(1)

Artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) tillhör tvingande rätt och bör tillämpas effektivt i hela unionen för att säkerställa att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids. En effektiv kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget är nödvändig för att säkerställa rättvisare och öppnare konkurrensutsatta marknader i unionen, där företagen konkurrerar mer på sina egna meriter och utan hinder för marknadstillträde skapade av företag, så att företagen kan generera välstånd och skapa arbetstillfällen. Detta skyddar konsumenterna och företag som är verksamma på den inre marknaden från affärsmetoder som håller priserna på varor och tjänster på en konstgjort hög nivå och förbättrar urvalet av innovativa varor och tjänster för dessa konsumenter och företag.

(2)

Den offentliga kontrollen av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget utförs av de nationella konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna jämsides med kommissionen enligt rådets förordning (EG) nr 1/2003 (3). Tillsammans bildar de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen ett nätverk av offentliga myndigheter som tillämpar unionens konkurrensregler i nära samarbete (nedan kallat Europeiska konkurrensnätverket).

(3)

Enligt artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1/2003 ska de nationella konkurrensmyndigheterna och de nationella domstolarna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på avtal, beslut av företagssammanslutningar, samordnade förfaranden eller missbruk av dominerande ställning, som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. I praktiken tillämpar de flesta nationella konkurrensmyndigheter nationell konkurrensrätt parallellt med artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Följaktligen har detta direktiv, vars syfte är att säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna har de garantier för oberoende, de resurser och de befogenheter att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som är nödvändiga för att kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på ett effektivt sätt, oundvikligen en påverkan på nationell konkurrensrätt när den tillämpas parallellt av nationella konkurrensmyndigheter. De nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning av den nationella konkurrensrätten när det gäller avtal, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade förfaranden, som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, bör heller inte leda till ett annat resultat än det som uppnåtts av de nationella konkurrensmyndigheterna enligt unionsrätten enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 1/2003. I sådana fall av parallell tillämpning av nationell konkurrensrätt och unionsrätt är det därför viktigt att de nationella konkurrensmyndigheterna har samma garantier för oberoende, resurser och befogenheter att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som är nödvändiga för att säkerställa att inte ett annat resultat nås.

(4)

Om de nationella konkurrensmyndigheterna ges befogenhet att inhämta all information, inbegripet i digital form, om det företag som är föremål för utredning, oavsett i vilken form informationen lagras, skulle det dessutom också påverka omfattningen av de nationella konkurrensmyndigheternas befogenheter när de, i ett tidigt skede av förfarandet, vidtar relevanta utredningsåtgärder på grundval av nationell konkurrensrätt som tillämpas parallellt med artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Om nationella konkurrensmyndigheter skulle ges inspektionsbefogenheter av olika räckvidd, beroende på om de slutligen kommer att tillämpa endast nationell konkurrensrätt eller också tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget samtidigt, skulle det hindra en effektiv kontroll av konkurrensreglernas efterlevnad på den inre marknaden. Direktivets räckvidd bör således omfatta både tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på fristående grund och den parallella tillämpningen av nationell konkurrensrätt i samma ärende. När det gäller skydd för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor bör detta direktiv också omfatta tillämpningen av nationell konkurrensrätt på fristående grund.

(5)

Enligt nationell rätt saknar många nationella konkurrensmyndigheter nödvändiga garantier för oberoende, resurser och befogenheter att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter för att kunna tillämpa unionens konkurrensregler effektivt. Detta påverkar negativt deras förmåga att i praktiken tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och att tillämpa nationell konkurrensrätt parallellt med artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Många nationella konkurrensmyndigheter saknar till exempel effektiva verktyg i nationell rätt för att hitta bevis för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget eller att vidta sanktioner mot företag som bryter mot lagen, eller har inte tillräckliga personella och finansiella resurser och operativt oberoende för att i praktiken kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Detta kan hindra de nationella konkurrensmyndigheterna från att vidta åtgärder över huvud taget eller begränsa deras efterlevnadskontroll. Många nationella konkurrensmyndigheter saknar garantier för oberoende, resurser och befogenheter att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter för att effektivt kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, vilket innebär att utgången av förfarandena kan bli mycket olika för företag som ägnar sig åt konkurrensbegränsande förfaranden beroende på vilken medlemsstat de är verksamma i. De kanske inte skulle bli föremål för någon kontroll enligt artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget eller kanske endast bli föremål för ineffektiv kontroll. I vissa medlemsstater kan exempelvis företag undgå ansvar för sanktionsavgifter helt enkelt genom en omstrukturering.

(6)

En ojämn kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, oavsett om de tillämpas på fristående grund eller parallellt med nationell konkurrensrätt, leder till missade chanser att undanröja hinder för marknadstillträde och att skapa rättvisare konkurrensutsatta marknader i hela unionen där företag konkurrerar utifrån sina egna meriter. Företag och konsumenter blir lidande särskilt i de medlemsstater där nationella konkurrensmyndigheter är sämre rustade att kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna. Företag kan inte konkurrera av egen kraft om det finns fristäder där konkurrensbegränsande förfaranden kan tillämpas ostraffat, t.ex. därför att bevis på illojal konkurrens inte kan samlas in eller därför att företagen kan undgå ansvar för sanktionsavgifter. Företagen har därför ett negativt incitament att gå in på sådana marknader, att utöva etableringsrätten och att tillhandahålla varor och tjänster där. Konsumenter i medlemsstater med mindre efterlevnadskontroll går miste om fördelarna med en effektiv kontroll av konkurrensreglernas efterlevnad. En ojämn kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, oavsett om de tillämpas på fristående grund eller parallellt med nationell konkurrensrätt, i hela unionen snedvrider således konkurrensen på den inre marknaden och undergräver dess funktion.

(7)

Brister och begränsningar i de nationella konkurrensmyndigheternas verktyg och garantier undergräver systemet med parallell befogenhet för kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, som är utformat för att fungera som en sammanhängande helhet på grundval av ett nära samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket. Detta system är beroende av att myndigheterna kan lita på varandra när det gäller att genomföra utredningsåtgärder på varandras vägnar för att främja medlemsstaternas samarbete och ömsesidiga bistånd. Det fungerar dock inte väl när det fortfarande finns nationella konkurrensmyndigheter som inte har fullgoda utredningsverktyg. I andra viktiga avseenden är de nationella konkurrensmyndigheterna inte i stånd att ge varandra ömsesidigt bistånd. I de flesta medlemsstater kan exempelvis företag som bedriver gränsöverskridande verksamhet undgå att betala sanktionsavgifter helt enkelt genom att inte ha rättslig närvaro inom vissa områden i de medlemsstater där de är verksamma. Detta minskar incitamenten att följa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Den ineffektiva efterlevnadskontroll som blir följden snedvrider konkurrensen för laglydiga företag och urholkar konsumenternas förtroende för den inre marknaden, särskilt i den digitala miljön.

(8)

För att säkerställa ett verkligt gemensamt område för kontroll av konkurrensreglernas efterlevnad inom unionen som ger mer likvärdiga konkurrensvillkor för företag som är verksamma på den inre marknaden och minskar de ojämlika villkoren för konsumenterna, är det nödvändigt att införa grundläggande garantier för oberoende, tillräckliga finansiella, personella, tekniska och teknologiska resurser och minimibefogenheter för att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och vid tillämpningen av nationell konkurrensrätt parallellt med dessa artiklar så att de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna kan arbeta ändamålsenligt.

(9)

Det är lämpligt att basera detta direktiv på den dubbla rättsliga grund som artiklarna 103 och 114 i EUF-fördraget utgör. Orsaken är att detta direktiv inte endast omfattar tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och tillämpningen av nationell konkurrensrätt parallellt med dessa artiklar, utan också omfattar luckorna och bristerna i de nationella konkurrensmyndigheternas verktyg och garantier som är nödvändiga för att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, eftersom sådana luckor och brister har en negativ inverkan på såväl konkurrens som en väl fungerande inre marknad.

(10)

Att införa grundläggande garantier för att säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna tillämpar artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på ett enhetligt och ändamålsenligt sätt bör inte påverka medlemsstaternas möjligheter att behålla eller införa mer omfattande garantier för oberoende och resurser för de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna och mer detaljerade bestämmelser om befogenheter för de nationella konkurrensmyndigheterna att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter. Medlemsstaterna bör i synnerhet kunna ge nationella konkurrensmyndigheter ytterligare befogenheter utöver de grundläggande befogenheter som föreskrivs i detta direktiv för att förbättra deras effektivitet, såsom befogenheter att påföra fysiska personer sanktionsavgifter eller, genom undantag, befogenhet att utföra inspektioner med samtycke från dem som omfattas av inspektionen.

(11)

Omvänt behövs närmare regler när det gäller villkoren för beviljande av eftergift för hemliga karteller. Företag kommer endast att erkänna sin medverkan i hemliga karteller om de har tillräcklig rättslig säkerhet om huruvida de kommer att åtnjuta befrielse från sanktionsavgifter. De tydliga skillnaderna mellan medlemsstaternas eftergiftsprogram ger upphov till rättslig osäkerhet för företag som kan tänkas ansöka om eftergift. Detta kan försvaga deras incitament att ansöka om eftergift. Om medlemsstaterna skulle kunna genomföra eller tillämpa tydligare och harmoniserade regler för eftergift inom det område som omfattas av detta direktiv, skulle det inte endast bidra till målet att upprätthålla incitament för sökande att erkänna sin medverkan i hemliga karteller i syfte att göra kontrollen av konkurrensreglernas efterlevnad i unionen så effektiv som möjligt, utan det skulle också garantera likvärdiga villkor för företag som är verksamma på den inre marknaden. Detta bör inte hindra medlemsstaterna från att tillämpa eftergiftsprogram som inte enbart omfattar hemliga karteller, utan också andra överträdelser av artikel 101 i EUF-fördraget och motsvarande bestämmelser i nationell konkurrensrätt, eller från att godta ansökningar om eftergift från fysiska personer som agerar i deras eget namn. Detta direktiv bör inte heller påverka eftergiftsprogram som endast innebär befrielse från påföljder i straffrättsliga förfaranden för efterlevnadskontroll av artikel 101 i EUF-fördraget.

(12)

Detta direktiv bör inte tillämpas på nationell rätt i den mån de föreskriver straffrättsliga påföljder för fysiska personer, med undantag för de regler som styr samspelet mellan eftergiftsprogram och påförandet av sanktioner för fysiska personer. Det bör inte heller tillämpas på nationell rätt som föreskriver administrativa sanktioner för fysiska personer som inte är verksamma som oberoende ekonomiska aktörer på en marknad.

(13)

Enligt artikel 35 i förordning (EG) nr 1/2003 kan medlemsstaterna överlåta kontrollen av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget till en administrativ myndighet, vilket är fallet i de flesta jurisdiktioner, eller så kan de överlåta detta till både rättsliga och administrativa myndigheter. I det sistnämnda fallet är den administrativa myndigheten åtminstone främst ansvarig för att genomföra utredningen, samtidigt som den rättsliga myndigheten vanligen är tilldelad befogenheten att fatta beslut om sanktionsavgifter och eventuellt befogenhet att fatta andra beslut, såsom konstaterande av en överträdelse av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.

(14)

Utövandet av de befogenheter som genom detta direktiv tilldelats nationella konkurrensmyndigheter, inbegripet utredningsbefogenheter, bör bli föremål för lämpliga skyddsåtgärder som åtminstone är förenliga med allmänna principer i unionsrätten och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i enlighet med Europeiska unionens domstols rättspraxis, framför allt i samband med förfaranden som kan leda till sanktioner. Dessa skyddsåtgärder omfattar rätten till god förvaltning och respekt för företagens rätt till försvar, där ett väsentligt inslag är rätten att bli hörda. Nationella konkurrensmyndigheterna bör i synnerhet informera de parter som är föremål för utredning om de preliminära invändningar som har gjorts mot dem enligt artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget i form av ett meddelande om invändningar eller en liknande åtgärd innan de fattar ett beslut i vilket en överträdelse konstateras, och dessa parter bör ha möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt lämna sina synpunkter på dessa invändningar innan ett sådant beslut fattas. Parter som har delgivits preliminära invändningar om en påstådd överträdelse av artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget bör ha tillgång till relevant ärendeakt hos de nationella konkurrensmyndigheterna för att effektivt kunna utöva sin rätt till försvar. Rätten att få tillgång till akten bör vara beroende av företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas och bör inte omfatta konfidentiell information och interna handlingar hos, och skriftväxling mellan, de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen. När det gäller beslut som nationella konkurrensmyndigheter fattat, särskilt beslut i vilka en överträdelse av artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget konstateras och där korrigeringsåtgärder eller sanktionsavgifter föreskrivs, bör mottagarna dessutom ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Sådana beslut bör motiveras så att mottagarna av dem kan få reda på skälen för beslutet och utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel. I enlighet med rätten till god förvaltning bör medlemsstaterna dessutom säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna vid tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget genomför förfaranden inom en rimlig tidsram, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Vid utformningen av dessa skyddsåtgärder bör en jämvikt finnas mellan respekten för de grundläggande rättigheterna för företag och skyldigheten att säkerställa att artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget tillämpas på ett effektivt sätt.

(15)

Utbytet av information mellan nationella konkurrensmyndigheter och användningen av sådan information som bevisning vid tillämpningen av artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget bör utföras enligt artikel 12 i förordning (EG) nr 1/2003.

(16)

Åtgärden att ge de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna befogenhet att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på ett opartiskt sätt och i det gemensamma intresset av en effektiv kontroll av att unionens konkurrensregler efterlevs är en väsentlig beståndsdel i en effektiv och enhetlig tillämpning av dessa regler.

(17)

De nationella administrativa konkurrensmyndigheternas operativa oberoende bör stärkas för att säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. För detta ändamål bör en uttrycklig bestämmelse införas i nationell rätt för att säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter, när de tillämpar artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, skyddas mot yttre inblandning eller politiska påtryckningar som kan äventyra deras oberoende bedömning av frågor de har att ta ställning till. Därför bör skälen för avskedande från den nationella administrativa konkurrensmyndigheten av de personer som fattar beslut vid utövandet av de befogenheter som avses i artiklarna 10, 11, 12, 13 och 16 i detta direktiv fastställas i förväg i nationell rätt för att på så sätt förhindra varje rimligt tvivel om deras opartiskhet eller deras oemottaglighet för externa faktorer. Likaså bör klara och tydliga regler och förfaranden för urval, rekrytering eller utnämning av dessa personer fastställas i förväg i nationell rätt. För att säkerställa de nationella administrativa konkurrensmyndigheternas opartiskhet bör dessutom de sanktionsavgifter som de ålägger för överträdelse av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget inte användas till att direktfinansiera dessa myndigheter.

(18)

För att säkerställa de nationella administrativa konkurrensmyndigheternas operativa oberoende bör deras chefer, personalen och de som fattar beslut agera med integritet och avhålla sig från varje handling som är oförenlig med deras uppdrag. I syfte att förhindra att en oberoende bedömning av cheferna, personalen eller de som fattar beslut äventyras bör de under sin anställning eller sin mandatperiod och under en rimlig tid därefter avhålla sig från varje avlönad eller oavlönad handling som är oförenlig med deras uppdrag.

