Mål T‑193/16

NG

mot

Europeiska rådet

”Talan om ogiltigförklaring – Uttalande från EU och Turkiet den 18 mars 2016 – Pressmeddelande – Begreppet internationellt avtal – Fastställande av vem som antagit rättsakten – Rättsaktens räckvidd – Europeiska rådets möte – Möte mellan Europeiska unionens medlemsstaters stats- och regeringschefer i Europeiska unionens råds lokaler – Fråga om vilken ställning företrädarna för unionens medlemsstater har vid ett möte med företrädaren för ett tredjeland – Artikel 263 första stycket FEUF – Tribunalen saknar behörighet”

Sammanfattning – Tribunalens beslut (första avdelningen i utökad sammansättning) av den 28 februari 2017

1. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Rättsakter antagna av Europeiska rådet – Omfattas – Gränser

   (Artikel 15 FEU; artikel 263 FEUF)

2. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter antagna av en institution, ett organ eller en byrå i unionen som har tvingande rättsverkningar – Uttalande som publiceras i form av ett pressmeddelande på rådets webbplats angående resultatet av ett möte mellan medlemsstaternas statschefer och den turkiske premiärministern – Omfattas inte

   (Artikel 263 FEUF; domstolens stadga, artikel 21 första stycket)

1.  Genom Lissabonfördraget har Europeiska rådet upphöjts till unionsinstitution. I motsats till vad unionsdomstolen tidigare konstaterat kan därför rättsakter som antas av denna institution, vilken enligt lydelsen i artikel 15 FEU inte har någon lagstiftande uppgift och är sammansatt av medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt av Europeiska rådets och kommissionens ordförande, inte undgå den granskning av lagenligheten som föreskrivs i artikel 263 FEUF.

   Rättsakter som antas av företrädare för medlemsstaterna, som är fysiskt församlade i en av unionsinstitutionernas byggnader och som inte agerar i egenskap av medlemmar av rådet eller av Europeiska rådet utan i egenskap av stats- och regeringschefer i medlemsstaterna, omfattas emellertid inte av den granskning av lagenligheten som utförs av unionsdomstolen. Det följer av artikel 263 FEUF att unionsdomstolen allmänt sett inte är behörig att pröva lagenligheten av en rättsakt som antagits av en nationell myndighet, och inte heller av en rättsakt som antagits av företrädare för nationella myndigheter i flera medlemsstater som agerar inom ramen för en kommitté som föreskrivs i en unionsförordning. Det räcker emellertid inte att en institution som är svarandepart i ett mål betecknar en rättsakt som ett ”beslut av medlemsstaterna” i unionen för att en sådan rättsakt ska undgå den granskning av lagenligheten som föreskrivs i artikel 263 FEUF, i det nu aktuella fallet rättsakter som antagits av Europeiska rådet. För att en sådan rättsakt ska undantas från prövning måste det stå klart att rättsakten, med hänsyn till dess innehåll och omständigheterna under vilka den antogs, inte i själva verket utgör ett beslut fattat av Europeiska rådet.

   (se punkterna 44–46)

2.  Det uttalande som den 18 mars 2016 publicerades på rådets webbplats i form av ett pressmeddelande, i vilket resultaten av det möte mellan stats- och regeringscheferna i unionens medlemsstater och den turkiske premiärministern som syftade till att fördjupa relationen mellan unionen och Turkiet och att avhjälpa migrationskrisen redovisades, ska inte anses utgöra en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF. Handlingen kan inte anses utgöra en rättsakt som antagits av Europeiska rådet eller någon annan av unionens institutioner, organ eller byråer, eller visa på förekomsten av en rättsakt motsvarande ett avtal som skulle ha ingåtts den 18 mars 2016 mellan Europeiska unionen och Republiken Turkiet.

   I den mån sökanden har lagt fram den angripna rättsakten, i enlighet med artikel 21 första stycket i domstolens stadga, i form av pressmeddelandet, ska tribunalen bedöma bakgrunden till uttalandet från EU och Turkiet, så som det spreds genom detta pressmeddelande, liksom dess innehåll, för att fastställa om det kan utgöra eller kan visa på förekomsten av en rättsakt som antagits av Europeiska rådet och vars lagenlighet därmed kan granskas enligt artikel 263 FEUF. Genom dessa handlingar, som översändes officiellt till unionens medlemsstater och Republiken Turkiet, är det således fastställt att det var i egenskap av stats- och regeringschefer i unionens medlemsstater som medlemsstaternas företrädare, trots de olyckligtvis tvetydiga formuleringarna i uttalandet från EU och Turkiet så som det spreds genom pressmeddelandet, träffade den turkiske premiärministern i Europeiska rådets och rådets gemensamma lokaler. Den omständigheten att även Europeiska rådets och kommissionens ordförande, som formellt inte var kallade, var närvarande vid detta möte innebär inte att mötet, på grund av närvaron av alla dessa medlemmar av Europeiska rådet, var ett möte mellan Europeiska rådet och den turkiske premiärministern.

   Även om det antas att ett internationellt avtal informellt har ingåtts vid det omstridda mötet har detta avtal antagits av stats- och regeringscheferna i unionens medlemsstater och den turkiske premiärministern. I samband med en talan som väckts enligt artikel 263 FEUF är tribunalen emellertid inte behörig att avgöra om ett internationellt avtal som medlemsstater har ingått är lagenligt.

   (se punkterna 49, 67, 68 och 72–74)