31998H0322

KOMMISSIONENS REKOMMENDATION av den 8 april 1998 om samtrafik på en avreglerad telekommunikationsmarknad (Del 2 - Särredovisning och kostnadsredovisning) (Text av betydelse för EES) (98/322/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (1), särskilt artikel 7.5 i detta, och

med beaktande av följande:

Direktiv 97/33/EG ger de nationella regleringsmyndigheterna för telekommunikation en viktig roll när det gäller att säkerställa en tillräcklig samtrafik mellan olika nät i enlighet med gemenskapslagstiftningen och med beaktande av de rekommendationer som har utfärdats av kommissionen för att underlätta utvecklingen av en verklig europeisk hemmamarknad. I artikel 7.5 i direktiv 97/33/EG uppmanas kommissionen att utfärda rekommendationer om kostnadsredovisningssystem och särredovisning.

I artikel 7.2 i direktiv 97/33/EG föreskrivs att vissa organisationer som av berörda nationella regleringsmyndigheter har anmälts ha ett betydande inflytande på marknaden (hädanefter kallade "anmälda operatörer") skall följa principerna om öppenhet och kostnadsorientering i fråga om samtrafiksavgifter.

Enligt artikel 8.2 i direktiv 97/33/EG skall anmälda operatörer ha separat redovisning både för sin samtrafiksverksamhet - vari inbegrips såväl samtrafikstjänster som tillhandahålls internt som samtrafikstjänster som tillhandahålls till andra - och för sina övriga verksamheter, så att alla kostnader och intäkter kan identifieras, tillsammans med beräkningsunderlag och specifikationer över tillämpade tillskrivningsmetoder, som har att göra med deras samtrafiksverksamhet. Detta inbegriper en specificerad uppdelning i fasta tillgångar och strukturkostnader.

Kommissionen anser i sin rekommendation 98/195/EG av den 8 januari 1998 om samtrafik på en avreglerad telekommunikationsmarknad: Del 1 - Prissättning vid samtrafik (2) att den lämpligaste metoden för prissättning av samtrafiken baseras på den uppskattade långsiktiga genomsnittliga marginalkostnaden eftersom denna är mest förenlig med en konkurrensutsatt marknad. Denna metod utesluter inte att man tillämpar berättigade påslag för att fördela de gemensamma kostnader som en effektiv operatör kommer att ådra sig under konkurrensmässiga förhållanden.

En prissättningsmetod för samtrafiken som baseras på uppskattade långsiktiga genomsnittliga marginalkostnader innebär ett redovisningssystem som grundar sig på löpande kostnader snarare än på historiska kostnader. Kommission rekommenderar i sin rekommendation av den 8 januari 1998 medlemsstaterna att fastställa tidsgränser för när deras anmälda operatörer skall ha infört nya redovisningssystem som grundas på verksamhetsbaserade kostnader. Även om ekonomisk-tekniska "nedifrån och upp"-modeller blir alltmer sofistikerade är de fortfarande ofullständiga, varför en kombination av både "uppifrån och ned" - och "nedifrån och upp"-modeller rekommenderas för en överskådlig framtid.

I artikel 7.5 i direktiv 97/33/EG krävs att de nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att en beskrivning av kostnadsredovisningssystemet, som visar de huvudkategorier i vilka kostnader har förts samman samt de regler som används för att allokera kostnader till samtrafik, görs tillgängliga på begäran. Allokeringsmetoderna måste vara tillräckligt detaljerade för att klargöra sambandet mellan kostnader och avgifter för nätkomponenter och nättjänster (det vill säga användarfaktorer). Den grund på vilken de icke tillskrivningsbara kostnaderna har allokerats måste också göras tillgänglig. Den nationella regleringsmyndigheten eller något annat behörigt organ, som är oberoende av teleorganisationen och godkänt av den nationella regleringsmyndigheten, måste kontrollera att kostnadsredovisningssystemet efterlevs. En redogörelse för efterlevnaden skall offentliggöras varje år.

Artiklarna 12.1 och 13.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/62/EG av den 13 december 1995 om tillhandahållande av öppna nät (ONP) för taltelefoni (3) stipulerar att taxorna för användning av det fasta, allmänt tillgängliga telefonnätet och taltelefonitjänsten iakttar de grundläggande principerna för insyn och kostnadsorientering och att de anmälda operatörerna inför ett redovisningsystem som är lämpligt för detta ändamål. Bidrag som de samtrafikerande parterna ger till program som syftar till att kompensera en operatör som har skyldighet att tillhandahålla ett omfattande nät - "accessunderskott" - är bara tillåtna vid taxebegränsning införd av de nationella regleringsmyndigheterna i syfte att säkra rimliga taxor och tillgång till teletjänsterna i enlighet med artikel 12.2 i direktiv 95/62/EG. Kommissionen har i sitt meddelande av den 27 november 1996 om kriterier för bedömning av nationella program för kostnadsberäkning och finansiering av samhällsomfattande tjänster inom telekommunikation samt riktlinjer för medlemsstaterna för genomförandet av dessa program (4) påpekat att man anser att denna typ av program bör vara avskaffade den 1 januari 2000.

Kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkurrens på marknaderna för teletjänster (5), ändrat genom direktiv 96/2/EG av den 16 januari 1996 (6), kräver att medlemsstaterna skall säkerställa en verklig konkurrens mellan operatörer som konkurrerar på berörda marknader. Öppenhet krävs i synnerhet här det gäller kostnadsredovisning från de operatörer som tillhandahåller både fasta nät och mobila telenät.

Artikel 2 i kommissionens direktiv 95/51/EG av den 18 oktober 1995 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på avskaffande av begränsningarna för användning av kabeltelevisionsnät för tillhandahållande av redan avreglerade teletjänster (7) kräver att medlemsstaterna skall säkerställa en redovisningsmässig öppenhet och hindra diskriminerande uppträdande när en operatör har en exklusiv rättighet att tillhandahålla både allmänt tillgänglig infrastruktur för telenät och infrastruktur för kabeltelevisionsnät, och särskilt säkerställa åtskiljandet av den ekonomiska redovisning som rör tillhandahållandet av varje nät och verksamhet som leverantör av teletjänster. Enligt artikel 8.1 i direktiv 97/33/EG skall anmälda operatörer med exklusiva rättigheter att tillhandahålla tjänster inom andra sektorer (till exempel TV-sändningar via kabel eller satellit) redovisa televerksamheterna separat från övriga aktiviteter i den utsträckning som hade krävts om verksamheterna i fråga hade bedrivits av juridiskt fristående bolag så att alla kostnader och intäkter kan identifieras, eller särskilja strukturerna för televerksamheterna.

I artikel 8.3 i direktiv 97/33/EG krävs att organisationer som tillhandahåller allmänt tillgängliga telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster, på begäran genast tillhandahåller ekonomisk information med önskad detaljeringsgrad till sina respektive nationella regleringsmyndigheter. De nationella regleringsmyndigheterna får offentliggöra sådan information som bidrar till en öppen och konkurrensutsatt marknad, med beaktande av kommersiella sekretesskrav.

Tillämpningen av principerna i denna rekommendation skall ske utan att det påverkar medlemsstaternas och företagens skyldighet att helt rätta sig efter EG:s konkurrensregler, med beaktande av de särskilda anvisningar som fastställts i kommissionens meddelande om tillämpning av konkurrensreglerna på tillträdesavtal inom telesektorn - konkurrensordningen, relevanta marknader och principer. (8)

Den rådgivande kommitté som upprättats genom artikel 9.1 i rådets direktiv 90/387/EEG (9) ("ONP-kommittén") har starkt understött principerna i denna rekommendation, och kommissionen har i högsta grad beaktat de synpunkter som kommittén har uttryckt.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS:

1. Denna rekommendation gäller genomförande av särredovisning och kostnadsredovisningssystem för operatörer som av sina nationella regleringsmyndigheter har anmälts ha ett betydande marknadsinflytande (i det följande benämnda "anmälda operatörer") i enlighet med artikel 8.2 i direktiv 97/33/EG när det gäller att genomföra skyldigheten att tillhandahålla samtrafik, särskilt med beaktande av principerna om öppenhet och kostnadsorientering.

Särredovisningens syfte är att möjliggöra en analys av den information som kommer från bokföringen för att så nära som möjligt återspegla resultatet inom de olika delarna av verksamheten på samma sätt som om de hade bedrivits som separata verksamheter.

2. Det rekommenderas att de nationella regleringsmyndigheterna kräver att de anmälda operatörerna fördelar sina rörelsekostnader, sitt sysselsatta kapital och sina intäkter åtminstone mellan följande breda affärsområden:

Förmedlingsnät (förmedlande infrastruktur)

Det är i förmedlingsnätet som samtrafiks-, transit- och operatörstjänsterna tillhandahålls.

Lokalnät (infrastruktur för lokal anslutning)

Genom lokalnätet tillhandahålls anslutningar till telenätet (10).

Detaljistverksamheten

Detaljistverksamheten inbegriper aktiviteter som huvudsakligen rör tillhandahållande av fasta telefonitjänster och förhyrda förbindelser till slutanvändare. Separata räkenskaper kan skapas för varje reglerad aktivitet inom detaljistverksamheten (t.ex. förhyrda förbindelser och telefoni).

Övriga aktiviteter

Övriga aktiviteter omfattar övriga tjänster som den anmälda operatören tillhandahåller och som kan inbegripa både icke reglerade aktiviteter och andra typer av reglerade aktiviteter. Räkenskaperna för reglerade respektive icke reglerade aktiviteter skall hållas separata.

I avsnitt 1 i bilagan definieras omfattningen av varje affärsområde. Interna avgifter mellan affärsområdena definieras i avsnitt 2.

De nationella regleringsmyndigheterna kan anse det lämpligt med ytterligare särredovisning inom dessa vida affärsverksamhetsområden med hänsyn till de krav på öppenhet och konkurrens som följer av nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning (t.ex. mobiltelefoni, kabel-TV eller internationell verksamhet).

3. Det rekommenderas att kostnader, sysselsatt kapital och intäkter allokeras i enlighet med principen om orsakssammanhang (t.ex. activity based costing - "ABC").

En anmäld operatörs kostnadsberäkningssystem måste vara tillräckligt detaljerat för att - så långt som möjligt - medge allokering av kostnader till enskilda nätverkskomponenter, framför allt för att avgöra kostnaden för enskilda samtrafikstjänster.

Ett väl definierat kostnadsallokeringssystem kommer att medge att åtminstone 90 % av kostnaderna allokeras till direkta eller indirekta kostnadsbärare (11).

Det rekommenderas att icke tillskrivningsbara kostnader (kostnader som bara kan fördelas på ett godtyckligt sätt) identifieras tydligt med särskilda räkenskaper och behandlas särskilt av de nationella regleringsmyndigheterna (det vill säga fördelas enligt regler som fastställs av varje medlemsstat i enlighet med gemenskapens konkurrensregler och med beaktande av principerna om öppenhet och proportionalitet).

Det rekommenderas att de nationella regleringsmyndigheterna använder sig av ett offentligt samrådsförfarande med marknadsaktörerna när det gäller att anta sunda allokeringsmetoder och i fråga om den särskilda behandling som skall gälla för icke tillskrivningsbara kostnader.

I avsnitt 3 i bilagan ges en översikt över de principer som rekommenderas för allokeringen av kostnader, sysselsatt kapital och intäkter när separata räkenskaper upprättas.

I avsnitt 4 i bilagan lämnas vägledning om tillämpningen av dessa principer vid beräkningen av rörelsekostnader, inklusive avskrivningar. I avsnitt 5 görs samma sak för kapitalkostnader och sysselsatt kapital, och i avsnitt 6 för intäkter.

4. I rekommendationen av den 8 januari 1998 rekommenderades de nationella regleringsmyndigheterna att fastställa tidsgränser för när de anmälda operatörerna måste införa nya kostnadsredovisningssystem baserade på löpande kostnader.

Det rekommenderas att metoder och kriterier för beräkningen av nättillgångarnas nuvärde skall fastställas av de nationella regleringsmyndigheterna efter ett offentligt samråd med marknadsaktörerna.

Beräkningen av nättillgångarnas långsiktiga värde eller nuvärde för en effektiv operatör, det vill säga det värde som skulle gälla om det rådde full konkurrens på marknaden, är en nyckelaspekt i ett system med redovisning av löpande kostnader. Denna kräver att de avskrivningar som räknas in i rörelsekostnaderna beräknas på grundval av löpande värderingar av likvärdiga tillgångar och därmed att redovisningen av det sysselsatta kapitalet också sker på grundval av löpande kostnader.

I tillägget till bilagan ges vägledning om modern tillgångsvärdering och metoder för justering av löpande kostnader.

5. När det gäller härledningen av samtrafiksavgifter kan de nationella regleringsmyndigheterna kräva att effektivitetsfaktorer används genom att erkänna det faktum att användningen av värden baserade på redovisning av löpande kostnader för nätet kanske inte till fullo reflekterar en effektiv operatörs kostnader (12). I detta syfte utgör samtrafiksavgifter enligt "bästa kända metod" i enlighet med rekommendationen av den 8 januari 1998 en lämplig referens.

6. Det rekommenderas att de operatörer som är skyldiga att särredovisa sina verksamheter tillhandahåller resultat- och balansräkningar för varje enskilt affärsområde. Interna avgifter och förvärv mellan affärsområdena måste tydligt identifieras.

Rekommendationer om innehåll och form i fråga om de rättsligt bestämda ekonomiska rapporter som skall läggas fram av anmälda operatörer ges i avsnitt 7 i bilagan.

För konsekvensens skull rekommenderas att de ekonomiska rapporterna för de föreskrivna separata räkenskaperna konsolideras i en resultat- och balansräkning för företaget i dess helhet. En sammanjämkning av de föreskrivna separata räkenskaperna och operatörens lagstadgade räkenskaper föreslås också.

7. Det rekommenderas att de nationella regleringsmyndigheterna på begäran gör relevant information om redovisning från de anmälda operatörerna tillgänglig för berörda parter i en tillräckligt detaljerad form för att säkerställa att det inte förekommer någon otillbörlig diskriminering mellan tjänster som tillhandahållas internt respektive externt, och för att göra det möjligt att identifiera de genomsnittliga kostnaderna för enskilda samtrafikstjänster.

Öppenheten kommer att öka liksom konkurrenternas förtroende för att det inte förekommer några konkurrensbegränsande korssubventioner då den anmälde operatören offentliggör tillräckligt utförliga kostnadsredovisningar som visar den genomsnittliga kostnaden för nätverkskomponenter. Detta anses vara särskilt viktigt när det gäller gränsöverskridande samtrafikstjänster och internationell verksamhet.

Dessutom rekommenderas i fråga om de medlemsstater som har program för att finansiera skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och/eller för bidrag till accessunderskott, att de nationella regleringsmyndigheterna gör tillräcklig information om redovisning från de anmälda operatörerna tillgänglig för att säkerställa att det inte förekommer någon diskriminering mellan avgifter som tas ut av andra operatörer och de som (implicit) tas ut internt.

8. Dessa riktlinjer för redovisningen rör den föreskrivna rapporteringen och de är inte avsedda att ersätta någon lagstadgad ekonomisk rapportering som krävs i medlemsstaterna.

9. Kommissionen kommer att se över denna rekommendation senast den 31 juli 1999.

10. Denna rekommendation riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdad i Bryssel den 8 april 1998.

På kommissionens vägnar

Martin BANGEMANN

Ledamot av kommissionen

(1) EGT L 199, 26.7.1997, s. 32.

(2) EGT L 73, 12.3.1998, s. 42.

(3) EGT L 321, 30.12.1995, s. 6.

(4) KOM(96) 608.

(5) EGT L 192, 24.7.1990, s. 10.

(6) EGT L 20, 26.1.1996, s. 59.

(7) EGT L 256, 26.10.1995, s. 49.

(8) EGT C 76, 11.3.1997, s. 9.

(9) EGT L 192, 24.7.1990, s. 1.

(10) Detta inbegriper de komponenter i nätet som inte är trafikkänsliga och som är speciellt avsedda för en viss kund. Här ingår till exempel lokal anslutning med de linjekretskort och portar som befinner sig i koncentratorer och/eller lokalstationer.

(11) Direkta kostnader är de kostnader som direkt och otvetydigt kan kopplas samman med en tjänst eller produkt. Indirekt tillskrivningsbara kostnader är de kostnader som kan kopplas samman med en tjänst eller produkt på ett beräknat icke godtyckligt sätt baserat på sambandet mellan dessa kostnader och de direkt tillskrivningsbara kostnaderna (till exempel genom användningsfaktorer för varje gemensam resurs).

(12) Vissa av tillgångarna kan överstiga vad som krävs eller så kanske nätutformningen inte är optimal. Genomförande av den ekonomisk-tekniska "nedifrån och upp"-modellen kan bidra till att informera om dessa effektivitetsbrister.

BILAGA

RIKTLINJER FÖR TILLÄMPNING AV SÄRREDOVISNING

1. Särredovisning

1.1 Lokalnät

I lokalnätet tillhandahålls anslutningar till förmedlingsnäten. Räkenskaper inom affärsområdet lokalnät skall inbegripa kostnader och sysselsatt kapital för tillhandahållande och underhåll av dessa anslutningar.

För särredovisningen skall affärsområdet lokalnät inbegripa komponenter i nätet som är ägnade kunderna, exempelvis linjekretskort och portar i koncentratorer eller växelstationer. Förmedlingsnätverksamheten skall inbegripa alla andra nätkomponenter.

Abonnemang på telefonlinjer är en tjänst som tillhandahålls av detaljistverksamheten. Abonnemangsintäkterna skall därmed redovisas inom detaljistverksamheten. Intäkter från uthyrning av enskilda lokala anslutningar som tillhandahålls andra marknadsaktörer skall dock tillfalla den lokala nätverksamheten.

Kostnaden för att tillhandahålla kundlinjer kommer sålunda först att redovisas inom den lokala nätverksamheten, varför det blir nödvändigt att göra en kostnadsöverföring till detaljistverksamheten för att matcha intäkterna med motsvarande kostnader. De kostnader som förs över till detaljistverksamheten skall vara netto efter eventuella intäkter från lokalt tillträde såsom hyresintäkter från linjer som tillhandahålls andra marknadsaktörer eller bidrag för accessunderskott (se punkt 2.2).

1.2 Förmedlingsnätet

Affärsområdet förmedlingsnät tillhandahåller en rad samtrafikstjänster på grossistnivå, både internt och externt, som gör det möjligt för en operatörs kunder att kommunicera med kunder till samma operatör eller en annan operatör, eller för att nå tjänster som tillhandahålls av en annan operatör. Dessa tjänster inbegriper koppling och överföring av samtal. Dessutom kan förmedlingsnätet tillhandahålla andra tjänster till operatörer, såsom tekniska tjänster rörande utveckling och underhåll av privata nät eller konkurrensutveckling (till exempel nummerportabilitet och val av operatör).

Förmedlingsnätets räkenskaper skall inbegripa kostnader, intäkter och sysselsatt kapital för tillhandahållande av dessa tjänster. Förmedlingsnätets intäkter härrör framför allt från tillhandahållandet av samtrafikstjänster till detaljistverksamheten och till andra operatörer.

Om den nationella lagstiftningen medger tillhandahållande av transmissionskretsar i parti, skall motsvarande intäkter redovisas inom förmedlingsnätet.

1.3 Detaljistverksamheten

Detaljistverksamheten inbegriper alla aktiviteter som rör försäljning av telefonitjänster till de slutliga användarna, inklusive abonnemang av linjer, förhyrda förbindelser, telefonautomater och nummerupplysning.

Detta affärsområdes räkenskaper skall inbegripa kostnader, intäkter och sysselsatt kapital för tillhandahållande av dessa tjänster till de slutliga användarna. De kostnader som allokeras till detaljistverksamheten inbegriper interndebiterade avgifter för användning av de nätresurser och tjänster som tillhandahålls av affärsområdena lokal- respektive förmedlingsnät, samt marknadsförings- och faktureringskostnader för tillhandahållande av abonnenttjänster.

De nationella regleringsmyndigheterna kommer att behöva överväga i vilken utsträckning detaljisternas räkenskaper skall delas upp ytterligare för att skilja på kostnader och intäkter för enskilda tjänster mot bakgrund av kraven på öppenhet i medlemsstaternas och gemenskapens lagstiftning. Separata räkenskaper bör upprättas för varje reglerad aktivitet inom detaljistverksamheten. Det vore däremot inte lämpligt att kräva separata räkenskaper för oreglerade aktiviteter (1).

1.4 Övriga aktiviteter

De operatörer som tidigare haft monopolställning tillhandahåller normalt en lång rad andra tjänster såsom uthyrning, reparation och underhåll av kundutrustning. Dessutom kan de ha intressen inom andra områden än televerksamhet (till exempel TV-utsändningar). I särredovisningssyfte skall kostnader, intäkter och sysselsatt kapital för dessa aktiviteter identifieras separat.

De nationella regleringsmyndigheterna kan besluta att enskilda räkenskaper skall upprättas för vissa av dessa aktiviteter. Detta kan vara särskilt relevant för de tidigare monopoloperatörer som inte bedriver sin mobiltelefoniverksamhet i separata bolag. Det åligger de nationella regleringsmyndigheterna att specificera i vilken omfattning separata räkenskaper för dessa aktiviteter skall upprättas med beaktande av kraven på öppenhet i medlemsstaternas och gemenskapens lagstiftning.

2. Interna avgifter

Detta avsnitt av riktlinjerna handlar om de principer som operatörerna skall tillämpa för att beakta kostnaderna för de produkter och tjänster som används internt.

Ett system för intern avgiftsdebitering bör gälla för tjänster och produkter som ett affärsområde (till exempel lokalnät, förmedlingsnät och detaljistverksamhet) tillhandahåller ett annat.

Det bör finnas en tydlig logik bakom de interna avgifter som tillämpas och varje avgift bör vara försvarbar. Avgifterna bör vara icke-diskriminerande och det skall - vilket diskuteras i avsnitt 7 - råda öppenhet när det gäller de interna avgifterna i de separata räkenskaperna.

2.1 Att mäta intern användning

De avgifter som debiteras för intern användning bör fastställas som en produkt av användningen och en avgift per enhet. De interna avgifterna bör motsvara den avgift som skulle tas ut om produkten eller tjänsten såldes externt i stället för internt.

I särredovisningssyfte skall det antas att en operatörs detaljistverksamhet betalar samma samtrafiksavgift för samma tjänst.

2.2 Bidrag till accessunderskott och samhällsomfattande tjänster

I samtrafiksdirektivet krävs att samtrafiksavgifterna skall separeras från avgifter som tas ut för samhällsomfattande tjänster, inklusive eventuella avgifter som tas ut till följd av att de nationella regleringsmyndigheterna hindrar operatörer från att omfördela sina taxor (det vill säga bidrag till accessunderskott). Kommissionen har påpekat att omfördelningen av taxor bör vara fullbordad senast den 1 januari 2000 med undantag för de medlemsstater som har beviljats en längre övergångsperiod i enlighet med direktivet om full konkurrens (2).

I de medlemsstater som har program för accessunderskott bör bidragen till dessa program anslås till den lokala nätverksamheten. Bidragen bör tas ut från andra operatörer och från detaljistverksamheten. Det får inte förekomma någon diskriminering mellan de avgifter till accessunderskottet som tas ut av andra operatörer respektive av detaljistverksamheten.

I de medlemsstater som har program för att finansiera skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, bör eventuella bidrag - både från andra operatörer och interna bidrag - identifieras separat. Precis som för accessunderskottsbidragen får det inte förekomma någon diskriminering mellan de avgifter till samhällsomfattande tjänster som tas ut av andra operatörer respektive internt.

3. Principer för kostnadsallokering

Detta avsnitt handlar om de principer som skall följas vid allokering av kostnader, sysselsatt kapital och intäkter i syfte att upprätta separata räkenskaper. Dessa principers tillämpning på rörelsekostnader, sysselsatt kapital och intäkter behandlas mer i detalj i avsnitt 4, 5 respektive 6.

Dessa principer kan också vara relevanta för fastställandet av samtrafiksavgifter för enskilda samtrafikstjänster, i vilket syfte operatörernas kostnadsberäkningssystem måste vara tillräckligt detaljerade för att så långt som möjligt medge allokering av kostnader till nätkomponentgrupper. Det finns dock ett antal ytterligare faktorer - såsom kostnadernas relevans - som eventuellt också måste beaktas när man fastställer avgifter för specifika samtrafikstjänster (3). Dessa frågor ligger dock utanför omfattningen för dessa riktlinjer.

3.1 Principer

Särredovisningen bör grunda sig på principen om orsakssammanhang, det vill säga att kostnader (4) och intäkter bör allokeras till de tjänster eller produkter som orsakade just dessa kostnader eller intäkter. Detta kräver att man inför lämpliga och detaljerade metoder för kostnadsallokering. I praktiken innebär detta att operatörerna måste göra följande:

- Granska varje post rörande kostnader, sysselsatt kapital och intäkter.

- Fastställa den bärare som orsakade varje sådan post.

- Använda bäraren för att allokera varje post till enskilda affärsområden.

Varje allokering kan bli föremål för granskning från de nationella regleringsmyndigheternas sida.

Varje kostnads- och intäktspost måste allokeras till de produkter och tjänster som tillhandahålls av operatörerna. När det gäller intäkter antas att de flesta - om inte alla - intäkter kan allokeras direkt till de produkter eller tjänster som de rör. Detta gäller dock inte för kostnader eftersom en relativt stor andel av operatörernas kostnader delas av olika produkter och tjänster.

3.2 Metodik för kostnadsallokeringsprocessen

I figur 1 illustreras en typisk kostnadsallokeringsprocess. Det bör noteras att verkliga allokeringsprocesser kan variera beroende på företagets organisatoriska struktur och på vilket sätt ekonomiska data/verksamhetsdata samlas in, och att de är avsevärt mer komplexa och invecklade än vad figur 1 antyder. Det är dock viktigt att notera att det övergripande syftet med att allokera kostnader är det samma.

Processen utgår från information och data i huvudboken eller andra kostnads- eller ekonomisystem som företaget använder sig av. Den kostnadsinformation som finns i dessa system kan delas in i rörelse- och kapitalkostnader samt bokföringsposter såsom avskrivningar.

Kostnaderna kan tillskrivas direkt till tjänsterna eller till kostnadsgrupper som kallas nätkomponenter, relaterade funktioner eller andra funktioner. Dessa kan definieras enligt följande:

Tjänster

Detta gäller kostnader som kan identifieras direkt för en specifik tjänst. Begreppet "tjänst" syftar här både på tjänster till slutanvändare (t.ex. tillhandahållande av telefonautomater) och på intermediära tjänster (t.ex. nättjänster).

Nätkomponenter

Denna grupp innehåller de kostnader som rör olika komponenter för förmedling och koppling samt annan nätutrustning och nätsystem. Dessa kostnader rör nätkomponenter som inte direkt kan tillskrivas en viss tjänst eftersom de används för att tillhandahålla en rad tjänster.

Relaterade funktioner

Denna grupp innehåller de kostnader för funktioner som krävs för att tillhandahålla tjänster till kunderna såsom fakturering, underhåll och kundtjänster.

Övriga funktioner

Denna grupp innehåller kostnader för funktioner som inte rör tillhandahållandet av en viss tjänst men som utgör en viktig del av företagets verksamhet. Exempel på sådana är planering, personal och allmänna ekonomifunktioner.

Såsom konstaterats finns det en rad steg där man allokerar kostnader till grupper om man använder sig av en stegvis metod för att slutgiltigt allokera kostnader till tjänster. Dessa stegvisa allokeringar görs med hjälp av lämpliga kostnadsbärare. Varje steg sammanfattas nedan:

Steg 1

Allokering av andra funktioner mellan relaterade funktioner, nätdelar och tjänster.

Steg 2

Allokering av kostnader för relaterade funktioner till tjänster och nätdelar.

Steg 3

Allokering av nätkomponenter till tjänster.

Steg 4

Gruppering av tjänster i affärsområden (såsom de definierats i särredovisningssyfte).

Varje allokeringssteg som illustreras ovan kan inbegripa ett antal detaljerade understeg, särskilt om den initiala insamlingen av kostnadsinformation sker på en uppdelad nivå. När det är möjligt att utföra allokeringen via ett antal direkta eller indirekta tillskrivningar är detta att föredra framför allokering genom ett enda godtyckligt steg.

Figur 1

En typisk kostnadsallokeringsprocess

>Hänvisning till film>

Det väntas att teleoperatörerna kommer att behöva använda insamlingsteknik och periodiska verksamhetsgranskningar för att allokera kostnaderna (inklusive kapitalkostnader) till de tjänster de tillhandahåller och därefter till de affärsområden som definierats i särredovisningssyfte. Exempelvis kan periodiska analyser av de uppgifter som utförs av personalen i kundtjänstcentra användas för att avgöra den tid som denna personal använder för olika uppgifter. Denna information kan sedan användas för att - direkt eller indirekt - allokera personalkostnaderna till de tjänster som operatören tillhandahåller.

4. Rörelsekostnader

I detta avsnitt av riktlinjerna behandlas tillämpningen av de i avsnitt 3 beskrivna principerna på operatörernas rörelsekostnader, inklusive avskrivningar.

Tillämpning på rörelsekostnader

Den kostnadsallokeringsprocess som beskrivs i föregående avsnitt handlar i princip både om rörelsekostnader och om kapitalkostnader. I tabell 4.1 nedan ges en sammanfattning av möjliga allokerings- och tillskrivningsmetoder för rörelsekostnader under följande rubriker:

- Avskrivningar

- Kostnader för tillhandahållande, installation och underhåll

- Kostnader för planering och utveckling av nätet

- Administrativa kostnader för nätet

- Marknadsförings- och försäljningskostnader

- Fakturerings- och inkasseringskostnader

- Kostnader för operatörstjänster

- Kostnader för nummerupplysningstjänster

- Betalningar till andra operatörer

- Kostnader för stödfunktioner

Dessa rubriker är enbart illustrativa och är inte avsedda att återspegla det sätt på vilket operatörer förväntas redovisa sina kostnader. De är enbart avsedda att utgöra övergripande riktlinjer. Enskilda operatörer behöver utveckla specifika kostnadsallokeringsförfaranden beroende på hur de för närvarande mäter och redovisar kostnader och - när så är lämpligt - förfina dessa med tiden.

I den sista kolumnen av tabell 4.1 ges vägledning om de huvudsakliga affärsområden till vilka man kan förvänta sig att större delen av kostnaderna i fråga skulle allokeras.

>Plats för tabell>

5. Kostnad för kapital och sysselsatt kapital

Enligt artikel 7.2 i samtrafikdirektivet skall samtrafiksavgifterna vara kostnadsorienterade, i vilket inbegrips en rimlig avkastning på investerat kapital. Avgörande faktorer för denna avkastning är

- kapitalkostnaden,

- kapitalets värde.

Beräkningen och fastställandet av kapitalkostnaden i syfte att fastställa samtrafiksavgifter ligger utanför omfattningen för dessa riktlinjer. Det måste dock råda konsekvens mellan det sätt på vilket man beräknar det sysselsatta kapitalet på vilket kapitalkostnaden baseras och beräkningen av respektive sysselsatt kapital som tas upp i de separata räkenskaper som krävs av samtrafiksdirektivet.

Detta gör det möjligt att jämföra operatörers faktiska avkastning från reglerade aktiviteter, såsom samtrafik, med den kapitalkostnad som tillåts av de nationella regleringsmyndigheterna när de granskar avgifterna för dessa aktiviteter. Behovet av konsekvens och dess betydelse för allokeringen av posterna rörande sysselsatt kapital är föremål för detta avsnitt.

5.1. Kapitalkostnad

Operatörernas kapitalkostnad skall återspegla alternativkostnaden för medel som investerats i nätkomponenter och andra därmed förbundna tillgångar. Denna kostnad återspeglar normalt följande:

- Den (vägda) genomsnittliga skuldkostnaden för de olika former av skulder som varje operatör har.

- Kostnaden för det egna kapitalet mätt som den avkastning som aktieägarna skulle kräva för att investera i nätet mot bakgrund av därtill förknippade risker.

- Skuldernas respektive det egna kapitalets storlek.

Denna information kan sedan användas för att fastställa den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden (WACC) med hjälp av följande formel:

WACC = re .>NUM>E/>DEN>(D+E) + rd .>NUM>D/>DEN>(D+E)

där re är kostnaden för eget kapital, rd kostnaden för skulderna, E det totala egna kapitalet och D de totala räntebärande skulderna.

Beräkningen av den totala vägda genomsnittliga kapitalkostnaden för en enskild operatör skulle vara relativt enkel, även om det finns utrymme för diskussioner om den exakta härledningen och värdet på de siffror som utgör beräkningsunderlag för formeln. De nationella regleringsmyndigheterna kan dock behöva utreda huruvida tillämpningen av den totala kapitalkostnad som utgörs av WACC är lämplig för operatörernas reglerade aktiviteter. Om så är fallet kan den totala vägda genomsnittliga kapitalkostnaden användas i syfte att fastställa samtrafiksavgifterna.

I annat fall kan de nationella regleringsmyndigheterna beakta att olika riskpremier normalt gäller för olika typer av aktiviteter vilket skulle kunna återspeglas i olika kostnader för eget kapital "re" (5) även om den finansiella strukturen är densamma. Om så är fallet skulle WACC kunna vara olika för varje typ av affärsverksamhet eller särredovisad aktivitet som mobiltelefoni, kabel-TV eller internationella tjänster.

5.2. Den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden och kapitalets storlek

Den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden måste tillämpas på ett kapitalvärde för nätkomponenterna och andra därtill förknippade tillgångar för att man skall kunna avgöra den avkastning som samtrafiksavgifterna måste ge. Även om det kanske är lätt att fastställa värdena på en operatörs totala skulder och egna kapital, är det inte lika lätt att göra samma sak för varje enskild aktivitet. Detta beror på att beslut om lånefinansiering till stor del är bolagsbeslut som fattas på grundval av flera faktorer, såsom historiska lånefinansiärer och skatteplanering. Företagets skuldposition behöver därför inte specifikt härröra från de enskilda aktiviteternas finansieringsbehov. Det krävs därför en alternativ metod för att bestämma kapitalvärdet för reglerade aktiviteter (såsom samtrafik).

En metod återfinns i följande delar på balansräkningen:

Aktieägarnas kapital (det vill säga det egna kapitalet) + skulder = nettotillgångar exklusive skulder (6).

Av detta följer att kapitalvärdet för reglerade aktiviteter kan fastställas genom uppdelning av nettotillgångar eller sysselsatt kapital. Denna fördelning bör göras på en orsaksmässig grund och med metoder baserade på löpande värden.

5.3. Sysselsatt kapital

I tabell 5.1 ges en sammanfattning av möjliga allokeringsmetoder för olika poster rörande sysselsatt kapital tillsammans med angivande av de huvudsakliga affärsområden till vilka man kan förvänta sig att större delen av varje post kommer att allokeras. Genom att tillämpa denna och - om lämpligt - andre metoder kan man avgöra kapitalvärdena för olika reglerade aktiviteter, inklusive samtrafik.

Tabellen är inte avsedd att utgöra en uttömmande förteckning över poster som kan klassificeras som sysselsatt kapital eller över de metoder som kan användas för att allokera dem till olika aktiviteter.

>Plats för tabell>

I samband med prissättningen kommer de nationella regleringsmyndigheterna och operatörerna snarare att använda sig av det genomsnittliga sysselsatta kapitalet under en period än av det sysselsatta kapitalet vid en viss tidpunkt. Detta beror på att en ögonblicksbild vid en viss tidpunkt kanske inte är representativ för den genomsnittliga nivån på en operatörs sysselsatta kapital. Mer specifikt kanske omsättningstillgångarnas balans vid en viss tidpunkt inte är representativ för kraven på genomsnittliga omsättningstillgångar under en längre period. Operatörernas separata räkenskaper bör därför visa det genomsnittliga sysselsatta kapitalet snarare än dess balans vid årets slut (se avsnitt 7).

5.4 Behovet av konsekvens i behandlingen av omsättningstillgångarna

I tabell 5.1 föreslås en metod för att behandla omsättningstillgångar vid beräkningen av sysselsatt kapital. Det finns dock andra metoder som kan vara likvärdiga. I praktiken finns det två principer som bör tillämpas när man överväger hur enskilda poster av omsättningstillgångarna skall behandlas i samband med särredovisningen (7). Dessa principer lyder som följande:

- Det skall råda konsekvens mellan behandlingen av tillgångar och därtill förknippade kostnader och intäkter.

- Beslutet huruvida enskilda poster skall inbegripas eller utelämnas skall i princip ha motsvarande effekt på den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden (WACC). Dessa två effekter (det vill säga beslutet att inbegripa eller utelämna poster och motsvarande justering av WACC) tar ut varandra när det gäller deras övergripande effekt på den absoluta avkastning som krävs av operatörerna.

6. Intäkter

I avsnitt 3 redovisades vissa principer för allokering och tillskrivning av kostnader och intäkter till de produkter och tjänster som operatörerna erbjuder. I detta avsnitt behandlas dessa principers tillämpning på intäkterna.

6.1 Intäkter från kärnverksamheten på telefoniområdet

Det antas att intäkterna från tillhandahållande av centrala produkter och tjänster inom teleområdet kan allokeras direkt till de produkter och tjänster som de härrör från på grundval av bokföringsdata och information från faktureringssystemet. I de fall direkt allokering baserad på data från bokförings- eller faktureringssystemen inte är möjlig bör intäkterna allokeras på grundval av orsakssammanhang.

Fördelningen av intäkter från centrala telefonitjänster mellan lokalnätet, förmedlingsnätet och detaljistverksamheten för ett fast telefonnät sammanfattas nedan (8).

Anslutningsavgifter

Avgifter för nya anslutningar till det fasta telefonnätet (förutom upprättande av en sammankopplingspunkt - se samtrafiksavgifter nedan) bör tillskrivas detaljistverksamheten.

Abonnemangsavgifter

Abonnemangsavgifter bör tillskrivas detaljistverksamheten.

Intäkter från förhyrda förbindelser

Intäkter från förhyrda förbindelser bör allokeras till detaljistverksamheten.

Intäkter från uthyrning av linjer till andra operatörer

När linjer hyrs ut till andra marknadsaktörer bör hyresintäkterna från de enskilda lokala anslutningarna tillskrivas lokalnätet.

Bidrag till accessunderskott

I de medlemsstater som har program för accessunderskott bör bidragen till dessa allokeras till lokalnätet.

Bidrag till samhällsomfattande tjänster

I de medlemsstater som har program för att finansiera skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster bör bidrag från andra operatörer allokeras till detaljistverksamheten. Dessutom bör till räkenskaperna fogas en förklaring som visar att det inte förekommer någon diskriminering mellan de bidrag som tas ut av andra operatörer och de som (implicit) tas ut internt.

Samtrafiksavgifter

Samtrafiksavgifter, inklusive engångskostnaden för att upprätta en sammankopplingspunkt och volymbaserade avgifter, bör allokeras till förmedlingsnätet.

Samtalsavgifter

Intäkter från samtalsavgifter bör allokeras till lämplig tjänst inom detaljistverksamheten.

Uthyrning och försäljning av utrustning

Intäkter från uthyrning och försäljning av utrustning såsom telefoner och faxapparater bör allokeras till lämplig tjänst inom "Övriga aktiviteter".

Annonsintäkter från kataloger

Intäkter från försäljning av annonsplatser i kataloger bör allokeras till ett konto för katalogtjänster inom "Övriga aktiviteter".

Tekniska tjänster/konsultverksamhet

Intäkter från tekniska tjänster och konsultverksamhet som inte rör samtrafik bör allokeras till "Övriga aktiviteter".

6.2 Övriga intäkter

Operatörer kan också skapa intäkter från tjänster som inte rör telefoni. I enlighet med principen om orsakssammanhang bör dessa allokeras till de aktiviteter med vilka de är förknippade.

Ett exempel kan vara intäkter från uthyrning av delar av egendom som används av affärsområden som rör central telefoniverksamhet. Intäkterna från sådan uthyrning kan behandlas på flera olika sätt. Bland alternativen återfinns följande:

- Att behandla intäkterna som intäkter inom den verksamhet som hyr ut egendomen.

- Att bokföra intäkterna inom "Övriga aktiviteter".

Ingen metod är nödvändigtvis bättre än andra metoder som kan finnas tillgängliga. Det är dock viktigt att intäkter från aktiviteter utanför kärnverksamheten och de kostnader som är förknippade med dessa behandlas konsekvent. Annars skulle vinsterna från en verksamhet kunna underskattas och de från en annan överskattas.

Inkomster från investeringar i anläggningstillgånger

Inkomster från investeringar i anläggningstillgångar bör allokeras på samma sätt som de investeringar med vilka de är förknippade. Med tanke på den metod som antogs i avsnitt 5 för allokering av rent finansiella investeringar och investeringar i främmande verksamhet bör inkomsterna från dessa investeringar allokeras till "Övriga aktiviteter". Inkomster från investeringar i anläggningstillgångar bör bara allokeras till lokalnätet, förmedlingsnätet eller detaljistverksamheten om de därtill förknippade investeringarna allokeras på detta sätt.

Inkomster från kortsiktiga investeringar

Samma principer gäller för inkomster från kortsiktiga investeringar. Inkomsterna bör allokeras till den verksamhet till vilken de därtill förknippade investeringarna allokeras.

7. Redovisningskrav

I detta avsnitt av riktlinjerna behandlas den information som operatörerna bör bereda i särredovisningssyfte och den omfattning i vilken denna information bör publiceras.

7.1 Förslag på räkenskaper

Separata räkenskaper bör upprättas för operatörernas lokalnät, förmedlingsnät och detaljistverksamhet med sammanfattande information om "Övriga aktiviteter" i ett enda räkenskapssystem (9).

Följande information bör beredas för varje kontoplan:

- En resultaträkning.

- Balansräkningsinformation i en form som är konsekvent med det mått på sysselsatt kapital som används i prissättningssyfte.

Operatörens detaljistverksamhet inbegriper både reglerade och oreglerade aktiviteter. Separata räkenskaper skall upprättas för varje reglerad aktivitet. De nationella regleringsmyndigheterna kommer att behöva fastställa de detaljistaktiviteter för vilka separata räkenskaper bör upprättas med beaktande av kraven på öppenhet i medlemsstaternas och gemenskapens lagstiftning.

Det skulle inte vara lämpligt att kräva att operatörerna måste ge ifrån sig detaljerad information om oreglerade aktiviteter som de inte annars måste ge ifrån sig enligt gällande redovisningsregler. Sådan information kan anses vara av affärsmässigt konfidentiell natur. Information om sådana aktiviteter skall i stället redovisas totalt och rapporteras som "Detaljistverksamhet - övriga aktiviteter".

7.2 Rapporternas innehåll

Förslag på resultaträkning och balansräkning för förmedlingsnätet i särredovisningssyfte ges i figur 7.1 i slutet av detta avsnitt. Föreslagna former för lokalnätet, detaljistverksamheten och "Övriga aktiviteter" ges i figurerna 7.2, 7.3 respektive 7.4.

Alla räkenskaper bör uttryckligen visa varje avgift till eller från övriga affärsområden. Exempelvis bör avgifter som operatörens egen detaljistverksamhet betalar för samtrafikstjänster tydligt visas som en kostnad i detaljistverksamhetens räkenskaper och som en intäktspost i förmedlingsnätets räkenskaper.

Räkenskaperna skall också uttryckligen visa eventuella skillnader mellan de kostnader som operatören allokerar till olika aktiviteter och de kostnader som de nationella regleringsmyndigheterna godtar i syfte att fastställa avgifter. Detta åskådliggör i vilken omfattning de nationella regleringsmyndigheterna utelämnar kostnader i prissättningssyfte och anledningarna till att de utelämnats.

7.3 Grund för redovisningsarbetet

Separata räkenskaper skall upprättas på grundval av löpande kostnader. I tillägget ges vägledning om tillämpningen av begrepp som rör redovisning på grundval av löpande kostnader.

7.4 Krav på revision

Såsom stipuleras av artikel 8 i samtrafiksdirektivet måste de separata räkenskaper som operatörerna upprättat vara föremål för en oberoende revision i enlighet med tillämpliga regler i den nationella lagstiftningen.

7.5 Övrig information

Följande information skall också beredas som ett led i särredovisningen:

- En förklaring av de redovisningsprinciper som följts i upprättandet av räkenskaperna.

- En sammanjämkning av de separata räkenskaperna till operatörens huvudbok.

- En matris som sammanfattar de totala överföringarna mellan olika räkenskaper. Denna matris skall uttryckligen visa de totala avgifterna från exempelvis förmedlingsnätet till detaljistverksamheten och utgöra en uppgift i sammanjämkningen av de separata räkenskaperna i huvudboken.

- En förklaring som beskriver på vilken grund icke tillskrivningsbara kostnader har fördelats mellan olika konton (10).

- Information om de kostnadsallokeringsmetoder som använts för att upprätta separata räkenskaper. Denna information bör vara så pass detaljerad att den åskådliggör förhållandet mellan kostnader och samtrafiksavgifter.

- En förklaring som visar nätkomponenternas genomsnittskostnader.

- I de medlemsstater som har program för att finansiera skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster: En förklaring som visar att det inte förekommer någon diskriminering mellan de avgifter som tas ut av andra operatörer och de avgifter som (implicit) tas ut internt.

Den form i vilken ovannämnda information skall presenteras skall operatörerna bestämma i samråd med deras nationella regleringsmyndigheter.

Samtrafiksdirektivet kräver också att operatörer skall tillhandahålla samtrafik till andra operatörer under samma villkor och förutsättningar som till deras egna enheter (det vill säga internt) eller till deras dotterbolag eller affärspartner. I detta syfte måste operatörerna för sina nationella regleringsmyndigheter påvisa att det inte förekommer någon otillbörlig diskriminering mellan tjänster som tillhandahålls internt respektive externt. Det åligger varje nationell regleringsmyndighet att bestämma hur denna information skall läggas fram och genom vilket förfarande sådan information skall kontrolleras.

7.6 Publicering av information

Publiceringen av den information som krävs av samtrafiksdirektivet tjänar ett antal syften, inklusive följande:

- Att åskådliggöra förhållandet mellan samtrafiksavgifter och kostnader.

- Att åskådliggöra de samtrafiksavgifter som operatörens egen detaljistverksamhet betalar och garantera att det inte förekommer någon otillbörlig diskriminering mellan internt och externt tillhandahållna samtrafikstjänster.

- Att bidra till att skapa förtroende för samtrafikssystemet.

De nationella regleringsmyndigheterna skall uppmuntra att så mycket av ovanstående information som möjligt publiceras.

Information som kan påvisas vara av affärsmässigt konfidentiell natur bör inte publiceras.

Det kommer oundvikligen att ske förändringar i de metoder för kostnadsallokering som operatörerna använder sig av, särskilt när det gäller de operatörer som inte tidigare har varit tvungna att upprätta separata räkenskaper. De nationella regleringsmyndigheterna bör följaktligen överväga i vilken omfattning ovannämnda information skall publiceras det första året efter att samtrafiksdirektivet har antagits. De metoder för kostnadsallokering som operatörerna använder sig av bör publiceras omedelbart.

Figur 7.1 Föreslagen rapportform för affärsområdet förmedlingsnät

>Start Grafik>

>Slut Grafik>

Figur 7.2 Föreslagen rapportform för affärsområdet lokalnät

>Start Grafik>

>Slut Grafik>

Figur 7.3 Föreslagen rapportform för affärsområdet detaljistverksamhet

>Start Grafik>

>Slut Grafik>

Figur 7.4 Föreslagen rapportform för "Övriga aktiviteter"

>Start Grafik>

>Slut Grafik>

Tillägg:

Redovisning på grundval av löpande kostnader

1. Beräkning av tillgångars värde på grundval av löpande kostnader

En nyckelaspekt i den löpande kostnadsmetoden ligger i värderingen av tillgångar. Tillgångar kan värderas enligt följande överväganden och beslutsregler.

Nettoåteranskaffningsvärde

Nettoåteranskaffningsvärde är kostnaden för att ersätta tillgången med en annan tillgång med liknande egenskaper och ålder.

En nyckelaspekt i denna formel är beräkningen av tillgångens återanskaffningsvärde. Återanskaffningsvärdet kan helt enkelt vara kostnaden för att idag ersätta tillgången med en identisk. När den tekniska utvecklingen är snabb kanske den befintliga tillgången inte är ersättningsbar (exempelvis kanske den inte tillverkas längre). I detta fall är det nödvändigt att beräkna värdet på en modern likvärdig tillgång, vilket är värdet på en tillgång med samma kapacitet och funktion som den befintliga. Frågorna kring beräkningen av värdet på en modern likvärdig tillgång granskas ytterligare nedan.

Förlustvärde

Förlustvärdet ("FV") utgör tillgångens återvinningsbara värde för organisationen, det vill säga det högre av det ekonomiska värde som tillgången förväntas generera eller tillgångens nettorealisationsvärde ("NRV") om den skulle säljas.

Ekonomiskt värde

Det ekonomiska värdet ("EV") är ett mått på en tillgångs värde baserat på nettonuvärdet av framtida kassaflöden.

Värderingsreglerna kan sammanfattas enligt följande:

- Om EV > NRV kommer företaget behålla tillgången i dess nuvarande användning.

- Om NRV > EV kommer företaget att sälja tillgången eftersom försäljningsintäkterna skulle överstiga det ekonomiska värde som tillgången förväntas generera vid fortsatt användning.

Förlustvärdet eller det återvinningsbara värdet är därför det högre av EV och NRV. Den löpande kostnaden är därför den lägre av förlustvärdet respektive nettoåteranskaffningskostnaden, det vill säga det lägre av det belopp som företaget kan återvinna från tillgången respektive kostnaden för företaget att ersätta tillgången med en identisk.

2. Frågor rörande värdering av modern likvärdig tillgång

Det är svårt att anta den löpande kostnadsmetoden inom telekommunikationsområdet på grund av den snabba tekniska utvecklingen inom branschen. Detta har konsekvenser både när det gäller att identifiera lämpliga återanskaffningskostnader och när det gäller att se till att tillgångarna uppvisar samma nivå på funktion och kapacitet.

Exempel på tekniska frågor som teleoperatörer ställs inför inbegriper

- koppartråd gentemot optiska fibrer,

- analoga respektive digitala växlar,

- teknik som bygger på plesiokron digital hierarki (PDH) gentemot teknik som bygger på synkron digital hierarki (SDH).

Den nya tekniken är vanligen mycket överlägsen den gamla när det gäller funktion och kapacitet. Då värderingarna av moderna likvärdiga tillgångar måste återspegla tillgångar med en likvärdig kapacitet och funktion är det dock nödvändigt att göra justeringar av gällande inköpspris och motsvarande rörelsekostnader - exempelvis kan den nya tillgången kräva mindre underhåll.

3. Justeringar vid redovisning av löpande kostnader

Det finns två alternativa metoder för redovisning på grundval av löpande kostnader. De skiljer sig från varandra när det gäller hanteringen av "kapitalförsörjning", det vill säga på vilket sätt företagets kapital betraktas när man skall fastställa vinsten.

Kapitalet kan antingen betraktas ur verksamhetssynvinkel (det vill säga företagets förmåga att producera varor och tjänster) eller ur finansiell synvinkel (det vill säga aktieägarnas avkastning på aktiekapitalet). Dessa begrepp kallas "försörjning av rörelsekapital" (operating capital maintenance - OCM) respektive "försörjning av finansiellt kapital" (financial capital maintenance - FCM).

- Då man betraktar kapitalförsörjningen ur verksamhetssynvinkel (OCM) granskar man företagets verksamhetskapacitet. Förespråkare av denna metod menar att kapitalförsörjningen enligt denna metod kräver att företaget skall ha samma verksamhetskapacitet - eller produktiv kapacitet - vid slutet av perioden som vid dess början (11).

- Då man betraktar kapitalförsörjningen ur finansiell synvinkel (FCM) granskar man försörjningen av företagets finansiella kapital i löpande priser. Kapitalet anses upprätthållas om aktiekapitalet vid slutet av perioden i reala termer uppgår till samma nivå som vid periodens början (12).

3.1 Huvudsakliga justeringar vid OCM-metoden

Såsom redogjorts ovan rör detta begrepp underhållet av operatörens produktiva kapacitet. En justering av betydelse rör omvärderingen av anläggningstillgångarna på grundval av löpande kostnader. Till följd av denna omvärdering krävs det sedan ytterligare justeringar för att anpassa avskrivningsbeloppen. Dessa identifieras nedan.

Justering av anläggningstillgångar

Enligt OCM-metoden justeras anläggningstillgångarnas värde i huvudboken för att beakta specifika prisförändringar när det gäller priset på tillgångar och den tekniska utvecklingen.

Ett sätt att beräkna tillgångars löpande kostnader består i att tillämpa specifika prisindex på tillgångarnas befintliga huvudboksvärden. Dessa kan härledas från företagets inköpsavdelning. Alternativt kan man använda värderingsmetoder för moderna likvärdiga tillgångar. Enligt dessa baseras tillgångarnas värde på den löpande kostnaden för moderna likvärdiga tillgångar med tillämpning av "kostnadsavdrag". Dessa avdrag diskuteras vidare nedan.

Ytterligare avskrivningar

Årets avskrivningar beräknas på grundval av de nya tillgångsvärderingarna. Detta garanterar att de löpande kostnaderna för de anläggningstillgångar som förbrukats under året räknas av mot intäkterna. För varje tillgång eller grupp av tillgångar kan avskrivningen enligt OCM-metoden - förutsatt att avskrivningen görs linjärt - härledas genom att man delar bruttoåteranskaffningskostnaden med tillgångens livslängd.

