52000DC0493

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Kommissionens stöd till kärnsäkerhet i de nya oberønde staterna och i Central- och Östeuropa

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

Kommissionens stöd till kärnsäkerhet i de nya oberoende staterna och i Central- och Östeuropa

1. Inledning

EU och dess östra grannländer är beroende av varandra när det gäller kärnsäkerhet. EU har insett detta ömsesidiga beroende och tagit på sig en ledande roll i de internationella ansträngningarna för att hjälpa länderna i Central- och Östeuropa och de nya oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen att öka sin kärnsäkerhet. Den utvidgningsprocess som inleddes 1997 innebär en ny utmaning och har föranlett EU att vid upprepade tillfällen betona vikten av fullgod kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa.

I mars 1998 [1] antog kommissionen ett meddelande om gemenskapens insatser på kärnsäkerhetsområdet i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna [2]. Meddelandet innehöll förslag om ändring av politiken på området. Syftet med föreliggande meddelande är att gå igenom utvecklingen sedan 1998 och presentera kommissionens nuvarande tillvägagångssätt, både i fråga om politik och genomförande. Dessa frågors stora betydelse har betonats av Europaparlamentet och revisionsrätten.

[1] KOM (1998) 134, 31 mars 1998.

[2] År 1999 gav kommissionen ut en rapport om åtgärder inom programmen Phare och Tacis i fråga om kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna.

2. Kommissionens nuvarande tillvägagångssätt

Kommissionens inställning till kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna bygger på två mål som överensstämmer helt med världssamfundets hållning enligt vad G7-länderna bestämde 1992:

-På kort sikt: att öka driftssäkerheten, att göra omedelbara tekniska förbättringar vid anläggningarna på grundval av säkerhetsbedömningar samt att stärka tillsynen.

-På längre sikt: att utreda möjligheterna att ersätta mindre säkra anläggningar med alternativ energi och effektivare energianvändning samt att utreda möjligheterna att uppgradera anläggningar av nyare konstruktion.

För att nå dessa mål har kommissionen tagit fram olika åtgärder och instrument. Den samarbetar med partnerländerna för att främja den politiska dialogen och tillhandahåller tekniskt och ekonomiskt stöd till regeringar, tillsynsmyndigheter och operatörer för att öka säkerheten, och även sörja för ett gott skydd för människors hälsa i medlemsstaterna och angränsande länder. Sedan 1992 har tillsyns myndigheterna i de nya oberoende staterna och i Central- och Östeuropa inbjudits att delta i ett antal av kommissionens arbetsgrupper och kommittéer [3] tillsammans med sina kolleger från EU.

[3] Gruppen Concert samt Nuclear Regulators Working Group (NRWG).

Kärnsäkerhetsprogrammen inom Phare (för Central- och Östeuropa) och Tacis (för de nya oberoende staterna) har utvecklats i linje med dessa mål, och dessutom finns Euratomlån och ett antal andra mindre bidragsprogram att tillgå. Som ett led i det övergripande internationella samarbetet på detta område har EU spelat en ledande roll i inrättandet av kärnsäkerhetskontot, som administreras av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD). Dessa åtgärder är led i satsningen på att hjälpa partnerländerna att reformera sina energisektorer på ett sätt som är ekonomiskt och miljömässigt försvarbart. Det ekonomiska stöd som EU kan bidra med är dock fortfarande begränsat i förhållande till behoven.

Under utvidgningsprocessen tar kommissionen hänsyn till rådets slutsatser från flera tillfällen. Exempelvis bekräftade rådet i december 1998 sitt åtagande att hjälpa kandidatländerna att öka kärnsäkerheten och att utveckla ekonomiskt och miljömässigt sunda energistrategier för ersättning av de mindre säkra kärnreaktorerna. I linje med rådets uppmaningar har kommissionen högprioriterat kärnsäkerheten i partnerskapen för anslutning och den använder föranslutningsmedel för att verka för dessa prioriteringar.

Framstegen hittills

Ökad kärnsäkerhet i dessa länder är ett långsiktigt projekt, men trots det kan följande resultat framhållas:

*Överenskommelse om att stänga icke uppgraderbara enheter i Litauen, Slovakien och Bulgarien. Kommissionen verkar nu i nära samarbete med de berörda regeringarna för att se till att åtagandena om stängning genomförs och för att understödja avvecklingen. Tre särskilda nationella Phare-program har inrättats för att ge ekonomiskt stöd till avvecklingen och därtill hörande åtgärder i de tre ländernas energisektorer. En givarkonferens för avvecklingen av kraftverket Ignalina i Litauen anordnades tillsammans med kommissionen den 20 juni 2000, och den resulterade i åtaganden på mer än 200 miljoner euro.

*EU har lämnat ett stort bidrag för att hantera problemen med kärnkraftverket i Tjernobyl. Unionen har bidragit till avvecklingen av enheterna 1, 2 och 3 samt hjälpt till att upprätta planen för uppförande av ett skydd runt reaktor 4, som förstördes 1986. Kombinationen av internationella påtryckningar, viljan att hjälpa till att öka säkerheten och utveckla alternativ energi har bidragit till de ukrainska myndigheternas nyligen fattade beslut att stänga Tjernobyl senast den 15 december 2000.

*Stöd på plats har lämnats kontinuerligt genom operatörer i EU vid 14 anläggningar i de nya oberoende staterna och i Bulgarien. Stödet har främst inriktats på konstruktionssäkerhet, drifts- och övervakningsförhållanden, organisation av driftssäkerheten samt leverans av utrustning.

*De oberoende tillsynsmyndigheterna har förstärkts tack vare tekniskt och ekonomiskt stöd från EU och genom myndigheternas samarbete med EU:s myndigheter inom olika forum, bl.a. gruppen Concert med tillsynsmyndigheter från EU, de nya oberoende staterna samt kandidatländerna, och Nuclear Regulators Working Group med tillsynsmyndigheter från EU och kandidatländerna. De nödvändiga rättsliga grunderna har lagts både i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna, även om tillsynsmyndigheternas kvalitet och resultat varierar från land till land och i allmänhet förbättras snabbare i kandidatländerna än i Ryssland och Ukraina. Trots framstegen krävs fortfarande ytterligare arbete. Allmänt sett förbättras säkerhetskulturen genom en mera formell, regelbunden dialog mellan kraftverksoperatörer och tillsynsmyndigheter.

*Tekniskt stöd har lämnats genom Phare och Tacis (ibland tillsammans med Euratomlån) för att öka säkerheten vid nya kärnkraftverk (Mochovce i Slovakien, Chmelnytskyj och Rovno i Ukraina och Kalinin i Ryssland). Driftsrutiner har förbättrats i hela regionen, och några anläggningar har moderniserats med hjälp av leverans av utrustning.

*Uppmärksamhet har fästs vid problemet med avfallshantering och problem med behandling, lagring och bortskaffande av radioaktivt avfall och utbränt bränsle. Världssamfundet har särskilt uppmärksammats på det stora miljöhotet från utbränt kärnbränsle från isbrytare och ubåtar i nordvästra Ryssland, där det råder dramatisk brist på lagrings- och avfallshanteringsanläggningar. I Central- och Östeuropa har situationen med avseende på hantering av radioaktivt avfall dokumenterats och rapporterats heltäckande.

*Avveckling av kärntekniska anläggningar har fått ökad uppmärksamhet. Många av problemen, som inte bara är tekniska utan även juridiska, miljörelaterade och ekonomiska, håller nu på att behandlas. Bl.a. avsätts medel av kärnkraftsbolagen för att samla in de pengar som krävs för att täcka kostnaderna för avveckling av anläggningarna och hantering av avfallet.

*Invigningen av det ryska centrumet för metodik och utbildning (Russian Methodological and Training Center, RMTC) var ett stort steg för inrättandet av ett statligt system för redovisning och kontroll av kärnämnen i Ryssland. Systemet omfattar även andra projekt (utbildning, metrologi, utveckling av analysmetoder, tillverkning av utrustning, genomförande ute på kärnkraftverken). Stöd gavs också till myndigheterna i kandidatländerna för deras kamp mot smuggling.

*Sammanlagt anslog EU åren 1991-1999 913 miljoner euro till internationella satsningar på ökad kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa och de nya oberoende staterna (192 miljoner euro inom Phare och 721 miljoner inom Tacis, varav 100 miljoner euro till skyddsfonden för Tjernobyl). Sammanlagt har 950 projekt finansierats (300 inom Phare och 650 inom Tacis), medan 450 projekt pågår och ytterligare 200 förbereds.

*Förutom stöd till kärnsäkerheten har EU också gett stöd till utveckling och förbättring av energistrategin, bl.a. i form av utveckling av alternativa energikällor och ökad energieffektivitet.

3. Analys efter region. Nästa steg

a) Kandidatländerna

Kärnenergi kommer att vara en viktig del av energibalansen i åtminstone sex av kandidatländerna inom den förutsebara framtiden. Sju av de tretton kandidatländerna har kärnkraftverk i drift eller under uppförande.

Tre kandidatländer har också åtagit sig att stänga kärnreaktorer som har bedömts som omöjliga att uppgradera till rimlig kostnad.

Kommissionen ägnar sig därför åt dels genomförande av åtaganden om stängning, dels andra kärnsäkerhetsfrågor.

Åtaganden om stängning

Efter diskussioner med kommissionen har Bulgarien, Litauen och Slovakien åtagit sig att slutgiltigt stänga sina icke uppgraderbara reaktorer i förtid. I Bulgarien kommer enheterna 1 och 2 i Kozloduj (reaktorer av modellen VVER 440/230) att stängas före 2003. Beslut om stängning av enheterna 3 och 4 (reaktorer av modellen VVER 440/230) kommer att fattas 2002 i samförstånd med kommissionen: stängningen kommer att ske före de nu planerade datumen 2008 och 2010, och enligt vad kommissionen erfar kommer de att stängas senast 2006. I Litauen kommer enhet 1 vid Ignalina (RBMK-reaktor) att stängas före 2005 och beslut om stängning av enhet 2 (RBMK-reaktor) att fattas 2004; enligt vad kommissionen erfar kommer den att stängas senast 2009. I Slovakien kommer de två enheterna vid Bohunice VI (reaktorer av modellen VVER 440/230) att stängas 2006 respektive 2008.

Kommissionen har åtagit sig att lämna ekonomiskt stöd till avvecklingen av reaktorerna Bohunice V1, Ignalina och Kozloduj 1-4 samt till följdåtgärder inom energisektorn. Finansieringsöverenskommelser om stöd i form av Phare-medel från 1999 års budget har redan undertecknats med Slovakien och Litauen med åtaganden på upp till 10 miljoner euro för vart och ett av dessa länder. Kommissionen har meddelat att ytterligare stöd på minst 20 miljoner euro årligen kommer att lämnas till vart och ett av dessa länder. Stödet uppgår till minst 150 miljoner euro för Slovakien, 165 miljoner euro för Litauen fram till slutet av den innevarande budgetplanen 2000-2006. Som en del av överenskommelsen med Bulgarien erbjöd kommissionen ett stödpaket på 200 miljoner euro för åren fram till 2006. Utbetalningen av halva detta belopp är villkorat av att överenskommelsen bekräftas 2002 vad beträffar slutlig stängning av enheterna 3 och 4. Kommissionen kommer att lämna merparten av detta stöd genom internationella stödfonder som förvaltas av EBRD och som inrättades den 12 juni 2000 (den internationella fonden för avvecklingsstöd till Ignalina, Bohunice och Kozloduj).

Dessutom har Euratomlån erbjudits dessa tre länder. Hittills har Bulgarien utnyttjat erbjudandet genom att ta ut ett lån på ca. 212,5 miljoner euro för modernisering och ökad säkerhet vid enheterna 5 och 6 i Kozloduj (reaktorer av modellen VVER 1000).

Kommissionen kommer att fortsätta samarbetet med Bulgarien, Litauen och Slovakien när de genomför sina åtaganden om stängning, även stängning i förtid av enheterna 3 och 4 i Kozloduj och enhet 2 i Ignalina. Gemenskapens ekonomiska stöd, särskilt bidrag via de internationella avvecklingsfonderna och Euratomlån, är knutet till att länderna håller sina åtaganden om stängning.

Åtaganden att stänga icke uppgraderbara reaktorer ökar i sig inte kärnsäkerheten. Så länge som dessa reaktorer är i drift måste operatörerna satsa på att upprätthålla god driftssäkerhet. Samtidigt måste tillsynsmyndigheterna vara vaksamma och kanske till och med förstärkas under denna tid med tanke på deras ytterligare ansvar när det gäller förberedelserna för avveckling.

Andra kärnsäkerhetsfrågor

I ett antal kandidatländer är andra kärnreaktorer antingen av västerländsk konstruktion eller av en sovjetisk konstruktion som kan uppgraderas till godtagbar säkerhetsnivå. Reaktorerna kan alltså vara i drift under hela sin tekniska livslängd. Detta gäller bl.a. reaktorerna 5 och 6 av typen VVER 1000 i Kozloduj i Bulgarien; reaktorn Cernavoda-1 (i drift) och Cernavoda-2 (under uppförande) i Rumänien; två VVER-440/213-reaktorer i Bohunice och ytterligare två enheter av samma modell i Mochovce i Slovakien, kärnkraftverket av västerländsk konstruktion i Krsko i Slovenien (gemensamt ägt av Slovenien och Kroatien); fyra enheter av VVER-440/213-modell i Paks i Ungern samt fyra av samma modell i Dukovany i Tjeckien. Dessutom skall två VVER-1000 reaktorer tas i drift i Temelin i Tjeckien, efter omfattande modernisering.

Till stöd för ytterligare kärnsäkerhetsåtgärder kommer kommissionen att tillsammans med kandidatländerna ta fram ytterligare stöd inom Phare, bl.a. följande:

*Stöd till kärnsäkerhetsmyndigheter och tekniska stödorganisationer. Detta stöd bör fortsätta. Kärnsäkerhetsmyndigheternas kompetens och oberoende har stärkts i Phare-länderna under de senaste sju-åtta åren. Framstegen har dock skett ojämnt: några länder har gjort större framsteg än andra, men stödet bör fortsätta, eftersom detta är grunden för all kärnsäkerhet. Regulatory Assistance Management Group (RAM-G) och Technical Support Organisation Group (TSOG) är viktiga organisationer på detta område.

*Ökad säkerhet vid reaktorerna Ignalina 2 och Kozloduj 3 och 4. Litauens regering har åtagit sig att besluta om avveckling av enhet 2 i Ignalina 2004 men driften kan sannolikt fortsätta under en begränsad tid efter detta datum. Några grundläggande förbättringar är redan på gång med stöd från Phare. En ny säkerhetsbedömning skall utföras för tiden efter 2002. För Kozloduj 3-4 är det också nödvändigt att se till att säkerheten hålls på en tillfredsställande nivå under återstoden av den tekniska livslängden. Samtidigt kommer inga gemenskapsmedel att anslås till projekt som kan bidra till att driften pågår längre än överenskommet.

*I enskilda fall, stöd till säkerheten vid reaktorer av modellerna VVER 440-213 och VVER 1000, främst i form av regelöversyn, projektledning och driftsstöd. Det bör noteras att det redan sagts i Agenda 2000 att förbättringarna vid dessa reaktorer måste genomföras de närmaste 6-7 åren. I princip är det precis som i EU kraftbolagen själva som skall bära den fullständiga kostnaden för alla säkerhetsförbättringar vid sina anläggningar och sätta av erforderliga medel för avveckling av dem.

*Forskning. Kandidatländerna kommer i allt högre grad att bedriva forsknings samarbete med medlemsstaterna inom ramen för det femte ramprogrammet.

*Nödberedskap utanför anläggningarna. Bl.a. kommer vederbörlig hänsyn att tas till säkerheten för att förbättra folkhälsan, särskilt med avseende på strålskydd.

*Radioaktivt avfall och utbränt bränsle. Fortsatt stöd till inrättandet av tillsyns- och säkerhetsstrukturer. Bedömning av läget vid enskilda anläggningar, särskilt i de fall där lokal expertis fortfarande saknas, t.ex. i fråga om långsiktiga säkerhetsbedömningar av befintliga lager. Lagring av utbränt bränsle från kärnreaktorer, bedömning av miljöhot från kontaminerade urangruvor och stöd till återställande av dem. m.m.

*Projekt om kontroll av kärnämnen. Syftet är att se till att kandidatländerna fullt ut antar gemenskapens regelverk. Särskild vikt bör läggas vid stöd till utbildningsprogrammet för lokala inspektörer samt vid utveckling av metoder för redovisning av kärnämnen och metoder mot smuggling

Anslutningsförhandlingar

Europeiska rådet har vid flera tillfällen erinrat om hur viktigt det är med en hög nivå på kärnsäkerheten i Central- och Östeuropa, och rådet uppmanades att överväga hur kärnsäkerheten kan tas upp under utvidgnings processen i enlighet med rådets slutsatser i frågan. Kommissionen bidrar härvidlag.

b) De nya oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen

Bakgrunden till kommissionens program i de nya oberoende staterna är helt olik den i kandidatländerna. Det har varit svårt att enas om ett allmänt tillvägagångssätt när det gäller säkerhetsfrågor med några av dessa länder. Den budget som finns tillgänglig för kärnsäkerhetsprojekt är mycket liten i förhållande till behoven, och situationen förvärras av att både länderna och deras elbolag fortfarande har allvarliga ekonomiska svårigheter och budgetunderskott. Kostnaderna för såld el täcks inte helt, och det finns litet pengar för ökad säkerhet, avveckling av anläggningar, hantering av utbränt kärnbränsle och radioaktivt avfall eller för utveckling av alternativ energi.

Politiska riktlinjer för framtiden

Säkerheten i de nya oberoende staterna ger upphov till oro i västländerna, och det kommer att ta tid och omfattande ekonomiska investeringar för att avhjälpa oron. Kommissionens politik i framtiden måste utformas med hänsyn tagen till skillnaderna mellan de nya oberoende staterna (i fråga om storlek, industri, geografi och vilja att delta i kärnsäkerhetsdebatten) och gemenskapens och staternas begränsade ekonomiska resurser.

Den nya Tacis-förordningen [4], som avser åren 2000-2006, har tre prioriterade mål för kärnsäkerhetsprogrammet i de nya oberoende staterna:

[4] EGT L 12, 18.1.2000.

*Främjandet av en effektiv kärnsäkerhetskultur, bl.a. genom stöd till tillsynsmyndigheter och tekniska stödorganisationer samt genom stöd på plats, bl.a. i form av leveranser av utrustning.

*Utveckling och genomförande av strategier för hantering av utbränt bränsle, avveckling och hantering av radioaktivt avfall.

*Bidrag till internationella initiativ såsom G7/EU:s initiativ om stängning av Tjernobyl.

I den nya förordningen föreskrivs också att stöd skall ges till effektiva säkerhetssystem.

EU kan i framtiden ge ekonomiskt stöd till bl.a. följande:

1. Till kärnsäkerhetsmyndigheter för att uppmuntra förbättrade tillståndsrutiner och se till att tillsynsmyndigheterna deltar i all relevant kärnteknisk verksamhet.

2. Till stöd på plats, så att kärnkraftverk i de nya oberoende staterna knyter band med operatörer i EU. I ett begränsat antal större projekt kan leveranser av utrustning finansieras som ett led i ett övergripande tillvägagångssätt som omfattar säkerhetsaspekter av projektförslag, tillståndsgivning, upphandling, installationer samt anpassning av driftsrutiner. I sådana fall måste tillsynsmyndigheterna delta till fullo. Konsulten på plats kommer att få skärpt avtalsenligt ansvar för att arbetet utförs i tid.

3. Till vissa konstruktionssäkerhetsprojekt som inte är knutna till en viss anläggning, om behov uppkommer på grund av strängare bestämmelser och/eller sådana projekt krävs som förberedelser inför större projekt.

4. Till stöd för lagstiftningsarbete, bl.a. säkerhetsbedömningar som överens stämmer med reaktorernas återstående livslängd. För de äldsta reaktorerna bör sådana bedömningar inte användas för att förlänga driften utöver vad de är konstruerade för.

5. Till bättre hantering av utbränt bränsle och radioaktivt avfall, och till planering i god tid av avveckling, bl.a. i fråga om juridik, miljö och ekonomi.

6. Till stöd för förbättrad företagsstruktur hos kärnkraftsbolag och kärnteknisk industri så att en ekonomiskt sund el- och kärnkraftssektor skapas. Sådant stöd kan också bidra till samarbete med näringslivet i EU.

7. Till Euratomlån, där så är möjligt och lämpligt, för omfattande säkerhetshöjande investeringar och för färdigställande av reaktorer som följer västerländska säkerhetsstandarder, mot bakgrund av kärnsäkerhets- och energisparpolitiken i stort.

8. Till främjande och utveckling av projekt för kontroll av kärnämnen, med tre mål: utbildning av inspektörer och driftspersonal, utveckling av nationell infrastruktur för redovisning av kärnämnen och genomförande ute på kärnkraftverken samt kamp mot olaglig hantering av kärnbränsle.

För genomförandet av detta stöd kommer lämpliga tekniska kontroller att tillämpas, och varje projekt kommer att följas upp tekniskt av kommissionen. Kommissionen kommer också att se till att kärnsäkerheten diskuteras i olika fora som inrättats genom partnerskaps- och samarbetsavtalen, även på högsta politiska nivå, och inom andra internationella grupper och kommittéer.

Enskilda länder

Armenien

Den armeniska regeringen har flera gånger bekräftat sitt åtagande att om några år (senast 2004) stänga kärnkraftverket i Medzamor, förutsatt att en säker, alternativ energiförsörjning finns att tillgå. En arbetsgrupp med experter från kommissionen och den armeniska regeringen har inrättats för att ta fram en detaljerad plan för detta.

Förhoppningsvis kommer arbetet med alternativ energiförsörjning att framskrida så långt att den armeniska regeringen snart kan fatta formella beslut. På kort sikt fortsätter stöd på plats att ges inom Tacis till kärnkraftverket i Medzamor, med begränsade leveranser av utrustning.

Kazakstan

I Kazakstan har kärnkraftverket Aktau fått stöd på plats sedan 1994. Anläggningen har tagit emot olika slags utrustning samt allmänt driftsstöd. Dessutom beslutade regeringen 1999 att inte starta anläggningen på nytt, vilket är ganska unikt för de nya oberoende staterna, och denna behöver därför avvecklas. En omfattande undersökning planeras till stöd för avvecklingen av anläggningen.

För närvarande är stödet begränsat till förberedelser inför avvecklingen, i samarbete med andra berörda parter (IAEA, Förenta staterna och Japan).

Om ett mer omfattande internationellt initiativ tas till stöd för själva avvecklingen, kan EU behöva ändra sin ståndpunkt.

Ryssland

När det gäller kärnsäkerheten i de nya oberoende staterna har Ryssland särskilt stor betydelse. Ryssland är den enda staten i f.d. Sovjetunionen som sysslar med alla led inom kärnenergisektorn, från uranbrytning till kraftverkskonstruktion, elproduktion och upparbetning av utbränt bränsle. Omkring 12 % av elen i Ryssland produceras med hjälp av kärnkraft. Rysslands civila kärnindustri är också en stor arbetsgivare med omkring 300 000 direkt anställda.

I högre grad än i andra länder anses EU:s medel inte som avgörande utan snarare som ett välkommet tillskott till de nationella resurserna. Med tanke på de begränsade medel som finns att tillgå från EU:s budget, det stora antalet reaktorer i drift och de särskilda ekonomiska villkoren i Ryssland vore det omöjligt för EU att erbjuda Ryssland ekonomiskt stöd i samma omfattning som kandidatländerna och Ukraina. Den grundläggande målsättningen är dock densamma: att använda EU:s tekniska och ekonomiska resurser så att Ryssland kan öka säkerheten.

Även om ett avsevärt samarbete skett mellan EU:s och Rysslands experter under senare år inom ett mycket stort antal Tacis-projekt, har det ofta framkommit en grundläggande skillnad i inställningen till kärnsäkerhetsfrågor. Detta har också visats genom den svåra dialogen inom G7 i kärnsäkerhetsfrågor och genom Rysslands ihållande överträdelse av viktiga delar i överenskommelsen inom ramen för EBRD:s kärnsäkerhetskonto. Överträdelserna består i att reaktorn Kursk 1 (RBMK-modell) startats på nytt utan tillräcklig säkerhetsbedömning samt i underlåtelse att följa överenskomna tillståndsförfaranden och datum för urdrifttagande för ryska reaktorer i första generationen.

Ryssland hävdar att alla dessa reaktorer behövs för att stödja den lokala ekonomin och satsar på att förlänga livslängden för sina reaktorer i första generationen av VVER-440/230-modell efter de ursprungliga 30 åren. Kommissionen stöder inte denna hållning.

Det är dock tydligt att Ryssland är fast beslutet att låta en avsevärd andel av energibalansen täckas av kärnenergi. Den ryska regeringen ämnar ta flera nya reaktorer i drift under de närmaste åren och bedriver ett långsiktigt program för att ta fram nästa generation av kärnreaktorer. Denna politiska bakgrund måste respekteras, och kommissionen vill främja samarbetet med Ryssland för att öka kärnsäkerheten. Där så är möjligt och lämpligt kommer kommissionen att stödja användningen av Euratomlån för större säkerhetsförbättringar och för upprustning av reaktorer till västerländsk säkerhetsstandard, som ett led i en övergripande kärnsäkerhets- och energipolitik.

Politiken i framtiden kan grundas på följande:

*Fortsatt stöd till kärnsäkerhetsmyndigheterna för att öka myndigheternas styrka och oberoende och förbättra säkerhets kulturen.

*Inom det övergripande målet att ta reaktorer i första generationen ur drift, ge stöd till så många operatörer som möjligt för att öka säkerhetskulturen, särskilt genom fortsatt stöd på plats. Detta innebär ett begränsat antal större leveranser av utrustning med ökat deltagande från det lokala näringslivets sida.

*Uppföljning av Rysslands ansökan om Euratomlån till färdigställande och säkerhetsuppgradering av reaktorn Kalinin 3 (VVER-1000-modell). Detta bör knytas till utfasning av minst en av VVER 440-230 reaktorerna i första generationen.

*Fortsatt samarbete när det gäller att främja hög kärnsäkerhetsstandard. Fullständigt genomförande, vid lämplig tidpunkt, av kärnsäkerhetsöverenskommelserna (Nuclear Safety Account Grant Agreement).

*Samarbete kring hantering av utbränt bränsle och radioaktivt avfall i nordvästra Ryssland. Enorma mängder utbränt avfall från kärndrivna ubåtar lagras under bristfälliga förhållanden. Detta utgör ett allvarligt hot mot polarmiljön. Målet för detta samarbete är att bidra till att öka lagringskapaciteten för utbränt bränsle från ryska kärndrivna ubåtar, och att avlägsna bränslet från de ubåtar som redan tagits ur drift.

*De pågående förhandlingarna med kommissionen och ett antal givarländer om ett nytt multilateralt avtal med Ryssland (MNEPR) bör drivas aktivt. När detta avtal väl ingåtts torde det möjliggöra att internationellt stöd utnyttjas effektivt, eftersom det ger en gemensam rättslig grund för både samordning och medfinansiering.

*Samarbete kring kontroll av kärnämnen genom genomförande av ett det långsiktiga program som Europeiska rådet antog i december 1994. Centra för metodik och utbildning, metrologiska och analytiska laboratorier, tillverkning av utrustning och inrättande av ett certifieringscentrum, genomförande ute på kärnkraftverket, stöd till Gosatomnadzor.

*Nära samordning med Europeiska kommissionens ramprogram för forskning och med de projekt som bedrivs vid det internationella centrumet för vetenskap och teknik (ISTC).

*Samarbete kring reform av energisektorn och stöd till effektivare energianvändning.

Ukraina

EU har varit pådrivande för genomförandet av samförståndsavtalet från 1995 mellan G7 och Ukraina om stängning av Tjernobyl. Med ett anslag på 100 miljoner euro från Tacis' kärnsäkerhetsprogram 1994-1996 har kommissionen inriktat sig på följande:

*Upprättande av en avvecklingsplan för Tjernobylreaktorerna och uppförande av särskilda avvecklingsanläggningar (insamling, behandling och lagring av fast avfall) i Tjernobyl.

*Stöd till reform av energisektorn och till projekt för annan energi än kärnenergi i Ukraina.

*Stöd till utarbetande av ett omfattande energiersättningsprojekt (Chmelnytskyj 2 och Rovno 4), som går ut på att se till att två VVER-1000-reaktorer under uppförande färdigställs med internationellt godtagbar säkerhet. För detta projekt överväger kommissionen ett Euratomlån med tilläggs finansiering från EBRD och från bilaterala exportkreditorgan. Inom Tacis har man genomfört ett omfattande program med bl.a. stöd till den ekonomiska granskning som bankerna kräver samt stöd till de ukrainska kärnsäkerhetsmyndigheterna, de ukrainska operatörerna och de ukrainska teknikorganisationerna. Detta har lett till att ett moderniserings program tagits fram för att få de färdiga anläggningarna att följa internationellt erkända säkerhetsrutiner.

*Utformning av ett program för att bygga om det nuvarande skyddet ("sarkofagen") kring enhet 4 i Tjernobyl till ett stabilt, miljösäkert system.

Denna plan för genomförandet av skyddet håller på att sättas i verket med hjälp av en särskild fond, Tjernobylskyddsfonden, som förvaltas av EBRD, och till vilken Tacis 1998-1999 bidrog med 90,4 miljoner euro (100 miljoner dollar).

Mot bakgrund av den ukrainska regeringens tillkännagivande att Tjernobyl skall stängas senast den 15 december 2000 föreslås följande strategi:

*Fortsatt stöd från gemenskapen till Tjernobyl via Tacis-programmet och på andra sätt, även när den sista reaktorn i Tjernobyl stängts. Detta omfattar bl.a. avveckling av reaktorerna i Tjernobyl, hantering av radioaktivt avfall och stöd för att lindra de sociala följderna av avvecklingen av anläggningen i regionen Slavutitj.

*Fortsatt Tacis-stöd till tillsynsmyndigheterna och till kärntekniska anläggningar för att förbättra säkerhetskulturen.

*Stöd till fortsatta reformer i energisektorn, bl.a. i form av privatisering och förbättrad indrivning av pengar. Fortsatt tekniskt stöd till ökad energieffektivitet.

*Ett andra bidrag till Tjernobylskyddsfonden på 100 miljoner euro (att utbetalas åren 2001-2004). Detta belopp utlovades av kommissionen vid en givarkonferens den 5 juli 2000.

*Fortsatt samarbete med Ukraina och EBRD kring Chmelnytskyj 2/Rovno 4-projektet för att genom kontinuerlig politisk dialog med Ukraina se till att dessa två reaktorer färdigställs och drivs med högsta möjliga säkerhetsstandard. Kommissionen bekräftar sitt åtagande i enlighet med samförståndsavtalet att bistå Ukraina när det gäller att förbereda och genomföra energiprojekt på grundval av principer om lägsta möjliga kostnader.

*Nära samordning med Europeiska kommissionens ramprogram för forskning och med STCU.

Andra initiativ

När Sovjetunionen försvann uppstod ett behov att utnyttja kärnvapenexperternas kunnande på andra sätt. För att främja ömsesidigt förtroende och samarbete mellan forskare från EU och de nya oberoende staterna har kommissionen aktivt främjat det internationella centrumet för vetenskap och teknik (ISTC) i Moskva, vilket inrättades 1992 av Europeiska gemenskaperna och Förenta staternas, Japans och Rysslands regeringar. Centrumet bedriver verksamhet i Ryssland och andra OSS-länder, bl.a. Kazakstan, Armenien, Kirgizistan, Georgien och Vitryssland. Ett liknande centrum inrättades i Kiev (det vetenskapliga och tekniska centrumet i Ukraina, STCU). Kärnsäkerhetssektorn erbjuder reella möjligheter till civil sysselsättning på lång sikt. Myndigheterna i Ryssland och i de andra nya oberoende staterna har angivit att kärnsäkerhetsprojekten går ut på att främja att en säkerhetskultur sprids inom de behöriga, kompletterande organisationerna Gosatomnadzor och Minatom.

4. Genomförande

När kommissionen tillämpar det tillvägagångssätt som anges ovan måste den ta hänsyn till den kärntekniska sektorns särdrag. Kommissionens regler för upphandling är avsedda för situationer där normal konkurrens råder. Inom kärnsäkerhetssektorn finns det dock endast få leverantörer av tekniskt stöd och utrustning, och kommissionen måste vara säker på att de enheter eller företag som levererar stödet har förmåga att ta på sig det ansvar som är nödvändigt inom denna mycket viktiga sektor. De offentliga myndigheterna medverkar i hög grad (det finns t.ex. nio oberoende tillsynsmyndigheter i EU) och stöd ges också direkt till tillsynsmyndigheterna i mottagarländerna. Tekniskt stöd tillhandahålls av ett litet antal icke vinstdrivande organ i medlemsstaterna, varav flera sorterar under de nationella säkerhetsmyndigheterna. Därför anser kommissionen att upphandlingsreglerna inte behöver tillämpas, på grund av avsaknaden av konkurrens och behovet av att samarbeta med offentliga organ för att nå den kärnsäkerhet som eftersträvas.

Tidigare har projektens genomförande hämmats av olika faktorer. Mycket har redan gjorts för att förbättra resultaten, t.ex. genom att minska det totala antalet avtal, inställa vissa projekt, ersätta "Twinning Programme Engineering Group" (teknisk grupp inom programmet för partnersamverkan (TPEG) [5] genom att öka det gemensamma forskningscentrumets medverkan osv. Det finns dock mycket kvar att åtgärda. I bilaga 1 ges närmare information om avtalade belopp. Förseningarna kan dels förklaras av bristande organisation och brist på personal inom kommissionen, dels av att de allmänna reglerna och rutinerna för ekonomiskt stöd är illa anpassade till denna sektors komplexa och särpräglade behov. Därför har mycket tid gått åt för att utverka undantag från reglerna, t.ex. när öppet anbudsförfarande inte var ändamålsenligt eller ens tillämpligt när projekten skulle genomföras av tillsynsmyndigheter i EU eller när det bara fanns en möjlig leverantör av den aktuella utrustningen.

[5] "Twinning Programme Engineering Group", grupp i vilken kärnkraftsoperatörer i EU medverkar.

Kommissionen har nu beslutat att förtydliga reglerna och klargöra i vilka fall direkta avtal kommer att användas. Närmare uppgifter anges i bilaga 2. När det gäller stöd på plats finns det ett begränsat antal kvalificerade operatörer i medlemsstaterna, varför kommissionens allmänna strategi kommer att vara att ingå avtal direkt med kraftbolag i EU efter förslagsomgångar (vid nya anläggningar) och ge dem uppgifter som tidigare skötts av upphandlingsagenter för utrustning. Dessa avtal bör, med tanke på hur komplicerat stödet på plats är, löpa över flera år och inte med förnyelse varje år som varit fallet hittills. Direkta avtal kommer att ingås med medlemsstaternas kärnsäkerhetsmyndigheter och med deras tekniska stödorganisationer.. Slutligen kommer kommissionens gemensamma forskningscentrum att användas för teknisk uppföljning av projekten och för kontroll av klyvbart material.

De ändrade reglerna kan sammanfattas enligt följande:

Typ av stöd Typ av avtal

Tekniskt stöd till säkerhetsmyndighet direkt avtal

Tekniskt stöd till teknisk stödorganisation direkt avtal

Leverans av utrustning avtal med upphandlingsagenter eller direkt avtal med den som bedriver stödet på plats. Direkta avtal i brådskade fall eller om viss utrustning krävs.

Konstruktion och undersökningar selektiv upphandling

Kontroll av kärnämnen avtal med det gemensamma forskningscentrumet

Pågående stöd på plats direkt avtal

Nytt stöd på plats förhandlat förfarande

Kommissionen har nyligen fattat beslut om att omorganisera förvaltningen av sina program för yttre bistånd, och härigenom har även ansvaret för kärnsäkerhet förtydligats. I framtiden kommer det fullständiga ansvaret för yttre kärnsäkerhet att vila på generaldirektoraten för yttre förbindelser och för utvidgning samt på Gemensamma tjänsten för yttre förbindelser. GD Utvidgning kommer att ansvara för hela projektcykeln i kandidatländerna, GD Yttre förbindelser kommer att ansvara för programplanering inom kärnsäkerhet i de nya oberoende staterna och Gemensamma tjänsten för yttre förbindelser kommer att svara för resten av projektcykeln efter programplaneringen. GD Miljö ansvarar för närvarande för kärnsäkerhetsfrågor inom EU, men detta ansvarsområde kommer att tas över av GD Energi och transport, för att på ett lämpligt sätt samla personal och sakkunskap.

För närvarande beviljas anslag för kärnsäkerhet i de nya oberoende staterna inom de övergripande anslagen till Tacis-programmen. För att öka öppenheten och insynen i detta viktiga område har kommissionen föreslagit att en enda budgetpost för ekonomiskt stöd till kärnsäkerhet i de nya oberoende staterna införs från och med 2001.

Dessa ändringar i de förutvarande rutinerna torde bidra till att göra projekten enklare att genomföra och till att få stödet levererat snabbare. Ändringarna är också avsedda som svar på den kritik som framförts av Europaparlamentet och revisionsrätten, vilken kommissionen redan utförligt har besvarat på annat håll [6].

[6] EGT C 35, 9.2.1999: Revisionsrättens särskilda rapport nr 25/98 med kommissionens svar. Europaparlamentets utskott: Erkki Liikanen inför budgetutskottet 16.11.1998, Hans van den Broek inför budgetkontroll utskottet 26.11.1998 och utskottet för energi, forskning och teknik 23.2.1999.

5. SLUTSATS

Sedan 1991 har kommissionen lämnat ett viktigt bidrag till ökad kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna. Mycket återstår dock att uträtta. Internationellt stöd och stöd från EU kan visserligen inte ersätta de berörda ländernas ansträngningar, men EU kan hjälpa sina partnerländer med dessa utmaningar och sträva efter att kärnsäkerheten även i framtiden prioriteras högt. Kommissionen kommer att fortsätta att eftersträva gynnsamma ekonomiska och juridiska förhållanden i dessa länder så att operatörer och tillsynsmyndigheter kan fullgöra sina olika uppgifter.

BILAGA 1

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

BILAGA 2

NYA REGLER FÖR UPPHANDLING PÅ KÄRNSÄKERHETSOMRÅDET

1. Den kärntekniska sektorns särdrag

För den kärntekniska sektorn gäller följande särskilda drag och begränsningar:

*Säkerhetens känslighet och vikt gentemot allmänheten i våra parterländer och i EU.

*Våra partnerländers vilja att bevara sitt oberoende inom denna känsliga sektor.

*Vikten av entydig ansvarsfördelning både vad gäller operatörer och uppdragstagare från EU och vad gäller säkerhetsmyndigheterna i våra partnerländer.

*Den begränsande marknaden, som kännetecknas av ett mycket litet antal offentliga och privata aktörer.

*Nödvändigheten att anförtro kärnsäkerhetsuppdrag endast till de uppdragstagare som behärskar den komplicerade tekniken med erforderlig tillförlitlighet.

*Behovet av att undvika ett alltför starkt beroende av företagen i sektorn genom att se till att flera uppdragstagare anlitas, samtidigt som erforderlig kännedom om den aktuella tekniken bevaras.

2. Upphandlingar och rutiner

Upphandling inom kärnsäkerhetssektorn kan uppdelas i sex kategorier, med åtföljande rutiner för upphandling enligt nedanstående:

a) Avtal om tekniskt stöd med kärnsäkerhetsmyndigheterna

Syftet med dessa avtal är att tillhandahålla nödvändigt stöd till de nationella oberoende myndigheterna som i våra partnerländer ansvarar för att fastställa säkerhetsregler, bestämma den institutionella ram som gäller på nationell nivå, utfärda driftstillstånd och övervaka och inspektera kärntekniska installationer.

Detta stöd ges av medlemsstaternas centrala kärnsäkerhetsorgan, vilka alla är organiserade som offentliga eller ideella organisationer och är nio till antalet i EU.

Med tanke på att stödet kräver särskild teknisk kompetens, att offentliga icke vinstdrivande organ anlitas, att det är viktigt att det finns flera leverantörer av stöd, kan detta stöd inte ges på annat sätt än genom direkta avtal i varje enskilt fall.

b) Avtal om tekniskt stöd med tekniska stödorganisationer

De tekniska stödorganisationerna är de nationella kärnsäkerhetsmyndigheternas verkställande organ. De skaffar fram och tillhandahåller de experter som genomför det tekniska stöd som kärnsäkerhetsmyndigheterna beställer (t.ex. utfärdande av driftstillstånd eller inspektioner på plats).

Tekniska stödorganisationer i våra partnerländer får hjälp från tekniker från tekniska stödorganisationer i EU i frågor som rör tekniskt kunnande och utbildning.

I medlemsstaterna finns det nio tekniska stödorganisationer som antingen ingår i de nationella säkerhets myndigheterna eller är organiserade som särskilda enheter utan vinstsyfte. De experter som tillhandahålls avlönas till enhetlig taxa.

Av samma skäl som angetts ovan (stödet kräver särskild teknisk kompetens, offentliga icke vinstdrivande organ anlitas, viktigt att det finns flera leverantörer av stöd) upphandlas stödet från de tekniska stödorganisationerna enligt direkta avtal i varje enskilt fall.

För att kontrollera de priser som medlemsstaternas tekniska stödorganisationer tar ut för tillhandahållande av experter, kommer kommissionen med jämna mellanrum att verifiera strukturen för de upplupna kostnaderna och arvodenas lämplighet genom revision som utförs av oberoende, specialiserade revisionsföretag.

c) Avtal om stöd på plats

Stöd på plats innebär att en operatör från EU får i uppdrag att ge tekniskt stöd till kärnsäkerheten på en viss anläggning i ett partnerland.

Stödet kan omfatta olika tjänster, bl.a. utbildning, underhåll, kvalitetssäkring, administration och installation av säkerhetsutrustning.

För denna typ av avtal är kontinuiteten i säkerhetsarbetet och en uppdragstagarens tydliga ansvar avgörande.

De aktuella anläggningarnas slag och den aktuella reaktortypen begränsar valmöjligheterna mellan operatörer och konsortier av operatörer i EU på grund av dessas erfarenheter och tekniska särdrag.

Eftersom det ofta finns flera kärntekniska anläggningar i samma land är det också viktigt att undvika att det skapas ett exklusivt beroendeförhållande mellan EU-operatören och operatörerna i partnerlandet, varför diversifieringen måste bevaras med avseende på källor till stöd och uppdragstagare.

De operatörer som driver kärntekniska anläggningar i EU är ungefär tio till antalet.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts kommer avtal om stöd på plats att upphandlas enligt följande:

*För anläggningar där ett EU-företag redan bedriver stöd kommer avtal att ingås och förlängas i varje enskilt fall, helst fleråriga avtal med tanke på säkerhetsarbetets kontinuitet och operatörernas ansvar.

*För nya anläggningar där stöd från ett EU-företag planeras kommer avtal att ingås efter ett förhandlat förfarande med intresseanmälan, vill vilka alla operatörer och konsortier av operatörer i EU kan anmäla sig. På så sätt kan den önskade diversifieringen garanteras, samtidigt som hänsyn tas till de tekniska begränsningarna för verksamheten och marknadens ringa storlek.

*För att förbättra ansvarsfördelningen och göra stödet effektivare skall för alla anläggningar avtalen om stöd på plats successivt ändras till avtal om resultat eller avtal om nyckelfärdiga säkerhetsanordningar, varvid det totala ansvaret för konstruktion, förvaltning, val av utrustning, genomförande samt övervakning av installation vilar hos den nationella operatören och EU-operatören på varje enskild anläggning.

Vid genomförandet av dessa rutiner kommer kommissionen i stor omfattning att utnyttja det fackkunnande som finns vid det gemensamma forskningscentrumet, bl.a. för upprättande av kravspecifikationer för avtal om tekniskt stöd, upprättande av specifikationer för leverans av utrustning och entreprenad, val och godkännande av experter i bedömningsjuryerna samt övervakning och praktisk kontroll av juryernas arbete.

Dessutom kommer kommissionen med jämna mellanrum att verifiera kostnaderna för avtalen genom revision som utförs av oberoende, specialiserade revisionsföretag.

d) Upphandling av utrustning i enstaka fall

För inköp av säkerhetsutrustning krävs ibland, förutom de nyckelfärdiga projekt på plats som avses i föregående avsnitt, inköp genom anbudsinfordran som utförs av de upphandlingsagenter med vilka avtal om tekniskt stöd löper.

Det gemensamma forskningscentrumets experter kommer att kontrollera de tekniska specifikationerna för dessa anbudsinfordringar och se till att de är tekniskt neutrala.

För att undvika att man hamnar i beroendeställning till någon leverantör kommer förfarandet för certifiering av utrustningen i möjligaste mån att ingå i anbudsinfordran.

För att marknaderna skall förbli öppna planerar kommissionen att bistå de specialiserade tekniska instituten i våra partnerländer som ansvarar för certifieringen. Detta skall ske genom avtal om tekniskt stöd med institut i EU.

Om det krävs i brådskande fall eller om utrustningens tekniska art kräver det, kommer dock direkta avtal att undertecknas i enskilda fall.

e) Upphandling av konstruktion och undersökningar i enstaka fall

Upphandling av konstruktion och undersökningar kan göras med traditionella metoder (offentliggjorda selektiva anbudsinfordringar).

Det gemensamma forskningscentrumet kommer att kontrollera kravspecifikationerna och se till att de är tekniskt neutrala.

f) Kontroll av kärnämnen

Syftet med avtal om kontroll av kärnämnen är att inrätta tillförlitliga nationella system för kontroll av kärnämnen, bl.a. för att se till att sådana ämnen inte cirkulerar olovligen.

Genom avtalen finansieras kontroll och redovisning av kärnämnen, bl.a. plutonium och anrikat uran, som har andra användningsområden än elproduktion.

Inom EU utförs kontrollen av kärnämnen av Euratoms kärnämnesinspektion med stöd från det gemensamma forskningscentrumet.

Det finns tre centra för kontroll av kärnämnen i världen vilkas behörighet är erkänd av Internationella atomenergiorganet (IAEA).

Ett av dessa centra ligger i Förenta staterna, det andra är knutet direkt till IAEA i Wien och det tredje ligger vid det gemensamma forskningscentrumet.

Avtal om kontroll av kärnämnen måste alltså ingås med det gemensamma forskningscentrumet även i fortsättningen.