FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 5 oktober 2009

Förenade målen T‑40/07 P och T‑62/07 P

José António de Brito Sequeira Carvalho

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

och

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

José António de Brito Sequeira Carvalho

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Ledighet – Sjukledighet – Beslut att ex officio bevilja sjukledighet – Beslut att ex officio förlänga sjukledigheten – Ny läkarundersökning före tjänstetillträdet – Personaldomstolens behörighet – Ändring av tvisteföremålet”

Saken: Överklagande av den dom som meddelades av personaldomstolen (tredje avdelningen) den 13 december 2006 i mål F-17/05 de Brito Sequiera Carvalho mot kommissionen (REGP 2006, s. I‑A‑1‑149 och II‑A‑1‑577) med yrkande om upphävande av den domen.

Avgörande: Överklagandet i mål T‑40/07 P ogillas. José António de Brito Sequeira Carvalho ska i mål T‑40/07 P bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnader i förevarande instans. Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 13 december 2006 i mål F‑17/05, de Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen (REGP, s. I‑A‑1‑149 och II‑A‑1‑577) upphävs i den del den innebär en ogiltigförklaring av beslutet av den 13 juli 2004 och de beslut, som fattades efter beslutet den 22 september 2004, att ex officio förlänga sjukledigheten. Talan som väckts av José António de Brito Sequeira Carvalho vid personaldomstolen i mål F‑17/05 avvisas i den del den avser beslutet av den 13 juli 2004 och de beslut, som fattades efter beslutet av den 22 september 2004, att ex officio förlänga sjukledigheten. Överklagandet i mål T‑62/07 P ogillas i övriga delar. José António de Brito Sequeira Carvalho ska bära hälften av sina rättegångskostnader i mål T‑62/07 P, hänförliga till såväl personaldomstolen som förevarande instans. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och hälften av José António de Brito Sequeira Carvalhos rättegångskostnader i mål T‑62/07 P, hänförliga till såväl personaldomstolen som förevarande instans.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Beslut som rör tjänstemannens administrativa ställning – Beaktande av omständigheter som inte framgår av handlingarna i tjänstemannens personalakt men som tidigare bringats till hans kännedom – Lagenlighet – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 26 första stycket)

2.      Förfarande – Åtgärder för processledning – Skriftliga frågor till parterna – Tvistens utgång påverkas inte automatiskt

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artiklarna 49, 64 och 65; rådets beslut 2004/752, artikel 3.4)

3.      Förfarande – Företeende av bevisning – Frist – Bevisning som åberopats för sent

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 48.1)

4.      Förfarande – Begäran om åtgärder för bevisupptagning – Företeende efter att det muntliga förfarandet har avslutats – Begäran om att det muntliga förfarandet ska återupptas

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 62)

5.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativa klagomål – Tidsfrister – Utgör tvingande rätt

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

6.      Institutionernas rättsakter – Giltighetspresumtion – Rättsakt som är en nullitet – Begrepp

(Artikel 249 EG)

7.      Tjänstemän – Tillsättningsmyndigheten – Befogenheter – Utövande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 2)

8.      Tjänstemän – Talan – Grunder – Maktmissbruk

9.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativa klagomål – Tidsfrister – Utgången frist – Ursäktligt misstag

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.       Att svarandeinstitutionen uppfyller sin skyldighet enligt artikel 26 i tjänsteföreskrifterna att överlämna den berörda tjänstemannens hela personalakt utgör inte en förutsättning för att gemenskapsdomstolen lagligen ska kunna ta ställning till tjänstemannens talan. Gemenskapsdomstolen är ensam behörig att avgöra om det är lämpligt att vidta åtgärder för processledning eller bevisupptagning.

Artikel 26 första stycket i tjänsteföreskrifterna syftar till att säkerställa tjänstemannens rätt till försvar genom att undvika att de beslut som administrationen fattar och som påverkar hans administrativa ställning och hans karriär grundas på sådana omständigheter beträffande hans kompetens, prestationsförmåga eller uppförande som inte nämns i hans personalakt. Ett beslut som grundar sig på sådana omständigheter strider således mot garantierna i tjänsteföreskrifterna och måste ogiltigförklaras på grund av att det har fattats till följd av att rättsstridigt förfarande.

Endast den omständigheten att de handlingar som avses i artikel 26 i tjänsteföreskrifterna inte har lagts till personalakten, utgör dock inte någon grund för att ogiltigförklara ett beslut, såvida handlingarna faktiskt har bringats till den berörda personens kännedom. Principen att handlingar beträffande en tjänstemans kompetens, prestationsförmåga eller uppförande inte kan göras gällande mot honom gäller nämligen bara de handlingar som inte tidigare delgetts honom och inte handlingar vilka, även om de delgetts den berörda personen, ännu inte lagts till dennes personalakt. Institutionen kan alltså inte redan av det skälet att handlingarna inte har lagts till den berörda personens personalakt hindras från att fatta ett beslut i tjänstens intresse på grundval av handlingar som dessförinnan har delgetts nämnda person. Härav följer att en institution åsidosätter artikel 26 i tjänsteföreskrifterna och tjänstemannens rätt till försvar om den fattar ett beslut som går honom emot utan att dessförinnan ha underrättat honom om de faktiska omständigheter, som inte nämns i personalakten, som utgör grunden för detta beslut. Det ska härvid påpekas att endast det faktum att den berörda tjänstemannen har fått kännedom om dessa omständigheter inte kan anses visa att tjänstemannen gavs möjlighet att på ett verksamt sätt försvara sina intressen innan det beslut som går honom emot fattades så att tjänstemannens rätt till försvar har garanterats. Institutioner måste också, med alla medel, visa att den dessförinnan låtit tjänstemannen förstå att de ifrågavarande faktiska omständigheterna kunde utgöra grund för det beslut som går honom emot, trots att de inte lagts till hans personalakt. I annat fall kan den underrättelse som krävs enligt artikel 26 i tjänsteföreskrifterna inte anses ha skett.

(se punkterna 91–94)

Hänvisning till förstainstansrätten den 13 december 2005, T‑155/03, T‑157/03 och T‑331/03, Cwik mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑411 och II‑1865, punkterna 50 och 51, och där angiven rättspraxis, och punkt 52; förstainstansrätten den 28 november 2006, T‑47/04, Milbert m.fl. mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑281 och II‑A‑2‑1455, punkt 83

2.      Det står personaldomstolen fritt att besluta att ställa skriftliga frågor till parterna. Rätten kan nämligen när som helst under rättegången besluta om sådana åtgärder för processledning och bevisupptagning som avses i artiklarna 64 och 65 i förstainstansrättens rättegångsregler. Att rätten utnyttjar denna möjlighet påverkar emellertid inte automatiskt tvistens utgång, eftersom personaldomstolen är ensam behörig att besluta vilket värde som ska tillmätas olika faktiska omständigheter och bevisning som tillställts rätten eller som den själv insamlat.

(se punkt 105)

Hänvisning till domstolen den 29 oktober 2004, C‑360/02 P, Ripa di Meana mot Parlamentet, REG 2004, s. I‑10339, punkt 28

3.      När det gäller ett undantag från de bestämmelser som reglerar åberopande av bevisning föreskrivs i artikel 48.1 i förstainstansrättens rättegångsregler en skyldighet för parterna att ange skälen till varför de inte åberopat sin bevisning tidigare. En sådan skyldighet innebär att gemenskapsdomstolen är behörig att pröva huruvida skälen för att bevisningen inte har åberopats tidigare är välgrundade och, om så är fallet, innehållet i den åberopade bevisningen, liksom att avvisa bevisningen, om begäran saknar grund. Detsamma gäller, a fortiori, avseende bevisning som åberopas sedan dupliken inlämnats.

(se punkt 115)

Hänvisning till domstolen 14 april 2005, M mot domstolen, C‑243/04 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 33

4.      Efter det att det muntliga förfarandet har avslutats kan en part hemställa om vidtagande av processledningsåtgärder bara om förstainstansrätten beslutar att återuppta det muntliga förfarandet. Personaldomstolen, som enligt artikel 62 i förstainstansrättens rättegångsregler har ett utrymme för skönsmässig bedömning på detta område, är skyldig att bifalla en ansökan om återupptagande av det muntliga förfarandet endast om den berörda parten grundar sig på faktiska omständigheter som kan ha avgörande inverkan på tvistens utgång och som parten inte kunnat göra gällande innan det muntliga förfarandet avslutades.

(se punkt 131)

Hänvisning till domstolen den 8 juli 1999, C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. II‑4287, punkterna 126 och 128; domstolen 27 april 2006, L mot kommissionen, C‑230/05 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 68

5.      Den frist på tre månader för att anföra klagomål mot ett beslut som går den berörda personen emot och den frist på tre månader för att överklaga ett uttryckligt eller tyst avslag på klagomålet, som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, utgör tvingande rätt och är inte något som parterna eller domstolen kan råda över, eftersom de fastställts för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsförhållanden. Dessa frister ska tillämpas vid varje ifrågasättande av en rättsakt som kan bli föremål för gemenskapsdomstolens prövning, oavsett rättsaktens art. I artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna görs nämligen, när det gäller villkoren för att ta upp ett klagomål eller en talan till prövning, ingen skillnad utifrån hur allvarligt det fel är som rättsakten är behäftad med.

(se punkterna 145 och 146)

Hänvisning till domstolen 6 december 2001, Reyna González del Valle mot kommissionen, C‑219/01 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 10; domstolen den 18 januari 2007, C‑229/05 P, PKK och KNK mot rådet, REG 2007, s. I‑439, punkt 101; förstainstansrätten 28 mars 2001, Reyna González del Valle mot kommissionen, T‑130/00, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 39; förstainstansrätten den 8 mars 2006, T‑289/04, Lantzoni mot domstolen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑39 och II‑A‑2‑171, punkterna 40 och 41; förstainstansrätten 25 oktober 2007, Estaser El Mareny mot kommissionen, T‑274/06, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 40

6.      Gemenskapsinstitutionernas rättsakter presumeras i princip vara lagenliga och därmed ger upphov till rättsverkningar, även om de är behäftade med fel, så länge de inte har ogiltigförklarats eller återkallats. Med undantag från denna princip ska dock rättsakter som är behäftade med fel som är så uppenbart grova att de inte kan tolereras av gemenskapens rättsordning anses sakna all rättsverkan, även tillfällig sådan, det vill säga de skall rättsligt betraktas som nulliteter. Detta undantag syftar till att bevara jämvikten mellan två grundläggande, men ibland motstridiga, krav som en rättsordning har att uppfylla, nämligen stabila rättsförhållanden och lagenlighet. Följderna av att en rättsakt från någon av institutionerna förklaras utgöra en nullitet är så allvarliga att det förutsätts att en sådan förklaring av rättssäkerhetsskäl förbehålls ytterst extrema fall. Detta är inte aktuellt i en situation där bristande behörighet och formfel bestående i underlåtenhet att uppfylla motiveringsskyldigheten med avseende på beslutet, kan inte anses vara så uppenbart allvarligt att beslutet ska anses utgöra en nullitet i juridiskt hänseende.

(se punkterna 150–153)

Hänvisning till domstolen den 15 juni 1994, C‑137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl., REG 1994, s. I‑2555, punkterna 48–50; domstolen den 8 juli 1999, C‑245/92 P, Chemie Linz mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4643, punkterna 93–95; domstolen den 5 oktober 2004, C‑475/01, kommissionen mot Grekland, REG 2004, s. I‑8923, punkterna 18–20

7.      En vidaredelegering eller en avvikelse från den fördelning av befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten enligt tjänsteföreskrifterna kan medföra att den åtgärd som administrationen vidtagit är en nullitet endast om en sådan vidaredelegering eller avvikelse innebär risk för att en av de garantier som tillkommer tjänstemännen enligt tjänsteföreskrifterna kränks eller reglerna om god förvaltning i personalfrågor åsidosätts. Ett beslut som kommissionen fattar med stöd av artikel 2 i tjänsteföreskrifterna innebär nämligen snarare en fördelning av ärendena på kommissionens tjänstegrenar än att en strikt fördelning som, om den inte iakttas, leder till att rättsakter som antas utanför den utstakade ramen utgör nulliteter.

(se punkt 155)

Hänvisning till förstainstansrätten den 15 september 1998, T‑23/96, De Persio mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑483 och II‑1413, punkt 111; förstainstansrätten den 7 februari 2007, Caló mot kommissionen, T‑118/04 och T‑134/04, REGP 2007, s I‑A‑0000 och II‑0000, punkterna 68 och 71

8.      Begreppet maktmissbruk har en mycket specifik innebörd och avser det förhållandet att en administrativ myndighet har använt sin behörighet för ett annat syfte än det för vilket myndigheten erhållit behörigheten. Ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att det har antagits för att uppnå andra mål än de som har angetts.

Det räcker i detta avseende inte att åberopa vissa faktiska omständigheter till stöd för anförda påståenden utan det krävs dessutom att tillräckligt exakta, objektiva och samstämmiga uppgifter tillhandahålls till stöd för dessa påståenden. I annat fall kan det nämligen inte ifrågasättas att den ifrågavarande institutionens påståenden är materiellt korrekta.

(se punkterna 172 och 173)

Hänvisning till förstainstansrätten den 5 juli 2000, T‑111/99, Samper mot parlamentet, REGP 2000, s. I‑A‑135 och II‑611, punkt 64; förstainstansrätten den 19 september 2001, T‑152/00, E mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑179 och II‑813, punkt 69; ovannämnda målet Cwik mot kommissionen, punkterna 179 och 180; förstainstansrätten 2 december 2008, Karatzoglou mot AER, T‑471/04, REGP 2008, s. I‑A‑0000 och II‑0000, punkterna 49 och 50

9.      Begreppet ursäktligt misstag ska tolkas restriktivt och kan endast avse särskilda omständigheter, såsom att institutionernas handlande i sig självt eller i avgörande utsträckning har kunnat framkalla en ursäktlig villfarelse hos en enskild person som varit i god tro och som visat prov på den omsorg som kan krävas av en normalt underrättad aktör. Med hänsyn till att begreppet ursäktligt misstag utgör ett undantag från regeln om att ett klagomål eller en talan ska avvisas om de tvingande fristerna för att anföra klagomål eller väcka talan har försuttits, måste en part som önskar utnyttja detta undantag åberopa att det föreligger ett ursäktligt misstag och bevisa att förutsättningarna härför är uppfyllda. Domstolen får inte ex officio fastställa att ett sådant misstag föreligger.

Även om ett ursäktligt misstag kan leda till att fristen förlängs och att ett klagomål eller ett överklagande därigenom kan tas upp till prövning trots att fristerna i artikel 90.2 eller artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna inte har försuttits, kan nämnda misstag inte leda till att en sökande inte behöver inleda det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna – vilket förfarande utgör en uttrycklig förutsättning för att en talan enligt artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna ska tas upp till prövning – och därmed kan väcka talan direkt vid personaldomstolen.

(se punkterna 204­–206)

Hänvisning till domstolen den 15 december 1994, C‑195/91 P, Bayer mot kommissionen, REG 1994, s. I‑5619, punkt 26; domstolen den 15 maj 2003, C‑193/01 P, Pitsiorlas mot rådet och BCE, REG 2003, s. I‑4837, punkt 24; förstainstansrätten den 16 mars 1993, T‑33/89 och T‑74/89, Blackman mot parlamentet, REG 1993, s. II‑249, punkterna 32 och 33; förstainstansrätten 11 november 2008, Speiser mot parlamentet, T‑390/07 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 33