Ytterligare avskrivningar utgörs av skillnaden mellan historiska avskrivningar och avskrivningen på grundval av löpande kostnader. Skillnaden kan vara positiv eller negativ beroende på om tillgångarnas värde ökar eller minskar. Den räknas av mot vinsten i resultaträkningen.

Illustration av dessa begrepp

I tabellen nedan illustreras dessa koncept för en tillgång som köpts in för 10 000 ecu. Tillgångens livslängd antas vara fyra år. För enkelhetens skulle antas att tillgången skrivs av linjärt. I tabell 1 antas att återanskaffningskostnaden minskar med 10 % per år. I tabell 2 antas å andra sidan att återanskaffningskostnaden stiger med 5 % per år.

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Härledning/förklaring:

- Löpande kostnad/återanskaffning är tillgångens bruttoåteranskaffningskostnad.

- Avskrivning/löpande kostnad är härledd som bruttoåteranskaffningskostnaden delad med tillgångens livslängd.

- Avskrivning/historisk kostnad är den ursprungliga anskaffningskostnaden delad med tillgångens livslängd.

- Ytterligare avskrivning är den ytterligare avskrivning som görs till följd av justeringen av tillgångens värde (den kan också härledas som avskrivningen av löpande kostnader minus avskrivningen av historiska kostnader).

- Den kumulativa avskrivningen är summan av den kumulativa avskrivningen av löpande kostnader i slutet den föregående perioden, den eftersläpande avskrivningen för den föregående perioden och avskrivningen av löpande kostnader för den löpande perioden. Detta motsvarar den "krävda" avskrivningen i slutet av den föregående perioden plus avskrivningen av löpande kostnader för den löpande perioden.

- Den "krävda" avskrivningen är den kumulativa avskrivning som skulle ha gjorts med tanke på tillgångens löpande kostnad, eller med andra ord skillnaden mellan tillgångens brutto- respektive nettoåteranskaffningskostnad.

- Den eftersläpande avskrivningen är skillnaden mellan den krävda avskrivningen och den kumulativa avskrivningen.

3.2 Ytterligare justeringar enligt FCM-metoden

Enligt FCM-metoden görs liknande justeringar som enligt OCM-metoden när det gäller omvärderingar av anläggningstillgångarna och ytterligare avskrivningar. Enligt FCM-metoden måste dock vissa av åtgärderna i resultaträkningen justeras ytterligare för att beakta ökningar eller minskningar av ägarandelar som uppstår till följd av inverkan av tillgångsspecifik inflation på tillgångarnas värde enligt den löpande kostnadsmetoden och den allmänna inflationens inverkan på aktieägarnas medel (13).

4. Vilket koncept för kapitalförsörjning?

I ovanstående diskussion har redogjorts för de huvudsakliga justeringar som krävs av räkenskaperna rörande historiska kostnader i syfte att härleda löpande kostnadsinformation med användande av OCM- eller FCM-metoderna. Diskussionen har tagits upp för att återspegla det faktum att övergången till långsiktiga genomsnittliga marginalkostnaden från helt historiska kostnader som grund för att fastställa samtrafiksavgifter kräver att tillgångarna värderas till sitt marknadsvärde (eller löpande kostnad). Användningen av löpande kostnadsinformation är därför en nyckelaspekt när det gäller att fastställa lämpliga samtrafiksavgifter. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid valet av metod för försörjning av sysselsatt kapital hos en effektiv operatör (14).

Om OCM-metoden användes för att fastställa avgifterna skulle intäktskraven (15) härledas som summan av rörelsekostnader, historiska avskrivningar, ytterligare avskrivningar och en avkastning på nettotillgångarna. Enligt FCM-metoden skulle intäktskraven vara lika med summan av rörelsekostnader, historiska avskrivningar, ytterligare avskrivningar och en avkastning på nettotillgångarna minus ökningar/minskningar av ägarandelar plus justeringar av aktiekapitalet. Intäktskraven varierar därför beroende på vilket koncept för kapitalförsörjning man använder.

Användningen av OCM-konceptet kan systematiskt inbegripa otillräcklig eller överflödig avkastning i tillåten intäktsnivå (beroende på huruvida den tillgångsspecifika inflationen förväntades vara lägre eller högre än den allmänna inflationen). Detta är en icke önskvärd egenskap i varje regleringssystem eftersom den inte ger lämpliga investeringsincitament. FCM-metoden är därför att föredra som koncept för kapitalförsörjning.

(1) I princip kan den omfattning i vilken man upprättar separata räkenskaper för enskilda detaljistaktiviteter förväntas minska med tiden allt eftersom tillhandahållandet av tjänster blir mer konkurrensmässigt.

(2) Källa: Kommissionens meddelande om kriterier för bedömning av nationella program för kostnadsberäkning och finansiering av samhällsomfattande tjänster inom telekommunikation samt riktlinjer för medlemsstaterna för genomförandet av dessa program, KOM(96) 608, Bryssel av den 11 november 1996.

(3) Deras karaktär kan förväntas ändras med tiden som svar på förändrade marknadsförutsättningar.

(4) Inklusive rörelse- och kapitalkostnader.

(5) Enligt finansiell ekonomisk teori och det faktiska investeringsbeteendet är kostnaden för eget kapital "re" lika med kostnaden för riskfri skuld plus en riskpremie som beror av den underliggande aktiviteten och den finansmarknad som utnyttjas. Aktiviteter för vilka det råder större konkurrens innebär vanligtvis större risk. Kostnaden för skulderna "rd" varierar också mellan aktiviteter och företag, men, på en given finansmarknad, inte så mycket som kostnaden för eget kapital "re". När det gäller kapitalstrukturen (E och D) bör den återspegla balansräkningen för varje huvudaktivitet. Då det endast finnas en balansräkning för flera aktiviteter kan det accepteras att samma kapitalstruktur antas för dessa aktiviteter. I detta sammanhang kan kostnaden för skulderna "rd" normalt sett antas vara densamma för alla aktiviteter, såvida de inte har markant olika balansräkningar.

(6) Det vill säga anläggningstillgångar + omsättningstillgångar - krediter (exklusiv skulder) - lager.

(7) I Arthur Andersens rapport om särredovisning i samband med öppna nät (ONP) ges ytterligare vägledning om tillämpningen av dessa principer vid behandling av investeringar i anläggningstillgångar, kortsiktiga investeringar, långsiktiga medel och reserver för skatter och utdelningar. Dessa är områden där tvister kan tänkas uppstå och de måste betraktas mot bakgrund av de goda redovisningsseder som råder i varje medlemsstat. De ligger därmed utanför dessa riktlinjers räckvidd.

(8) Samma principer kan i linje med detta tillämpas på andra nät.

(9) Om - vilket diskuterades i avsnitt 1 - de nationella regleringsmyndigheterna kräver att separata räkenskaper skall upprättas för vissa "Övriga aktiviteter", skall också rapporter upprättas för dessa. Detta skulle minska omfattningen av de aktiviteter som inbegrips i räkenskaperna för "Övriga aktiviteter".

(10) Bästa metod är att i de ekonomiska rapporterna allokera icke tillskrivningsbara kostnader på samma sätt som de allokerades i prissättningssyfte.

(11) I reala termer och på lång sikt.

(12) För kapital som sysselsätts av en effektiv operatör.

(13) I Arthur Andersens rapport om särredovisning i samband med öppna nät (ONP) ges ytterligare vägledning om redovisningsjusteringar som skall göras enligt FCM-metoden.

(14) Med förbehåll för att investeringsnivån i fråga om tillgångarna är real.

(15) Definierad som den intäktsnivå som krävs för att ge en rimlig avkastning.