24.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 89/2

(1)

Den 27 mars 2007 granskade rådet Belgiens uppdaterade stabilitetsprogram, som omfattar perioden 2006-2010 (2).

(2)

I programmets bakomliggande makroekonomiska scenario räknar man med att den reala BNP-tillväxten kommer att minska från 2,7 % år 2006 till i genomsnitt 2,2 % under resten av programperioden. Mot bakgrund av tillgängliga uppgifter verkar scenariot bygga på rimliga tillväxtantaganden. Inflationsberäkningarna i programmet förefaller också vara realistiska.

(3)

Det aktuella uppdaterade stabilitetsprogrammet bygger på antagandet att de offentliga finanserna är i balans 2006. Detta antagande verkar i stort sett bekräftas av de senaste uppgifterna, medan underskottet beräknades uppgå till 0,2 % av BNP i kommissionens höstprognos. Konjunkturförhållandena under 2006 blev betydligt bättre än den föregående uppdateringens prognos och utgifterna utvecklades i stort sett som väntat. Däremot blev intäkterna lägre än beräknat (särskilt för att man underskattat effekterna av slutfasen i 2001 års reform av den direkta beskattningen, vars syfte var att minska skattekilen). Denna minskning kompenserades delvis av att planerade engångsåtgärder gav upphov till större intäkter än beräknat och av vissa ytterligare engångsåtgärder med begränsad betydelse. Därför försämrades det strukturella saldot betydligt under 2006 (dvs. det konjunkturrensade saldot exklusive engångsåtgärder och andra tillfälliga åtgärder), i huvudsak till följd av intäktsminskande åtgärder.

(4)

Huvudmålet för programmets finanspolitiska strategi på medellång sikt är att successivt sänka den fortfarande höga skuldkvoten (nära 90 % år 2006) till knappt 75 % av BNP år 2010. Detta skall ske genom en gradvis uppbyggnad av nominella offentliga överskott (från 0,3 % av BNP år 2007 till 0,9 % år 2010), för att ta tag i problemet med den tickande demografiska bomben. Det primära överskottet, som har sjunkit sedan 2001 (då det var 7 % av BNP), väntas stabiliseras på cirka 4,1 % av BNP. Den generella anpassningen är nästan helt beroende av utgiftsminskningar (med 1,25 procentenhet av BNP mellan 2006 och 2010). Utgiftsminskningarna kan tillskrivas lägre ränteutgifter (0,75 procentenheter), som är följden av den fortsatta skuldminskningen och även en minskning av primära utgifter (0,5 procentenhet) men delvis motverkas av lägre offentliga intäkter (0,5 procentenhet). Efter 2007 motsvarar programmets beräkningar i stort sett en oförändrad politik, men programmet verkar också (implicit) utgå från att ytterligare engångsåtgärder kommer att behövas för att uppnå de finanspolitiska målen. Strategin är i stort sett densamma som i den föregående uppdateringen av stabilitetsprogrammet, mot bakgrund av ett i huvudsak oförändrat makroekonomiskt scenario.

(5)

Då programmet saknar uppgifter om användningen av engångsåtgärder eller andra tillfälliga åtgärder efter 2007, kan det strukturella saldot från och med 2008 inte beräknas med utgångspunkt från programmet. Utifrån antagandet att engångsåtgärderna får oförändrade relativa effekter efter 2007, planeras det strukturella saldot enligt beräkningar med den allmänt vedertagna metoden förbättras från cirka -0,4 % av BNP år 2006 till 0,7 % i slutet av programperioden. Liksom i den föregående uppdateringen av stabilitetsprogrammet är målet för de offentliga finanserna på medellång sikt ett strukturellt överskott på 0,5 % av BNP, vilket enligt programmet kommer att uppnås senast 2008. Detta är ett år senare än i den föregående uppdateringen. Eftersom detta mål är mer långtgående än minimiriktmärket (ett beräknat underskott på cirka 1,25 % av BNP), bör dess uppfyllande ge en tillräcklig säkerhetsmarginal mot ett alltför stort underskott. Målet ligger inom det intervall som i stabilitets- och tillväxtpakten och uppförandekoden har fastställts för de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet eller i ERM II. Det är också mer ambitiöst än vad som krävs i förhållande till skuldkvoten och den genomsnittliga potentiella produktionstillväxten på lång sikt.

(6)

Utfallet för de offentliga finanserna kan komma att bli något sämre än vad som anges i programmet. Så är särskilt fallet under 2007, främst för att budgeten verkar vara något optimistisk och dess detaljer om de planerade åtgärderna ibland är bristfälliga (inklusive engångsåtgärderna rörande fastighetsförsäljningar eller övertagandet av pensionsförpliktelser från offentliga företag, som inte redovisas närmare). Belgien har generellt uppvisat goda resultat när det gäller att uppnå nominella finanspolitiska mål, men en sträng övervakning verkar liksom under senare år krävas för att uppnå målet för 2007. I den kommande budgetkontrollen bör man närmare kunna ange ytterligare nödvändiga åtgärder. Ett sämre utfall än väntat under 2007 skulle också övervältras på följande år. Från och med 2008 finns det också en risk för att engångsåtgärder som löpt ut inte ersätts med strukturella åtgärder.