(19)

Detta innebär att personalen och de som fattar beslut under sin anställning eller sin mandatperiod inte bör få handlägga förfaranden för tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget där de har varit inblandade eller som direkt berör företag eller företagssammanslutningar där de varit anställda eller på annat sätt yrkesmässigt verksamma, om detta kan äventyra deras opartiskhet i ett specifikt fall. På samma sätt bör personalen och de som fattar beslut samt deras nära anhöriga inte ha ett intresse i företag eller organisationer som är föremål för förfaranden av tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget i vilka de är delaktiga om detta kan äventyra en persons opartiskhet i ett specifikt fall. Vid bedömningen av huruvida deras opartiskhet kan påverkas i varje enskilt fall bör intressets art och omfattning och den berörda personens grad av delaktighet eller engagemang beaktas. Om det är nödvändigt för att säkerställa opartiskheten i utredningen och beslutsprocessen bör den berörda personen vara skyldig att avsäga sig det specifika fallet.

(20)

Detta betyder också att tidigare anställda eller de som fattade beslut, under en rimlig tidsperiod efter det att de lämnat den nationella administrativa konkurrensmyndigheten, närhelst de utövar en yrkesverksamhet som är kopplad till förfaranden som avser tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget som de personerna handlade under sin anställning eller sitt mandat, inte bör vara inblandade i samma ärende i sitt nya yrke.

Den periodens längd kan fastställas genom beaktande av arten av de berörda personernas nya yrkesverksamhet och omfattningen av deras deltagande och ansvar i samma förfaranden under anställningen eller mandatet i den nationella administrativa konkurrensmyndigheten.

(21)

Varje nationell administrativ konkurrensmyndighet bör offentliggöra en uppförandekod som, utan att påverka tillämpningen av strängare nationella regler, omfattar regler om intressekonflikter.

(22)

De nationella administrativa konkurrensmyndigheternas operativa oberoende bör varken hindra rättslig prövning eller parlamentarisk kontroll i enlighet med nationell rätt. Krav på ansvarsskyldighet bör också bidra till att säkerställa att de nationella administrativa konkurrensmyndigheternas åtgärder är trovärdiga och legitima. Proportionerliga krav på ansvarsskyldighet innefattar att nationella administrativa konkurrensmyndigheter offentliggör periodiska rapporter om sin verksamhet till en statlig myndighet eller ett parlamentariskt organ. Nationella administrativa konkurrensmyndigheters utgifter kan också underkastas kontroll eller övervakning förutsatt att detta inte påverkar deras oberoende.

(23)

Nationella administrativa konkurrensmyndigheter bör kunna prioritera sina förfaranden för efterlevnadskontroll av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget för att effektivt utnyttja sina resurser och för att de ska kunna inrikta sig på att förebygga och få slut på konkurrensbegränsande beteende som snedvrider konkurrensen på den inre marknaden. De bör därför ha möjlighet att avvisa klagomål på den grunden att de inte är en prioriterad fråga, med undantag för klagomål som ingivits av offentliga myndigheter som i förekommande fall delar behörighet för efterlevnadskontroll av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och nationell konkurrensrätt med en nationell administrativ konkurrensmyndighet. Detta bör inte påverka de nationella administrativa konkurrensmyndigheternas befogenhet att avvisa klagomål på andra grunder, till exempel bristande behörighet, eller att besluta att det inte finns skäl för dem att ingripa. I fall av formellt inlämnade klagomål, bör sådana avvisanden vara föremål för effektiva rättsmedel i enlighet med nationell rätt. Nationella administrativa konkurrensmyndigheters befogenhet att prioritera sina förfaranden för efterlevnadskontroll påverkar inte rätten för en medlemsstats regering att utfärda allmänna politiska riktlinjer eller prioriteringsriktlinjer till nationella administrativa konkurrensmyndigheter som inte har något samband med branschutredningar eller specifika förfaranden för efterlevnadskontroll av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.

(24)

Nationella konkurrensmyndigheter bör ha tillräckliga resurser i form av kvalificerad personal som kan göra kunniga juridiska och ekonomiska bedömningar, finansiella medel, teknisk och teknologisk expertis och utrustning, inklusive adekvata it-verktyg, för att säkerställa att de på ett effektivt sätt kan utföra sina uppgifter vid tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Om de nationella konkurrensmyndigheternas uppdrag och befogenheter enligt nationell rätt utvidgas bör medlemsstaterna se till att de nationella konkurrensmyndigheterna har tillräckliga resurser för att fullgöra dessa uppgifter på ett effektivt sätt.

(25)

De nationella konkurrensmyndigheternas oberoende bör förstärkas genom att de ges möjlighet att självständigt besluta om utgifterna i budgetanslagen för utförandet av sina uppgifter, utan att det påverkar tillämpningen av nationella budgetregler och budgetförfaranden.

(26)

För att säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter har de resurser som krävs för att utföra sina uppgifter skulle olika finansieringssätt kunna övervägas, till exempel finansiering från andra källor än statsbudgeten.

(27)

För att säkerställa en ändamålsenlig övervakning av detta direktivs genomförande bör medlemsstaterna säkerställa att de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna lägger fram periodiska rapporter om sin verksamhet och sina resurser till en statlig myndighet eller ett parlamentariskt organ. Dessa rapporter bör innehålla uppgifter om utnämningar och avskedanden av beslutsorganets medlemmar, omfattningen av de resurser som tilldelats under det aktuella året och eventuella förändringar av denna omfattning jämfört med tidigare år. Dessa rapporter bör offentliggöras.

(28)

Nationella konkurrensmyndigheter behöver ett minimum av gemensamma utrednings- och beslutsbefogenheter för att effektivt kunna kontrollera efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.

(29)

Nationella administrativa konkurrensmyndigheter bör ha effektiva utredningsbefogenheter för att upptäcka eventuella avtal, beslut eller samordnade förfaranden som är förbjudna enligt artikel 101 i EUF-fördraget eller missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligt artikel 102 i EUF-fördraget under alla skeden av förfarandet inför dem. De nationella administrativa konkurrensmyndigheterna bör kunna tillämpa dessa befogenheter på företag och företagssammanslutningar som är föremål för förfaranden för tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, samt andra marknadsaktörer som kan ha information som är av betydelse för dessa förfaranden. Beviljandet av dessa effektiva utredningsbefogenheter till alla nationella administrativa konkurrensmyndigheter bör säkerställa att de är i stånd att på ett ändamålsenligt sätt bistå varandra om de ombeds att på en annan nationell konkurrensmyndighets vägnar och för dess räkning genomföra en inspektion eller någon annan utredningsåtgärd på sitt eget territorium enligt artikel 22 i förordning (EG) nr 1/2003.

(30)

Nationella administrativa konkurrensmyndigheters utredningsbefogenheter bör vara lämpade för att klara av den digitala miljöns utmaningar när det gäller efterlevnadskontroll och bör göra det möjligt för de nationella konkurrensmyndigheterna att få all information som avser det företag eller den företagssammanslutning som är föremål för utredningsåtgärden i digital form, även uppgifter som erhållits på kriminalteknisk väg, oavsett på vilket medium uppgifterna lagras, t.ex. på bärbara datorer, mobiltelefoner, andra mobila enheter eller molnlagring.

(31)

Nationella administrativa konkurrensmyndigheter bör kunna genomföra alla nödvändiga inspektioner av lokaler hos både företag och företagssammanslutningar om de i enlighet med Europeiska unionens domstols rättspraxis kan visa att det finns rimliga skäl att misstänka en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att kräva förhandstillstånd från nationella rättsliga myndigheter för sådana inspektioner.

(32)

För att vara effektiv bör nationella administrativa konkurrensmyndigheters befogenhet att genomföra inspektioner göra det möjligt för dem att få tillgång till information som är tillgänglig för det företag eller den företagssammanslutning eller den person som är föremål för inspektion och som är knuten till det företag eller den företagssammanslutning som är under utredning. Detta bör med nödvändighet inbegripa befogenhet att söka efter handlingar, filer eller uppgifter på enheter som inte är exakt fastställda i förväg. Utan en sådan befogenhet skulle det vara omöjligt att erhålla de uppgifter som krävs för undersökningen om företag eller företagssammanslutningar intar en obstruerande hållning eller vägrar att samarbeta. Befogenheten att granska räkenskaper eller affärshandlingar bör omfatta alla former av korrespondens, inbegripet elektroniska meddelanden, oavsett om de verkar vara olästa eller har raderats.

(33)

För att inspektioner ska dra ut på tiden så lite som möjligt bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter ha befogenhet att fortsätta att göra sökningar och välja ut kopior eller utdrag från räkenskaper och affärshandlingar som avser den affärsverksamhet som bedrivs av det företag eller den företagssammanslutning som är föremål för inspektion i myndighetens lokaler eller i andra särskilt utsedda lokaler. Sådana sökningar bör säkerställa fortsatt tillbörligt iakttagande av företags rätt till försvar.

(34)

Erfarenheten visar att affärshandlingar kan förvaras hemma hos ledare, direktörer och andra medarbetare i företag eller företagssammanslutningar, särskilt på grund av den ökade användningen av mer flexibla arbetsformer. För att säkerställa att inspektionerna är effektiva bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter ha befogenhet att beträda alla lokaler, inbegripet privata bostäder, om de kan visa att det finns en rimlig misstanke om att affärshandlingar som kan vara av betydelse för att bevisa en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget förvaras i dessa lokaler. Utövandet av den befogenheten bör dock vara underordnat ett förhandstillstånd till den nationella administrativa konkurrensmyndigheten från en nationell rättslig myndighet, som i vissa nationella rättssystem kan inbegripa en åklagare. Detta bör inte hindra medlemsstaterna från att i extremt brådskande fall anförtro en nationell rättslig myndighets uppgifter till en nationell administrativ konkurrensmyndighet som agerar som rättslig myndighet eller att genom undantag medge att sådana inspektioner genomförs med samtycke från dem som är föremål för inspektionen. Genomförandet av sådana inspektioner får anförtros av en nationell administrativ konkurrensmyndighet till polisen eller annan motsvarande rättsvårdande myndighet, förutsatt att inspektionen genomförs i närvaro av den nationella administrativa konkurrensmyndigheten. Detta bör inte påverka den nationella administrativa konkurrensmyndighetens rätt att själv genomföra inspektionen och att få nödvändigt bistånd av polisen eller annan motsvarande rättsvårdande myndighet, även bistånd, som en försiktighetsåtgärd, för att övervinna eventuellt motstånd från den part som är föremål för inspektionen.

(35)

Nationella konkurrensmyndigheter bör ha effektiva befogenheter att begära av företag eller företagssammanslutningar att tillhandahålla upplysningar som är nödvändiga för att upptäcka överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. I det syftet bör nationella konkurrensmyndigheter kunna kräva utlämnande av uppgifter som kan göra det möjligt för dem att undersöka förmodade överträdelser. Detta bör inbegripa rätten att begära upplysningar som är lagrade i digital form, inklusive e-postmeddelanden och snabbmeddelanden, oavsett var de lagras, inbegripet i moln och på servrar, förutsatt att de är tillgängliga för det företag eller den företagssammanslutning som är mottagaren av begäran om upplysningar. Denna rätt bör inte leda till en oproportionerlig skyldighet för företagets eller företagssammanslutningens del i förhållande till undersökningens krav. Till exempel bör det inte leda till att företaget eller företagssammanslutningen måste bära alltför höga kostnader eller göra onödiga ansträngningar. Rätten att kräva information är visserligen avgörande när det gäller att upptäcka överträdelser, men begäran om information måste vara skälig. Sådana begäranden bör inte tvinga företag eller företagssammanslutningar att erkänna att de har begått en överträdelse, vilket det åligger de nationella konkurrensmyndigheterna att bevisa. Detta bör gälla utan att det påverkar företagens eller företagssammanslutningens skyldighet att besvara frågor om sakförhållanden och tillhandahålla handlingar. Likaså bör nationella konkurrensmyndigheter ha effektiva verktyg för att begära av varje övrig fysisk eller juridisk person att de lämnar upplysningar som kan vara relevanta för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Det bör stå medlemsstaterna fritt att föreskriva processuella regler om sådana begäranden om upplysningar, såsom juridisk utformning, förutsatt att dessa regler möjliggör en effektiv användning av detta verktyg. Erfarenheten visar också att upplysningar som lämnats frivilligt som svar på icke-obligatoriska begäranden om upplysningar kan vara en värdefull informationskälla för en väl underbyggd och tillförlitlig efterlevnadskontroll. Likaså kan upplysningar som lämnas av tredje man, såsom konkurrenter, kunder och konsumenter på marknaden, på deras eget initiativ, bidra till en effektiv efterlevnadskontroll, och nationella konkurrensmyndigheter bör uppmuntra detta.

(36)

Erfarenheten visar att befogenheten att genomföra förhör är ett användbart verktyg för att samla in bevis och för att hjälpa konkurrensmyndigheterna att bedöma värdet av redan insamlade bevis. Nationella konkurrensmyndigheter bör förfoga över effektiva medel för att kalla varje företrädare för ett företag eller en företagssammanslutning, varje företrädare för andra juridiska personer och varje fysisk person som kan förfoga över upplysningar som är relevanta för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget till förhör. Det bör stå medlemsstaterna fritt att föreskriva regler för genomförandet av sådana förhör, förutsatt att reglerna möjliggör en effektiv användning av detta verktyg.

(37)

Det är nödvändigt för nationella konkurrensmyndigheter att kunna ålägga företag och företagssammanslutningar att upphöra med överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, inklusive när överträdelsen fortsätter efter det att de nationella konkurrensmyndigheterna formellt har inlett förfaranden. Nationella konkurrensmyndigheter bör dessutom förfoga över effektiva medel för att återställa konkurrensen på marknaden genom att ålägga strukturella och beteendemässiga åtgärder som står i proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att upphöra. Proportionalitetsprincipen kräver att nationella konkurrensmyndigheter, vid valet mellan två lika effektiva åtgärder, bör välja den åtgärd som är minst betungande för företaget. Strukturella åtgärder, såsom skyldigheten att avyttra aktier i ett konkurrerande företag eller att avyttra en affärsenhet, påverkar ett företags tillgångar och kan antas vara mer betungande för företaget än en beteendemässig åtgärd. Detta bör dock inte hindra nationella konkurrensmyndigheter från att fastställa att omständigheterna kring en viss överträdelse motiverar införandet av en strukturell åtgärd, eftersom det skulle vara effektivare för att få överträdelsen att upphöra än en beteendemässig åtgärd.

(38)

Interimistiska åtgärder kan vara ett viktigt verktyg för att, medan en utredning pågår, försäkra sig om att de överträdelser som utreds inte allvarligt och irreparabelt skadar konkurrensen. Detta verktyg är viktigt för att undvika en utveckling av marknaden som skulle vara mycket svår att ändra på genom ett beslut som fattas av en nationell konkurrensmyndighet i slutet av förfarandet. Nationella konkurrensmyndigheter bör därför ha befogenhet att besluta om interimistiska åtgärder. Denna befogenhet bör åtminstone vara tillämplig i fall där nationella konkurrensmyndigheter gjort ett omedelbart konstaterande av en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget och där det föreligger risk för allvarlig och irreparabel skada på konkurrensen. Det står medlemsstaterna fritt att ge nationella konkurrensmyndigheter ytterligare befogenheter att besluta om interimistiska åtgärder. Ett beslut om interimistiska åtgärder bör endast gälla under en viss tid, antingen fram till dess att en nationell konkurrensmyndighet har avslutat förfarandet, eller för en bestämd tidsperiod som kan förnyas i den mån detta är nödvändigt och lämpligt. Medlemsstaterna bör säkerställa att lagenligheten, inbegripet proportionaliteten, i sådana åtgärder kan prövas i påskyndade förfaranden för överklagande eller andra förfaranden som också möjliggör skyndsam domstolsprövning. Dessutom bör medlemsstaterna skapa de förutsättningar som krävs för att de nationella konkurrensmyndigheterna ska kunna använda sig av interimistiska åtgärder i praktiken. Det finns ett särskilt behov av att göra det möjligt för alla konkurrensmyndigheter att hantera utvecklingen på snabbrörliga marknader och därför inom Europeiska konkurrensnätverket reflektera över användningen av interimistiska åtgärder och att ta hänsyn till denna erfarenhet i alla relevanta mjuka åtgärder eller en kommande översyn av detta direktiv.

(39)

Om företag eller företagssammanslutningar, i samband med ett förfarande som kan leda till att ett avtal eller förfarande förbjuds, erbjuder nationella konkurrensmyndigheter att göra sådana åtaganden att deras betänkligheter undanröjs, bör dessa nationella konkurrensmyndigheter kunna fatta beslut som gör dessa åtaganden bindande för och verkställbara mot de berörda företagen eller företagssammanslutningarna. I princip är sådana beslut om åtaganden inte lämpliga vid hemliga karteller, för vilka nationella konkurrensmyndigheter bör påföra sanktionsavgifter. Utan att det dras någon slutsats om huruvida en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har skett, bör det i beslut om åtaganden fastställas att det inte längre finns skäl för de nationella konkurrensmyndigheterna att ingripa. Det bör vara de nationella konkurrensmyndigheterna som avgör om åtaganden ska accepteras. Beslut om åtaganden påverkar inte befogenheterna för konkurrensmyndigheter och nationella domstolar att göra ett sådant fastställande av en överträdelse och fatta beslut i ett ärende. Dessutom har ändamålsenliga metoder för kontroll av företagens eller företagssammanslutningarnas efterlevnad av åtaganden och effektiva medel för påförande av sanktioner i fall av bristande efterlevnad visat sig vara effektiva verktyg för konkurrensmyndigheterna. De nationella konkurrensmyndigheterna bör ha ändamålsenliga verktyg för att återuppta förfarandet i fall där det har skett en väsentlig förändring av de omständigheter på vilka ett beslut om åtaganden grundades eller där företaget eller företagssammanslutningen agerar i strid med sina åtaganden eller där beslutet om åtagande grundade sig på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter från parterna.

(40)

För att säkerställa en effektiv och enhetlig kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter ha befogenhet att påföra effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter för företag och företagssammanslutningar för överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, antingen direkt själva i sina egna förfaranden, särskilt genom ett administrativt förfarande, förutsatt att sådana förfaranden möjliggör direkt påförande av effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter, eller genom att begära påförande av sanktionsavgifter i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden. Detta gäller utan att det påverkar tillämpningen av nationell rätt som föreskriver att påföljder ska åläggas företag och företagssammanslutningar av domstol i straffrättsliga förfaranden för överträdelse av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, om överträdelsen är ett brott enligt nationell rätt och förutsatt att detta inte påverkar en effektiv och enhetlig kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.

(41)

För att säkerställa att företag och företagssammanslutningar har incitament att underkasta sig de nationella konkurrensmyndigheternas utredningsåtgärder och beslut bör dessa nationella konkurrensmyndigheter vara i stånd att påföra verkningsfulla sanktionsavgifter för bristande efterlevnad av de åtgärder och beslut som avses i artiklarna 6, 8, 9, 10, 11 och 12, antingen själva direkt i sina egna förfaranden eller genom att begära påförande av sanktionsavgifter i ett icke-straffrättsligt domstolsförfarande. Detta gäller utan att det påverkar tillämpningen av nationell rätt som föreskriver att sådana sanktionsavgifter ska påföras företag och företagssammanslutningar av domstolar i straffrättsliga förfaranden.

(42)

I enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i förfaranden vid nationella administrativa konkurrensmyndigheter eller, i tillämpliga fall, i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden, bör sanktionsavgifter påföras om överträdelsen har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Begreppen uppsåt och oaktsamhet bör tolkas utifrån Europeiska unionens domstols rättspraxis om tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och inte utifrån begreppen uppsåt och oaktsamhet i förfaranden som genomförs av rättsliga myndigheter i samband med brottmål. Detta påverkar inte den nationella rätt enligt vilken konstaterandet av en överträdelse grundas på kriteriet om strikt ansvar, under förutsättning att detta är förenligt med Europeiska unionens domstols rättspraxis. Detta direktiv påverkar varken nationella regler om beviskrav eller nationella konkurrensmyndigheters skyldighet att fastställa sakförhållandena i det aktuella ärendet, förutsatt att sådana regler och skyldigheter är förenliga med de allmänna principerna i unionsrätten.

(43)

Sanktionsavgifter bör fastställas i proportion till den totala globala omsättningen för de berörda företagen och företagssammanslutningarna.

(44)

Viten är ett viktigt verktyg för att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har effektiva medel för att ta itu med fortsatt och framtida bristande efterlevnad hos företag och företagssammanslutningar av deras åtgärder och beslut enligt artiklarna 6, 8, 9, 10, 11 och 12. De bör inte tillämpas på överträdelser som konstaterats ha gjorts i det förflutna. Befogenheten att förelägga viten påverkar inte nationella konkurrensmyndigheters befogenhet att bestraffa bristande efterlevnad av sådana åtgärder som avses i artikel 13.2. Sådana viten bör fastställas i proportion till den genomsnittliga dagliga totala globala omsättningen för de berörda företagen och företagssammanslutningarna.

(45)

Vid påförande av sanktionsavgifter och föreläggande av viten bör begreppet beslut omfatta varje åtgärd vars rättsliga verkan är bindande för mottagaren och kan påverka mottagarens intressen genom att på ett tydligt sätt förändra hans eller hennes rättsliga ställning.

(46)

För att säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget bör begreppet företag enligt artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget tillämpas i enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol och förstås som en ekonomisk enhet, även om denna består av flera fysiska eller juridiska personer. I enlighet med detta bör nationella konkurrensmyndigheter kunna tillämpa begreppet företag för att hålla ett moderbolag ansvarigt, och bötfälla detta bolag, för ett av sina dotterbolags agerande när moderbolaget och dess dotterbolag utgör en enda ekonomisk enhet. För att förhindra att företag undgår ansvar för sanktionsavgifter för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget genom att vidta rättsliga eller organisatoriska förändringar, bör nationella konkurrensmyndigheter kunna hålla juridiska eller ekonomiska efterträdare till företaget ansvariga och påföra dem sanktionsavgifter för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget i enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol.

(47)

För att säkerställa att de sanktionsavgifter som åläggs för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse, bör de nationella konkurrensmyndigheterna ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är. De nationella konkurrensmyndigheterna bör också kunna fastställa sanktionsavgifter som står i proportion till överträdelsens varaktighet. Dessa faktorer bör bedömas i enlighet med relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol och på ett sätt som säkerställer att de verkar avskräckande. Bedömningen av överträdelsens allvar bör göras från fall till fall för varje typ av överträdelse med beaktande av alla omständigheter i det enskilda fallet. Bland faktorer som skulle kunna beaktas ingår överträdelsens art, alla berörda företags sammanlagda marknadsandel, överträdelsens geografiska omfattning, huruvida överträdelsen genomförts, värdet av företagets försäljning av de varor och tjänster som överträdelsen direkt eller indirekt gäller samt det berörda företagets storlek och inflytande på marknaden. Förekomsten av upprepade överträdelser som samma företag gjort sig skyldigt till vittnar om dess benägenhet att begå sådana överträdelser och är därför en mycket viktig indikator på att nivån på sanktionsavgifterna behöver höjas för att uppnå en effektiv avskräckande verkan. Därför bör nationella konkurrensmyndigheter ha möjlighet att höja de sanktionsavgifter som ska påföras företag eller företagssammanslutningar om kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet tidigare har fattat ett beslut i vilket samma företag eller företagssammanslutning konstateras ha överträtt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget och om företaget eller företagssammanslutningen fortsätter att begå samma överträdelse eller begår en liknande överträdelse. I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU (4) bör nationella konkurrensmyndigheter kunna beakta eventuell ersättning som har betalats ut till följd av en uppgörelse i godo. Dessutom bör nationella konkurrensmyndigheter i undantagsfall kunna beakta det berörda företagets ekonomiska bärkraft.

(48)

Erfarenheten har visat att företagssammanslutningar regelbundet spelar en roll i konkurrensöverträdelser, och nationella konkurrensmyndigheter bör därför kunna påföra sådana sammanslutningar verkningsfulla sanktionsavgifter. Vid bedömningen av överträdelsens allvar i syfte att fastställa bötesbeloppet i förfaranden mot företagssammanslutningar där överträdelsen har samband med dess medlemmars verksamhet, bör hänsyn kunna tas till summan av försäljningen av de varor och tjänster som överträdelsen direkt eller indirekt gäller från de företag som är medlemmar i sammanslutningen. När sanktionsavgifter åläggs inte bara en sammanslutning utan även dess medlemmar bör, vid beräkningen av sammanslutningens sanktionsavgifter, inte omsättningen beaktas hos de medlemmar som ålagts sanktionsavgifter. För att säkerställa en effektiv indrivning av de sanktionsavgifter som ålagts företagssammanslutningar för överträdelser som dessa har begått, är det nödvändigt att fastställa på vilka villkor nationella konkurrensmyndigheter enligt eget gottfinnande kan kräva betalning av sanktionsavgifterna från sammanslutningens medlemmar om sammanslutningen inte är solvent. De nationella konkurrensmyndigheterna bör därvid ta hänsyn till den relativa storleken på de företag som tillhör sammanslutningen och särskilt situationen för små och medelstora företag. Betalning av sanktionsavgifterna av en eller flera medlemmar av en sammanslutning påverkar inte de bestämmelser i nationell rätt som föreskriver indrivning av det inbetalade beloppet från andra medlemmar i sammanslutningen.

(49)

Sanktionsavgifternas avskräckande verkan varierar kraftigt i unionen, och i vissa medlemsstater är det högsta bötesbelopp som kan påföras mycket lågt. För att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter kan påföra avskräckande sanktionsavgifter bör den högsta sanktionsavgiften som det är möjligt att påföra för varje överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget sättas på en nivå som inte är mindre än 10 % av den totala globala omsättningen för det berörda företaget. Detta bör inte hindra medlemsstaterna från att upprätthålla eller införa ett högre högsta bötesbelopp som kan påföras.

(50)

Eftergiftsprogram är ett viktigt instrument för att upptäcka hemliga karteller och bidrar därmed till effektiv lagföring av, och åläggande av sanktioner för, de allvarligaste överträdelserna av konkurrensrätten. För närvarande råder dock markanta skillnader mellan de eftergiftsprogram som är tillämpliga i medlemsstaterna. Dessa skillnader leder till rättslig osäkerhet för företag som begått en överträdelse om på vilka villkor de kan ansöka om eftergift samt osäkerhet i fråga om deras skydd mot sanktionsavgifter enligt respektive eftergiftsprogram. En sådan osäkerhet kan försvaga incitamenten för företag som kan tänkas ansöka om eftergift att verkligen göra detta. Detta kan i sin tur leda till mindre effektiv kontroll av konkurrensreglernas efterlevnad i unionen eftersom färre hemliga karteller avslöjas.

(51)

Skillnaderna mellan eftergiftsprogram på medlemsstatsnivå äventyrar också de likvärdiga konkurrensvillkoren för företag som är verksamma på den inre marknaden. Det är därför lämpligt att öka den rättsliga säkerheten för företag på den inre marknaden och öka intresset för eftergiftsprogram i hela unionen genom att minska dessa skillnader och göra det möjligt för alla nationella konkurrensmyndigheter att bevilja befrielse från och nedsättning av sanktionsavgifter och godta förenklade ansökningar på samma villkor. Ytterligare ansträngningar från Europeiska konkurrensnätverket avseende anpassning av eftergiftsprogrammen kan behövas i framtiden.

(52)

Nationella konkurrensmyndigheter bör kunna bevilja företag befrielse från och nedsättning av sanktionsavgifter om vissa villkor är uppfyllda. Företagssammanslutningar som bedriver ekonomisk verksamhet för egen räkning bör vara berättigade till befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter om de deltar i en misstänkt kartell för egen räkning och inte för sina medlemmars räkning.

(53)

Alla aspekter av förfarandena behöver inte vara hemliga för att en kartell ska anses vara en hemlig kartell. I synnerhet kan en kartell anses vara en hemlig kartell om delar av kartellen, som gör den fulla omfattningen av förfarandena svårare att upptäcka, inte är kända för allmänheten, kunderna eller leverantörerna.

(54)

För att komma i fråga för eftergift bör sökanden avsluta sitt deltagande i den misstänkta hemliga kartellen, med undantag för fall där en nationell konkurrensmyndighet anser att dess fortsatta inblandning är skäligen nödvändig för att bevara integriteten i utredningen, till exempel för att säkerställa att andra påstådda deltagare i kartellen inte upptäcker att den nationella konkurrensmyndigheten fått kännedom om den misstänkta kartellen innan den genomför utredningsåtgärder såsom oanmälda inspektioner.

(55)

För att komma i fråga för eftergift bör sökanden ställa sig till förfogande för äkta, fullständigt, fortlöpande och skyndsamt samarbete med den nationella konkurrensmyndigheten. Detta innebär bland annat att när sökanden överväger att lämna in en ansökan till den nationella konkurrensmyndigheten bör den inte ha förstört, förfalskat eller undanhållit bevis för den misstänkta hemliga kartellen. När ett företag överväger att lämna in en ansökan finns det en risk för att dess ledare, direktörer och övrig personal kan förstöra bevismaterial för att dölja sin medverkan i en kartell, men förstörandet av bevismaterial kan också ske av andra skäl. De nationella konkurrensmyndigheterna bör därför ta hänsyn till de särskilda omständigheter under vilka bevisningen förstördes och betydelsen av sådan förstöring vid bedömningen av huruvida förstöringen av bevis innebär att sökandens äkta samarbete kan ifrågasättas.

(56)

För att uppfylla kravet på äkta, fullständigt, fortlöpande och skyndsamt samarbete, bör sökanden, när den överväger att lämna in en ansökan till den nationella konkurrensmyndigheten, inte ha avslöjat det faktum att den övervägt att lämna in en ansökan, eller något av innehållet i denna, utom för andra nationella konkurrensmyndigheter, kommissionen eller konkurrensmyndigheter i tredjeländer. Detta hindrar inte sökanden från att rapportera sitt beteende till andra offentliga myndigheter i enlighet med relevant rätt utan hindrar denne endast från att avslöja det faktum att den överväger att ansöka om eftergift och från att överlämna förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet till dessa myndigheter. Vid uppfyllande av sina skyldigheter enligt tillämplig rätt bör den sökande dock också beakta vikten av att inte negativt påverka en eventuell utredning av den nationella konkurrensmyndigheten.

(57)

Sökande bör ha möjlighet att skriftligen lämna in förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet i samband med fullständiga eller förenklade ansökningar, och nationella konkurrensmyndigheter bör också ha inrättat ett system som gör det möjligt för dem att godta dessa förklaringar antingen muntligt eller på något annat sätt som tillåter sökanden att inte ta sådana inlämnade förklaringar i besittning, i förvar eller under sin kontroll. Nationella konkurrensmyndigheter bör ha möjlighet att välja hur de godtar förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet.

(58)

Företag som vill ansöka om befrielse bör inledningsvis hos nationella konkurrensmyndigheter kunna begära en så kallad markering för en plats i kön för eftergift innan de formellt lämnar in ansökan om befrielse, i syfte att ge sökanden tid att samla in de uppgifter och bevis som krävs för att uppfylla de tillämpliga beviskraven. Detta påverkar inte medlemsstaternas utrymme att tillåtaföretag att, inom ramen för ansökningar om nedsättning av sanktionsavgifter, också ansöka om en markering.

(59)

För att minska de administrativa bördorna och den stora tidsåtgången bör det vara möjligt för sökande att lämna in förklaringar om eftergift i samband med fullständiga eller förenklade ansökningar och i samband med begäranden om markeringar, antingen på ett av de officiella språken i den berörda nationella konkurrensmyndighetens medlemsstat eller, om så har överenskommits bilateralt mellan den nationella konkurrensmyndigheten och den sökande, på ett annat av unionens officiella språk. Sådana avtal kan anses föreligga om nationella konkurrensmyndigheter i allmänhet accepterar sådana inlagor på det språket.

(60)

Mot bakgrund av den delade behörigheten mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna för kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget är det mycket viktigt att ha ett system med förenklade ansökningar som fungerar smidigt. Sökande som har ansökt om eftergift till kommissionen i samband med en misstänkt hemlig kartell bör kunna lämna in förenklade ansökningar till nationella konkurrensmyndigheter som gäller samma kartell, förutsatt att ansökan till kommissionen omfattar mer än tre medlemsstater som berörda territorier. Detta påverkar inte möjligheten för kommissionen att handlägga ärenden om de är nära kopplade till andra unionsbestämmelser som kan tillämpas uteslutande eller mer effektivt av kommissionen, om unionens intresse kräver antagande av ett kommissionsbeslut för att utveckla unionens konkurrenspolitik när en ny konkurrensfråga uppkommer eller för att säkra en effektiv kontroll av efterlevnaden.

(61)

Systemet med förenklade ansökningar bör ge företag möjlighet att lämna in en ansökan om eftergift till nationella konkurrensmyndigheter som innehåller begränsade uppgifter om en fullständig ansökan har lämnats in till kommissionen med avseende på en sådan misstänkt kartell. Nationella konkurrensmyndigheter bör därför godta förenklade ansökningar som innehåller en minimiuppsättning information om den misstänkta kartellen för var och en av punkterna i artikel 22.2. Detta påverkar dock inte möjligheten för sökanden att lämna mer detaljerad information vid en senare tidpunkt. Nationella konkurrensmyndigheter bör på begäran förse den som ansöker om eftergift med ett mottagningsbevis med uppgift om datum och klockslag för mottagandet. Om en nationell konkurrensmyndighet ännu inte har mottagit en sådan tidigare ansökan om eftergift från en annan sökande om eftergift avseende samma misstänkta hemliga kartell, och anser att den förenklade ansökan uppfyller kraven i artikel 22.2, bör den nationella konkurrensmyndigheten informera sökanden om detta.

(62)

Syftet med systemet med förenklade ansökningar är att minska den administrativa bördan för sökande som lämnar in en ansökan om eftergift till kommissionen i samband med en misstänkt hemlig kartell som omfattar mer än tre medlemsstater som berörda territorier. Eftersom det i sådana fall är kommissionen som tar emot en fullständig ansökan, bör kommissionen vara huvudsaklig samtalspartner för den som söker eftergift under perioden innan klarhet har nåtts om huruvida kommissionen kommer att gå vidare med ärendet, helt eller delvis, särskilt när det gäller att ge instruktioner om genomförandet av eventuella andra interna utredningar av sökanden. Kommissionen kommer att sträva efter att fatta beslut i denna fråga inom en rimlig tidsfrist och underrätta de nationella konkurrensmyndigheterna i enlighet med detta, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 11.6 i förordning (EG) nr 1/2003. I undantagsfall, när det är absolut nödvändigt för avgränsning eller fördelning av ärendet, bör en nationell konkurrensmyndighet kunna begära att sökanden lämnar in en fullständig ansökan innan klarhet har nåtts. Denna möjlighet bör användas mycket sparsamt. I andra fall bör den sökande endast uppmanas att lämna in en fullständig ansökan till en nationell konkurrensmyndighet som har mottagit en förenklad ansökan när det är uppenbart att kommissionen inte har för avsikt att gå vidare med ärendet, helt eller delvis.

(63)

Sökande bör ges möjlighet att lämna in fullständiga ansökningar om eftergift till de nationella konkurrensmyndigheter till vilka de har lämnat in förenklade ansökningar. Om de sökande lämnar in sådana fullständiga ansökningar inom den tidsfrist som fastställts av den nationella konkurrensmyndigheten, bör informationen i dessa ansökningar anses ha lämnats in vid den tidpunkt som den förenklade ansökan lämnades in, förutsatt att den förenklade ansökan avser samma berörda produkter och territorier samt samma varaktighet för den misstänkta kartellen som ansökan om eftergift till kommissionen, vilken kan ha uppdaterats. Det bör ankomma på sökandena att underrätta de nationella konkurrensmyndigheter till vilka de har lämnat förenklade ansökningar i det fallet att omfattningen av deras ansökan om eftergift till kommissionen har ändrats och att därmed uppdatera deras förenklade ansökningar. Nationella konkurrensmyndigheter bör kunna kontrollera huruvida omfattningen av den förenklade ansökan motsvarar omfattningen av den ansökan om eftergift som lämnats in till kommissionen genom samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket.

(64)

Rättslig osäkerhet om huruvida nuvarande och tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare hos de som ansöker om befrielse är skyddade från individuella sanktioner, såsom sanktionsavgifter, diskvalifikation eller fängelse, kan hindra potentiella sökande från att ansöka om eftergift. Mot bakgrund av deras bidrag till upptäckt och utredning av hemliga karteller, bör dessa personer följaktligen, i princip, skyddas från sanktioner för deras deltagande i den hemliga kartell som ansökan avser och som åläggs av offentliga myndigheter i straffrättsliga förfaranden, administrativa förfaranden och icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden enligt nationell rätt som i huvudsak har samma syfte som artikel 101 i EUF-fördraget, såsom nationell rätt om uppgjorda anbud, när villkoren som fastställs i detta direktiv är uppfyllda. Ett av dessa villkor är att ansökan om befrielse bör göras före den tidpunkt då dessa personer hade uppmärksammats av de behöriga nationella myndigheterna på de förfaranden som kan leda fram till åläggande av sanktioner. Sådana förfaranden inbegriper det tillfälle när dessa personer misstänks bryta mot sådan nationell rätt.

Det står medlemsstaterna fritt att enligt den nationella rätten föreskriva formerna för hur dessa personer bör samarbeta med de behöriga myndigheterna för att säkerställa ett väl fungerande skydd. Skydd mot straffrättsliga påföljder omfattar fall i vilka de behöriga nationella myndigheterna med fastställande av vissa villkor eller anvisningar för den enskildes framtida beteende avstår från att väcka åtal.

(65)

Genom undantag skulle medlemsstaterna, i syfte att säkerställa att skyddet mot sanktioner som införs mot enskilda personer i straffrättsliga förfaranden är i överensstämmelse med de grundläggande principerna i deras rättssystem, kunna föreskriva att de behöriga myndigheterna har möjlighet att välja mellan att skydda en enskild person från sanktioner eller att endast mildra dessa sanktioner beroende på resultatet av avvägningen mellan å ena sidan intresset av att lagföra och/eller påföra den enskilda personen sanktioner och å andra sidan den enskilda personens bidrag till upptäckten och utredningen av kartellen. Vid bedömningen av intresset av att lagföra dessa personer och/eller ålägga dem sanktioner kan, bland andra faktorer, deras personliga ansvar eller medverkan till överträdelsen beaktas.

(66)

Medlemsstater är inte förhindrade att även tillhandahålla skydd för nuvarande eller tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare som ansöker om nedsättning av sanktionsavgifter mot sanktioner eller en mildring av sanktioner.

(67)

För att göra det möjligt för skyddet att fungera i situationer där fler än en jurisdiktion är inblandade, bör medlemsstaterna föreskriva att i fall där den behöriga myndigheten för sanktioner eller lagföring inte ligger i samma jurisdiktion som jurisdiktionen för den konkurrensmyndighet som driver ärendet, bör de nödvändiga kontakterna mellan dessa myndigheter säkerställas av den nationella konkurrensmyndigheten i jurisdiktionen för den behöriga myndigheten för sanktioner eller lagföring.

(68)

I ett system där kommissionen och den nationella konkurrensmyndigheten har parallell befogenhet att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget krävs ett nära samarbete mellan nationella konkurrensmyndigheter och mellan nationella konkurrensmyndigheter och kommissionen. I synnerhet när en nationell konkurrensmyndighet genomför en inspektion eller ett förhör enligt sin nationella rätt på en annan nationell konkurrensmyndighets vägnar enligt artikel 22.1 i förordning (EG) nr 1/2003, bör närvaro och bistånd av tjänstemän från den ansökande myndigheten möjliggöras för att öka effektiviteten i sådana inspektioner och förhör genom att tillhandahålla ytterligare resurser, kunskap och teknisk sakkunskap. De nationella konkurrensmyndigheterna bör också bemyndigas att be andra nationella konkurrensmyndigheter om bistånd för att fastställa huruvida företag eller företagssammanslutningar har underlåtit att följa utredningsåtgärder och beslut som fattats av ansökande nationella konkurrensmyndigheter.

(69)

Förfaranden bör införas för att nationella konkurrensmyndigheter ska kunna begära ömsesidigt bistånd för delgivning av handlingar som rör tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget på gränsöverskridande basis till parterna i förfarandena eller andra företag, företagssammanslutningar eller fysiska personer som kan vara mottagare av sådana anmälningar. Likaså bör nationella konkurrensmyndigheter kunna begära verkställighet av beslut om att påföra sanktionsavgifter eller förelägga viten av myndigheter i andra medlemsstater när den ansökande myndigheten har gjort rimliga ansträngningar för att förvissa sig om att det företag mot vilket sanktionsavgifterna eller vitena ska verkställas inte har tillräckliga tillgångar i den ansökande myndighetens medlemsstat. Medlemsstaterna bör också föreskriva att den anmodade myndigheten, särskilt i fall när det företag mot vilket sanktionsavgifterna eller vitena är verkställbara inte är etablerat i den ansökande myndighetens medlemsstat, på begäran av den ansökande myndigheten får verkställa beslut som antagits av den ansökande myndigheten. Detta skulle säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och skulle bidra till att den inre marknaden fungerar väl. För att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter avsätter tillräckliga resurser för begäran om ömsesidigt bistånd och för att uppmuntra till sådant bistånd bör de anmodade myndigheterna kunna återkräva kostnaderna för att tillhandahålla det biståndet. Sådant ömsesidigt bistånd påverkar inte tillämpningen av rådets rambeslut 2005/214/RIF (5).

(70)

För att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter effektivt kan kontrollera efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget behövs det genomförbara bestämmelser om preskriptionsfrister. Framför allt i ett system med parallell befogenhet bör nationella preskriptionsfrister avbrytas eller tillfälligt upphöra medan förfarandena pågår vid nationella konkurrensmyndigheter i en annan medlemsstat eller vid kommissionen. Ett sådant avbrott eller tillfälligt upphörande får inte hindra medlemsstaterna från att upprätthålla eller införa absoluta preskriptionsfrister, förutsatt att sådana absoluta preskriptionsfristers varaktighet inte leder till att det blir omöjligt eller orimligt svårt att i praktiken kontrollera efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.

(71)

För att säkerställa att ärenden handläggs på ett effektivt och ändamålsenligt sätt inom ramen för Europeiska konkurrensnätverket, bör de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna i de medlemsstater där både en nationell administrativ konkurrensmyndighet och en nationell rättslig konkurrensmyndighet är utsedda till nationella konkurrensmyndigheter för att kontrollera efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget enligt artiklarna 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 16 i detta direktiv kunna väcka talan direkt vid den nationella rättsliga konkurrensmyndigheten. Dessutom, i den mån nationella domstolar agerar i förfaranden mot beslut som fattats av nationella konkurrensmyndigheter med tillämpning av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter i sig själva ha full rätt att delta som åklagare, svarande eller motpart i dessa förfaranden och bör åtnjuta samma rättigheter som en sådan offentlig part i dessa förfaranden.

(72)

Risken för att material där företag anger sig själva lämnas ut utanför ramen för den utredning för vilken materialet tillhandahölls kan försvaga incitamenten för företag som potentiellt kan tänkas ansöka om eftergift att samarbeta med konkurrensmyndigheterna. Som en följd av detta, oavsett i vilken form förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet lämnas in, bör information i sådana förklaringar som erhållits genom tillgång till ärendeakten användas endast om det är nödvändigt för utövandet av rätten till försvar i förfaranden vid nationella domstolar i vissa mycket begränsade fall som är direkt knutna till det ärende i vilket tillgång har beviljats. Detta bör inte hindra konkurrensmyndigheterna från att offentliggöra sina beslut i enlighet med tillämplig unionsrätt eller nationell rätt.

(73)

Bevisning är ett viktigt inslag i efterlevnadskontrollen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Nationella konkurrensmyndigheter bör ha möjlighet att beakta relevant bevisning oavsett om den är i skriftlig, muntlig, elektronisk eller inspelad form. Detta bör inbegripa möjligheten att beakta hemliga ljudupptagningar som gjorts av fysiska eller juridiska personer som inte är offentliga myndigheter, förutsatt att dessa ljudupptagningar inte är den enda beviskällan. Detta bör inte påverka rätten att höras och tillåtligheten av varje inspelning som gjorts eller erhållits av offentliga myndigheter. Likaså bör nationella konkurrensmyndigheter ha möjlighet att som relevant bevisning beakta elektroniska meddelanden, oavsett om dessa meddelanden verkar vara olästa eller har raderats.

(74)

Att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har de befogenheter de behöver för att mer effektivt kunna kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna förstärker behovet av nära samarbete och effektiv multilateral och bilateral kommunikation inom Europeiska konkurrensnätverket. Detta bör inbegripa utarbetandet av mjuka åtgärder för att underlätta och stödja genomförandet av detta direktiv.

(75)

För att stödja ett nära samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket bör kommissionen upprätthålla, utveckla, hysa, driva och stödja ett centralt informationssystem (Europeiska konkurrensnätverkssystemet) i överensstämmelse med relevanta standarder för sekretess, dataskydd och datasäkerhet. Europeiska konkurrensnätverket är beroende av interoperabilitet för att fungera effektivt och ändamålsenligt. Unionens allmänna budget bör stå för kostnaderna för underhåll, utveckling, värdskap, användarstöd och drift av Europeiska konkurrensnätverkssystemet samt andra administrativa kostnader som uppstår i samband med Europeiska konkurrensnätverkets verksamhet, i synnerhet kostnader för anordnande av möten. Fram till 2020 planeras kostnaderna för Europeiska konkurrensnätverkssystemet att täckas av programmet för lösningar för interoperabilitet och gemensamma ramar för europeiska offentliga förvaltningar, företag och medborgare (ISA2-programmet) inrättat genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/2240 (6), med hänsyn tagen till programmets tillgängliga resurser samt dess valbarhetskriterier och prioritetskriterier.

(76)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har de garantier för oberoende, de resurser samt de befogenheter för att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som är nödvändiga för att effektivt kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och nationell konkurrensrätt parallellt med artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och för att säkerställa den inre marknadens och Europeiska konkurrensnätverkets effektiva funktion, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av den effektivitet och enhetlighet som krävs vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, kan uppnås bättre på unionsnivå, i synnerhet med tanke på direktivets geografiska räckvidd, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(77)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (7) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anses översändandet av sådana dokument vara berättigat.