Principen för vad Europeiska unionen (EU) har rätt att göra (EU:s befogenheter) fastställs i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), där det står att ”unionen endast [ska] handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där”. Detta kallas principen om tilldelade befogenheter.
EU har emellertid även vissa underförstådda – eller implicita – befogenheter, som inte uttryckligen har tilldelats EU i fördragen men som uppkommer till följd av antingen de uttryckligen tilldelade befogenheterna eller EU:s mål.
Principen om underförstådda befogenheter har erkänts av Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) vid flera tillfällen, bland annat i målet om Europeiska överenskommelsen om internationella vägtransporter (mål 22/70), där domstolen slog fast att EU har rätt att förhandla om internationella avtal på områden där EU får anta interna regler. Utöver de befogenheter som medlemsstaterna (EU-länderna) uttryckligen har tilldelat EU, har EU därmed rätt att vidta åtgärder som krävs för att uppnå vissa mål i fördragen, även om det inte står i fördragen att EU får göra det.
I artikel 352.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) finns grundläggande regler för användning av underförstådda befogenheter. Enligt denna punkt får EU under vissa omständigheter anta åtgärder som rör ett politikområde eller ett mål som definieras i fördragen även när det inte särskilt står i fördragen att EU har befogenhet att göra detta. Sådana åtgärder kan antas på villkor att Europeiska unionens råd (rådet) enhälligt röstar för dem, på förslag av Europeiska kommissionen och efter godkännande från Europaparlamentet.
Även när rådet antar denna typ av åtgärder genom ett särskilt lagstiftningsförfarande krävs ett enhälligt beslut från rådet, på förslag av kommissionen och efter godkännande från Europaparlamentet. Kommissionen måste uppmärksamma medlemsstaternas parlament på alla förslag som grundar sig på artikel 352 i EUF-fördraget.
Artikel 352 i EUF-fördraget får inte ligga till grund för åtgärder som innebär harmonisering av nationella lagar och bestämmelser i fall där sådan harmonisering är utesluten enligt EU-fördragen. Den får inte heller ligga till grund för att uppnå mål som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Alla rättsakter som antas med artikel 352 i EUF-fördraget som grund måste dessutom följa de gränser som anges i artikel 40 andra stycket i EU-fördraget.