(7)

Utifrån denna riskbedömning är det möjligt att programmets finanspolitiska inriktning inte är tillräckligt ambitiös för att målet för de offentliga finanserna på medellång sikt skall kunna uppnås senast 2008, som det förutses i programmet. Detta mål är också mer ambitiöst än vad som krävs i förhållande till skuldkvoten och den genomsnittliga potentiella produktionstillväxten på lång sikt. Den finanspolitiska strategin verkar tillräcklig för att från och med 2008 kunna uppnå ett strukturellt saldo som kan anses lämpligt enligt pakten. Den verkar dessutom ge en tillräcklig säkerhetsmarginal för att under programperioden hålla ett underskott inom referensvärdet på 3 % av BNP vid normala konjunktursvängningar. Anpassningstakten mot programmets mål på medellång sikt bör ökas för att ligga i linje med stabilitets- och tillväxtpakten, som anger att den årliga förbättringen av det strukturella saldot för de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet eller i ERM II som riktmärke bör ligga på 0,5 % av BNP. Denna anpassning bör vara större under goda ekonomiska tider, men kan vara lägre under sämre ekonomiska tider. Med tanke på riskerna kan särskilt anpassningen missa riktmärket under 2007 och den kommer att minska betydligt därefter.

(8)

I programmet anges att skulderna uppgick till 87,7 % av BNP år 2006, men däri ingår inte de skulder som 2005 övertogs från järnvägsbolaget SNCB, som enligt Eurostat skulle öka det årets skuldnivå med 1,7 % av BNP. Enligt kommissionens beräkningar uppgick den offentliga bruttoskulden därför till 89,4 % av BNP år 2006, vilket ligger långt över fördragets referensvärde på 60 % av BNP. Den har dock minskat väsentligt under de senaste åren. I programmet beräknas skuldkvoten minska snabbt med cirka 15 procentenheter under programperioden. Mot bakgrund av denna riskbedömning, särskilt de ovannämnda riskerna för de finanspolitiska målen, kommer skuldkvoten sannolikt att utvecklas något mindre gynnsamt än vad som anges i programmet. Trots allt verkar skuldkvoten minska tillräckligt i riktning mot referensvärdet under programperioden.

(9)

I Belgien har befolkningens åldrande långsiktigt större effekter på de offentliga finanserna än för EU-genomsnittet, mycket beroende på att pensionsutgifternas andel av BNP ökar kraftigt under de kommande årtiondena. De offentliga finansernas utgångsläge utmärks av ett högt primärt överskott, om än svagare än 2005. Detta motverkar de beräknade långsiktiga effekterna av befolkningens åldrande, men det kan inte helt täcka den avsevärda utgiftsökningen. Även om bruttoskulden sjunker, ligger den för närvarande klart över fördragets referensvärde. Den stadigt minskande skuldkvoten förutsätter höga primära överskott under en lång tidsperiod, vilket samtidigt skulle minska riskerna för de offentliga finansernas hållbarhet. På det hela taget verkar Belgien vara utsatt för medelstora risker när det gäller de offentliga finansernas hållbarhet.

(10)

Stabilitetsprogrammet innehåller inte någon kvalitativ bedömning av de samlade effekterna enligt rapporten från oktober 2006 om genomförandet av det nationella reformprogrammet, inom ramen för den finanspolitiska strategin på medellång sikt. Dessutom ger stabilitetsprogrammet inte någon systematisk information om de direkta budgetkostnader eller budgetbesparingar som de viktigaste reformerna i det nationella reformprogrammet kommer att ge upphov till. Däremot verkar beräkningarna av de offentliga finanserna beakta effekterna av det nationella reformprogrammets åtgärder. De finanspolitiska åtgärderna i stabilitetsprogrammet förefaller vara förenliga med åtgärderna i det nationella reformprogrammet. Särskilt innehåller bägge programmen ett gradvis genomförande av ”generationspakten ”(en omfattande plan för ökad sysselsättning och stärkt social trygghet), en fortsatt gradvis minskning av skatten på arbete och stimulansåtgärder för forskning och företagande.

(11)

Programmets finanspolitiska strategi överensstämmer i huvudsak med de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som ingår i de integrerade riktlinjerna för perioden 2005-2008.

(12)

När det gäller uppgiftskraven i uppförandekoden för stabilitets- och konvergensprogram saknar programmet vissa obligatoriska och frivilliga uppgifter (3).

i)

Se till att de finanspolitiska målen för 2007 uppnås och därefter öka anpassningstakten mot målet på medellång sikt, samtidigt med en minskad användning av engångsåtgärder.

ii)

Med tanke på den höga skuldnivån och den beräknade ökningen av åldersrelaterade utgifter bättre åtgärda de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet genom att åtminstone uppnå målet på medellång sikt samt genom reformer av genomförandet.