts för det projekt för vilket det ursprungligen var avsett.

(188)

När det gäller de garanterade lån som faktiskt (helt eller delvis) har använts för att finansiera renoveringsarbeten ska det erinras om att AGVO:s uthyrningsverksamhet är en ekonomisk verksamhet och att tillhandahållandet av kostnadsfria garantier gynnar AGVO på hyresmarknaden. Det ska dessutom erinras om att de kostnadsfria garantierna har förbättrat AGVO:s allmänna ekonomiska situation, vilket innebär att de finansiella medel som under normala förhållanden skulle ha använts för att betala premien kunde användas för andra ändamål än renovering av de byggnader som hyrs ut till offentliga och halvoffentliga organ.

(189)

Även om det skulle godtas att uthyrningen av byggnader till offentliga och halvoffentliga organisationer kan betraktas som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som anförtrotts AGVO, är villkoren i domen i målet Altmark inte uppfyllda, och slutsatsen måste därför dras att de kostnadsfria garantierna utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(190)

I domen i målet Altmark konstaterade domstolen att ersättning för en allmännyttig tjänst inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, om följande kumulativa kriterier är uppfyllda: ”[…] För det första skall det mottagande företaget faktiskt ha ålagts skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, och dessa skyldigheter skall vara klart definierade. […] För det andra skall de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt […],[…] För det tredje får ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst […], och för det fjärde skall, när det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna i ett konkret fall inte har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande som gör det möjligt att välja den anbudsgivare som kan tillhandahålla dessa tjänster till den lägsta kostnaden för det allmänna, storleken av den nödvändiga ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött[, lämpligt utrustat] företag [inom samma sektor] skulle ha åsamkats … med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst på grund av [tillhandahållandet av tjänsterna].”

(191)

Dessa kriterier är inte uppfyllda i förevarande ärende. Bortsett från den omständigheten att det kan ifrågasättas huruvida AGVO anförtrotts en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i samband med uthyrningen av byggnaderna till offentliga eller halvoffentliga organisationer, konstaterar kommissionen att de belgiska myndigheterna uttryckligen har bekräftat att inga kriterier hade fastställts för ersättningen. AGVO har dessutom inte valt att använda ett system med separat redovisning och det finns inget som hindrar överkompensation eller korssubventionering mellan AGVO:s olika verksamheter. AGVO har dessutom inte valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande och de belgiska myndigheterna har inte visat att tjänsterna tillhandahålls till den lägsta kostnaden för det allmänna.

(192)

Staden gav AGVO rätt att fastställa och ta ut kommunala avgifter för användning av fiskehamnen och auktionen.

(193)

De avgifter som AGVO tagit ut förefaller att utgöra statliga medel som delvis (40) har överförts till AGVO. Dessutom utgör de en fördel som AGVO normalt inte skulle ha erhållit och gynnar följaktligen detta företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(194)

De belgiska myndigheterna har i förevarande ärende angett att uttaget av en avgift ingår i, och i själva verket utgör ersättning för, de uppgifter av allmänt intresse som AGVO anförtrotts, särskilt förvaltningen av fiskehamnen. De hävdar att överföringen av uppgifterna och rätten att ta ut avgifter endast bör ses som en fördelning av uppgifter inom staten och inte kan betecknas som statligt stöd.

(195)

Som det visas ovan i punkt 10.1.1 utgör AGVO emellertid ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, vilket de belgiska myndigheterna också medgav i sin skrivelse av den 27 november 2009. Som det anges ovan i skäl 124 utgör förvaltningen av fiskehamnen en ekonomisk verksamhet.

(196)

Kommissionen har undersökt huruvida rätten att ta ut avgifter och använda vinningen kan anses utgöra ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och huruvida de kumulativa kriterierna i domen i målet Altmark är uppfyllda.

(197)

Som det anges ovan i skäl 191 är de nämnda kriterierna emellertid inte uppfyllda, eftersom det till exempel inte har fastställts några kriterier för beräkning av ersättningen.

(198)

Även om det skulle godtas att rätten att ta ut avgifter och använda vinningen av detta är att betrakta som kompensation/ersättning för uppgifter av allmänt (icke-ekonomiskt) intresse, kvarstår den omständigheten att AGVO även har kommersiell verksamhet, vilket uttryckligen har medgetts av de belgiska myndigheterna. Eftersom de belgiska myndigheterna också har medgett att AGVO inte haft någon separat redovisning och att det inte är möjligt att isolera kostnaderna och intäkterna avseende AGVO:s icke-kommersiella uppgifter, kan korssubventionering inte undvikas och avgifterna måste anses utgöra en fördel.

(199)

Mot bakgrund av ovan angivna skäl har de åtgärder som anges ovan i punkterna 10.1.2.1.1–10.1.2.1.4 inneburit en fördel för AGVO i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(200)

Kommissionen anser att EVO har erhållit stöd direkt av staden, genom beviljande av kostnadsfria garantier för lån från privata banker, samt via AGVO, genom kostnadsfri användning av byggnader på 13 600 m2, kostnadsfria garantier för lån från privata banker samt startkapital och kapitaltillskott.

(201)

När det gäller garantierna från staden och AGVO konstaterar kommissionen att marknadspris inte har betalats för garantierna, som var fullständigt kostnadsfria. De täcker dessutom mer än 80 % av de utestående lånen.

(202)

De belgiska myndigheterna hävdar att det är normalt för en aktieägare som har en aktieandel som ger honom kontroll över verksamheten i ett bolag att tillhandahålla en kostnadsfri garanti till förmån för bolaget. De har emellertid inte lagt fram några bevis eller exempel som styrker detta påstående. Detta beteende är dessutom svårligen förenligt med en privat investerares beteende. I en normal situation betalas för en sådan garanti en lämplig premie som speglar de risker som är förbundna med garantin (41), även om borgensmannen är ett moderbolag (42). Domstolen har dessutom redan slagit fast att även för kommersiell verksamhet inom en grupp offentliga företag ska ersättning betalas enligt normala marknadsvillkor (43).

(203)

Det bör vidare påpekas att EVO, som det förklaras närmare nedan i skäl 306, måste betraktas som ett företag i ekonomiska svårigheter i den mening som avses i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering och 2004 års riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (44) (nedan kallade 2004 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering). Företagets ekonomiska situation var fortsatt svår under hela perioden 2003–2008. I slutet av 2003 hade mer än hälften av företagets registrerade kapital försvunnit, en situation som inte förändrades under de följande åren trots flera på varandra följande kapitalökningar.

(204)

Enligt fast praxis betraktas det som sannolikt att garantier som beviljas företag i svårigheter utgör statligt stöd (45).

(205)

De belgiska myndigheterna har tillagt att EVO inte skulle ha erhållit lånen utan den kostnadsfria garantin från staden. Enligt kommissionen visar detta medgivande och EVO:s oföränderligt dåliga ekonomiska situation att de lån som beviljades av privata banker mot en kostnadsfri garanti från staden (eller AGVO) inte heller skulle ha beviljats utan garantin. Därför innebär även de garanterade lånen en fördel för EVO (46).

(206)

De belgiska myndigheterna anser slutligen att garantierna bör betraktas som en del i omstruktureringen av fiskauktionen.

(207)

Kommissionen konstaterar emellertid att varken den kostnadsfria garantin eller de investeringar för vilka lånen beviljats nämns i affärsplanen. De lån och garantier som det här rör sig om (dvs. de som faktiskt genomfördes) beviljades inte 2002 när EVO grundades, utan senare, under 2004 och 2005. Det stora antalet garantier som tillhandahållits visar också att de beviljades på begäran varje gång som det gjordes gällande att EVO behövde en garanti för ett lån från ett kreditinstitut. Kommissionen konstaterar även att ett av de lån som beviljades av Fortis och garanterades av staden egentligen användes för att ge lån till fartygsägare och det är inte lätt att se hur detta kan ingå som en del i en omstrukturering eller ens i planerna på en framtida privatisering av fiskauktionen.

(208)

Enligt kommissionen utgör de kostnadsfria garantier som staden och AGVO beviljade EVO således en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(209)

De belgiska myndigheterna hävdar att AGVO:s beslut att ge EVO rätt att nyttja byggnaderna utan kostnad kan anses överensstämma med normala marknadsåtgärder, som en normal privat investerare skulle vidta under liknande förhållanden.

(210)

Kommissionen kan inte godta detta påstående. Det motsägs redan av den omständigheten att de belgiska myndigheterna har angett att en framtida strategisk partner kommer att behöva ingå ett hyresavtal för nyttjandet av fiskauktionens byggnader och betala hyra. Det kan inte heller hävdas att AGVO, som ensam ägare av EVO (47), förväntade sig att EVO skulle göra en betydande vinst och att de kommande kapitalvinsterna gjorde det berättigat att inte ta ut hyra. Auktionen hade när allt kommer omkring årligen gjort stora genomsnittliga förluster.

(211)

De belgiska myndigheterna hävdar att den omständigheten att ingen hyra tagits ut kompenseras av att EVO bar renoverings- och reparationskostnaderna för fiskauktionen, vilka normalt bärs av ägaren. Enligt de belgiska myndigheterna har EVO sedan 2002 betalat 182 377,31 euro för renoverings- och infrastrukturarbeten på fiskauktionen.

(212)

Kommissionen konstaterar för det första att de belgiska myndigheterna inte har lämnat in några handlingar som bekräftar att EVO hade skyldighet att bära samtliga renoveringskostnader för fiskauktionens byggnader, inte heller har de lämnat in några handlingar som bekräftar att EVO faktiskt har betalat 182 377,31 euro för renoveringsarbeten.

(213)

Kommissionen konstaterar vidare att de belgiska myndigheterna inte har visat att det skulle vara så ovanligt att en hyresgäst betalar renoveringskostnader, eller att han när så är fallet inte behöver betala hyra. Inte heller har de angett vilka slag av arbeten som har genomförts, och det är därför omöjligt för kommissionen att avgöra huruvida arbetena i fråga var ovanliga för en hyresgäst. Av den inlämnade handlingen framgår dessutom att även AGVO utförde renoveringsarbeten på fiskauktionen mellan 2004 och 2007 till ett belopp av 36 497,40 euro. Detta förefaller inte att överensstämma med de belgiska myndigheternas påstående att EVO måste bära samtliga underhålls- och renoveringskostnader.

(214)

De belgiska myndigheterna har vidare inte tillhandahållit några bevis på att de 182 377,31 euro som EVO påstås har betalat för renoveringsarbeten motsvarar den hyra som enligt normala marknadsvillkor skulle ha betalats under de mer än fem år som byggnaderna på 13 600 m2 nyttjades.

(215)

Även om renoveringskostnaderna kunde anses som särskilt stora och betraktas som en slags ersättning för nyttjandet av byggnaderna, vilket inte har bevisats av de belgiska myndigheterna, anges emellertid klart och tydligt i affärsplanen av den 21 november 2001 att inga betydande investeringar förväntades under de närmaste tio åren, eftersom fiskauktionen nyligen hade moderniserats. AGVO beviljade följaktligen EVO en fördel när man år 2002 beslutade att kostnadsfritt ställa byggnaderna till EVO:s förfogande utan krav på att de kostnader som uppkom genom EVO:s påstådda skyldighet att finansiera underhållet av byggnaderna åtminstone skulle motsvara den hyra som en privat aktör skulle vara beredd att betala för dem. Eftersom frågan om huruvida AGVO handlade som en normal privat investerare ska granskas mot bakgrund av förhållandena vid den tidpunkt när beslutet fattades (48), måste slutsatsen dras att EVO, när det år 2002 beviljades att kostnadsfritt nyttja byggnaderna på 13 600 m2, erhöll statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(216)

När det gäller startkapitalet till EVO på omkring 370 000 euro hänvisar kommissionen till sin bedömning ovan i punkt 10.1.2.1.1. De belgiska myndigheterna har faktiskt bekräftat att startkapitalet till EVO finansierades genom startkapitalet till AGVO. Som kommissionen redan har påpekat, skulle en privat investerare inte ha valt att omstrukturera fiskauktionen och investera 250 miljoner belgiska franc i den, han skulle a fortiori ha valt att inte göra det och skulle inte heller ha grundat ett helägt dotterbolag med en del av sitt nya kapital.

(217)

Även när det gäller kapitalökningarna genom AGVO:s efterskänkning av skulder hänvisar kommissionen till punkt 10.1.2.1.1 ovan. De belgiska myndigheterna har faktiskt bekräftat att också kapitalökningarna (delvis (49)) finansierades genom startkapitalet till AGVO.

(218)

Det finns även andra skäl till att AGVO inte kan anses ha agerat så som en privat investerare skulle ha gjort i samma situation.

(219)

Offentliga investeringar betraktas som statligt stöd när det är tydligt att det berörda företagets finansiella ställning, och särskilt skuldernas struktur och storlek, är sådan att en normal avkastning (utdelningar eller kapitalvinster) inte kan förväntas inom en rimlig tid från kapitalinvesteringen.

(220)

Kommissionen konstaterar att den första ökningen av kapitalet genom efterskänkning av skulder skedde den 31 december 2004, när EVO existerat i nästan ett och ett halvt år. Det är tydligt att kapitalökningen var avsedd att kompensera för EVO:s stora förluster. Det samma kan sägas om kapitalökningarna 2005 och 2007. Det är uppenbart att åtgärderna inte vidtogs i syfte att erhålla avkastning på arbetande kapital på kort eller ens lång sikt utan endast för att kompensera för tidigare förluster. En privat investerare skulle inte ha beslutat att bevilja kapitalökningarna, särskilt inte de två sist nämnda. EVO:s finansiella och ekonomiska ställning var inte god, och det var tydligt att situationen inte utvecklades på det sätt som hade förutsetts i affärsplanen, enligt vilken förlusterna skulle minska stadigt i stället för att växa snabbt. Redan i slutet av 2003 hade mer än hälften av EVO:s registrerade kapital försvunnit, och denna situation förändrades inte under de följande åren trots kapitalökningarna. Utan utsikter till framtida avkastning på kapitalet skulle en privat investerare inte ha valt att öka kapitalet i företaget för att kompensera för förlusterna (50). I stället skulle han allvarligt ha övervägt andra möjliga alternativ (lägga ner, sälja etc.) och skulle åtminstone ha ställt krav på vissa garantier eller omstruktureringsåtgärder. Även den form som valdes för kapitalökningen (efterskänkning av skuld) bekräftar att kapitalökningarna inte kan betraktas som en del i den omstrukturering som planerades 2001.

(221)

Det bör dessutom påpekas att EVO måste betraktas som ett företag i ekonomiska svårigheter (51). Enligt fast praxis anses en kapitalökning som beviljas företag i svårigheter utgöra statligt stöd (52).

(222)

Genom kapitalökningarna erhöll EVO följaktligen en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(223)

När det gäller Pakhuizens långsiktiga hyresavtal för nyttjande av byggnaderna (53) anser kommissionen med beaktande av de tillgängliga upplysningarna att det innebär en fördel. För det första kan en avgift på endast 25 euro per år inte betraktas som normal betalning för långsiktig hyra av byggnader på 14 754 m2 under 45 år, inte ens om de är i mycket dåligt skick och behöver renoveras. Den omständigheten att Pakhuizen måste renovera byggnaderna förändrar inte detta. Enligt belgisk rätt (54) är byggnadernas ägare inte skyldig att reparera byggnaderna. Hyresgästen är däremot skyldig att hålla byggnaderna i gott skick och göra nödvändiga normala reparationsarbeten. De belgiska myndigheterna har inte visat att de renoveringsarbeten som Pakhuizen måste göra enligt det långsiktiga hyresavtalet går utöver ”normala reparationsarbeten”. De belgiska myndigheterna har dessutom inte tillhandahållit några bevis på att de kostnader som uppkommit till följd av denna skyldighet motsvarar den hyra som enligt normala marknadsvillkor kunde ha erhållits för byggnaderna.

(224)

De belgiska myndigheterna har dessutom medgivit att Pakhuizen inte har uppfyllt sina renoveringsskyldigheter och inte har respekterat byggnadernas användningsändamål. Det står klart att staden inte har vidtagit några åtgärder mot Pakhuizen för att verkställa avtalet, trots att den hade rätt att göra det. Även om en hyra på 25 euro per år, med beaktande av renoveringskostnaderna, kunde anses motsvara marknadspriset – vilket inte är fallet – har Pakhuizen i varje händelse erhållit en fördel från och med den stund det blev klart att staden inte kommer att verkställa avtalet.

(225)

När det gäller uthyrningen av byggnaderna till Pakhuizen på villkor att byggnaderna underhålls och renoveras ska det dessutom påpekas att enligt principen om investerare i en marknadsekonomi samt med beaktande av de villkor som fastställs i kommissionens meddelande om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader kan en offentlig myndighet anses agera som en aktör i en marknadsekonomi om den ingår avtal till högsta möjliga pris genom en öppen, genomblickbar och icke-diskriminerande upphandling, med den anbudsgivare som erbjuder högst pris eller efter det att en uppskattning av marknadsvärdet gjorts av en oberoende expert. Detta förefaller emellertid inte ha varit fallet.

(226)

Den omständigheten att byggnadernas ägare (ursprungligen staden, senare AGVO) efter 27 år har rätt till hälften av Pakhuizens årliga vinst ändrar inte ovanstående bedömning. En sådan fördel ligger för långt fram i tiden och är för osäker för att ha något verkligt nettonuvärde för byggnadernas ägare. Även om det hade funnits ett verkligt nettonuvärde har de belgiska myndigheterna inte visat att detta värde – ens om det räknas samman med de 25 eurona per år plus de (icke normala) renoveringskostnaderna – är så högt att det kan anses att Pakhuizen betalar marknadshyra för nyttjandet av fastigheterna.

(227)

Pakhuizen åtnjuter följaktligen en årlig fördel avseende driftskostnaderna som utgör en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(228)

När det gäller perioden efter den 26 mars 2004, som är den dag då AGVO blev ägare till byggnaderna i fråga, konstaterar kommissionen att hyresavtalet fortsatte att löpa på samma villkor som tidigare och att en fördel således fortsättningsvis förelåg för Pakhuizen.

(229)

I beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet konstaterade kommissionen att EVO och möjligen också Pakhuizen erbjuder de fiskeföretag som använder auktionen sina tjänster till ett pris under det som en normal privat aktör skulle erbjuda.

(230)

Det framgår att EVO, för fisk som ska auktioneras ut i Oostende, ersätter samtliga eller en del av kostnaderna för containertransport från olika orter i Europa. EVO förefaller dessutom att bevilja lån under marknadspriset på villkor att det företag som erhåller lånet säljer sin fångst på auktionen i Oostende.

(231)

I synpunkterna från tredje parter hävdas det att EVO även har tillämpat andra metoder som stör den normala konkurrensen på marknaden, men kommissionen har inte erhållit några uppgifter som bekräftar detta. De belgiska myndigheterna bestrider att EVO har erbjudit tjänster under marknadspriset.

(232)

Även om kommissionen har erhållit mycket få bevis avseende de kommersiella villkor som EVO tillämpar för sina tjänster, kan det inte uteslutas att de företag som använder Oostende fiskauktion erhåller en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. I detta läge anser kommissionen emellertid också att det finns en viss kraft i de belgiska myndigheternas argument att den omständigheten att EVO tack vare det statliga stödet kunde erbjuda sina tjänster till bättre villkor än vad som hade varit möjligt utan stödet inte måste innebära att statligt stöd har förts vidare och därigenom har gynnat fartygsägare och fiskeföretag.

(233)

Av dessa skäl anser kommissionen att man inte med säkerhet kan dra slutsatsen att en fördel har förts vidare till fartygsägarna. Eftersom kommissionen i detta beslut fastställer att stödet till AGVO, EVO och Pakhuizen ska upphöra och ska återkrävas, är det dessutom troligt att sådana eventuella fördelar kommer att avbrytas eller åtminstone kraftigt minskas. Den huvudsakliga mottagaren av stödet är i varje fall den omstrukturerade fiskauktionen, som har använt stödet för att hålla sig kvar på marknaden och öka sin marknadsandel genom att erbjuda sina tjänster med förlust och därigenom störa marknadens normala funktion.

(234)

Kommissionen konstaterar att verksamheten i fråga avser åtgärder som staden själv har vidtagit och åtgärder som finansierats genom statliga medel och ska tillskrivas staden.

(235)

Staden har beviljat AGVO stöd genom att förse bolaget med startkapital som finansierats genom stadens budget, bevilja AGVO kostnadsfria garantier för lån från privata banker, överlåta äganderätten till sina byggnader till AGVO samt ge AGVO befogenhet att fastställa och ta ut avgifter. Staden har även beviljat stöd till Pakhuizen genom det långsiktiga hyresavtalet för nyttjande av stadens byggnader samt till EVO genom att kostnadsfritt bevilja garantier för lån från privata banker.

(236)

Dessa åtgärder har således finansierats med statliga medel och ska tillskrivas staten.

(237)

När det gäller de fördelar som AGVO har beviljat EVO och Pakhuizen konstaterar kommissionen att AGVO enligt företagens bolagsordningar är ensam aktieägare i EVO (bortsett från stadsfullmäktigeledamot Miroir, som innehar en av 15 000 aktier) och Pakhuizen samt utser samtliga styrelseledamöter i dessa företag. Staden är ensam aktieägare i AGVO och stadsfullmäktige utser samtliga styrelseledamöter i AGVO. Staden är följaktligen i den ställningen att den kan utöva ett bestämmande inflytande över AGVO.

(238)

Vidare har AGVO enligt bolagsordningen anförtrotts att sköta förvaltningen, utvecklingen och verksamheten avseende fiskauktionen och fiskehamnen i Oostende och tillhörande byggnader samt utvecklingen av all därmed direkt eller indirekt relaterad verksamhet. Med andra ord är AGVO enligt bolagsordningen skyldigt att delta i förvaltningen av fiskauktionen.

(239)

När det gäller uthyrningen av byggnader till Pakhuizen beviljades denna direkt av staden.

(240)

Mot bakgrund av domen i målet Stardust  (55) och med beaktande av det ovan beskrivna offentliga stöd som har tillhandahållits dessa företag måste AGVO betraktas som ett organ som kontrolleras av staten, och dess beslut om kapitaltillskott till EVO, kostnadsfria garantier för lån till EVO och rätten för EVO att kostnadsfritt nyttja byggnaderna måste betraktas som beslut som finansierats med statliga medel och som ska tillskrivas den offentliga myndigheten.

(241)

De belgiska myndigheterna har inte invänt mot dessa konstateranden. De har tvärtom bekräftat att staden genom AGVO (56) kontrollerade EVO och Pakhuizen.

