–

Ryanair DAC, genom A. Kasnowska, adwokat, och M. Jóźwiak, radca prawny,

–

DelayFix, tidigare Passenger Rights sp. z o.o., genom M. Misiaszek, K. Żbikowska och I. Wieczorek, adwokaci,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

[I rättad lydelse enligt beslut av den den 13 januari 2021] Europeiska kommissionen, genom M. Heller, A. Szmytkowska och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), och av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Passenger Rights sp. z o.o., sedermera DelayFix, med säte i Warszawa (Polen), som är ett bolag som är specialiserat på indrivning av fordringar och till vilket en flygpassagerare har överlåtit sina rättigheter, och, å andra sidan, flygbolaget Ryanair DAC, med säte i Dublin (Irland), angående betalning av ett belopp på 250 euro i kompensation för en inställd flygning, med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

3

Enligt artikel 1.1 är syftet med direktiv 93/13 att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

4

I artikel 2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

…”

5

I artikel 3 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

2.   Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att denna artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning av avtalet leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg formulerat standardavtal.

Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.

3.   Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.”

6

Artikel 4.1 i samma direktiv har följande lydelse:

”…. frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt [skall] bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”

7

I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

8

Punkt 1 q i bilagan till direktivet avser ”[a]vtalsvillkor vars mål eller konsekvens är … att upphäva eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol eller vidta andra rättsliga åtgärder”.

9

Kapitel II i förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller tio avsnitt. Avsnitt 1, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, innehåller artikel 4 i vilken följande föreskrivs i punkt 1:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

10

Avsnitt 2 i nämnda kapitel II, med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”, innehåller artikel 7, som har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…”

11

Avsnitt 4 i nämnda kapitel II, som har rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, innehåller artikel 17, som har följande lydelse:

”…

3.   Bestämmelserna i detta avsnitt ska inte tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.”

12

I artikel 25 i förordning nr 1215/2012, som återfinns i avsnitt 7 i samma kapitel II, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet”, föreskrivs följande:

”1.   Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. En sådan behörighet ska vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Avtalet om behörighet ska vara antingen

…”

13

I artikel 509 i Kodeks cywilny (civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”§ 1.   Borgenären får utan gäldenärens godkännande överlåta fordran till tredje man (cession), såvida detta inte strider mot lagen, ett avtalsförbehåll eller förpliktelsens art.

§ 2.   Med överlåtelsen av fordran övergår samtliga därmed förbundna rättigheter till förvärvaren, däribland rätten till dröjsmålsränta.”

14

Passenger Rights, numera DelayFix, som är ett bolag specialiserat på indrivning av flygpassagerares fodringar, väckte talan vid Sąd Rejonowy dla m. st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa, Polen) och yrkade att flygbolaget Ryanair, med stöd av förordning nr 261/2004, skulle förpliktas att betala 250 euro i kompensation med anledning av att en flygning mellan Milano (Italien) och Warszawa hade ställts in. Till grund för yrkandet låg en fordran gentemot flygbolaget vilken en passagerare hade överlåtit till DelayFix.

15

Ryanair invände att polska domstolar saknade behörighet, med motiveringen att det i klausul 2.4 i de allmänna transportvillkoren i det avtal som passageraren hade ingått i samband med köpet av flygbiljetten online föreskrivs att irländsk domstol är behörig. Ryanair anser att DelayFix, i egenskap av förvärvare av passagerarens fordran, är bunden av denna klausul.

16

Genom beslut av den 15 februari 2019 avslog Sąd Rejonowy dla m. st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa) denna invändning om bristande behörighet. Sąd Rejonowy dla m. st. Warszawy w Warszawie fann dels att prorogationsklausulen i transportavtalet mellan samma passagerare och flygbolag var oskälig i den mening som avses i direktiv 93/13, dels att DelayFix, i egenskap av förvärvare av passagerarens fordran efter det att flygningen hade ställts in, inte var bunden av en sådan klausul.

17

Ryanair överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen. Flygbolaget gjorde gällande att DelayFix inte är en konsument och därför inte omfattas av det domstolsskydd som föreskrivs för avtal som ingåtts med konsumenter.

18

Den hänskjutande domstolen har preciserat att det följer av nationella bestämmelser och gällande rättspraxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) att det kan fastställas att ett avtalsvillkor är oskäligt inom ramen för en talan om betalning som en näringsidkare som har förvärvat en konsuments fordran har väckt mot en gäldenär.

19

Den hänskjutande domstolen vill emellertid för det första få klarhet i huruvida förvärvaren av en konsuments fordran, mot bakgrund av artikel 3.1 och artikel 6.1 i direktiv 93/13, också kan anses vara en konsument. Den hänskjutande domstolen är närmare bestämt osäker på huruvida konsumentens överlåtelse av sin fordran till en näringsidkare medför att näringsidkaren övertar konsumentens rättigheter och ges möjlighet att göra gällande unionens förmånliga regelverk om konsumentskydd, vilket bland annat följer av detta direktiv.

20

För det andra avser den hänskjutande domstolens frågor EU-domstolens praxis avseende tillämpningen av förordning nr 1215/2012 vad gäller regelverket för prorogationsklausuler i artikel 25 i förordningen, och det särskilda regelverk som föreskrivs i avsnitt 4 i kapitel II i förordningen, vilket avser ”behörighet vid konsumenttvister”, och särskilt begreppet ”konsument” i detta avsnitt.

21

Vad gäller de klausuler som avses i artikel 25 i förordning nr 1215/2012 har den hänskjutande domstolen påpekat att det följer av domen av den 7 februari 2013, Refcomp (C‑543/10, EU:C:2013:62), att denna typ av avtalsklausul i princip endast kan ha rättsverkningar mellan de parter som har samtyckt till att ingå avtalet. En sådan klausul ger nämligen upphov till ett avtal mellan parterna, och för att klausulen ska kunna göras gällande mot tredje man är det i princip nödvändigt att denne har gett sitt samtycke härtill.

22

Vad för det andra gäller begreppet ”konsument”, i den mening som avses i avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, har den hänskjutande domstolen understrukit att det särskilda regelverk som inrättats genom artikel 17 och följande artiklar i förordningen syftar till att skydda konsumenten såsom den part i avtalet som anses vara ekonomiskt svagare och mindre erfaren i rättsligt hänseende än sin avtalskontrahent. Konsumenten skyddas därför endast i den mån konsumenten personligen är kärande eller svarande i ett domstolsförfarande. Om käranden inte själv är part i det aktuella konsumentavtalet kan käranden således inte dra nytta av behörighetsreglerna för konsumenttvister. Med hänsyn till EU-domstolens praxis önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det, vid fastställandet av domstols behörighet och giltigheten av en prorogationsklausul, ska tas hänsyn till skyldighetens ”ursprungliga” art eller om den näringsidkare som förvärvat fordran kan bestrida denna klausul på grund av att den är oskälig med stöd av det regelverk för konsumentskydd som bland annat föreskrivs i direktiv 93/13.

23

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie XXIII Wydział Gospodarczy Odwoławczy (Regiondomstolen i Warszawa, 23:e avdelningen för överklaganden i handelsrättsliga mål, Polen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 2 b, 3.1, 3.2 och 6.1 i … direktiv 93/13 … och artikel 25 i … förordning nr 1215/2012 … – såvitt avser prövningen av giltigheten av ett prorogationsavtal – tolkas på så sätt att avsaknaden av individuella förhandlingar om avtalsvillkor jämte oskäliga avtalsvillkor i prorogationsavtalet om behörig domstol kan åberopas också av den slutliga förvärvaren av den fordran som förvärvas genom överlåtelse från konsumenten, varvid förvärvaren själv emellertid inte har ställning som konsument?”

24

I skrivelse av den 4 november 2020 som inkom till EU-domstolen samma dag, har Ryanair – med stöd av artikel 83 i domstolens rättegångsregler – yrkat att domstolen ska inleda den muntliga delen av förfarandet. Ryanair har därvid anfört att de omständigheter som anges i begäran om förhandsavgörande inte har utretts i tillräcklig utsträckning, att det är nödvändigt att parterna bereds tillfälle att utförligare avhandla saken och att målets avgörande kan få avgörande inflytande för hur relevanta unionsbestämmelser ska tolkas.

25

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Domstolen får, enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler, ex officio eller på förslag av generaladvokaten eller på parts begäran, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska inledas eller återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna.

26

Rekvisiten i denna bestämmelse är inte uppfyllda i detta mål.

27

Den hänskjutande domstolen har nämligen i tillräcklig utsträckning redogjort för de faktiska omständigheterna och tillämpliga nationella bestämmelser. Vidare har parterna redan under den skriftliga delen av förfarandet vid EU-domstolen beretts tillfälle att yttra sig. Dessutom finner EU-domstolen att det inte är så att tolkningsfrågan ska besvaras på grundval av argument som inte avhandlats mellan parterna.

28

EU-domstolen avslår därför – efter att ha hört generaladvokaten – Ryanairs yrkande om att EU-domstolen ska inleda den muntliga delen av förfarandet.

29

Under den skriftliga delen av förfarandet uppgav Ryanair att det hade betalat det begärda beloppet till följd av den tvist som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen. Begäran om förhandsavgörande har följaktligen enligt Ryanair förlorat sitt föremål.

30

Som svar på en fråga från EU-domstolen om detta har den hänskjutande domstolen angett att det nationella målet har förenats med två andra mål som rör parterna och avser skadeståndsyrkanden som också har framställts med stöd av förordning nr 261/2004, vilket innebär att en tvist fortfarande är anhängig vid den hänskjutande domstolen.

31

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det framgår av såväl ordalydelsen som systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen, och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas. EU-domstolens uppgift rörande en begäran om förhandsavgörande är att bidra till den faktiska lösningen av en tvist och inte att uttala sig om allmänna eller hypotetiska frågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť, C‑470/12, EU:C:2014:101, punkterna 28 och 29 samt där angiven rättspraxis).

32

I förevarande fall har det nationella målet förenats med två andra mål, beträffande vilka det inte har visats vid EU-domstolen att skadeståndsyrkandena har avgjorts; detta innebär att det nationella målet fortfarande är anhängigt vid den hänskjutande domstolen.

33

Eftersom det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva, är en sådan uppgift från en nationell domstol bindande för EU-domstolen och kan i princip inte ifrågasättas av parterna i det nationella målet (dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť, C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

34

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

35

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 25 i förordning nr 1215/2012 samt artiklarna 2 b, 3.1, 3.2 och 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för att bestrida en domstols behörighet att pröva en skadeståndstalan, vilken har väckts med stöd av förordning nr 261/2004 och vilken riktar sig mot ett flygbolag, kan en prorogationsklausul som ingår i ett transportavtal mellan en passagerare och flygbolaget åberopas av den sistnämnda mot ett inkassoföretag till vilken passageraren har överlåtit sin fordran på flygbolaget.

36

För att besvara denna fråga måste det fastställas under vilka villkor en sådan prorogationsklausul kan binda det inkassoföretag till vilket passageraren har överlåtit sin fordran.

37

Även om den hänskjutande domstolens frågor om den prorogationsklausul som är i fråga i det nationella målet avser både direktiv 93/13 och förordning nr 1215/2012, fastställs regelverket för denna slags klausul av artikel 25 i förordningen, varmed EU-domstolen ska börja med att pröva den ställda frågan med beaktande av den bestämmelsen.

38

Enligt fast rättspraxis ska begreppet avtal om domstols behörighet tolkas som ett självständigt unionsrättsligt begrepp och principen om avtalsfrihet, på vilken artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 grundar sig, ska tillämpas till fullo på det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn, C‑214/89, EU:C:1992:115, punkt 14, dom av den 9 december 2003, Gasser, C‑116/02, EU:C:2003:657, punkt 51 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkterna 22 och 40 och där angiven rättspraxis).

39

Den omständigheten att det berörda avtalet har ingåtts online kan i synnerhet inte i sig medföra att en sådan klausul blir ogiltig, under förutsättning att de villkor som uppställts i domstolens praxis avseende bland annat bevarande av den text i vilken klausulen föreskrivs är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, El Majdoub, C‑322/14, EU:C:2015:334, punkt 40).

40

Det preciseras inte heller i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 huruvida en prorogationsklausul kan anses gälla fler än avtalsparterna på så sätt att prorogationsklausulen överförs till en tredje man som är part i ett senare avtal och som, helt eller delvis, har övertagit de rättigheter och skyldigheter som tillkommer någon av parterna i det ursprungliga avtalet (dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 25, och dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM, C‑366/13, EU:C:2016:282, punkt 23).

41

Den domstol där talan har väckts har en skyldighet att vid processens början pröva huruvida parterna verkligen har lämnat sitt samtycke till prorogationsklausulen. Samtycket måste framgå klart och tydligt, och formkraven i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 syftar därvid till att säkerställa att samtycke verkligen föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 27 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 8 mars 2018, Saey Home & Garden, C‑64/17, EU:C:2018:173, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

42

Härav följer att en prorogationsklausul i ett avtal i princip endast kan ha rättsverkan mellan de parter som har samtyckt till att ingå avtalet (dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 29, och dom av den 28 juni 2017, Leventis och Vafeias, C‑436/16, EU:C:2017:497, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

43

I förevarande fall har den prorogationsklausul som är i fråga i det nationella målet inte åberopats mot en part i det avtal i vilket den ingår, utan mot en tredje part i förhållande till avtalet.

44

Även om varken Passenger Rights eller DelayFix, som har efterträtt Passenger Rights, har samtyckt till att vara bunden till Ryanair genom en prorogationsklausul, har detta flygbolag inte heller samtyckt till att vara bundet av en sådan klausul i förhållande till inkassoföretaget.

45

Dessutom har varken parterna i det nationella målet eller den hänskjutande domstolen anfört några omständigheter eller indicier som gör det möjligt att anse att parterna, på något av de sätt som föreskrivs i artikel 25.1 b och 25.1 c i förordning nr 1215/2012, skulle ha ingått ett avtal om domstols behörighet som innehåller en sådan prorogationsklausul som den i det nationella målet.

46

Av det ovan anförda följer således att för att bestrida en domstols behörighet att pröva en skadeståndstalan, vilken har väckts med stöd av förordning nr 261/2004 och vilken riktar sig mot ett flygbolag, kan en prorogationsklausul som ingår i ett transportavtal mellan en passagerare och flygbolaget i princip inte åberopas av flygbolaget mot ett inkassoföretag till vilket passageraren har överlåtit sin fordran på flygbolaget.

47

Det är endast när tredje man, i enlighet med tillämplig nationell materiell rätt, har övertagit en av de ursprungliga avtalsparternas samtliga rättigheter och skyldigheter som en prorogationsklausul som denne tredje man inte har samtyckt till ändå kan vara bindande för denne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide, C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

48

Den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt kräver även att det fastställs vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en sådan klausul ska vara giltig.

49

Enligt artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 ska de domstolar som anges i prorogationsklausulen vara behöriga såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund ”enligt lagen i den medlemsstaten”. Unionslagstiftaren har således infört regeln att giltigheten av en prorogationsklausul ska bedömas enligt lagstiftningen i den stat vars domstolar anges i denna klausul.

50

Om den hänskjutande domstolen i förevarande fall prövar prorogationsklausulens giltighet, ankommer det följaktligen på den att göra detta mot bakgrund av lagstiftningen i den stat vars domstolar anges i klausulen, det vill säga mot bakgrund av irländsk rätt.

51

För övrigt ankommer det på den domstol vid vilken talan väckts, som den i det nationella målet, att tillämpa den medlemsstats lagstiftning vars domstolar anges i nämnda klausul, varvid nämnda lagstiftning ska tolkas i enlighet med unionsrätten, och särskilt direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 79, och dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 41).

52

Vad för det första gäller förhållandet mellan direktiv 93/13 och flygpassagerarnas rättigheter enligt förordning nr 261/2004 ska det noteras att domstolen har slagit fast att direktiv 93/13 utgör en allmän konsumentskyddslagstiftning som är avsedd att tillämpas inom alla sektorer av ekonomisk verksamhet, däribland lufttransportsektorn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2017, Air Berlin, C‑290/16, EU:C:2017:523, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

53

För det andra ska det påpekas att domstolen, under omständigheter som liknar dem som är aktuella i det nationella målet avseende överlåtelse av fordringar till ett inkassoföretag, har slagit fast, vad gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66), att den omständigheten att tvisterna i dessa mål endast rörde näringsidkare inte utgjorde hinder för att tillämpa ett instrument som omfattas av unionens konsumenträtt, eftersom tillämpningsområdet för detta direktiv inte beror på vilka som är parter i tvisten, utan på vilka som är parter i avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 20).

54

Denna rättspraxis ska överföras på tillämpningen av direktiv 93/13.

55

Enligt artiklarna 1.1 och 3.1 i direktiv 93/13 ska direktivet nämligen tillämpas på villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling (dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska, C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 september 2020, A (andrahandsuthyrning av en subventionerad bostad), C‑738/19, EU:C:2020:687, punkt 34).

56

I förevarande fall ingicks transportavtalet, på vilket den av DelayFix åberopade fordran grundar sig, ursprungligen mellan en näringsidkare, nämligen flygbolaget, och en passagerare, och inget tyder på att passageraren skulle ha köpt sin flygbiljett för andra än privata ändamål.

57

För det tredje ska det erinras om att enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska ett avtalsvillkor anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

58

Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att en prorogationsklausul, som ingår i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare utan att ha varit föremål för individuell förhandling och som ger exklusiv behörighet åt den domstol inom vars domkrets näringsidkaren har sitt säte, ska anses vara oskälig i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13, eftersom klausulen, i strid med kravet på god sed, medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för den berörda konsumenten (se, för ett liknade resonemang, dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 24, dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM, C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 40, samt dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing, C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 53).

59

Ett sådant villkor omfattas nämligen av den i punkt 1 q i bilagan till direktivet avsedda kategorin villkor, vars mål eller konsekvens är att upphäva eller inskränka rätten att gå till domstol (dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 22, dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM, C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 41, samt dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing, C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 54).

60

Frågan huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ska i detta sammanhang bedömas med beaktande av vilken typ av tjänster som avtalet i fråga avser och med beaktande av samtliga omständigheter i samband med att avtalet ingicks, i enlighet med artikel 4.1 i direktiv 93/13.

61

Det ankommer således på den nationella domstolen, vid vilken en sådan tvist som den som är i fråga i det nationella målet har anhängiggjorts, att med tillämpning av lagstiftningen i den stat vars domstolar är utpekade i en prorogationsklausul, och genom att tolka denna lagstiftning i enlighet med kraven i direktiv 93/13, dra de rättsliga konsekvenserna av att en sådan klausul eventuellt är oskälig, eftersom det följer av lydelsen i artikel 6.1 i direktivet att de nationella domstolarna är skyldiga att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor så att det inte får några bindande verkningar.

62

Det ska slutligen understrykas, vad gäller artikel 7 led 1 b i förordning nr 1215/2012, att enligt fast rättspraxis ska, när det är fråga om direktflyg, såväl avreseorten som ankomstorten på samma sätt betraktas som de orter där de tjänster som är föremål för ett lufttransportavtal huvudsakligen utförs. Den som önskar väcka talan om kompensation med stöd av förordning nr 261/2004 kan således välja att göra detta vid den domstol i vars domkrets avreseorten eller ankomstorten är belägen, såsom dessa orter överenskommits i avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2009, Rehder, C‑204/08, EU:C:2009:439, punkt 47, samt beslut av den 13 februari 2020, flightright, C‑606/19, EU:C:2020:101, punkt 26).

63

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 25 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att för att bestrida en domstols behörighet att pröva en skadeståndstalan vilken har väckts med stöd av förordning nr 261/2004 och vilken riktar sig mot ett flygbolag, kan en prorogationsklausul som ingår i ett transportavtal mellan en passagerare och flygbolaget inte åberopas av flygbolaget mot ett inkassoföretag till vilket passageraren har överlåtit sin fordran på flygbolaget, om inte nämnda inkassoföretag, enligt lagstiftningen i den stat vars domstolar anges i nämnda klausul, har övertagit en av de ursprungliga avtalsparternas samtliga rättigheter och skyldigheter, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. I förekommande fall ska en sådan klausul, som ingår i ett avtal som ingåtts mellan en konsument (flygpassageraren) och en näringsidkare (flygbolaget), utan att ha varit föremål för individuell förhandling och som ger exklusiv behörighet åt den domstol inom vars domkrets näringsidkaren har sitt säte, anses vara oskälig i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13.

64

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att för att bestrida en domstols behörighet att pröva en skadeståndstalan vilken har väckts med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 och vilken riktar sig mot ett flygbolag, kan en prorogationsklausul som ingår i ett transportavtal mellan en passagerare och flygbolaget inte åberopas av flygbolaget mot ett inkassoföretag till vilket passageraren har överlåtit sin fordran på flygbolaget, om inte nämnda inkassoföretag, enligt lagstiftningen i den stat vars domstolar anges i nämnda klausul, har övertagit en av de ursprungliga avtalsparternas samtliga rättigheter och skyldigheter, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. I förekommande fall ska en sådan klausul, som ingår i ett avtal som ingåtts mellan en konsument (flygpassageraren) och en näringsidkare (flygbolaget), utan att ha varit föremål för individuell förhandling och som ger exklusiv behörighet åt den domstol inom vars domkrets näringsidkaren har sitt säte, anses vara oskälig i den mening som avses i artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal.