This document is an excerpt from the EUR-Lex website
I Lissabonfördraget klargörs fördelningen av behörighet (befogenheter) mellan Europeiska unionen (EU) och dess medlemsstater.
Vid sidan av subsidiaritets- (där EU får vidta en åtgärd endast om – och i den mån som – målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför bättre kan uppnås på EU-nivå) och proportionalitetsprinciperna (där innehållet i och omfattningen av EU:s åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördragen) är principen om tilldelade befogenheter (artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen). Principen om tilldelade befogenheter innebär att EU bara kan agera inom de befogenheter som man tilldelats genom EU-fördragen.
Fördelningen av befogenheter fastställs i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och specificeras närmare i artiklarna 3–6. Det finns tre slags befogenheter.
EU kan vidta åtgärder för att säkerställa att medlemsstaterna samordnar sin ekonomiska politik, socialpolitik samt arbetsmarknadspolitik på EU-nivå (artikel 5 i FEUF).
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kännetecknas av specifika institutionella särdrag. Politiken definieras och genomförs av Europeiska rådet och av Europeiska unionens råd, med endast begränsade roller för Europaparlamentet och kommissionen. Europeiska rådets ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik representerar EU i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.