[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 12.4.2005

KOM(2005) 132 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

Om snabbare framsteg i strävan att nåmillennieutvecklingsmålen– Europeiska unionens bidrag –

{SEK(2005) 452}{SEK(2005) 456}

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. EU måste bidra mer 3

2. Medel i proportion till uppgiften 5

2.1. Ökade resurser 5

2.2. Förbättrad kvalitet på biståndet 7

2.2.1. Mer förutsebar hjälp 8

2.2.2. Hantera externa chocker 9

3. Konsekvens till förmån för utveckling 9

4. Prioritera Afrika 10

4.1 Förbättra styret i Afrika 11

4.2 Utveckla förbindelserna inom Afrika när det gäller infrastruktur och handel 12

4.3 Strävan mot ett jämlikt samhälle som främjar tillgång till tjänster, ett drägligt arbete för såväl kvinnor som män, och en hållbar miljö 13

5. Sammanfattning – Mot en ny EU-strategi för utveckling 14

BILAGA

1. EU MÅSTE BIDRA MER

Om millennieutvecklingsmålen skall kunna förverkligas måste 2005 bli ett år då man satsar på utvecklingen. Under FN:s högnivåmöte i september 2005 kommer alla stats- och regeringschefer att samlas igen i generalförsamlingen för att bland annat göra en omfattande utvärdering av genomförandet av millenniedeklarationen och av de framsteg som gjorts för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

EU har gjort konkreta åtaganden för att uppfylla dessa mål fram till 2015. I ett läge då hela det internationella samfundet förbereder en första lägesbedömning är EU helt medvetet om hur viktig och brådskande denna uppgift är. Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte den 22 och 23 mars 2005 kommissionen och rådet att påskynda sitt arbete, särskilt när det gäller de olika delarna av området ”utveckling”, för att slutgiltigt fastlägga EU:s ståndpunkter på de olika ämnesområdena och för att göra det möjligt för Europeiska unionen att spela en aktiv roll i de kommande diskussionerna.

EU har redan ställt sig positivt till att det görs en samlad bedömning av vad som åstadkommits sedan 2000, och till att det antas riktlinjer när det gäller gemensamma säkerhetsproblem, överenskommelser för att förbättra fullgörandet av de åtaganden som gjorts i samband med millenniedeklarationen och millennieutvecklingsmålen samt beslut om de organisatoriska reformer som krävs för att uppnå dessa mål[1].

Det här meddelandet innehåller en genomgång av EU:s bidrag på utvecklingsområdet och en redovisning av de åtgärder som måste vidtas för att påskynda genomförandet av millennieutvecklingsmålen. EU:s konsoliderade rapport om millennieutvecklingsmålen[2], som sammanställts av kommissionen på medlemsstaternas begäran[3], visar att gemenskapen och medlemsstaterna redan har bidragit avsevärt till det internationella samfundets insatser. Den europeiska unionen måste nu öka sina ansträngningar.

På millennietoppmötet 2000 beslutade det internationella samfundet om en ambitiös strategi för att ta itu med de största utmaningarna under de kommande årtiondena. Stats- och regeringscheferna antog millenniedeklarationen och därmed ett åtagande om fattigdomsminskning, skydd av vår gemensamma miljö, fred och säkerhet, gott styre, demokratisering och mänskliga rättigheter, skydd av de mest utsatta, Afrikas särskilda behov och en förstärkning av FN. Enligt FN:s generalsekreterare fastställs i detta dokument en modell för att åstadkomma en fredligare och rättvisare värld som kännetecknas av ökat välstånd genom den gemensamma säkerheten och det globala partnerskapet för utveckling.

I millenniedeklarationen finns åtta millennieutvecklingsmål som inriktas på specifika områden: 1) Utrota extrem fattigdom och hunger, 2) garantera grundskoleutbildning för alla barn, 3) främja jämställdhet mellan könen, 4) minska barnadödligheten, 5) förbättra mödrahälsan, 6) bekämpa HIV/AIDS, malaria och andra sjukdomar, 7) trygga en hållbar utveckling och 8) utveckla ett globalt partnerskap för utveckling.

Sedan september 2000 har följande uppnåtts:

1) Gemenskapen och merparten av medlemsstaterna har anpassat eller ändrat inriktning på sin samarbetspolitik och utvecklingspolitik för att koncentrera sig på genomförandet av millennieutvecklingsmålen och/eller de mer omfattande målen i millenniedeklarationen.

2) EU har ställt utvecklingen i centrum för sin handelspolitik på multilateral och regional nivå och genom sina specifika instrument, bl.a. genom att särskilt ta hänsyn till de minst utvecklade länderna (genom att t.ex. ge fritt tillträde för deras export till gemenskapsmarknaden inom ramen för initiativet ”Allt utom vapen” ) och till andra små sårbara ekonomier, och genom en ökning av det handelsrelaterade biståndet. Samtidigt har handeln erkänts som en viktig del som skall integreras i strategierna för samarbete och utveckling.

3) EU som helhet och medlemsstaterna var för sig har ställt upp etappmål för att öka sitt utvecklingsbistånd fram till 2006, vilka med största sannolikhet kommer att uppnås.

4) EU har vidtagit en rad åtgärder för att öka biståndets effekter och kvalitet, särskilt genom en förbättrad samordning och harmonisering.

Det råder allmän enighet om att det krävs snabbare framsteg för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Vissa mål kommer förmodligen att genomföras på global nivå (t.ex. allmän grundskola och skolgång för flickor). Detta räcker dock inte. I vissa fall handlar det till och med om att undvika en tillbakagång orsakad av smittsamma sjukdomar, miljöförstöring eller säkerhetsproblem. Vi måste göra en större och bättre insats. Det räcker inte att bara fortsätta med den nuvarande politiken för att uppnå de uppställda målen. Detta gäller i synnerhet för de afrikanska länderna söder om Sahara där flera länder ligger långt efter på flera områden (om man ser till indikatorerna för svält, dödlighet hos barn och mödrar, smittsamma sjukdomar och hållbar utveckling). Förutom att vara ett solidaritetskrav utgör dessa mål ett nödvändigt villkor för säkerheten och välfärden i Europa och i världen.

Det är dock viktigt att upprepa att det är utvecklingsländerna själva som i första hand bär ansvaret för utvecklingen och för att uppfylla millennieutvecklingsmålen. Det är utvecklingsländerna som registrerar eventuella framsteg när det gäller att nå millennieutvecklingsmålen, inte givarna.

EU har intagit en ledarroll i kampen mot den globala fattigdomen genom att bli den största givaren (55 % av det offentliga utvecklingsbiståndet). EU:s stöd för millennieutvecklingsmålens agenda är avgörande och bör sporra andra utvecklade länder att göra större insatser. Utveckling måste vara en av huvudpunkterna vid FN:s toppmöte.

Det är inte bara finansiella medel som krävs för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Andra grundläggande faktorer är styrelseformer på nationell och internationell nivå, respekt för internationella åtaganden, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan kvinnor och män, vidareutveckling av reglerna för handel och investeringar, bekämpning av smittsamma sjukdomar[4], kunskapsspridning, miljöskydd, säkerhet och andra globala gemensamma nyttigheter.

Inom ramen för förberedelserna för EU:s bidrag till mötet i september 2005 har rådet bett kommissionen att utarbeta ambitiösa förslag, särskilt inom tre områden, i syfte att påskynda framstegen när det gäller genomförandet av millennieutvecklingsmålen[5]: utvecklingsfinansiering, konsekvens i utvecklingspolitiken och prioritering av stöd till Afrika.

Kommissionens förslag syftar framför allt till att

1. ställa upp nya etappmål för att öka det statliga biståndet fram till 2010 – både för de enskilda länderna och för EU som helhet – för att uppnå en samlad biståndsinsats på 0,7 % av Bruttonationalinkomst (BNI) fram till 2015,

2. påskynda reformerna för att förbättra biståendets kvalitet,

3. tänka över hur EU påverkar utvecklingsvillkoren genom sin egen modell för hållbar utveckling och genom sin interna och externa politik,

4. se till att de nya riktlinjerna främst gynnar Afrika och att de nya möjligheterna för ett partnerskap mellan de två kontinenterna utnyttjas.

Förslagen om utvecklingsfinansiering och konsekvens i utvecklingspolitiken beskrivs närmare i två andra meddelanden[6]. Alla dessa förslag utgör ett viktigt bidrag till de tre pelarna för en hållbar utveckling (den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga).

2. MEDEL I PROPORTION TILL UPPGIFTEN

2.1. Ökade resurser

Alla rapporter som publicerats nyligen, och i synnerhet rapporten om FN:s millennieprojekt[7] och rapporten från FN:s generalsekreterare[8], visar på behovet av ökade resurser för att uppnå millennieutvecklingsmålen och belyser de många sambanden mellan fattigdom, miljöförstöring och säkerhet. Kommissionen spelade en avgörande roll på Monterreykonferensen. Den måste återigen visa vägen genom att ställa upp etappmål för att uppnå ett bidrag på 0,7 % av BNI till utveckling senast 2015.

I millennieprojektrapporten beräknas att det totala årliga offentliga utvecklingsbiståndet måste öka till runt 135 miljarder dollar 2006 och till 195 miljarder dollar 2015 för att millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås i alla länder. Detta motsvarar 0,44 % respektive 0,54 % av total BNI i alla givarländer. Med hänsyn till ytterligare behov av offentligt utvecklingsbistånd som inte är direkt knutna till millennieutvecklingsmålen rekommenderas det i rapporten att givarna åtar sig att uppnå målet på 0,7 % av BNI senast 2015.

För närvarande är det fyra EU-medlemsstater[9] som har uppnått eller passerat målet på 0,7 % och sex andra[10] som har åtagit sig att uppnå målet före 2015. Om de nuvarande tendenserna håller i sig skulle EU som helhet kunna uppnå 0,42 % år 2006.

Europeiska rådet bekräftade i december 2004 EU:s åtagande om millennieutvecklingsmålen och gav kommissionen i uppdrag att för rådet lägga fram ”konkreta förslag om fastställande av nya och lämpliga mål för offentligt utvecklingsbistånd för perioden 2009-2010…” .

Kommissionen har föreslagit två till varandra kopplade mål som skall nås senast 2010:

5. en individuell tröskel för medlemsstaterna, varvid åtskillnad görs mellan dem som redan var EU-medlemmar 2002 (EU-15, som deltog i Barcelonaåtagandena) och dem som anslutit sig senare (EU-10),

6. ett samlat genomsnitt för alla medlemsstater.

Dessa mål måste vara tillräckligt ambitiösa för att på ett trovärdigt sätt garantera att det är möjligt att uppnå målet om 0,7 % senast 2015 . I överensstämmelse med rådets begäran om fastställande av ett ”nytt lämpligt mål” innebär det att man måste ha nått halvvägs 2010 för att slutmålet skall nås. På grundval av det tillvägagångssätt som tillämpats ifråga om Barcelonaåtagandena från 2002 föreslår kommissionen att

7. det offentliga utvecklingsbiståndet för var och en av de medlemsstater som deltog i Barcelonaåtagandena (EU-15) och som fortfarande underskrider den angivna nivån skall ökas till den nya individuella miniminivån 0,51 % av BNI i offentligt utvecklingsbistånd senast 2010,

8. de medlemsstater som anslutit sig efter 2002 EU-10 skall uppnå den individuella miniminivån 0,17 % av BNI i offentligt utvecklingsbistånd 2010, och därmed ha kommit halvvägs till målet på 0,33 % som enligt Barcelonaåtagandena skall uppnås senast 2015.

Siffran 0,51 % år 2010 utgör en nivå halvvägs mellan den individuella miniminivån per medlemsstat på 0,33 % år 2006 och 0,7 % år 2015. Detta förslag innebär en rättvis fördelning av bördan mellan medlemsstaterna och en samlad genomsnittlig nivå på 0,56 % för EU-25, och ett frigörande av ytterligare uppskattningsvis 20 miljarder euro senast 2010.

Tabell: Förslag till nya mål för EU:s offentliga utvecklingsbistånd 2006–2010

2006 | 2010 | SKILLNAD 2010–2015 |

ODA | % av BNI | ODA | % av BNI | ODA | % av BNI |

miljoner euro | miljoner euro | miljoner euro |

”Gamla medlemsstater” – individuellt mål på O,51 % | . |

EU-15 | 45 788 | 0,43 % | 65 988 | 0,58 % | 24 054 | 0,12 % |

”Nya medlemsstater” – individuellt mål på O,17 % | (skillnad jämfört med 0,33 %) |

EU-10 | 474 | 0,09 % | 993 | 0,17 % | 1 128 | 0,16 % |

Gemensamt mål på 0,56 % |

EU-25 | 46 262 | 0,42 % | 66 980 | 0,56 % | 25 182 | 0,14 % |

Utöver anslagen för det offentliga biståndet måste man överväga nya finansieringskällor som komplement till den ökade andel av de nationella budgetarna som avsätts för utveckling. Dessa diskussioner får dock under inga omständigheter vara en förevändning för att fördröja eller minska EU:s åtaganden när det gäller målet för 2010. Förutom att vara ett tillägg till biståndsbudgeten bör dessa nya källor vara av mer bestående karaktär och förutsebara på lång sikt.

Kommissionen undersöker för närvarande de olika förslagen, särskilt det internationella finansieringsinstrumentet (IFF)[11] och olika skatteinstrument som skulle kunna tillämpas på gemenskapsnivå. När det gäller det internationella finansieringsinstrumentet finns det fortfarande vissa tekniska frågor som måste lösas, särskilt klassificeringen av lånen i staternas räkenskaper och de ekonomiska konsekvenserna för biståndsbudgetarna efter 2015. När det gäller skatter undersöks flera möjligheter.

Om såväl de politiska som tekniska frågorna kan lösas, på grundval av detaljerade utvärderingskriterier, är kommissionen beredd att eftersträva en EU-ståndpunkt till förmån för en dubbel strategi som innebär att ökningen av det offentliga utvecklingsbiståndet fram till 2010 kompletteras med nyskapande förslag.

Nya initiativ för skuldavskrivning, särskilt multilaterala, diskuteras också. Skuldlättnad är ett effektivt instrument för att tillhandahålla bistånd, eftersom det innebär ett tidsmässigt förutsebart stöd, liknande budgetstöd, med låga transaktionskostnader. Det är dock förbundet med vissa risker i moraliskt hänseende och med tanke på dess effekter på resursfördelningen: de länder med tyngst skuldbörda är inte nödvändigtvis de fattigaste eller de mest behövande. Dessa metoder för skuldlättnad måste således övervägas från fall till fall.

Rådet uppmanas att uttala sig om alla dessa förslag och att

9. utöver genomförandet av nästa fas av HIPC-initiativet (initiativet för djupt skuldsatta fattiga länder), stödja att nya skräddarsydda lösningar utarbetas för länder som har genomgått en konflikt och har externa utestående skulder och som inte har kunnat utnyttja HIPC-initiativet,

10. undersöka möjligheterna att som ett av flera instrument använda ett instrument för tillfälliga lättnader när det gäller skuldtjänsten, för att lindra effekterna av externa chocker.

2.2. Förbättrad kvalitet på biståndet

Förutom att öka det internationella biståndets volym måste man även göra ytterligare insatser för att förbättra det offentliga utvecklingsbiståndets kvalitet och dess inverkan på millennieutvecklingsmålen. I detta hänseende är den internationella processen för harmonisering mellan givarna och anpassning till mottagarnas egna strategier mycket viktiga. Detta kräver flexibilitet och en stark vilja från givarnas sida. De måste anpassa sin programplanering och granskningsprocess samt de olika biståndinstrumentens funktionssätt för att kunna garantera en ökad effektivitet och minskade transaktionskostnader för biståndet.

Det görs fortfarande färre framsteg när det gäller samordning och harmonisering än vad som är möjligt. Denna brist på harmonisering innebär administrativa påfrestningar och onödiga kostnader för partnerländerna. Medan EU har lyckats anta gemensamma strategier inom områden som är särskilt svåra eller känsliga (t.ex. den europeiska säkerhetsstrategin) är det paradoxalt att den inte har kunnat göra samma sak på ett område där EU är en av de viktigaste aktörerna (EU bidrar med 55 % av det internationella offentliga biståndet) och där de multilaterala åtagandena är särskilt precisa och fullständiga. Rådet har antagit en rad rekommendationer som nu måste omsättas i praktiken, bl.a. genom en öppen samordningsprocess. En viktig aspekt är en förbättring av samordningen, i bägge riktningar, mellan kommissionens delegationer och medlemsstaternas diplomatiska representationer.

Under det senaste högnivåforumet om samordning och harmonisering bekräftade kommissionen återigen att den snabbt vill uppnå verkliga framsteg genom ett konkret och pragmatiskt tillvägagångssätt som bland annat innebär att det fastställs särskilda bindande mål för harmoniseringen. EU har även åtagit sig att inleda en strategisk debatt om hur givarna skall kunna komplettera varandra operationellt sett.

Initiativ som EU:s vatteninitiativ är positiva exempel på samordning som tydligt visar vilken hävstångseffekt de initiativ som tagits på EU-nivå har haft.

2.2.1. Mer förutsebar hjälp

De nuvarande biståndsformerna ger inte länderna den flexibilitet och förutsebarhet som de behöver för att göra de investeringar och bedriva den politik som är nödvändig för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Endast om det garanteras stabila resurser under flera år kan en finansminister till exempel godkänna att lärare eller läkare som landet behöver anställs.

Varken projektstöd, skuldavskrivning eller budgetstöd (vilket för övrigt är det effektivaste medlet för att främja en harmonisering av insatserna, deras anpassning till politik och prioriteringar på nationell nivå och finansieringen av millennieutvecklingsmålen) medger ett så omfattande och flexibelt stöd som krävs för att finansiera löpande utgifter på medellång sikt.

Det är därför nödvändigt att utöver de nuvarande instrumenten utveckla nya biståndsformer som är mer förutsebara och stabilare och som gör det möjligt att stödja genomförandet av de strukturella reformer som krävs för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Bland tänkbara möjligheter ingår budgetstöd under flera år (3 till 5 år) som inte kan avbrytas[12], ett ”kontrakt” på medellång sikt som säkrar en miniminivå på biståndet under perioden, plus en resultatavhängig bonus, samt rullande åtaganden som löper på tre år.

Detta skulle givetvis endast kunna tillämpas på länder som uppnår goda resultat. EU:s tillvägagångssätt skall dock också ta hänsyn till de länder som presterar mindre väl och förhindra att det uppstår osäkra situationer för staterna. Det kommer därför att undersökas hur biståndsformerna för dessa typer av länder skall kunna förbättras, med särskild tonvikt på en bättre samordning, ett ökat stöd till styre och ökad jämvikt mellan kortsiktiga lösningar och stöd på lång sikt.

2.2.2. Hantera externa chocker

Externa chocker, oavsett vad de beror på, undergräver ländernas reformpolitik genom att äventyra skuldens hållbarhet och sätter insatserna för att minska fattigdomen på spel. Det är nödvändigt att hantera dessa störningar både innan och efter det att de inträffat.

Innan:

- genom att införa marknadsbaserade försäkringssystem,

- genom att, bland andra instrument, införa mekanismer för att temporärt lätta på återbetalningen av skulden.

Efter: genom att använda och stärka finansieringsmekanismer av den typ som finns i Cotonouavtalet (Flex) för att på kort sikt kunna hantera konsekvenserna av sådana chocker på ländernas inkomster.

3. Konsekvens till förmån för utveckling

Hur viktigt det än är med utvecklingsbistånd är det inte tillräckligt i sig för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Det krävs större och mer djupgående ansträngningar. På lång sikt handlar det om att styra globaliseringen genom en offentlig politik som syftar till en rättvisare världsordning.

De olika offentliga politikområdenas betydelse som bidrar till utvecklingsmålen måste därför återigen betonas. EU har i detta hänseende en viktig roll att spela, på grundval av dess värderingar och erfarenhet.

Rådet har i detta sammanhang uppmanat kommissionen att utarbeta förslag för att förbättra konsekvenserna i utvecklingspolitiken. Det handlar således om att fastställa hur EU:s interna och externa politikområden kan bidra till att globaliseringen får positiva effekter för alla i samband med den hållbara utvecklingen.

Målet är här att söka efter ytterligare utvecklingsfrämjande faktorer. Det föreslås därför en närmare undersökning av begreppet konsekvens till förmån för utveckling, samtidigt som man skall komma ihåg att överföring av den interna politiken till länder utanför unionen har ett stort mervärde för åtgärderna på EU-nivå (särskilt när det gäller utbildning, miljö, invandring och flyktingpolitik, tull och skatter, sysselsättning och socialpolitik).

Nästan alla unionens politikområden har en direkt eller indirekt inverkan på utvecklingsländerna. I meddelandet om konsekvens i utvecklingspolitiken fastställs de som i första hand kan bidra till utvecklingsländernas ansträngningar.

För att dessa politikområden skall få en maximal genomslagskraft när de omvandlas till program för bilateralt samarbete med utvecklingsländerna måste de genomföras enligt de grundläggande principerna för utvecklingssamarbete, d.v.s. i partnerskapsanda och med egenansvar för partnerländerna samt i överensstämmelse med internationella skyldigheter.

I syfte att främja konsekvensen i EU:s politikområden för att uppnå millennieutvecklingsmålen kommer kommissionen att utarbeta rapport om konsekvensen i utvecklingspolitiken i halvtid mellan den nuvarande och nästa internationella utvärdering av millennieutvecklingsmålen.

Rådet uppmanas att uttala sig om kommissionens förslag på dessa olika områden[13].

4. PRIORITERA AFRIKA

Alla rapporter och analyser från EU och andra organisationer, såsom FN:s millennierapport och rapporten från Kommissionen för Afrika[14], visar att många regioner i Afrika söder om Sahara ligger långt efter resten av världen när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen. Många afrikanska länder beräknas inte kunna uppnå dessa fram till 2015[15].

Det finns dock tecken på framsteg, särskilt när det gäller demokratiseringen, tillväxtökningen under de senaste tre åren (upp till 4,5 % i genomsnitt 2004 och 6 % om man bortser från Nigeria och Sydafrika), den reala tillväxten per capita (2 %) och den förbättrade budgetbalansen.

Därför föreslår kommissionen att man fäster särskild uppmärksamhet på de afrikanska länderna söder om Sahara.

För det första måste volymen på resurserna ökas genom att man ser till att en tillräckligt stor del av det ökade offentliga utvecklingsbiståendet går till Afrika.

För det andra bör alla de förslag som läggs fram i detta meddelande för samordning av politiken och kvaliteten på biståndet i första hand gälla Afrika.

Målet är att fastställa en europeisk insats med åtgärder från medlemsstaterna och gemenskapen. I det här dokumentet anges därför ett antal åtgärder som gemenskapen bör vidta. Det nyligen reviderade Cotonouavtalet är en prioriterad, men inte uteslutande, ram för att verkställa detta initiativ.

I detta sammanhang föreslår kommissionen viktiga åtaganden om åtgärder som skall vidtas inom områden som de afrikanska länderna själva har identifierat som absolut nödvändiga för deras utveckling, särskilt inom ramen för handlingsplanen för Afrikanska unionen (AU) och partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD). Ambitionen är göra ett kvalitativt språng när det gäller de centrala faktorerna för utveckling, dvs. de element som är avgörande för en hållbar utveckling och utan vilka en långsiktig utveckling inte är möjlig. Det bör understrykas att EU har en särskild hävstångseffekt för att främja dessa element. Det handlar om följande områden[16]:

11. ett förbättrat styre i Afrika,

12. utveckla förbindelserna inom Afrika när det gäller infrastruktur och handel,

13. insatser för ett jämlikt samhälle, tillgång till tjänster, ett drägligt arbete och en hållbar miljö.

Dessa områden varken utesluter, ersätter eller konkurrerar med andra former av samarbete, som tvärtom bör fortsätta. Målsättningen är snarare att överbrygga klyftan och fungera som katalysator för andra aktörers åtgärder inom de områden där EU har särskild erfarenhet eller en komparativ fördel och där man snabbt kan åstadkomma resultat. Med andra ord gäller det att koncentrera ansträngningarna till de nyckelområden inom vilka EU kan inta en ledarroll när det gäller att verkställa internationella åtgärder. Framgångarna kommer att mätas utifrån EU:s förmåga att driva på andra givares åtgärder och att samla ett så stort stöd som möjligt.

4.1 Förbättra styret i Afrika

a) Utmaningar för ett gott styre

Ett gott styre och en odelad respekt för de mänskliga rättigheterna är en grundläggande förutsättning för utveckling, men i många afrikanska länder är detta ännu inte verklighet. EU har under många år gett sitt stöd till Afrikas ansträngningar för att förbättra styret på såväl nationell, regional som världsdelsomspännande nivå, och för att stärka dess möjligheter att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, såsom anges i de största nationella och regionala instrumenten, och detta över hela världsdelen.

EU måste dock tydligare stödja Afrikas ansträngningar för att stärka styret i världsdelen, och bör överväga följande åtaganden:

1) Ge ekonomiskt stöd[17] för att utveckla Afrikanska unionens (AU:s) befogenheter och då särskilt dess kommission. Genom detta stöd kommer EU att hjälpa AU att leva upp till förväntningarna i fråga om dess åtaganden. EU kommer att stödja AU i omvandlingen av dess institutioner till centrala förebilder för Afrikas styre och för att stärka dess möjligheter att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, såsom anges i de största nationella och regionala instrumenten, och detta över hela världsdelen.

2) EU:s partnerskap med Afrika måste vara brett för att kunna fungera kraftfullt och effektivt. EU:s institutioner måste sträva efter partnersamverkan med AU:s institutioner, såsom det panafrikanska parlamentet, det ekonomiska, sociala och kulturella rådet (ECOSOCC) och freds- och säkerhetsrådet (PSC). Dessa partnerskap bör fungera som katalysatorer för att skapa länkar mellan alla europeiska och afrikanska aktörer, från universitet till kommuner, företag, industrier, fackföreningar, nätverk inom det civila samhället och kulturella institutioner.

3) EU är berett att stödja de afrikanska ländernas insatser för att bygga upp effektivare stater i Afrika. För att ge ett verkningsfullt incitament till reformen av styret i Afrika måste EU, kommissionen och medlemsstaterna inrätta ett gemensamt finansieringsinstrument[18] med AU/NEPAD för att kunna stödja de reformer som har satts igång av African Peer Review Mechanism (APRM) . Dessa insatser är helt förenliga med de nationella strategierna och med strategidokumenten för minskad fattigdom.

b) Främja fred och stabilitet

Under senare år har de afrikanska länderna byggt upp en institutionell struktur för fred och säkerhet, där AU:s freds- och säkerhetsråd utgör kärnan, med inriktning på att förebygga, hantera och lösa konflikter.

Inom ramen för Cotonouavtalet och EU:s mekanism för akuta ingripanden kommer EU att ge ett betydande stöd till många olika fredsskapande åtgärder. På begäran från de afrikanska ledarna har EU även inrättat en ”fredsbevarande resurs för Afrika” (250 miljoner euro) till stöd för de afrikanska ansträngningarna för att upprätthålla freden.

I framtiden bör EU även ge AU och de subregionala organisationerna de ekonomiska resurser som behövs för konfliktlösning. För att kunna göra detta kommer EU att komplettera den fredsbevarande resursen före utgången av 2005[19], i första hand genom att utöka den aktuella budgeten med en proportionell del från Europeiska programmet för återuppbyggnad och utveckling i Sydafrika (EPRD), vilket begärdes under AU:s toppmöte i Maputo.

4.2 Utveckla förbindelserna inom Afrika när det gäller infrastruktur och handel

a) Skapa och upprätthålla regionala tjänster och infrastrukturnät

Det är bara några få nätverk i de afrikanska länderna söder om Sahara som levererar tjänster som kan jämföras med dem i andra utvecklingsregioner.

De nuvarande insatserna för att skapa och upprätthålla tjänster och infrastrukturnät i länderna söder om Sahara bör påskyndas för att den ekonomiska tillväxten och handeln skall bli konkurrenskraftiga och för att de afrikanska exportörerna ska kunna hitta sin plats på världsmarknaden. Därför föreslår kommissionen att det inrättas ett EU-Afrika - partnerskap för infrastrukturer [20]. Detta partnerskap, som grundas på EU/NEPAD-strategierna, kommer att bidra till upprättandet av hållbara gränsöverskridande infrastrukturer, vilka är viktiga för förbindelserna och kunskapsutbytet mellan länderna och för att minska IT-klyftan. De ekonomiska medlen kommer att få en hävstångseffekt på investeringar i den privata sektorn. I den första fasen kommer partnerskapet att grundas på modellerna för vatten- och energimekanismerna och inriktas på de afrikanska länderna söder om Sahara. Under den andra fasen kommer partnerskapet att medföra bidrag från andra givare, bland annat från EU:s medlemsstater via deras ökade biståndsbudgetar.

b) Bredare och bättre handelsutbyte för Afrika söder om Sahara

Handelssamarbetet har i många år haft en framträdande plats i förbindelserna mellan EU och AVS-länderna, framför allt genom förmånstillträde till EU:s marknad för AVS-ländernas produkter.

Denna förmånsbehandling räcker dock inte. Det krävs en mer övergripande process för att skapa förmånliga villkor för investeringar och effektivare regionala marknader för att underlätta handelsutbytet, utveckla statistiska tjänster, hantera begränsningar när det gäller utbudet och för att främja en diversifiering av produkterna på marknaden.

Därför har AVS-länderna och EU kommit överens om att inom ramen för Cotonouavtalet inleda förhandlingar om sex regionala avtal om ekonomiskt partnerskap , av vilka fyra rör Afrika. Det rör sig inte om några traditionella frihandelsavtal, eftersom de fokuserar på handel och regional integration som medel för utveckling. Avtalen kommer att träda i kraft 2008.

Inom denna ram har följande huvudområden för åtgärder fastställts, nämligen

- ekonomiskt styre,

- handelsrelaterat bistånd,

- riktade stödåtgärder inom viktiga sektorer som t.ex. bomulls-, socker- och textilsektorerna,

- fastställande av resurser för att stödja anpassningsåtgärder,

- stöd till ett långtgående program för att underlätta handeln.

4.3 Strävan mot ett jämlikt samhälle som främjar tillgång till tjänster, ett drägligt arbete för såväl kvinnor som män, och en hållbar miljö

Globaliseringen och liberaliseringen har lett till tillväxt och välstånd i världen som helhet, men inte i alla regioner. Utvecklingen i vissa regioner i Afrika har gått framåt medan den i andra har gått bakåt.

Det är absolut nödvändigt att det görs en insats för att främja den sociala sammanhållningen , särskilt genom att förbättra tillgången till grundläggande tjänster. Rättvis ekonomisk tillväxt, tillgång till produktiv sysselsättning och till ett drägligt arbete för alla samt jämlikhet mellan kvinnor och män är avgörande för en hållbar utveckling och för att utrota fattigdomen. EU kommer att stödja initiativ på dessa områden. Dessutom måste en hållbar miljö tas med i utvecklingsmålen om de allra fattigaste skall få det bättre till 2015.

EU kommer att fortsätta att tillsammans med sina afrikanska partner att utarbeta initiativ som bygger på aktivt deltagande i planeringen och budgeteringen av resurser på lokal, regional och nationell nivå. Man kommer även att utarbeta initiativ med lokal förankring för att stärka de sekundära centrumens roll som utvecklingspoler för omgivningen. De kan röra sig om servicecentrum som erbjuder befolkningen tillgång till en uppsättning tjänster, som t.ex. undervisning på grund- eller gymnasienivå, yrkesutbildning, och särskilt möjligheter till specialutbildning för ungdomar, läkemedel och hälsovård samt grundläggande sociala och offentliga tjänster.

EU måste stödja dessa länder genom att arbeta för ökad jämlikhet och en hållbar utveckling. I detta syfte kommer kommissionen att vidta stimulansåtgärder för att främja ett rättvist samhälle och miljöskydd i Afrika. EU kommer också att vidta konkreta politiska åtgärder för en förbättrad jämlikhet och hållbar utveckling som en del av kriterierna för att bestämma fördelningen av biståndet till AVS-länder[21]. Därigenom kommer ytterligare resurser att kunna ställas till förfogande för de länder som visar vilja och förmåga att hantera frågor om ojämlikhet och marginalisering, miljöförstöring och social sammanhållning.

5. SAMMANFATTNING – MOT EN NY EU-STRATEGI FÖR UTVECKLING

Med tanke på de stora utmaningar som utvecklingen medför har EU i sin egenskap av global aktör ett särskilt ansvar och bör spela sin politiska roll full ut för att öka utvecklingsmedlen och effektiviteten i samarbetet, och för att på lämpligt sätt stödja de afrikanska länderna söder om Sahara som fortfarande ligger efter när det gäller att uppnå en lång rad mål.

EU:s konsoliderade rapport om millennieutvecklingsmålen och rapporten om uppföljningen av Barcelonaåtagandena har tydligt visat betydelsen av de insatser som gjorts hittills. Det här meddelandet och de särskilda förslagen om utvecklingsfinansiering och konsekvens i utvecklingspolitiken innehåller riktlinjer för framtida åtgärder.

Även i Afrika är förändringar möjliga. Afrika har visat sin vilja att ta ansvar för sin politiska och socioekonomiska utveckling. Många länder har inlett en övergång till demokrati, fred har uppnåtts i flera delar av kontinenten och den ekonomiska tillväxten ökar. Med inrättandet av AU och NEPAD har det skapats en ambitiös institutionell struktur och stadgar som sätter styrelseformerna och friheten i centrum för utvecklingen. 2005 skulle kunna vara Afrikas år. EU måste visa att unionen klarar av att hantera denna utveckling och spela en drivande roll när det gäller stödet till Afrika, vilket innebär att ge kontinenten en hög prioritet i finansiellt hänseende och därmed bidra till de åtaganden som antogs av G8-gruppen under 2002[22]. Afrikas väg mot en hållbar utveckling och millennieutvecklingsmålen är lång och svår. Men nu är det dags för en ny dynamik, och EU och Afrika kan och måste arbeta tillsammans för att uppnå dessa mål.

Det här meddelandet, liksom meddelandena om utvecklingsfinansiering och konsekvens i utvecklingspolitiken och de rapporter som ligger till grund för dessa, utgör ramen för EU:s bidrag till FN:s högnivåmöte i september 2005 när det gäller utvecklingsområdet och dess synergieffekter på andra politikområden. Kommissionen uppmanar rådet att färdigställa förslagen om EU:s åtagande för att påskynda framstegen mot genomförandet av millennieutvecklingsmålen.

Utöver denna tidsgräns bör den process som nu inletts även kunna leda till en ny deklaration om EU:s utvecklingspolitik i syfte att fastställa en verklig EU-strategi för utveckling.

BILAGA 1: THE MILLENNIUM DEVELOPMENT GOALS, TARGETS AND INDICATORS

Millennium Development Goals (MDGs) |

Goals and Targets (from the Millennium Declaration) | Indicators for monitoring progress |

GOAL 1: ERADICATE EXTREME POVERTY AND HUNGER |

Target 1: Halve, between 1990 and 2015, the proportion of people whose income is less than less than one dollar a day | 1. Proportion of population below $1 (PPP) per day 2. Poverty gap ratio [incidence x depth of poverty] 3. Share of poorest quintile in national consumption |

Target 2: Halve, between 1990 and 2015, the proportion of people who suffer from hunger | 4. Prevalence of underweight children under-five years of age 5. Proportion of population below minimum level of dietary energy consumption |

GOAL 2: ACHIEVE UNIVERSAL PRIMARY EDUCATION |

Target 3: Ensure that, by 2015, children everywhere, boys and girls alike, will be able to complete a full course of primary schooling | 6. Net enrolment ratio in primary education 7. Proportion of pupils starting grade 1 who reach grade 5b 8. Literacy rate of 15-24 year-olds |

GOAL 3: PROMOTE GENDER EQUALITY AND EMPOWER WOMEN |

Target 4: Eliminate gender disparity in primary and secondary education, preferably by 2005, and in all levels of education no later than 2015 | 9. Ratios of girls to boys in primary, secondary and tertiary education 10. Ratio of literate women to men, 15-24 years old 11. Share of women in wage employment in the non-agricultural sector 12. Proportion of seats held by women in national parliament |

GOAL 4: REDUCE CHILD MORTALITY |

Target 5: Reduce by two-thirds, between 1990 and 2015, the under-five mortality rate | 13. Under-five mortality rate 14. Infant mortality rate 15. Proportion of 1 year-old children immunised against measles |

GOAL 5: IMPROVE MATERNAL HEALTH |

Target 6: Reduce by three-quarters, between 1990 and 2015, the maternal mortality ratio | 16. Maternal mortality ratio 17. Proportion of births attended by skilled health personnel |

GOAL 6: COMBAT HIV/AIDS, MALARIA AND OTHER DISEASES |

Target 7: Have halted by 2015 and begun to reverse the spread of HIV/AIDS | 18. HIV prevalence among pregnant women aged 15-24 years 19. Condom use rate of the contraceptive prevalence rate 19a. Condom use at last high-risk sex 19b. Percentage of population aged 15-24 years with comprehensive correct knowledge of HIV/AIDS 19c. Contraceptive prevalence rate 20. Ratio of school attendance of orphans to school attendance of non-orphans aged 10-14 years |

Target 8: Have halted by 2015 and begun to reverse the incidence of malaria and other major diseases | 21. Prevalence and death rates associated with malaria 22. Proportion of population in malaria-risk areas using effective malaria prevention and treatment measures 23. Prevalence and death rates associated with tuberculosis 24. Proportion of tuberculosis cases detected and cured under directly observed treatment short course DOTS (Internationally recommended TB control strategy) |

GOAL 7: ENSURE ENVIRONMENTAL SUSTAINABILITY |

Target 9: Integrate the principles of sustainable development into country policies and programmes and reverse the loss of environmental resources | 25. Proportion of land area covered by forest 26. Ratio of area protected to maintain biological diversity to surface area 27. Energy use (kg oil equivalent) per $1 GDP (PPP) 28. Carbon dioxide emissions per capita and consumption of ozonedepleting CFCs (ODP tons) 29. Proportion of population using solid fuels |

Target 10: Halve, by 2015, the proportion of people without sustainable access to safe drinking water and basic sanitation | 30. Proportion of population with sustainable access to an improved water source, urban and rural 31. Proportion of population with access to improved sanitation, urban and rural |

Target 11: By 2020, to have achieved a significant improvement in the lives of at least 100 million slum dwellers | 32. Proportion of households with access to secure tenure |

GOAL 8: DEVELOP A GLOBAL PARTNERSHIP FOR DEVELOPMENT |

Target 12: Develop further an open, rule-based, predictable, non-discriminatory trading and financial system Includes a commitment to good governance, development and poverty reduction – both nationally and internationally Target 13: Address the special needs of the least developed countries Includes: tariff and quota free access for the least developed countries' exports; enhanced programme of debt relief for heavily indebted poor countries (HIPC) and cancellation of official bilateral debt; and more generous ODA for countries committed to poverty reduction Target 14: Address the special needs of landlocked developing countries and small island developing States (through the Programme of Action for the Sustainable Development of Small Island Developing States and the outcome of the twenty-second special session of the General Assembly) Target 15: Deal comprehensively with the debt problems of developing countries through national and international measures in order to make debt sustainable in the long term | Some of the indicators listed below are monitored separately for the least developed countries (LDCs), Africa, landlocked developing countries and small island developing States. Official development assistance (ODA) 33. Net ODA, total and to the least developed countries, as percentage of OECD/DAC donors’ gross national income 34. Proportion of total bilateral, sector-allocable ODA of OECD/DAC donors to basic social services (basic education, primary health care, nutrition, safe water and sanitation) 35. Proportion of bilateral official development assistance of OECD/DAC donors that is untied 36. ODA received in landlocked developing countries as a proportion of their gross national incomes 37. ODA received in small island developing States as a proportion of their gross national incomes Market access 38. Proportion of total developed country imports (by value and excluding arms) from developing countries and least developed countries, admitted free of duty 39. Average tariffs imposed by developed countries on agricultural products and textiles and clothing from developing countries 40. Agricultural support estimate for OECD countries as a percentage of their gross domestic product 41. Proportion of ODA provided to help build trade capacity Debt sustainability 42. Total number of countries that have reached their HIPC decision points and number that have reached their HIPC completion points (cumulative) 43. Debt relief committed under HIPC Initiative 44. Debt service as a percentage of exports of goods and services |

Target 16: In cooperation with developing countries, develop and implement strategies for decent and productive work for youth | 45. Unemployment rate of young people aged 15-24 years, each sex and total |

Target 17: In cooperation with pharmaceutical companies, provide access to affordable essential drugs in developing countries | 46. Proportion of population with access to affordable essential drugs on a sustainable basis |

Target 18: In cooperation with the private sector, make available the benefits of new technologies, especially information and communications | 47. Telephone lines and cellular subscribers per 100 population 48. Personal computers in use per 100 population Internet users per 100 population |

BILAGA 2 : EU FOCUS ON AFRICA

This annex will further develop the proposals of the Communication on the three areas mentioned in the Chapter ‘Focus on Africa’.

1. Improving Africa’s governance

a. The governance challenge

The EU has supported African efforts to address the governance challenge at three levels: country, sub-regional and –more recently- continental. At country level , the EU has made major efforts to support the building of legitimate, transparent and viable states. Through different programs the EU is supporting Africa’s efforts to improve the quality of public service, to enhance parliamentary control, to empower civil society and to promote a more long-term outlook favouring sustainable development. Positive signs can be seen: 10 legislative elections took place in 2004 (such as South Africa and Ghana; Malawi and Mozambique –in both of which European Observation Missions were offered) and 10 are scheduled in 2005 (for example Burundi, CAR, Ethiopia, Senegal, RDC, Mauritius, Ivory Coast).

The work to redress fragile states remains critical. To put those countries back on track, the EU is developing, on a case-by-case basis, long term strategies capable of addressing both short term needs and the long term development agenda. The experience in Burundi shows us that the EU can play a key role in ensuring a smooth transition from conflict to development. The experience in Burundi also demonstrates that the EU should tackle all parts of the chain: the financing of the AU peacekeeping mission, post-conflict reconstruction and the financing of elections.

The EU is equally supporting the capacity of the sub-regional organisations as actors of governance. The EU welcomes the bold positions taken recently by the ECOWAS and SADC in favour of the Rule of Law and democratic principles. The EU, based on its own experiences of regional integration, believes that fully effective and reliable RECs will be crucial in creating sub-regional trade markets and the first building blocks in the process towards continental integration.

Recently, a continental level of governance has emerged with the establishment of the African Union in July 2002, succeeding to the Organisation of African Unity (OAU). The AU aims to develop and integrate the continent through the promotion of peace and good governance on the basis of African-owned strategies. The AU/NEPAD agenda provides a common framework for new initiatives in Africa. The EU has given its full support to this young political organisation, which, only two years after its establishment, has made considerable progress and earned international respect as a credible and legitimate continental political interlocutor for Africa. The EU will translate this political commitment into tangible support to reinforce the AU’s capacities and launch twinning partnerships between the EU and AU, between European and African institutions.

But the EU must bring more decisive support to African efforts to strengthen Africa’s governance and respect for human rights. Through the African Peer Review process, African countries will undergo, through different phases, a comprehensive review of the human, civil, political, economic, cultural and social rights in the country. The EU must support the African Partners as they table concrete proposals on all areas of the Review, for example on judicial reform, the fight against corruption, public service or social reforms . The EU will support this African-led political process and will provide financial support to reforms.

Good Governance will also need to take into consideration environmental sustainability. The EU will also work to move environmental concerns into the mainstream of policy making by promoting work with the relevant national ministries, sub-regional organisations and the AU/NEPAD on the cost of non-environment.

b. Promotion of Peace and Security

The AU has shown that it is both willing and able to assume responsibility and leadership for the African peace and security agenda in close cooperation with the UN (e.g. Burundi, Côte d’Ivoire, Liberia, and Sudan, RCA, DRC/GLR) while the EU has developed instruments able to respond on time and efficiently to these efforts.

The EU was able to provide important support for a broad range of peace building activities such as mediation, negotiation and reconciliation efforts, and for demobilisation and reintegration of former combatants and child soldiers.

Addressing MDG 7 is also important for Peace and Security. Climate change is likely to lead to further drying of the drought-prone regions of Africa. Without adaptation measures, this could result in substantial movements of population threatening security. Insufficient access to or illegal exploitation of natural resources, can create or fuel conflict. Peace efforts benefit from taking better account of environmental issues in conflict prevention resolution and post conflict.

The EU has, at the request of the African leaders in Maputo, set up the Peace Facility for Africa (250M€) to support African peacekeeping efforts. Rapidly, this instrument has become the financial backbone of the emerging African Peace and Security architecture. The Peace Facility has already been used to finance peace support missions in Darfur (Sudan) and the Central African Republic as well as to provide capacity building support for the AU Peace and Security Directorate. For the future, coherence needs to be maintained between the developmental approach of the Peace Facility for Africa on the one hand and support measures foreseen in the framework of the European Security and Defence Policy (ESDP) on the other.

In the future, the EU should continue to be able to provide the African Union and the sub-regional organisations with the necessary financial means to resolve conflicts. To this end, the EU should ensure sufficient financing of the Peace Facility.

2. Connecting Africa: infrastructure and trade

(a) Creating and sustaining regional infrastructure networks and services

High transport costs handicap Africa’s capacities to compete within a global market. Inland transport costs are twice as high in Sub Sahara Africa countries than in Asia and international maritime costs are three times higher. Higher costs are due to a combination of factors, including lower road quality, time-consuming port procedures and practices, a complexity of documentation and in some countries insufficient competition between service providers.

The EU, working together with the Africa Union and in the context of the NEPAD Infrastructure Short-Term Action Plan, will focus on improving trade facilitation – including in relation to the development of transparent and simplified import, export and transition procedures and statistical services – and addressing the missing links of regional and intra-regional networks for interconnectivity across Sub-Saharan African creating a Trans African Network.

Together with the AU[23], the EU will continue developing research infrastructures in the developing countries and will focus on the means to develop further infrastructures-related knowledge, and to ensure a fair access to this knowledge, in order for the infrastructure projects to become a foundation for technological innovation.

The Commission proposes a Europe-Africa partnership on Infrastructure, including research and statistical infrastructures, sustainable transport, Information and Communication Technologies, satellites, water and sanitation, energy that will fill this existing gap. In doing so, this Partnership will act as a catalyst for other donors. The Commission proposes to agree on a map of strategic African networks, agreed with the AU, to which priority will be given.

(b) More and better trade for sub-Saharan Africa

Trade cooperation between Europe and Sub-Saharan Africa has been based mainly in exemptions from MFN customs duties and tariff quotas granted to the ACP countries for promoting the access of their products into the European market. While placing firmly the EU as Africa’s top trading partner, such preferences have not always delivered the expected developmental results. In fact, preferences alone are not sufficient to trigger exports, economic growth and development if there are no sufficient investments in Africa and hence production of exportable goods or if the goods do not correspond to the demand and requirements in the importing markets.

At present, too many local markets remain over-protected, tiny and unattractive, providing little incentive for domestic or foreign investments. It is not only important to develop a more comprehensive process but also to improve trade. For its traditional trade flows, Africa is overwhelmingly dependent on Europe. Therefore, it is equally important to improve trade within Africa by building efficient African markets as it is to increase trade with the EC and other trading partners. In a nutshell, African countries have to integrate in the global economy in a way that corresponds to their development needs.

This is the very reason behind the launching of the negotiations of six regional Economic Partnership Agreements (EPAs) , four of which are in Africa.

Economic Partnership Agreements

EPA negotiations and implementation are closely linked with development cooperation with a view to improving economic governance, fostering competitiveness and building supply side capacity in a manner consistent with sustainable development objectives. In addition, it is also necessary to ensure effective access of African goods to EU and other markets by addressing the problems African countries are encountering in the area of, among others, rules of origin, technical regulations and standards, by taking into account the external effects of EU legislation and by supporting the efforts of the countries concerned to deal with them.

Trade will be at the service of development , leaving a high degree of flexibility to take account of the development challenges in Africa. Market-building will precede market opening . Flexibility will be applied as regard asymmetry and progressiveness of ACP tariff reductions, taking into account the level of development of the economies concerned. The transition period opening toward EU goods from 2008 onwards may be extended beyond 10 years to address ACP regional development needs. Appropriate safeguard and food security clauses will be included.

The transition to new trading arrangements requires assessing any risks of temporary or structural difficulties or losses for certain countries. Given the flexibility and duration of the transitional period, such negative effects would be diluted over a reasonable time scale. Nevertheless, these issues must be carefully taken into account and for this purpose Sustainability Impact Assessments (SIAs) have been launched and are currently under way.

EPA will ensure compatibility and build synergies with multilateral trade negotiations under the Doha Development Agenda (DDA), as well as with the African Union long term project of consolidating the continental market , for which they would become regional “building blocs”.

The following focal areas of action have been identified:

- Economic governance: EPAs supports triggering and locking-in reforms in key areas such as customs and trade facilitation, taxation, investment, employment social and environmental policies.

- Trade-related assistance should be stepped up as discussed in the related Communication on Financing and should address sensitive areas such as sanitary and phytosanitary requirements, regional integration, technical regulations, support to national statistical services and customs cooperation.

- Targeted support measures are being adopted in key areas such as cotton, sugar and textiles to increase competitiveness and promote diversification where possible of African producers in sensitive sectors.

- Identify adequate and timely available resources to prevent or remedy any major risk signalled by impact assessments and support economic adjustment measures in particularly protecting the weakest and worst-affected economies and social groups, essential public services and social policies.

- Support an ambitious Trade Facilitation agenda to eliminate trade barriers between countries, including burdensome import, export and transition procedures (as is being discussed in the framework of the DDA WTO negotiations.

3. Strive towards equitable societies which promote access to services, employment, decent work for both men and women

Sustained growth is an essential condition for poverty eradication but not a sufficient one. Access to sustainable basic services and to full and productive employment and ensuring decent work for both men and women are a necessary condition for any long term sustainable development and is key in all strategies to reach the MDGs.

Efforts targeted to promote social cohesion, and notably the improvement of access to basic services, are crucial: drinking water and sanitation, investment in human resources, including primary education, gender equality at all levels of education, employment and social protection services, the reduction of child and maternal mortality, improved basic health services including sexual and reproductive health and rights, including struggle against HIV/AIDS, malaria and other major diseases.

If progress on the other MDGs is to be maintained over the 10 years to 2015, more attention will need to be paid to environmental sustainability. The framework for doing so already exists in the NEPAD environment initiative, a strategy prepared by African Ministers themselves.

Poverty eradication, gender equality, improving child and women’s health and removing barriers to access to education all have strong links with environment and the sustainable management of natural resources. The poor in Africa mostly depend on the environment for their livelihoods. To ensure progress, capacity for the management of natural resources needs to be strengthened and the costs of not protecting the environment have to be understood by Finance Ministries and donors alike.

Similarly, regional, decentralised development creates social cohesion and solidarity among its citizens. Local development allows children and old people to have their place in the society. It creates a social safety net and limits on migration. Local, integrated approaches will be set up to reinforce the role of secondary centres as development hubs for their surroundings (centres of services) . Local and regional initiatives need to be supported by adequate and complementary policy measures at national level. In addition to access to basic services, the EU will support the promotion of jobs and decent work for all as a global goal. It also recognises the need to address the importance of post primary education and training in particular in national strategies and is prepared to work jointly with partner countries, regional organizations and donors on ways to best address it. It is also important to increase skills of young African workers to increase productive employment opportunities and to address the informal economy.

In addition, African countries that are ready to take specific and ambitious actions to improve equity in their societies deserve Europe’s bold support. Additional financial assistance should be offered to those who engage in this process. Such support should be provided in full alignment with the Poverty Reduction Strategies and the budget cycle.

SUMMARY OF COMMITMENTS

EU commitment to Africa (1)

In the short term, the EU will consider the following commitments: providing financial support[24] to develop the African Union’s capacity and especially its Commission. Through this support, the EU will help the African Union to live up to the expectations of its commitments. The EU will accompany the African Union in the transformation of its institutions to become the central reference institution for Africa’s governance.

EU commitment to Africa (2)

To be strong and effective, our partnership with Africa must be broad. The EU institutions should seek twinning partnerships with their AU counterparts, such as the Pan African Parliament, the Economic, Social and Cultural Council (ECOSOCC) or Peace and Security Council. These partnerships should serve as a catalyst for linking all European and African stakeholders, from Universities, Municipalities, Businesses and Industries to Trade Unions, Civil Society networks or Cultural institutions.

EU commitment to Africa (3)

The EU is ready to support African efforts in building more effective states in Africa. In order to give a decisive incentive to the reform of governance in Africa, the EU, the Commission and the Member States should put into place a joint financial mechanism[25] with AU/NEPAD to support the implementation of reforms that the Africa Peer Review Mechanism (APRM) will trigger. These efforts will be done in full coherence with the national strategies and PRSPs.

EU commitment to Africa (4)

The EU will conclude the replenishment of the Peace Facility before the end of 2005[26], including in a first stage with the topping up of the current budget through allocating a proportional share from the South African European Programme for Reconstruction and Development (EPRD) as was requested by the AU Summit in Maputo.

EU commitment to Africa (5)

The Commission proposes to set up a Europe-Africa partnership on Infrastructure.[27] The Partnership, based on the AU/NEPAD strategies, will support the establishment of sustainable cross-border infrastructure essential for the interconnectivity and knowledge sharing of the continent. Finance provided will leverage private sector investments. In the first phase, the Partnership will build on the models provided by the Water and Energy Facilities and focus on Sub-Sahara Africa. In a second phase, the Partnership will trigger input from other donors including from the EU Member states efforts to increase their aid budgets.

EU Commitment to Africa (6)

The EU will provide incentives to the promotion of equitable and sustainable societies in Africa. To this effect, the EU will take account of concrete policy measures to improve equity and environmental sustainability as part of the criteria to determine the aid allocations of ACP countries.[28] This will ensure that there will be additional resources available for countries that show that they are willing and able to address issues of inequality and marginalisation, environmental degradation and promote social cohesion.

[1] Förklaring från företrädaren för EU:s ordförandeskap under FN:s generalförsamling i november 2004.

[2] Kommissionens arbetsdokument om EU:s konsoliderade rapport om millennieutvecklingsmålen från april 2005.EU:s medlemsstater och kommissionen offentliggjorde under 2004 rapporter om sina bidrag till millennieutvecklingsmålen. EU:s konsoliderade rapport för perioden 2000–2004 bygger på dessa rapporter. Det bör klargöras att denna konsoliderade rapport inte syftar till att tillskriva framsteg för det ena eller andra millennieutvecklingsmålet på en enskild medlemsstats, EG:s eller EU:s åtgärder. Detta skulle vara att bortse från att de olika målen är avhängiga av varandra, och det skulle strida mot principer om ägarskap, samordning och komplementaritet som tillämpas, ibland tyvärr endast delvis, i genomförandet av utvecklingssamarbetet.

[3] Rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser från april 2004.

[4] Särskilda åtgärder i kampen mo HIV/AIDS, malaria och tuberkulos i utvecklingsländerna i syfte att uppnå millennieutvecklingsmålen för en hållbar utveckling beskrivs i ett separat meddelande.

[5] Rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser från november 2004.

[6] Kommissionens meddelanden ”Utvecklingsfinansiering och effektivitet i biståndet” - KOM(2005) 133; och ”Konsekvens i utvecklingspolitiken” - KOM(2005) 134.

[7] Rapport om millennieprojektet ”Investing in Development - A Practical Plan to Achieve the Millennium Development Goals” från januari 2005.

[8] Rapport från FN:s generalsekreterare med titeln ”In larger freedom: towards development, security and human rights for all”.

[9] Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige.

[10] Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Spanien, och Storbritannien.

[11] International Financing Facility – förslag från Storbritanien för att tidigarelägga det offentliga utvecklingsbiståndet.

[12] Förutom om det åsidosätter ”väsentliga delar” i partnerskaps- och samarbetsavtalen.

[13] se fotnot 6.

[14] Kommissionen för Afrika (Commission for Africa) bildades av Storbritannien 2004 och är ett nätverk bestående av olika företrädare för Afrika och Europa.

[15] ”Afrika söder om Sahara, där situationen är mest dramatisk, befinner sig faktiskt i en nedåtgående spiral med AIDS, ökad spridning av malaria, låg produktion av jordbruksprodukter per capita, sämre bostäder och miljö, vilket innebär att den största delen av länderna i denna region är mycket långt ifrån att uppfylla de flesta eller alla målen”. [Det ör den region] ”som har flest fall av undernäring, (…) den lägsta andelen som går i grundskolan, (…) [och de största] skillnaderna mellan könen (…). HIV/AIDS-krisen håller på att ödelägga stora delar av kontinenten (…). Regionen har också den största utbredningen av tuberkulos i världen och den högsta dödligheten bland mödrar och barn. (…) Trots att framsteg gjorts när det gäller tillgång till dricksvatten är dessa fortfarande alldeles för långsamma för att millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås. Utan ett varaktigt stöd är det osannolikt att de afrikanska länderna söder om Sahara kan uppfylla något av målen”. FN:s projektrapport om millennieutvecklingsmålen från januari 2005.

[16] I bilaga 1 finns ytterligare upplysningar om varje område och om EU:s åtaganden.

[17] Kommissionen har föreslagit ett stöd på upp till 50 miljoner euro inom ramen för det villkorade beloppet på en miljard euro.

[18] Ettinledande belopp kommer att tillhandahållas genom AVS-resurserna. För närvarande undersöker man andra möjligheterna inom EUF.

[19] För närvarande undersöker man möjligheterna att göra detta inom EUF.

[20] När det gäller de institutionella och ekonomiska förfarandena kommer EU att grunda sig på den stora erfarenhet som har erhållits genom vatten- och fredsinstrumenten. Stödberättigade är alla offentlig-privata partnerskap, subregionala organisationer eller panafrikanska strukturer (som t.ex. det afrikanska ministerrådet för vatten) som lägger fram ett förslag som omfattar flera regioner eller hela kontinenten. Alla förslag kommer att kräva AU:s godkännande för att öka konsekvensen och känslan av delaktighet över kontinenten. Finansieringen kommer att ske via det nionde EUF till och med slutet av 2007.

[21] Detta kommer att ske inom ramen för bidragen inom de nya finansiella perspektiven, och särskilt med finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete.

[22] Vid toppmötet i Kananaskis (2002) förpliktigade sig G8 att ge minst 50 % av ökningen av det offentliga utvecklingsbiståndet till Afrika. Om EU hade antagit ett sådant åtagande hade det inneburit ett ytterligare bidrag till Afrika på mer än 6,5 miljarder euro om året, om de nuvarande tendenserna håller i sig (med iakttagande av Barcelonaåtagandena för 2006).

[23] In the context of the NEPAD African Forum for Science and Technology and in line with the Millennium Goals Project Report Promoting Innovation to Improve Lives in Developing Nations.

[24] The Commission proposed a supportience and Technology and in line with the Millennium Goals Project Report Promoting Innovation to Improve Lives in Developing Nations.

[25] The Commission proposed a support of up to 50 million € in the framework of the so called “Conditional Billion”.

[26] The intra-ACP resources will provide an initial amount. Other possibilities within the EDF are being identified.

[27] Possibilities within the EDF are currently being identified.

[28] As for the institutional and financial modalities, the EU will build on the rich experiences gained through the Water and Peace Facility. Eligible are all Public Private Partnership, sub-regional organisations, or pan African structures (such as AMCOW) who submit a proposal of intra-regional or continental nature. In order to increase both the continental coherence and the ownership, every proposal would require the political endorsement of the AU. Until end 2007 financing is foreseen under the 9th EDF.

[29] This will be done in the framework of the allocations within the new financial perspectives and notably with the Development Cooperation and Economic Cooperation Instrument.

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 7.10.2005

KOM(2005) 132 slutlig/2

CORRIGENDUM: tableau p. 7Concerne toutes les langues

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

Om snabbare framsteg i strävan att nåmillennieutvecklingsmålen– Europeiska unionens bidrag –

{SEK(2005) 452}{SEK(2005) 456}

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. EU måste bidra mer 3

2. Medel i proportion till uppgiften 5

2.1. Ökade resurser 5

2.2. Förbättrad kvalitet på biståndet 7

2.2.1. Mer förutsebar hjälp 8

2.2.2. Hantera externa chocker 9

3. Konsekvens till förmån för utveckling 9

4. Prioritera Afrika 10

4.1 Förbättra styret i Afrika 11

4.2 Utveckla förbindelserna inom Afrika när det gäller infrastruktur och handel 12

4.3 Strävan mot ett jämlikt samhälle som främjar tillgång till tjänster, ett drägligt arbete för såväl kvinnor som män, och en hållbar miljö 13

5. Sammanfattning – Mot en ny EU-strategi för utveckling 14

BILAGA

1. EU MÅSTE BIDRA MER

Om millennieutvecklingsmålen skall kunna förverkligas måste 2005 bli ett år då man satsar på utvecklingen. Under FN:s högnivåmöte i september 2005 kommer alla stats- och regeringschefer att samlas igen i generalförsamlingen för att bland annat göra en omfattande utvärdering av genomförandet av millenniedeklarationen och av de framsteg som gjorts för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

EU har gjort konkreta åtaganden för att uppfylla dessa mål fram till 2015. I ett läge då hela det internationella samfundet förbereder en första lägesbedömning är EU helt medvetet om hur viktig och brådskande denna uppgift är. Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte den 22 och 23 mars 2005 kommissionen och rådet att påskynda sitt arbete, särskilt när det gäller de olika delarna av området ”utveckling”, för att slutgiltigt fastlägga EU:s ståndpunkter på de olika ämnesområdena och för att göra det möjligt för Europeiska unionen att spela en aktiv roll i de kommande diskussionerna.

EU har redan ställt sig positivt till att det görs en samlad bedömning av vad som åstadkommits sedan 2000, och till att det antas riktlinjer när det gäller gemensamma säkerhetsproblem, överenskommelser för att förbättra fullgörandet av de åtaganden som gjorts i samband med millenniedeklarationen och millennieutvecklingsmålen samt beslut om de organisatoriska reformer som krävs för att uppnå dessa mål[1].

Det här meddelandet innehåller en genomgång av EU:s bidrag på utvecklingsområdet och en redovisning av de åtgärder som måste vidtas för att påskynda genomförandet av millennieutvecklingsmålen. EU:s konsoliderade rapport om millennieutvecklingsmålen[2], som sammanställts av kommissionen på medlemsstaternas begäran[3], visar att gemenskapen och medlemsstaterna redan har bidragit avsevärt till det internationella samfundets insatser. Den europeiska unionen måste nu öka sina ansträngningar.

På millennietoppmötet 2000 beslutade det internationella samfundet om en ambitiös strategi för att ta itu med de största utmaningarna under de kommande årtiondena. Stats- och regeringscheferna antog millenniedeklarationen och därmed ett åtagande om fattigdomsminskning, skydd av vår gemensamma miljö, fred och säkerhet, gott styre, demokratisering och mänskliga rättigheter, skydd av de mest utsatta, Afrikas särskilda behov och en förstärkning av FN. Enligt FN:s generalsekreterare fastställs i detta dokument en modell för att åstadkomma en fredligare och rättvisare värld som kännetecknas av ökat välstånd genom den gemensamma säkerheten och det globala partnerskapet för utveckling.

I millenniedeklarationen finns åtta millennieutvecklingsmål som inriktas på specifika områden: 1) Utrota extrem fattigdom och hunger, 2) garantera grundskoleutbildning för alla barn, 3) främja jämställdhet mellan könen, 4) minska barnadödligheten, 5) förbättra mödrahälsan, 6) bekämpa HIV/AIDS, malaria och andra sjukdomar, 7) trygga en hållbar utveckling och 8) utveckla ett globalt partnerskap för utveckling.

Sedan september 2000 har följande uppnåtts:

1) Gemenskapen och merparten av medlemsstaterna har anpassat eller ändrat inriktning på sin samarbetspolitik och utvecklingspolitik för att koncentrera sig på genomförandet av millennieutvecklingsmålen och/eller de mer omfattande målen i millenniedeklarationen.

2) EU har ställt utvecklingen i centrum för sin handelspolitik på multilateral och regional nivå och genom sina specifika instrument, bl.a. genom att särskilt ta hänsyn till de minst utvecklade länderna (genom att t.ex. ge fritt tillträde för deras export till gemenskapsmarknaden inom ramen för initiativet ”Allt utom vapen” ) och till andra små sårbara ekonomier, och genom en ökning av det handelsrelaterade biståndet. Samtidigt har handeln erkänts som en viktig del som skall integreras i strategierna för samarbete och utveckling.

3) EU som helhet och medlemsstaterna var för sig har ställt upp etappmål för att öka sitt utvecklingsbistånd fram till 2006, vilka med största sannolikhet kommer att uppnås.

4) EU har vidtagit en rad åtgärder för att öka biståndets effekter och kvalitet, särskilt genom en förbättrad samordning och harmonisering.

Det råder allmän enighet om att det krävs snabbare framsteg för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Vissa mål kommer förmodligen att genomföras på global nivå (t.ex. allmän grundskola och skolgång för flickor). Detta räcker dock inte. I vissa fall handlar det till och med om att undvika en tillbakagång orsakad av smittsamma sjukdomar, miljöförstöring eller säkerhetsproblem. Vi måste göra en större och bättre insats. Det räcker inte att bara fortsätta med den nuvarande politiken för att uppnå de uppställda målen. Detta gäller i synnerhet för de afrikanska länderna söder om Sahara där flera länder ligger långt efter på flera områden (om man ser till indikatorerna för svält, dödlighet hos barn och mödrar, smittsamma sjukdomar och hållbar utveckling). Förutom att vara ett solidaritetskrav utgör dessa mål ett nödvändigt villkor för säkerheten och välfärden i Europa och i världen.

Det är dock viktigt att upprepa att det är utvecklingsländerna själva som i första hand bär ansvaret för utvecklingen och för att uppfylla millennieutvecklingsmålen. Det är utvecklingsländerna som registrerar eventuella framsteg när det gäller att nå millennieutvecklingsmålen, inte givarna.

EU har intagit en ledarroll i kampen mot den globala fattigdomen genom att bli den största givaren (55 % av det offentliga utvecklingsbiståndet). EU:s stöd för millennieutvecklingsmålens agenda är avgörande och bör sporra andra utvecklade länder att göra större insatser. Utveckling måste vara en av huvudpunkterna vid FN:s toppmöte.

Det är inte bara finansiella medel som krävs för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Andra grundläggande faktorer är styrelseformer på nationell och internationell nivå, respekt för internationella åtaganden, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan kvinnor och män, vidareutveckling av reglerna för handel och investeringar, bekämpning av smittsamma sjukdomar[4], kunskapsspridning, miljöskydd, säkerhet och andra globala gemensamma nyttigheter.

Inom ramen för förberedelserna för EU:s bidrag till mötet i september 2005 har rådet bett kommissionen att utarbeta ambitiösa förslag, särskilt inom tre områden, i syfte att påskynda framstegen när det gäller genomförandet av millennieutvecklingsmålen[5]: utvecklingsfinansiering, konsekvens i utvecklingspolitiken och prioritering av stöd till Afrika.

Kommissionens förslag syftar framför allt till att

1. ställa upp nya etappmål för att öka det statliga biståndet fram till 2010 – både för de enskilda länderna och för EU som helhet – för att uppnå en samlad biståndsinsats på 0,7 % av Bruttonationalinkomst (BNI) fram till 2015,

2. påskynda reformerna för att förbättra biståendets kvalitet,

3. tänka över hur EU påverkar utvecklingsvillkoren genom sin egen modell för hållbar utveckling och genom sin interna och externa politik,

4. se till att de nya riktlinjerna främst gynnar Afrika och att de nya möjligheterna för ett partnerskap mellan de två kontinenterna utnyttjas.

Förslagen om utvecklingsfinansiering och konsekvens i utvecklingspolitiken beskrivs närmare i två andra meddelanden[6]. Alla dessa förslag utgör ett viktigt bidrag till de tre pelarna för en hållbar utveckling (den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga).

2. MEDEL I PROPORTION TILL UPPGIFTEN

2.1. Ökade resurser

Alla rapporter som publicerats nyligen, och i synnerhet rapporten om FN:s millennieprojekt[7] och rapporten från FN:s generalsekreterare[8], visar på behovet av ökade resurser för att uppnå millennieutvecklingsmålen och belyser de många sambanden mellan fattigdom, miljöförstöring och säkerhet. Kommissionen spelade en avgörande roll på Monterreykonferensen. Den måste återigen visa vägen genom att ställa upp etappmål för att uppnå ett bidrag på 0,7 % av BNI till utveckling senast 2015.

I millennieprojektrapporten beräknas att det totala årliga offentliga utvecklingsbiståndet måste öka till runt 135 miljarder dollar 2006 och till 195 miljarder dollar 2015 för att millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås i alla länder. Detta motsvarar 0,44 % respektive 0,54 % av total BNI i alla givarländer. Med hänsyn till ytterligare behov av offentligt utvecklingsbistånd som inte är direkt knutna till millennieutvecklingsmålen rekommenderas det i rapporten att givarna åtar sig att uppnå målet på 0,7 % av BNI senast 2015.

För närvarande är det fyra EU-medlemsstater[9] som har uppnått eller passerat målet på 0,7 % och sex andra[10] som har åtagit sig att uppnå målet före 2015. Om de nuvarande tendenserna håller i sig skulle EU som helhet kunna uppnå 0,42 % år 2006.

Europeiska rådet bekräftade i december 2004 EU:s åtagande om millennieutvecklingsmålen och gav kommissionen i uppdrag att för rådet lägga fram ”konkreta förslag om fastställande av nya och lämpliga mål för offentligt utvecklingsbistånd för perioden 2009-2010…” .

Kommissionen har föreslagit två till varandra kopplade mål som skall nås senast 2010:

5. en individuell tröskel för medlemsstaterna, varvid åtskillnad görs mellan dem som redan var EU-medlemmar 2002 (EU-15, som deltog i Barcelonaåtagandena) och dem som anslutit sig senare (EU-10),

6. ett samlat genomsnitt för alla medlemsstater.

Dessa mål måste vara tillräckligt ambitiösa för att på ett trovärdigt sätt garantera att det är möjligt att uppnå målet om 0,7 % senast 2015 . I överensstämmelse med rådets begäran om fastställande av ett ”nytt lämpligt mål” innebär det att man måste ha nått halvvägs 2010 för att slutmålet skall nås. På grundval av det tillvägagångssätt som tillämpats ifråga om Barcelonaåtagandena från 2002 föreslår kommissionen att

7. det offentliga utvecklingsbiståndet för var och en av de medlemsstater som deltog i Barcelonaåtagandena (EU-15) och som fortfarande underskrider den angivna nivån skall ökas till den nya individuella miniminivån 0,51 % av BNI i offentligt utvecklingsbistånd senast 2010,

8. de medlemsstater som anslutit sig efter 2002 EU-10 skall uppnå den individuella miniminivån 0,17 % av BNI i offentligt utvecklingsbistånd 2010, och därmed ha kommit halvvägs till målet på 0,33 % som enligt Barcelonaåtagandena skall uppnås senast 2015.

Siffran 0,51 % år 2010 utgör en nivå halvvägs mellan den individuella miniminivån per medlemsstat på 0,33 % år 2006 och 0,7 % år 2015. Detta förslag innebär en rättvis fördelning av bördan mellan medlemsstaterna och en samlad genomsnittlig nivå på 0,56 % för EU-25, och ett frigörande av ytterligare uppskattningsvis 20 miljarder euro senast 2010.

Tabell: Förslag till nya mål för EU:s offentliga utvecklingsbistånd 2006–2010

2006 | 2010 | SKILLNAD 2010–2015 |

ODA | % av BNI | ODA | % av BNI | ODA | % av BNI |

miljoner euro | miljoner euro | miljoner euro |

”Gamla medlemsstater” – individuellt mål på O,51 % | . |

EU-15 | 45 788 | 0,43 % | 65 988 | 0,58 % | 16 525 | 0,12 % |

”Nya medlemsstater” – individuellt mål på O,17 % | (skillnad jämfört med 0,33 %) |

EU-10 | 474 | 0,09 % | 990 | 0,17 % | 816 | 0,16 % |

Gemensamt mål på 0,56 % |

EU-25 | 46 262 | 0,42 % | 66 978 | 0,56 % | 17 340 | 0,14 % |

Utöver anslagen för det offentliga biståndet måste man överväga nya finansieringskällor som komplement till den ökade andel av de nationella budgetarna som avsätts för utveckling. Dessa diskussioner får dock under inga omständigheter vara en förevändning för att fördröja eller minska EU:s åtaganden när det gäller målet för 2010. Förutom att vara ett tillägg till biståndsbudgeten bör dessa nya källor vara av mer bestående karaktär och förutsebara på lång sikt.

Kommissionen undersöker för närvarande de olika förslagen, särskilt det internationella finansieringsinstrumentet (IFF)[11] och olika skatteinstrument som skulle kunna tillämpas på gemenskapsnivå. När det gäller det internationella finansieringsinstrumentet finns det fortfarande vissa tekniska frågor som måste lösas, särskilt klassificeringen av lånen i staternas räkenskaper och de ekonomiska konsekvenserna för biståndsbudgetarna efter 2015. När det gäller skatter undersöks flera möjligheter.

Om såväl de politiska som tekniska frågorna kan lösas, på grundval av detaljerade utvärderingskriterier, är kommissionen beredd att eftersträva en EU-ståndpunkt till förmån för en dubbel strategi som innebär att ökningen av det offentliga utvecklingsbiståndet fram till 2010 kompletteras med nyskapande förslag.

Nya initiativ för skuldavskrivning, särskilt multilaterala, diskuteras också. Skuldlättnad är ett effektivt instrument för att tillhandahålla bistånd, eftersom det innebär ett tidsmässigt förutsebart stöd, liknande budgetstöd, med låga transaktionskostnader. Det är dock förbundet med vissa risker i moraliskt hänseende och med tanke på dess effekter på resursfördelningen: de länder med tyngst skuldbörda är inte nödvändigtvis de fattigaste eller de mest behövande. Dessa metoder för skuldlättnad måste således övervägas från fall till fall.

Rådet uppmanas att uttala sig om alla dessa förslag och att

9. utöver genomförandet av nästa fas av HIPC-initiativet (initiativet för djupt skuldsatta fattiga länder), stödja att nya skräddarsydda lösningar utarbetas för länder som har genomgått en konflikt och har externa utestående skulder och som inte har kunnat utnyttja HIPC-initiativet,

10. undersöka möjligheterna att som ett av flera instrument använda ett instrument för tillfälliga lättnader när det gäller skuldtjänsten, för att lindra effekterna av externa chocker.

2.2. Förbättrad kvalitet på biståndet

Förutom att öka det internationella biståndets volym måste man även göra ytterligare insatser för att förbättra det offentliga utvecklingsbiståndets kvalitet och dess inverkan på millennieutvecklingsmålen. I detta hänseende är den internationella processen för harmonisering mellan givarna och anpassning till mottagarnas egna strategier mycket viktiga. Detta kräver flexibilitet och en stark vilja från givarnas sida. De måste anpassa sin programplanering och granskningsprocess samt de olika biståndinstrumentens funktionssätt för att kunna garantera en ökad effektivitet och minskade transaktionskostnader för biståndet.

Det görs fortfarande färre framsteg när det gäller samordning och harmonisering än vad som är möjligt. Denna brist på harmonisering innebär administrativa påfrestningar och onödiga kostnader för partnerländerna. Medan EU har lyckats anta gemensamma strategier inom områden som är särskilt svåra eller känsliga (t.ex. den europeiska säkerhetsstrategin) är det paradoxalt att den inte har kunnat göra samma sak på ett område där EU är en av de viktigaste aktörerna (EU bidrar med 55 % av det internationella offentliga biståndet) och där de multilaterala åtagandena är särskilt precisa och fullständiga. Rådet har antagit en rad rekommendationer som nu måste omsättas i praktiken, bl.a. genom en öppen samordningsprocess. En viktig aspekt är en förbättring av samordningen, i bägge riktningar, mellan kommissionens delegationer och medlemsstaternas diplomatiska representationer.

Under det senaste högnivåforumet om samordning och harmonisering bekräftade kommissionen återigen att den snabbt vill uppnå verkliga framsteg genom ett konkret och pragmatiskt tillvägagångssätt som bland annat innebär att det fastställs särskilda bindande mål för harmoniseringen. EU har även åtagit sig att inleda en strategisk debatt om hur givarna skall kunna komplettera varandra operationellt sett.

Initiativ som EU:s vatteninitiativ är positiva exempel på samordning som tydligt visar vilken hävstångseffekt de initiativ som tagits på EU-nivå har haft.

2.2.1. Mer förutsebar hjälp

De nuvarande biståndsformerna ger inte länderna den flexibilitet och förutsebarhet som de behöver för att göra de investeringar och bedriva den politik som är nödvändig för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Endast om det garanteras stabila resurser under flera år kan en finansminister till exempel godkänna att lärare eller läkare som landet behöver anställs.

Varken projektstöd, skuldavskrivning eller budgetstöd (vilket för övrigt är det effektivaste medlet för att främja en harmonisering av insatserna, deras anpassning till politik och prioriteringar på nationell nivå och finansieringen av millennieutvecklingsmålen) medger ett så omfattande och flexibelt stöd som krävs för att finansiera löpande utgifter på medellång sikt.

Det är därför nödvändigt att utöver de nuvarande instrumenten utveckla nya biståndsformer som är mer förutsebara och stabilare och som gör det möjligt att stödja genomförandet av de strukturella reformer som krävs för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Bland tänkbara möjligheter ingår budgetstöd under flera år (3 till 5 år) som inte kan avbrytas[12], ett ”kontrakt” på medellång sikt som säkrar en miniminivå på biståndet under perioden, plus en resultatavhängig bonus, samt rullande åtaganden som löper på tre år.

Detta skulle givetvis endast kunna tillämpas på länder som uppnår goda resultat. EU:s tillvägagångssätt skall dock också ta hänsyn till de länder som presterar mindre väl och förhindra att det uppstår osäkra situationer för staterna. Det kommer därför att undersökas hur biståndsformerna för dessa typer av länder skall kunna förbättras, med särskild tonvikt på en bättre samordning, ett ökat stöd till styre och ökad jämvikt mellan kortsiktiga lösningar och stöd på lång sikt.

2.2.2. Hantera externa chocker

Externa chocker, oavsett vad de beror på, undergräver ländernas reformpolitik genom att äventyra skuldens hållbarhet och sätter insatserna för att minska fattigdomen på spel. Det är nödvändigt att hantera dessa störningar både innan och efter det att de inträffat.

Innan:

- genom att införa marknadsbaserade försäkringssystem,

- genom att, bland andra instrument, införa mekanismer för att temporärt lätta på återbetalningen av skulden.

Efter: genom att använda och stärka finansieringsmekanismer av den typ som finns i Cotonouavtalet (Flex) för att på kort sikt kunna hantera konsekvenserna av sådana chocker på ländernas inkomster.

3. Konsekvens till förmån för utveckling

Hur viktigt det än är med utvecklingsbistånd är det inte tillräckligt i sig för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Det krävs större och mer djupgående ansträngningar. På lång sikt handlar det om att styra globaliseringen genom en offentlig politik som syftar till en rättvisare världsordning.

De olika offentliga politikområdenas betydelse som bidrar till utvecklingsmålen måste därför återigen betonas. EU har i detta hänseende en viktig roll att spela, på grundval av dess värderingar och erfarenhet.

Rådet har i detta sammanhang uppmanat kommissionen att utarbeta förslag för att förbättra konsekvenserna i utvecklingspolitiken. Det handlar således om att fastställa hur EU:s interna och externa politikområden kan bidra till att globaliseringen får positiva effekter för alla i samband med den hållbara utvecklingen.

Målet är här att söka efter ytterligare utvecklingsfrämjande faktorer. Det föreslås därför en närmare undersökning av begreppet konsekvens till förmån för utveckling, samtidigt som man skall komma ihåg att överföring av den interna politiken till länder utanför unionen har ett stort mervärde för åtgärderna på EU-nivå (särskilt när det gäller utbildning, miljö, invandring och flyktingpolitik, tull och skatter, sysselsättning och socialpolitik).

Nästan alla unionens politikområden har en direkt eller indirekt inverkan på utvecklingsländerna. I meddelandet om konsekvens i utvecklingspolitiken fastställs de som i första hand kan bidra till utvecklingsländernas ansträngningar.

För att dessa politikområden skall få en maximal genomslagskraft när de omvandlas till program för bilateralt samarbete med utvecklingsländerna måste de genomföras enligt de grundläggande principerna för utvecklingssamarbete, d.v.s. i partnerskapsanda och med egenansvar för partnerländerna samt i överensstämmelse med internationella skyldigheter.

I syfte att främja konsekvensen i EU:s politikområden för att uppnå millennieutvecklingsmålen kommer kommissionen att utarbeta rapport om konsekvensen i utvecklingspolitiken i halvtid mellan den nuvarande och nästa internationella utvärdering av millennieutvecklingsmålen.

Rådet uppmanas att uttala sig om kommissionens förslag på dessa olika områden[13].

4. PRIORITERA AFRIKA

Alla rapporter och analyser från EU och andra organisationer, såsom FN:s millennierapport och rapporten från Kommissionen för Afrika[14], visar att många regioner i Afrika söder om Sahara ligger långt efter resten av världen när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen. Många afrikanska länder beräknas inte kunna uppnå dessa fram till 2015[15].

Det finns dock tecken på framsteg, särskilt när det gäller demokratiseringen, tillväxtökningen under de senaste tre åren (upp till 4,5 % i genomsnitt 2004 och 6 % om man bortser från Nigeria och Sydafrika), den reala tillväxten per capita (2 %) och den förbättrade budgetbalansen.

Därför föreslår kommissionen att man fäster särskild uppmärksamhet på de afrikanska länderna söder om Sahara.

För det första måste volymen på resurserna ökas genom att man ser till att en tillräckligt stor del av det ökade offentliga utvecklingsbiståendet går till Afrika.

För det andra bör alla de förslag som läggs fram i detta meddelande för samordning av politiken och kvaliteten på biståndet i första hand gälla Afrika.

Målet är att fastställa en europeisk insats med åtgärder från medlemsstaterna och gemenskapen. I det här dokumentet anges därför ett antal åtgärder som gemenskapen bör vidta. Det nyligen reviderade Cotonouavtalet är en prioriterad, men inte uteslutande, ram för att verkställa detta initiativ.

I detta sammanhang föreslår kommissionen viktiga åtaganden om åtgärder som skall vidtas inom områden som de afrikanska länderna själva har identifierat som absolut nödvändiga för deras utveckling, särskilt inom ramen för handlingsplanen för Afrikanska unionen (AU) och partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD). Ambitionen är göra ett kvalitativt språng när det gäller de centrala faktorerna för utveckling, dvs. de element som är avgörande för en hållbar utveckling och utan vilka en långsiktig utveckling inte är möjlig. Det bör understrykas att EU har en särskild hävstångseffekt för att främja dessa element. Det handlar om följande områden[16]:

11. ett förbättrat styre i Afrika,

12. utveckla förbindelserna inom Afrika när det gäller infrastruktur och handel,

13. insatser för ett jämlikt samhälle, tillgång till tjänster, ett drägligt arbete och en hållbar miljö.

Dessa områden varken utesluter, ersätter eller konkurrerar med andra former av samarbete, som tvärtom bör fortsätta. Målsättningen är snarare att överbrygga klyftan och fungera som katalysator för andra aktörers åtgärder inom de områden där EU har särskild erfarenhet eller en komparativ fördel och där man snabbt kan åstadkomma resultat. Med andra ord gäller det att koncentrera ansträngningarna till de nyckelområden inom vilka EU kan inta en ledarroll när det gäller att verkställa internationella åtgärder. Framgångarna kommer att mätas utifrån EU:s förmåga att driva på andra givares åtgärder och att samla ett så stort stöd som möjligt.

4.1 Förbättra styret i Afrika

a) Utmaningar för ett gott styre

Ett gott styre och en odelad respekt för de mänskliga rättigheterna är en grundläggande förutsättning för utveckling, men i många afrikanska länder är detta ännu inte verklighet. EU har under många år gett sitt stöd till Afrikas ansträngningar för att förbättra styret på såväl nationell, regional som världsdelsomspännande nivå, och för att stärka dess möjligheter att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, såsom anges i de största nationella och regionala instrumenten, och detta över hela världsdelen.

EU måste dock tydligare stödja Afrikas ansträngningar för att stärka styret i världsdelen, och bör överväga följande åtaganden:

1) Ge ekonomiskt stöd[17] för att utveckla Afrikanska unionens (AU:s) befogenheter och då särskilt dess kommission. Genom detta stöd kommer EU att hjälpa AU att leva upp till förväntningarna i fråga om dess åtaganden. EU kommer att stödja AU i omvandlingen av dess institutioner till centrala förebilder för Afrikas styre och för att stärka dess möjligheter att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, såsom anges i de största nationella och regionala instrumenten, och detta över hela världsdelen.

2) EU:s partnerskap med Afrika måste vara brett för att kunna fungera kraftfullt och effektivt. EU:s institutioner måste sträva efter partnersamverkan med AU:s institutioner, såsom det panafrikanska parlamentet, det ekonomiska, sociala och kulturella rådet (ECOSOCC) och freds- och säkerhetsrådet (PSC). Dessa partnerskap bör fungera som katalysatorer för att skapa länkar mellan alla europeiska och afrikanska aktörer, från universitet till kommuner, företag, industrier, fackföreningar, nätverk inom det civila samhället och kulturella institutioner.

3) EU är berett att stödja de afrikanska ländernas insatser för att bygga upp effektivare stater i Afrika. För att ge ett verkningsfullt incitament till reformen av styret i Afrika måste EU, kommissionen och medlemsstaterna inrätta ett gemensamt finansieringsinstrument[18] med AU/NEPAD för att kunna stödja de reformer som har satts igång av African Peer Review Mechanism (APRM) . Dessa insatser är helt förenliga med de nationella strategierna och med strategidokumenten för minskad fattigdom.

b) Främja fred och stabilitet

Under senare år har de afrikanska länderna byggt upp en institutionell struktur för fred och säkerhet, där AU:s freds- och säkerhetsråd utgör kärnan, med inriktning på att förebygga, hantera och lösa konflikter.

Inom ramen för Cotonouavtalet och EU:s mekanism för akuta ingripanden kommer EU att ge ett betydande stöd till många olika fredsskapande åtgärder. På begäran från de afrikanska ledarna har EU även inrättat en ”fredsbevarande resurs för Afrika” (250 miljoner euro) till stöd för de afrikanska ansträngningarna för att upprätthålla freden.

I framtiden bör EU även ge AU och de subregionala organisationerna de ekonomiska resurser som behövs för konfliktlösning. För att kunna göra detta kommer EU att komplettera den fredsbevarande resursen före utgången av 2005[19], i första hand genom att utöka den aktuella budgeten med en proportionell del från Europeiska programmet för återuppbyggnad och utveckling i Sydafrika (EPRD), vilket begärdes under AU:s toppmöte i Maputo.

4.2 Utveckla förbindelserna inom Afrika när det gäller infrastruktur och handel

a) Skapa och upprätthålla regionala tjänster och infrastrukturnät

Det är bara några få nätverk i de afrikanska länderna söder om Sahara som levererar tjänster som kan jämföras med dem i andra utvecklingsregioner.

De nuvarande insatserna för att skapa och upprätthålla tjänster och infrastrukturnät i länderna söder om Sahara bör påskyndas för att den ekonomiska tillväxten och handeln skall bli konkurrenskraftiga och för att de afrikanska exportörerna ska kunna hitta sin plats på världsmarknaden. Därför föreslår kommissionen att det inrättas ett EU-Afrika - partnerskap för infrastrukturer [20]. Detta partnerskap, som grundas på EU/NEPAD-strategierna, kommer att bidra till upprättandet av hållbara gränsöverskridande infrastrukturer, vilka är viktiga för förbindelserna och kunskapsutbytet mellan länderna och för att minska IT-klyftan. De ekonomiska medlen kommer att få en hävstångseffekt på investeringar i den privata sektorn. I den första fasen kommer partnerskapet att grundas på modellerna för vatten- och energimekanismerna och inriktas på de afrikanska länderna söder om Sahara. Under den andra fasen kommer partnerskapet att medföra bidrag från andra givare, bland annat från EU:s medlemsstater via deras ökade biståndsbudgetar.

b) Bredare och bättre handelsutbyte för Afrika söder om Sahara

Handelssamarbetet har i många år haft en framträdande plats i förbindelserna mellan EU och AVS-länderna, framför allt genom förmånstillträde till EU:s marknad för AVS-ländernas produkter.

Denna förmånsbehandling räcker dock inte. Det krävs en mer övergripande process för att skapa förmånliga villkor för investeringar och effektivare regionala marknader för att underlätta handelsutbytet, utveckla statistiska tjänster, hantera begränsningar när det gäller utbudet och för att främja en diversifiering av produkterna på marknaden.

Därför har AVS-länderna och EU kommit överens om att inom ramen för Cotonouavtalet inleda förhandlingar om sex regionala avtal om ekonomiskt partnerskap , av vilka fyra rör Afrika. Det rör sig inte om några traditionella frihandelsavtal, eftersom de fokuserar på handel och regional integration som medel för utveckling. Avtalen kommer att träda i kraft 2008.

Inom denna ram har följande huvudområden för åtgärder fastställts, nämligen

- ekonomiskt styre,

- handelsrelaterat bistånd,

- riktade stödåtgärder inom viktiga sektorer som t.ex. bomulls-, socker- och textilsektorerna,

- fastställande av resurser för att stödja anpassningsåtgärder,

- stöd till ett långtgående program för att underlätta handeln.

4.3 Strävan mot ett jämlikt samhälle som främjar tillgång till tjänster, ett drägligt arbete för såväl kvinnor som män, och en hållbar miljö

Globaliseringen och liberaliseringen har lett till tillväxt och välstånd i världen som helhet, men inte i alla regioner. Utvecklingen i vissa regioner i Afrika har gått framåt medan den i andra har gått bakåt.

Det är absolut nödvändigt att det görs en insats för att främja den sociala sammanhållningen , särskilt genom att förbättra tillgången till grundläggande tjänster. Rättvis ekonomisk tillväxt, tillgång till produktiv sysselsättning och till ett drägligt arbete för alla samt jämlikhet mellan kvinnor och män är avgörande för en hållbar utveckling och för att utrota fattigdomen. EU kommer att stödja initiativ på dessa områden. Dessutom måste en hållbar miljö tas med i utvecklingsmålen om de allra fattigaste skall få det bättre till 2015.

EU kommer att fortsätta att tillsammans med sina afrikanska partner att utarbeta initiativ som bygger på aktivt deltagande i planeringen och budgeteringen av resurser på lokal, regional och nationell nivå. Man kommer även att utarbeta initiativ med lokal förankring för att stärka de sekundära centrumens roll som utvecklingspoler för omgivningen. De kan röra sig om servicecentrum som erbjuder befolkningen tillgång till en uppsättning tjänster, som t.ex. undervisning på grund- eller gymnasienivå, yrkesutbildning, och särskilt möjligheter till specialutbildning för ungdomar, läkemedel och hälsovård samt grundläggande sociala och offentliga tjänster.

EU måste stödja dessa länder genom att arbeta för ökad jämlikhet och en hållbar utveckling. I detta syfte kommer kommissionen att vidta stimulansåtgärder för att främja ett rättvist samhälle och miljöskydd i Afrika. EU kommer också att vidta konkreta politiska åtgärder för en förbättrad jämlikhet och hållbar utveckling som en del av kriterierna för att bestämma fördelningen av biståndet till AVS-länder[21]. Därigenom kommer ytterligare resurser att kunna ställas till förfogande för de länder som visar vilja och förmåga att hantera frågor om ojämlikhet och marginalisering, miljöförstöring och social sammanhållning.

5. SAMMANFATTNING – MOT EN NY EU-STRATEGI FÖR UTVECKLING

Med tanke på de stora utmaningar som utvecklingen medför har EU i sin egenskap av global aktör ett särskilt ansvar och bör spela sin politiska roll full ut för att öka utvecklingsmedlen och effektiviteten i samarbetet, och för att på lämpligt sätt stödja de afrikanska länderna söder om Sahara som fortfarande ligger efter när det gäller att uppnå en lång rad mål.

EU:s konsoliderade rapport om millennieutvecklingsmålen och rapporten om uppföljningen av Barcelonaåtagandena har tydligt visat betydelsen av de insatser som gjorts hittills. Det här meddelandet och de särskilda förslagen om utvecklingsfinansiering och konsekvens i utvecklingspolitiken innehåller riktlinjer för framtida åtgärder.

Även i Afrika är förändringar möjliga. Afrika har visat sin vilja att ta ansvar för sin politiska och socioekonomiska utveckling. Många länder har inlett en övergång till demokrati, fred har uppnåtts i flera delar av kontinenten och den ekonomiska tillväxten ökar. Med inrättandet av AU och NEPAD har det skapats en ambitiös institutionell struktur och stadgar som sätter styrelseformerna och friheten i centrum för utvecklingen. 2005 skulle kunna vara Afrikas år. EU måste visa att unionen klarar av att hantera denna utveckling och spela en drivande roll när det gäller stödet till Afrika, vilket innebär att ge kontinenten en hög prioritet i finansiellt hänseende och därmed bidra till de åtaganden som antogs av G8-gruppen under 2002[22]. Afrikas väg mot en hållbar utveckling och millennieutvecklingsmålen är lång och svår. Men nu är det dags för en ny dynamik, och EU och Afrika kan och måste arbeta tillsammans för att uppnå dessa mål.

Det här meddelandet, liksom meddelandena om utvecklingsfinansiering och konsekvens i utvecklingspolitiken och de rapporter som ligger till grund för dessa, utgör ramen för EU:s bidrag till FN:s högnivåmöte i september 2005 när det gäller utvecklingsområdet och dess synergieffekter på andra politikområden. Kommissionen uppmanar rådet att färdigställa förslagen om EU:s åtagande för att påskynda framstegen mot genomförandet av millennieutvecklingsmålen.

Utöver denna tidsgräns bör den process som nu inletts även kunna leda till en ny deklaration om EU:s utvecklingspolitik i syfte att fastställa en verklig EU-strategi för utveckling.

BILAGA 1: THE MILLENNIUM DEVELOPMENT GOALS, TARGETS AND INDICATORS

Millennium Development Goals (MDGs) |

Goals and Targets (from the Millennium Declaration) | Indicators for monitoring progress |

GOAL 1: ERADICATE EXTREME POVERTY AND HUNGER |

Target 1: Halve, between 1990 and 2015, the proportion of people whose income is less than less than one dollar a day | 1. Proportion of population below $1 (PPP) per day 2. Poverty gap ratio [incidence x depth of poverty] 3. Share of poorest quintile in national consumption |

Target 2: Halve, between 1990 and 2015, the proportion of people who suffer from hunger | 4. Prevalence of underweight children under-five years of age 5. Proportion of population below minimum level of dietary energy consumption |

GOAL 2: ACHIEVE UNIVERSAL PRIMARY EDUCATION |

Target 3: Ensure that, by 2015, children everywhere, boys and girls alike, will be able to complete a full course of primary schooling | 6. Net enrolment ratio in primary education 7. Proportion of pupils starting grade 1 who reach grade 5b 8. Literacy rate of 15-24 year-olds |

GOAL 3: PROMOTE GENDER EQUALITY AND EMPOWER WOMEN |

Target 4: Eliminate gender disparity in primary and secondary education, preferably by 2005, and in all levels of education no later than 2015 | 9. Ratios of girls to boys in primary, secondary and tertiary education 10. Ratio of literate women to men, 15-24 years old 11. Share of women in wage employment in the non-agricultural sector 12. Proportion of seats held by women in national parliament |

GOAL 4: REDUCE CHILD MORTALITY |

Target 5: Reduce by two-thirds, between 1990 and 2015, the under-five mortality rate | 13. Under-five mortality rate 14. Infant mortality rate 15. Proportion of 1 year-old children immunised against measles |

GOAL 5: IMPROVE MATERNAL HEALTH |

Target 6: Reduce by three-quarters, between 1990 and 2015, the maternal mortality ratio | 16. Maternal mortality ratio 17. Proportion of births attended by skilled health personnel |

GOAL 6: COMBAT HIV/AIDS, MALARIA AND OTHER DISEASES |

Target 7: Have halted by 2015 and begun to reverse the spread of HIV/AIDS | 18. HIV prevalence among pregnant women aged 15-24 years 19. Condom use rate of the contraceptive prevalence rate 19a. Condom use at last high-risk sex 19b. Percentage of population aged 15-24 years with comprehensive correct knowledge of HIV/AIDS 19c. Contraceptive prevalence rate 20. Ratio of school attendance of orphans to school attendance of non-orphans aged 10-14 years |

Target 8: Have halted by 2015 and begun to reverse the incidence of malaria and other major diseases | 21. Prevalence and death rates associated with malaria 22. Proportion of population in malaria-risk areas using effective malaria prevention and treatment measures 23. Prevalence and death rates associated with tuberculosis 24. Proportion of tuberculosis cases detected and cured under directly observed treatment short course DOTS (Internationally recommended TB control strategy) |

GOAL 7: ENSURE ENVIRONMENTAL SUSTAINABILITY |

Target 9: Integrate the principles of sustainable development into country policies and programmes and reverse the loss of environmental resources | 25. Proportion of land area covered by forest 26. Ratio of area protected to maintain biological diversity to surface area 27. Energy use (kg oil equivalent) per $1 GDP (PPP) 28. Carbon dioxide emissions per capita and consumption of ozonedepleting CFCs (ODP tons) 29. Proportion of population using solid fuels |

Target 10: Halve, by 2015, the proportion of people without sustainable access to safe drinking water and basic sanitation | 30. Proportion of population with sustainable access to an improved water source, urban and rural 31. Proportion of population with access to improved sanitation, urban and rural |

Target 11: By 2020, to have achieved a significant improvement in the lives of at least 100 million slum dwellers | 32. Proportion of households with access to secure tenure |

GOAL 8: DEVELOP A GLOBAL PARTNERSHIP FOR DEVELOPMENT |

Target 12: Develop further an open, rule-based, predictable, non-discriminatory trading and financial system Includes a commitment to good governance, development and poverty reduction – both nationally and internationally Target 13: Address the special needs of the least developed countries Includes: tariff and quota free access for the least developed countries' exports; enhanced programme of debt relief for heavily indebted poor countries (HIPC) and cancellation of official bilateral debt; and more generous ODA for countries committed to poverty reduction Target 14: Address the special needs of landlocked developing countries and small island developing States (through the Programme of Action for the Sustainable Development of Small Island Developing States and the outcome of the twenty-second special session of the General Assembly) Target 15: Deal comprehensively with the debt problems of developing countries through national and international measures in order to make debt sustainable in the long term | Some of the indicators listed below are monitored separately for the least developed countries (LDCs), Africa, landlocked developing countries and small island developing States. Official development assistance (ODA) 33. Net ODA, total and to the least developed countries, as percentage of OECD/DAC donors’ gross national income 34. Proportion of total bilateral, sector-allocable ODA of OECD/DAC donors to basic social services (basic education, primary health care, nutrition, safe water and sanitation) 35. Proportion of bilateral official development assistance of OECD/DAC donors that is untied 36. ODA received in landlocked developing countries as a proportion of their gross national incomes 37. ODA received in small island developing States as a proportion of their gross national incomes Market access 38. Proportion of total developed country imports (by value and excluding arms) from developing countries and least developed countries, admitted free of duty 39. Average tariffs imposed by developed countries on agricultural products and textiles and clothing from developing countries 40. Agricultural support estimate for OECD countries as a percentage of their gross domestic product 41. Proportion of ODA provided to help build trade capacity Debt sustainability 42. Total number of countries that have reached their HIPC decision points and number that have reached their HIPC completion points (cumulative) 43. Debt relief committed under HIPC Initiative 44. Debt service as a percentage of exports of goods and services |

Target 16: In cooperation with developing countries, develop and implement strategies for decent and productive work for youth | 45. Unemployment rate of young people aged 15-24 years, each sex and total |

Target 17: In cooperation with pharmaceutical companies, provide access to affordable essential drugs in developing countries | 46. Proportion of population with access to affordable essential drugs on a sustainable basis |

Target 18: In cooperation with the private sector, make available the benefits of new technologies, especially information and communications | 47. Telephone lines and cellular subscribers per 100 population 48. Personal computers in use per 100 population Internet users per 100 population |

BILAGA 2 : EU FOCUS ON AFRICA

This annex will further develop the proposals of the Communication on the three areas mentioned in the Chapter ‘Focus on Africa’.

1. Improving Africa’s governance

a. The governance challenge

The EU has supported African efforts to address the governance challenge at three levels: country, sub-regional and –more recently- continental. At country level , the EU has made major efforts to support the building of legitimate, transparent and viable states. Through different programs the EU is supporting Africa’s efforts to improve the quality of public service, to enhance parliamentary control, to empower civil society and to promote a more long-term outlook favouring sustainable development. Positive signs can be seen: 10 legislative elections took place in 2004 (such as South Africa and Ghana; Malawi and Mozambique –in both of which European Observation Missions were offered) and 10 are scheduled in 2005 (for example Burundi, CAR, Ethiopia, Senegal, RDC, Mauritius, Ivory Coast).

The work to redress fragile states remains critical. To put those countries back on track, the EU is developing, on a case-by-case basis, long term strategies capable of addressing both short term needs and the long term development agenda. The experience in Burundi shows us that the EU can play a key role in ensuring a smooth transition from conflict to development. The experience in Burundi also demonstrates that the EU should tackle all parts of the chain: the financing of the AU peacekeeping mission, post-conflict reconstruction and the financing of elections.

The EU is equally supporting the capacity of the sub-regional organisations as actors of governance. The EU welcomes the bold positions taken recently by the ECOWAS and SADC in favour of the Rule of Law and democratic principles. The EU, based on its own experiences of regional integration, believes that fully effective and reliable RECs will be crucial in creating sub-regional trade markets and the first building blocks in the process towards continental integration.

Recently, a continental level of governance has emerged with the establishment of the African Union in July 2002, succeeding to the Organisation of African Unity (OAU). The AU aims to develop and integrate the continent through the promotion of peace and good governance on the basis of African-owned strategies. The AU/NEPAD agenda provides a common framework for new initiatives in Africa. The EU has given its full support to this young political organisation, which, only two years after its establishment, has made considerable progress and earned international respect as a credible and legitimate continental political interlocutor for Africa. The EU will translate this political commitment into tangible support to reinforce the AU’s capacities and launch twinning partnerships between the EU and AU, between European and African institutions.

But the EU must bring more decisive support to African efforts to strengthen Africa’s governance and respect for human rights. Through the African Peer Review process, African countries will undergo, through different phases, a comprehensive review of the human, civil, political, economic, cultural and social rights in the country. The EU must support the African Partners as they table concrete proposals on all areas of the Review, for example on judicial reform, the fight against corruption, public service or social reforms . The EU will support this African-led political process and will provide financial support to reforms.

Good Governance will also need to take into consideration environmental sustainability. The EU will also work to move environmental concerns into the mainstream of policy making by promoting work with the relevant national ministries, sub-regional organisations and the AU/NEPAD on the cost of non-environment.

b. Promotion of Peace and Security

The AU has shown that it is both willing and able to assume responsibility and leadership for the African peace and security agenda in close cooperation with the UN (e.g. Burundi, Côte d’Ivoire, Liberia, and Sudan, RCA, DRC/GLR) while the EU has developed instruments able to respond on time and efficiently to these efforts.

The EU was able to provide important support for a broad range of peace building activities such as mediation, negotiation and reconciliation efforts, and for demobilisation and reintegration of former combatants and child soldiers.

Addressing MDG 7 is also important for Peace and Security. Climate change is likely to lead to further drying of the drought-prone regions of Africa. Without adaptation measures, this could result in substantial movements of population threatening security. Insufficient access to or illegal exploitation of natural resources, can create or fuel conflict. Peace efforts benefit from taking better account of environmental issues in conflict prevention resolution and post conflict.

The EU has, at the request of the African leaders in Maputo, set up the Peace Facility for Africa (250M€) to support African peacekeeping efforts. Rapidly, this instrument has become the financial backbone of the emerging African Peace and Security architecture. The Peace Facility has already been used to finance peace support missions in Darfur (Sudan) and the Central African Republic as well as to provide capacity building support for the AU Peace and Security Directorate. For the future, coherence needs to be maintained between the developmental approach of the Peace Facility for Africa on the one hand and support measures foreseen in the framework of the European Security and Defence Policy (ESDP) on the other.

In the future, the EU should continue to be able to provide the African Union and the sub-regional organisations with the necessary financial means to resolve conflicts. To this end, the EU should ensure sufficient financing of the Peace Facility.

2. Connecting Africa: infrastructure and trade

(a) Creating and sustaining regional infrastructure networks and services

High transport costs handicap Africa’s capacities to compete within a global market. Inland transport costs are twice as high in Sub Sahara Africa countries than in Asia and international maritime costs are three times higher. Higher costs are due to a combination of factors, including lower road quality, time-consuming port procedures and practices, a complexity of documentation and in some countries insufficient competition between service providers.

The EU, working together with the Africa Union and in the context of the NEPAD Infrastructure Short-Term Action Plan, will focus on improving trade facilitation – including in relation to the development of transparent and simplified import, export and transition procedures and statistical services – and addressing the missing links of regional and intra-regional networks for interconnectivity across Sub-Saharan African creating a Trans African Network.

Together with the AU[23], the EU will continue developing research infrastructures in the developing countries and will focus on the means to develop further infrastructures-related knowledge, and to ensure a fair access to this knowledge, in order for the infrastructure projects to become a foundation for technological innovation.

The Commission proposes a Europe-Africa partnership on Infrastructure, including research and statistical infrastructures, sustainable transport, Information and Communication Technologies, satellites, water and sanitation, energy that will fill this existing gap. In doing so, this Partnership will act as a catalyst for other donors. The Commission proposes to agree on a map of strategic African networks, agreed with the AU, to which priority will be given.

(b) More and better trade for sub-Saharan Africa

Trade cooperation between Europe and Sub-Saharan Africa has been based mainly in exemptions from MFN customs duties and tariff quotas granted to the ACP countries for promoting the access of their products into the European market. While placing firmly the EU as Africa’s top trading partner, such preferences have not always delivered the expected developmental results. In fact, preferences alone are not sufficient to trigger exports, economic growth and development if there are no sufficient investments in Africa and hence production of exportable goods or if the goods do not correspond to the demand and requirements in the importing markets.

At present, too many local markets remain over-protected, tiny and unattractive, providing little incentive for domestic or foreign investments. It is not only important to develop a more comprehensive process but also to improve trade. For its traditional trade flows, Africa is overwhelmingly dependent on Europe. Therefore, it is equally important to improve trade within Africa by building efficient African markets as it is to increase trade with the EC and other trading partners. In a nutshell, African countries have to integrate in the global economy in a way that corresponds to their development needs.

This is the very reason behind the launching of the negotiations of six regional Economic Partnership Agreements (EPAs) , four of which are in Africa.

Economic Partnership Agreements

EPA negotiations and implementation are closely linked with development cooperation with a view to improving economic governance, fostering competitiveness and building supply side capacity in a manner consistent with sustainable development objectives. In addition, it is also necessary to ensure effective access of African goods to EU and other markets by addressing the problems African countries are encountering in the area of, among others, rules of origin, technical regulations and standards, by taking into account the external effects of EU legislation and by supporting the efforts of the countries concerned to deal with them.

Trade will be at the service of development , leaving a high degree of flexibility to take account of the development challenges in Africa. Market-building will precede market opening . Flexibility will be applied as regard asymmetry and progressiveness of ACP tariff reductions, taking into account the level of development of the economies concerned. The transition period opening toward EU goods from 2008 onwards may be extended beyond 10 years to address ACP regional development needs. Appropriate safeguard and food security clauses will be included.

The transition to new trading arrangements requires assessing any risks of temporary or structural difficulties or losses for certain countries. Given the flexibility and duration of the transitional period, such negative effects would be diluted over a reasonable time scale. Nevertheless, these issues must be carefully taken into account and for this purpose Sustainability Impact Assessments (SIAs) have been launched and are currently under way.

EPA will ensure compatibility and build synergies with multilateral trade negotiations under the Doha Development Agenda (DDA), as well as with the African Union long term project of consolidating the continental market , for which they would become regional “building blocs”.

The following focal areas of action have been identified:

- Economic governance: EPAs supports triggering and locking-in reforms in key areas such as customs and trade facilitation, taxation, investment, employment social and environmental policies.

- Trade-related assistance should be stepped up as discussed in the related Communication on Financing and should address sensitive areas such as sanitary and phytosanitary requirements, regional integration, technical regulations, support to national statistical services and customs cooperation.

- Targeted support measures are being adopted in key areas such as cotton, sugar and textiles to increase competitiveness and promote diversification where possible of African producers in sensitive sectors.

- Identify adequate and timely available resources to prevent or remedy any major risk signalled by impact assessments and support economic adjustment measures in particularly protecting the weakest and worst-affected economies and social groups, essential public services and social policies.

- Support an ambitious Trade Facilitation agenda to eliminate trade barriers between countries, including burdensome import, export and transition procedures (as is being discussed in the framework of the DDA WTO negotiations.

3. Strive towards equitable societies which promote access to services, employment, decent work for both men and women

Sustained growth is an essential condition for poverty eradication but not a sufficient one. Access to sustainable basic services and to full and productive employment and ensuring decent work for both men and women are a necessary condition for any long term sustainable development and is key in all strategies to reach the MDGs.

Efforts targeted to promote social cohesion, and notably the improvement of access to basic services, are crucial: drinking water and sanitation, investment in human resources, including primary education, gender equality at all levels of education, employment and social protection services, the reduction of child and maternal mortality, improved basic health services including sexual and reproductive health and rights, including struggle against HIV/AIDS, malaria and other major diseases.

If progress on the other MDGs is to be maintained over the 10 years to 2015, more attention will need to be paid to environmental sustainability. The framework for doing so already exists in the NEPAD environment initiative, a strategy prepared by African Ministers themselves.

Poverty eradication, gender equality, improving child and women’s health and removing barriers to access to education all have strong links with environment and the sustainable management of natural resources. The poor in Africa mostly depend on the environment for their livelihoods. To ensure progress, capacity for the management of natural resources needs to be strengthened and the costs of not protecting the environment have to be understood by Finance Ministries and donors alike.

Similarly, regional, decentralised development creates social cohesion and solidarity among its citizens. Local development allows children and old people to have their place in the society. It creates a social safety net and limits on migration. Local, integrated approaches will be set up to reinforce the role of secondary centres as development hubs for their surroundings (centres of services) . Local and regional initiatives need to be supported by adequate and complementary policy measures at national level. In addition to access to basic services, the EU will support the promotion of jobs and decent work for all as a global goal. It also recognises the need to address the importance of post primary education and training in particular in national strategies and is prepared to work jointly with partner countries, regional organizations and donors on ways to best address it. It is also important to increase skills of young African workers to increase productive employment opportunities and to address the informal economy.

In addition, African countries that are ready to take specific and ambitious actions to improve equity in their societies deserve Europe’s bold support. Additional financial assistance should be offered to those who engage in this process. Such support should be provided in full alignment with the Poverty Reduction Strategies and the budget cycle.

SUMMARY OF COMMITMENTS

EU commitment to Africa (1)

In the short term, the EU will consider the following commitments: providing financial support[24] to develop the African Union’s capacity and especially its Commission. Through this support, the EU will help the African Union to live up to the expectations of its commitments. The EU will accompany the African Union in the transformation of its institutions to become the central reference institution for Africa’s governance.

EU commitment to Africa (2)

To be strong and effective, our partnership with Africa must be broad. The EU institutions should seek twinning partnerships with their AU counterparts, such as the Pan African Parliament, the Economic, Social and Cultural Council (ECOSOCC) or Peace and Security Council. These partnerships should serve as a catalyst for linking all European and African stakeholders, from Universities, Municipalities, Businesses and Industries to Trade Unions, Civil Society networks or Cultural institutions.

EU commitment to Africa (3)

The EU is ready to support African efforts in building more effective states in Africa. In order to give a decisive incentive to the reform of governance in Africa, the EU, the Commission and the Member States should put into place a joint financial mechanism[25] with AU/NEPAD to support the implementation of reforms that the Africa Peer Review Mechanism (APRM) will trigger. These efforts will be done in full coherence with the national strategies and PRSPs.

EU commitment to Africa (4)

The EU will conclude the replenishment of the Peace Facility before the end of 2005[26], including in a first stage with the topping up of the current budget through allocating a proportional share from the South African European Programme for Reconstruction and Development (EPRD) as was requested by the AU Summit in Maputo.

EU commitment to Africa (5)

The Commission proposes to set up a Europe-Africa partnership on Infrastructure.[27] The Partnership, based on the AU/NEPAD strategies, will support the establishment of sustainable cross-border infrastructure essential for the interconnectivity and knowledge sharing of the continent. Finance provided will leverage private sector investments. In the first phase, the Partnership will build on the models provided by the Water and Energy Facilities and focus on Sub-Sahara Africa. In a second phase, the Partnership will trigger input from other donors including from the EU Member states efforts to increase their aid budgets.

EU Commitment to Africa (6)

The EU will provide incentives to the promotion of equitable and sustainable societies in Africa. To this effect, the EU will take account of concrete policy measures to improve equity and environmental sustainability as part of the criteria to determine the aid allocations of ACP countries.[28] This will ensure that there will be additional resources available for countries that show that they are willing and able to address issues of inequality and marginalisation, environmental degradation and promote social cohesion.

[1] Förklaring från företrädaren för EU:s ordförandeskap under FN:s generalförsamling i november 2004.

[2] Kommissionens arbetsdokument om EU:s konsoliderade rapport om millennieutvecklingsmålen från april 2005.EU:s medlemsstater och kommissionen offentliggjorde under 2004 rapporter om sina bidrag till millennieutvecklingsmålen. EU:s konsoliderade rapport för perioden 2000–2004 bygger på dessa rapporter. Det bör klargöras att denna konsoliderade rapport inte syftar till att tillskriva framsteg för det ena eller andra millennieutvecklingsmålet på en enskild medlemsstats, EG:s eller EU:s åtgärder. Detta skulle vara att bortse från att de olika målen är avhängiga av varandra, och det skulle strida mot principer om ägarskap, samordning och komplementaritet som tillämpas, ibland tyvärr endast delvis, i genomförandet av utvecklingssamarbetet.

[3] Rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser från april 2004.

[4] Särskilda åtgärder i kampen mo HIV/AIDS, malaria och tuberkulos i utvecklingsländerna i syfte att uppnå millennieutvecklingsmålen för en hållbar utveckling beskrivs i ett separat meddelande.

[5] Rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser från november 2004.

[6] Kommissionens meddelanden ”Utvecklingsfinansiering och effektivitet i biståndet” - KOM(2005) 133; och ”Konsekvens i utvecklingspolitiken” - KOM(2005) 134.

[7] Rapport om millennieprojektet ”Investing in Development - A Practical Plan to Achieve the Millennium Development Goals” från januari 2005.

[8] Rapport från FN:s generalsekreterare med titeln ”In larger freedom: towards development, security and human rights for all”.

[9] Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige.

[10] Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Spanien, och Storbritannien.

[11] International Financing Facility – förslag från Storbritanien för att tidigarelägga det offentliga utvecklingsbiståndet.

[12] Förutom om det åsidosätter ”väsentliga delar” i partnerskaps- och samarbetsavtalen.

[13] se fotnot 6.

[14] Kommissionen för Afrika (Commission for Africa) bildades av Storbritannien 2004 och är ett nätverk bestående av olika företrädare för Afrika och Europa.

[15] ”Afrika söder om Sahara, där situationen är mest dramatisk, befinner sig faktiskt i en nedåtgående spiral med AIDS, ökad spridning av malaria, låg produktion av jordbruksprodukter per capita, sämre bostäder och miljö, vilket innebär att den största delen av länderna i denna region är mycket långt ifrån att uppfylla de flesta eller alla målen”. [Det ör den region] ”som har flest fall av undernäring, (…) den lägsta andelen som går i grundskolan, (…) [och de största] skillnaderna mellan könen (…). HIV/AIDS-krisen håller på att ödelägga stora delar av kontinenten (…). Regionen har också den största utbredningen av tuberkulos i världen och den högsta dödligheten bland mödrar och barn. (…) Trots att framsteg gjorts när det gäller tillgång till dricksvatten är dessa fortfarande alldeles för långsamma för att millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås. Utan ett varaktigt stöd är det osannolikt att de afrikanska länderna söder om Sahara kan uppfylla något av målen”. FN:s projektrapport om millennieutvecklingsmålen från januari 2005.

[16] I bilaga 1 finns ytterligare upplysningar om varje område och om EU:s åtaganden.

[17] Kommissionen har föreslagit ett stöd på upp till 50 miljoner euro inom ramen för det villkorade beloppet på en miljard euro.

[18] Ett inledande belopp kommer att tillhandahållas genom AVS-resurserna. För närvarande undersöker man andra möjligheterna inom EUF.

[19] För närvarande undersöker man möjligheterna att göra detta inom EUF.

[20] När det gäller de institutionella och ekonomiska förfarandena kommer EU att grunda sig på den stora erfarenhet som har erhållits genom vatten- och fredsinstrumenten. Stödberättigade är alla offentlig-privata partnerskap, subregionala organisationer eller panafrikanska strukturer (som t.ex. det afrikanska ministerrådet för vatten) som lägger fram ett förslag som omfattar flera regioner eller hela kontinenten. Alla förslag kommer att kräva AU:s godkännande för att öka konsekvensen och känslan av delaktighet över kontinenten. Finansieringen kommer att ske via det nionde EUF till och med slutet av 2007.

[21] Detta kommer att ske inom ramen för bidragen inom de nya finansiella perspektiven, och särskilt med finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete.

[22] Vid toppmötet i Kananaskis (2002) förpliktigade sig G8 att ge minst 50 % av ökningen av det offentliga utvecklingsbiståndet till Afrika. Om EU hade antagit ett sådant åtagande hade det inneburit ett ytterligare bidrag till Afrika på mer än 6,5 miljarder euro om året, om de nuvarande tendenserna håller i sig (med iakttagande av Barcelonaåtagandena för 2006).

[23] In the context of the NEPAD African Forum for Science and Technology and in line with the Millennium Goals Project Report Promoting Innovation to Improve Lives in Developing nde av Barcelonaåtagandena för 2006).

[24] In the context of the NEPAD African Forum for Science and Technology and in line with the Millennium Goals Project Report Promoting Innovation to Improve Lives in Developing Nations.

[25] The Commission proposed a support of up to 50 million € in the framework of the so called “Conditional Billion”.

[26] The intra-ACP resources will provide an initial amount. Other possibilities within the EDF are being identified.

[27] Possibilities within the EDF are currently being identified.

[28] As for the institutional and financial modalities, the EU will build on the rich experiences gained through the Water and Peace Facility. Eligible are all Public Private Partnership, sub-regional organisations, or pan African structures (such as AMCOW) who submit a proposal of intra-regional or continental nature. In order to increase both the continental coherence and the ownership, every proposal would require the political endorsement of the AU. Until end 2007 financing is foreseen under the 9th EDF.

[29] This will be done in the framework of the allocations within the new financial perspectives and notably with the Development Cooperation and Economic Cooperation Instrument.