Fördelning av behörighet

I Lissabonfördraget klargörs fördelningen av behörighet (befogenheter) mellan Europeiska unionen (EU) och dess medlemsstater.

Vid sidan av subsidiaritets- (där EU får vidta en åtgärd endast om – och i den mån som – målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför bättre kan uppnås på EU-nivå) och proportionalitetsprinciperna (där innehållet i och omfattningen av EU:s åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördragen) är principen om tilldelade befogenheter (artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen). Principen om tilldelade befogenheter innebär att EU bara kan agera inom de befogenheter som man tilldelats genom EU-fördragen.

Fördelningen av befogenheter fastställs i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och specificeras närmare i artiklarna 3–6. Det finns tre slags befogenheter.

• En del är exklusiva (artikel 3 i FEUF). Endast EU kan agera på dessa områden, till exempel tullunionen och handelspolitiken.
• En del är delade mellan EU och dess medlemsstater (artikel 4 i FEUF). Medlemsstaterna kan bara agera om EU har valt att inte göra det, till exempel inom områdena transport, sammanhållningspolitik, energi och miljö. Medlemsstaterna kan begära att Europeiska kommissionen återkallar en antagen rättsakt på något av de delade områdena för att kunna säkerställa bättre efterlevnad av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (deklaration nr 18 i bilagan till Lissabonfördraget).
• EU kan stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder (artikel 6 i FEUF), till exempel inom områdena kultur och turism. EU får inte anta rättsligt bindande akter inom dessa områden som kräver att medlemsstaterna harmoniserar sina lagar och andra författningar.

EU kan vidta åtgärder för att säkerställa att medlemsstaterna samordnar sin ekonomiska politik, socialpolitik samt arbetsmarknadspolitik på EU-nivå (artikel 5 i FEUF).

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kännetecknas av specifika institutionella särdrag. Politiken definieras och genomförs av Europeiska rådet och av Europeiska unionens råd, med endast begränsade roller för Europaparlamentet och kommissionen. Europeiska rådets ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik representerar EU i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.