Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Begäran om förhandsavgörande — Domstolens behörighet — Gränser — Allmänna eller hypotetiska frågor — Domstolens prövning av sin egen behörighet — (Artikel 234 EG)

2. Socialpolitik — Manliga och kvinnliga arbetstagare — Tillgång till arbete och arbetsvillkor — Likabehandling — Direktiv 76/207 — Principen om en effektiv domstolskontroll — Tillräckligt med talan om skadeståndsansvar för staten vid tvistemålsdomstol — (Rådets direktiv 76/207, artikel 6)

Sammanfattning

1. Förfarandet som föreskrivs i artikel 234 EG utgör ett medel för samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om tolkningen av gemenskapsrätten som de behöver för att kunna avgöra anhängiga tvister. Inom ramen för detta samarbete ankommer det uteslutande på den nationella domstol, vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten.

Likväl ankommer det i undantagsfall på domstolen att, för att pröva sin egen behörighet, granska de omständigheter under vilka den nationella domstolen har anhängiggjort sin begäran om förhandsavgörande. Domstolen har endast möjlighet att underlåta att besvara en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga förhållanden som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. Den samarbetsanda som måste råda vid behandlingen av en begäran om förhandsavgörande innebär nämligen att den nationella domstolen skall ta hänsyn till den uppgift som EG-domstolen har anförtrotts, vilken är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att avge rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor.

(se punkterna 20­­–23)

2. I artikel 6 i direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor, enligt vilken alla som anser sig förfördelade på grund av att likabehandlingsprincipen inte har tillämpats skall ha möjlighet att göra sina rättigheter gällande vid domstol, anges inte vilken typ av domstol som medlemsstaterna skall anförtro denna uppgift. Så länge som en person som anser sig förfördelad på grund av att likabehandlingsprincipen inte har tillämpats kan göra sina rättigheter gällande vid behörig domstol skall kravet i nämnda artikel 6 anses vara uppfyllt.

Detta krav uppfylls således i nationell lagstiftning, i form av allmänna bestämmelser om statens ansvar, i vilken det föreskrivs att en skadelidande som anser sig ha rätt till ersättning för skada som denne åsamkats av ett beslut som anses strida mot principen om likabehandling av kvinnor och män kan väcka talan om skadeståndsansvar för staten vid tvistemålsdomstol och vars tillämpning överprövas i såväl faktiskt som rättsligt hänseende av nämnda domstolar i flera instanser.

(se punkterna 24 och 26–28)