(242)

Stadens verksamhet har gynnat AGVO, EVO och Pakhuizen. AGVO, EVO och Pakhuizen är en företagsgrupp som är verksam på en gemensam marknad och som auktionerar ut fisk och tillhandahåller därmed relaterade tjänster i fiskesektorn.

(243)

Marknaden för fiskauktioner är en kraftigt konkurrensutsatt marknad där auktioner från angränsande medlemsstater konkurrerar direkt med varandra för att locka till sig fiskare från olika medlemsstater. Varje fördel som tillhandahålls en aktör på denna marknad snedvrider eller hotar följaktligen att snedvrida konkurrensen mellan auktionerna och inverkar på handeln inom gemenskapen.

(244)

Detta bekräftas av synpunkterna från tredje parter. Även fiskauktioner och fiskauktionsförbund från Förenade kungariket, Nederländerna och andra europeiska länder har visat intresse för förfarandet och har beskrivit vilken inverkan de anser att de statliga stödåtgärderna har haft på deras verksamhet.

(245)

Kommissionen konstaterar slutligen att de belgiska myndigheterna har angett att inte endast belgiska utan också andra fiskauktioner från andra medlemsstater har visat intresse för att köpa Oostende fiskauktion.

(246)

När det gäller marknaden för hyrestjänster kan stöd till företag som är verksamma inom dessa sektorer snedvrida konkurrensen med företag som tillhandahåller hyrestjänster i andra fiskehamnar, inbegripet i andra medlemsstater, samt med företag som erbjuder byggnader för uthyrning i närheten av Oostendes fiskehamn (vilka mycket väl kan inbegripa företag från anda medlemsstater). Stödåtgärderna kan även ha bidragit till att upprätthålla eller stärka marknadsställningen för AGVO och Pakhuizen, vilkas verksamhet skulle eller kunde ha övertagits av något annat företag om stödet inte hade funnits. Det bör erinras om att enligt domstolens rättspraxis pekar enbart den omständigheten att ett företags ställning i förhållande till konkurrerande företag förstärks, genom att det ges en ekonomisk fördel som det annars inte skulle ha erhållit inom ramen för sin normala verksamhet, på en möjlig snedvridning av konkurrensen (57).

(247)

När det gäller verksamheten för förvaltning av fiskehamnen anser kommissionen att stöd till sådana företag kan snedvrida konkurrensen med företag som förvaltar andra fiskehamnar som konkurrerar med Oostendes fiskehamn. Stödåtgärderna kan också bidra till att upprätthålla eller förstärka ställningen för ett företag vars verksamhet skulle eller kunde ha tagits över av något annat företag om stödet inte hade funnits (58)

(248)

Kommissionen vill tillägga att även om AGVO och Pakhuizen inte är direkt verksamma på marknaden för fiskauktioner, tillhandahåller de i samband med denna verksamhet tjänster som inverkar på fiskauktionens attraktionskraft. Kommissionen konstaterar dessutom att AGVO via sitt dotterbolag EVO är indirekt verksam på marknaden för fiskauktioner. Stöd som beviljas AGVO och Pakhuizen kan därför inte endast störa konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna på de särskilda marknader där dessa är verksamma (hyresmarknaden och marknaden för fiskehamnar) utan också på marknaden för fiskauktioner.

(249)

Mot bakgrund av det ovanstående anser kommissionen att följande verksamheter måste anses uppfylla villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget och således utgör statligt stöd:

(250)

Statligt stöd kan anses förenligt med den inre marknaden om det uppfyller ett av undantagen i EUF-fördraget. Företagen i förevarande ärende är huvudsakligen verksamma i fiskesektorn. De är även verksamma på marknaden för hyrestjänster. Kommissionen anser att AGVO i egenskap av fiskehamnens förvaltare och EVO i egenskap av den som driver verksamheten vid fiskauktionen är företag vars verksamhet till stor del bör anses ingå i fiskesektorn. När det gäller Pakhuizen är det inte lika uppenbart att detta företag kan anses vara verksamt i fiskesektorn.

(251)

När det gäller statligt stöd till fiskesektorn anses statliga stödåtgärder förenliga med den inre marknaden om de uppfyller villkoren i riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske. Enligt punkt 5.3 i de nuvarande riktlinjerna ska ett ”olagligt stöd” i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EG) nr 659/1999 bedömas i enlighet med de riktlinjer som var i kraft vid den tidpunkt då det beslutsdokument trädde i kraft enligt vilket stödet har inrättats. Stödet bör följaktligen bedömas på grundval av riktlinjerna för fiske från 2001, 2004 och 2008.

(252)

Eftersom Pakhuizen inte kan betraktas som ett fiskeföretag konstaterar kommissionen att stödet bör bedömas på grundval av de allmänna reglerna, som är tillämpliga på alla sektorer, och målen för stödet.

(253)

Kommissionen konstaterar slutligen att de belgiska myndigheterna inte har invänt mot kommissionens bedömning av förenligheten.

(254)

När det gäller det statliga stöd som staden har beviljat AGVO måste åtskillnad göras vid bedömningen beroende på åtgärderna och de datum när de genomförts.

(255)

De belgiska myndigheterna hävdar att startkapitalet måste ses som en del i omstruktureringen av Oostende fiskauktion.

(256)

Enligt punkt 2.2.4 i 2001 års riktlinjer för fiske, som var tillämpliga vid tiden för omstruktureringen, ska stöd till omstrukturering av företag i svårigheter granskas i enlighet med de riktlinjer för stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter som var tillämpliga vid den tidpunkt när stödet beviljades, dvs. 1999 års riktlinjer, inbegripet när det avser företag med verksamhet inom sektorn för fiske och vattenbruk (59).

(257)

Enligt punkt 2.1 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering ska ett företag anses vara i svårigheter, om det inte med egna finansiella medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare kan hejda förluster som utan ingripanden från de offentliga myndigheterna leder till att företaget med största sannolikhet försätts i konkurs på kort eller medellång sikt. Ett företags svårigheter visar sig normalt som ökande förluster, sjunkande omsättning, växande lager, överkapacitet, minskande kassaflöde, stigande skuldsättningsgrad och finansiella kostnader samt ett sjunkande värde, som kan gå ner till noll, på nettotillgångarna.

(258)

Enligt kommissionens åsikt råder det ingen tvekan om att Oostende fiskauktion år 2001 visade alla tecken på att vara ett ”företag i svårigheter”. Som det anges ovan i skäl 17 minskade dess andel av de fiskfångster som landades i belgiska hamnar från omkring 37 % till 20 % mellan 1991 och 2001. Från 1997 till 2001 sjönk omsättningen från 20 550 000 euro till 13 440 000 euro och under många år registrerade staden en genomsnittlig årlig förlust på 1 850 000 euro. År 2001 måste staden följaktligen besluta huruvida den skulle lägga ner auktionen eller omstrukturera den. Kommissionen anser därför att Oostende fiskauktion utgjorde ett ”företag i svårigheter” i den mening som avses i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering. De belgiska myndigheterna har inte invänt mot denna slutsats.

(259)

Även om AGVO är en nygrundad juridisk enhet konstaterar kommissionen att startkapitalet till AGVO fanns med i omstruktureringsplanen för Oostende fiskauktion. Eftersom den sist nämnda var ett företag i svårigheter och AGVO grundades enbart i syfte att omstrukturera Oostende fiskauktion, och eftersom AGVO övertog inte endast Oostende fiskauktions tillgångar utan också den finansiella bördan för olika banklån, kan AGVO betraktas som ett företag i svårigheter vid den tidpunkt när startkapitalet beviljades. Det kan således anses att startkapitalet utgör omstruktureringsstöd (60) i den mening som avses i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering.

(260)

Även om AGVO är berättigat till stöd enligt punkt 30 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering uppfyller stödet till omstrukturering av auktionen, genom grundandet av AGVO och startkapitalet på 250 miljoner belgiska franc (6 179 338 euro), inte villkoren för att stödet ska anses vara förenligt med den inre marknaden enligt punkt 32 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering.

(261)

I punkt 32 i nämnda riktlinjer anges bland annat följande: ”Omstruktureringsplanen, som skall ha en så kort varaktighet som möjligt, skall göra det möjligt att återställa företagets långfristiga lönsamhet inom en rimlig tid och på grundval av realistiska antaganden om de framtida villkoren för verksamheten”. Kommissionen anser inte att den omstruktureringsplan som avses ovan i skäl 19 uppfyller dessa villkor. Kommissionen konstaterar i detta hänseende att det i planen inte fastställs några särskilda interna åtgärder för att förbättra driften av auktionen och överge olönsamma verksamheter.

(262)

Dessutom, och tvärtemot kraven i punkt 32 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering, förefaller omstruktureringen inte att ha grundat sig på en marknadsundersökning som gett information om den väntade utvecklingen vad gäller utbud och efterfrågan, en analys av den berörda marknaden och den övriga information som anges i bilaga I till 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering.

(263)

Omstruktureringsplanen innehåller inte heller de uppgifter som fastställs i punkt 33 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering, dvs. uppgifter om de omständigheter som ledde till att företaget hamnade i svårigheter, vilket gör det möjligt att bedöma om de föreslagna åtgärderna är lämpliga, samt uppgifter om det nuvarande läget och den väntade utvecklingen vad gäller utbud av och efterfrågan på de berörda produkterna på marknaden baserat på optimistiska, pessimistiska och neutrala antaganden, samt företagets särskilda starka och svaga sidor.

(264)

Kommissionen konstaterar vidare att de tillgängliga upplysningarna inte innehåller några bevis för att stödet har begränsats till det som var strikt nödvändigt, såsom det krävs enligt punkt 40 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering, eller att mottagaren har varit skyldig att bidra med egna medel. I detta hänseende ska det också påpekas att enligt punkt 41 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering får stödet endast användas för att återställa företagets lönsamhet och bör inte göra det möjligt för mottagaren att under loppet av omstruktureringen utveckla sin produktionskapacitet. Som det påpekas ovan kunde fiskauktionen, enligt finansplanen från 2001, emellertid ha återhämtat sig efter åtta år utan att hela beloppet på 250 miljoner euro hade behövt användas. Dessutom förutsågs i affärsplanen en ökning av omsättningen med 10 % under de fem första åren av den omstrukturerade fiskauktionens verksamhet på marknaden, vilket kan innebära att avsikten var att fiskauktionen skulle expandera. Återhämtningsplanen förefaller således inte att ha utformats för att säkerställa att stödet skulle användas enbart för att återställa företagets lönsamhet och verkar ha gett fiskauktionen möjlighet att använda de ytterligare likvida medlen för att utöka sin produktionskapacitet och sin verksamhet och/eller att agera aggressivt på marknaden. Av de upplysningar som erhållits framgår det också att stödet faktiskt användes för att utvidga auktionens verksamhet (61) och för aggressiv marknadssnedvridande verksamhet (62).

(265)

Kommissionen konstaterar vidare att omstruktureringsplanen inte innehöll några åtgärder för att garantera ett fullständigt genomförande av planen och iakttagande av samtliga villkor i den.

(266)

Belgien har dessutom inte visat att uppvägande åtgärder har vidtagits i enlighet med punkterna 35–39 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering eller, alternativt, att de särskilda (alternativa) villkoren för jordbruk (inbegripet fiske) i punkterna 73–82 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering har uppfyllts (63). Staden förefaller de facto inte att ha vidtagit några åtgärder för att i största möjliga mån mildra de möjliga negativa följderna av stödet för konkurrenterna, såsom det krävs enligt punkt 35 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering. Med beaktande av den särskilda situationen för fiskauktioner och särskilt den begränsade tillgången till följd av de restriktiva bevarandebestämmelser som årligen antas på EU-nivå var det högst sannolikt att stödet skulle få negativa följder för konkurrerande auktioner och staden borde särskilt ha uppmärksammat denna fråga.

(267)

Det stöd som beviljats AGVO för omstrukturering av fiskauktionen är följaktligen inte förenligt med villkoren i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering och inte heller med 2001 års riktlinjer för fiske, där det hänvisas till riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

(268)

När det gäller frågan om huruvida kapitaltillskottet kan betraktas som ersättning för de allmännyttiga tjänsterna hänvisar kommissionen till sin bedömning nedan i punkt 10.2.1.4.

(269)

Beviljandet av den exklusiva rätten att kostnadsfritt nyttja byggnaderna från och med den 14 mars 2002 och stadens efterföljande överlåtelse av äganderätten till flera byggnader på en areal om sammanlagt 57 500 m2 skedde, som det anges ovan i punkt 10.1.2.2.2, utan att AGVO ålades skyldigheter av motsvarande värde. Som det har påpekats förefaller varken bolagsordningen eller överlåtelsehandlingen innehålla några särskilda eller ovanliga villkor eller skyldigheter som motiverar underlåtenheten att ta ut hyra eller ersättning.

(270)

Denna åtgärd måste därför betraktas som ett stöd avsett att förbättra företagets situation och öka dess likviditet, vilket innebär att mottagarens produktionskostnader minskats.

(271)

Kommissionen har inte funnit att detta stöd uppfyller någon av bestämmelserna om förenlighet med inre marknaden i 2001 års riktlinjer för fiske, inte heller har de belgiska myndigheterna lämnat in några uppgifter om detta.

(272)

När det gäller frågan om huruvida den exklusiva nyttjanderätten och den kostnadsfria överlåtelsen av äganderätten bör ses som en del i omstruktureringen av fiskauktionen, har kommissionen ovan i skälen 260 ff. konstaterat att även om AGVO vid tidpunkten för beviljandet av omstruktureringsstöd hade varit berättigat till stöd (dvs. var ett företag i svårigheter), är villkoren i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering inte uppfyllda.

(273)

När det gäller frågan om huruvida den exklusiva nyttjanderätten och överlåtelsen av äganderätten kan betraktas som ersättning för allmännyttiga tjänster hänvisar kommissionen till sin bedömning nedan i punkt 10.2.1.4.

(274)

De belgiska myndigheterna anser att åtskillnad måste göras mellan de kostnadsfria garantierna för de lån som användes för renoveringsarbeten och de som användes för att stödja EVO.

(275)

De har i detta sammanhang medgett att ett lån på 550 000 euro har använts för att stödja EVO.

(276)

De belgiska myndigheterna hävdar att de kostnadsfria garantierna för de lån som använts för att stödja EVO bör ses som en del i omstruktureringen av fiskauktionen.

(277)

Kommissionen har emellertid, som det anges ovan i skäl 260 ff., konstaterat att även om AGVO vid tidpunkten för beviljandet av omstruktureringsstödet hade varit berättigat till stöd (dvs. var ett företag i svårigheter), är villkoren för att stödet ska anses vara förenligt med den inre marknaden enligt 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering inte uppfyllda.

(278)

Kommissionen konstaterar dessutom att de kostnadsfria garantierna är stödåtgärder som inte nämns i omstruktureringsplanen. Kommissionen erinrar om att enligt punkt 3.2.3 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering och punkt 3.3 i 2004 års riktlinjer (64) för undsättning och omstrukturering får omstruktureringsstöd endast beviljas en enda gång. Även under antagandet att det ursprungliga stödet, dvs. i form av startkapital etc., uppfyllde kraven i de tillämpliga riktlinjerna för undsättning och omstrukturering – vilket inte är fallet – är de kostnadsfria garantierna inte förenliga med principen om ”en enda gång”.

(279)

De belgiska myndigheterna förefaller att anse att staden valde att bevilja kostnadsfria garantier i stället för att betala ut de återstående årliga delutbetalningarna av startkapitalet. Kommissionen konstaterar emellertid att omstruktureringsplanen inte har ändrats i enlighet med punkt 52 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering och 2004 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering. Det är dessutom inte klarlagt huruvida stödbeloppet har ökats eller minskats eller om stödets form har ändrats. Även om samtliga delutbetalningar av startkapitalet inte gjorts såsom ursprungligen planerat, kvarstår den omständigheten att AGVO rättsligt hade rätt att kräva att aktieinnehavaren skulle betala ut resten av startkapitalet. AGVO utövade de facto denna rättighet 2006 och 2007, när ytterligare delutbetalningar gjordes till AGVO.

(280)

Kommissionen anser följaktligen att den kostnadsfria garantin för lånet på 550 000 euro inte är förenlig med villkoren i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering eller 2004 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering och inte heller med 2004 års riktlinjer för fiske, där det hänvisas till riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

(281)

När det gäller de kostnadsfria garantierna för lån för renoveringsarbeten hänvisar kommissionen till sin bedömning nedan i punkt 10.2.1.4.

(282)

De belgiska myndigheterna hävdar att en del av startkapitalet, en del av byggnaderna och en del av de garanterade lånen har använts för att tillhandahålla tjänster av allmänt (ekonomiskt) intresse, dvs. förvaltning av fiskehamnen och uthyrning av byggnader till offentliga och halvoffentliga organisationer. De anser även att rätten att ta ut (och använda) avgifter av fiskehamnens användare bör anses omfattas av AGVO:s allmännyttiga uppgifter.

(283)

De belgiska myndigheterna har inte visat att dessa åtgärder kan anses förenliga enligt artikel 106.2 i EUF-fördraget. Det ska erinras om att det åligger en medlemsstat som åberopar artikel 106.2 i EUF-fördraget, som ett undantag från fördragets grundläggande bestämmelser, att visa att villkoren för tillämpning av den bestämmelsen är uppfyllda (65). Kommissionen har i varje händelse granskat huruvida stödåtgärderna i viss grad kan betraktas som ersättning för allmännyttiga tjänster i enlighet med villkoren i artikel 106.2 i EUF-fördraget.

(284)

Kommissionen har i detta avseende – i meddelandena från 1996 (66) och 2001 (67) om tjänster i allmänhetens intresse samt i 2005 (68) års rambestämmelser om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse – fastställt villkoren för att statligt stöd ska anses förenligt i enlighet med artikel 106.2.

(285)

Ett av dessa villkor är att medlemsstaten uttryckligen ska ha anförtrott tillhandahållandet av en viss tjänst av allmänt ekonomiskt intresse till det företag som får stöd. En handling genom vilken ett företag anförtros att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska innehålla uppgifter om den exakta innebörden av skyldigheterna i samband med tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster, skyldigheternas räckvidd och varaktighet, samt namnet på det berörda företaget.

(286)

Kommissionen kan instämma i att AGVO genom sin bolagsordning har anförtrotts förvaltningen av fiskehamnen och att detta medför vissa särskilda skyldigheter.

(287)

När det gäller AGVO:s uthyrningsverksamhet konstaterar kommissionen emellertid att de allmännyttiga tjänster som AGVO anförtrotts inte är klart definierade. Framför allt kan kommissionen inte finna någon bestämmelse som ålägger AGVO särskilda skyldigheter i detta sammanhang, och de belgiska myndigheterna har inte lämnat några ytterligare upplysningar om denna fråga. De belgiska myndigheterna förefaller att anse att den omständigheten att de organisationer som hyr byggnaderna är offentliga eller halvoffentliga ovillkorligen innebär att de företag som hyr ut byggnaderna till dessa organisationer själva tillhandahåller en allmännyttig tjänst. Kommissionen kan emellertid inte instämma i denna åsikt, eftersom denna omständighet inte i sig innebär att företagen anförtrotts eller ålagts särskilda skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som skiljer sig från de skyldigheter som åligger en privat hyresvärd. Kommissionen drar därför slutsatsen att Belgien inte har visat att AGVO har anförtrotts att tillhandahålla allmännyttiga tjänster inom ramen för sin uthyrningsverksamhet.

(288)

Kommissionen anser vidare att de stödåtgärder som beviljats AGVO inte heller uppfyller nödvändighets- och proportionalitetskraven.

(289)

Nödvändighets- och proportionalitetskraven definieras på följande sätt (se framför allt punkterna 14, 15, och 17 i 2005 års rambestämmelser om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse):

(290)

Kommissionen konstaterar att nödvändighets- och proportionalitetskraven inte är uppfyllda i förevarande ärende. Belgien har medgett att inga kriterier har fastställts för ersättningen. De belgiska myndigheterna har vidare förklarat för kommissionen att det inte är möjligt att avgöra vilka kostnader som orsakats av tillhandahållandet av de allmännyttiga tjänsterna och vilka intäkter som erhållits för att fullgöra dessa skyldigheter. Kommissionen konstaterar vidare att AGVO inte har separat redovisning för sina olika verksamhetskategorier. Ersättningen för de allmännyttiga tjänsterna kan följaktligen användas för verksamhet på andra marknader. Av flera uppgifter i handlingarna framgår att överkompensation har förekommit. Exempelvis vad gäller de garantier som tillhandahållits gratis för erhållande av lån har det i skälen 186 ff. i detta beslut fastställts att garanterade lån fick användas, och faktiskt har använts, för andra ändamål än vad som ursprungligen angivits. Eftersom det kapital som tillförts EVO (3 969 000 euro) och det pris som betalats för aktierna i Pakhuizen (350 000 euro) (sammanlagt 4 319 000 euro) överskrider beloppet av det kapital som betalats till AGVO (3 596 665,62 euro), måste detta innebära att AGVO har använt lån och eventuellt uttagna avgifter för att finansiera dem.

(291)

Av ovan nämnda skäl kan kommissionen inte anse att stödåtgärderna är förenliga med de villkor som fastställts för iakttagande av artikel 106.2 i EUF-fördraget.

(292)

När det gäller det statliga stöd som staden och AGVO beviljat EVO måste åtskillnad göras vid bedömningen beroende på åtgärderna och de datum när de genomförts.

(293)

Följande beslut ska bedömas enligt 2001 års riktlinjer:

(294)

Följande beslut ska bedömas enligt 2004 års riktlinjer:

(295)

Följande beslut ska bedömas enligt såväl 2001 års som 2004 års riktlinjer:

(296)

Följande beslut ska bedömas enligt såväl 2004 års som 2008 års riktlinjer:

(297)

I punkt 1.2 i 2001 års riktlinjer för fiske och punkt 3.7 i 2004 års riktlinjer för fiske fastställs att statligt stöd, som beviljas utan krav på mottagarna och som är avsett att förbättra företagens situation och öka deras likviditet eller som beräknas på den producerade eller saluförda kvantiteten, produktpriser, producerade enheter eller produktionsmedel och som har till effekt att reducera mottagarens produktionskostnader eller förbättra mottagarens inkomster, är driftsstöd som är oförenligt med den inre marknaden. I punkt 3.4 i 2008 års riktlinjer för fiske fastställs att driftstöd som till exempel ökar det stödmottagande företagets likviditet eller som beräknas på den producerade eller saluförda kvantiteten, produktpriser, producerade enheter eller produktionsmedel och som har till effekt att reducera mottagarens produktionskostnader eller förbättra mottagarens inkomster i princip är oförenligt med den inre marknaden. Stödet kan endast anses förenligt om det på ett klart och tydligt sätt bidrar till att uppfylla målen med den gemensamma fiskeripolitiken.

(298)

Av de tillgängliga upplysningarna framgår att de kostnadsfria lånegarantierna och rätten att kostnadsfritt nyttja fiskauktionen har beviljats utan att EVO ålagts någon särskild skyldighet som skulle innebära att stödet uppfyllde något av villkoren i riktlinjerna för fiske.

(299)

Det förefaller som om de kostnadsfria garantierna på enkel begäran har beviljats för lån för olika ändamål och inte har varit förbundna med några särskilda villkor eller skyldigheter.

(300)

Av upplysningarna från de belgiska myndigheterna framgår det till och med att den omständigheten att de garanterade lånen slutligen användes för ett annat ändamål än det ursprungligen angivna ändamålet inte föranledde vare sig sanktioner eller att garantin upphävdes. Det framgår till exempel att trots att lånet på 1 795 000 euro från Fortis ursprungligen var avsett bland annat för att köpa ytterligare maskiner och fiskekassar samt för att finansiera flera ändringsarbeten, användes (åtminstone en del av) det för att bevilja lån till fartygsägare. Garantin har inte återtagits och staden har även efter denna händelse tillhandahållit garantier utan att ställa några krav på EVO.

(301)

De kostnadsfria garantierna har ökat EVO:s likviditet, eftersom företaget inte måste betala för garantierna och EVO – som det har framgått – inte skulle ha erhållit lånen utan garantierna.

(302)

Även rätten att kostnadsfritt använda auktionsbyggnaderna har ökat EVO:s likviditet, eftersom företaget har besparats kostnaderna för den hyra som det i annat fall hade varit tvunget att betala enligt marknadsvillkor.

(303)

Kommissionen kan inte se hur de kostnadsfria garantierna eller rätten att kostnadsfritt nyttja byggnaderna skulle kunna anses bidra till att uppfylla målen för den gemensamma fiskeripolitiken. De belgiska myndigheterna har inte heller lämnat in några uppgifter om detta.

(304)

De belgiska myndigheterna hävdar att åtgärderna måste ses som en del i omstruktureringen av fiskauktionen.

(305)

Det måste allra först bedömas huruvida EVO är berättigat till stöd enligt riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. EVO kan anses vara ett företag i svårigheter i den mening som avses i 1999 respektive 2004 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering.

(306)

Enligt punkt 8 i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering och punkt 13 i 2004 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering är ett företag som ingår i en koncern i princip inte berättigat till stöd till undsättning och omstrukturering. Det kan emellertid vara berättigat till stöd om det har grundats av ett företag i svårigheter. EVO har grundats av AGVO, som självt är en ny juridisk form av Oostende fiskauktion, vilken omstrukturerades 2001. Det bör påpekas att AGVO utgör en fortsättning på f.d. Oostende fiskauktion, som ägdes av staten och inte var en juridisk person. Som det anges ovan i skäl 259, anser kommissionen att AGVO trots att det var nygrundat utgjorde ett företag i svårigheter och var berättigat till stöd enligt 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering. Eftersom EVO har grundats i samband med omstruktureringen av AGVO kan EVO, i likhet med AGVO, betraktas som ett företag i svårigheter och kan erhålla stöd enligt villkoren i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

(307)

Även om EVO är berättigat till stöd enligt riktlinjerna för undsättning och omstrukturering har det emellertid ovan i skäl 260 ff. visats att villkoren för att stödet ska anses vara förenligt med den inre marknaden enligt 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering inte är uppfyllda. Eftersom de berörda stödåtgärderna inte fanns med i omstruktureringsplanen föranleder de samma invändningar som de som anges ovan i skäl 278 ff.

(308)

De kostnadsfria lånegarantierna och rätten att kostnadsfritt nyttja fiskauktionen måste därför anses utgöra driftsstöd i den mening som avses i 2001, 2004 och 2008 års riktlinjer för fiske och bidrar inte till att uppfylla målen för den gemensamma fiskeripolitiken. De är således inte förenliga med den inre marknaden.

(309)

EVO grundades i samband med omstruktureringen av Oostende fiskauktion. De belgiska myndigheterna har bekräftat att en del av startkapitalet till AGVO (dvs. 371 840 euro) har använts som startkapital för EVO och för efterföljande kapitalökningar.

(310)

Det ska därför bedömas huruvida startkapitalet och de efterföljande kapitalökningarna kan betraktas som stöd till undsättning och omstrukturering i den mening som avses i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering respektive 2004 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering.

(311)

Som det anges ovan i punkt 10.2.2.1 kan EVO, i likhet med AGVO, betraktas som ett företag i svårigheter i den mening som avses i 1999 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering respektive 2004 års riktlinjer för undsättning och omstrukturering.

(312)

Som det anges ovan i skäl 260 ff. är emellertid villkoren för att stödet ska anses vara förenligt med den inre marknaden inte uppfyllda i förevarande ärende.

(313)

Startkapitalet och de efterföljande kapitalökningarna kan därför inte betraktas som förenliga med den inre marknaden.

(314)

Villkoren i hyresavtalet mellan staden och Pakhuizen innebar en årlig minskning av driftskostnaderna för Pakhuizen. Detta slag av stöd omfattas inte av åtgärderna i riktlinjerna för fiske och inte heller av målen för andra sektorsövergripande eller särskilda riktlinjer som är tillämpliga på detta slag av företag. Detta slag av stöd anses både enligt de relevanta riktlinjerna för fiske och enligt de sektorsövergripande reglerna om statligt stöd som driftsstöd som är oförenligt med den inre marknaden.

(315)

Mot bakgrund av det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att de åtgärder som anges ovan i punkt 10.1.5 ska betraktas som statligt stöd, att de inte är förenliga med den inre marknaden och att de ska återkrävas i den utsträckning som anges nedan i avsnitt 11.

(316)

I enlighet med artikel 14.1 i förordning (EG) nr 659/1999 ska kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren. Detta syfte är uppnått när stödet i fråga, i förekommande fall plus dröjsmålsränta, har återbetalats av mottagaren eller med andra ord de företag som har gynnats av det.

(317)

I förordning (EG) nr 659/1999 anges ingen preskriptionstid för granskning av olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordningen, dvs. stöd som genomförts innan kommissionen har kunnat besluta huruvida det är förenligt med den gemensamma marknaden. I artikel 15 i förordningen föreskrivs emellertid att en preskriptionstid på tio år ska gälla för kommissionens befogenheter att återkräva stöd, att preskriptionstiden ska börja den dag då stödet beviljas och att preskriptionstiden ska avbrytas av varje åtgärd som vidtas av kommissionen.

(318)

Preskriptionstiden avbröts genom den begäran om upplysningar som sändes till Belgien den 13 mars 2006. Återkravet ska följaktligen begränsas till det stöd som erhållits efter den 13 mars 1996.

(319)

För att avgöra vad som ska återkrävas från AGVO, EVO och Pakhuizen ska hänsyn tas till den omständigheten att en del av det stöd som beviljats AGVO har överförts till EVO. Som de belgiska myndigheterna har påpekat bör detta stöd återkrävas endast en gång från den faktiska mottagaren.

(320)

Av detta skäl ska, i de situationer där EVO är den som slutligen gynnats av det stöd som staden beviljat, endast den del av stödet som inte överförts till EVO återkrävas från AGVO.

(321)

Det stöd som ska återkrävas från EVO utgörs av

(322)

När det gäller stödinslaget i de kostnadsfria garantierna utgörs detta i princip av beloppet av de garanterade lånen, utom om de belgiska myndigheterna bevisar att EVO kunde ha erhållit sådana garantier på marknaden, i vilket fall stödinslaget utgörs av den troliga marknadsavgiften för garantin.

(323)

De belgiska myndigheterna har förklarat att EVO sist och slutligen inte tog emot de båda lånen för vilka garantier tillhandahölls 2002. Även om stödet har beviljats (beslutet om att tillhandahålla en kostnadsfri garanti har antagits) har EVO följaktligen inte gynnats av det. Stödet till följd av de kostnadsfria garantier som beviljades den 28 juni och den 27 september 2002 behöver därför inte återkrävas. Det belopp som bör återkrävas är följaktligen 4 284 995 euro (3 606 995 + 78 000 + 600 000 euro).

(324)

Det stöd som ska återkrävas från Pakhuizen utgörs av den fördel som erhållits genom att det långsiktiga hyresavtalet inte ingåtts till marknadspris.

(325)

Enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999 ska återkravet begränsas till en period på tio år räknat bakåt från den 13 mars 2006.

(326)

Fördelen utgörs av den ersättning (hyra) som enligt normala marknadsvillkor skulle ha betalats för det långsiktiga hyresavtalet avseende byggnaderna minus a) de 25 euro som betalats årligen och b) eventuella renoveringskostnader som Pakhuizen har haft och som företaget inte skulle ha behövt betala enligt belgisk lagstiftning (69). Perioden i fråga löper till och med dagen för återkrav eller – om hyresavtalet avslutats innan beslutet om återkrav fattades – den dag då hyresavtalet avslutats.

(327)

Det stöd som ska återkrävas från AGVO utgörs av startkapitalet, den fördel som erhållits genom tillhandahållandet av kostnadsfria lånegarantier, den fördel som erhållits genom den exklusiva rätten att nyttja marken och byggnaderna i Oostendes fiskehamn mellan den 14 mars 2002 och den 25 mars 2004 (för de byggnader som därefter överläts på AGVO) samt mellan den 14 mars 2002 och dagen för återkrav (för den mark och de byggnader som inte omfattades av överlåtelsen av egendom av den 26 mars 2004) samt den fördel som erhållits genom den kostnadsfria överlåtelsen den 26 mars 2004 av äganderätten till byggnader på en areal om 57 500 m2 i Oostendes fiskehamn.

(328)

När det gäller startkapitalet framgår det av de upplysningar som lämnats till kommissionen att även om stöd beviljats till ett belopp av 250 miljoner belgiska franc (6 200 000 euro), har det ännu inte betalats ut fullständigt. Återkravet bör därför begränsas still det belopp som faktiskt har betalats ut till AGVO, dvs. 3 596 665,62 euro enligt de senaste upplysningar som lämnats till kommissionen. Om stöd utöver detta belopp har betalats ut till AGVO, ska även detta återkrävas.

(329)

När det gäller stödinslaget i de kostnadsfria garantierna utgörs detta i princip av samma belopp som de garanterade lånen, utom om de belgiska myndigheterna tillhandahåller bevis på att AGVO hade kunnat erhålla sådana garantier på marknaden, i vilket fall stödinslaget utgörs av den troliga marknadsavgiften för garantierna vid den tidpunkt när de beviljades (den 26 mars 2004, den 23 april 2004 och den 22 april 2005).

(330)

Om marknaden inte ger några garantier för den berörda transaktionstypen, bör stödinslaget beräknas på samma sätt som bidragsekvivalenten för ett mjukt lån, nämligen som skillnaden mellan den marknadsmässiga räntesats som AGVO hade varit tvunget att betala utan garantin och den räntesats som erhölls tack vare den statliga garantin. Om det inte finns någon marknadsmässig räntesats och om medlemsstaten vill använda referensräntesatsen som riktmärke, betonar kommissionen att de villkor som anges i kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (70) är giltiga för en beräkning av stödnivån i en enskild garanti. Det betyder att särskild uppmärksamhet måste ägnas det tillägg som ska läggas till basräntesatsen för att beakta den relevanta riskprofil som sammanhänger med den transaktion som omfattas, det företag som beviljats garantin och de säkerheter som ställts.

(331)

När det gäller den fördel som erhållits genom den exklusiva rätten att kostnadsfritt nyttja marken och byggnaderna i Oostendes fiskehamn motsvarar stödet den hyra som AGVO enligt marknadsvillkor skulle ha betalat för den exklusiva rätten att nyttja marken och byggnaderna i Oostendes fiskehamn mellan den 14 mars 2002 och dagen för återkrav eller den sista dagen då AGVO hade rätt att kostnadsfritt nyttja byggnaderna i enlighet med bolagsordningen, överlåtelsehandlingen avseende äganderätten till byggnaderna eller en liknande handling.

(332)

Kommissionen är medveten om att en del av marken och byggnaderna hade ett begränsat eller inget kommersiellt värde (till exempel vägarna). Kommissionen konstaterar emellertid att en del av marken och byggnaderna hade ett klart kommersiellt värde (fiskauktionen, kontoren, lagren) och att en annan del av marken och byggnaderna (infrastrukturen i fiskehamnen) gjorde det möjligt för AGVO att tillhandahålla tjänster till fartygsägare samt att AGVO hade rättighet att ta ut en avgift för dessa tjänster. Dessa faktorer måste beaktas vid beräkningen av hyran.

(333)

När det gäller den fördel som erhållits genom rätten att ta ut avgifter, motsvarar stödet beloppet av de avgifter som tagits ut från den dag då rättigheten infördes till och med dagen för återkrav eller den sista dag då AGVO var berättigat att ta ut avgifterna i fråga.

(334)

Kommissionen konstaterar slutligen att det belopp som ska återkrävas från AGVO bör minskas med det stödbelopp som har överförts till EVO i form av kapital (3 969 000 euro) och rätten att fritt nyttja de byggnader där fiskauktionen har sin verksamhet.

(335)

Kommissionen är medveten om att AGVO anförtrotts en del icke-ekonomiska allmännyttiga uppgifter (kontroll av fisk som landas och är avsedd för konsumtion, kontroll av att mervärdesskatt betalas för de landade fångsterna, pr-funktioner) och förvaltningen av fiskehamnen. Kommissionen anser att det belopp som ska återkrävas från AGVO bör minskas med de kostnader för vilka det kan bevisas att de uppkommit genom utförandet av dessa uppgifter.

(336)

De belgiska myndigheterna har underrättat kommissionen om att staden och AGVO planerade att privatisera fiskauktionen. De har hävdat att när privatiseringen väl var genomförd skulle det inte längre vara fråga om statligt stöd och förfarandet skulle sakna föremål.

(337)

Kommissionen erinrar i detta sammanhang om att även om en privatisering innebär ett slut på stödåtgärderna i fråga, utraderas för den skull inte de fördelar som beviljats mottagarna för perioden innan stödåtgärderna avslutades. Syftet med återkrav är att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades, i syfte att säkerställa lika villkor på den inre marknaden. Kommissionen vill uppmärksamma de belgiska myndigheterna på kommissionens meddelande Effektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstaterna att återkräva olagligt och oförenligt statligt stöd  (71), särskilt punkt 3.2.4, som avser återkrav av statligt stöd från företag som har försatts i likvidation och stödmottagare på obestånd. När det gäller begäran att kommissionen ska skjuta upp sitt beslut (se skäl 99) är detta olämpligt, eftersom det är viktigt att olagligt och oförenligt statligt stöd återkrävs så snart som möjligt.

a)

Det totala belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från AGVO, EVO och Pakhuizen.

b)

Vilka åtgärder (i detalj) som redan har vidtagits och vilka åtgärder som planeras för att följa beslutet.

c)

Handlingar som visar att AGVO, EVO och Pakhuizen har anmodats att betala tillbaka stödet.