1.

Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) har hänskjutit ett antal frågor rörande tolkningen av förordning (EU) nr 650/2012. ( 2 ) Den anser att det är nödvändigt att få svar på dessa för att kunna avgöra ett mål om överklagande av en litauisk notaries beslut att avslå en ansökan om inledande av ett arvsförfarande och utfärdande av ett nationellt arvsintyg.

2.

Tvisten har uppkommit i samband med ett arv efter en litauisk medborgare som var bosatt i Tyskland, ( 3 ) som hade upprättat testamente i Litauen och vars kvarlåtenskap finns i det landet. Hennes son, som också är litauisk medborgare, vände sig till en notarie i Kaunas (Litauen) och ansökte om att ett arvsförfarande skulle inledas och att ett arvsintyg skulle utfärdas, men notarien avslog dessa ansökningar med motiveringen att den avlidna personen hade hemvist i Tyskland.

3.

På uppmaning av domstolen begränsar sig detta förslag till avgörande till tolkningsfrågorna 4–6. När jag bedömer dessa tolkningsfrågor, kommer jag emellertid i förbigående att hänvisa till innehållet i några av de övriga frågorna.

4.

Följande skäl är relevanta:

…

…

…

…

…

5.

I artikel 3.1 anges att i denna förordning avses med

…

6.

I artikel 3.2 föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med ’domstol’ alla rättsliga myndigheter och alla andra myndigheter och rättstillämpare som har behörighet i arvsfrågor och som utövar rättsliga funktioner eller agerar genom delegering från en rättslig myndighet eller agerar under kontroll av en rättslig myndighet, under förutsättning att sådana andra myndigheter och rättstillämpare garanterar opartiskhet och samtliga parters rätt att bli hörda och under förutsättning att deras beslut enligt lagen i den medlemsstat där de är verksamma

…”

7.

I artikel 4 föreskrivs följande:

”Domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet.”

8.

Artikel 5 har följande lydelse:

”1.   När den lag som i enlighet med artikel 22 har valts av den avlidne att tillämpas på arvet är lagen i en medlemsstat, får de berörda parterna avtala om att en domstol eller domstolarna i den medlemsstaten ska ha exklusiv behörighet att pröva alla arvsfrågor.

2.   Ett sådant avtal om val av domstol ska vara skriftligt och dateras och undertecknas av de berörda parterna. …”

9.

Artikel 7 har följande lydelse:

”Domstolarna i en medlemsstat vars lag har valts av den avlidne i enlighet med artikel 22 ska ha behörighet att pröva arvsmålet om

…

10.

I artikel 9.1 föreskrivs följande:

”Om det under förfarandena vid en domstol i en medlemsstat som är behörig enligt artikel 7 framkommer att inte alla parter i målet var parter i avtalet om val av domstol, ska domstolen fortsätta att utöva behörighet om de parter i målet som inte är parter i avtalet går i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet.”

11.

I artikel 22 föreskrivs följande:

”1.   En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död.

…

2.   Lagvalet ska uttryckligen anges i en förklaring i form av ett förordnande om kvarlåtenskap eller framgå av villkoren i ett sådant.

…”

12.

Artikel 59.1 har följande lydelse:

”En officiell handling som har fastställts i en medlemsstat ska ha samma bevisvärde i en annan medlemsstat som den har i ursprungsmedlemsstaten eller ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt, under förutsättning att detta inte uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den berörda medlemsstaten.

…”

13.

Artikel 83.2 och 83.4 har följande lydelse:

”2.   Om den avlidne före den 17 augusti 2015 hade valt vilken lag som skulle vara tillämplig på arvet, ska detta val anses giltigt, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det är giltigt vid tillämpningen av den internationella privaträtt som var gällande då lagvalet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där den avlidne var medborgare.

…

4.   Om ett förordnande om kvarlåtenskap gjordes före den 17 augusti 2015 i enlighet med den lag som den avlidne kunde ha valt i enlighet med denna förordning ska den lagen anses ha valts som den lag som är tillämplig på arvet.”

14.

I artikel 5.4 föreskrivs följande:

”1.   Arvsförfarandet ska inledas på den ort där den avlidne hade sin sista hemvist (artikel 2.12 i denna lag).

…

4.   I händelse av tvist får den plats där arvsförfarandet inleds fastställas av domstolen på begäran av de berörda parterna, med beaktande av alla omständigheter.”

15.

Artikel 5.66 har följande lydelse:

”1.   Arvtagare som ärver genom lag eller genom testamente ska kunna uppvisa en ansökan till notarien på den plats där arvsförfarandet inleds för att få ett arvsintyg utfärdat…”

16.

I artikel 1 föreskrivs följande:

”Notarieinstitutionen ska omfatta alla notarier som enligt denna lag har rätt att lagligen fastställa obestridda subjektiva rättigheter för och juridiska omständigheter avseende fysiska och juridiska personer och att säkerställa skyddet av dessa personers och statens rättsliga intressen.”

17.

I artikel 26 föreskrivs följande:

”Notarierna ska utföra följande notariella handlingar:

…

…

De omständigheter som anges i handlingar som har bestyrkts av en notarie ska erkännas som fastställda och inte kräva några bevis så länge som handlingarna (eller delar av dessa) inte har ansetts vara ogiltiga i ett lagstadgat förfarande.”

18.

Artikel 444.2 har följande lydelse:

”Domstolen ska pröva ärenden

…

19.

I artikel 511.1 föreskrivs följande:

”En upprättad notariell handling eller en vägran att upprätta en notariell handling kan överklagas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i detta kapitel.”

20.

E.E. är en litauisk medborgare vars mor gifte sig med K.-D.E., som är tysk medborgare. Modern och sonen (från ett tidigare äktenskap) flyttade till Tyskland innan sonen hade blivit myndig.

21.

Den 4 juli 2013 upprättade E.E:s mor ett testamente på notariatet i staden Garliava (Litauen) och angav att hennes son skulle ärva hela hennes kvarlåtenskap. ( 4 )

22.

Den 17 juli 2017 kontaktade E.E. Kauno miesto 4-asis notaro biuras (notariat nr 4 i staden Kaunas, Litauen) och begärde att arvsförfarandet skulle inledas och att ett arvsintyg skulle utfärdas. ( 5 )

23.

Notarien avslog E.E:s begäran och motiverade det med att modern vid sin död hade hemvist i Tyskland, i den mening som avses i förordningen.

24.

E.E. väckte talan mot notariens beslut vid Kauno apylinkės teismas (distriktsdomstolen i staden Kaunas, Litauen). Den 29 januari 2018 slog den domstolen fast att även om E.E:s mor hade flyttat till Tyskland hade hon inte brutit banden med Litauen. Domstolen biföll därför talan, på grundval av skälighetsprincipen och principen om god tro, upphävde notariens beslut och ålade denne att upprätta den notariella handlingen.

25.

Notarien överklagade domen i första instans till Kauno apygardos teismas (regional domstol i staden Kaunas, Litauen), som den 26 april 2018 upphävde domen i första instans. Kauno apygardos teismas slog fast att i ett fall där den avlidnes hemvist är omtvistad kan endast en domstol fastställa att den avlidne hade hemvist i ursprungsstaten, och att det i det aktuella fallet inte fanns några uppgifter som tydde på att klaganden hade tagit upp denna fråga vid någon domstol. Kauno apygardos teismas slog fast att domstolen i första instans utan skäl hade följt allmänna principer när den upphävde notariens angripna beslut.

26.

E.E. överklagade Kauno apygardos teismas dom till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen), som har hänskjutit följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

27.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 4 februari 2019. De österrikiska, ungerska, litauiska, spanska och tjeckiska regeringarna samt kommissionen har yttrat sig i detta mål.

28.

En förhandling hölls den 16 januari 2020 i närvaro av företrädare för de litauiska och spanska regeringarna och Europeiska kommissionen.

29.

Jag ska till att börja med ta upp frågan huruvida en avliden person kan ha hemvist i flera medlemsstater (fråga 5). För att kunna besvara den, måste jag undersöka huruvida förordningen är tillämplig i förevarande mål.

30.

Jag ska därefter behandla frågan om arvsintyget (fråga 4), vilken i sin tur innebär att det behöver prövas huruvida den notarie som utfärdar det ska anses utgöra en domstol.

31.

Avslutningsvis ska jag ta upp frågan (fråga 6) om de litauiska domstolarnas behörighet och huruvida litauisk lag är tillämplig på arvet i fråga.

32.

Förordningen syftar till att undanröja ”hindren för fri rörlighet för de personer som för närvarande har svårt att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan”. ( 6 )

33.

Det finns ingen definition av begreppet ”arv med gränsöverskridande verkan” i förordningen och inte heller någon förteckning över faktorer som är spridda mellan olika medlemsstater och som kan göra det möjligt att med exakthet fastställa att det finns en sådan verkan. Jag anser att det ovan angivna syftet med förordningen talar för att en flexibel bedömning ska göras av detta begrepp, vilket innebär att det ska anses omfatta alla arv vars utformning (av arvlåtaren) eller handläggning (efter arvlåtarens död) stöter på hinder på grund av att det finns band med mer än en stat.

34.

Enligt kapitlen II och III i förordningen är den avlidnes hemvist vid sin död ( 7 ) det allmänna kriteriet för att fastställa den internationella behörigheten och lagvalsregelns anknytningsmoment. På grundval av denna uppgift ska det prövas huruvida arvet inte enbart är inhemskt på grund av att det finns en annan faktor i en annan stat än den avlidnes hemviststat.

35.

Beträffande frågan vilken denna ”andra faktor” skulle kunna vara, beskrivs i enskilda bestämmelser i förordningen fall med arv som berör mer än en stat och som, utan att vara uttömmande, ger vägledning för att kunna fastställa om arvet är gränsöverskridande. Var den avlidnes tillgångar, arvingar, testamentstagare eller andra nära släktingar finns, samt den avlidnes medborgarskap, är andra typiska uppgifter som kan beaktas.

36.

Tillämpningen av förordningen är inte dispositiv, vilket innebär att den inte är beroende av någon av parternas vilja. ( 8 ) Den är tvingande för alla rättsliga aktörer och de kan inte underlåta att tillämpa den om det mot bakgrund av bestämmelserna i förordningen slås fast att ett visst arv kan beröra mer än ett forum.

37.

Förordningen ger däremot de berörda personerna möjligheter att i viss mån mildra verkan av att det föreligger en gränsöverskridande situation.

38.

Bland annat ger artikel 22 i förordningen arvlåtaren möjlighet att när denne fortfarande är i livet ta initiativ till att mildra konsekvenserna av en hemvist i en stat som inte är den stat där de övriga faktorer som kan förutses vara relevanta för arvet är lokaliserade. Det kan emellertid bara göras inom den ram som förordningen erbjuder, nämligen under förutsättning att arvlåtaren är medborgare i den sistnämnda staten. I det fallet får arvlåtaren välja att lagstiftningen i den staten ska tillämpas.

39.

Ett sådant val innebär inte att arvet inte är internationellt, men de berörda parterna har på grundval av detta möjlighet att efter arvlåtarens död bestämma att domstolarna i samma stat ska ha internationell behörighet ( 9 ) (artikel 5 och följande artiklar i förordningen).

40.

Den hänskjutande domstolen undrar i korthet om den avlidne bara kan ha haft en hemvist, i den mening som avses i förordningen, eller om denne kan ha haft mer än en hemvist. ( 10 )

41.

Som jag tidigare har påpekat är hemvisten, med hänsyn till förordningens utformning, som regel det ”allmänna anknytningskriteriet” för att fastställa internationell behörighet och tillämplig lag. Jag anser att denna hemvist bara kan vara en enda och inte flera.

42.

Argumenten i skäl 37 i förordningen rörande förutsägbarhet, rättssäkerhet, undvikande av sinsemellan oförenliga beslut och behovet av att den tillämpliga lagen styr arvet i dess helhet för att undvika att det splittras, talar för att det bara ska finnas en hemvist. Skäl 27, enligt vilket reglerna i förordningen är tänkta att se till att den myndighet som handlägger arvet i de flesta fall kommer att tillämpa den egna lagstiftningen, talar också för detta.

43.

Det anges visserligen i förordningen att andra fall kan uppkomma då ”den avlidne har bott i flera stater eller rest från stat till stat utan att ha något mer permanent boende i någon av dessa”. ( 11 ) I sådana fall, vilka betecknas som komplicerade, kombinerar emellertid den lösning som föreslås olika faktorer vid den slutliga bedömningen av samtliga objektiva omständigheter, för att kunna fastställa vilken hemvisten var.

44.

Bestämmelserna i förordningen skulle förlora sin användbarhet för att lösa de problem som den är avsedd att lösa, om en person kunde ha hemvist i flera stater samtidigt. En sådan möjlighet skulle göra en stor del av bestämmelserna i själva förordningen meningslösa och där hänvisas dessutom upprepade gånger till hemvist i singular och inte i plural.

45.

Förordningen innehåller inte heller någon definition av vilken ”hemvisten” är i samband med ett gränsöverskridande arv. Där anges bara att den fastställda hemvisten bör ha en ”nära och stabil koppling” till en stat. ( 12 )

46.

Hemvist är ett självständigt unionsrättsligt begrepp, som inte hänvisar till vart och ett av de begrepp som används för att beteckna samma fenomen i de nationella rättsordningarna. Om så hade varit fallet skulle förordningens enhetliga tillämpning ha äventyrats och de myndigheter som har ansvar för att tillämpa den skulle ha kunnat ha olika uppfattningar.

47.

Även om det inte kan uteslutas att det går att använda sig av den definition av begreppet hemvist som används i andra unionsrättsliga bestämmelser, ska den platsen, vilken karaktäriseras av att den har en nära och stabil koppling till en stat, fastställas med beaktande av de specifika målen för denna förordning, ( 13 ) vilka anges i skäl 7.

48.

Rättstillämparen bör således fastställa den avlidnes sista hemvist med beaktande av detta och därmed mot bakgrund av de anvisningar som själva förordningen ger, och bara använda sig av andra anvisningar i andra hand.

49.

Även om förordningen inte definierar begreppet hemvist, innehåller skäl 23 och 24 användbara instruktioner för hur den ska fastställas. Till att börja med anges där att det vid fastställandet av hemvisten bör göras en helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet och vid tidpunkten för dödsfallet.

50.

Vid en sådan bedömning bör all relevant bevisning som är lagligt tillåten inhämtas. I detta sammanhang anser jag att det inte räcker med förklaringar från personer som berörs av arvet för att fastställa den avlidnes hemvist, även om dessa förklaringar är samstämmiga och avges inför en myndighet som är ansvarig för handläggningen av arvet och som inte utövar rättsliga funktioner (vilket jag ska återkomma till nedan).

51.

Den helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv som det hänvisas till i skäl 23, gör det möjligt att avgöra vilken av de situationer som beskrivs i detta och följande skäl som gör sig gällande för en viss avliden person.

52.

Den första situationen är den där de faktiska uppgifterna om bland annat hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i en stat har varit (objektiva faktorer), samt förhållandena vid vistelsen och skälen till denna (subjektiva faktorer), i sig visar att det finns en ”nära och stabil koppling” till den staten. ( 14 )

53.

Det är visserligen stabiliteten som undersöks i denna första fas av bedömningen, men jag anser inte att man ännu kan dra några slutgiltiga slutsatser rörande den avlidnes hemvist när denna stabilitet har fastställts. Det kan dessutom visa sig nödvändigt att bedöma omständigheter som motiverade den, ( 15 ) för att identifiera den ort där den avlidnes intressen vanligtvis hanterades.

54.

Även om unionslagstiftaren har prioriterat hemvistkriteriet, går det inte att bortse från individernas ökande rörlighet. Det är därför som den tid under vilken de vistas i en medlemsstat inte i sig är ett avgörande kriterium. Det lämpliga är att göra bedömningen i varje enskilt fall på ett sådant sätt att andra indikationer, rörande personens integrering i familjehänseende eller socialt hänseende eller hans närhet till platsen i fråga, bekräftar det resultat som den tidsmässiga faktorn indikerar.

55.

Den andra situationen beskrivs i skäl 24 i förordningen, och den avser den situation där det inte konstateras att den avlidne regelbundet eller varaktigt vistats i en viss bestämd stat. ( 16 ) Här finns två olika alternativ:

56.

I sådana fall kan en personlig (den avlidnes medborgarskap) eller en ekonomisk (den plats där han hade sina huvudsakliga tillgångar) faktor särskilt bidra till helhetsbedömningen av samtliga faktiska omständigheter.

57.

Jag anser att EU-domstolen mot bakgrund av den hänskjutande domstolens resonemang, bör understryka att den avlidnes medborgarskap eller den plats där hans tillgångar fanns är avgörande faktorer för att fastställa hans hemvist, i andra hand. Med andra ord bidrar helhetsbedömningen av de faktiska omständigheterna rörande stabiliteten i den avlidnes situation och motiveringen till den, till att få klarlagt om hans situation är ”komplicerad”, enligt formuleringen i skäl 24.

58.

Denna bedömning måste göras innan man ser till den avlidnes medborgarskap och till var hans huvudsakliga tillgångar finns, och den utgör ett undantag i det system som förordningen har infört för att garantera rättssäkerheten. ( 17 )

59.

Jag vill avslutningsvis erinra om att det i skäl 25 in fine i förordningen, vad beträffar fastställandet av tillämplig lag, anges att den avlidnes ”uppenbart närmare anknytning” till en annan rättsordning än rättsordningen där han hade sin senaste hemvist inte bör användas som ett kompletterande anknytningskriterium, även om det är komplicerat att fastställa var den senaste hemvisten var. ( 18 ) Jag anser att detta tydligt visar att det inte går att undvika att fastställa en hemvist, hur svårt det än är.

60.

Den hänskjutande domstolen påpekar att uppgifterna om den avlidnes hemvist ”är otydliga i handlingarna i målet eller är omtvistade”. ( 19 ) Den tycks således inte anse att domstolen i första instans eller appellationsdomstolen har avgjort denna fråga.

61.

Om så är fallet handlar det här mer om avsaknaden av information än om tvivel på grund av samtidiga motstridiga uppgifter som gör att det inte med säkerhet går att fastställa vilken den senaste hemvisten var.

62.

Om det i målet vid Lietuvos Aukščiausiasis Teismas inte är möjligt att få fram ytterligare bedömningsunderlag, måste målet avgöras på det underlag som finns, eftersom det inte går att behandla arvet och samtidigt lämna denna fråga öppen. Om tvivlen rörande denna punkt inte kan skingras, kan man i sista hand använda sig av det andra av de fall som beskrivs i skäl 24 i förordningen. Den avlidnes medborgarskap och platsen för de huvudsakliga tillgångarna som ingår i kvarlåtenskapen betonas då starkare vid helhetsbedömningen av samtliga objektiva omständigheter.

63.

Den hänskjutande domstolen vill veta om ett arv kan betecknas som rent inhemskt när det inte råder någon visshet om den avlidnes senaste hemvist, men de övriga kända faktorerna (som berör arvet) sammanstrålar i en enda jurisdiktion (den litauiska). Om så är fallet ska förordningen inte tillämpas.

64.

Som jag tidigare har påpekat är tillämpningen av förordningen inte dispositiv. Denna utgångspunkt innebär att den rättsliga betydelsen av vissa förklaringar eller ageranden, exempelvis från den avlidnes makes sida (som har uppgett att han inte har något intresse i arvet och inte motsätter sig att det handläggs i Litauen), regleras i förordningen om den är tillämplig, eller i något annat regelverk om den inte är det.

65.

Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att uttala sig rörande denna punkt, är det svårt att bortse från det aktuella arvets gränsöverskridande verkan, mot bakgrund av att en av de möjliga arvingarna finns i Tyskland, den andra arvingen och kvarlåtenskapen finns i Litauen och den avlidne hade sin senaste hemvist i en av dessa stater (sannolikt i Tyskland, där hon uppgav att hon bodde då hon upprättade testamente). Det skulle innebära att förordningen är tillämplig på detta arv.

66.

Ett svar som skulle göra förordningens tillämplighet avhängig beslut av var och en av parterna rörande aspekter av arvet som berör denne skulle skapa en enormt osäker situation. Däremot kan sådana beslut bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i förordningen, när man väl har valt att tillämpa den.

67.

Den fjärde tolkningsfrågan bygger på antagandet att litauiska notarier inte är att betrakta som ”domstolar”, i den mening som avses i förordningen. Den hänskjutande domstolen vill på grundval av detta antagande veta huruvida dessa notarier har rätt att utfärda arvsintyg ”utan att följa allmänna behörighetsregler”

68.

Den andra delen av den frågan handlar om huruvida arvsintyg ska anses utgöra ”officiella handlingar” i den mening som avses i förordningen.

69.

I förordningen definieras begreppet domstol i artikel 3.2. Det begreppet innefattar rättsliga myndigheter och andra rättstillämpare som har behörighet i arvsfrågor.

70.

Unionslagstiftaren, som är medveten om att det finns olika modeller för att fördela behörigheten för handläggning av arvsfrågor i medlemsstaterna, har fört in denna uppgift i förordningen. ( 20 ) Detta visar att systemet är avsett att vara neutralt, i linje med andra tidigare instrument, i vilka begreppet domstol har definierats, direkt eller genom tolkning, med hjälp av en kombination av ett institutionellt eller organisatoriskt perspektiv och ett funktionellt synsätt.

71.

Domstolen har i ett sammanhang som liknar det här aktuella slagit fast att ”utövandet av rättsliga funktioner innebär att ha behörighet att avgöra eventuella tvister mellan parterna”. ( 21 )

72.

I domen WB stödde sig domstolen för det första på sin tolkning av begreppet dom, gjord inom ramen för 1968 års Brysselkonvention med avseende på en förlikning inför domstol och dess kvalificering i kapitlet om erkännande och verkställighet av domar i den konventionen. För det andra återknöt den till sin tidigare praxis med avseende på artikel 267 FEUF.

73.

Mot bakgrund av dessa uppgifter slog domstolen i domen WB fast att en notarius publicus som bara får upprätta arvsintyg på enhällig begäran av samtliga parter i förfarandet, varvid domstolarnas befogenheter i avsaknad av parternas samtycke bibehålls, inte ska anses utgöra en ”domstol”. ( 22 )

74.

Om en icke-rättslig myndighet (eller en rättstillämpare) betecknas som en ”domstol”, i den mening som avses i förordningen, får det två konsekvenser, varav den ena rör den internationella behörigheten och den andra rör systemet för spridning av resultatet av dess verksamhet.

75.

Då en icke-rättslig myndighet (eller en rättstillämpare) handlar som en ”domstol”, och bara då, omfattas den av förordningens regler om internationell behörighet. ( 23 ) Därigenom säkerställs det att dess åtgärder uppfyller målet om närhet mellan myndigheten och arvet, vilket krävs för en god rättstillämpning, och målet att undvika att arvet splittras i sak. ( 24 )

76.

I andra fall omfattas notarien inte av reglerna om internationell behörighet i förordningen. I förlängningen ska notarien heller inte fastställa om domstolarna i den domkrets där denne verkar har allmän behörighet för att i ett andra steg besluta om sin egen behörighet, i egenskap av notarie, i enlighet med geografiska fördelningen enligt domstolslandets lag.

77.

Den hänskjutande domstolen ( 25 ) tycks tolka förordningen så, att notarien inte bör utfärda ett nationellt arvsintyg om domstolarna i det rättssystem där denne är verksam saknar internationell behörighet enligt förordningen. Den österrikiska och den ungerska regeringen instämmer i denna uppfattning och dess innehåll kommenterades vid förhandlingen.

78.

En sådan tolkning skulle visserligen säkerställa en sammanhållen behandling av ett arv som har anknytning till flera rättsordningar. Enligt artikel 64 i förordningen är det dessutom den relevanta regeln när man ansöker om ett europeiskt arvsintyg, Men förordningen föreskriver den inte när ansökan avser ett nationellt intyg.

79.

I skäl 32 i förordningen anges att målet om ett sammanhållet förfarande kombineras med målet att underlätta för arvingarna. Detta framgår av bestämmelser som artikel 13. Att icke-rättsliga myndigheter (till exempel notarier som inte har rättsliga funktioner) i olika medlemsstater utfärdar handlingar om arvingar eller deras rättigheter, bör inte leda till en splittring av arvet vad beträffar det materiella resultatet, eftersom alla tillämpar samma lag.

80.

En mångfald av intyg ger däremot naturligtvis upphov till en splittring, när det gäller handläggningen av arvet, men denna (oundvikliga) risk godtas i förordningen, som beskriver den i skäl 36 och hänvisar till en frivillig överenskommelse mellan parterna om hur de ska förfara som en möjlig lösning. Om parterna inte kan enas – och det således föreligger en tvist – krävs ett ingripande av en domstol. En behörig domstol har sista ordet enligt förordningen.

81.

Av den information som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit, vilken bekräftades vid förhandlingen, framgår att en litauisk notarie saknar behörighet att pröva tvister mellan parterna. Notarien saknar behörighet att fastställa faktiska omständigheter som inte är klara och uppenbara och att uttala sig rörande tvistiga omständigheter. När det råder tvivel om testamentets innehåll får notarien inte klargöra det och inte heller godta den tolkning som en av arvingarna erbjuder. Inte heller får notarien, vid oenighet mellan arvingarna, avgöra vilken tolkning av testamentet som avspeglar den avlidnes verkliga vilja.

82.

Vid tvist eller oklarhet ska notarien avstå från att fatta beslut, och det är i stället domstolen som ska göra det. Det är under alla förhållanden de rättsliga myndigheterna som ska avgöra tvister om var arvsförfarandet ska inledas, testamentets giltighet, dess verkställighet, boutredningen m.m. ( 26 )

83.

Av denna information (som den hänskjutande domstolen bör bekräfta) följer att en litauisk notaries utfärdande av ett nationellt arvsintyg inte innebär att denne utövar rättsliga funktioner. En sådan notarie är således inte att betrakta som en ”domstol” enligt artikel 3.2 i förordning nr 650/2012.

84.

Det innebär att en litauisk notarie inte omfattas av förordningens regler om internationell behörighet och inte heller är beroende av huruvida de litauiska domstolarna enligt dessa regler har behörighet att avgöra en arvstvist.

85.

Den hänskjutande domstolen vill veta om det intyg som den litauiska notarien utfärdar är en ”officiell handling” i den mening som avses i förordningen, som får rättsverkan i andra medlemsstater. ( 27 )

86.

Vad beträffar begreppet ”officiell handling”, som definieras i artikel 3.1 i) i förordningen, har domstolen uttalat sig om det vid flera tillfällen, bland annat nyligen i domen WB. ( 28 ) Även vad som avses med begreppet äkthet och vad det omfattar, vilket är en central del i en officiell handling, beskrivs i förordningen och har prövats av domstolen i samma dom. ( 29 )

87.

Mot bakgrund av denna rättspraxis och den information som finns att tillgå, ( 30 ) tycks det intyg som den litauiske notarien utfärdar uppfylla villkoren för att det ska betecknas som en ”officiell handling” i den mening som avses i förordningen, eftersom

88.

Även här ankommer det på den hänskjutande domstolen, vars kännedom om den nationella rätten gör den bättre skickad att pröva detta, att slutgiltigt avgöra denna fråga. Om den finner att intyget är en äkta handling, bör dess beviskraft godtas i andra medlemsstater, i enlighet med artikel 59.1 i förordningen.

89.

Den hänskjutande domstolen ställer i själva verket två frågor som hänger samman med varandra och som utgår från de omständigheter som beskrivs i dess beslut att begära förhandsavgörande. Den vill veta om dessa omständigheter innebär att parterna ”avtalade om att domstolarna i Litauen skulle vara behöriga och att litauisk rätt skulle tillämpas”.

90.

Svaret kräver således en tolkning av artikel 22.2 i förordningen. Mot bakgrund av att testamentet upprättades före den 17 augusti 2015, ska jag även beakta övergångsbestämmelserna i förordningen.

91.

I artikel 5.1 i förordningen föreskrivs att när den avlidne har valt att lagen i en medlemsstat ska tillämpas på arvet, får de berörda parterna avtala om att en domstol eller domstolarna i den medlemsstaten ska ha exklusiv behörighet, på vissa villkor. I artikel 7 c anges det att valet får utsträckas så att parterna i målet uttryckligen kan acceptera att den domstol vid vilken talan väckts är behörig. I beslutet att begära förhandsavgörande efterfrågar den hänskjutande domstolen även en tolkning av dessa bestämmelser.

92.

Säkerställandet av rätten att fritt välja tillämplig lag beträffande arv är ett av de viktigaste inslagen i förordningen. För att valet ska vara giltigt ska emellertid vissa subjektiva, objektiva och formella villkor vara uppfyllda.

93.

Rätten att välja tillkommer av uppenbara skäl enbart arvlåtaren. Enligt artikel 22.1 får denne enbart välja lagen i den stat där han eller hon är medborgare. ( 32 )

94.

För att säkerställa att det har funnits en vilja att välja och ett tydligt syfte, föreskriver artikel 22.2 i förordningen vissa formella villkor, nämligen att lagvalet uttryckligen ska anges i en förklaring i form av ett förordnande om kvarlåtenskap eller framgå av villkoren i ett sådant. Det sistnämnda alternativet är det som ger upphov till störst svårigheter i praktiken.

95.

För att avgöra om det skett ett lagval beträffande arv krävs det särskild omsorg, för att säkerställa iakttagandet av en individs (den avlidnes) vilja, som per definition varken kan bekräfta eller invända mot den när arvsförfarandet inleds.

96.

På grund av detta och på grund av de ovannämnda formella villkoren, anser jag att arvlåtarens val av tillämplig lag inte kan härledas från uppgifter som inte finns med i själva det testamentariska förordnandet. Detta gäller i än högre grad när det har utfärdats inför notarie och det därmed har förekommit (eller kan antas ha förekommit) rådgivning om vilken lag som ska tillämpas på arvet.

97.

Uppgifter som inte finns med i det testamentariska förordnandet (exempelvis att den avlidne rest till ett visst land för att upprätta testamente, den medverkande myndighetens nationalitet eller vilken rättsordning som ger den behörighet) är således inte avgörande. I förekommande fall kan de användas som underordnade argument, det vill säga argument som ligger till grund för slutsatsen om huruvida det skett ett lagval eller inte, till följd av själva det testamentariska förordnandet.

98.

Beträffande det sistnämnda kan valet av lag enligt skäl 39 i förordningen anses ”framgå av ett sådant förordnande om kvarlåtenskap om den avlidne… i sitt förordnande hänvisat till särskilda bestämmelser i lagen i den stat där denne var medborgare eller om denne på annat sätt omnämnt den lagen”.

99.

Denna konsekvens är i stor utsträckning beroende av vilka särskilda bestämmelser som denne hänvisat till. En jämförelse med lagen i den stat där den avlidne hade hemvist, vilken ska tillämpas om inget val har gjorts, är nödvändig för att fastställa i vilken mån dessa bestämmelser som det hänvisats till bara är utmärkande för den ifrågavarande rättsordningen.

100.

Det kan emellertid förhålla sig annorlunda än på ovan beskrivna vis om ett testamente har upprättats före det datum då förordningen blev fullt tillämplig.

101.

I artikel 83 finns övergångsbestämmelser för testamentariska förordnanden som har gjorts före den 17 augusti 2015. Syftet med dem är att de inte ska påverkas av lagändringar som skett efter den tidpunkt då arvlåtaren förordnade om sin kvarlåtenskap.

102.

Grundat på syftet att bevara testatorns vilja, regleras i artikel 83.2 giltigheten av ett val av lag, medborgarsstatens eller annan, som gjorts före den 17 augusti 2015 (om arvlåtaren avlider den dagen eller därefter). Detta val ska vara giltigt om villkoren i kapitel III i förordningen är uppfyllda, eller de villkor som var gällande när valet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där den avlidne var medborgare.

103.

I artikel 83.4 i förordningen föreskrivs det att om ett förordnande om kvarlåtenskap som gjordes före den 17 augusti 2015 är giltigt ”i enlighet med den lag som den avlidne kunde ha valt i enlighet med denna förordning ska den lagen anses ha valts som den lag som är tillämplig på arvet”.

104.

Den fiktion som skapas i den bestämmelsen innebär att det inte finns något behov av att utreda huruvida det skett ett lagval i ett testamente som upprättats före den 17 augusti 2015, när det inte uppenbart framgår av innehållet (om så är fallet ska artikel 83.2 tillämpas), naturligtvis under förutsättning att det villkor som föreskrivs i den bestämmelsen är uppfyllt.

105.

Det är oomtvistat att testamentet upprättades inför notarie i Litauen den 4 juli 2013. Vid den tidpunkten hade arvet redan utländska inslag som var kända av testatorn, nämligen hennes litauiska medborgarskap, hennes stadigvarande boende i Tyskland, hennes tillgångar i Litauen och att hennes make och hennes son hade olika medborgarskap.

106.

Vid den tidpunkten hade förordningen dessutom redan trätt i kraft. Ett uttryckligt val av lag, eller ett val som kan härledas från villkoren i det testamentariska förordnandet, skulle ha varit möjligt med stöd av artikel 83.2.

107.

Om testamentet är giltigt enligt lagen i den stat där testatorn var medborgare vid tidpunkten för upprättandet, eller vid tidpunkten för hennes död, gör artikel 83.4 det under alla förhållanden möjligt att utan vidare använda sig av fiktionen att det i själva verket var den lagen som valdes.

108.

Den internationella behörigheten för att pröva olika aspekter rörande ett arv med gränsöverskridande inslag, tillkommer enligt artikel 4 i förordningen uteslutande domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död.

109.

Det förutsätts att det finns ett starkt samband mellan dessa domstolar och de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen, samt de berörda personerna. Eftersom tillämplig lag är lagen i den stat där den avlidne hade sin senaste hemvist, om ingen annan lag har valts, föreligger det även ett automatiskt samband mellan behörig domstol och tillämplig lag. Båda dessa är centrala mål med förordningen, vilket framgår av skäl 23 och skäl 27.

110.

Den ökande rörligheten för personer, samt möjligheten att välja att medborgarskapsstatens lag ska tillämpas på det framtida arvet, äventyrar, eller utgör direkt hinder för, de ovannämnda målen. Unionslagstiftaren är medveten om detta och har antagit regler om internationell behörighet som, på vissa villkor, ersätter regeln i artikel 4 i förordningen.

111.

En av dessa regler är den som erbjuder personer som berörs av arvet en möjlighet att ge domstolarna i den stat där den avlidne var medborgare behörighet, när den avlidne har valt att lagen i den staten ska tillämpas.

112.

Frågan är om en sådan möjlighet som står till buds för de berörda parterna och som, som nämnts, förutsätter att den avlidne dessförinnan har gjort ett lagval, även föreligger när det inte råder visshet om huruvida det skett ett uttryckligt val, men när lagen i den stat där den avlidne var medborgare ska tillämpas som en följd av den fiktion som föreskrivs i artikel 83.4 i förordningen (för testamenten som upprättades före den 17 augusti 2015).

113.

Jag anser att den frågan ska besvaras jakande. En formalistisk tolkning av förordningen bör undvikas (även om den hela tiden hänvisar till den lag som den avlidne ”har valt”) och i stället bör den myndighet som bäst känner till den tillämpliga materiella lagstiftningen ges behörighet. Jag anser att denna lösning är den som bäst överensstämmer med det mål som anges i skäl 27 i förordningen.

114.

När den lag som har valts av den avlidne att tillämpas på arvet är lagen i en medlemsstat, föreskrivs det i artikel 5 att de berörda parterna får avtala om att en domstol i den medlemsstaten ska ha exklusiv behörighet att pröva alla arvsfrågor.

115.

Ett sådant avtal om val av domstol ska emellertid uppfylla vissa stränga formella villkor, enligt punkt 2 i samma artikel. Syftet är att på så sätt säkerställa att den som ingår ett avtal om exklusiv behörighet känner till dess innehåll, ger sitt samtycke och är medveten om konsekvenserna, nämligen att de valda domstolarna ska vara behöriga i stället för domstolarna på den ort där den avlidne hade sin senaste hemvist.

116.

Artikel 7 c i förordningen föreskriver också att det förutsätter att parterna i målet (det bör uppfattas som att det rör sig om ett pågående mål) uttryckligen har accepterat att den domstol vid vilken talan väckts är behörig. Artikel 9 utsträcker behörigheten för den domstol som valts genom avtal, och där målet redan är anhängigt, till att omfatta parter i målet som inte var parter i avtalet, om de går i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet.

117.

Det finns inga andra möjligheter att ge behörighet enligt förordningen. Att en berörd part som har delgetts att ett arvsförfarande har inletts inte går i svaromål, innebär inte att han eller hon underförstått godtar domstolens behörighet. En förklaring som en berörd part avger utanför varje förfarande rörande hans eller hennes rättigheter och skyldigheter med avseende på arvet får inte heller någon sådan verkan.

118.

Unionslagstiftaren föreskriver inte lika stränga formella villkor i artikel 5 som i artikel 7. I det sistnämnda fallet finns det ett pågående mål. De parter som ska medverka i det och som vid den tidpunkten godtar att den domstol där talan har väckts är behörig, har haft tillgång till alla uppgifter som är relevanta för att deras samtycke ska anses ha varit informerat.

119.

Godtagandet av behörigheten måste emellertid vara uttryckligt, för att undanröja alla tvivel om att det faktiskt har skett. Det ankommer på den nationella lagstiftaren att föreskriva andra tidsmässiga och formella villkor för att göra godtagandet gällande i det mål som har inletts, med iakttagande av principerna om effektivitet och likvärdighet.

120.

Att döma av den hänskjutande domstolens uppgifter tycks det inte ha funnits något avtal mellan parterna om att de litauiska domstolarna skulle vara behöriga. Det finns emellertid ensidiga förklaringar från den avlidna kvinnans make, avgivna i Tyskland, i vilka denne uttryckt sin avsikt att avstå från alla arvsanspråk, samtyckt till att de litauiska myndigheterna skulle vara behöriga och avböjt att infinna sig och delta i det pågående förfarandet i den staten.

121.

Det är endast den andra av dessa förklaringar som är av intresse, i den mån den kan motsvara den situation som beskrivs i artikel 7 c i förordningen. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet, mot bakgrund av innehållet i förklaringen och i synnerhet omfattningen av det samtycke som kommer till uttryck där. Den bör dessutom pröva huruvida de övriga tidsmässiga och formella villkor som föreskrivs i litauisk lag är uppfyllda för att en förklaring av det här slaget ska få till följd att domstolen ges behörighet i de pågående förfarandena.

122.

Vad beträffar behörigheten genom avtal mellan parterna, anser jag att det är påkallat att erinra om att förordningen inte ska tolkas på ett sådant sätt att det hindrar att parterna gör upp arvsfrågan i godo utanför domstol, i en medlemsstat som de har valt, om det är möjligt enligt lagen i den medlemsstaten. Denna möjlighet bör stå till buds, även om den lag som är tillämplig på arvet inte är lagen i den staten. Detta kriterium, som kommer till tydligt uttryck i skäl 29 i förordningen, kan vara användbart för den hänskjutande domstolen.

123.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska lämna följande svar till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen):