I. Inledning

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Förordning nr 1024/2013

2. Direktiv 2014/59

B. Nationell rätt

III. Bakgrund

A. Faktiska omständigheter

B. Den överklagade domen

IV. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

V. Rättslig bedömning

A. Översikt över grunderna för överklagandet och ordningsföljden för prövningen

B. Grunderna som avser upptagande till prövning

1. Talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF

a) Villkoret direkt berörd

b) Villkoret personligen berörd

2. Det berättigade intresset av att få saken prövad består

3. Slutsats i denna del

C. Grunderna som avser huruvida talan är välgrundad: Åsidosättande av artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 jämförd med artikel 29 i direktiv 2014/59 och artikel 70.1 TUB?

1. Turordning för prövningen

2. Direkt tillämplighet och företräde för artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59?

a) Den normativa strukturen hos artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59

b) Direkt tillämpning av artikel 29.1 i direktiv 2014/59 till nackdel för banken och dess aktieägare?

3. I andra hand: Är ECB skyldig att direkt tillämpa artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59?

a) ECB som den till vilken direkt tillämpliga direktivbestämmelser är riktade

b) Följderna av direkt tillämpning av artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 till nackdel för banken och dess aktieägare

4. Direktivkonform tolkning av artikel 69 octiesdecies punkt 1 b och artikel 70.1 TUB?

5. Ska nationell lagstiftning, i den mening som avses i artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013, ses som en rättsfråga eller en faktisk omständighet?

6. Kan invändningen avseende direktivkonform tolkning av artikel 69 octiesdecies punkt 1 b jämförd med artikel 70.1 TUB tas upp till prövning?

7. Slutsats i denna del

VI. Förslag till avgörande

1.

Överklagandena som ingetts av Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB) och Europeiska kommissionen (nedan gemensamt kallade klagandena) i förevarande förenade mål avser en dom från tribunalen (nedan kallad den överklagade domen) ( 2 ), genom vilken den ogiltigförklarade ECB:s beslut av den 1 januari och av den 29 mars 2019 (nedan kallade de omtvistade besluten). Genom dessa beslut satte ECB Banca Carige SpA (nedan kallad banken) under tillfällig förvaltning ( 3 ) och förlängde denna till den 30 september 2019. ( 4 )

2.

Sökanden i första instans och motparten i målet om överklagande, Francesca Corneli, var en av bankens många minoritetsaktieägare.

3.

För det första har klagandena gjort gällande att tribunalen felaktigt fastställde att talan kunde tas upp till prövning. De anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att Francesca Corneli hade ett (fortsatt) rättsligt intresse av att få de omtvistade besluten ogiltigförklarade och att hon var direkt och personligen berörd av dessa, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. I detta avseende fann tribunalen att det fanns en skillnad mellan Francesca Cornelis situation med avseende på ECB:s beslut om tillfällig förvaltning av banken och aktieägarnas situation i målet ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. ( 5 ) (nedan kallad domen Trasta Komercbanka). I det målet hade aktieägarna nämligen överklagat ett beslut om återkallelse av den berörda bankens tillstånd som antagits av ECB. Domstolen ansåg att aktieägarna inte var direkt berörda av beslutet och avvisade deras talan om ogiltigförklaring. Beslutet hade nämligen endast en negativ ekonomisk inverkan på aktieägarna, men påverkade däremot inte deras rättsliga ställning. ( 6 )

4.

I sak har klagandena vidare gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 4.3 första stycket i förordning (EU) nr 1024/2013. ( 7 ) I detta avseende uppkommer viktiga rättsfrågor som ännu inte har klarlagts i domstolens praxis. Dessa rör omfattningen av ECB:s skyldighet att även tillämpa nationell lagstiftning som antagits för att införliva tillämplig unionsrätt på området – bland annat direktiv 2014/59/EU ( 8 ) som är tillämpligt i förevarande mål – när ECB utövar sina tillsynsbefogenheter över kreditinstitut inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen:

5.

Mot bakgrund av de grundläggande principerna om skydd för enhetligheten och rättsstatligheten i unionens rättsordning anser jag att artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 inte kan medföra vad som i praktiken skulle utgöra en skyldighet för ECB att, i egenskap av en av unionens institutioner, medvetet åsidosätta unionsrätten genom att tillämpa nationell lagstiftning som strider mot denna. Om ECB ändå skulle göra det ankommer det på unionsdomstolarna att korrigera detta. Dessa frågor och motiveringen till denna slutsats är emellertid djupt omtvistade i doktrinen. ( 9 ) I detta sammanhang är det nödvändigt att klargöra den närmast lika omtvistade frågan om vilka prövningskriterier som ska tillämpas i målet om ogiltigförklaring vid tribunalen och i det efterföljande målet om överklagande med avseende på ECB:s åtgärder som rör tillämpningen av nationella bestämmelser. ( 10 )

6.

De unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i det aktuella målet består i huvudsak av förordning nr 1024/2013 och direktiv 2014/59.

7.

Skäl 34 i förordning nr 1024/2013 har följande lydelse:

”ECB bör, vid utförandet av sina uppgifter och vid utövandet av sina tillsynsbefogenheter, tillämpa de materiella regler som rör tillsyn av kreditinstitut. Dessa regler utgörs av tillämplig unionsrätt, i synnerhet direkt tillämpliga förordningar eller direktiv, såsom de om kapitalkrav för kreditinstitut och om finansiella konglomerat. Om de materiella regler som rör tillsyn av kreditinstitut fastställs i direktiv bör ECB tillämpa den nationella lagstiftning i vilken dessa direktiv är införlivade. Om den tillämpliga unionsrätten utgörs av förordningar bör ECB på de områden där dessa förordningar, på dagen för ikraftträdandet av denna förordning, uttryckligen ger utrymme för olika alternativ för medlemsstaterna tillämpa den nationella lagstiftningen som utnyttjar sådana alternativ. Dessa alternativ bör tolkas så, att de utesluter sådana alternativ som endast är tillgängliga för de behöriga eller utsedda myndigheterna. Detta påverkar inte principen om EU-rättens företräde. Härav följer att Europeiska centralbanken, när den antar riktlinjer eller rekommendationer eller när den fattar beslut, bör utgå ifrån och agera i överensstämmelse med tillämplig bindande unionsrätt.”

8.

Artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 föreskriver följande:

”ECB ska, för att utföra de uppgifter som ECB tilldelats enligt denna förordning och med målet att säkerställa hög tillsynsstandard, tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna unionslagsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv. Om den tillämpliga unionsrätten utgörs av förordningar ska ECB där dessa förordningar för närvarande uttryckligen ger medlemsstaterna utrymme för olika alternativ också tillämpa den nationella lagstiftning som utnyttjar dessa möjligheter.”

9.

I skäl 39 till direktiv 2014/59 föreskrivs följande:

”Under återhämtningsfasen och fasen med tidigt ingripande enligt detta direktiv bör aktieägarna behålla fullt ansvar för och kontroll över institutet, utom när en tillfällig förvaltare utsetts av den behöriga myndigheten.”

10.

I skäl 40 till direktivet anges bland annat följande:

”För att säkerställa bevarad finansiell stabilitet är det viktigt att behöriga myndigheter kan åtgärda ett instituts försämrade finansiella och ekonomiska situation, innan detta når en punkt där myndigheterna inte har något annat alternativ än att försätta det i resolution. I det syftet bör behöriga myndigheter ges befogenheter att ingripa tidigt, inklusive befogenheten att utse en tillfällig förvaltare för att antingen ersätta eller tillfälligt arbeta tillsammans med ett instituts ledningsorgan och verkställande ledning. Den tillfällige förvaltarens uppgift bör vara att utöva alla befogenheter som ges denne, i syfte att verka för lösningar som återställer institutets finansiella ställning. Tillsättandet av den tillfällige förvaltaren får dock inte på otillbörligt sätt inkräkta på aktieägarnas eller ägarnas rättigheter eller avvika från formella förfarandekrav som fastställs i unionens eller medlemsstaternas bolagsrätt och bör följa unionens eller medlemsstaternas internationella skyldigheter när det gäller investeringsskydd …”

11.

I artikel 28 i direktiv 2014/59, som har rubriken ”Avsättning av den verkställande ledningen och ledningsorganet”, föreskrivs följande:

”När det föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser av lagar, föreskrifter eller institutets stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att institutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet eller vissa personer. Tillsättningen av den nya verkställande ledningen eller det nya ledningsorganet ska ske i enlighet med nationell rätt och unionsrätten och ska kräva godkännande eller medgivande av den behöriga myndigheten.”

12.

I artikel 29 i direktiv 2014/59, med rubriken ”Tillfällig förvaltare”, föreskrivs följande:

”1.   När ett byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet i enlighet med artikel 28 inte anses tillräckligt av den behöriga myndigheten för att åtgärda situationen ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna får utse en eller flera tillfälliga förvaltare av institutet. Beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet får behöriga myndigheter utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut institutets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta med institutets ledningsorgan, och den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen. Om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledningsorgan, ska den behöriga myndigheten vid tidpunkten för tillsättningen specificera den tillfälliga förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att institutets ledningsorgan ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Den behöriga myndigheten ska vara skyldig att offentliggöra alla tillsättningar av tillfälliga förvaltare utom när den tillfälliga förvaltaren saknar befogenhet att representera institutet. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att alla tillfälliga förvaltare har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte föreligger någon intressekonflikt.

2.   Den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter vid tidpunkten för dennes utseende utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogenheter får innefatta några eller samtliga av de befogenheter som institutets ledningsorgan har enligt bolagsordningen och enligt nationell rätt, inklusive befogenheten att utöva några eller samtliga av institutets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfälliga förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.

3.   Den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning, och dessa får innefatta verifiering av institutets finansiella ställning, ledning av institutets affärsverksamhet eller en del av denna för att upprätthålla eller återupprätta institutets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återupprätta en sund och ansvarsfull ledning av institutets affärsverksamhet. Den behöriga myndigheten ska ange eventuella begränsningar för den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning.

4.   Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har en exklusiv behörighet att utse och avsätta en tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfälliga förvaltaren när som helst och på vilka grunder som helst. Den behöriga myndigheten får när som helst ändra villkoren för tillsättning av en tillfällig förvaltare med förbehåll för denna artikel.

5.   Den behöriga myndigheten får kräva att vissa av den tillfälliga förvaltarens åtgärder underställs den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Den behöriga myndigheten ska ange alla sådana krav vid tidpunkten för tillsättning av den tillfälliga förvaltaren eller vid den tidpunkt då villkoren ändras för den tillfälliga förvaltaren.

Den tillfälliga förvaltaren får i vilket fall endast utöva befogenheten att sammankalla institutets bolagsstämma och bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande.

6.   Den behöriga myndigheten får kräva att en tillfällig förvaltare upprättar rapporter om institutets finansiella ställning och om de åtgärder som denne har vidtagit under sin period som förvaltare, med en regelbundenhet som ska fastställas av den behöriga myndigheten och i slutet av förvaltarens uppdrag.

7.   Den tillfälliga förvaltarens mandat ska löpa under högst ett år. Den perioden kan undantagsvis förnyas om villkoren för utnämningen av den tillfälliga förvaltaren fortsatt är uppfyllda. Den behöriga myndigheten ska ansvara för att avgöra huruvida villkoren är lämpliga för att behålla en tillfällig förvaltare och för att motivera ett sådant beslut gentemot aktieägarna.

8.   Med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna i enlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt.

9.   Medlemsstaterna får begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt om åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare i enlighet med punkt 3.

10.   En tillfällig förvaltare som har utsetts enligt denna artikel ska inte anses vara en ’shadow director’ eller den person som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.”

13.

Direktiv 2014/59 införlivades med italiensk rätt genom Decreto legislativo (lagstiftningsdekret) nr 181 av den 16 november 2015. ( 11 )

14.

I artikel 8 i lag nr 114 av den 9 juli 2015, ( 12 ) som fastställer de nödvändiga principerna och vägledande kriterierna för utövandet av befogenheterna, föreskrivs bland annat följande:

”1.   Vid utövandet av befogenheten att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, är regeringen skyldig att, utöver de principer och vägledande kriterier som anges i artikel 1.1 och de principer och kriterier som ligger till grund för direktiv 2014/59/EU, även skyldig att efterleva följande specifika vägledande principer och kriterier:

…”

15.

Bank- och kreditlagen (Testo unico bancario, nedan kallad TUB) ändrades genom Decreto legislativo nr 181. ( 13 ) I avsnitt 01-I, med rubriken ”Tidigt ingripande”, infördes artikel 69 octiesdecies. Punkt 1 b i denna artikel har följande lydelse:

”Banca d’Italia [(Italiens centralbank)] får vidta följande åtgärder gentemot en bank eller moderbolag i en bankkoncern:

…

16.

Artikel 69 vicies semel TUB ger tillsynsmyndigheten befogenhet att avsätta enskilda ledamöter av förvaltnings- och tillsynsorganen samt den verkställande ledningen.

17.

I artikel 70.1 TUB, som ingår i avsnitt I, med rubriken ”Extraordinär förvaltning”, föreskrivs följande:

”Banca d’Italia får besluta att de organ som utövar förvaltning och tillsyn över banker ska upplösas när det föreligger sådana överträdelser eller oegentligheter som avses i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b, eller när allvarliga förmögenhetsförluster förväntas, eller när en upplösning har begärts genom motiverad ansökan framställd av ledningsorgan eller extraordinär bolagsstämma.”

18.

Banken är ett börsnoterat kreditinstitut som är etablerat i Italien och som står under direkt tillsyn av ECB sedan år 2014. Banken gjorde en förlust på mer än 1,6 miljarder euro mellan december 2014 och den 1 januari 2019. När Francesca Corneli väckte talan vid domstol innehade hon 200000 stamaktier motsvarande 0,000361 procent av bankens aktiekapital.

19.

Från år 2016 till slutet av år 2018 vidtog ECB flera åtgärder för rekapitalisering och stabilisering av banken i syfte att den på nytt skulle uppfylla kapitalkraven enligt artikel 27.1 i direktiv 2014/59, dock utan framgång. ( 14 )

20.

Genom det första omtvistade beslutet av den 1 januari 2019, vilket antogs med stöd av artiklarna 69 octiesdecies, 70 och 98 TUB, jämförda med artikel 29 i direktiv 2014/59, ställde ECB banken under tillfällig förvaltning (nedan även kallat beslutet om tillfällig förvaltning) och beslutade bland annat om följande åtgärder:

21.

Den 2 januari 2019 tillkännagavs att beslutet om tillfällig förvaltning hade antagits samtidigt genom ett pressmeddelande från dels ECB, dels banken. Därefter avbröt Commissione Nazionale per le Società e la Borsa (Nationella företags- och börskommittén, Italien) handeln med de värdepapper som emitterats eller garanterats av banken ”till dess att beslutet träder i kraft eller till dess att, särskilt till följd av nya initiativ från behöriga tillsynsmyndigheter, en ram för fullständig information om de värdepapper som emitterats eller garanterats återställs”.

22.

Genom det andra omtvistade beslutet av den 29 mars 2019 förlängde ECB varaktigheten av den tillfälliga förvaltningen till och med den 30 september 2019 (nedan även kallat det första beslutet om förlängning). Banken offentliggjorde detta i ett pressmeddelande den 30 mars 2019.

23.

Genom beslut av den 30 september 2019 förlängde ECB den tillfälliga förvaltningen till och med den 31 december 2019 (nedan kallat det andra beslutet om förlängning).

24.

Genom beslut av den 20 december 2019 förlängde ECB den tillfälliga förvaltningen till och med den 31 januari 2020 för att göra det möjligt att slutföra förstärkningen av bankens kapital (nedan kallat det tredje beslutet om förlängning).

25.

Enligt samstämmiga uppgifter som parterna lämnade som svar på domstolens skriftliga och muntliga frågor rekapitaliserades banken i september 2019 av Fondo interbancario di Tutela dei Depositi (FITD) ( 15 ) enligt ett ramavtal som hade ingåtts av de tillfälliga förvaltarna och godkänts av bankens extra bolagsstämma. FITD sålde sina aktier i banken till BPER Banca S.p.a. sommaren 2022. Den efterföljande tvångsinlösen av minoritetsaktier innebar att Francesca Corneli var tvungen att sälja sina aktier i september 2022 och att hon därmed förlorade sin ställning som (minoritets)aktieägare i banken.

26.

Francesca Corneli väckte talan om ogiltigförklaring av de omtvistade besluten genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 juli 2019. Kommissionen intervenerade till stöd för ECB:s yrkande att talan skulle ogillas.

27.

Genom den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen de omtvistade besluten. Tribunalen ogillade talan i övrigt, i den del som den riktade sig mot alla på det första omtvistade beslutet efterkommande eller efterföljande rättsakter, det vill säga även inbegripet det andra och tredje beslutet om förlängning.

28.

Tribunalen ogillade den invändning om rättegångshinder som ECB framställde, med stöd av kommissionen, med motiveringen att Francesca Corneli, i egenskap av minoritetsaktieägare i banken, var direkt och personligen berörd av de omtvistade besluten, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, och hade ett berättigat intresse av att få saken prövad. Mot denna bakgrund fann tribunalen att hon har talerätt. ( 16 )

29.

I sak fann tribunalen att ECB hade antagit de omtvistade besluten på bristande rättslig grund. Besluten motiverades med en ”betydande försämring av [bankens] situation”, i den mening som avses i artikel 70.1 TUB, genom vilken artikel 29 i direktiv 2014/59 hade införlivats, trots att denna (nationella) bestämmelse inte innehåller något sådant villkor. Ett sådant villkor förekommer endast i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b TUB, vilken genomför artikel 28 i direktivet. Den sistnämnda (nationella) bestämmelsen reglerar endast ”avsättning” av bankens lednings- eller kontrollorgan, men inte befogenheten – som föreskrivs i artikel 70 TUB – att sätta banken under tillfällig förvaltning genom ”upplösning” av dessa organ. Artikel 69 octiesdecies och artikel 70 TUB avser således två olika situationer, och – med hänsyn till lydelsen av artiklarna 28 och 29 i direktiv 2014/59 – olika åtgärder som ska vidtas efter varandra, vars nivå av ingripande skiljer sig åt och är beroende av en uttömmande förteckning av skilda (alternativa) villkor. Villkoret avseende ”försämring av bankens situation” är således inte tillämpligt på åtgärder som vidtas med stöd av artikel 70 TUB, vilket innebär att ECB åsidosatte denna bestämmelse. ( 17 )

30.

Till följd av den klara ordalydelsen i artiklarna 69 octiesdecies och 70 TUB och de begrepp som används i bestämmelserna fann tribunalen att det inte är möjligt att göra en tolkning i överensstämmelse med unionsrätten. Den åtgärd som ECB vidtagit är nämligen den som föreskrivs i artikel 70 TUB, vilket innebär att det är villkoren i den artikeln som måste vara uppfyllda. ( 18 ) Begreppet ”försämring av bankens situation” som avses i artikel 69 octiesdecies TUB är ”inte ett allmänt uttryck, utan ett villkor som fastställts i en lagtext, i vilken det hänvisas till en uttömmande förteckning över fyra alternativa villkor” och kan således inte ligga till grund för en åtgärd enligt artikel 70 TUB. ( 19 )

31.

Dessutom är ECB inte heller skyldig att tillämpa direktiv 2014/59 med målsättningen att besluta om tillfällig förvaltning i händelse av en betydande försämring av banken situation. Detta följer inte heller av den skyldighet som åligger ECB enligt artikel 4.3 i förordning nr 1024/2013, nämligen att tillämpa den nationella lagstiftning som antagits för att införliva de berörda direktiven. Denna bestämmelse kan inte tolkas så, ”att den omfattar två olika grunder för förpliktelser, nämligen unionsrätten i dess helhet, inbegripet direktiv, till vilken den nationella lagstiftning, genom vilken de har införlivats, ska läggas”. Enligt tribunalen förutsätter nämligen en sådan tolkning ”att de nationella bestämmelserna skiljer sig från direktiven och att de två typerna av rättsakter i ett sådant fall är bindande för ECB i egenskap av skilda rättskällor”. ( 20 ) Detta skulle emellertid strida mot artikel 288 FEUF. Ett direktiv kan för övrigt inte medföra skyldigheter för en enskild. Det fel som ECB har begått kan inte heller avhjälpas genom en fri tolkning av artikel 70 TUB i ljuset av direktiv 2014/59. ( 21 )

32.

De övriga sex grunderna ( 22 ) för talan som tribunalen identifierat prövades inte.

33.

I den mån Francesca Corneli genom formuleringen ”alla efterkommande eller efterföljande rättsakter,” i ansökan, i repliken och i en ytterligare skrivelse, även bestred det andra och det tredje beslutet om förlängning, avvisade tribunalen talan i denna del, på grund av att den inte var tillräckligt preciserad och inte uppfyllde kraven i artiklarna 76 d och 86 i rättegångsreglerna, eftersom ansökan inte i tillräcklig grad anger föremålet för talan. ( 23 )

34.

Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 21 december 2022 ingav ECB sitt överklagande i mål C‑777/22 P.

35.

Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 22 december 2022 ingav kommissionen sitt överklagande i mål C‑789/22 P.

36.

På grundval av ansökningar från kommissionen och ECB som inkom den 18 respektive den 20 januari 2023 beslutade domstolens ordförande den 8 februari 2023 att förena målen C‑777/22 P och C‑789/22 P i enlighet med artikel 54 i domstolens rättegångsregler.

37.

Genom en handling som inkom till domstolens kansli den 20 mars 2023 begärde Italien att få intervenera till stöd för kommissionens och ECB:s yrkanden i enlighet med artikel 40.1 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Domstolens ordförande biföll denna begäran genom beslut av den 17 april 2023. Italien ingav sin interventionsinlaga den 26 maj 2023.

38.

ECB har, med stöd av Italien, yrkat att domstolen ska

39.

Kommissionen har, med stöd av Italien, yrkat att domstolen ska

40.

Francesca Corneli har yrkat att domstolen ska

41.

På begäran av ECB och Italien som framställdes den 3 respektive den 6 november 2023 hänsköts de förenade målen till domstolens stora avdelning den 7 maj 2024.

42.

Den 7 maj 2024 uppmanade domstolen parterna att besvara vissa frågor skriftligen, vilket de gjorde inom utsatt tid.

43.

Parterna utvecklade sin talan och svarade på domstolens frågor vid förhandlingen den 25 juni 2024.

44.

I mål C‑777/22 P har ECB, med stöd av Italien, åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande.

45.

ECB har genom den första grunden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning på ett antal punkter vid bedömningen av huruvida Francesca Corneli var ”direkt och personligen berörd”, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, och av huruvida hon hade ett berättigat intresse av att få saken prövad. ECB har genom den andra grunden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av den rättsliga grund på vilken ECB antog de aktuella besluten. Denna bedömning borde ha gjorts med stöd av all tillämplig nationell rätt och de tolkningsmetoder som erkänts i denna i enlighet med artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013. Detta gäller i synnerhet artikel 69 octiesdecies punkt 1 b och artikel 70.1 TUB såsom dessa bestämmelser tolkats av de italienska domstolarna.

46.

I mål C‑789/22 P har kommissionen, med stöd av Italien, åberopat fem grunder för sitt överklagande, vilka delvis sammanfaller med de grunder som ECB åberopat.

47.

Kommissionen har genom den första grunden gjort gällande samma felaktiga rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF som ECB har gjort gällande genom sin första grund. Kommissionen har genom den andra grunden hävdat att tribunalen åsidosatt artikel 84 i sina rättegångsregler, genom att ex officio ta upp en grund för ogiltigförklaring rörande den angripna rättsaktens materiella giltighet och döma utöver vad som yrkats av parterna. Kommissionen har genom den tredje grunden – i likhet med den andra grunden som åberopats av ECB – gjort gällande att tribunalen åsidosatt artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 och artikel 70.1 TUB. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 288 tredje stycket FEUF, vilket grundas på att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 70.1 TUB inte kunde tolkas i överensstämmelse med artikel 29 i direktiv 2014/59. Slutligen har kommissionen genom den femte grunden – som också delvis överlappar med den andra grunden för ECB:s överklagande – gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning på flera punkter i samband med bedömningen av förhållandet mellan nationell rätt och direktiv, däribland att tribunalen åsidosatt artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 och artikel 288 andra och tredje styckena FEUF, samt att tribunalen åsidosatt den direkta tillämpligheten av de relevanta direktivbestämmelserna.

48.

Jag kommer inledningsvis pröva grunderna som rör huruvida talan kan tas upp till prövning tillsammans ( 24 ) (avsnitt B). Därefter kommer jag behandla grunderna som rör tribunalens bedömning i sak, vilka också ska prövas gemensamt ( 25 ) (avsnitt C).

49.

De grunder för överklagandet som avser huruvida talan kan tas upp till prövning rör dels frågan huruvida Francesca Corneli är direkt och personligen berörd av de omtvistade besluten, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (nedan avsnitt 1), dels huruvida hon hade ett (fortsatt) berättigat intresse av att de ogiltigförklaras (nedan avsnitt 2).

50.

Det ska i detta sammanhang beaktas att frågan huruvida talan kan tas upp till prövning, inbegripet huruvida det fortfarande föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad, ska prövas ex officio av domstolen i ett mål om överklagande, oberoende av vad parterna har yrkat och tribunalens bedömning. ( 26 ) Redan av detta skäl kan Francesca Corneli inte vinna framgång med sin invändning om rättegångshinder såvitt avser den första grunden som ECB har åberopat till stöd för sitt överklagande, och den ska således ogillas.

51.

Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF har personer till vilken den angripna rättsakten inte är riktad endast rätt att väcka talan om den ”direkt och personligen berör” dem. Jag kommer först pröva om Francesca Corneli är direkt berörd av de omtvistade besluten.

52.

Enligt fast praxis måste två kumulativa villkor vara uppfyllda för att en person ska anses vara direkt berörd, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. För det första måste den ifrågasatta unionsrättsakten ha direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan tillämpning av några mellanliggande bestämmelser. ( 27 )

53.

Såsom tribunalen med rätta påpekade med hänvisning till denna rättspraxis, ( 28 ) påverkar de omtvistade besluten direkt Francesca Cornelis rättsliga ställning i egenskap av aktieägare i banken. Detta rör utövandet av hennes rätt att delta i bankens förvaltning, hennes rösträtt och andra rättigheter som anges i bankens stadgar. I motsats till vad ECB har anfört kan det i detta avseende inte anses föreligga något åsidosättande, och i än mindre grad någon missuppfattning, av de relevanta bestämmelserna i bankens stadgar som rör aktieägares rättigheter. De omtvistade besluten påverkar särskilt rätten att välja bankens lednings- och tillsynsorgan (artiklarna 18 och 26), samt att sammankalla bolagsstämman och fastställa dagordningen för denna (artikel 10.4). Detsamma gäller de villkor under vilka bolagsstämman eller en viss del av aktieägarna, enligt artiklarna 2393 och 2393 bis i den italienska civillagen, kan hålla lednings- och tillsynsorganens ansvariga. ( 29 )

54.

Då de omtvistade besluten förordnade om tillfällig förvaltning av banken eller förlängde denna, innebar de ett tillfälligt upphävande eller en begränsning av utövandet av dessa rättigheter och utgjorde således ett direkt ingrepp i aktieägarnas rättsliga ställning – inbegripet Francesca Cornelis rättsliga ställning. Förordnandet innebar nämligen att rätten att välja bankens lednings- och tillsynsorgan, att sammankalla bolagsstämman och att fastställa dagordningen för stämman överfördes till de tillfälliga förvaltarna. Det tillfälliga upphävandet eller begränsningen av de berörda aktieägarnas rösträtt och rätt att delta i förvaltningen i egenskap av aktieägare följer av artikel 70.2 jämförd med 72.6 TUB, i vilken det föreskrivs att dessa rättigheter automatiskt överförs till de tillfälliga förvaltarna. ( 30 ) Dessutom innebar beslutet om tillfällig förvaltning, i enlighet med artikel 72.9 TUB, att det civilrättsliga ansvaret för bankens lednings- och tillsynsorgan begränsades till fall av uppsåt och grov vårdslöshet och endast kunde göras gällande vid domstol av de tillfälliga förvaltarna efter förhandsgodkännande från Banca d’Italia. Dessutom ger artikel 72.5 TUB dessa förvaltare rätt att, efter förhandsgodkännande från Banca d’Italia, väcka talan om skadestånd mot ledamöterna i de upplösta organen i banken eller mot den verkställande direktören. Följaktligen berövades bolagsstämman eller en del av aktieägarna, vilka tillsammans innehar en viss andel av aktiekapitalet, rätten att väcka en sådan talan i enlighet med artiklarna 2393 och 2393 bis i den italienska civillagen. ( 31 )

55.

Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att det förelåg en sådan påverkan av aktieägarnas – däribland Francesca Cornelis – rösträtt och rätt att delta i bankens förvaltning, oberoende av den omständigheten att det i bankens stadgar bland annat föreskrivs ett krav på beslutsförhet, för vilket det krävs 1 procent av aktierna som innehas av aktieägarna, för det faktiska utövandet av dessa rättigheter. ( 32 ) Rösträtten och rätten att delta i förvaltningen har nämligen, i likhet med en medborgares rösträtt i demokratiska val, ett egenvärde. Detta egenvärde är oberoende av frågan huruvida utövandet av dessa rättigheter är tillräckligt för att faktiskt påverka bankens väsentliga organisatoriska eller affärsmässiga beslut. Rösträtten och rätten att delta i förvaltningen omfattar och skyddar nämligen redan den rättsliga möjligheten att delta i sådana beslutsprocesser och att påverka resultatet av dessa. Tribunalen gjorde en riktig bedömning i detta avseende när den fann att ECB:s och kommissionens argument ”bortser från den rösträtt som möjliggör för varje aktieägare att personligen delta i [bolagsstämmans val] av ledamöter som ska tillsättas i lednings- och tillsynsorganen.” ( 33 ) Denna rättsliga möjlighet att utöva inflytande över bankens förvaltning upphör automatiskt genom beslutet om tillfällig förvaltning.

56.

Den omständigheten att en minoritetsaktieägare i förekommande fall endast kan uppnå beslutsförhet tillsammans med andra (minoritets)aktieägare saknar således betydelse för frågan huruvida minoritetsaktieägarens rösträtt eller rätt att delta i förvaltningen har påverkats. Möjligheten att uppnå beslutsförhet är endast av betydelse för den efterföljande frågan huruvida det är möjligt att få till stånd att de avsedda rättsföljderna inträder (till exempel kallelse till bolagsstämman eller fastställande av en punkt på dagordningen för densamma) genom utövandet av rösträtten eller rätten att delta i förvaltningen. Denna omständighet kan dock inte medföra att vare sig existensen av eller behovet av att skydda utövandet av dessa individuella rättigheter ifrågasätts. ( 34 ) Klagandenas invändning att rätten att fatta beslut endast tillkommer bolagsstämman eller en del av de aktieägare som tillsammans innehar en viss andel av aktierna, och inte enskilda aktieägare som endast har rösträtt, ska följaktligen inte godtas, vilket tribunalen med rätta slog fast i punkterna 43–45 i den överklagade domen.

57.

I domen Trasta Komercbanka ( 35 ) bekräftade domstolen dessutom indirekt att det i ett fall som det förevarande, där det endast är fråga om ett beslut om tillfällig förvaltning av en bank, och inte om en återkallelse av tillstånd som var i fråga i det målet, kan vara tillräckligt att aktieägarnas rätt att delta i förvaltningen påverkas för att de ska anses vara direkt berörda. I det sistnämnda fallet sammanfaller intrånget i dessa rättigheter nämligen inte med de rent ekonomiska negativa effekterna för banken och dess aktieägare som skulle bli följden av att bankens tillstånd återkallades eller att den till och med likviderades. ( 36 ) Domstolen har för övrigt uttryckligen slagit fast att även ett beslut om likvidation av en bank direkt påverkar aktieägarnas rätt att delta i förvaltningen av banken, eftersom förvaltningen anförtros likvidatorn genom beslutet. I målet Trasta Komercbanka grundades detta beslut emellertid enbart på lettisk rätt. Beslutet var således varken en följd av unionsrätten eller av ECB:s omtvistade beslut om återkallande av bankens tillstånd, vilket innebar att aktieägarna inte var direkt berörda av sistnämnda beslut. ( 37 ) Såsom tribunalen med rätta har påpekat ( 38 ) förhåller det sig emellertid annorlunda när ECB beslutar att en bank ska sättas under tillfällig förvaltning.

58.

ECB kan inte vederlägga dessa slutsatser genom att hänvisa till domen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) i målet Albert m.fl. mot Ungern. ( 39 )

59.

För det första är villkoren för talerätt enligt artikel 34 i Europakonventionen, vilken var föremålet för Europadomstolens prövning, inte identiska med villkoren för talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. För det andra erkänner Europadomstolen i princip även delägarna i en bank som ”direkt berörda”, i den mening som avses i artikel 34 i Europakonventionen, när klagomålet riktas mot rättsakter som rör såväl banken som dess delägares rättigheter. Denna princip begränsas endast om banken och dess delägare har ett så nära samband att det vore konstlat att skilja dem åt, eller om det kan motiveras av ”exceptionella omständigheter”. Europadomstolen har således, i likhet med domstolen i målet Trasta Komercbanka (se ovan punkt 57), slagit fast att rättsakter som direkt påverkar delägarnas rätt (att delta i förvaltningen av banken) skiljer sig från rättsakter som (enbart) riktar sig till banken. Dessa rättsakter skadar nämligen inte endast delägarnas ekonomiska intressen i banken, utan ändrar deras rättsliga ställning inom ramen för bankens ledningsstruktur. ( 40 )

60.

I målet Albert m.fl. mot Ungern ansåg Europadomstolen visserligen inte att delägarnas rättigheter berördes direkt. För det första kunde de utöva dessa rättigheter med avseende på den omtvistade fusionen mellan de två berörda bankerna under beslutsförfarandena och omröstningen som avsåg fusionen. För det andra var dessa rättigheter inte tillräckliga för att kontrollera en av dessa banker, eftersom de individuella innehaven av andelar var alltför små. Till skillnad från tidigare mål som avgjorts av Europadomstolen, vilka rörde konstlad urholkning av aktieägarnas rösträtt eller återkallande av aktier, ( 41 ) slog Europadomstolen endast fast att de omtvistade åtgärderna, vilka i huvudsak berörde företaget, endast hade en ”underordnad och indirekt” inverkan på de enskilda delägarnas rättigheter som sådana. ( 42 )

61.

Den särskilda situation som en fusion mellan två banker utgör är emellertid inte jämförbar med situationen i förevarande mål, där en bank enbart ställts under tillfällig förvaltning. De två fusionerade bankerna upphörde nämligen att existera och bedriva verksamhet på marknaden i sin tidigare form. En slutgiltig strukturell förändring av en bank och dess affärsverksamhet och de därmed sammanhängande ekonomiska effekterna skiljer sig således från tillfällig förvaltning – där kontrollen över en banks verksamhet endast tillfälligt överlåts till andra personer – och dess effekter på aktieägarnas rättigheter. Den argumentation som ECB framfört som grundar sig på Europadomstolens praxis avseende fusion av banker kan således inte överföras på förevarande mål och kan därför inte godtas.

62.

Dessutom medför besluten om tillfällig förvaltning och förlängning av denna att den rösträtt och rätt att delta i förvaltningen som tillkommer bankens aktieägares automatiskt blir tillfälligt upphävd och begränsas. Det krävdes inte något mellanliggande skönsmässigt beslut eller ett ytterligare beslut om genomförande för att dessa rättsföljder skulle inträda. ( 43 ) Tribunalen gjorde följaktligen inte en felaktig rättstillämpning när den slog fast att Francesca Corneli var direkt berörd av dessa beslut, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. ( 44 )

63.

Frågan huruvida Francesca Corneli även uppfyller kravet på att hon ska vara personligen berörd ska endast prövas om de omtvistade besluten inte utgör regleringsakter, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket tredje ledet FEUF, som inte medför genomförandeåtgärder. Enligt fast rättspraxis omfattar detta begrepp samtliga icke-lagstiftningsakter med allmän giltighet. Detta förutsätter att en sådan rättsakt är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets. ( 45 )

64.

Detta villkor är emellertid inte uppfyllt i förevarande mål. De omtvistade besluten var riktade direkt till banken, det vill säga en juridisk person, och berörde även de befintliga aktieägarna vid den tidpunkt då de antogs. Det ska således prövas huruvida Francesca Corneli, i egenskap av aktieägare, uppfyllde kriteriet personligen berörd vid den aktuella tidpunkten.

65.

Jag anser att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den mot bakgrund av domstolens praxis fann att Francesca Corneli var personligen berörd. ( 46 )

66.

Enligt fast rättspraxis är andra personer än den till vilken en rättsakt riktas endast personligen berörda, om den ifrågavarande rättsakten berör dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer, och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som rättsakten riktar sig till. ( 47 ) I synnerhet när det gäller rättsakter med en abstrakt och allmän karaktär har domstolen slagit fast att möjligheten att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet, inte är tillräckligt för att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten, när det framgår att den är tillämplig i objektiva rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten i fråga. ( 48 )

67.

Såsom tribunalen med rätta påpekade ( 49 ) kunde Francesca Corneli identifieras som aktieägare, och således särskiljas som medlem i den klart avgränsade gruppen av samtliga aktieägare i banken, vid den tidpunkt då de omtvistade (konkreta och individuella) besluten antogs. De aktuella besluten utgjorde dessutom ett ingrepp i aktieägarnas möjlighet att utöva sin rätt att rösta och att delta i förvaltningen, som tillkommer dem i enlighet med bankens stadga (ovan punkt 53 och följande punkter). De berörde således inte Francesca Corneli enbart i hennes ”objektiva” egenskap av aktieägare (i förhållande till aktieägare i andra bolag), såsom klagandena har gjort gällande, utan i hennes klart identifierbara egenskap av ägare till en del av bankens aktiekapital vid denna tidpunkt. Dessutom var syftet med denna rättsakt just att tillfälligt upphäva aktieägarnas rösträtt och rätt att delta i förvaltningen (och inte motsvarande rättigheter för aktieägarna i andra bolag) (se ovan punkt 54) för att underlätta bankens återhämtning.

68.

Det argument som främst framförts av ECB, enligt vilket cirka 35000 aktieägare i banken skulle anses vara individuellt berörda och berättigade att väcka talan, föranleder inte en annorlunda bedömning. Såsom tribunalen med rätta konstaterade är antalet berörda personer som potentiellt kan väcka talan beroende på den omtvistade rättsaktens karaktär inte relevant i detta avseende, eftersom de tydligt kan identifieras som en del av en väl avgränsad personkrets vid tidpunkten för dess antagande och denna åtgärd utgör ett (riktat) ingrepp i deras befintliga rättigheter. ( 50 ) Detta gäller i än högre grad i det aktuella målet, eftersom de omtvistade besluten inte utgör rättsakter med allmän giltighet, utan är konkreta och individuella till sin karaktär (punkterna 64 och 66 ovan).

69.

Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den slog fast att Francesca Corneli var personligen berörd av de omtvistade besluten, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Det kan följaktligen lämnas öppet huruvida den ytterligare motiveringen som kommissionen kritiserat, i synnerhet i punkterna 73–75 i den överklagade domen (som svar på kommissionens argument i första instans), bygger på felaktig rättstillämpning.

70.

Det återstår att pröva huruvida Francesca Corneli, med hänsyn till att den tillfälliga förvaltningen av banken upphört och att hon obestridligen förlorat sin ställning som aktieägare, fortfarande kan göra gällande och visa att hon har ett berättigat intresse av att de omtvistade besluten ogiltigförklaras.

71.

Tribunalen prövade visserligen huruvida Francesca Corneli hade ett eget intresse av att få saken prövad, som kunde särskiljas från bankens intresse, och fann att de omtvistade besluten påverkade hennes möjlighet att utöva sina rättigheter som aktieägare. ( 51 ) Detta gäller i synnerhet rätten att kalla till bolagsstämma för att föreslå att talan väcks, eller att lägga till en motsvarande punkt på dagordningen inför en bolagsstämma. ( 52 ) Francesca Corneli har i sin ansökan anfört att hon har ett berättigat intresse av att få saken prövad, som kan särskiljas från bankens motsvarande intresse, med hänvisning till den rösträtt och rätt att delta i förvaltningen som följer av hennes ställning som aktieägare enligt bolagsrätten. Emellertid nöjde sig tribunalen med att i huvudsak upprepa Francesca Cornelis motivering av varför hon är direkt berörd (ovan punkt 53 och följande punkter), utan att pröva frågan huruvida hon, med beaktande av att den frist som föreskrevs för bankens tillfälliga förvaltning i det första beslutet om förlängning hade löpt ut, fortfarande hade ett berättigat intresse av att få saken prövad fram till dess att den överklagade domen meddelades. Tribunalen begärde inte heller att hon skulle styrka detta.

72.

Frågan huruvida en sökande har visat att han eller hon har ett berättigat intresse av att få saken prövad och att det fortfarande består är en rättsfråga som är underställd domstolens prövning i ett mål om överklagande, vilket är en fråga som är skild från kravet på att en sökande ska visa att han eller hon har talerätt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. ( 53 )

73.

Enligt fast rättspraxis kan en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person endast prövas i den mån som personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Det förutsätter att ogiltigförklaringen kan medföra en fördel för den person som har väckt talan. Detta berättigade intresse av att få saken prövad ska bestå fram till domstolsavgörandet, vilket är ett väsentligt villkor för att talan ska kunna tas upp till prövning. I annat fall saknas anledning att döma i saken. ( 54 )

74.

Det följer av fast rättspraxis att ett fortsatt berättigat intresse av att få saken prövad bland annat kan grundas på att en dom om ogiltigförklaring syftar till att förbereda en skadeståndstalan. ( 55 ) Den omständigheten att en talan om skadestånd eventuellt kommer att väckas räcker för att det ska anses föreligga ett berättigat intresse av att få saken prövad, förutsatt att det inte är fråga om en hypotetisk situation. ( 56 ) Det saknar i detta avseende betydelse huruvida talan vid unionsdomstolen och talan vid den nationella domstolen sannolikt kommer att bifallas eller huruvida de rör samma sak. Däremot är det avgörande att den begärda ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten kan påverka utgången i det andra förfarandet, ( 57 ) det vill säga att den åtminstone delvis utgör en förutsättning för det andra förfarandet.

75.

Som svar på domstolens skriftliga och muntliga frågor har Francesca Corneli anfört att hon fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, vilket grundar sig på förlusten av hennes aktier samt hennes rätt att rösta och delta i förvaltningen i egenskap av aktieägare i banken, i synnerhet med avseende på en framtida skadeståndstalan. Hon avser att väcka en sådan talan mot de organ och juridiska och fysiska personer som deltar i den tillfälliga förvaltningen av banken, i dess omstrukturering och i försäljningen av dess aktier. En förutsättning för att väcka en sådan skadeståndstalan är emellertid att de omtvistade besluten ogiltigförklaras av unionsdomstolarna. I detta avseende har Francesca Corneli med rätta gjort gällande att den femåriga preskriptionstiden enligt artikel 46 i domstolens stadga, som gäller för att väcka talan om ansvar mot bland annat ECB enligt artikel 268 jämförd med artikel 340 tredje stycket FEUF, ännu inte hade löpt ut. ( 58 )

76.

Den definitiva förlusten av aktierna och rätten att rösta och delta i förvaltningen som sådana, vilken inträffade under tiden till följd av omstruktureringen av banken, kan visserligen inte hänföras direkt till de omtvistade besluten, vilka endast förordnade att banken ska ställas under tillfällig förvaltning, eller ligga till grund för slutsatsen att Francesca Corneli har ett rättsligt intresse av att de ogiltigförklaras. ( 59 ) Ett sådant intresse förelåg dock under tiden som banken var under tillfällig förvaltning, då hon inte längre kunde utöva sin rösträtt eller rätt att delta i förvaltningen i egenskap av aktieägare (se ovan punkt 71).

77.

Förutom den definitiva förlusten av hennes aktier och de rättigheter som är kopplade till aktieinnehavet anser Francesca Corneli även att inskränkningen av dessa rättigheter under tiden som banken var under tillfällig förvaltning har orsakat den skada hon lidit. Under alla omständigheter framstår ett sådant orsakssamband varken som hypotetiskt eller helt uteslutet med hänsyn till de åtgärder som vidtogs under den tillfälliga förvaltningen under åren 2019 och 2020, vilka slutligen ledde till att FITD rekapitaliserade banken och sålde dess aktier till BPER Banca (se ovan punkt 25), såsom Francesca Corneli och ECB redogjort för som svar på domstolens skriftliga frågor. Med hänsyn till att det omfattas av de nationella domstolarna bedömningsföreträde att pröva om villkoren för skadeståndsansvar enligt de nationella skadeståndsbestämmelserna är uppfyllda, inbegripet orsakssambandet mellan den rättsstridiga handlingen och den skada som lidits, ankommer det inte på unionsdomstolarna att i detalj pröva dessa frågor vid bedömningen av om det föreligger ett fortsatt intresse av att få saken prövad, och än mindre att redan från början utesluta ett sådant orsakssamband (se ovan punkt 74). Det är i stället tillräckligt att konstatera att en ogiltigförklaring av de omtvistade besluten – som eventuellt behöver bekräftas av domstolen – med stöd av de grunder för rättsstridighet som Francesca Corneli har åberopat kan vara en förutsättning för att kunna väcka en senare skadeståndstalan.

78.

Francesca Corneli har således ett fortsatt intresse av att de omtvistade besluten ogiltigförklaras i syfte att förbereda en skadeståndstalan vid de nationella domstolarna eller unionsdomstolarna med stöd av artikel 263 andra stycket jämförd med artikel 264 första stycket FEUF.

79.

Med hänsyn till att Francesca Corneli har ett fortsatt intresse av att få talan prövad och även har talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att hennes talan om ogiltigförklaring kunde tas upp till prövning.

80.

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden som åberopats av ECB och av kommissionen.

81.

Den andra grunden för ECB:s överklagande och den andra till femte grunden för kommissionens överklagande avser i huvudsak huruvida tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 jämförd med artiklarna 28 och 29 i direktiv 2014/59 samt artiklarna 69 octiesdecies punkt 1 b och 70.1 TUB, när den fann att dessa bestämmelser inte utgjorde en tillräcklig rättslig grund för att besluta om eller förlänga den tillfälliga förvaltningen av banken i de omtvistade besluten. I detta avseende godtog tribunalen nämligen varken en direkt tillämpning av direktivets bestämmelser i förhållande till banken eller en direktivkonform tolkning av dessa nationella bestämmelser. ( 60 )

82.

Genom den andra grunden för ECB:s överklagande och den tredje och fjärde grunden för kommissionens överklagande har klagandena dessutom i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning av artikel 70.1 TUB och den omständigheten att nämnda bestämmelse kan ges en direktivkonform tolkning, nämligen i överensstämmelse med artikel 29 i direktiv 2014/59. Genom den fjärde och den femte grunden för överklagandet har kommissionen gjort gällande att tribunalen även åsidosatte artikel 288 andra och tredje styckena FEUF och artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013, bland annat eftersom den därigenom underlät att beakta ECB:s skyldighet att direkt tillämpa artikel 29 i direktivet. Under den muntliga förhandlingen hävdade ECB även, som svar på domstolens skriftliga och muntliga frågor, att nämnda direktivbestämmelse är direkt tillämplig och dessutom ska tillämpas i första hand. ECB anser att det således inte endast är medlemsstaternas myndigheter som ska efterleva nämnda bestämmelse, utan även ECB och tribunalen. Francesca Corneli och Italien yttrade sig i denna fråga vid förhandlingen.

83.

Jag kommer nedan att pröva de ovan anförda argumenten tillsammans. I samband med detta ska jag även pröva frågan huruvida tribunalen åsidosatte artikel 288 andra och tredje styckena FEUF och artikel 84 i tribunalens rättegångsregler (kommissionens andra, fjärde och femte grund).

84.

Eftersom ECB enligt artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 är skyldig att tillämpa relevant unionsrätt, inbegripet den nationella lagstiftning som antagits för att införliva respektive direktiv, ( 61 ) kommer jag inledningsvis undersöka huruvida och i vilken mån denna skyldighet även omfattar artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59. I detta sammanhang är det nödvändigt att pröva huruvida denna bestämmelse, med hänsyn till dess normativa struktur och rättsföljder, var direkt tillämplig i förhållande till banken och dess aktieägare (nedan avsnitt 2) och huruvida denna bestämmelse inte enbart skulle iakttas och tillämpas av de nationella myndigheterna, utan även av ECB och tribunalen (nedan avsnitt 3). Med hänsyn till att nämnda bestämmelse i direktivet är direkt tillämplig och har företräde kan ECB nämligen ha varit behörig och, i tillämpliga fall, till och med skyldig ( 62 ) att besluta om tillfällig förvaltning av banken samt att bortse från den nationella lagstiftningen i den mån den strider mot bestämmelsen. Om så är fallet hade tribunalen inte rätt att ogiltigförklara de omtvistade besluten till följd den påstådda avsaknaden av rättslig grund. I sådana fall vore det inte längre nödvändigt att besvara frågan huruvida dessa nationella bestämmelser kan tolkas i överensstämmelse med direktivet.

85.

För det fall att artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 inte är direkt tillämplig, kommer jag därefter att undersöka om och i vilken mån ECB har en skyldighet att tolka den nationella lagstiftningen som införlivar direktivet i överensstämmelse med direktivet (nedan avsnitt 4). Därefter kommer jag att behandla frågan om hur tribunalen, i samband med prövningen av ECB:s handlingar i detta avseende, ska beakta räckvidden av nationell lagstiftning och i synnerhet huruvida tribunalen, inom ramen för tillämpningsområdet för artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013, ska behandla denna lagstiftning på samma sätt som unionsrätten (nedan avsnitt 5). Slutligen kommer jag pröva huruvida de invändningar i detta avseende som klagandena för första gången framfört inom ramen för överklagandet kan tas upp till prövning (nedan avsnitt 6).

86.

I den överklagade domen fann tribunalen att det varken är möjligt att direkt tillämpa direktivets bestämmelser till nackdel för den enskilde eller att göra en direktivkonform tolkning av artikel 70.1 TUB. ( 63 ) Som jag kommer att visa nedan finns ingen anledning att kritisera detta tillvägagångssätt, i vart fall såvitt avser slutsatsen.

87.

Enligt fast rättspraxis ska en bestämmelse i ett direktiv, för att anses ha direkt effekt, till sitt innehåll vara ovillkorlig och tillräckligt precis. En bestämmelse är ovillkorlig när den anger en skyldighet som inte är förenad med något villkor och inte heller, för att kunna verkställas eller medföra verkningar, kräver några ytterligare åtgärder från unionsinstitutionernas eller medlemsstaternas sida. En bestämmelse anses vara tillräckligt precis för att kunna åberopas av en enskild och tillämpas av en domstol om det på ett otvetydigt sätt anges en skyldighet i bestämmelsen. ( 64 ) Om dessa villkor är uppfyllda har enskilda rätt att åberopa bestämmelsen inför de nationella domstolarna gentemot medlemsstaten, om medlemsstaten inte har införlivat direktivet på ett korrekt sätt. ( 65 )

88.

Artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 kräver att medlemsstaterna, i fall där ett byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet i enlighet med artikel 28 inte anses tillräckligt av den behöriga myndigheten (i förevarande mål ECB) ”för att åtgärda situationen”, ska se till att de behöriga myndigheterna får utse en eller flera tillfälliga förvaltare av institutet. I denna bestämmelse föreskrivs således en befogenhet för den behöriga myndigheten att vidta en sådan åtgärd med hänvisning till de mindre ingripande åtgärder som föreskrivs i artikel 28 i direktivet – som ECB i förevarande mål anser inte är tillräckliga – såsom avsättning av vissa eller samtliga ledamöter i den verkställande ledningen eller i ledningsorganet. Samtliga dessa åtgärder förutsätter bland annat att den berörda bankens finansiella ställning har försämrats väsentligt. Artikel 29 innehåller en hänvisning till artikel 28 i direktivet, och det framgår av deras sammantagna lydelse samt av skäl 40, ( 66 ) att kriteriet om en väsentlig försämring av den finansiella ställningen utgör ett enda villkor för tillämpningen av samtliga avhjälpande åtgärder av varierande intensitet som föreskrivs i de två bestämmelserna. Följaktligen är såväl villkoren för tillämpning av artikel 29.1 första meningen jämförd med artikel 28 i direktivet som de rättsföljder som föreskrivs i nämnda bestämmelser tillräckligt precisa och ovillkorliga.

89.

Enligt domstolens fasta rättspraxis kan varken den omständigheten att de behöriga myndigheterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av frågorna huruvida dessa villkor är uppfyllda, vilka åtgärder som ska vidtas och huruvida dessa åtgärder är proportionerliga i enlighet med artikel 29.1 andra meningen i direktiv 2014/59, påverka den precisa och ovillkorliga karaktären hos dessa bestämmelser. Enligt denna rättspraxis är ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning varken en förutsättning eller ett ytterligare krav avseende genomförande eller effektivitet i den mening som avses i de principer som nämns ovan i punkt 87. ( 67 )

90.

Tvärtom följer det av fast rättspraxis att en bestämmelse i ett direktiv, även om den ger medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme när de bestämmer hur den ska genomföras i nationell rätt, kan anses vara ovillkorlig och precis om den på ett otvetydigt sätt ålägger medlemsstaterna en precis skyldighet att uppnå ett visst resultat som inte är förenad med något villkor vad gäller tillämpningen av den regel som anges i bestämmelsen. ( 68 ) Enligt denna rättspraxis kan den omständigheten att en skyldighet är ovillkorlig alltså kompensera för kravet på precision. ( 69 ) Så är fallet i förevarande mål med avseende på det resultat som ska uppnås, det vill förordnande om tillfällig förvaltning vid en väsentlig försämring av den berörda bankens finansiella situation, som inte kan avhjälpas genom mindre ingripande åtgärder, i den mening som avses i artikel 28 i direktivet.

91.

Mot bakgrund av dessa kriterier ska innehållet i artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 således anses vara tillräckligt precist för att till exempel kunna tillämpas av en nationell tillsynsmyndighet och i en senare rättstvist av en nationell domstol. Härav följer dessutom att dessa myndigheter i princip ska underlåta att tillämpa nationell lagstiftning som strider mot denna bestämmelse. ( 70 ) Jag kommer nedan att undersöka om och i vilken mån detta även gäller för ECB (punkt 106 och följande punkter). De argument som Francesca Corneli framfört, bland annat under den muntliga förhandlingen, enligt vilka direktivet endast föreskriver en minimiharmonisering i detta avseende och ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av direktivet, kan således inte godtas.

92.

I punkt 112 i den överklagade domen fann tribunalen emellertid att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild, vilket innebär att det var uteslutet med en direkt tillämpning (det vill säga även av artikel 29.1 i direktiv 2014/59 och oberoende av dess normativa struktur) till nackdel för den enskilde.

93.

Jag anser att detta konstaterande – som bland annat bestritts av kommissionen – inte utgör en felaktig rättstillämpning.

94.

Enligt fast rättspraxis kan ett direktiv inte i sig medföra skyldigheter för enskilda, utan endast rättigheter. En enskild kan således inte åberopa ett direktiv gentemot en medlemsstat, trots att det rör sig om en skyldighet för staten, men där denna skyldighet har ett direkt samband med fullgörandet av en annan skyldighet som enligt detta direktiv åligger tredje man. Negativa återverkningar för tredje mans rättigheter motiverar däremot inte i sig att enskilda förvägras rätten att åberopa bestämmelserna i ett direktiv gentemot den berörda medlemsstaten, även om det är säkert att sådana återverkningar uppstår. ( 71 )

95.

I synnerhet är en direkt tillämpning av direktivbestämmelser utesluten om de utgör grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret för dem som bryter mot de förbud, eller skyldigheter att handla eller avhålla sig från vissa handlingar, som regleras däri. ( 72 ) Det skulle nämligen strida mot rättssäkerhetsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege) samt mot artikel 288 tredje stycket FEUF, enligt vilken direktiv riktar sig till medlemsstaterna och är bindande endast för dem, att kräva att enskilda enbart ska grunda sitt handlande på bestämmelserna i ett direktiv – det vill säga oberoende av bland annat den nationella lagstiftning som antagits för att genomföra direktivet – och att de kan hållas ansvariga, även straffrättsligt, vid överträdelser mot direktivets bestämmelser. ( 73 ) Även i civilrättsliga tvister mellan privatpersoner är det dock i princip uteslutet att bestämmelser i ett direktiv som ålägger en part en skyldighet ges direkt effekt (så kallad ”horisontell verkan gentemot tredje part”). ( 74 )

96.

Det förhåller sig endast annorlunda när det gäller förvaltningsrättsliga tvister som rör så kallade trepartsförhållanden. I detta avseende har domstolen i sin praxis undantagsvis erkänt att tredje man måste tolerera vissa statliga åtgärder som vidtas till följd av direkt tillämpliga bestämmelser i ett direktiv som en enskild åberopar gentemot medlemsstaten. Detta inbegriper till exempel en miljökonsekvensbedömning som kan leda till att ett tillstånd som gynnar tredje man återkallas, ( 75 ) eller att tredje man går miste om en annan (rättslig och ekonomisk) fördel. ( 76 ) Det rör sig nämligen endast om negativa återverkningar på tredje mans rättsliga ställning till följd av genomförandet av sådana bestämmelser. Detta grundas enbart på den omständigheten att den behöriga myndigheten enligt direkt tillämpliga bestämmelser i ett direktiv är skyldig att genomföra en prövning, ( 77 ) eller att tolka och tillämpa den rättsliga grund som anförts på ett visst sätt gentemot samtliga berörda personer. ( 78 )

97.

Förevarande mål grundar sig visserligen också på en förvaltningsrättslig tvist. I övrigt finns det dock inga skäl som gör det möjligt att tillämpa denna rättspraxis och än mindre att utvidga dess tillämpningsområde.

98.

Till skillnad från de ovannämnda målen rör det sig inte om ett trepartsförhållande som endast har negativa återverkningar för tredje man. ( 79 ) Ett sådant förhållande skulle endast föreligga om en borgenär eller en av bankens kunder, vars ekonomiska intressen äventyras av den väsentliga försämringen av bankens finansiella situation, inför behöriga myndigheter eller domstolar åberopar artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 i syfte att förmå dessa myndigheter att besluta om tillfällig förvaltning.

99.

En direkt tillämpning av artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 gentemot banken och dess aktieägare skulle emellertid inte endast ha en negativ inverkan på tredje mans rättigheter i förevarande mål.

100.

Den aktuella tvisten avser tvärtom ett klassiskt (bilateralt) hierarkiskt förhållande inom förvaltningsrätten, i vilket banken motsätter sig ett statligt ingrepp som riktas mot den, nämligen den tillfälliga förvaltning som beslutats av ECB. Behörigheten att anta ett sådant beslut omfattas av de befogenheter att ingripa som ECB har direkt i förhållande till bankerna inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen. I detta avseende agerar ECB i viss mån – även till följd av ECB:s skyldighet enligt artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 att tillämpa den nationella lagstiftning som genomför direktiv 2014/59 – i de nationella tillsynsmyndigheternas ställe (se nedan punkt 107 för en utförligare redogörelse). Slutligen innebär de åtgärder som ECB har vidtagit att bankerna och deras aktieägare åläggs vissa skyldigheter att handla, avstå från att handla eller att godta vissa åtgärder.

101.

Mot detta kan inte invändas att aktieägarna, såsom Francesca Corneli, utgör tredje man i förhållande till banken, och att de således endast har att godta de negativa följderna av beslutet om tillfällig förvaltning (antingen var för sig eller gemensamt). Detta motsägs av den omständigheten att bankens och dess aktieägares ekonomiska intressen överlappar i hög grad. Sistnämnda är också huvudskälet till att en separat talan som väcks av aktieägare mot ett beslut att återkalla en banks tillstånd som antagits av ECB inte kan tas upp till prövning, då aktieägarna inte berörs direkt i deras egen rättsliga ställning (se ovan punkt 57 och följande punkter). ( 80 )

102.

Om den enda rättsliga grund som ECB kan åberopa för ett myndighetsingripande är en bestämmelse i ett direktiv som är direkt tillämplig – såsom i förevarande mål artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 – skulle följden bli att enskilda åläggs skyldigheter genom ett direktiv på ett rättsstridigt sätt, i den mening som avses i den rättspraxis som avses i punkterna 94 och 95. Prioriteringsordningen mellan de åtgärder som anges i artiklarna 27–29 i direktiv 2014/59 – vilken grundas på proportionalitetsprincipen – visar nämligen att ett beslut om tillfällig förvaltning är en åtgärd som utgör ett allvarligt ingrepp och innebär en särskilt stor inskränkning av bankens självständiga beslutsfattande. Tillfällig förvaltning förordnas i syfte att se till att banken på ett effektivt sätt kan återhämta sig och innebär att utövandet av ledningsorganens och aktieägarnas rätt till medbestämmande i förvaltningen av bankens verksamhet tillfälligt upphävs och överlåts till en eller flera tillfälliga förvaltare.

103.

Bankens och dess aktieägares skyldighet att godta vissa åtgärder, som följer av beslutet om tillfällig förvaltning, är således, såsom tribunalen med rätta har påpekat, ( 81 ) resultatet av en otillåten direkt tillämpning av denna bestämmelse i direktivet till nackdel för dem, i den mån som dessa skyldigheter inte även kan grundas på den nationella lagstiftning som införlivar direktivet, i förekommande fall genom direktivkonform tolkning.

104.

Härav följer att artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 visserligen är direkt tillämplig mot bakgrund av de kriterier som erkänts i rättspraxis (punkterna 89 och 90 i förevarande förslag till avgörande). Det är emellertid inte möjligt att tillämpa bestämmelsen direkt vare sig till nackdel för banken, eller till nackdel för dess aktieägare. Tribunalen kan således inte heller kritiseras för att ha åsidosatt artikel 288 andra eller tredje stycket FEUF i detta avseende.

105.

Om domstolen inte godtar ovanstående bedömning och, såsom Francesca Corneli har gjort gällande, i princip anser att artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 är direkt tillämplig till nackdel för banken och dess aktieägare, kommer jag i andra hand att pröva huruvida inte endast ett nationellt organ var behörigt eller skyldigt att direkt tillämpa denna bestämmelse i direktivet, utan även ECB. Denna prövning är även av betydelse för den efterföljande frågan huruvida skyldigheten att tolka nationell rätt i överensstämmelse med direktivet även riktar sig till ECB (punkt 115 och följande punkter nedan).

106.

Enligt artikel 288 tredje stycket FEUF är direktiv bindande för de medlemsstater till vilka de riktar sig med avseende på det resultat som ska uppnås, men den överlåter åt deras skönsmässiga bedömning att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Mot denna bakgrund har EU-domstolen endast i undantagsfall – under de villkor som anges i punkt 94 ovan – i sin praxis slagit fast att bestämmelser i ett direktiv som skyddar enskildas rättigheter är direkt tillämpliga och att medlemsstaternas myndigheter har en motsvarande skyldighet att iaktta och tillämpa dessa bestämmelser.

107.

Jag anser emellertid att det följer redan av den skyldighet som åligger ECB enligt artikel 4.3 första stycket i förordning 1024/2013 – nämligen att tillämpa all tillämplig unionsrätt ( 82 ) och den nationella lagstiftning som införlivar direktiven – att denna unionsinstitution, i likhet med de nationella tillsynsmyndigheterna (se ovan punkt 91), i princip måste ta hänsyn till att bestämmelser i direktiv är direkt tillämpliga och således även har företräde framför nationell lagstiftning, ( 83 ) även om ECB inte uttryckligen anges som adressat för sådana bestämmelser i artikel 288 tredje stycket FEUF. I den mån som ECB träder i dessa tillsynsmyndigheters ställe när den utövar sina tillsynsbefogenheter över kreditinstitut inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, ( 84 ) och till och med är skyldig att tillämpa den nationella lagstiftning som är avsedd att införliva dessa direktiv, måste ECB nämligen likställas med dessa tillsynsmyndigheter såsom tillhörande den krets till vilken bestämmelsen riktar sig. ( 85 )

108.

Detta följer också av principerna om respekt för enhetligheten och rättsstatligheten i unionens rättsordning (artikel 2 FEU), som ECB måste iaktta i egenskap av unionsinstitution, i den mening som avses i artikel 13.2 FEU jämförd med artikel 132 FEUF. Skyldigheten att tillämpa relevant lagstiftning enligt artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 syftar just till att ”säkerställa en hög tillsynsstandard”. Detta är det enda sättet att uppnå det övergripande målet att säkerställa ”den inre marknadens enhetlighet och integritet, på grundval av likabehandling av kreditinstitut” som fastställs i artikel 1.1 i förordningen och samtidigt undvika tillsynsarbitrage. ( 86 ) Enligt artikel 6.1 i denna förordning ska ECB således ”vara ansvarigt för att den gemensamma tillsynsmekanismen fungerar på ett effektivt och enhetligt sätt”.

109.

Som illustreras av förevarande mål (för en detaljerad redogörelse, se nedan punkt 115 och följande punkter) medför skillnader i genomförande av direktiv 2014/59, eller i förekommande fall till och med bristande överensstämmelse med direktivet, en risk för en alltför fragmenterad tillämpning av de relevanta tillsynsreglerna på den inre marknaden. Detta kan hindra att medlemsstaternas tillsynsmyndigheter och ECB utövar sina tillsynsbefogenheter inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen på ett enhetligt och effektivt sätt. ( 87 ) I den mån som den nationella lagstiftningen som införlivar ett direktiv strider mot direkt tillämpliga bestämmelser i direktivet, ska samtliga tillsynsmyndigheter, inbegripet ECB, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, i den mån det är tillåtet att göra det till nackdel för enskilda, ( 88 ) underlåta att tillämpa sådan nationell lagstiftning för att säkerställa dessa mål. ( 89 )

110.

Om domstolen, i motsats till vad jag föreslår, skulle slå fast att artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 är direkt tillämplig till nackdel för banken och dess aktieägare, var ECB följaktligen – med hänsyn till den obestridda väsentliga försämringen av bankens finansiella ställning, i den mening som avses i artikel 28 i samma direktiv, och de otillräckliga avhjälpande åtgärder som dittills vidtagits – enligt artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 inte bara behörig, utan till och med skyldig att besluta om tillfällig förvaltning av banken och om att förlänga den i enlighet med nämnda bestämmelse i direktivet jämförd med artiklarna 69 octiesdecies punkt 1 b och 70.1 TUB. I den mån som artikel 70.1 TUB inte uttryckligen hänvisar till villkoret att bankens finansiella ställning ska ha försämrats, utan till det kvalificerade villkoret att banken förväntar sig allvarliga förmögenhetsförluster, och detta skulle strida mot artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 (se nedan punkt 120 och följande punkter), så skulle denna nationella bestämmelse inte vara tillämplig till följd av att nämnda (direkt tillämpliga) bestämmelse i direktivet har företräde.

111.

Under dessa omständigheter ska tribunalens konstateranden i punkterna 91–114 i den överklagade domen, genom vilka den kritiserar ECB för att ha antagit de omtvistade besluten med stöd av en rättslig grund som är otillräcklig, anses bygga på felaktig rättstillämpning. I sådana fall borde ECB nämligen ha grundat sina beslut på artikel 29 i direktiv 2014/59 som rättslig grund, gjort en direkt tillämpning av denna bestämmelse, jämförd med artikel 69 octiesdecies punkt 1 b och artikel 70.1 TUB, och till följd av direktivets företräde ha underlåtit att tillämpa de delar av den nationella lagstiftningen som är oförenliga med direktivbestämmelsen. I praktiken är detta vad ECB gjorde, genom att inte pröva det kvalificerade villkor som föreskrivs i artikel 70.1 TUB, nämligen att banken väntar sig allvarliga förmögenhetsförluster, och endast konstatera att bankens finansiella situation försämrats (nedan punkterna 119 och 139).

112.

På grundval av ovanstående resonemang skulle överklagandet bifallas såvitt avser ECB:s andra grund, såsom den preciserades av ECB vid den muntliga förhandlingen, och såvitt avser kommissionens femte grund, vilket följaktligen skulle leda till att den överklagade domen ogiltigförklaras.

113.

Som jag har redogjort för ovan i punkt 94 och följande punkter anser jag emellertid att denna slutsats är felaktig, eftersom den förutsätter att det förekommit en otillåten direkt tillämpning av artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 till nackdel för banken och dess aktieägare. För det fall domstolen delar min bedömning kommer jag även att behandla de övriga grunderna för överklagandet.

114.

Om domstolen, såsom jag har föreslagit i punkterna 94–104, anser att artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 inte får tillämpas direkt till nackdel för banken och dess aktieägare, så ska det även prövas huruvida artikel 69 octiesdecies punkt 1 b och artikel 70.1 TUB kan eller ska tolkas i enlighet med denna bestämmelse i direktivet och huruvida tribunalen åsidosatte artikel 288 tredje stycket FEUF genom att inte godta en sådan tolkning i överensstämmelse med direktivet (den andra grunden för ECB:s överklagande och den fjärde grunden för kommissionens överklagande). I detta sammanhang ska det även klargöras huruvida och i vilken mån den tolkningspraxis vid de nationella domstolarna som klagandena och Italien har åberopat skulle eller ska beaktas av såväl ECB som unionsdomstolarna.

115.

Enligt senare praxis från domstolen ”[innebär] principen om unionsrättens företräde, i syfte att säkerställa den fulla verkan av samtliga unionsbestämmelser, bland annat … en skyldighet för de nationella domstolarna att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten” ( 90 ).

116.

Enligt fast rättspraxis är dessa domstolar således skyldiga att i största möjliga mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av den aktuella unionsrättsliga bestämmelsens ordalydelse och syfte, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att denna bestämmelse ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med bestämmelsens syfte. Skyldigheten att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt har emellertid vissa begränsningar och kan i synnerhet inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem. ( 91 )

117.

Av de skäl som anges ovan i punkterna 106–109 åligger det inte endast de nationella myndigheterna och domstolarna, utan, till följd av artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013, i princip även ECB – och därefter, inom ramen för prövningen av lagenligheten av ECB:s åtgärder, även tribunalen – att i möjligaste mån tolka och tillämpa den nationella lagstiftning som införlivar direktiv 2014/59 på ett sätt som är förenligt med detta direktiv. ( 92 )

118.

I det första omtvistade beslutet motiverade ECB att banken ställs under tillfällig förvaltning med stöd av artikel 69 octiesdecies och artikel 70 TUB, jämförda med artikel 29 i direktiv 2014/59, utan att över huvud taget ta upp frågan huruvida det var möjligt att tolka de nationella bestämmelserna i överensstämmelse med direktivet, och än mindre pröva denna fråga. Tribunalen ansåg att detta utgjorde en felaktig rättstillämpning, bland annat på grund av att en sådan tolkning skulle strida mot den entydiga lydelsen av dessa bestämmelser, i synnerhet artikel 70 TUB. Detta framgår i huvudsak av följande:

119.

Som angetts ovan i punkt 88 ska artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59 läsas i förening med artikel 28 i samma direktiv. Enligt nämnda bestämmelser krävs för ett beslut om tillfällig förvaltning alltid att den berörda bankens finansiella ställning har försämrats väsentligt. Såsom tribunalen fann i punkt 88 och följande punkter i den överklagade domen är det emellertid endast artikel 69 octiesdecies punkt 1 b TUB som uttryckligen innehåller villkoret ”försämring av bankens situation”. Till skillnad från detta hänvisar artikel 70.1 TUB visserligen till överträdelser eller oegentligheter i den mening som avses i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b TUB, men däremot utan att uppställa just detta villkor. I stället innehåller artikel 70.1 TUB ett kvalificerat villkor, enligt vilket det krävs att ”allvarliga förmögenhetsförluster förväntas”. Härav, och av den omständigheten att villkoren i artikel 70.1 TUB är uttömmande, drog tribunalen slutsatsen att det inte är möjligt att tolka denna bestämmelse i enlighet med direktivet. ( 93 ) Tribunalen fann således att ECB, eftersom den inte hade visat att detta kvalificerade villkor var uppfyllt ( 94 ) och det således saknades en tillräcklig rättslig grund, inte hade befogenhet att besluta om eller förlänga den tillfälliga förvaltningen av banken genom de omtvistade besluten enbart av det skälet att bankens finansiella situation hade försämrats väsentligt.

120.

Klagandena och Italien anser däremot att artikel 70.1 TUB, i förekommande fall jämförd med artikel 69 octiesdecies punkt 1 b TUB, kan eller till och med måste tolkas i överensstämmelse med artikel 29.1 första meningen i direktiv 2014/59. De anser att tribunalen således gjorde en felaktig rättstillämpning när den inte godtog en sådan tolkning.

121.

Det är följaktligen nödvändigt att undersöka den exakta omfattningen av ECB:s och tribunalens skyldighet att i möjligaste mån tolka nationell rätt i överensstämmelse med direktivet (se punkt 116 ovan). Mot bakgrund av de invändningar som framförts av klagandena och Italien ska det särskilt undersökas om och i vilken mån tribunalen i detta syfte borde ha beaktat de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt samt relevant rättspraxis från de nationella domstolarna. ( 95 )

122.

Detta leder till en punkt som är mycket omtvistad mellan parterna. Frågan är om den nationella lagstiftning som ECB ska tillämpa i enlighet med artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013, i samband med dess genomförande och en senare domstolsprövning av denna, utgör en rättsfråga, såsom är fallet inom unionsrättens område, eller i stället utgör en faktisk omständighet för vilken bevisning kan framläggas. ( 96 ) Tribunalen kan nämligen endast kritiseras för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning om möjligheten att tolka den nationella rätten i överensstämmelse med direktivet med hjälp av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, inbegripet relevant rättspraxis, avsåg en rättsfråga som tribunalen gjorde en oriktig bedömning av, eller den åtminstone uppenbart hade missuppfattat den nationella rätten i den överklagade domen. ( 97 ) Detta är även kopplat till den viktiga inledande frågan huruvida domstolen enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF över huvud taget är behörig att pröva de berörda grunderna för överklagandet. ( 98 )

123.

ECB, kommissionen och Italien anser, i enlighet med de omtvistade besluten, att det inte är möjligt att göra en direktivkonform tolkning av artikel 70.1 TUB mot bakgrund av den nationella rätten i dess helhet, de erkända tolkningsmetoderna för denna och rättspraxis från de italienska domstolarna. ECB och kommissionen har i detta avseende – bland annat genom sina svar på en skriftlig fråga från domstolen vid förhandlingen – gjort gällande att nationell lagstiftning ska likställas med unionsrätten på grund av den skyldighet att tillämpa den som föreskrivs i artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 och att efterlevnaden av denna kan prövas fullt ut av unionsdomstolarna och således även av domstolen genom ett överklagande enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF. Tribunalen missuppfattade emellertid denna rättsliga möjlighet att tolka artikel 70.1 TUB i enlighet med direktivet.

124.

Francesca Corneli har bestritt detta resonemang. Hon anser att ECB är skyldig att tolka och tillämpa nationell rätt enligt de kriterier som erkänns i den nationella rättsordningen, även om det strider mot unionsrätten. Hon anser att den sistnämnda frågan möjligen kan tas upp inom ramen för ett fördragsbrottsförfarande, men däremot inte i ett mål om ogiltigförklaring eller överklagande, och att den dessutom ska behandlas som en fråga avseende de faktiska omständigheterna. Under alla omständigheter har artiklarna 28 och 29 i direktiv 2014/59 införlivats på ett korrekt sätt genom artiklarna 69 octiesdecies punkt 1 b och 70.1 TUB.

125.

Domstolen har redan i två domar avseende den gemensamma tillsynsmekanismen slagit fast att (ECB:s och) tribunalens tillämpning av nationell rätt med stöd av artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 endast kan prövas i ett mål om överklagande för att fastställa huruvida den nationella rätten missuppfattats, varvid det utifrån handlingarna i målet ska vara uppenbart att en sådan missuppfattning skett. ( 99 ) Denna rättspraxis utgår således – enligt min mening med rätta – från att nationell rätt inte kan likställas med unionsrätten när det gäller dess funktion som prövningskriterium i ett mål om överklagande.

126.

Till skillnad från generaladvokaten Ćapeta och kommissionen anser jag nämligen att det inte är möjligt att behandla ECB:s tillämpning av nationell lagstiftning, även om den uttryckligen föreskrivs enligt unionsrätten, som en ren rättsfråga, som till sin karaktär ska likställas med att ”säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen”, i den mening som avses i artikel 19.1 andra meningen FEU, eller en sådan ”rättsfråga” som avses i artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i domstolens stadga. ( 100 ) Ett sådant fullständigt likställande av dessa olika rättskällor skulle strida mot befogenhetsfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen enligt fördragen samt mot principen om tilldelade befogenheter enligt artikel 5.2 FEU. Denna befogenhetsfördelning som föreskrivs i fördragen kan inte ändras genom en sekundärrättslig skyldighet att tillämpa nationell lagstiftning, såsom den som föreskrivs i artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013. I annat fall skulle nämnda bestämmelse få till följd att den nationella lagstiftning som införlivar de direktiv som säkerställer att den gemensamma tillsynsmekanismen fungerar helt och hållet ”inkorporeras” i unionsrätten. ( 101 ) Om så vore fallet ska unionens institutioner och domstolar uteslutande pröva den nationella lagstiftningen enligt de kriterier som gäller för unionsrätten. ( 102 )

127.

Av dessa befogenhetsskäl gäller principen jura novit curia inte på samma sätt för unionsdomstolarna med avseende på nationell rätt som med avseende på unionsrätten. Enligt artikel 19.1 andra meningen FEU, jämförd med artikel 256.1 andra stycket och artikel 267 FEUF samt artikel 58.1 i domstolens stadga, är det nämligen endast när det gäller tolkningen och tillämpningen av unionsrätten, fördragen och sekundärrätten, inbegripet direktiven, som medlemsstaternas högsta domstolar eller författningsdomstolar i princip har ”sista ordet” med avseende på nationell rätt (vilket även omfattar sådan som antagits för att införliva direktiv). ( 103 ) Såsom Francesca Corneli helt riktigt framhållit är såväl fördragsbrottsförfarandet enligt artikel 258 FEUF ( 104 ), som principen att domstolen inte har behörighet att tolka och tillämpa nationell rätt i mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, ( 105 ) konkreta uttryck för denna fördelning av befogenheter som föreskrivs i fördragen. Denna bedömning bekräftas av de gränser för en direktivkonform tolkning av nationell rätt som erkänts i domstolens praxis (se ovan punkterna 115 och 116), vars syfte är att respektera den nationella lagstiftarens befogenhet och vilja.

128.

I detta sammanhang vill jag även erinra om mina detaljerade utlåtanden beträffande tillämpningen av nationell lagstiftning och om domstolsprövningen på området för unionens varumärkesrätt, vilken också hänvisar till nationell rätt. ( 106 ) Jag anser att det i förevarande mål inte är möjligt att tillämpa några andra principer än de som domstolen erkänt specifikt på området för unionens varumärkesrätt ( 107 ) och som den senare överfört även till tillämpningsområdet för artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013. ( 108 ) I detta avseende har domstolen emellertid även tagit hänsyn till den omständigheten att nationella rättsregler inte helt och hållet ska likställas med andra faktiska omständigheter inom ramen för domstolsförfarandet, utan att de till följd av deras hybrida karaktär av rättsliga omständigheter ska underställas särskilda beviskrav. ( 109 ) Därmed beaktas även att en nationell bestämmelse som genomför tillsynsbefogenheterna inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, i enlighet med artikel 4.3 första stycket i förordning 1024/2013, även utgör en rättsregel som gäller fördragens tillämpning, i den mening som avses i artikel 263 andra stycket FEUF, vars tillämpning i princip är underställd unionsdomstolarnas kontroll.

129.

Detta synsätt liknar i slutändan den ståndpunkt som domstolen antagit i sin praxis avseende unionens regler om statligt stöd. Enligt denna rättspraxis ska den nationella rätt som utgör ramen för bedömningen av huruvida en medlemsstat har beviljat ett stöd som är förbjudet enligt artikel 107.1 FEUF, såsom en rättslig omständighet, bedömas mot bakgrund av tillämpliga bevisregler. ( 110 )

130.

Härav följer att kriterierna som gäller prövning av nationell rätt vid unionsdomstolarna i princip innebär att den part som åberopar den nationella rätten måste visa och styrka att denna rätt, i enlighet med nationella tolkningsmetoder och rättspraxis vid domstolarna i den berörda medlemsstaten, ska tolkas och tillämpas på det sätt som parten gör gällande. ( 111 ) Klagandenas argument att nationell rätt ska likställas med unionsrätten inom tillämpningsområdet för artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013 kan således inte godtas. Unionsdomstolarna har följaktligen inte rätt att vid behov på eget initiativ ta upp och pröva tillämplig nationell lagstiftning. ( 112 ) Detta gäller i synnerhet då ett motsvarande förbud mot att pröva rättsregler ex officio i princip även är tillämpligt på unionsrättens område. ( 113 )

131.

