31997Y1015(01)

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN om samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter för handläggning av ärenden som omfattas av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (97/C 313/03)

(Text av betydelse för EES)

I. MEDLEMSSTATERNAS OCH GEMENSKAPENS OLIKA ROLLER

1. Gemenskapen och medlemsstaterna har olika funktioner inom konkurrenspolitiken. Gemenskapen är endast behörig att genomföra gemenskapsregler medan medlemsstaterna inte enbart tillämpar sin nationella lagstiftning utan också deltar i genomförandet av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget.

2. I och med att medlemsstaterna deltar på detta sätt i gemenskapens konkurrenspolitik blir det möjligt att beslut så nära medborgarna som möjligt (artikel A i Fördraget om Europeiska unionen). En decentraliserad tillämpning av konkurrensbestämmelserna leder också till en bättre fördelning av uppgifterna. Kommissionen skall agera om den tänkta åtgärden på grund av sin storlek eller verkan kan genomföras på ett bättre sätt på gemenskapsnivå. I övriga fall är det konkurrensmyndigheten i den berörda medlemsstaten som är bäst lämpad att ingripa.

3. När kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna å ena sidan och de nationella domstolarna å andra sidan tillämpar gemenskapsrätten, skall de göra detta i enlighet med gemenskapsrättens principer och EG-domstolens och förstainstansrättens rättspraxis.

De nationella domstolarna har till uppgift att tillvarata enskildas personliga rättigheter i deras inbördes relationer (1). Dessa personliga rättigheter följer av den direkta effekt som EG-domstolen har tillerkänt dels förbuden i artiklarna 85.1 och 86 (2) dels undantagsförordningarna (3). Förhållandet mellan kommissionen och de nationella domstolarna när det gäller tillämpningen av artiklarna 85 och 86 har förklarats i kommissionens meddelande från 1993 om samarbetet mellan dessa instanser vid tillämpningen av nämnda artiklar (4). Detta meddelande om förhållandet till de nationella myndigheterna motsvarar meddelandet från 1993 om förhållandet till de nationella domstolarna.

4. Kommissionen och de nationella myndigheterna har det gemensamt att de i egenskap av administrativa myndigheter agerar i det allmännas intresse inom ramen för sitt allmänna uppdrag att övervaka och kontrollera konkurrensen (5). Förhållandet dem emellan bestäms i första hand av denna deras gemensamma uppgift att tillvarata allmänna intressen. Detta meddelande tar hänsyn till detta särdrag, men liknar i övrigt meddelandet om samarbetet mellan kommissionen och de nationella domstolarna.

5. Kommissionens och medlemsstaternas konkurrensmyndigheters särskilda roller kommer till uttryck i de behörigheter som de tilldelats genom de förordningar som rådet har antagit i kraft av artikel 87 i fördraget. Följaktligen fastställs i artikel 9.1 i förordning nr 17 (6) att "med förbehåll för domstolens (7) prövning av beslutet är kommissionen ensam behörig att i enlighet med artikel 85.3 förklara att bestämmelserna i fördragets artikel 85.1 inte är tillämpliga". I punkt 3 i denna artikel föreskrivs också att "så länge kommissionen inte har inlett ett förfarande enligt artiklarna 2 (8), 3 (9) eller 6 (10), är myndigheterna i de berörda medlemsstaterna alltjämt behöriga att tillämpa fördragets artiklar 85.1 och 86 enligt artikel 88".

Av detta följer att om den nationella lagstiftningen ger dem de nödvändiga befogenheterna för detta är de nationella konkurrensmyndigheterna behöriga att tillämpa förbuden i artiklarna 85.1 och 86. När det gäller tillämpningen av artikel 85.3, har dessa myndigheter däremot ingen behörighet att bevilja undantag i individuella fall. Myndigheterna måste följa de beslut och förordningar som kommissionen antagit enligt artikel 85.3. Myndigheterna får också beakta andra åtgärder som kommissionen vidtagit i sådana fall, särskilt administrativa skrivelser, som faktiska omständigheter.

6. Kommissionen anser att en förstärkning av de nationella konkurrensmyndigheternas roll kommer att öka effektiviteten vid tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i fördraget och överlag kommer att medföra en förbättrad tillämpning av gemenskapens konkurrensregler i hela gemenskapen. För att den inre marknaden skall kunna skyddas och utvecklas, anser kommissionen att dessa regler bör utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt. De nationella myndigheterna är genom sin närhet till den verksamhet och de företag som skall kontrolleras ofta i en bättre position än kommissionen att slå vakt om konkurrensen.

7. Samarbetet mellan kommissionen och dessa myndigheter måste därför organiseras. För att kunna utnyttja alla fördelar med detta samarbete krävs kontinuerliga och nära förbindelser dem emellan.

8. Genom detta meddelande avser kommissionen att redogöra för vilka riktlinjer för verksamheten som kommissionen i framtiden kommer att följa i de ärenden som behandlas i meddelandet. Det syftar också till att inbjuda företagen att i högre grad vända sig till konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna.

9. Detta meddelande beskriver det praktiska samarbete som är önskvärt mellan myndigheterna i medlemsstaterna och kommissionen. Det påverkar inte omfattningen av de befogenheter som de nationella myndigheterna och kommissionen av de befogenheter som de nationella myndigheterna och kommissionen ges genom gemenskapsrätten vid behandlingen av enskilda ärenden.

10. I de ärenden som omfattas av gemenskapsrätten bör kontrollen i största möjliga utsträckning utövas av en enda myndighet, antingen konkurrensmyndigheten i en medlemsstat eller kommissionen. Därmed undviker man upprepade och för de berörda företagen kostsamma kontroller av att de tillämpliga konkurrensreglerna efterlevs. Systemet med en enda kontroll är förmånligt för företagen.

Parallella förfaranden inför dels kommissionen, dels en konkurrensmyndighet i en medlemsstat är kostsamma för de företag vilkas verksamhet faller inom både gemenskapsrättens och den nationella konkurrensrättens område. Parallella förfaranden kan komma att medföra upprepade kontroller av en och samma verksamhet, såväl av kommissionen som av konkurrensmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

De företag som berörs av gemenskapens konkurrensrätt kan således i vissa fall finna det fördelaktigt att endast myndigheterna i medlemsstaterna handlägger en del av de ärenden som omfattas av denna rätt. För att fördelarna med detta förfarande skall ha full verkan är det kommissionens åsikt att det är önskvärt att de nationella myndigheterna själva direkt tillämpar gemenskapslagstiftningen, eller att de när de tillämpar den nationella lagstiftningen åtminstone uppnår ett liknande resultat som vid tillämpning av gemenskapslagstiftning.

11. Förutom de resursmässiga fördelarna för konkurrensmyndigheterna ger samarbetet mellan myndigheterna minskade risker för att skiljaktiga beslut fattas och därigenom minskade möjligheter för dem som kan festas att söka sig till den myndighet som verkar mest gynnsam för deras intressen.

12. Konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna har nämligen ofta mer fördjupade kunskaper än kommissionen om marknaderna (särskilt de som uppvisar betydande nationella särdrag) och företagen ifråga. I synnerhet kan de ha bättre förutsättningar än kommissionen att upptäcka avtal som inte anmälts eller sådant missbruk av dominerande ställning som huvudsakligen får effekter inom medlemsstatens eget område.

13. Det kan tilläggas att i många ärenden som handläggs av de nationella myndigheterna, åberopas grunder hämtade både från den nationella rätten och från gemenskapsrätten. Av processekonomiska skäl anser kommissionen att gemenskapsrätten bör tillämpas direkt av dessa myndigheter, i stället för att företagen skall tvingas vända sig till kommissionen för att få de aspekter som lyder under gemenskapsrätten utredda.

14. Ett ökande antal viktiga frågor rörande gemenskapens konkurrensrätt har under trettio år belysts genom EG-domstolens och förstainstansrättens rättspraxis samt genom kommissionens beslut och undantagsförordningar. Detta underlättar de nationella myndigheternas tillämpning av gemenskapsrätten.

15. Kommissionen har för avsikt att uppmuntra konkurrensmyndigheterna i alla medlemsstater att delta i detta samarbete. Kommissionen konstaterar emellertid att i flera av medlemsstaterna har lagstiftningen inte procedurregler som tillåter en tillämpning av artiklarna 85.1 och 86. I dessa medlemsstater kan de beteenden som avses i dessa gemenskapsbestämmelser inte effektivt stävjas av de nationella myndigheterna annat än med den nationella konkurrensrätten som grund.

Kommissionen anser att det är önskvärt att de nationella myndigheterna tillämpar artiklarna 85 och 86 i fördraget, eventuellt i kombination med de inhemska konkurrensreglerna, när de handlägger ärenden som omfattas av dessa bestämmelser.

16. När myndigheterna inte har denna möjlighet utan endast kan tillämpa sin nationella lagstiftning i dessa ärenden, bör genomförandet av denna lagstiftning "dock endast ske med det förbehållet att den inte får skada en fullständig och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten samt verkan av de rättsakter som antagits för att genomföra denna" (11). När de behandlar ett ärende som omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde skall de under alla omständigheter ge ärendet en lösning som är förenlig med gemenskapsrätten, eftersom medlemsstaterna inte kan vidta åtgärder som kan hindra den effektiva tillämpningen av ariklarna 85 och 86, i enlighet med principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell lagstiftning (12) samt i enlighet med "principen om lojalt samarbete som den kommer till uttryck i artikel 5 i fördraget" (13).

17. Riskerna för skillnader i beslutsfattandet blir större, när den nationella konkurrensmyndigheten tillämpar sin nationella lagstiftning i stället för gemenskapsrätten. Om nämligen konkurrensmyndigheten i en medlemsstat tillämpar gemenskapsrätten, är den skyldig att respektera kommissionens tidigare beslut i samma ärende. Det bör påpekas att om ärendet endast varit föremål för en administrativ skrivelse, är en sådan visserligen inte bindande för de nationella domstolarna, men den uppfattning som kommissionen uttryckt är en faktisk omständighet som de kan beakta när de undersöker om de aktuella avtalen eller beteendena överensstämmer med artikel 85 (14). Som kommissionen ser det gäller detsamma för nationella myndigheter.

18. När kommissionen genom ett beslut har konstaterat en överträdelse av artikel 85 eller 86, utgör detta beslut hinder mot att tillämpa en nationell lagstiftning som skulle kunna tillåta det som kommissionen har förbjudit. Bestämmelserna om förbud i artiklarna 85.1 och 86 syftar till att bevara den inre marknadens enhetlighet och till att bibehålla en icke- snedvriden konkurrens på denna marknad. De skall således till fullo efterlevas för att inte gemenskapssystemets funktion skall äventyras (15).

19. Den rättsliga situationen är mindre tydlig i fråga om huruvida de nationella myndigheterna får tillämpa sin strängare nationella konkurrensrätt när den situation som de bedömer tidigare har varit föremål för ett individuellt kommissionsbeslut om undantag eller omfattas av en bestämmelse om gruppundantag. I målet 14/68 (Walt Wilhelm) fastslår domstolen att i fördraget ges "gemenskapens myndigheter [. . .] även möjlighet att utöva en viss positiv, om än indirekt, verksamhet i syfte att främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom gemenskapen som helhet" (punkt 5). I målet C-266/93, Bundeskartellamt mot Volkswagen AG och VAG Leasing GmbH (16), har kommissionen redan försvarat tesen att de nationella myndigheterna inte kan förbjuda avtal som omfattas av undantag. Den enhetliga tillämpningen av gemenskapsrätten skulle upphöra helt om ett undantag som ges på denna rättsliga grund varje gång skall vara beroende av den nationella lagstiftningen i frågan. I så fall skulle ett och samma avtal inte bara behandlas olika enligt lagstiftningen i varje medlemsstat, vilket skulle skada den enhetliga tillämpningen av gemenskapsrätten, utan man skulle även bortse från den fulla verkan av en genomförandeakt till fördraget, nämligen ett beslut om undantag i enlighet med artikel 85.3. I det nämnda målet har dock domstolen inte haft anledning att ta ställning i denna fråga.

20. Om kommissionens generaldirektorat för konkurrens utfärdar en administrativ skrivelse i vilken man uttrycker att ett avtal eller förfarande är oförenligt med artikel 85 i fördraget, men förklarar att man på grund av administrativa prioriteringar inte kommer att föreslå kommissionen att fatta beslut i ärendet i enlighet med de formella förfaranden som föreskrivs i förordning nr 17, är det självklart att de nationella myndigheterna i det land där avtalet slutits eller där en praxis har sin verkan kan ingripa mot detta avtal eller denna praxis.

21. Om generaldirektoratet för konkurrens i en administrativ skrivelse uttrycker åsikten att ett avtal begränsar konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1 men uppfyller villkoren för ett undantag enligt artikel 85.3, uppmanar kommissionen de nationella myndigheterna att samråda med den innan de avgör om de i detta ärende skall fatta beslut med stöd av gemenskapsrätten eller av den nationella lagstiftningen, om denna avviker från gemenskapsrätten.

22. Vad gäller de administrativa skrivelser i vilka kommissionen uttrycker att det inte, med hänsyn till de fakta kommissionen har kännedom om, finns grund för ett ingripande enligt bestämmelserna i artikel 85.1 eller 86 i fördraget "skall denna omständighet i sig inte vara skäl nog att hindra de nationella myndigheterna från att på dessa avtal" eller förfaranden "tillämpa sådana nationella konkurrensbestämmelser som eventuellt är strängare än den tillämpliga gemenskapsrätten." Det faktum att kommissionen har bedömt att ett förfarande inte omfattas av artikel 85.1-85.2 eller artikel 86, "vars tillämpningsområde inskränker sig till konkurrensbegränsande samarbete" eller till missbruk av en dominerande ställning som "kan påverka handeln mellan medlemsstater, är på intet sätt ett hinder för att detta förfarande skall kunna bedömas av de nationella myndigheterna med avseende på de begränsande effekter det kan ge upphov till på nationell nivå" (17) [ej officiell översättning].

II. RIKTLINJER FÖR FÖRDELNING AV ÄRENDEN

23. Samarbetet mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna skall bedrivas med respekt för gällande lagstiftning. För att ärendet ifråga skall lyda under gemenskapsrätten och inte endast under nationell konkurrensrätt, krävs för det första att handeln mellan medlemsstaterna kan komma att påverkas märkbart av det beteende ärendet gäller. För det andra är det endast kommissionen som är behörig att i enlighet med artikel 85.3 i fördraget förklara bestämmelserna i artikel 85.1 icke- tillämpliga.

24. För det tredje kan de beslut som har fattats av en nationell myndighet i praktiken endast tillämpas effektivt på konkurrensbegränsningar som huvudsakligen får effekt inom det egna landets territorium. Detta är framför allt fallet när det är fråga om sådana begränsningar som avses i artikel 4.2.1 i förordning nr 17, dvs. avtal, beslut och samordnade förfaranden där endast företag från en och samma medlemsstat är parter och som, även om de inte berör import eller export mellan medlemsstater, kan påverka handeln mellan medlemsstaterna (18). Den myndighet som företar en undersökning utanför sitt lands gränser stöter nämligen på stora juridiska svårigheter, särskilt när en granskning hos företagen krävs eller när myndighetens beslut skall verkställas utanför det egna territoriet. Följaktligen är det oftast kommissionen som är bäst lämpad att handlägga ärenden som berör företag vars aktuella verksamhet är förlagd till flera medlemsstater.

25. För övrigt är det nödvändigt att en nationell myndighet, som har tillräckliga personal- och materialresurser och de befogenheter som krävs, kan ge de ärenden som den handlägger och som omfattas av gemenskapsrätten en korrekt behandling. Hur effektiv den nationella myndighetens åtgärd är beror alltså på de granskningsbefogenheter som myndigheten har och de rättsliga medel som står till dess förfogande för att den skall kunna avgöra ett ärende slutgiltigt, framför allt myndighetens befogenheter att fatta interimistiska beslut i brådskande fall, och vilka sanktioner myndigheten har rätt att tillgripa mot företag som befunnits skyldiga till överträdelser av konkurrensreglerna. Kommissionen önskar härvidlag att skillnaderna mellan de handläggningsregler som tillämpas i olika medlemsstater inte medför lösningar som är olika effektiva vad gäller handläggningen av likartade ärenden.

26. Vid fastställandet av vilka ärenden kommissionen själv skall avgöra beaktas effekterna av det konkurrensbegränsande samarbetet eller missbruket av en dominerande ställning samt överträdelsens art.

I princip skall de nationella myndigheterna behandla de ärenden som har sin huvudsakliga effekt i medlemsstaten och som enligt en preliminär undersökning sannolikt inte kan omfattas av undantag enligt artikel 85.3. Kommissionen förbehåller sig emellertid rätten att behandla vissa ärenden som är av särskilt intresse för gemenskapen.

Effekter som i huvudsak är av nationell karaktär

27. Det måste först och främst påpekas att de enda ärenden som behandlas här är de som omfattas av artiklarna 85 och 86.

Med denna utgångspunkt kan man ta i beaktande att de existerande eller förutsebara effekterna av ett konkurrensbegränsande samarbete eller ett missbruk av dominerande ställning är direkt knutna till det territorium där avtalet har slutits eller det samordnade förfarandet praktiseras, såväl som till den berörda geografiska marknaden för produkterna eller tjänsterna i fråga.

28. När den relevanta geografiska marknaden är begränsad till en medlemsstats territorium och avtalet endast tillämpas eller det samordnade förfarandet endast praktiseras i den staten måste man göra bedömningen att effekterna också i huvudsak uppstår endast i den staten, även om, teoretiskt sett, avtalet eller det samordnande förfarandet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

Överträdelsens karaktär: Ärenden där undantag inte kan medges

29. Vad som anges i det följande gäller för ärenden som skall anmälas till kommissionen, ärenden som skall anmälas till konkurrensmyndigheten i en medlemsstat och ärenden som båda dessa institutioner kan ha anledning att behandla.

Man bör skilja mellan överträdelser av artikel 85 och överträdelser av artikel 86 i fördraget.

30. Kommissionen är ensam behörig att i enlighet med artikel 85.3 i fördraget förklara att bestämmelserna i artikel 85.1 icke är tillämpliga. Varje anmält konkurrensbegränsande samarbete som a priori bör beviljas undantag skall därför granskas av kommissionen, som härvidlag skall beakta de kriterier som domstolen och förstainstansrätten har utvecklat i detta hänseende, men också sin egen beslutspraxis och de relevanta förordningarna.

31. I kommissionens uppgift ingår också klagomål i ärenden som omfattas av dess exklusiva behörighet, som till exempel återkallande av ett undantag som tidigare medgivits i enlighet med artikel 85.3 (19).

32. Däremot finns det ingen liknande begränsning i fråga om genomförandet av artikel 86 i fördraget. Kommissionen och medlemsstaterna har konkurrerande behörigheter när det gäller att utreda klagomål och beivra missbruk av dominerande ställning.

Ärenden av särskilt intresse för gemenskapen

33. Vissa ärenden, som kommissionen anser är av särskilt intresse för gemenskapen, kommer oftast att handläggas av kommissionen, även om de uppfyller ovanstående villkor (punkterna 27-28 och 29-32), som skulle möjliggöra att de handläggs av en nationell myndighet.

34. I denna kategori ingår ärenden som tar upp ett nytt rättsligt problem, dvs. som ännu inte har varit föremål för ett beslut av kommissionen eller ett avgörande av domstolen eller förstainstansrätten.

35. Ett ärendes ekonomiska betydelse är inte i sig ett skäl till att det skall handläggas av kommissionen. Motsatsen kan vara fallet om tillträdet till den aktuella marknaden försvåras påtagligt för aktörer från andra medlemsstater.

36. Ärenden som rör offentliga företag som misstänks för konkurrensbegränsande beteenden, företag som av en medlemsstat beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter i enlighet med artikel 90.1 i fördraget eller ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol i enlighet med artikel 90.2 i fördraget kan också vara av särskilt intresse för gemenskapen.

III. SAMARBETE I ÄRENDEN SOM KOMMISSIONEN HANDLÄGGER FÖRST

37. De ärenden som handläggs av kommissionen har tre möjliga källor: egna initiativ, anmälningar och klagomål. Initiativärendena kan av naturliga skäl inte handläggas decentraliserat av de nationella konkurrensmyndigheterna.

38. Kommissionens exklusiva behörighet att tillämpa artikel 85.3 i fördraget i enskilda fall utesluter att ärenden som anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 4.1 i förordning nr 17 av parter som vill dra fördel av bestämmelserna i den artikeln i fördraget handläggs av en nationell konkurrensmyndighet på kommissionens initiativ. Enligt förstainstansrättens rättspraxis medför denna exklusiva behörighet i själva verket att den som begär undantag har rätt att få ett beslut fattat av kommissionen i fråga om sin begäran i sak (20).

39. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter får på kommissionens begäran handlägga klagomål som inte innefattar en tillämpning av artikel 85.3, det vill säga sådana som berör konkurrensbegränsande samarbeten som skall anmälas i enlighet med artiklarna 4.1, 5.1 och 25 i förordning nr 17, men som inte anmälts till kommissionen, och sådana som rör en påstådd överträdelse av artikel 86 i fördraget. Däremot kan klagomål vars prövning omfattas av kommissionens exklusiva behörigheter, till exempel ett beslut om återkallande av undantag, inte handläggas på ett lämpligt sätt av en nationell konkurrensmyndighet (21).

40. Kriterierna i punkterna 23-36 för handläggningen av ett ärende av kommissionen eller av en nationell myndighet, särskilt vad gäller ett samarbetes eller en dominerande ställnings geografiska omfattning (punkterna 27-28) bör beaktas.

Kommissionens rätt att avvisa ett klagomål

41. Av förstainstansrättens rättspraxis följer att kommissionen på vissa villkor har rätt att avvisa ett klagomål som inte är av tillräckligt intresse för gemenskapen för att berättiga en fortsatt utredning (22).

42. Den rätt som därigenom givits kommissionen följer av de konkurrerande behörigheterna hos kommissionen, medlemsstaternas domstolar och, när de har befogenhet till detta, deras konkurrensmyndigheter i fråga om tillämpningen av artiklarna 85.1 och 86 och av det skydd inför rättsliga och administrativa instanser som klagandena därigenom får. Med tanke på dessa konkurrerande behörigheter har domstolen och förstainstansrätten med konsekvent rättspraxis avgjort att artikel 3 i förordning nr 17, som utgör den rättsliga grunden för rätten att inge klagomål till kommissionen för påstådda överträdelser av artiklarna 85 och 86, inte ger den som lämnar in en ansökan i enlighet med den artikeln rätt att få ett beslut av kommissionen i enlighet med artikel 189 i fördraget om huruvida den påstådda överträdelsen verkligen ägt rum (23).

Villkor för att avvisa ett klagomål

43. För att en nationell myndighet skall utreda ett klagomål krävs dessutom att de särskilda villkor som anges nedan och som framkommit genom förstainstansrättens rättspraxis är uppfyllda.

44. Det första av dessa villkor är att kommissionen ingående skall granska de faktiska och rättsliga omständigheterna i klagomålet, för att i varje enskilt fall kunna avgöra om det är av intresse för gemenskapen att fortsätta att undersöka saken (24). På grund av den förpliktelse att motivera sina beslut som åligger den enligt artikel 190 i fördraget måste kommissionen förklara för den som inger klagomålet varför bedömningen av de rättsliga och faktiska omständigheterna lett till slutsatsen att klagomålet inte är av tillräckligt intresse för gemenskapen för att motivera en fortsatt undersökning av det. Kommissionen får alltså inte nöja sig med en abstrakt hänvisning till gemenskapens intresse (25).

45. För att avgöra om den har rätt att avvisa ett klagomål för att det inte är av tillräckligt intresse för gemenskapen skall kommissionen särskilt överväga den påstådda överträdelsens betydelse för den gemensamma marknadens funktion, möjligheterna att konstatera att det föreligger en överträdelse och omfattningen av de undersökningar som krävs för att på bästa möjliga villkor uppfylla sitt uppdrag att övervaka efterlevnaden av artiklarna 85 och 86 (26). Kommissionen har, enligt förstainstansrättens uttalande i domen BEMIM (27), särskilt rätt att avvisa ett klagomål på grund av att det inte är av tillräckligt intresse för gemenskapen, när effekterna av de påstådda överträdelserna i klagomålet i huvudsak endast är kännbara i en medlemsstat och när den medlemsstatens domstolar och behöriga administrativa myndigheter har förelagts ärendet av klaganden mot den som klagomålet gäller. Ett villkor härför är dock att klagandens rättigheter kan skyddas tillfredsställande. I fråga om de lokala effekterna av det konkurrensbegränsande samarbetet, är så särskilt fallet när det är fråga om samarbeten där endast företag från en och samma medlemsstat deltar och som, trots att de inte berör import eller export mellan medlemsstater enligt artikel 4.2.1 i förordning nr 17, kan påverka handeln inom gemenskapen (28). Vad gäller tillvaratagandet av klagandens rättigheter anser kommissionen att det är nödvändigt att hänskjutandet av saken till den berörda nationella myndigheten måste säkerställa ett sådant tillvaratagande på ett fullt tillfredsställande vis. På den senare punkten anser kommissionen att hur effektivt den nationella myndighetens ingripande blir helt beror på dess möjlighet att vidta interimistiska åtgärder om den anser det vara nödvändigt, utan att därför utesluta möjligheten, enligt vissa medlemsstaters lagstiftning, att sådana åtgärder kan vidtas med erforderlig effektivitet av en domstol.

Förfarande

46. Om kommissionen anser att dessa villkor är uppfyllda, frågar den konkurrensmyndigheten i den medlemsstat som i huvudsak påverkas av det omtvistade avtalet eller samordnade förfarandet om den går med på att utreda klagomålet och besluta i ärendet. Om så är fallet avvisar kommissionen klagomålet med den motiveringen att det inte är av tillräckligt intresse för gemenskapen och hänvisar till möjligheten för den nationella konkurrensmyndigheten att pröva saken antingen på eget initiativ eller på begäran av klaganden. Kommissionen ställer de relevanta handlingar den innehar till myndighetens förfogande (29).

47. I fråga om utredningen av klagomålet bör det understrykas att i enlighet med domstolens dom i målet C 67/91 (30) ("de spanska bankerna") är medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, oavsett om nationell lagstiftning eller gemenskapens konkurrensregler tillämpas, inte berättigade att som bevisning använda icke- offentliggjorda uppgifter som inkommit i svar på begäran om upplysningar som skickats till företagen i enlighet med artikel 11 i förordning nr 17 liksom de upplysningar som kan ha kommit dem till del som en följd av en undersökning utförd enligt artikel 14 i denna förordning. Dessa uppgifter kan dock i förekommande fall tas i beaktande för att motivera att ett nationellt förfarande inleds (31).

IV. SAMARBETE I ÄRENDEN SOM EN NATIONELL MYNDIGHET HANDLÄGGER FÖRST

Inledning

48. Detta rör ärenden som omfattas av tillämpningsområdet för gemenskapens konkurrensrätt och som en nationell konkurrensmyndighet handlägger på eget initiativ med tillämpning av artiklarna 85.1 och 86 enbart, eller tillsammans med nationell konkurrenslagstiftning eller, när detta inte är möjligt, med stöd av enbart nationell konkurrenslagstiftning. Det gäller således alla ärenden inom detta tillämpningsområde som en nationell myndighet utreder innan kommissionen i förekommande fall gör det, oavsett hur ärendet har kommit till (förfarande på eget initiativ, anmälan, klagomål . . .). Dessa ärenden är således de som uppfyller de villkor som beskrivs i del II i detta meddelande (Riktlinjer för fördelning av ärenden).

49. Det är önskvärt att de nationella myndigheterna fortlöpande informerar kommissionen om de ärenden som de handlägger med tillämpning av gemenskapsrätten; kommissionen håller övriga nationella myndigheter informerade.

50. Samarbetet är särskilt nödvändigt för de ärenden som har ett särskilt intresse för gemenskapen i enlighet med punkterna 33-36 ovan. Dessa ärenden omfattar alla de som innehåller ett nytt rättsligt problem för vilket man vill undvika beslut, på nationell rättslig grund eller på gemenskapsrättslig grund, som är oförenliga med gemenskapsrätten; bland de ärenden som är av största vikt ekonomiskt sett, bara sådana där tillträdet till den berörda nationella marknaden försvåras påtagligt för aktörer från andra medlemsstater, samt vissa ärenden där ett offentligt företag eller därmed likställda företag (i den betydelse som ges i artikel 90.1 och 90.2 i fördraget) misstänks för konkurrensbegränsande beteenden. Varje nationell myndighet avgör, om nödvändigt efter samråd med kommissionen, om ett ärende faller inom någon av dessa kategorier.

51. Den nationella konkurrensmyndigheten utreder ärendet i enlighet med sin nationella processrätt, oavsett om den avser att tillämpa gemenskapens konkurrensregler eller den nationella konkurrenslagstiftningen (32).

52. Kommissionen anser för övrigt att de nationella konkurrensmyndigheter som tillämpar dessa bestämmelser, liksom de nationella domstolar som handlägger ärenden som berör tillämpningen av artiklarna 85 och 86, har möjlighet att, inom de gränser som följer av gällande nationell processrätt och med förbehåll för artikel 214 i fördraget, begära upplysningar av kommissionen om läget i det förfarande som kommissionen kan ha inlett och om hur troligt det är att den i enlighet med förordning nr 17 fattar ett formellt beslut om ärenden som de nationella myndigheterna handlägger på eget initiativ. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter får på samma villkor ta kontakt med kommissionen när den konkreta tillämpningen av artikel 85.1 eller artikel 86 ger upphov till särskilda svårigheter, för att få upplysningar om rättsliga och ekonomiska förhållanden som kommissionen kan ge (33).

53. Kommissionen är övertygad om att ett nära samarbete med de nationella myndigheterna förebygger motstridiga beslut. Om det under ett nationellt förfarandes gång framkommer att det beslut som kommissionen kommer att fatta för att avsluta ett pågående förfarande i samma ärende skulle kunna strida mot verkningarna av de nationella myndigheternas beslut, åligger det emellertid de senare att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att åtgärderna för att genomföra den gemensamma konkurrenslagstiftningen får full effekt. Kommissionen anser att dessa åtgärder i allmänhet skall bestå i att de nationella myndigheterna i sin handläggning avvaktar utgången av kommissionens förfarande. När en myndighet tillämpar sin nationella lagstiftning motiveras anståndet av gemenskapsrättens företräde (34), och av principen om rättssäkerhet. När myndigheten tillämpar gemenskapsrätten, motiveras anståndet enbart av principen om rättssäkerhet. Kommissionen kommer för sin del att ge prioritet åt handläggningen av ärenden som är föremål för nationella förfaranden som avvaktar på detta sätt. En andra möjlighet kan dock även komma i fråga, nämligen samråd med kommissionen innan det nationella beslutet antas. Ett sådant samråd skulle, med iakttagande av den nämnda domen i målet med de spanska bankerna (se punkt 47), bestå i ett utbyte av dokument som upprättats under förberedelsen av de planerade besluten, så att myndigheterna i medlemsstaterna får möjlighet att beakta kommissionens inställning vid sina egna beslut, utan att dessa behöver fördröjas fram till dess att kommissionen har fattat sitt beslut.

Förfarande

Vid klagomål

54. Det bör inte finnas några särskilda svårigheter för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter att handlägga klagomål som först hänskjuts till dem och som omfattas av den gemensamma konkurrensrätten, eftersom klagandena inte kan tvinga kommissionen att fatta ett beslut om huruvida den påstådda överträdelsen har ägt rum, och kommissionen är i sin fulla rätt att avvisa ett klagomål för att det inte är av tillräckligt intresse för gemenskapen.

Vid anmälningar

55. Även om de utgör en mycken liten del av de anmälningar som ställs till kommissionen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de anmälningar som görs för att förhala de nationella myndigheternas granskning av konkurrensbegränsande samarbete. Med förhalande anmälan avses de anmälningar som görs av ett företag, som hotas av förbud mot ett samarbete som en följd av ett förfarande som en nationell myndighet har inlett med tillämpning av artikel 85.1 eller nationell rätt, för att begära att kommissionen skall bevilja ett undantag i enlighet med artikel 85.3 i fördraget. En sådan anmälan sker för att förmå kommissionen att inleda ett förfarande med tillämpning av artiklarna 2, 3 eller 6 i förordning nr 17, och således, i enlighet med artikel 9.3 i denna förordning, beröva de nationella myndigheterna behörigheten att tillämpa bestämmelserna i artikel 85.1. Kommissionen bedömer inte en anmälan som förhalande innan den har kontaktat den berörda nationella myndigheten och kontrollerat om den delar denna bedömning. Dessutom uppmanar kommissionen de nationella myndigheterna att spontant meddela den om de anmälningar som de tar emot och som enligt dessa myndigheter är av förhalande karaktär.

56. En liknande situation uppkommer då ett avtal anmäls till kommissionen bara för att förhindra att ett förbudsförfarande inleds av den nationella myndigheten (35).

57. Kommissionen bestrider naturligtvis inte att den som lämnar in en ansökan om undantag har rätt att få ett beslut i sak fattat av kommissionen (jfr punkt 38 ovan). Om kommissionen emellertid bedömer att det huvudsakliga syftet med denna anmälan är att blockera det nationella förfarandet, med tanke på dess exklusiva kompetens i fråga om undantag, anser sig kommissionen emellertid vara berättigad att inte prioritera behandlingen av ärendet.

58. Den nationella myndighet som utreder ärendet och som har inlett ett förfarande med anledning av detta bör i normala fall be kommissionen om ett preliminärt utlåtande om sannolikheten för att den medger undantag för det avtal som anmälts till den. En sådan begäran om utlåtande är överflödig när den nationella myndigheten "med hänsyn till de kriterier som utvecklats genom domstolens och förstainstansrättens rättspraxis och genom kommissionens tidigare förordningar och beslut" "är säker på att det aktuella avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet inte kan komma i fråga för ett individuellt undantag" (36).

59. Kommissionen avger efter en preliminär granskning av de rättsliga och faktiska omständigheterna i avtalet så snart som möjligt efter det att den mottagit den fullständiga anmälan av ärendet ett preliminärt utlåtande om sannolikheten för att undantag medges. När granskningen av anmälan har visat dels att avtalet i fråga sannolikt inte skulle kunna komma i fråga för ett undantag i enlighet med artikel 85.3, dels att avtalets effekter i huvudsak är koncentrerade till en medlemsstat, anges det i utlåtandet att handläggningen av denna anmälan inte är prioriterad av kommissionen.

60. Kommissionen informerar skriftligen den nationella myndighet som undersöker ärendet och de anmälande parterna om sitt utlåtande. I sin skrivelse anger kommissionen att det är mycket osannolikt att den kommer att fatta beslut i ärendet innan den nationella myndigheten har fattat ett slutgiltigt beslut.

61. Efter det att den nationella myndigheten har tagit del av kommissionens utlåtande bör den i sitt svar åta sig att utan dröjsmål ta kontakt med kommissionen om myndigheten vid utredningen av ärendet kommer till en annan slutsats än den som kommissionen kommit till i sitt utlåtande. Detta är fallet om den nationella myndigheten till följd av utredningen drar slutsatsen att avtalet i fråga inte bör förbjudas i enlighet med artikel 85.1 i fördraget, eller om denna bestämmelse inte kan tillämpas enligt den relevanta nationella lagstiftningen. Myndigheten bör vidare åta sig att till kommissionen sända en kopia av sitt slutgiltiga beslut i ärendet. Kopior av denna skriftväxling skall sändas till de andra medlemsstaternas konkurrensmyndigheter för kännedom.

62. Kommissionen inleder inte något förfarande i ett ärende innan det förfarande som inletts av den nationella myndigheten i samma ärende är avslutat. En sådan åtgärd skulle enligt artikel 9.3 i förordning nr 17 innebära att myndigheten fråntogs ärendet. Detta kan endast ske i yttersta undantagsfall där den nationella myndigheten oväntat kommer till slutsatsen att det inte föreligger någon överträdelse av artikel 85 eller 86 eller den nationella konkurrensrätten, samt där det nationella förfarandet drar ut otillbörligt långt på tiden.

63. Kommissionen samråder innan den inleder förfarandet med den nationella myndigheten för att utröna de faktiska och rättsliga skäl som ligger till grund för det positiva beslut som myndigheten har föreslagit, eller anledningen till att förfarandet försenats.

V. SLUTLIGA ANMÄRKNINGAR

64. Detta meddelande föregriper inte domstolens eller förstainstansrättens tolkning.

65. För att dels uppnå effektivitet och enhetlighet vid tillämpningen av gemenskapsrätten inom hela unionsområdet, dels ge företagen ett enkelt förfarande som uppfyller kraven på rättssäkerhet, uppmanar kommissionen de medlemsstater vars lagstiftning ännu inte tillåter landets konkurrensmyndigheter att effektivt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 i fördraget att införa en lagstiftning som medger detta.

66. Vid tillämpningen av detta meddelande åligger det kommissionen och berörda myndigheter i medlemsstaterna, liksom deras tjänstemän och andra anställda, att iaktta tystnadsplikt i enlighet med artikel 20 i förordning nr 17.

67. Detta meddelande skall inte tillämpas på de konkurrensregler som avser transportområdet, på grund av de särskilda förfarandena vid behandlingen av ärenden inom den sektorn (37).

68. Detta meddelandes konkreta tillämpning och då särskilt vad gäller de åtgärder som har bedömts vara önskvärda för att underlätta dess tillämpning, kommer årligen att granskas gemensamt av myndigheterna i medlemsstaterna och kommissionen.

69. Detta meddelande kommer att granskas på nytt senast vid slutet av det fjärde året efter det att det har antagits.

(1) Mål T-24/90, Automec mot kommissionen (Automec II) (REG 1992, s. II-2223), punkt 85.

(2) Mål 127/73, BRT mot SABAM (REG 1974, s. 51), punkt 15.

(3) Mål 63/75, Fonderies de Roubaix (REG 1976, s. 111).

(4) Meddelande om samarbetet mellan kommissionen och de nationella domstolarna vid tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget, EGT C 39, 13.2.1993, s. 6.

(5) Se härvidlag fotnot 1, punkt 85 i domen.

(6) Rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpningen av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 21.2.1962, s. 204/62.

(7) Numera av förstainstansrätten och, efter överklagande, av domstolen.

(8) Icke-ingripandebesked.

(9) Åläggande att upphöra med overträdelser.

(10) Beslut enligt artikel 85.3.

(11) Mål 14/68, Wilhelm m.fl. mot Bundeskartellamt (REG 1969, s. 1); punkt 4.

(12) Se fotnot 11, punkt 6 och mål 66/86, Ahmed Saeed Flugreisen m.fl. mot Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs e. V. (REG 1989, s. 803), punkt 48.

(13) Mål C-165/91, Van Munster mot Rijksdienst voor Pensioenen (REG 1994, s. I-4661), punkt 32.

(14) Mål 99/79, Lancôme mot Etos (REG 1980, s. 2511), punkt 11, citerat i meddelandet om samarbete mellan kommissionen och de nationella domstolarna vid tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget.

(15) Fjärde rapporten om konkurrenspolitiken, 1974, punkt 45.

(16) REG 1995, s. I-3477. Jfr även generaladvokat Tesauros slutsatser i detta mål (punkt 51).

(17) Förenade målen 253/78 och 1-3/79, Procureur de la République mot Bruno Giry och Guerlain SA m.fl. (REG 1980, s. 2327), punkt 18.

(18) Det är möjligt att ett avtal, trots att det inte berör vare sig import eller export mellan medlemsstater i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 17, ändå kan påverka handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i fördragets artikel 85.1 (mål 43/69, Bilger mot Jehle (REG 1970, s. 136) punkt 5).

(19) Se fotnot 1, punkt 75 i domen.

(20) Mål T-23/90, Automobiles Peugeot SA och Peugeot SA mot kommissionen (REG 1991, s. II-653), punkt 47.

(21) Se fotnot 1, punkt 75 i domen.

(22) Se fotnot 1, punkt 85 i domen, även nämnd i domarna i mål T-114/92, BEMIM mot kommissionen (REG 1995, s. II-147), punkt 80, och mål T-77/95, SFEI m.f. mot kommissionen (REG 1997, s. II-1), punkterna 29 och 55.

(23) Se särskilt mål 125/78 GEMA mot kommissionen (REG 1979, s. 3173), punkt 17, mål T-16/91, Rendo m.fl. mot kommissionen (REG 1992, s. II-2417), punkt 98.

(24) Se fotnot 1, punkt 82 i domen.

(25) Se fotnot 1, punkt 85 i domen.

(26) Se fotnot 1, punkt 86 i domen, även nämnd i domen i målet BEMIM, fotnot 22, punkt 80.

(27) Se fotnot 22, punkt 86 i domen.

(28) Se fotnot 18.

(29) Om uppgifterna åtföljs av en begäran om att de skall vara konfidentiella för att skydda uppgiftslämnarens anonymitet måste den institution som tar emot sådana uppgifter respektera det villkoret enligt artikel 214 i fördraget (mål 145/83, Adams mot kommissionen, REG 1985, s. 3439, punkt 34). Kommissionen kommer alltså inte att meddela de nationella myndigheterna namnen på sina anonyma uppgiftslämnare i annat fall än då de, på kommissionens begäran, tar tillbaka kravet på anonymitet i förhållande till den nationella myndighet som kommer att få behandla deras klagomål.

(30) Asociación Española de Banca Privada m.fl. (REG 1992, s. I-4785).

(31) Se fotnot 30, punkterna 39 och 43.

(32) Se fotnot 30, punkt 32.

(33) Mål C-234/89, Delimitis (REG 1991, s. I-935), punkt 53.

(34) Se fotnot 11, punkterna 8, 9 och 5.

(35) Vad gäller de fall av avtal som inte måste anmälas i enlighet med artikel 4.2.1 i förordning nr 17 gäller punkterna 56 och 57 i detta meddelande med vederbörliga ändringar även för en uttrycklig begäran att beviljas undantag.

(36) Meddelande om samarbetet mellan kommissionen och de nationella domstolarna, punkterna 29 och 30.

(37) Rådets förordning nr 141 av den 26 november 1962 om undantag från tillämpning av rådets förordning nr 17 för transportområdet (EGT L 124, 28.11.1962, s. 2751/62), ändrad genom förordningarna nr 165/65/EEG (EGT L 210, 11.12.1965, s. 314/65) och nr 1002/67/EEG (EGT L 306, 16.12.1967, s. 1); rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (EGT L 175, 23.7.1968, s. 1); rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten (EGT L 378, 31.12.1986, s. 4); rådets förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december 1987 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn (EGT L 374, 31.12.1987, s. 1); kommissionens förordning (EG) nr 870/95 av den 20 april 1995 om tillämpning av artikel 85.3 i fördraget på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden mellan linjerederier (konsortier) i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 479/92 (EGT L 89, 21.4.1985, s. 7).