Mot denna bakgrund kommer jag nedan att pröva huruvida klagandena och Italien hade rätt att inom ramen för överklagandet visa att det enligt de nationella tolkningsmetoderna och tillämplig rättspraxis är möjligt att tolka artikel 69 octiesdecies punkt 1 b och artikel 70.1 TUB i överensstämmelse med artiklarna 28 och 29 i direktiv 2014/59 och att den överklagade domen följaktligen bygger på en felaktig rättstillämpning i detta avseende. Eftersom tolkningen och tillämpningen av nationell rätt i huvudsak ska behandlas som en faktisk omständighet som kan bli föremål för bevis, kan klagandenas invändningar i detta avseende inte tas upp till prövning i ett mål om överklagande, såsom Francesca Corneli har gjort gällande. I övrigt kan tribunalen endast kritiseras för felaktig rättstillämpning i detta avseende om den har åsidosatt bevisreglerna, i synnerhet de om fördelningen av bevisbördan och om beviskrav, eller mot bakgrund av de kriterier som domstolen har erkänt, uppenbart har missuppfattat de relevanta faktiska omständigheterna eller den bevisning som är relevant för att bedöma innehållet i och räckvidden av de nationella bestämmelserna samt tillämpningen av dessa. ( 114 )

132.

Klagandena har, med stöd av Italien, för första gången i samband med överklagandet i detalj redogjort för vilka tolkningsmetoder som de anser ska beaktas enligt italiensk rätt med avseende på artikel 69 octiesdecies punkt 1 b och artikel 70.1 TUB samt hur de italienska domstolarna hittills har tolkat och tillämpat dessa bestämmelser mot bakgrund av artiklarna 28 och 29 i direktiv 2014/59. ( 115 ) Relevant rättspraxis från dessa domstolar härrör från åren 2012, 2015, 2017 och 2021 och var således tillgänglig vid tidpunkten för förfarandet i första instans vid tribunalen. Detta omnämns dock inte med ett ord i parternas inlagor i första instans. Under den muntliga förhandlingen vid tribunalen anförde de inte heller några underbyggda uppgifter i detta avseende som svar på tribunalens frågor.

133.

Som svar på den fjärde grunden, avseende åsidosättande av artikel 70.1 TUB, som Francesca Corneli åberopade i första instans hade ECB emellertid mycket väl i sitt svaromål kunnat anföra argument för att förmå tribunalen att särskilt ta upp frågan om de italienska domstolarnas tolkning och tillämpning av dessa bestämmelser. I avsaknad av sådana argument från ECB:s sida har tribunalen inte bedömt denna fråga inom ramen för den fjärde grunden, vilket den inte heller kunde göra. Såsom anges ovan i punkt 130 var tribunalen nämligen varken behörig eller skyldig att ex officio pröva räckvidden av de nationella bestämmelserna mot bakgrund av nationella tolkningsmetoder och nationell rättspraxis. Tribunalen kan således inte heller klandras för att uppenbart ha åsidosatt, och än mindre missuppfattat, dessa bestämmelser.

134.

För det första är det emellertid inte domstolens uppgift att bedöma faktiska omständigheter och bevisning som har åberopats för första gången i samband med överklagandet, vilket även omfattar de i förevarande mål omtvistade rättsliga omständigheter som avser tolkningen och tillämpningen av relevanta nationella bestämmelser, som inte var eller inte kunde vara föremål för tribunalens bedömning. Enligt fast rättspraxis föreligger en missuppfattning av bevisningen endast när tribunalens bedömning av den befintliga bevisningen är uppenbart felaktig (även) utan att någon ny bevisning har beaktats. ( 116 ) I övrigt ska det framhållas att en formell begäran om att nya bevis ska tillåtas från klagandena skulle ha avslagits. Enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58.1 i domstolens stadga ska överklagandet nämligen vara begränsat till rättsfrågor, utan någon individuell prövning, vilket innebär att nya bevis inte kan tas upp till prövning i samband med överklagandet. ( 117 )

135.

För det andra ska en missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller bevisningen framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen. Med hänsyn till att en grund som avser en missuppfattning av de faktiska omständigheterna och bevisningen har karaktär av ett undantag, ska en klagande, enligt artikel 256 FEUF jämförd med artikel 58.1 i domstolens stadga och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler, ange exakt vilka faktiska omständigheter och bevis som tribunalen har missuppfattat och visa vilka bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen. ( 118 )

136.

Mot denna bakgrund har domstolen redan med avseende på en invändning om felaktig tillämpning av artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1024/2013, vilken åberopats i ett mål om överklagande, klargjort att den endast är behörig att pröva, för det första, om tribunalen, mot bakgrund av de handlingar och de övriga uppgifter som ingetts, missuppfattade ordalydelsen i de aktuella nationella bestämmelserna eller i den nationella rättspraxis eller doktrin som rör dessa bestämmelser, för det andra, om tribunalen – mot bakgrund av denna information – kom fram till slutsatser som uppenbarligen är oförenliga med innehållet däri, och, för det tredje, om tribunalen – vid sin prövning av alla dessa omständigheter – tillmätte någon av dem, för att konstatera innehållet i den aktuella nationella lagstiftningen, en betydelse som den inte har i förhållande till de andra omständigheterna, såvida detta på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet. ( 119 )

137.

Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet i första instans att ett sådant allvarligt åsidosättande av de italienska domstolarnas rättspraxis skett i den överklagade domen – vilket i synnerhet ECB har gjort gällande – utan på sin höjd av de invändningar som har framställts i samband med överklagandet. I avsaknad av motsvarande argumentation i målet i första instans framgår det inte heller att tribunalen skulle ha gjort en oriktig bedömning av de unionsrättsliga bevisreglerna i detta avseende. Detta gäller även om tribunalen skulle ha tolkat de nationella bestämmelserna som om de vore unionsrättsliga bestämmelser. ( 120 )

138.

Tvärtom framstår tribunalens tolkning av artikel 70.1 TUB (se ovan punkt 119) som tillräckligt rimlig mot bakgrund av bestämmelsens lydelse, vilket innebär att tribunalens vägran att tolka bestämmelsen contra legem på ett sätt som är förenligt med direktivet varken kan kvalificeras som en uppenbar missuppfattning eller som en felaktig rättstillämpning av andra skäl.

139.

Det kvalificerade villkor som uttryckligen föreskrivs i artikel 70.1 TUB, enligt vilket det inte endast är möjligt att besluta om tillfällig förvaltning i fall av ”överträdelser eller oegentligheter”, i den mening som avses i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b TUB, utan även om ”allvarliga förmögenhetsförluster förväntas [för banken]”, ( 121 ) – vilket avviker från lydelsen av artiklarna 28 och 29 i direktiv 2014/59 – kan nämligen mycket väl utgöra hinder för en direktivkonform tolkning. För det första framgår det inte vid första anblicken att villkoret ”försämring av bankens situation” i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b TUB, vilket däremot inte föreskrivs i artikel 70.1 TUB, till sitt innehåll är identiskt med villkoret att allvarliga förmögenhetsförluster förväntas. För det andra framgår det inte utan vidare, såsom ECB och Italien har hävdat, att begreppen ”överträdelser” och ”oegentligheter” i artikel 69 octiesdecies punkt 1 b TUB, till vilka artikel 70.1 TUB hänvisar, alltid automatiskt avser en ”försämring av bankens situation”. Omständigheter som skulle kunna utgöra hinder för en sådan direktivkonform tolkning vore bland annat om det – såsom tribunalen fann ( 122 ) och Francesca Corneli har gjort gällande – den italienska lagstiftarens avsikt med det kvalificerade villkoret att allvarliga förmögenhetsförluster förväntas är att det ska vara ett specifikt uttryck för proportionalitetsprincipen, och särskilt syftar till att motivera det allvarligare ingrepp – i förhållande till mindre ingripande avhjälpande åtgärder – som ett beslut om tillfällig förvaltning medför. Under alla omständigheter har ECB inte uttryckligen prövat detta villkor i de omtvistade besluten för att motivera beslutet om tillfällig förvaltning av banken. ( 123 )

140.

Mot bakgrund av den information som framgår av handlingarna i målet är tribunalens konstaterande i den överklagade domen, enligt vilket ECB inte angett en tillräcklig rättslig grund, inte kopplat till en uppenbart felaktig tolkning av de relevanta nationella bestämmelserna. Det framgår inte heller att tribunalen därigenom har åsidosatt sin skyldighet att i möjligaste mån tolka dessa bestämmelser på ett sätt som överensstämmer med direktivet.

141.

Härav följer att klagandenas och Italiens invändningar – inom ramen för den andra, den tredje och den femte grunden för ECB:s överklagande samt för den tredje och fjärde grunden för kommissionens överklagande – inte kan tas upp till prövning, i den mån som de avser att tribunalen felaktigt tillämpat tolkningsmetoderna som är erkända i italiensk rätt och missuppfattat de italienska domstolarnas rättspraxis.

142.

Kommissionen har genom sin andra grund för överklagandet invänt att tribunalen, enligt artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler, borde ha avvisat den fjärde grunden för Francesca Cornelis talan i första instans, vilken avser tolkningen av artikel 70.1 TUB, då den åberopades för sent, nämligen först i repliken vid tribunalen. Denna invändning från kommissionen kan emellertid inte godtas. Kommissionens argument grundar sig på en formalistisk jämförelse av ordalydelsen av två punkter i ansökan respektive repliken, vilka i inledningen återger innehållet i artikel 70 TUB. Såsom Francesca Corneli har anfört, har detta innehåll emellertid endast framställts på ett oprecist sätt i ansökan, utan att det påverkar räckvidden av den fjärde grunden. Även om åsidosättandet av artikel 70.1 TUB endast formulerats på ett oprecist sätt inom ramen för denna grund och inte innehöll den tolkning som gjordes i den överklagade domen i denna form, ska det dessutom beaktas att det första omtvistade beslutet delgavs Francesca Corneli i dess helhet först efter att talan hade väckts. Det rörde sig således inte om en ny grund, i den mening som avses i artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler, utan på sin höjd om en tillåten utveckling av (den fjärde) grunden avseende åsidosättande av artikel 70.1 TUB som redan åberopats i ansökan. ( 124 ) ECB försvarade sig därefter mot detta, utan att ta hänsyn till de nationella tolkningsmetoderna eller de italienska domstolarnas rättspraxis.

143.

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den kommissionens andra grund, genom vilken den har gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 84.1 i sina rättegångsregler och principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita).

144.

Jag föreslår att överklagandena ogillas i deras helhet, eftersom det enligt min mening inte finns stöd för någon av grunderna som åberopats.

145.

Eftersom det inte har framställts något yrkande om rättegångskostnader enligt artikel 138.1 jämförd med artikel 184.1 i rättegångsreglerna, saknas anledning att besluta om Francesca Cornelis rättegångskostnader. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader i målet om överklagande, i enlighet med artikel 138.1 jämförd med artikel 184.2 i rättegångsreglerna. I enlighet med artikel 140.1 jämförd med artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska Italien, som har intervenerat i målet, bära sina rättegångskostnader.

146.

Om domstolen emellertid inte följer mitt förslag till avgörande och anser att överklagandet är välgrundat, i synnerhet såvitt avser kommissionens femte grund (se ovan punkterna 81–112), ska den överklagade domen upphävas, målet återförvisas till tribunalen för förnyad prövning och frågan om rättegångskostnaderna anstå. Eftersom tribunalen endast prövade grunden om åsidosättande av artikel 70.1 TUB och frågan om avsaknad av rättslig grund, men inte de övriga grunder som den sammanfattade i punkt 84 i den överklagade domen, ( 125 ) skulle målet nämligen inte vara färdigt för avgörande enligt artikel 61 i domstolens stadga. Jag anser att domstolen inte förfogar över nödvändiga upplysningar för att slutligt ta ställning till dessa grunder. Det skulle dessutom krävas en bedömning av faktiska omständigheter och bevisning som tribunalen inte beaktat.

147.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar följande: