20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/1

A.

EESK efterlyser en ökad uppmärksamhet från beslutsfattarnas sida, tillsammans med interaktiva strategier på medlemsstatsnivå och EU-nivå, vad gäller begreppet om värde- och försörjningskedjan, eller snarare det om nätverkssammanslutna företag och samverkan mellan dessa.

B.

Dessa dynamiska processer kräver anpassning och flexibilitet i företagens samtliga verksamheter, däribland definition och utformning av produkter, tjänster, marknadsföring och förvaltning av finansiella och mänskliga resurser. Dessa uppgifter läggs ofta ut på entreprenad. Att bilda nätverk innebär att företagen håller på att bli mer och mer sammanvävda världen över och att tillverkning och tjänster blir ännu mer integrerade.

C.

Det råder stora skillnader i hur olika företag påverkas av dessa förhållanden beroende på hur stora de är, var de befinner sig i försörjningskedjorna och nätverken och i vilka sektorer de är verksamma. Stora multinationella företag klarar sig i allmänhet bättre i alla skeden i denna nätverksprocess. Relativt små och medelstora leverantörer som berörs i början eller i mitten av kedjan (första, andra, tredje osv. leverantör) stöter ofta på hinder (se del II). I detta yttrande betecknas de som IIC- företag (entreprenadföretag eller initial and intermediate companies – ett uttryck skapat särskilt för detta yttrandes syfte) (1).

D.

De allra flesta arbeten inom den privata sektorn finns inom mindre företag (se punkt C). De mest innovativa och kreativa av dessa företag har en avgörande betydelse i nätverksekonomin. Denna utveckling har nu gått så långt att den får en betydande inverkan inte bara på mikroekonomisk nivå utan också makroekonomiskt.

E.

EESK anser att den miljö som IIC-företagen verkar i måste förbättras. I detta yttrande (se avsnitt 3 och 4 i del II) kartläggs de viktigaste utmaningarna och presenteras en rad politiska förslag, däribland följande:

F.

Frånvaron av en vedertagen definition av IIC-företagen gör det svårt att förstå deras fulla betydelse inom den industriella omvandlingen och globaliseringsprocesserna. Mycket mer borde göras för att öka medvetenheten om deras roll. Om något av eller samtliga förslag under punkt E skall kunna genomföras, måste en rad krav uppfyllas av företagen själva, andra av beslutsfattarna och ännu fler av de båda tillsammans. Under alla omständigheter måste förslagen genomföras i nära samarbete med samtliga berörda aktörer. På samma sätt bör de sektorsvisa råd för social dialog som arbetar på EU-nivå eller i medlemsstaterna kunna förse beslutsfattare med tillförlitliga gemensamma riktlinjer.

1.1

Det är fel att tala om försörjningskedjor som ett nytt fenomen, eftersom de i en eller annan form har existerat sedan man började med organiserad produktion.

1.2

Det bör däremot påpekas att det livliga intresset för försörjningskedjan har vuxit fram under de senaste decennierna som en följd av det tuffa klimat som de tekniska framstegen och globaliseringen har skapat, liksom av alla de sidoeffekter som dessa fenomen fört med sig på marknaderna. Denna fråga har utförligt debatterats i samband med oräkneliga publikationer och konferenser världen över. Den konventionella linjära processen har ersatts av komplicerade nätverk och integrerade tillverkningsprocesser som ofta involverar flera företag och länder.

1.3

I dag är värde- och försörjningskedjorna alltmer sammanvävda och ett verkligt globalt nätverk finns på många områden. Detta motiverar användningen av termen ”nätverk” framför ”kedjor”, eftersom den förstnämnda otvivelaktigt är mer flyktig.

1.4

Nätverken för värdeskapande (eller helt enkelt ”värdenätverk”) håller själva på att bli allt globalare och vidsträcktare. Alleuropeiska värdenätverk, som stärkts i samband med EU:s senaste utvidgning, är en del i denna process.

1.5

Man har nu insett att en intern utveckling inte längre räcker för att täcka företagens behov. Hur värdefulla och önskvärda introspektiva program inom företagen än må vara hjälper de inte företagen att ta tillvara de möjligheter som ett verkligt globalt system för att göra affärer erbjuder. Företagen måste se bortom sin egen horisont om de skall överleva i den moderna världen.

1.6

Därför har nätverksförvaltning och logistik vunnit terräng i takt med att företagen lägger alltmer tid och pengar på att säkerställa maximala vinster genom att rationalisera och samordna den allt mer komplicerade väv av aktiviteter och tjänster som är så central för moderna industriella och kommersiella transaktioner.

1.7

Det ledaransvar och de färdigheter som krävs av arbetskraft på alla nivåer har drastiskt förändrats, eftersom det nu krävs beslut och en mentalitet som kan säkra ett optimalt samarbete mellan köpare, leverantörer och företag.

1.8

Denna situation är gemensam för alla typer av företag – stora, medelstora och små – oaktat skillnader och samverkan mellan sektorer. Det förefaller emellertid som om stora multinationella företag klarar sig bättre i den aktuella processen än IIC-företag (2).

1.9

Två tredjedelar av de privatanställda i Europa arbetar i små och medelstora företag. Många av dessa är IIC-företag. Sådana företags välgång har följaktligen inte bara en mikroekonomisk dimension utan också en makroekonomisk verkan.

1.10

Även om ämnet för detta yttrande är värde- och försörjningskedjans utveckling ligger fokus huvudsakligen på innovativa (högteknologiska och högkvalitativa) IIC-företag med en potential för tillväxt och internationell verksamhet eller på företag som redan är aktiva på den globala marknaden (3).

1.11

Följaktligen måste man utveckla och förbättra metoder för att skapa ett sunt och hållbart klimat för denna typ av företag så att de kan blomstra och göra det bästa av sina möjligheter.

1.12

Även om försörjningskedjorna och nätverken skiljer sig åt mellan olika sektorer har vi ansett det lämpligt att inrikta oss på en sektor för att belysa analysen i detta yttrande genom. I bilaga 2 presenteras därför en fallstudie inom motorfordonssektorn som väl illustrerar några av de berörda frågorna. Denna sektor har valts eftersom den gör sig bemärkt för sina komplexa försörjningskedjor och nätverk (se bilaga 1).

1.13

Europeiska företag väljer ofta att lägga ut en eller flera länkar i försörjningskedjan på entreprenad. Därefter köper de in den produkt som blir resultatet och tillför denna mervärde, innan de skickar den vidare i värdenätverket. Det är viktigt att skapa förutsättningar för att under hela denna process bevara så mycket som möjligt av vinst, sysselsättning och kompetens i Europa. Det är väsentligt eftersom kompetens håller på att bli en allt viktigare produktionsfaktor som drivs genom värdeskapande nätverk av ett gränslöst snarare än gränsöverskridande kapital (4).

1.14

I föreliggande dokument diskuteras hur EU på ett bättre sätt kan bevara viktiga (mervärdes)led i försörjningskedjan i Europa (5).

2.1

Industriell omvandling är nära kopplad till värdeskapande i nätverkssamhället, vilket ger ett stort utrymme åt tjänster i form av konsultverksamhet, systemutveckling, logistik och marknadsföring. Med minskad vertikal integration flyttas ofta värdeskapandet i produktionsprocessen över till tjänsteleverantören. Denna process blir än mer mångdimensionell genom att många av dessa leverantörer också ingår i globala nätverk, vilket skapar ett nytt inbördes beroende mellan leverantörer.

2.2

Men vad innebär egentligen termen ”global”? Utöver uppenbara aktörer som USA och Japan har också andra regioner gjort sitt inträde på den globala scenen under de senaste decennierna, däribland de så kallade BRIK-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Det bör dock påpekas att länderna i denna grupp kan delas in i två kategorier, och att Indiens och Kinas inflytande är särskilt stort, något som ”dramatiskt omvandlar hela försörjningskedjan och värdeskapandet i det globala landskapet” (6).

2.3

Mot denna bakgrund måste EU stärka sin konkurrensförmåga genom att skapa mervärde, eftersom en rent kostnadsbaserad konkurrens inte är realistisk och inte heller förenlig med EU:s sociala värden och en hållbar utveckling.

2.4

Försörjningskedjorna och -nätverken expanderar i takt med att industriprocesserna allt mer utmärks av uppdelning av produktionskedjorna och produktspecialisering med hjälp av teknik och kundanpassning. Tillverkarna kan standardisera centrala delar i produkterna och samtidigt lämna utrymme för kundanpassning, vilket brukar kallas ”masskundanpassning”.

2.5

Dessa faktorer främjas av samverkan mellan tillverkningsindustrin och tjänstesektorn (7), vilket leder till en utsuddning av gränserna mellan sektorer. Informations- och kommunikationstekniken (IKT) bidrar till denna utveckling genom ökad driftskompatibilitet och utbudet av elektroniska tjänster.

2.6

Europeiska företag bör sträva efter att skapa försörjningsnätverk som producerar ”utökade produkter” (ett system med produkter och tjänster) som är avsedda för nischmarknader med högt mervärde. Till och med själva fabrikerna har blivit köp- och säljbara komplexa produkter.

2.7

De nya teknikcyklerna leder till en allt större tonvikt på personalförvaltning på alla nivåer, vilket understryker behovet av livslångt lärande som en grundförutsättning för ökad konkurrenskraft och anställbarhet.

2.8

Produkternas livscykel blir allt kortare och varierande på grund av växelverkan mellan tjänstesektorn och tillverkningssektorn samt genom att konkurrens och samarbete (före det konkurrensutsatta stadiet) blir globala.

2.9

Företagens struktur och den dynamiska relationen mellan företagen påverkas starkt av dessa fortlöpande förändringar, som kräver ständig anpassning och omorganisering. Specialisering av produktionsprocesser, kundanpassning och utveckling av tillverkningsrelaterade tjänster leder i allt större utsträckning till utkontraktering. Omvänt kan utkontraktering resultera i ytterligare specialisering och decentralisering.

2.10

Koncentration genom sammanslagningar och förvärv sker parallellt med dessa processer, och ju längre bort man kommer från konsumenten, desto större blir koncentrationen och konsolideringen.

2.11

Utkontraktering och utlokalisering (offshoring) sker på global nivå (8). Tillväxtekonomierna i medlemsstaterna och i Asien är djupt inbegripna i denna process med sina speciella kostnadsfördelar och egen marknadspotential. Asien håller på att bli ett obestritt centrum för billiga produkter och tjänster. Kina och Indien utvecklar egen teknologi. Sådana processer kan medföra utlokalisering av verksamhet med betydande förlust av arbetstillfällen, vilket kan skapa en känsla av otrygghet bland de anställda. Å andra sidan kan utlokalisering också öka sysselsättningen inom företag i Europa (9).

2.12

De komplexa utvecklingstendenser som uppstår ur de oräkneliga transaktioner, sammanslagningar och förvärv som sker världen över visar att omlokalisering till följd av förändringar i produktions- och tjänsteleden inte är en linjär eller enkelriktad process. Produktionskostnaderna utgör bara en del av alla hänsynstaganden. Många andra faktorer, som inte är föremål för det här yttrandet, spelar också in. Det gäller bland annat komplex logistik, höga transportkostnader, miljöhänsyn, regelverk, skydd av immaterialrätten och tillgång till råvaror samt teknik och fackkunskap. När alla dessa faktorer vägs in är det ibland fördelaktigare att flytta tillbaka tillverkning och tjänster till Europa.

2.13

Å andra sidan kan omlokalisering också beröra innovativ verksamhet, vilket kan medföra kompetensförlust i Europa. Omlokalisering kan i själva verket på sikt undergräva de europeiska företagens innovationskapacitet om kunskaps- och forskningsbasen i EU inte förstärks. I detta perspektiv är det växande antalet ingenjörer i Indien och Kina (45 % av alla ingenjörer i världen) mycket talande.

2.14

Dessutom kan det faktum att unga högutbildade personer lämnar Europa eller föredrar att arbeta i storföretag (10) leda till brist på kvalificerade personer i europeiska IIC-företag.

2.15

Stora företag har ofta bättre möjligheter än IIC-företag att hantera de ovannämnda utmaningarna. De har i allmänhet lätt att få tillträde till banker och kapitalmarknader, interagerar och samverkar på en mängd olika sätt med andra företag, har tillträde till många marknader och är ledande i utkontrakteringsprocessen. De har dock inte samma flexibilitet som mindre företag.

3.1

Alla indikatorer tyder på att uppdelningen av produktionen, kundanpassningen och det globala nätverksamarbetet kommer att fortsätta. De stora multinationella företagen fungerar som strategiska ledare på de flesta områden, men en hel del av arbetet utförs av allt fler IIC-företag.

3.2

Ibland ser sig IIC-företag, trots stor potential, tvingade att följa en kortsiktig strategi: De måste arbeta mycket hårt för att komma in på nya marknader, är ofta beroende av regelbundna order från några stora kunder och har ofta inte lika bra tillträde till kapitalmarknaderna samt löper stor risk att utsättas för avbrott i försörjningskedjan i samband med pressade kostnader som ständigt krävs av de stora kunderna. Vi skall i de följande punkterna ta upp de viktigaste utmaningarna som de står inför.

3.3

Många förbättringar i ramvillkoren för relativt små och medelstora företag beror helt enkelt på attityder i samhället och inom företagen själva. I några medlemsstater och regioner är inställningen till denna typ av företag positivare än i andra. Utbyte av bästa praxis bör därför uppmuntras.

3.4

IIC-företagen måste uppmuntras att vara öppna för samarbete och utveckla gemensamma projekt. Sådana samarbeten och projekt kan stärka deras marknadspositioner och fungera stödjande i leverantörers förhandlingar med stora kunder. De kan också bidra till att mildra effekterna av att ha blivit innestängda eller utestängda på grund av t.ex. specifik teknik.

3.5

Användning av program med öppen källkod (11) och fritt tillträde till ingenjörsteknik och standarder bör uppmuntras. Det är mycket viktigt att IIC-företagen har nära förbindelser med forskningsinstitut.

3.6

Kluster och nätverk kring ledande företag och industrizoner i högt industrialiserade, högteknologiska miljöer kan bidra väsentligt till sådana förbindelser (12) eftersom det främjar samarbetsprojekt mellan företag. En öppen hållning till närliggande universitet och tekniska institut, i kombination med en klar strategi inom de lokala och regionala myndigheterna, är av avgörande betydelse. ”Industrizoner” kring teknikcenter, forskningsparker och universitet kan vara mycket gynnsamt för mindre företag.

3.7

Banker och övriga intressenter borde uppmuntras att inta en mer positiv inställning till risktagande. Statistiska uppgifter visar att det inom finansvärlden i USA finns en mer positiv inställning till risktagande som genererar rejäla vinster. En fri tillgång till kapitalmarknaden i Europa är i alla händelser nödvändig – särskilt som den finansiella bördan för tillverkningsprocesserna tenderar att flyttas från stora företag till mindre underleverantörer.

3.8

Inom bilindustrin har till exempel outsourcing skapat finansiella problem för många företag, eftersom både utvecklingsprocessen och återbetalningsperioden är långa, ofta omfattar utvecklingsperioden 3–5 år och återbetalningsperioden 5–7 år. I USA underlättas denna situation till viss del av att det är lättare att få tillgång till privat kapital, och i många utvecklingsländer finns det generösa skattebestämmelser och statligt stöd. På detta område behöver situationen i Europa förbättras, särskilt för IIC-företag och deras behov att finansiera FoU för teknisk innovation. Förutom åtgärder från statligt håll har banker – inklusive Europeiska investeringsbanken (EIB) som bedriver ett nära samarbete med bankpartner över hela Europa – och privata investerare en viktig roll att spela.

3.9

EESK noterar med stort intresse de riktlinjer som anges i kommissionens meddelande ”Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: Finansiering av tillväxten i små och medelstora företag – Att skapa europeiskt mervärde” (13). Det behövs en bättre förbindelselänk mellan finansinstitut och privat kapital å ena sidan och små och medelstora företag å den andra.

3.10

Beroende av storkunder kan vara ett problem, särskilt i regioner som är beroende av en enda industri, när IIC-företag stängs in i eller utestängs från försörjningskedjan Vid samarbete med stora företag ställs ofta krav på leverantören att använda sig av viss teknik. Att försörja en stor kund kan låsa leverantören till att använda sig av en viss sorts teknik.

3.11

Samma sak kan hända leverantörer som utestängs på grund av att de inte har den nödvändiga utrustning som krävs för att komma in på sidomarknader eller delta i andra försörjningskedjor eller nätverk.

3.12

Stora företag vill dock inte bli helt beroende av en enda leverantör, även om detta förekommer. I ett flertal fall föredrar de stora tillverkarna i fordonssektorn en enda leverantör, särskilt när det gäller forskning, utveckling och tillverkning av nya komponenter och system som är avsedda för slutprodukten. Det normala är ändå att konkurrensen mellan leverantörerna är hård.

3.13

I vissa fall, framför allt inom bilindustrin, har man konstaterat att kostnaderna för teknisk utveckling har lämnats över till leverantören, och dessutom ställs det krav på att dela kunskap med konkurrerande företag. Detta kan utgöra ett problem, åtminstone för icke-monopolistiska leverantörer.

3.14

Instängnings- och utestängningseffekterna tenderar att öka i takt med att tillämpningen av ITK ökar, trots att dessa effekter verkligen inte är enbart en IT-fråga. Rättigheter är ofta svåra att få. Bristen på standardisering och driftskompabilitet å ena sidan och den ringa användningen av teknik med öppen källkod å den andra hämmar investering.

3.15

Även här (se punkt 3.7) kan samarbete och klusterbildning hjälpa till att komma till rätta med de brister som beror på de ovannämnda företeelserna, särskilt i regioner som är beroende av en enda industri.

3.16

Immateriella rättigheter är en nyckelfråga (14). Skydd av immateriella rättigheter utgör en särskild utmaning för IIC-företag, som i många fall är små och medelstora företag. De problem som dessa företag möter för att generellt finansiera FoU har redan nämnts och detta behöver inte förvärras av att man skapar en situation som resulterar i att det blir konkurrenterna som skördar vinsten.

3.17

Patent spelar en avgörande roll. EESK har i ett stort antal yttranden uttryckt sin oro över ”de upprepade motgångar när det gäller att införa ett gemenskapspatent” som har undergrävt den europeiska forskningspolitikens trovärdighet som misslyckats med att ”stimulera forskning som är mer innovativ och inriktad på konkurrenskraftiga resultat” (15). Att man ännu inte lyckats att lösa denna viktiga fråga gör skyddet av innovationer mycket kostsamt (särskilt i jämförelse med USA och Japan), en kostnad som ICC-företag faktiskt ibland inte har råd med.

3.18

Problemet med kostnaderna för skydd av immateriella rättigheter förvärras ytterligare av ineffektiviteten i samband med bristen på ingripande. I handelsförbindelserna med Kina borde ingripande mot varumärkesförfalskning vara en prioriterad fråga. Som ett resultat av problemet med varumärkesförfalskning vill många högteknologiska företag ogärna öka sina investeringar i Kina eller tänker till och med dra tillbaka dem (16).

3.19

Bilaga 2 visar hur allvarlig situationen för bildelar är när det gäller missbruk och varumärkesförfalskning.

3.20

Specialiserade IIC-företag har sina egna fördelar. Nya möjligheter uppstår nämligen i samband med en övergång från stordrift till decentralisering och skräddarsydda metoder, förutsatt att motsvarande färdigheter också utvecklas.

3.21

Ett problem är att majoriteten av unga akademiker i hela Europa föredrar att arbeta för stora företag. Det finns ett tydligt behov av att uppmuntra människor att arbeta i IIC-företag genom att förbättra karriärmöjligheterna inom dessa företag. För IIC-företagen är problemet särskilt akut eftersom det totala antalet studenter inom t.ex. ingenjörsvetenskapliga utbildningsgrenar också är otillräckligt.

3.22

Så kallade ”alternerade system” – utbildning kombinerad med praktik – som för närvarande tillämpas i vissa medlemsstater, t.ex. Tyskland, Österrike och Luxemburg (”duale Ausbildung”) kan vara mycket betydelsefulla för IIC-företag.

3.23

Att förbättra arbetstagarnas kvalifikationer och färdigheter är nödvändigt. Såväl arbetstagarna själva som företagen kan bidra till att höja standarden på detta område (17). En förbättrad miljö på arbetsplatsen kan också vara till nytta i detta hänseende. Moderna personalförvaltningskoncept med regelbunden översyn av utbildningsplaner kan bidra till att skapa arbetstillfällen. Dessa frågor måste tas upp inom ramen för sektorsspecifika metoder och i dialogen mellan arbetsmarknadens parter.

3.24

Utöver det direkta sambandet mellan effektiva utbildningssystem och kvaliteten på arbetstagares färdigheter får betydelsen av ”utbildnings-, innovations- och forsknings-triangeln” inte underskattas. I detta sammanhang kan EU:s nya initiativ ”Regioner för ekonomisk förändring” vara till stor hjälp eftersom det lägger tonvikten på den regionala dimensionen och effekterna av forskning, tekniska färdigheter och ekonomiska kluster (18).

3.25

För att IIC-företag till fullo skall kunna dra fördel av de möjligheter som förbättrade färdigheter och ett förstärkt entreprenörskap innebär får man inte bortse från hur viktig den territoriella dimensionen är. Globaliseringen, som innebär en stadigt ökande internationalisering, kräver att motsvarande förbättringar görs på regional nivå. Detta kan uppnås genom:

3.26

Entreprenörskap är av mycket stor betydelse liksom kreativitet och flexibilitet, dvs. förmågan att anpassa sig snabbt till ändrade förhållanden. Små och medelstora företag har ofta bättre förmåga att hantera utmaningar än stora företag. Detta faktum skulle kunna hjälpa små och mindre företag att dra nytta av uppsplittrade och skräddarsydda nätverk (19).

4.1

För att förbättra värde- och försörjningskedjans effektivitet är det nödvändigt att skapa ett sunt företagsklimat för IIC-företag. EESK anser att det finns två huvudinstrument som kan stödja de europeiska IIC-företagens deltagande i världsomspännande nätverk: en ny form av industripolitik (inbegripet ett sektorsspecifikt tillvägagångssätt) och det sjunde ramprogrammet.

4.2

IIC-företag bör mer systematiskt involveras i industripolitiken. Kommissionen och rådet bör noggrant förhandsbedöma effekterna av den nya lagstiftningen för högteknologiska företag på bland annat områdena teknisk utveckling och fastställande av standarder. Tolkningen av begreppet ”industri” begränsas alltför ofta till storföretag. IIC-företagen, som ofta förbises, bör beaktas i större utsträckning.

4.3

EESK vill understryka den viktiga roll som IKT spelar för IIC-företagen. Kommittén ställer sig därför till fullo bakom de mål som kommissionen har fastställt i sitt meddelande ”Förbättra förtroendet för elektroniska B2B-marknader” (20).

4.4

Kommissionen har också inrättat ett europeiskt stödnätverk för e-företag för små och medelstora företag (eBSN). EESK ställer sig bakom huvudsyftet med eBSN, att föra samman experter på e-företag i Europa och utbyta erfarenheter och god praxis.

4.5

Ett viktigt inslag i EU:s industripolitik är den öppna dialog om framtida alternativ och teknik ur ett sektorsspecifikt perspektiv som planeras inom ramen för de pågående europeiska teknikplattformarna. Även om gränserna mellan sektorerna håller på att suddas ut är det fortfarande mycket lämpligt med en sektorsspecifik strategi på detta område. En sådan skulle också skapa utmärkta tillfällen för IIC-företagen.

4.6

Vikten av innovation kan inte betonas tillräckligt. EESK stöder kommissionens förslag att främja innovationsvänliga marknader genom att starta ett nytt initiativ för förstegsmarknader som syftar till att underlätta skapande och saluföring av nya innovativa produkter och tjänster på lovande områden (21).

4.7

Det är viktigt att IIC-företagen deltar i teknikplattformarna. Förhoppningsvis kommer vi att finna ytterligare sätt att undanröja hindren på detta område. En strategisk forskningsagenda måste utarbetas, som involverar IIC-företagen. De traditionella svagheterna hos många av dessa företag, t.ex. brist på ömsesidigt förtroende, tid, tillgängliga representanter och, ofta, strategisk fokusering kan också observeras i dessa plattformars dagliga erfarenheter.

4.8

I syfte att fastställa en strategisk forskningsagenda har högnivågruppen Manufuture (22) tagit fram en analys med liknande idéer om å ena sidan förändringar på området nya produkter med högt mervärde och blandning av tillverkning och tjänster och å andra sidan innovativa produktionsformer (23).

4.9

Instängnings- och utestängningseffekter i leveranskedjorna är dessutom ofta ett hinder för faktiskt deltagande i plattformarna när IIC-företagen – även de som har en avsevärd potential – inte kan delta i samverkande system.

4.10

EESK anser att man bör utveckla en strategisk vision för IIC-företag, som kan hjälpa till att övervinna handikapp som beror på instängning eller utestängning. Målet bör vara interoperabilitet. Detta kan uppnås genom

4.11

Enligt EESK skulle samma mål kunna främjas genom att man skapar EU-forum för samarbete mellan IIC-företagen för att förena kreativitet och innovation i hela Europa.

4.12

En viktig fråga är hur man ska underlätta tillträdet till finansmarknaderna.

4.12.1

EESK anser att banker och andra finansiella aktörer, t.ex. riskkapitalfonder, bör uppmuntras att inta en mer positiv attityd till risktagande, t.ex. genom att investera i högteknologiska IIC-företag.

4.12.2

Ett specifikt exempel vore att ge IIC-företagen bättre tillgång till både kapitalmarknad och privatkapital genom att ge visst utrymme för förseningar som kan uppstå till följd av att utvecklingen tar lång tid och avkastningen dröjer, vilket kan leda till problem. Därför bör man stärka Europeiska investeringsbankens (EIB) och Europeiska investeringsfondens (EIF) roll så att tillträdet till risklån, riskkapital och garantiordningar underlättas (26).

4.12.3

EESK anser att finansiella institutioner såsom EIB kan spela en större stödjande roll, särskilt i konsortier som omfattar lokala banker som har god kännedom om företagen i sina respektive områden.

4.12.4

Med detta nya slags industripolitik och partnerskapen mellan näringsliv och forskning i bakhuvudet arbetar EIB nu på ett nytt gemensamt finansiellt instrument med GD Forskning, det så kallade finansieringsinstrumentet med riskdelning (Risk Sharing Finance facility, RSFF). Syftet med detta är att förbättra tillgången till skuldfinansiering som inte tillhandahålls av marknaden, framför allt för forskning inom den privata sektorn och närstående verksamhet med en riskprofil högre än genomsnittet.

4.13

Skattepolitiken är medlemsstaternas ansvarsområde. Trots detta vore det mycket bra om man på EU-nivå kunde diskutera önskvärda skatteåtgärder i syfte att stärka de europeiska företagens ställning i de världsomfattande nätverken för värdeskapande och i leverantörsnätverken.

4.14

EU måste i målen för sin handelspolitik ta med skyddet av de små och medelstora företagens immateriella äganderätt, med tanke på de (stora) framväxande marknadernas ofta orättvisa och opålitliga inställning till de europeiska företagen.

4.15

Det krävs mänskliga resurser. Mer än någonsin är utbildningssystemen ett oundgängligt fundament för hållbar ekonomisk tillväxt. Utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande är ett delat ansvar som åvilar privatpersoner, företag, arbetsmarknadens parter och myndigheter (27).

4.16

Sektorsdiskussioner mellan arbetsmarknadens parter bör omfatta skräddarsydda personalförvaltningsmetoder med utformning av utbildningsprogram som skall ge tilldelningen av erforderliga yrkeskvalifikationer. De bör också beakta den industriella omvandlingens regionala aspekt och EU-initiativet ”Regioner för ekonomisk förändring” (28).

4.17

I Sjunde ramprogrammet, som hänger samman med målen för ett nytt slags industripolitik, bör särskild uppmärksamhet ägnas åt banden till de små och medelstora företagen, vilket också innefattar en korrekt användning av det nya finansieringsinstrumentet med riskdelning (RSFF), som utvecklats tillsammans med EIB (29). I avancerade IKT-projekt som sponsras av Sjunde ramprogrammet måste IIC-företagen delta för att kunna ansluta sig till avancerade nätverk och inleda samarbeten.

4.18

Enligt EESK kan Sjunde ramprogrammet bidra till att det skapas en politik för ständig innovation med nära band mellan kunskapscentrumen (universitet, tekniska högskolor, yrkesskolor) och näringslivets verksamhet. Värde- och leveranskedjor eller nätverk är en förutsättning för en sådan politik, eftersom programmen syftar till att hjälpa till med utvecklingen av nya ”utvidgade produkter” (också kända som ”produkt/tjänster” eller ”produktintegrerade tjänster”) och nya processer. Syftet med allt detta är att skapa en gemensam livskraftig nätverksmiljö i Europa, som också främjar IIC-företagen.

4.19

EESK noterar att det är svårt att involvera små och medelstora företag i FoU-program på grund av byråkratiska hinder. Urvalsförfaranden på minst ett år är en för lång tid för dessa företag.

4.20

Det är mycket viktigt att man skapar de rätta förutsättningarna för att starka nätverk skall kunna utvecklas med tydliga strukturer som förbinder dem som ingår i det. EESK anser att Sjunde ramprogrammet borde bidra till att systematiskt utveckla optimala nätverksformer och verksamhet i en dynamisk och komplex miljö.

4.21

På samma sätt bör man uppmuntra arbetet med att skapa strukturer för förvaltning av logistik- och leveranskedjan på både strategisk och operativ nivå.

4.22

När det gäller mindre tekniska branscher som är fysiskt knutna till Europa kan forskningsprogrammen stödja kontinuerliga förbättringar i produktivitet och effektivitet för att bibehålla konkurrenskraften.

4.23

Till de många aspekter som företag måste ta hänsyn till för att till fullo kunna utnyttja EU:s forskningsprogram hör vikten av att skapa lämpliga nätverk. Även om detta för närvarande inte ingår i tänkesättet hos IIC-företagen i Europa, kan samarbete mellan företag före konkurrensstadiet visa sig vara mycket användbart, och samma sak gäller främjandet av samarbetsförbindelser.

4.24

Sjunde ramprogrammet syftar därför till att bidra till en kunskapsorienterad nätverksindustri baserad på europeiska normer, en viktig faktor för samarbete, sammankoppling och interoperabilitet.

4.25

EESK anser att Sjunde ramprogrammet innebär ett storslaget tillfälle att öka effektiviteten i värde- och leverantörsnätverken och uppmanar berörda aktörer att se till att det genomförs till fullo. Detta gäller inte bara tekniker som ökar samtrafiken mellan näten (framför allt IKT) men också annan grundläggande teknik – t.ex. nanoteknik.

4.26

Parallellt med utvecklingen inom industripolitiken är det också viktigt med de lokala och regionala sammanhangen och åtgärderna inom Sjunde ramprogrammet, framför allt när det gäller samarbetet mellan IIC-företag och stora företag, närliggande universitet, tekniska högskolor och yrkesskolor (30).

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/10

1.1

Under de senaste femtio åren har det europeiska territoriet omvandlats och globaliseringen påskyndar denna omvandling, vilket får stora konsekvenser för Europas centrum som utgörs av storstadsområdena (2). Dessa är bäst placerade för att anta olika utmaningar och dra bästa nytta av de möjligheter som uppstår till följd av förändringarna.

1.2

EESK anser att rådet och kommissionen bör låta utvecklingen av storstadsområdena och de nationella initiativen på detta område bli föremål för en granskning och gemensamma riktlinjer. En välstrukturerad diskussion på EU-nivå kan ge de nationella strategierna ett gemensamt perspektiv, vilket kan stimulera de regionala aktörerna.

1.3

EESK anser att en bättre strukturerad debatt om och mellan storstadsområden i Europa bör bidra till att uppmuntra dessa regioner att genomföra agendorna från Lissabon och Göteborg, vilket också kan komma till uttryck i de nationella reformprogrammen.

1.4

EESK konstaterar att det pågår en livlig debatt sedan ett par år tillbaka. De socioekonomiska konsekvenserna för storstadsområdena understryks i högre grad än tidigare när det gäller förhållandet mellan storstadsområdena och Lissabonstrategin. Det är ett steg framåt.

1.5

I många städer och regioner försöker de offentliga myndigheterna, den privata sektorn och det civila samhället att skapa de villkor som krävs för en hållbar utveckling av storstadsområdena och säkerställa deras konkurrenskraft i Europa och runt om i världen. Framför allt bör utvecklingen i Tyskland uppmärksammas. Studier utförda av universitet och andra instanser på federal nivå bidrar till en objektiv diskussion. De lokala och regionala myndigheterna har deltagit i ministerkonferenser om storstadsområdena.

1.6

Kommissionens stadspolitik och rådets förslag till en territoriell agenda är steg framåt. De utgör ett ramverk för en långtgående stadspolitik. I den territoriella agendan understryks ett par utmärkande drag för storstadsområdena. Enligt EESK:s uppfattning är emellertid rådets förslag till en territoriell agenda fortfarande alltför trevande i denna bemärkelse.

1.7

Trots att strukturerna och tillvägagångssätten skiljer sig åt mellan de olika länderna, är de utmaningar som storstadsområdena står inför till stor del desamma.

1.8

Avsaknaden av identitet och lämpliga styrelseformer utgör de svaga punkterna när man vill få till stånd en balanserad utveckling av storstadsområdena. De befintliga administrativa enheterna är ofta mycket gamla och utgör ett hinder för en smidig anpassning.

1.9

För att storstadsområdena skall bli framgångsrika krävs engagemang på flera nivåer – den nationella nivån, den regionala nivån och i städerna – och detta kräver legitima decentraliserade instanser, vilket också kan underlätta för initiativ från den privata sektorn och icke-statliga instanser.

1.10

EESK konstaterar än en gång att det med avseende på storstadsområdena saknas socioekonomiska fakta och miljöuppgifter som går att jämföra på EU-nivå. EESK anser att det, såsom är fallet på EU-nivå och det nationella planet, bör göras en årlig uppföljning av de europeiska storstadsområdenas prestanda ur ekonomisk, social och miljömässig synvinkel. Detta är nödvändigt för att få större kunskap om situationen för respektive område och göra det lättare att mobilisera de berörda aktörerna i storstadsområdena.

2.1

EESK förespråkar att kommissionen som ett komplement till den territoriella agendan och de strategiska riktlinjerna för sammanhållningspolitiken utarbetar en grönbok om storstadsområdena i syfte att stimulera den europeiska debatten med en objektiv analys som grund.

2.2

Storstadsområdenas utmaningar och målsättningar samt den kunskap och de erfarenheter som finns i medlemsstaterna bör ges ett gemensamt, europeiskt perspektiv och exempel på goda lösningar bör spridas.

2.3

Kommissionen bör fatta ett politiskt beslut som går ut på att Eurostat varje år skall ta fram tillförlitliga och jämförbara uppgifter om samtliga storstadsområden i EU. Ytterligare resurser bör tilldelas Eurostat för detta nya uppdrag.

2.4

För att Eurostat skall kunna utföra sitt uppdrag så snabbt som möjligt, föreslår EESK att ESPON eller någon annan kompetent organisation skall få till uppgift att utarbeta en experimentell studie så att man kan testa olika metoder för att med gemensamma kriterier avgränsa storstadsområdena och lägga fram en begränsad förteckning för storstadsområden med mer än en miljon invånare för perioden 1995–2005 som omedelbart kan påbörjas, på grundval av bland annat de detaljerade uppgifter som finns i den europeiska arbetskraftsundersökningen (3).

3.1

I sitt yttrande från 2004 uppmärksammade EESK de europeiska storstadsregionernas socioekonomiska konsekvenser (4), som enligt kommitténs uppfattning kraftigt underskattades.

3.2

Yttrandet hade till uppgift att öka gemenskapsinstansernas medvetenhet om den konstanta – i vissa fall spektakulära – utvecklingen av befolkningskoncentrationen och de ekonomiska aktiviteterna i storstadsområdena i Europa och världen.

3.3

I sitt yttrande från 2004 förespråkade EESK att storstadsområdenas utveckling skulle föras upp på gemenskapens dagordning. EESK var bland de första som framhöll det direkta sambandet mellan storstädernas roll och Lissabonstrategins genomförande. Storstadsområdena är världsekonomins laboratorium. De är ekonomins motor och centrum för kreativitet och innovation.

3.4

Samtidigt innebär storstadsområdena en koncentration av de viktigaste utmaningarna som Europa måste övervinna under kommande år. De erfar bland annat problemen med fattigdom, social marginalisering och geografisk segregering som får effekter på sysselsättningen och (den internationella) kriminaliteten (5).

3.5

Storstadsområdenas inflytande stärks av de många utbytena av diverse natur mellan dem, i Europa och även globalt. De nätverk i vilka storstadsområdena ingår bidrar till att fördjupa den europeiska integrationen.

3.6

I sitt yttrande från 2004 konstaterade EESK att det saknas komparativa analyser som på ett tillfredsställande sätt presenterar deras starka sidor, villkor och möjligheter.

3.7

Därför framhöll EESK 2004 betydelsen av att ge de europeiska storstadsområdena en definition och ta fram relevanta och jämförbara uppgifter, samt utvärdera Lissabonstrategins främsta indikatorer, för vart och ett av dem.

3.8

Kunskapsekonomin och nätverkssamhället ökar storstadsområdenas dragningskraft på personer och olika verksamheter. I vissa medlemsstater har det inletts en livlig debatt på nationell och regional nivå om vilken politik som skall föras när det gäller storstäderna och deras styre. Dessa diskussioner åtföljs på vissa håll av konkreta insatser på samtliga nivåer.

4.1

EESK uppmanade 2004 kommissionen att göra integrerade analyser med deltagande av samtliga berörda kommissionsledamöter och att regelbundet lägga fram rapporter om den socioekonomiska situationen i storstadsområdena och deras ställning på europeisk nivå. Detta skulle göra det möjligt att bättre utvärdera storstadsområdenas för- och nackdelar i syfte att lättare kunna fastställa en politik och underlätta spridningen av bästa praxis.

4.2

I sin reaktion på EESK:s förslag delar kommissionen kommitténs påpekande avseende både stadsområdenas centrala roll när det gäller att uppfylla Lissabonstrategins målsättningar och avsaknaden av tillförlitliga uppgifter som är jämförbara på EU-nivå om dessa territoriella enheter (6).

4.3

Trots detta har kommissionen inte utarbetat något mer målinriktat tillvägagångssätt när det gäller storstadsområdena. En stadspolitik håller gradvis på att genomföras men det dras ingen gräns mellan städer och storstadsområden. De uppgifter som statistikinstituten tillhandahåller är inte kompletta, och eftersom de utarbetas utifrån nationella definitioner går de inte alltid att jämföra på EU-nivå.

5.1

Den senaste tiden har det tagits flera initiativ på nationell och regional nivå där man uppmärksammar storstadsområdenas utveckling. Dessa initiativ innebär ofta olika åtgärder för att stödja en mer harmonisk utveckling när det gäller infrastruktur, fysisk planering, ekonomi och sociala aspekter samt utveckling av transporter och telekommunikationer mellan storstadsområdena. För att illustrera detta presenteras nedan ett par initiativ som tagits i flera olika länder. Denna översikt är förvisso inte fullständig.

5.1.1

Sedan 1993 för man i Tyskland en ingående diskussion om storstadsområdena. Studier och diskussioner inom universiteten syftar till att på ett lämpligt och objektivt sätt fastställa en förteckning över vilka funktioner storstadsområdena har och identifiera dessa.

5.1.1.1

I den tyska analysen har man från ett traditionellt tillvägagångssätt med den nationella kartan över städer, kommuner och delstater som grund gått över till en annorlunda strategi där man presenterar en ny karta över Tyskland med nya ”Leitbilder” eller nyckelbilder. Mot bakgrund av olika riktlinjer och handlingsprogram för den fysiska planeringen (från 1992 och 1995), där man underströk storstadsområdenas betydelse och uppdrag, inbegriper Tyskland (sedan det beslut som fattades den 30 juni 2006 vid ministerkonferensen för Tysklands förbunds- och delstatsministrar för den fysiska planeringen) elva storstadsregioner. Den första ministerkonferensen i denna fråga hölls 2003.

5.1.1.2

Kartan över de tyska storstadsregionerna visar en bristande överensstämmelse mellan den befintliga administrativa organisationen och storstadsregionernas geografiska gränser. Storstadsregionen Nürnberg inbegriper exempelvis staden Nürnberg och en grupp stadskommuner och närliggande landsbygdskommuner. Somliga omfattar delvis flera delstater, exempelvis Frankfurt/Rhen/Main och Hamburg, medan andra delvis är en delstat, exempelvis München och Ruhrområdet. I många fall finns det redan en tematisk regionalisering, exempelvis med avseende på områdena kultur, sport, hållbarhet och landskapsplanering. I samtliga fall omfattar territoriet städer, både stora och små, och landsbygdsområden. På så vis lyckas man väl avgränsa de berörda storstadsområdena.

5.1.1.3

Det finns (ännu) inte några planer på särskilda nationella åtgärder. Storstadsområdena har uppmanats att fastställa sina egna särdrag och lyfta fram dessa. Målsättningen är att utveckla de tyska storstadsområdena som självständiga aktörer i en europeisk och internationell kontext. Naturligtvis kan den nationella politiken, exempelvis järnvägs- och luftfartspolitiken, stödja storstadsområdenas målsättningar.

5.1.1.4

För att ge den nya strategin ökad legitimitet uppmanas storstadsområdena att inrätta system för demokratisk representation utifrån sina respektive särdrag och synsätt. Det står dem fritt att fastställa metoderna, antingen genom direktval (som i regionen Stuttgart) eller genom indirekt representation av städerna och kommunerna (som i regionen Nürnberg).

5.1.1.5

De politiska målsättningar som skall diskuteras och genomföras inom ramen för dessa storstadsområden – som kännetecknas av olika särdrag – är följande: säkerställa en tillräcklig kritisk massa för konkurrenskraft, skapa förutsättningar för effektiva styresformer, klargöra ansvarsfördelningen, utveckla en polycentrisk territoriell organisation, finna en tillfredsställande jämvikt mellan urbanisering och skydd av landsbygdsområdena, utveckla transportinfrastruktur och säkerställa rörligheten, stödja innovation och ekonomiska kluster, hantera tekniska risker och naturkatastrofer, förfoga över nödvändiga resurser för offentliga investeringar, förbättra den internationella tillgängligheten och säkerställa att regionen främjas.

5.1.2

I Storbritannien uppstod intresset för en ökad utveckling av storstäderna i början av seklet. År 2004 offentliggjordes ett regeringsmeddelande om konkurrenskraften hos storstadsområdena förutom London (7). Målsättningen var att skapa förutsättningar för att ge olika ”city-regions” en ökad självständighet i en internationell kontext. Men den planerade processen blockerades delvis på grund av att en folkomröstning om att inrätta en regional församling i regionen Newcastle gav negativt utslag.

5.1.2.1

Diskussionerna i Storbritannien avser för närvarande kompetensfördelningen mellan å ena sidan den nationella och den regionala nivån och å andra sidan städerna och kommunerna i de regioner som har störst befolkningsmängd och som fastställts som framtida storstadsområden. Förslaget att skapa ”city-regions” är fortfarande aktuellt. Trots oklarheten i den pågående debatten kommer en vitbok i ämnet inom kort att offentliggöras och en ny fysisk planering på grundval av erkända kriterier, jämförbar med den som genomförts i Tyskland, håller på att utarbetas.

5.1.2.2

Det gäller att skilja på politisk decentralisering och stöd till utvecklingen av storstadsområden. Det senare kännetecknas av flexibilitet och samarbete mellan kommuner i syfte att dra nytta av möjligheter och möta gemensamma utmaningar. Ett gott exempel är utvecklingen i norra England (Manchester, Liverpool, Leeds, Sheffield, Newcastle och York), ett initiativ som genomförts nedifrån och upp och som kallas Northern Way. Utvecklingen kännetecknas av ett antal avtal inom storstadsområdet.

5.1.2.3

Ett arbetssätt som löper uppifrån och ned med utgångspunkt i lokala och regionala initiativ kan betraktas som nödvändigt på grund av de många strategiska beslut som inte kan fattas på annat sätt än gemensamt. Dessa beslut kan tas upp i tre dagordningar: En konkurrenskraftsdagordning som syftar till att säkerställa stöd till de starkaste och till de svagaste regionerna, en dagordning för social sammanhållning till förmån för missgynnade delar av befolkningen och en miljödagordning som omfattar åtgärder som bland annat syftar till att förbättra livskvaliteten och bevara av naturresurserna. Inom dessa tre områden betraktas storstadsområdena som den lämpligaste geografiska nivån för genomförandet av politiken.

5.1.3

I Frankrike har en debatt pågått sedan 1960. Fram tills nyligen hade mycket litet hänt konkret eftersom debattens politiska dimension hade underskattats. Rent allmänt har denna brist på politisk dimension varit ett kännetecken i hela Europa.

5.1.3.1

År 2004 inledde DIACT (8) ett anbudsförfarande för storstadsprojekt för att stimulera samarbete mellan storstäderna och stödja den ekonomiska utvecklingen i storstadsområdena. Femton projekt för storstadsområden, utarbetade av regionala myndigheter, valdes ut av en jury som bestod av direktörer i berörda ministerier samt sakkunniga. Projekten utformades mer i detalj 2006. Under 2007 upprättades kontrakt för storstadsområden berättigade till statligt stöd för genomförandet av strukturåtgärder. Genom detta initiativ har DIACT erkänt storstadsområdenas betydelse som nyckelaktörer för regionernas konkurrenskraft.

5.1.4

I både Italien och Spanien fortskrider regionaliseringen. Denna utveckling berör inte direkt storstadsområdena, men innebär nya (rättsliga) möjligheter för förvaltningen av storstäder.

5.1.4.1

I Italien stiftades 1990 en lag om användningen av arbetssättet uppifrån och ner i 14 fastställda storstadsområden. Den genomfördes inte. Genom en ny lag 1999 tilläts initiativ nedifrån och upp för inrättandet av storstadsområden. En enda enhet med 20 kommuner och egen budget inrättades (i regionen Bologna). Slutligen möjliggjordes genom en konstitutionell reform 2001 inrättandet av tre storstadsområden i Rom, Neapel och Milano. Genomförandet av denna reform återlanserades nyligen.

5.1.4.2

En förutsättning för debatten i Spanien har varit det regionala självstyret. De autonoma regionerna har exklusiva befogenheter på området. Följaktligen är de ansvariga för storstadsområdena. Samtidigt pågår en process för att stärka storstäderna samt en kraftmätning mellan den centrala regeringen, de självstyrande regionerna och storstadsområdena, exempelvis Madrid, Barcelona och Valencia. En särskild modell används i Bilbao. Den har varit framgångsrik med avseende på det offentlig-privata partnerskapet.

5.1.4.3

Framväxten av storstadsområden begränsar sig inte till stora länder eller ens till enskilda länder. Bland de mest välkända exemplen kan nämnas storstadsområdena Centrope, dvs. Wien–Bratislava–Brno–Györ, som omfattar regioner från fyra länder (!) och Köpenhamn–Malmö (Danmark och Sverige). Båda områdena är framgångsrika. I Nederländerna pågår en intensiv diskussion om vilket styresskick som är lämpligast för Randstad för att undvika administrativ fragmentering som blockerar utvecklingen vad avser infrastruktur, fysisk planering och socioekonomiska frågor.

5.1.5

I de nya medlemsländerna pågår en utveckling som kan jämföras med den i ovannämnda länder. I Polen har regeringen fastställt ett antal storstadsregioner. Ett belysande exempel är Katowice-regionen, som nyligen fått särskild status som storstadsområde. Vanligen sker emellertid stadsutvecklingen och framväxten av storstadsområden på ett icke-kontrollerat och följaktligen godtyckligt sätt på grund av bristande regional ledning. Därför är vissa storstadsområden i färd med att orientera sig mot de metoder och den sakkunskap som finns i länder som har en längre tradition av decentralisering.

5.1.6

Handels- och industrikamrarna är, i egenskap av synliga och aktiva företrädare för näringslivet på lokal och regional nivå, också engagerade i storstadsområdenas framväxt, i synnerhet handelskamrarna i huvudstäderna och storstäderna. De främjar framför allt attraktiviteten och den ekonomiska och kulturella lyskraften i sina regioner, samtidigt som hänsyn tas till livskvalitet och miljö.

6.1

På EU-nivå är genomförandet av Lissabonstrategin Barroso-kommissionens främsta mål. Samtliga kommissionsledamöter berörs. I GD Regionalpolitik står Lissabonstrategin i centrum för den nya regionalpolitiken, med stadsutvecklingen som spjutspets.

6.1.1

Lissabonstrategin och stadsutvecklingen prioriteras i alla regioner som får stöd genom gemenskapsprogrammen. Dessa program är inte uttryckligen inriktade mot storstadsområdena. Bland dessa är Urbact-programmet ett av de mest värdefulla (9).

6.1.2

Vid sidan av GD Regionalpolitik har även andra generaldirektorat särskilda program, exempelvis GD Forskning, GD Miljö samt GD Transport, som ofta är viktiga för storstäderna eftersom även dessa mer än tidigare inspireras av Lissabonmålen. Storstäderna är inte direkt berörda som sådana, men alla program som syftar till att stärka städernas resultat kan också tillämpas på storstäderna.

6.1.3

I juni 2006 offentliggjorde en arbetsgrupp från rådet ett första utkast till regional dagordning (10). Där beskrivs urbaniseringstendenserna i det europeiska samhället väl, men en tydlig gränsdragning mellan städer och storstadsområden saknas fortfarande.

6.2

Flera informella möten mellan EU:s ministrar för fysisk planering har ägnats åt utmaningarna i samband med (stor)städerna (11). Fysisk planering ingår bland unionens befogenheter i det aktuella fördraget under rubriken Miljö, artikel 175.2 (12).

6.3

Europaparlamentet  (13) har konstaterat att städer och tätbebyggda områden, i vilka 78 % av EU:s befolkning bor, utgör en plats där svårigheterna koncentreras, men också en miljö där framtiden byggs. Parlamentet anser också att dessa områden är nyckelaktörer i den regionala utvecklingen och genomförandet av målen från Lissabon och Göteborg.

6.3.1

Europaparlamentet uppmanar alla kommissionens generaldirektorat som arbetar direkt eller indirekt med stadsfrågor att samordna sin verksamhet för att kunna identifiera konkreta problem i städerna inom sina ansvarsområden och tillsammans presentera de positiva effekterna av den politik som förs. Parlamentet föreslår att man inrättar en arbetsgrupp bestående av företrädare för olika generaldirektorat och att man inleder en territoriell dialog.

6.4

Regionkommittén riktar EU-instansernas uppmärksamhet mot de utmaningar som stadsområdena står inför. Dess slutsatser präglas av samma farhågor och principer som Europaparlamentets och EESK:s.

6.4.1

Regionkommittén understryker vikten av hänsyn till verkligheten i ”funktionella regioner” och partnerskapssamarbete över de administrativa gränserna – nationella, regionala och lokala – som bör främjas av gemenskapspolitiken med särskilda incitament från EU:s sida, exempelvis till förmån för strategiska utvecklingsprojekt för stora områden. ReK anser att det är speciellt viktigt att upprätta nya samarbetsnät mellan storstadsområden och andra stadsområden samt att förstärka befintliga nät, exempelvis det samarbete som under den innevarande perioden har utvecklats genom Interreg III-initiativet. Detta samarbete kommer att fortsätta under perioden 2007–2013 inom ramen för målet om regionalt samarbete (14).

6.5

I sina deklarationer från mars och september 2006 understryker nätverket Metrex (15) behovet av en definition för storstadsområdena, som också bör erkännas som nyckelaktörer i EU:s territoriella dagordning. Metrex efterlyser uppgifter för storstadsområdena som går att jämföra på EU-nivå och uppmanar kommissionen att utarbeta en grönbok med tre huvudbeståndsdelar: den ekonomiska konkurrenskraften, den sociala sammanhållningen och miljöskyddet. Metrex anser att många viktiga problem som Europa står inför, t.ex. klimatförändringarna, de demografiska förändringarna och invandringen inte kan lösas på ett effektivt och integrerat sätt om inte storstadsområdena bidrar. Slutligen anser Metrex att storstadsområdena i dag kan spela en viktig roll i genomförandet av Lissabonmålen, bland annat för att säkerställa Europas konkurrenskraft på den globala scenen.

6.6

Antalet regioner som har företrädare i Bryssel har ökat kraftigt under de senaste 15 åren (16). I de konferenser som regionerna anordnar är storstadsområdenas utveckling och effektivitet ett av de mest diskuterade ämnena.

6.7

En grupp regioner med företrädare i Bryssel har just organiserat sig under beteckningen ”Lissabonregionerna”.

6.8

Inom ramen för Orate-programmet har ett betydande antal uppgifter, data, indikatorer och rapporter om de europeiska regionerna producerats under de senaste åren. Den som emellertid noterar att de administrativa regionala gränserna skiljer sig mycket från storstadsområdenas gränser finner att resultaten av detta stora kvalitetsarbete inte ger de ansvariga för utvecklingen, planeringen och förvaltningen av storstadsområdena den information och de analyser som krävs för att kunna fastställa lämpligast möjliga politik i syfte att utnyttja den potential som finns i storstadsområdena.

6.9

GD Regionalpolitik och Eurostat har lanserat ett stadsanalysprojekt (Urban audit) i syfte att ta fram tillförlitliga och jämförbara indikatorer för ett antal städer (17). EESK välkomnar de satsningar som gjorts för att ta fram uppgifter om stadsområdena. De framtagna uppgifterna är emellertid av sådan typ att de ännu inte kan användas i större utsträckning (18).

7.1

EESK konstaterar att debatten om storstadsområdena är mycket livligare nu än för några år sedan i huvudsak av två skäl. Dels har det ökade antalet storstäder i världen visat att en ny stadsstruktur snabbt håller på att växa fram (19). Dels har man insett kopplingarna mellan storstädernas ekonomiska, sociala och miljömässiga utveckling och Lissabonstrategin, vilket har bidragit till debatten.

7.2

I alla medlemsstater, stora och små, högt utvecklade och mindre utvecklade, förs politiska och sociala diskussioner om det lämpligaste arbetssättet.

7.3

Dessa diskussioner förs framför allt på nationell nivå. I många fall erkänner emellertid myndigheterna att vissa storstadsområden sträcker sig utöver det nationella territoriet. Exemplen Köpenhamn–Malmö och Wien–Bratislava har redan nämnts, men man kan också peka på storstadsområden som identifierats av franska myndigheter, exempelvis Metz–Luxembourg–Saarbrücken och Lille–Courtrai. I hela unionen ökar antalet gränsöverskridande regioner genom storstadsområdena.

7.4

Trots att debatten har blivit intensivare under de senaste åren kan EESK konstatera att dessa nya strukturer ännu är i sin linda.

7.5

Den stora majoriteten av städer och storstadsområden som vill ta sin plats på den europeiska och globala scenen presenterar sig med nationella eller regionala siffror, ofta utan att för sig själva klargöra den verkliga territoriella dimension som de talar om. Det är en av konsekvenserna av de skillnader som finns mellan storstadsområdena och den eller de administrativa regioner där de ligger.

7.6

Trots skillnaderna i tillvägagångssätt och mellan nationella och regionala strukturer noterar EESK en tydlig sammanlöpande trend i fråga om problemen. Bland de frågor som oftast diskuteras finns följande:

7.7

Befolkningen har inte alltid någon känsla för att de tillhör ett storstadsområde. De europeiska storstadsområdena saknar politisk legitimitet. De gamla administrativa strukturerna är inte längre tillräckliga – de härstammar från en historisk period som är förbi – men de nationella regeringarna är mycket känsliga för motstånd mot nya strukturer bland de berörda, i synnerhet befintliga politiska och administrativa territoriella enheter. De utmaningar som storstadsområdena står inför är emellertid mycket stora. För att kunna hantera och förvalta dessa utmaningar är det nästan överallt nödvändigt att utveckla ett nytt styresskick som ett led i en övergripande strategi.

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/16

1.1

EESK ser mycket positivt på det tyska ordförandeskapets förberedelsearbete och dess strävan efter öppenhet och samråd i anslutning till den territoriella agendan.

1.2

Tiden är inne att gå längre än den informella samordningen i rådet och övergå till en etapp med ökat politiskt samarbete. Utifrån det arbete som redan har utförts och de planerade insatserna inom ESPON är det viktigt att ta nya steg vad gäller integrationen, och kommissionen bör ges ett klart mandat att utöva sin initiativrätt.

1.3

EESK anser att rådets överläggningar om den territoriella agendan måste utmynna i tydligare politiska beslut och att kommissionen därför måste delta mer i arbetet. Kommissionen är bäst lämpad att få till stånd enhetlighet och säkerställa en överensstämmelse mellan de olika strategierna när det gäller den territoriella sammanhållningen i Europeiska unionen.

1.4

För att uppfylla den territoriella sammanhållningens målsättning på EU-nivå bör kommissionen inrätta en särskild, solid enhet som analyserar, diagnostiserar och lägger fram politiska förslag som bekräftar mervärdet av en europeisk strategi för territoriell sammanhållning.

1.5

EESK anser att det är viktigt att kontinuiteten säkerställs efter det tyska ordförandeskapet. Kommissionen bör analysera, sammanfatta och i praktiken genomföra den territoriella agendan via ett handlingsprogram som respekterar medlemsstaternas och regionernas behörighet i fråga om fysisk planering.

1.6

Den fjärde sammanhållningsrapporten som Europeiska kommissionen håller på att utarbeta bör innehålla en analys av de territoriella effekterna av gemenskapsfonderna och fastställa samband mellan sammanhållningspolitiken och den territoriella agendan. EESK anser att de gränsöverskridande samarbetsprogrammen bör stärkas.

1.7

Den territoriella agendans styrelsesystem bör innebära en väl avvägd balans mellan de olika territoriella styresnivåerna, det vill säga de myndigheter som är verksamma på lokal, regional, nationell och europeisk nivå, och det organiserade civila samhället bör konsulteras i förväg.

1.8

EESK föreslår att ministerrådet tillämpar en öppen samordningsmetod för den territoriella agendan med exakta riktlinjer som ett första steg för att inkludera dessa frågor i gemenskapsmetoden, innan det konstitutionella fördraget antas.

1.9

EESK vill gärna se att EU snabbt antar det konstitutionella fördraget, som innehåller det territoriella sammanhållningsmålet. Mot bakgrund av det rådande samförståndet om den territoriella agendan föreslår vi att det informella rådet i Leipzig i sina slutsatser rekommenderar att agendan införs successivt i stället för att ange att den inte är bindande.

1.10

Följaktligen vill EESK uppmana Europeiska kommissionen att föreslå ministerrådet att gå vidare i tillämpningen av den territoriella agendan med utgångspunkt i nuvarande rättsliga grunder.

2.1

Den 7 november 2006 bad tyska förbundsministeriet för transport, byggnation och stadsutveckling, med hänvisning till Tysklands kommande ordförandeskap i EU, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om EU:s territoriella agenda.

2.2

Vid det informella möte om territoriell sammanhållning och stadsutveckling som anordnas i Leipzig den 24–25 maj 2007 kommer EU-ministrarna att anta ett politiskt diskussionsunderlag, EU:s territoriella agenda  (1), som grundar sig på rapporten ”Territoriella förhållanden och framtidsperspektiv i Europeiska unionen”  (2). I rapporten analyseras EU:s största utmaningar inom den territoriella utvecklingspolitiken, och med hjälp av exempel illustreras hur man bättre kan ta tillvara den potential som Europas territoriella mångfald har i syfte att främja en hållbar ekonomisk tillväxt. EU:s territoriella agenda innehåller en rad rekommendationer om hur EU:s lokala och regionala mångfald kan beaktas på ett bättre sätt, samt en samling förslag rörande ett åtgärdsprogram inom den territoriella utvecklingspolitiken.

2.3

Sedan 1995 har EESK förespråkat ett ökat samarbete inom politiken för fysisk planering i Europa.

Även i andra, mer aktuella yttranden förespråkar vi ett ökat samarbete om och fokus på den europeiska integrationens territoriella dimension:

3.1

Det första informella mötet mellan ministrar med ansvar för fysisk planering och regionalpolitik hölls i Nantes 1989.

3.2

Denna typ av möten anordnas på initiativ av de successiva ordförandeskapen i EU. Vid mötet i Liège 1993 enades man om att utarbeta programmet Utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv (ESDP)  (3), som antogs i Potsdam 1999 och som utgör en gemensam referensram för de informella mötena mellan ministrarna med ansvar för fysisk planering och regionalpolitik.

3.3

Vid det första informella ministerrådsmötet om territoriell sammanhållning i Rotterdam i november 2004 förband sig ministrarna att till 2007 utarbeta dokumentet ”Territoriella förhållanden och framtidsperspektiv i Europeiska unionen”, som bildar underlag för den territoriella agendan.

3.4

Den territoriella agendan utgör en strategisk referensram som anger prioriteringarna för den territoriella utvecklingen i Europeiska unionen. Den bidrar till ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling eftersom den stärker den territoriella sammanhållningen, som kan definieras som sammanhållningspolitikens förmåga att anpassa sig till de särskilda behov och egenskaper som utmärker de geografiska utmaningarna och möjligheterna i syfte att uppnå en balanserad och hållbar territoriell utveckling.

3.5

Målet territoriell sammanhållning infördes i artikel III-116 i utkastet till konstitutionellt fördrag i juni 2003 som den tredje dimensionen i den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Gemenskapspolitikens territoriella dimension analyseras också i kommissionens tredje sammanhållningsrapport från 2005. I de gemensamma strategiska riktlinjer för sammanhållningen som antogs 2006 ingår också den nya territoriella dimensionen av sammanhållningen.

3.6

Vid det informella ministermötet i Luxemburg i maj 2005 antog ministrarna följande teman och prioriteringar för EU:s territoriella agenda:

3.7

Följande nyckelåtgärder nämns:

4.1

ESDP utgör en gemensam referensram för de olika aktörerna med ansvar för regionalpolitik och fysisk planering (EU, stater, regioner och andra territoriella enheter) som stöder den territoriella dimensionen i ett polycentriskt Europa och det nödvändiga territoriella perspektivet i EU-politiken. Det är fråga om ett mellanstatligt, icke bindande dokument som antogs vid ministermötet i Potsdam 1999. I praktiken har ESDP bara tillämpats i samband med att Europeiskt observationsnätverk för rumslig planering (ESPON (4)) påbörjade sitt arbete och indirekt genom de tre Interregprogrammen.

4.2

ESDP har följande mål:

4.3

Fyra viktiga områden samverkar och utövar avsevärt tryck på den territoriella utvecklingen:

4.4

Utifrån dessa områden fastställs följande riktlinjer i ESDP:

4.5

Följande konkreta åtgärder är planerade:

4.6.1

Europeiskt observationsnätverk för rumslig planering (ESPON) är ett forskningsprogram för territoriell utveckling som finansieras av Interreg och medlemsstaterna. Programmet syfte är att förse politiskt ansvariga på nationell och regional nivå i Europa med systematisk och aktuell information om territoriella utvecklingstendenser och de politiska insatsernas inverkan på de europeiska regionerna och territorierna, vilket på ett direkt sätt kan bidra till utformningen och genomförandet av politiken.

4.6.2

De samlade forskningsinsatserna i ESPON-programmet berör 29 europeiska länder, förutom EU:s 27 medlemsstater även Norge och Schweiz.

4.6.3

Det planeras en kraftig höjning av budgetanslagen från 7 miljoner euro för perioden 2000–2006 till 34 miljoner euro i det nya ESPON-programmet för perioden 2007–2013, vilket med de nationella anslagen beräknas ge en totalbudget på 45 miljoner euro.

5.1.1

Det mervärde som ett gemensamt europeiskt perspektiv kan tillföra är av central betydelse i alla frågor som rör territoriet. De erfarenheter som gjorts under de senaste decennierna och behovet av att ta hänsyn till den territoriella dimensionen i den europeiska integrationen kräver att de politiska insatser som påverkar det övergripande perspektivet på det europeiska territoriet gradvis blir en gemenskapsangelägenhet.

5.1.2

EU ansvarar för en mängd politikområden som påverkar hela territoriet: konkurrenspolitiken, de transeuropeiska näten, telekommunikationer och energi, miljöpolitiken, jordbrukspolitiken, politiken för forskning och teknisk utveckling, regionalpolitiken, EIB:s investeringar etc. EU saknar emellertid ett gemensamt perspektiv som gör det möjligt att integrera, utvärdera och samordna resultaten av dessa politiska insatser på det europeiska territoriet.

5.1.3

Ett gemensamt territoriellt perspektiv kräver gemensamma europeiska mål och riktlinjer. Det europeiska mervärdet av dessa europeiska territoriella riktlinjer är uppenbart när det gäller mål som miljöskydd, en polycentrisk och långsiktigt hållbar stadsutveckling, transeuropeiska nät, förebyggande via europeiska planer av naturkatastrofer och tekniska katastrofer samt av klimatförändringar.

5.1.4

Den så kallade ”gemenskapsmetoden” (5) innebär att kommissionen på eget eller andra EU-institutioners initiativ framför konkreta förslag som senare eventuellt antas av ministerrådet och, i förekommande fall, tillsammans med Europaparlamentet enligt medbeslutandeförfarandet.

5.1.5

På några politikområden har rådet infört den ”öppna samordningsmetoden”, som utgör en mindre intensiv och exakt form av politisk åtgärd än gemenskapsmetoden. EESK anser att i frågor som rör den territoriella agendan skulle den öppna samordningsmetoden med fördel kunna användas i ett första skede före gemenskapsmetoden. Det är möjligt att arbeta utifrån den öppna samordningsmetoden fram till dess att det konstitutionella fördraget antas, då gemenskapsmetoden kan användas.

5.1.6

Men som erfarenheten av EU-politiken på andra områden har visat, är detta system bara användbart när kommissionen har en mycket aktiv roll och när arbetet bygger på mycket klara mål och riktlinjer.

5.1.7

Oavsett hur utfallet blir beträffande utkastet till konstitutionellt fördrag för Europa, där territoriell sammanhållning ingår i rubriken till avsnitt III, vilket välkomnas av EESK, bör nedanstående artiklar i det gällande EG-fördraget utgöra rättslig grund för att utforma ett gemensamt perspektiv på Europas territorium, under förutsättning att det är EU:s kompetensområde:

5.2.1

EU:s regionalpolitik är ett nyckelinstrument för att främja ekonomisk och social sammanhållning, ekonomisk konvergens och, generellt sett, den europeiska integrationen.

5.2.2

EESK har alltid stött denna politik, som syftar till – och faktiskt bidrar till – att minska skillnaderna mellan regionerna.

5.2.3

Regionalpolitiken, som hör till de mest framgångsrika bland gemenskapens politikområden, måste vidmakthållas med hänsyn till de nya skillnader som har uppstått efter utvidgningen.

5.2.4

Denna regionalpolitik är inte oförenlig – tvärtom – med en effektiv territoriell sammanhållningspolitik, som föreslås i den territoriella agendan och som skall genomföras under den nya perioden 2007–2013.

5.3.1

Med de båda utvidgningarna följer nya utmaningar för EU, som sedan 2004 har ökat från 15 till 27 medlemsstater och därmed fått se sin befolkning öka med 28 % (från 382 till 490 miljoner invånare) och sitt territorium med 34 % (från 3,2 till 4,3 miljoner km2). Denna nya dimension och variationsrikedomen i EU:s territoriella egenskaper motiverar att man snabbt anlägger ett helhetsperspektiv på denna territoriella och geografiska situation och dess eventuella förändringar.

5.3.2

De två senaste utvidgningarna utgör en stor territoriell utmaning som måste analyseras ingående av kommissionen.

5.3.3

Antalet regioner med interna och externa gränser har ökat väsentligt. Gränsregionerna utgör en utmaning men också en påtaglig möjlighet att se till att integrationsprocessen utmynnar i konkreta resultat.

5.4.1

De utmaningar och risker som rör det europeiska territoriet måste angripas utifrån ett europeiskt perspektiv. Mervärdet av ett helhetsperspektiv på det europeiska territoriet är odiskutabelt, och ett perspektiv av detta slag bör erkännas som ett viktigt strategiskt behov.

5.4.2

Territoriet utmärks av ett antal egenskaper. Det är

Territoriet har således som fysisk och geografisk struktur en grundläggande strategisk betydelse. Kommissionens konsekvensbedömningar bör bygga på detta territoriella perspektiv, vilket kräver samverkan med ESPON.

5.5.1

EU bör införa ett effektivt styrelsesystem med en väl avvägd balans mellan de olika territoriella styresnivåerna, det vill säga de myndigheter som är verksamma på lokal, regional, nationell och europeisk nivå. Subsidiaritetsprincipen måste efterlevas men man måste samtidigt garantera sammanhållningen och ett gemensamt helhetsperspektiv.

5.5.2

Det civila samhället måste också delta på de olika styresnivåerna via den strukturerade sociala och civila dialogen. I många medlemsstater och många europeiska regioner finns det ekonomiska och sociala råd (eller liknande instanser) som måste mobiliseras så att de, tillsammans med arbetsmarknadens parter och andra organisationer i civilsamhället, deltar aktivt i system för samråd och ledning med avseende på territoriella frågor.

6.1

Den territoriella agendan bygger på dokumentet ”Territoriella förhållanden och framtidsperspektiv i Europeiska unionen”. Snarare än en sammanfattning är det en sammanställning av bidragen från de successiva halvårsvisa ordförandeskapen för EU. Dokumentet presenterar i 197 punkter alla de utmaningar som rör EU:s territorium och utgör därmed en god vägledning utifrån vilken kommissionen bör lägga fram en handlingsplan.

6.2

Den territoriella agendan bör innehålla medlemsstaternas territoriella strategier och beakta den territoriella dimensionen i övrig gemenskapspolitik. Strävan bör vara att söka komplementaritet och samverkan för att på EU-nivå uppnå en syntes i form av riktlinjer för en territoriell strategi för EU såsom föreslås i punkt 8.

6.3

Utvecklingen av EU:s territoriella agenda bör ha som målsättning att uppnå ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet.

7.1.1

Med den territoriella sammanhållningen eftersträvar man att införa ett gemensamt europeiskt territoriellt perspektiv som ramar in och förenar de territoriella strategier som formulerats och genomförts i medlemsstaterna och regionerna.

7.1.2

Den territoriella sammanhållningen bör fokusera på de frågor som rör territoriell planering i första hand och stadsplanering och regional planering i andra hand. CEMAT (6) påpekade 1994 att fysisk planering är ett utmärkt instrument för att uppnå hållbar utveckling på territoriell nivå.

7.1.3

Det är viktigt att klargöra begrepp, metoder och terminologi när det gäller fysisk planering. Fysisk planering innebär ett tvärvetenskapligt angreppssätt och utgör en övergripande prioritering som rör många teman, framför allt miljö, transporter och kommunikationer, bostäder och etablering av personer och industrier.

7.2.1

Mot bakgrund av Lissabonstrategin föreslår EESK en mer balanserad ekonomisk utveckling av det europeiska territoriet så att alla invånare och territorier kan dra nytta av utvecklingen, även regioner som är befästa med permanenta naturbetingade och strukturella handikapp. (7)

7.2.2

All EU-politik bör främja målsättningen om social sammanhållning. EESK föreslår att man skall låta social sammanhållning ingå bland den territoriella agendans målsättningar, eftersom den rör den nivå som folk lever på och det är där som möjligheter och problem uppstår.

7.2.3

En polycentrisk utveckling för stads- och storstadsområdena och ett adekvat förhållande mellan dessa och ytter- och landsbygdsområdena kan främja en större ekonomisk och social jämvikt i Europa. Kamp mot fattigdom och social utslagning, integration av invandrare (8), en aktivare bostadspolitik, lika möjligheter och utveckling av offentliga tjänster av god kvalitet bör också vara några av de grundläggande målen för den territoriella strategin.

7.3.1

I de senaste rapporterna om klimatförändringarna konstateras hur allvarligt problemet verkligen är. Den globala uppvärmningen är ett faktum, inte ett påstående. Många av klimatförändringarnas effekter börjar göra sig påminda. Den fysiska planeringen måste anta denna nya utmaning för att försöka stå emot och komma till rätta med några av effekterna.

7.3.2

Det måste utarbetas en europeisk plan med avseende på olika risker och naturkatastrofer. Och det handlar inte om science fiction. Den rapport som nyligen utarbetades av ekonomen Nicolas Stern (9) på uppdrag av den brittiska regeringen visar omfattningen av vad som står på spel för planeten: Minst 1 % av världens BNP måste investeras i kampen mot klimatförändringarna för att undvika att kostnaderna och riskerna till följd av dessa förändringar leder till att världens BNP faller med 5 %, en siffra som skulle kunna stiga till 20 % om de allvarligaste effekterna till följd av klimatförändringarna fortsätter att öka i samma takt som för närvarande.

7.3.3

Klimatförändringarna kan inverka negativt på sammanhållningen och konkurrenskraften, på livskvaliteten och den hållbara utvecklingen – och det snabbare än vad som hittills varit fallet. Det bekräftas i den rapport som nyligen utarbetades av FN:s expertgrupp för klimatförändringarna och som presenterades i Paris den 2 februari 2007. EESK menar att man bör ta hänsyn till klimatförändringarna inom ramen för den fysiska planeringen.

7.3.4

Bland de risker som är viktiga att överväga bör ingå risker till följd av tekniska katastrofer (radioaktiva, kemiska eller bakteriologiska risker), olyckor eller terroristattacker samt planer för en eventuell massförflyttning av befolkningen.

7.4.1

Idén att inrätta transeuropeiska transportnät föddes i slutet av åttiotalet i samband med inre marknaden. Att tala om en inre marknad och fri rörlighet var bara meningsfullt om de olika nationella och regionala transportnäten var kopplade till varandra i ett europeiskt system med moderna och effektiva infrastrukturer.

7.4.2

Sedan 1992 avser fördragets avdelning XV (artiklarna 154, 155 och 156) de transeuropeiska transportnäten. Femton år senare är resultatet en besvikelse och dessutom oroväckande. Finansieringssvårigheter och avsaknad av politisk vilja förklarar till viss del detta. EESK beklagar att regeringarna har låtit det tillväxtinitiativ (10) från 2003 som inbegriper byggandet av stora transeuropeiska nät falla i glömska och övergett det på politisk nivå. Vi undrar i vilken utsträckning avsaknaden av ett globalt perspektiv på det europeiska territoriet och dess infrastruktur ligger till grund för de dåliga resultat som de transeuropeiska transport-, telekommunikations- och energinäten uppvisar.

7.4.3

Bland de grundläggande målsättningarna vill EESK lyfta fram att det är viktigt att alla människor och territorier får lika tillgång till transportnäten via ett balanserat alleuropeiskt nät med goda förbindelser till och från små städer, landsbygdsområden och öregioner.

7.4.4

Som det ser ut i Europa i dag finns det inte något adekvat energinät (elektricitet, olja och gas). Detta kan leda till att den ekonomiska verksamheten kollapsar. Dessutom innebär det stora ojämlikheter för de regioner och territorier som för närvarande inte har tillgång till dessa nät.

7.4.5

Inom ramen för den europeiska energipolitiken måste man ta hänsyn till den fysiska planeringen, när det gäller både skyddet av naturtillgångar och den sociala och territoriella sammanhållningen.

7.4.6

För att Lissabonstrategin skall kunna genomföras måste också alla territorier och medborgare få tillgång till informationssamhället och dess nätverk samt till kunskapsspridning och utbildning. EU:s territoriella agenda bör i första hand fokusera på denna utmaning.

7.5.1

Målsättningen att skydda den fysiska miljön och bevara den naturliga miljön och den biologiska mångfalden i Europa går bara att förverkliga om det finns en gemensam politisk strategi för EU:s territorium. Ur denna synpunkt är det europeiska mervärdet av grundläggande betydelse.

7.5.2

Den territoriella agendan bör lägga grunden för en ny och effektivare politik som skyddar den naturliga miljön och den biologiska mångfalden (11).

7.6.1

Europa förfogar över ett stort kulturarv som EU måste skydda. I alla regioner i Europa finns en stor kulturell mångfald som ligger till grund för européernas historia och identitet.

7.6.2

Den territoriella agendan bör främja bevarandet av detta rika och varierade kulturarv, som dessutom bör stärkas eftersom det utgör en inneboende faktor för ekonomisk utveckling och social sammanhållning.

8.1

I riktlinjerna för en territoriell EU-strategi bör man sträva efter maximal ekonomisk effektivitet, social sammanhållning och miljömässig hållbarhet med respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

8.2

Utan att inkräkta på medlemsstaternas och regionernas behörighet när det gäller fysisk planering utgör riktlinjerna för en hållbar territoriell strategi för gemenskapens territorium en referensram för EU som bör ge den territoriella sammanhållningen innehåll och mening.

8.3

Riktlinjerna för en territoriell strategi som främjar ekonomisk, social och territoriell sammanhållning bör i första hand fokusera på följande:

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/22

1.1

I föreliggande yttrande har vi inte kunnat behandla hela den verksamhet som GD Konkurrens har ägnat sig åt (1). Endast ett begränsat antal ärenden har tagits upp i korthet: Domstolarnas beslut i antitrustärenden, koncentrations- och fusionsärenden och ärenden rörande statligt stöd har inte kunnat behandlas alls, eftersom en sådan analys skulle ha krävt en fördjupad detaljstudie av företagens agerande på marknaden och av myndigheternas reaktion. Av rapporten framgår emellertid klart att det arbetssätt som GD Konkurrens har använt i sin behandling av ärendena och i förfarandena har kännetecknats av stor ihärdighet och vilja att finna lämpliga och fungerande lösningar på de problem som har dykt upp. Skall man kritisera något, kan man möjligen nämna vissa ärenden där sektorns betydelse, mot bakgrund av det internationella konkurrenskrav som beskrivs i Lissabonstrategin och det dokument som åtföljt den, egentligen inte motiverar den uppmärksamhet som kommissionen har ägnat dem. För EESK kan uppföljningsdokumentet till 2005 års rapport, ”Professionella tjänster – Utrymme för ytterligare reformer” och arbetsdokumentet från kommissionen om medlemsstaternas framsteg när det gäller att se över och avskaffa oberättigade konkurrensbegränsningar inom området för professionella tjänster fungera som exempel. EESK anser att den avreglering av tjänstemarknaden som inletts med hänvisning till Lissabonstrategin framför allt bör omfatta tjänster av större betydelse på det internationella planet (infrastruktur, telekommunikationer, transporter osv.), och i mindre utsträckning vad som kallas fria yrken (bland annat arkitekter, advokater, läkare, ingenjörer, redovisningsexperter och apotekare) eftersom dessa i de flesta fall arbetar i mikroföretag på lokal nivå och i enlighet med subsidiaritetsprincipen omfattas av medlemsstaternas behörighet (jfr EG-domstolens dom i de förenade målen C-94/04 och C-202/04, Cipolla-Macrino (2)). Ingen kan förneka att vissa lagstiftningsbegränsningar behövs för att samhällets krav skall uppfyllas i fråga om hög nivå av sakkunskap, erfarenhet och förtroende. EESK ser positivt på att de olika berörda marknaderna för fria yrken i medlemsstaterna har analyserats i detalj med avseende på omfattning och intensitet i de gällande begränsningarna. Det finns emellertid skäl att understryka att man inte enbart kan se till de ekonomiska effekterna på konkurrensstrukturen – man måste också se till konsekvenserna för den sociala strukturen av de föreslagna avregleringarna. Detta utesluter emellertid inte åtgärder vid brott mot EG:s antitrustregler, i första hand inriktade på försök till prissättning från branschorganisationerna. Sådana åtgärder åligger i första hand de nationella konkurrensmyndigheterna.

1.2

Det har föreslagits att man i större utsträckning skulle stödja sig på den sakkunskap och den betydande yrkeserfarenhet som finns i det civila samhällets organisationer och sammanslutningar, som företräds inom EESK, för att följa upp verksamheten inom GD Konkurrens och till och med inleda undersökningar som syftar till att genomföra förfaranden kopplade till antitrustärenden och statligt stöd. Kommissionens GD Konkurrens skulle i detta avseende kunna bidra genom att regelbundet tillhandahålla information till EESK om sina politiska mål och till och med sin verksamhet, inom ramen för vad sekretessen tillåter.

1.3

Man skulle kunna genomföra regelbundna sammanträden mellan företrädare för EESK och den person som är ansvarig för konsumentfrågor vid GD Konkurrens. Informationsutbytet kan bidra till en fortlöpande dialog med konsumentorganisationerna. När GD Konkurrens branschutredningar (3) på energiområdet (gas och el) och området för finansiella tjänster (tjänster till privatkunder och företagsförsäkringar) redovisas, bör resultaten översändas till företrädare för EESK så att dessa kan granska och kommentera dem (om möjligt inom ramen för en arbetsgrupp).

1.4

EESK ser ett behov av att sammanfatta sina ståndpunkter i fråga om hur konkurrenspolitiken påverkar de ekonomiska och sociala värderingar som formulerats i uppdragsbeskrivningen. Snart kommer därför arbetet att inledas med en studie där man, i Lissabondagordningens anda, presenterar begreppen konkurrens och konkurrenskraft, förklarar vad de verkligen innebär och redovisar vilka effekter de troligtvis har på medlemsstaternas samhällen.

1.5

När GD Konkurrens inledde diskussionerna om tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget (missbruk av dominerande ställning), publicerade det en studie av hur ett företag i dominerande ställning använder utestängningsmetoder som skadar dess konkurrenter och själva konkurrensen. Detta dokument gav upphov till en bred debatt. Kommissionen har lovat att fortsätta sin diskussion genom att ägna sig åt frågan om missbruk av en dominerande ställning, en fråga som för konsumenter och leverantörer till dominerande företag (små och medelstora företag) är mycket känslig. EESK anser att kommissionen bör gå vidare med att utarbeta diskussionsdokumentet om ageranden som mot bakgrund av artikel 82 kan betraktas som missbruk av dominerande ställning. Därefter skulle frågan behöva diskuteras med utgångspunkt i dokumentet, och när tillräckliga kännetecken har kunnat fastställas för de två typer av missbruk (utestängning och missbruk av dominerande ställning) skulle slutsatser avseende tolkningen av antitrustreglerna kunna fastställas inom ramen för ett enhetligt direktiv.

2.1

Den fria marknaden leder inte alltid till bästa möjliga resultat. Snedvridning av konkurrensen drabbar anställda och konsumenter såväl som företag och ekonomin i allmänhet. Konkurrenspolitiken och konkurrensrätten är ett instrument som gör det möjligt för regeringarna att slå fast vad som är rättvis marknadspraxis och se till att den tillämpas med hjälp av materiella regler och förvaltningsrättens procedurregler.

2.2

När EESK yttrar sig om rapporten är det av intresse att nämna att moderna demokratiska stater med marknadsekonomi förfogar över två huvuduppsättningar instrument för att påverka ekonomin:

2.2.1

Generaldirektoratet för konkurrens kan använda sig av dessa två politikområden: Tillämpningen av Artiklarna 81, 82 och 86 (4) i EG-fördraget motsvarar verksamheten i en konkurrensmyndighet.

2.3

En annan viktig kommentar är att det är allmänt accepterat att en rättvis konkurrens som är fri från snedvridningar – och som kan tillämpas av marknadsaktörerna – troligen utgör den bästa garantin för att kvaliteten på och urvalet av varor skall motsvara konsumenternas förväntningar. Man får dock inte glömma bort att många andra faktorer inverkar på de fördelar som konsumenterna kan uppnå: den allmänna samhällssituationen; materiella, andliga och psykologiska faktorer; diverse brister på detta område osv. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) vill placera in kommissionens rapport i en helhetsbild och diskutera den utifrån de värderingar som är förankrade i kommitténs uppdragsbeskrivning.

3.1

När kommissionen utövar sina befogenheter i fråga om tillämpning av lagen med avseende på karteller och missbruk av dominerande ställning (konkurrensbegränsning) i enlighet med artiklarna 81 och 82 i EG, riktar sig dessa befogenheter till företagen  (5) i medlemsstaterna och kan närmast jämföras med utövning av dömande makt, i det avseendet att kommissionen i efterhand uttalar sig om företagens marknadspraxis, i enlighet med de konkurrensrättsliga reglerna. Detta arbete, som letts av kommissionens generaldirektorat för konkurrens sedan början av 1960-talet, har tagit sig uttryck i kommissionens beslut, som tillsammans med förstainstansrättens och EG-domstolens (vid överklaganden) domar under en 40-årsperiod har skapat en juridisk bas med prejudikat som fungerar som rättesnöre på området. Den rättspraxis som på det sättet gradvis har byggts upp av beslut om olika marknadssituationer utgör en av de mest betydelsefulla beståndsdelarna i gemenskapens regelverk.

3.2

Av rapporten från 2005 framgår tydligt att man inom GD Konkurrens är väl medveten om alla viktiga aspekter på ekonomisk konkurrens inom och utanför EU, samt om vad som krävs för att garantera ett säkert rättsläge på området. Det gäller i synnerhet som den viktigaste EU-rättspraxisen också kan tillämpas av de berörda nationella myndigheterna och domstolarna. Följaktligen skapar dessa regler kontinuerligt både EU-rättspraxis och nationell rättspraxis.

När det gäller 2005 vill EESK också kommentera följande initiativ, förslag och åtgärder:

3.2.1

Regler för tillgång till kommissionens handlingar i antitrust- och koncentrationsärenden: Detta är alltid en känslig procedurfråga, och kommissionen är ständigt sysselsatt med att finslipa detaljerna. Europeiska kommissionen anser det också viktigt att garantera att företag som berörs av antitrust- eller koncentrationsprocedurer får tillgång till de dokument som kommissionen utarbetar, både i pappersform och i elektronisk form. De nya reglerna ersätter en tidigare text som antogs 1997.

3.2.2

En uppmaning till potentiella klagande att tillhanda information för att underlätta en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna: Det är intressant att notera att denna uppmaning publicerades i den rapport som behandlas i det här yttrandet. Man betonar de svårigheter som hänger samman med konkurrensmyndigheternas övervakning av marknaderna, och uppmanar organisationerna i det civila samhället samt branschorganisationerna att spela en aktiv roll när det gäller att initiera och genomföra undersökningar (t.ex. samla in bevismaterial) vid svåra överträdelser av konkurrensrättsliga bestämmelser.

3.2.3

Diskussionsunderlaget om tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget (om missbruk av dominerande ställning): GD Konkurrens hade för avsikt att initiera en debatt bland experter om konkurrensbegränsande åtgärder från de företags sida som har tillräckligt marknadsinflytande för att kunna påverka sina konkurrenters beteende med avsikt att vinna ensidiga fördelar i förhållande till dessa. Diskussionsunderlaget (som skall ligga till grund för kommande riktlinjer) omfattar över 100 olika diskussionsinlägg. De flesta av dem understryker vikten av en ekonomisk analys av relevanta marknader och aktörer, och det finns heller ingenting att invända mot detta konstaterande. Men många debattdeltagare har samtidigt betonat betydelsen av att erkänna principen att man inte får hindra effektivt fungerande företag från att genomföra sina marknadsstrategier. Det innebär att denna teori, som nu är på modet, förespråkar större överseende med aggressiva men effektiva företagsstrategier i stället för stränga förbud mot olika former av marknadsmissbruk. Men enligt EU:s rättspraxis (6) strider ett sådant tillvägagångssätt mot den dominerande åsikten på EU-nivå, nämligen att man inte skall tolerera marknadsmissbruk som syftar till att eliminera ovälkomna konkurrenter (7). Det är ingen tvekan om att det är en central fråga för konkurrenspolitiken att avgöra vilka gränser som de viktigaste marknadsaktörerna inte får överskrida. Med tanke på EESK:s strävan att försvara det civila samhällets (de små och medelstora företagens (8), arbetstagarnas, konsumenternas, etc.) intressen väntar kommittén med spänning på resultatet av denna debatt.

3.2.4

Riktlinjerna för konsekvensbedömning föreskriver att alla lagstiftningsinitiativ och politiska förslag i kommissionens årliga arbetsprogram måste granskas med avseende på eventuella positiva eller negativa effekter på konkurrensen. Det handlar om att ”undvika onödiga och oproportionella begränsningar av konkurrensen” redan under EU-lagstiftningsfasen. Att ta hänsyn till eventuella effekter på marknaderna visar i vilken grad begreppen ”intensiv konkurrens” och ”fullständig konkurrens” (dvs. rättvis och utan snedvridningar) är förankrade i kommissionens arbete. EESK anser att ”konkurrens” bör ses ur ett mycket bredare perspektiv och att långsiktiga intressen, särskilt när det gäller konsumenterna, arbetstagarna och de små och medelstora företagen, kan skilja sig betydligt från kortsiktiga intressen i fråga om att säkra en ”fullständig konkurrens” (9).

3.2.5

Grönbok om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler: EESK ställde sig positiv till detta dokument i sitt yttrande av den 26 oktober 2006. Kommissionens grönbok om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler har fått ett positivt mottagande och har satt i gång en bred debatt, ty det finns ett behov av att företag som drabbats av konkurrensbegränsande verksamhet kan kräva skadestånd för sina förluster. I ett av sina senaste yttranden (INT/306) påpekade EESK bland annat att målet är att skydda alla berörda aktörer på den inre marknaden. Den fria rörligheten för varor gör det nödvändigt att säkerställa en viss grad av enhetlighet i alla länder när det gäller kontraktsmässiga rättigheter och skyldigheter. Vad gäller gränshandeln måste man också främja en viss grad av harmonisering mellan de olika ländernas rättsliga bestämmelser.

3.2.5.1

I andra hand måste man ta hänsyn till de europeiska och nationella konkurrensmyndigheterna vars uppgift är att definiera förbjuden kommersiell praxis och sanktioner mot sådan praxis samt att ingripa mot företag som överträder lagstiftningen.

3.2.6

Branschutredningar av de nyligen liberaliserade sektorerna för gas och el: Dessa utredningar kommer med all säkerhet att bidra till att klargöra hur den verkliga situationen ser ut för dessa sektorer, som är mycket betydelsefulla, har en omfattande räckvidd och för vilka det för länge sedan gjordes klart att en liberalisering var universallösningen. Det är hög tid att de befintliga marknaderna på lokal och nationell nivå, och även inom ett större område, blir föremål för en opartisk granskning för att uppmärksamma flera monopolsituationer som får negativa konsekvenser för både konsumenterna, arbetstagarna och företagen.

3.2.7

Elektronisk kommunikation: Det finns ett växande missnöje med de europeiska marknaderna för elektronisk kommunikation, som blir alltmer integrerade. De avgifter som mobiltelefonioperatörerna tillämpar för internationella roamingtjänster på grossistnivå är för höga. Därför har kommissionens generaldirektorat för konkurrens inlett utredningar genom att framföra klagomål till operatörerna. De preliminära slutsatserna från utredningarna visar att två av tre ledande tyska företag har missbrukat sin dominerande ställning genom att ta ut ”oskäliga och alltför höga priser”.

3.2.7.1

EESK vill ta tillfället i akt och tydligt påpeka att uttrycket ”alltför höga priser” och den idé som det grundar sig på gradvis har färgat av sig på tolkningen av EG-fördragets artikel 82 (10). Ty i denna fördragsartikel nämns bara ”påtvingande av orimliga priser”, det vill säga orättvisa eller oberättigade priser. Anledningen till att kommissionen hittills inte har velat genomföra utredningar av och ingripa mot höga marknadspriser till följd av missbruk av dominerande ställning från företagens sida är att den ställt sig ovillig till att definiera ”bra priser” och ”dåliga priser” (11) (dessa priser gäller framför allt tjänster som säljs inom de olika länderna). Efterfrågan på mobiltelefonioperatörernas internationella tjänster (roaming) blir emellertid allt större och konsumenterna blir alltmer kostnadsmedvetna i sin inställning. Konsumenterna upplever med rätta även mindre prisökningar som ”orimliga”, utan att de för den sakens skull är ”överdrivna”. EESK ser fram emot att få ta del av kommissionens resultat och beslut i detta ärende.

3.2.8

Beslut om att utfärda böter till företaget AstraZeneca för missbruk av offentliga förfaranden och bestämmelser: Kommissionen antog en ny handlingslinje för tolkningen av artikel 82 (EG-fördraget) när den beslöt att utfärda böter på 60 miljoner euro till företagen AstraZeneca AB och AstraZeneca Plc (AZ) för överträdelse av artikel 82 i EG-fördraget (och artikel 54 i EES-avtalet). Missbruket presenterades enligt följande: För att bevara skyddet av immateriella rättigheter som gjort det möjligt för företagen att fortsätta sälja sina produkter till ett högt pris på många marknader har de två ömsesidigt beroende företagen missbrukat förfaranden och bestämmelser, baserade på en av rådets förordningar, för att förlänga giltighetstiden för tilläggsskyddet för patentet för sin magsårsprodukt, Losec. Företagen har överträtt reglerna genom att ge missvisande information till berörda myndigheter och beslutsorgan, vilket lett till att de fått ett förlängt patentskydd. Följaktligen ansågs patentet för Losec fortfarande vara giltigt. Magsårsläkemedlet Losec blev på så sätt inte en generisk produkt, vilket förhindrade mindre företag som var i stånd att marknadsföra detta magsårsläkemedel att framställa den till ett mycket lägre pris än AstraZeneca-företagen. Förlängningen av patentets giltighet har indirekt missgynnat konsumenterna.

3.2.8.1

Det nya med detta förfarande för brott mot EG:s antitrustregler bestod i att kommissionen i sitt beslut fastslog att även om konkurrenterna hade haft möjligheter att klaga under patentförlängningsproceduren fick detta inte utesluta tillämpningen av EG-fördragets artikel 82. AstraZeneca-företagen hade en dominerande ställning på de berörda europeiska (och även andra) marknaderna, och missbruket utgjordes av förfaranden som inletts på ett bedrägligt sätt.

3.2.8.2

EESK vill ta tillfället i akt och understryka att denna typ av marknadspraxis passar bättre in i kategorin ”otillbörliga affärsmetoder” (12) som hittills inte har fallit inom ramen för kommissionens (GD Konkurrens) befogenheter. I detta särskilda fall rörde det sig om missbruk av dominerande ställning. Det finns många andra exempel på företag som agerar på liknande sätt, oavsett deras marknadsstyrka, och som förblir ostraffade. Om man strävar efter integrerade europeiska marknader måste man också sörja för att säkerställa ett bättre skydd för konsumenterna och för konkurrenterna, som i de flesta fall är mindre och medelstora företag. Kommissionens beslut i AstraZeneca-ärendet är ett steg framåt i denna riktning.

3.2.9

Beslut om en övervakande förvaltare i det tidigare Microsoft-ärendet: Detta omtalade ärende fick omfattande konsekvenser för de amerikanska företagen, som drog lärdom därav. Företagen insåg att det europeiska rättssystemet fungerar som ”vakthund” även när det gäller de mäktigaste marknadsaktörerna utanför Europeiska unionen. Det senaste beslutet visar i vilken grad kommissionen anstränger sig för att finna ömsesidigt acceptabla lösningar i syfte att få företag som överträtt EG-rätten att rätta sig efter normala konkurrensvillkor. Utnämnandet av en förvaltare (13) som skall övervaka IT-jättens ansträngningar för att rätta sig efter de åtgärder som föreskrivs i beslutet är i själva verket ett instrument som används vid koncentrationskontroll, och som avspeglar generaldirektoratets (Konkurrens) goda vilja när det gäller samarbete för att lösa konflikter och tvister.

3.2.10

Branschutredningar inom sektorn för finansiella tjänster: Kommittén stöder de utredningar som inletts inom betalkortsområdet och området för banktjänster till privatpersoner och mindre företag, till exempel löpande konton och finansiering för små och medelstora företag samt de särskilda fenomen som kommit till uttryck inom området för företagsförsäkringar (se punkt 3.2.10.2).

3.2.10.1

När det gäller ovannämnda banktjänster har konkurrensen försvagats genom hinder för inträde, bristen på valfrihet i praktiken och, troligtvis, den dominerande ställning som vissa koncerner har.

3.2.10.2

Utredningen av företagsförsäkringssektorn kommer ”i synnerhet att omfatta i vilken utsträckning försäkringsgivare och branschföreningar för försäkringsföretag samarbetar vad gäller till exempel fastställande av standardvillkor (14). Även om ett sådant samarbete kan vara effektivt i många fall, kan eventuellt snedvridande former av samarbete försämra för efterfrågesidan när det gäller att förhandla om villkoren för täckning och dessutom begränsa konkurrens och innovation på marknaden.”

3.2.11

Kommissionens förslag om allmän trafikplikt och kontrakt vad gäller persontransporter på väg, järnväg och inre vattenvägar: Det reviderade förslaget om allmän trafikplikt och kontrakt vad gäller persontransporter kan främja de små och medelstora företagens deltagande på området och tillförsäkra dem en bättre position när det gäller att säkerställa delar av de lokala transporterna.

3.2.12

Inrättandet av ett nytt direktorat för karteller med inriktning på kampen mot särskilt allvarliga karteller: EESK stöder fullt ut de framsteg som gjorts för att öka professionaliteten i kartellbekämpningen.

3.2.13

Sedan den 1 maj 2004 har genom förordningarna 1/2003 och 773/2004 om förfaranden vid brott mot EG:s antitrustregler införts ett nytt system med syfte att fastställa potentiellt konkurrenshämmande avsikter i avtal som marknadsaktörer planerar att sluta, samt potentiella effekter av dessa avtal. Företagen har inte längre möjlighet att till kommissionen eller medlemsstaternas konkurrensmyndigheter anmäla förslag till kontrakt om gemensamma företag och förslag till kontrakt om samarbete (övergripande och vertikalt) för att få ett förhandsutlåtande från konkurrensmyndigheten om huruvida det planerade avtalet kan vara konkurrenshämmande. Detta innebär att företagen i stället för att få ett individuellt undantag, en ”administrativ skrivelse” eller ett ”icke-ingripandebesked” från GD Konkurrens, vilket var fallet före den 1 maj 2004, själva skall kontrollera alla aspekter av det planerade avtalet för att kontrollera om det uppfyller alla eller en del av kriterierna om positiva effekter på relevanta marknader, i enlighet med artikel 81.3 (15) i EG-fördraget. I villkoren preciseras bl.a. att om ett liknande avtal (oftast om inrättandet av ett gemensamt företag) sluts på en viss marknad och skapar fördelar för deltagarna, skall fördelarna också komma konsumenterna till godo.

3.2.13.1

EESK vill understryka att om det villkor som fastställs i föregående punkts sista mening inte uppfylls, bör detta utgöra ett skäl att anse att metoderna är konkurrenshämmande. I bedömningen av avtal som strider mot bestämmelserna i artikel 81.1 bör kommissionen se alla tecken på metoder inom företaget som syftar till att undanhålla konsumenterna fördelar som en försvårande omständighet.

4.1

En viktig roll som kommissionen har är att granska marknadens struktur och dominerande positioner som går att förutse som en följd av koncentrationer av företag som vill slå samman sin utvecklingskapacitet, produktionskapacitet och kommersiella kapacitet för att skaffa sig större inflytande på marknaden och en bättre position. Som koncentrationer kan betraktas inte bara företagsfusioner, utan också inrättandet av gemensamma företag, om de huvudsakliga beslutsbefogenheterna syftar till en gemensam och enhetlig förvaltning och om deltagarnas olika verksamheter motsvarar en enda aktör på den berörda marknaden. Koncentrationerna syftar framför allt till ökad effektivitet, snabbare produktutveckling, minskade kostnader samt förvaltningsfördelar. Ur konkurrenshänseende kan emellertid koncentrationerna få negativa följder eftersom den förändrade marknadspåverkan ofta skapar dominerande ställningar, och risken för missbruk är som störst i sådana fall. Sammanslagningar får ibland negativa konsekvenser. Ett flertal studier har visat att sammanslagningar inte alltid främjar effektivitet eller tillväxt. De kan till med på lång sikt påverka tillgångar som företagets värde negativt. Samtidigt kan de leda till att många arbetstillfällen försvinner. Av det skälet är det viktigt att i samband med sammanslagningar också beakta sysselsättningsfrågor och frågor som är kopplade till socialpolitiken (exempelvis sysselsättningen). Det bästa sättet att bedöma om en koncentration kommer att fungera konkurrenshämmande är att kontrollera den föreslagna sammanslagningen mot bestämmelserna i artikel 81.3 i EG-fördraget (se fotnot s. 12). Om koncentrationen uppfyller de kriterier som fastställs där med avseende på marknadens struktur och de berörda företagens inflytande på marknaden, kan den bedömas som godtagbar. Det handlar här om en viktig förbindelsepunkt mellan koncentrationskontrollen (som i huvudsak tillhör näringslivspolitikens instrument) och antitrustreglerna, som myndigheterna använder för att tillämpa konkurrenspolitiken i strikt bemärkelse.

4.1.1

Om den årliga försäljningsvolymen överskrider vissa fastställda trösklar inom EU eller globalt måste företagen formellt anmäla till kommissionen att de tillsammans avser att utöva betydande inflytande på marknaden (en koncentration), och GD Konkurrens inleder då förfarandena för första och ibland andra skedet. Marknadsinflytande är inte ett villkor för kravet på anmälan. Kommissionen undersöker huruvida koncentrationen i fråga i avsevärd omfattning inskränker konkurrensen, t.ex. genom skapande eller förstärkning av en dominerande ställning.

4.2

Ett viktigt syfte med koncentrationskontrollen (och ett av dess förväntade resultat) är att bidra till de europeiska producenternas och distributörernas konkurrenskraft på den internationella scenen  (16). Det problem som finns inbyggt i EU:s praxis är att företagen genom koncentration ofta får en så stark position på marknaden att detta leder till snedvriden konkurrens på inre marknaden. Man kan observera att kommissionen strävar efter att minska denna risk genom att ställa ett flertal villkor för sitt godkännande (”korrigerande åtgärder”), exempelvis att företaget avyttrar tillgångar, säljer immateriella rättigheter, slutar distribuera i vissa länder osv. En imponerande statistisk undersökning av koncentrationer leder dock till slutsatsen att det är omöjligt att veta om

4.3

I oktober 2005 offentliggjorde GD Konkurrens en studie över de åtaganden som gjorts inom ramen för koncentrationsaffärer. Den omfattar de åtaganden som kommissionen hade föreskrivit för företag som förutsättning för ett godkännande, och som syftade till att minska de befarade konkurrenshämmande effekterna, samt detaljerade utvärderingar i efterhand. I mer än 40 % av de godkända transaktionerna uppstod allvarliga problem som inte kunde lösas (ofullständig överföring av den avyttrade verksamheten, felaktig avstyckning av tillgångar osv.). Detta kan betraktas som en varning och en påminnelse om nödvändigheten av att undersöka vilka metoder som kan användas för att begränsa konkurrensen på det sätt som avses i artikel 82 med avseende på de berörda parternas ökade marknadsinflytande inom ramen för godkända koncentrationer.

5.1

En av de huvuduppgifter som GD Konkurrens har är att övervaka medlemsstaternas verksamhet i fråga om vilka företag som erhåller ekonomiskt stöd och på vilka grunder. Eftersom EU har som syfte att säkerställa ”rättvisa konkurrensvillkor” för alla företag som verkar på inre marknaden har begreppet ”statligt stöd” utformats med största omsorg, och tolkas på ett enhetligt sätt i relation till den offentliga näringslivspolitiken. Det är inte bara det direkta ekonomiska stödet som granskas: Skatteförmåner och alla typer av förmåner som företagen får på selektiv grund kan bedömas som icke godtagbara av kommissionen om de bidrar till snedvridning av konkurrensen.

5.2

Under 2005 gjorde GD Konkurrens inom ramen för sin verksamhet stora ansträngningar för att klargöra mål och tillämpliga regler i fråga om statsstöd i EU:s medlemsländer. Genom dessa satsningar avsåg man att främja Lissabonstrategin genom att se till att stöden användes på ett sätt som bidrar till konkurrenskraften i hela den europeiska ekonomin. I syfte att förbättra samordningen mellan berörda parter (dvs. myndigheter, företag och deras organisationer) och genom att rikta offentliga medel mot sektorer där de skulle kunna användas effektivt lanserade GD Konkurrens en handlingsplan på området för statligt stöd (17). De ledande principerna i denna plan bryter inte mot tidigare använda metoder, utan syftar till att bidra till inrättandet av goda metoder som medlemsstaterna skulle kunna ansluta sig till. Några kommentarer:

5.2.1

Det goda och dåliga exempel som citeras i rapporten illustrerar de olika motiv som företagen har för att önska ekonomiskt stöd. EESK ställer sig naturligtvis helt bakom idén att man måste verka för ”att offentliga medel används effektivt till fördel för EU-medborgarna genom ökad ekonomisk effektivitet, snabbare tillväxt, fler varaktiga arbetstillfällen, social och regional sammanhållning, bättre tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, en hållbar utveckling och kulturell mångfald”  (18). Med tanke på de dåliga förutsättningar som utgörs av brister i infrastrukturen, ett företagsklimat som missgynnar små och medelstora företag och andra försvårande omständigheter, särskilt i de nya medlemsstaterna, kan EESK emellertid inte stödja målet att minska det statliga stödet.

5.2.2

Man tycks i många medlemsstater fortsätta att anse att det är viktigt att skapa gynnsamma ekonomiska förhållanden för traditionella företag i kris, och man beviljar dem därför stöd för att de skall kunna övervintra eller omstrukturera sig. Ur sysselsättningssynpunkt kan EESK inte kritisera dessa insatser. Man kan emellertid hänvisa till flera fall där kommissionen själv har uttryckt tvivel på effektiviteten i stöd som syftar till att rädda företag från konkurs så att de kan uppnå ekonomisk balans.

5.2.3

I enlighet med en serie lagstiftningsåtgärder som lanserades i juli och som utgick från en handlingsplan på området för statligt stöd kommer företagen att kunna ”få statligt stöd som täcker alla deras kostnader och ger dem en rimlig vinst när de utför uppdrag i det allmännas intresse som myndigheter fastställt och anförtrott dem”. Om stödet kan bidra till att minska de ekonomiska svårigheterna (troligtvis för betydelsefulla små och medelstora företag på lokal nivå) skulle detta kunna utgöra ett gott exempel på effektiv användning av offentliga medel till förmån för medborgarna och EU:s företag.

6.1

2005 var det första fullständiga budgetåret då antitrustreglerna tillämpades i sin lydelse efter ändringen genom rådets förordning nr 1/2003. Detta innebär följande:

6.2

Enligt den rapport som detta yttrande behandlar står det klart att de nationella domstolarnas åtaganden i samband med genomförandet av den europeiska konkurrensrätten är begränsade, och man förväntar sig inte att de utan svårighet skall kunna delta i framtiden. En av de viktigaste förklaringarna skulle kunna vara att rättspraxis i första instans skiljer sig åt mellan länderna i fråga om konkurrensrätten. En annan förklaring är att det hittills endast har funnits nationell konkurrensrätt. Trots att harmoniseringen av lagstiftningen har spridit sig genom medlemsstaternas rättssystem finns det fortfarande skillnader mellan EU-rätten och den nationella rätten i många medlemsstater. För ögonblicket verkar det som om den klagande parten i allmänhet är ovillig att väcka talan inför nationella domstolar (19).

6.3

En annan, dold, orsak är att medlemsstaterna i själva verket inte har tillgång till den europeiska rättspraxisen, som är hörnstenen i konkurrensrätten. När det gäller processrätten finns det kortfattade presentationer av olika processrättsliga situationer och dessutom hänvisningar till precedensfall i frågan, men varken kommissionen eller EG-domstolen har hittills utarbetat någon handbok som liknar vad som finns i fråga om materialrätt (20). Om man vill att domstolarna i medlemsstaterna skall sprida den tillämpning som för närvarande är gällande i fråga om EG:s antitrustregler måste man i första hand samla de viktigaste exemplen ur rättspraxisen (dem som man oftast hänvisar till) i en handbok som skulle kunna kompletteras med förklaringar av begrepp och med definitioner samt förklaringar och slutsatser som förekommer i domsluten från Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt. Denna samling bör naturligtvis översättas till samtliga nationella språk och uppdateras regelbundet. Kommittén är övertygad om att man inte kan åstadkomma en korrekt tillämpning av EU:s konkurrensregler i medlemsstaterna utan att redigera och offentliggöra en samling fall ur rättspraxis på samtliga i medlemsstaterna använda språk och anordna utbildning i konkurrensrätt för bl.a. alla nationella domare, advokater och berörda sakkunniga.

6.4

När det gäller att inrätta ett nätverk som gör det möjligt för de nationella konkurrensmyndigheterna att kommunicera och samarbeta har kommissionen (och naturligtvis i synnerhet GD Konkurrens) på relativt kort tid lyckats upprätta en stabil bas för det europeiska konkurrensnätverket. Det forum och de arbetsgrupper som beskrivs i rapporten utgör länkar i en samarbetskedja där de nationella konkurrensmyndigheterna ofta kommer i direkt kontakt med sina motsvarigheter (detta gäller även personer som handlägger olika ärenden) utan att Bryssel fungerar som mellanhand. Det finns skäl för påståendet att integrationen inte har nått en sådan nivå på något annat område som organiseras officiellt av EU.

—

på avtal eller grupper av avtal mellan företag,

—

beslut eller grupper av beslut av företagssammanslutningar,

—

samordnade förfaranden eller grupper av samordnade förfaranden, som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås och som inte

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/29

1.1

EESK välkomnar en temainriktad strategi för markskydd på EU-nivå och stöder i princip att ett ramdirektiv inrättas.

1.2

Strategin måste inriktas på de områden där problemen är störst och där det största hotet mot den odlingsbara jorden finns, såsom ändrad markanvändning (där åkermark tas i anspråk för bebyggelse, vägar etc.), förorenade industriområden och hårdgörning av markytan. Strategin måste beakta subsidiaritetsprincipen.

1.3

Kostnaderna för markförstöringen måste bäras av dem som orsakar markskadan i de fall då detta är proportionerligt, och inte i första hand av markanvändaren.

1.4

Om syftet med ett ramdirektiv är att säkerställa en gemensam grund, måste ambitionsnivåerna i medlemsstaterna vara likartade för att förhindra en skev konkurrenssituation.

1.5

Ett jord- och skogsbruk som tillämpar god jordbrukssed bibehåller och förbättrar marken.

1.6

Jordbruksmark för livsmedelsproduktion innebär per definition att naturlig mark har tagits i anspråk och att en viss påverkan är oundviklig.

1.7

EESK riktar skarp kritik mot att kommissionen ännu inte lagt fram sitt omarbetade förslag till nytt reviderat slamdirektiv och uppmanar kommissionen att snarast lägga fram detta, som är en av de viktigaste delarna i ett markskydd för jordbruksmark och för att inte öka kontamineringen av skadliga ämnen.

1.8

Återställning av mark enligt artikel 1 (syfte och tillämpningsområde) måste hanteras utifrån den faktiska situationen och avgöras från fall till fall.

1.9

En nationellt utformad sektorspolitik, enligt artikel 3, får inte snedvrida konkurrensen mellan medlemsländerna.

1.10

Medlemsstaternas ålägganden enligt artikel 4 måste ha rimliga proportioner.

1.11

Artikel 12 måste få en annan formulering vad gäller att en presumtiv köpare i vissa fall skulle kunna åläggas rapportskyldighet.

1.12

Påföljder som stadgas i artikel 22 måste också stå i rimlig proportion till uppkommen skada. Det är enligt EESK oacceptabelt att en och samma skada kan ge flera olika påföljder.

1.13

Saneringsåtgärder av verksamhetsutövare enligt artikel 23 kan bara vara befogade om denne också är ansvarig för åsamkad skada.

1.14

Inrättandet av en oberoende expertkommitté med offentliga och privata experter skulle kunna underlätta genomförandet av markstrategin.

2.1

Mark är en icke-förnybar resurs som håller på att förstöras på många håll i EU på grund av människans verksamhet, exempelvis genom industri, turism, stadsutveckling och transportinfrastruktur samt viss jordbruks- och skogsbruksverksamhet.

2.2

Mark är en resurs av gemensamt intresse i EU. Om man inte lyckas säkerställa markskydd på EU-nivå kommer den hållbara utvecklingen och konkurrenskraften i Europa att undermineras. EU:s politik på olika områden bidrar redan till markskyddet, men det saknas en samordnad politik. Endast nio medlemsstater har antagit särskild lagstiftning om markskydd som ofta täcker ett specifikt hot, främst markföroreningar. Markförstörelse får allvarliga konsekvenser för andra områden av gemensamt intresse i EU, exempelvis vatten, folkhälsa, klimatförändringar, skydd av natur och biologisk mångfald samt livsmedelsäkerhet.

2.3

Mot denna bakgrund föreslår kommissionen en markstrategi för Europa. Strategin har utarbetats i ett meddelande som åtföljs av ett förslag till ramdirektiv och en konsekvensbedömning. I ramdirektivet fastställs gemensamma principer, målsättningar och åtgärder. Av medlemsstaterna krävs att de antar ett systematiskt tillvägagångssätt för att kartlägga och bekämpa markförstörelse, vidta förebyggande åtgärder och integrera markskydd på andra politikområden. Utrymme ges emellertid för flexibilitet. Det är medlemsstaternas sak att fatta beslut om ambitionsnivå, särskilda mål och åtgärder för att uppnå målen. Anledningen är att fenomenet markförstörelse ser mycket olika ut på olika håll i EU, där 320 olika viktigare jordarter har identifierats.

2.4

Medlemsstaterna åläggs att kartlägga områden där det finns risk för erosion, minskning av andelen organiska ämnen, markkompaktering, försaltning och jordskred. De måste fastställa mål för att minska riskerna i områdena och utarbeta åtgärdsprogram för att uppnå målen. De måste också vidta åtgärder för att förebygga ytterligare föroreningar, utarbeta en förteckning över förorenade platser inom sina territorier och utarbeta nationella strategier för att förbättra situationen. När mark säljs måste säljaren eller köparen till förvaltningen och den andra parten i transaktionen överlämna en rapport om markkvaliteten i de områden där potentiellt förorenande verksamhet pågår eller har pågått. Slutligen åläggs medlemsstaterna att begränsa eller minska effekterna av hårdgörning, exempelvis genom att återställa tidigare exploaterade områden.

3.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande om ”En temainriktad strategi för markskydd”, som utgör uppföljningen av det tidigare meddelandet från 2002 (1), samt förslaget om inrättandet av ett ”ramdirektiv för markskydd”. EESK efterfrågade redan år 2000 i ett initiativyttrande om slamanvändning i jordbruket (2) att kommissionen borde ta initiativ till EU-minimikrav för markskydd.

3.2

Kommissionen har haft en öppen och omfattande process under nästan fyra år med samråd och många olika konsultationer för att ta fram strategin för markskydd, där även EESK har haft möjligheten att följa processen. Kommentarerna i detta yttrande hänför sig i första hand till det föreslagna ramdirektivet om vilket EESK har rådfrågats, men gäller i förekommande fall också kommissionens meddelande.

3.3

Mark och markens funktioner är en ovärderlig resurs för natur, kretslopp och människans egen överlevnad. Människans aktiviteter inverkar på olika sätt på markens funktioner och dess användning. En EU-strategi måste rikta fokus mot de områden där hotet mot den odlingsbara jorden och riskerna är störst, såsom ändrad markanvändning, förorenade industriområden, hårdgörning och erosion.

3.4

Marken och dess funktioner hänger samman med flera andra politikområden som på olika sätt har både EU-lagstiftning och nationell lagstiftning: vattendirektivet, nitratdirektivet, kemikalielagstiftningen etc. Vissa länder har redan olika former för lagstiftning och övervakning och kartläggning av mark och markföroreningar, varför kommissionens förslag inte får innebära försämringar utan måste medge tillräcklig flexibilitet för dessa länder.

3.5

Kommissionen framhåller att kostnaderna för markförstöringen inte betalas av markanvändarna utan av samhället eller andra aktörer. EESK vill framhålla att ansvaret för en skada måste bäras av den som åstadkommer den, vilket generellt sett inte alltid är markanvändarna. I många fall utsätts markanvändarna för påverkan från luftburna föroreningar, föroreningar från andra områden genom industriutsläpp, översvämningar och andra utsläpp av föroreningar, där markanvändarna är de som utsätts för en skadlig inverkan som de definitivt inte har ansvar för.

3.6

EESK noterar dock att kommissionen genomgående framhåller att insatser till skydd skall göras vid källan för påverkan, vilket naturligtvis är det rätta sättet. Det leder också till ett rätt ansvarsförhållande. Det innebär också att även andra lagstiftningsområden än specifikt för mark påverkas.

3.7

EESK stöder att en särskild strategi för markskydd antas och att den utformas genom ett särskilt ramdirektiv. Detta ger förutsättningar för ett likartat skydd med gemensamma grundregler för problem som till sin natur kan vara gränsöverskridande. För att verkligen stärka markskyddet, måste detta politikområde dock även integreras i annan lagstiftning.

3.8

Kommissionen anger också att kostnader och vinster kommer att variera efter ambitionsnivå samt hur man utnyttjar de möjligheter som finns i t.ex. miljövillkor inom den gemensamma jordbrukspolitiken. EESK vill här framhålla att det är ett olöst problem hur medlemsstaternas så kallade tvärvillkor, som införts som ett krav i den gemensamma jordbrukspolitiken, skall tolkas och tillämpas på ett likartat rättssäkert sätt. Om syftet med ett ramdirektiv är att säkerställa en gemensam grund för markskydd och att bland annat undvika att aktörerna drabbas av mycket olika ekonomiska förpliktelser, då måste också ambitionsnivåerna vara någorlunda likartade för att förhindra en skev konkurrenssituation.

3.9

Kommissionen påpekar som första exempel att bland annat felaktiga metoder i jordbruk och skogsbruk kan bidra till markförstöringen. Ett jord- och skogsbruk som bedrivs genom god tillämpad jordbrukssed bidrar snarare till att behålla eller förbättra markens förmåga. Hotet mot jordbruksmark kommer från ändrad markanvändning, industriutbredning, trafikanläggningar, luftföroreningar, marknära ozon och andra föroreningar. Även om den fysiska planeringen (stadsplanering) inte är EU:s kompetensområde utan ligger på medlemsländerna, måste också fokus riktas på denna.

3.10

Marknadskrafter och nuvarande jordbrukspolitik har också bidragit till att strukturutvecklingen och specialiseringen ökat och att växtodling och djurhållning i stor utsträckning skilts åt, vilket kan leda till minskat organiskt material i marken. Den nya gemensamma jordbrukspolitiken med frikopplade ersättningar förstärker snarare detta faktum.

3.11

Kommissionen anser att jordbruket kan ha en positiv effekt på markens tillstånd om det är ekologiskt, extensivt eller om det är en integrerad markförvaltning. Detta är ett något förenklat synsätt. Allt beror på med vilken kunskap och tillämpad teknik marken sköts. Jordbruksmark för livsmedelsproduktion innebär per definition att naturlig mark har tagits i anspråk för odling. Det innebär i sin tur att en viss påverkan är oundviklig, och måste således accepteras, om livsmedel skall kunna produceras. Effekterna på jordbruksmarken är beroende av årsmån och klimat, men det betyder däremot inte att näringsämnen, erosion, minskat humuslager etc. skall accepteras. En normal jordbruksdrift, med den kunskap vi har idag, kan snarare bidra till att behålla och öka markens kvalitet. Få företagare har ett så långsiktigt perspektiv på både investeringar och markens skötsel som just jord- och skogsbrukare. Denna stora medvetenhet hos lantbrukarna om markskyddet bör kompletteras och understödjas genom både rådgivningssystem och frivilliga åtgärder och incitament.

3.12

Kommissionen anger vidare att genom direktivet om miljöansvar (3) stärks miljöskyddet. Detta är riktigt och bra. Samtidigt bör det påpekas att det inte kan vara förenligt med normal rättsuppfattning att en och samma skada kan leda till, som idag, upp till tre olika påföljder: indragna ersättningar, straffansvar och administrativa avgifter.

3.13

EESK stöder att ett hållbart utnyttjande av marken kräver en övergripande EU-strategi för markskydd.

3.14

Genomförandet skulle kunna stärkas genom tillsättandet av en oberoende expertgrupp för markskyddsfrågor med representanter för offentliga och privata aktörer

4.1

ESSK vill rikta stark kritik mot att kommissionen ännu inte lagt fram det förslag till ändrat direktiv för användningen av avloppsslam i jordbruket och tillåtna halter av tungmetaller som kommissionen arbetet med sedan flera år tillbaka. I meddelandet om markskydd nämns att avsikten är att under 2007 äntligen lägga fram ett sådant förslag. I det första meddelandet om en tematisk strategi för markskydd 2002 angavs att översynen skulle läggas in i markstrategin. Därmed har en av de viktigaste åtgärderna för ökat markskydd och säker livsmedelsproduktion avsevärt försenats. Dessutom är det av största vikt att det antagna direktivet om avloppsslam som används i jordbruket offentliggörs samtidigt som strategin för markskydd antas.

4.1.1

Nuvarande slamdirektiv (4) tillåter fortfarande för höga halter av tungmetaller i slam, liksom andra föroreningar, som kan spridas på jordbruksmark. EESK vill påminna om det initiativyttrande som EESK antog redan 2000 om ”Ändring av rådets direktiv om avloppsslam som används i jordbruket”, där krav framfördes på skärpta krav på tillåtna halter av tungmetaller. Likaså är kunskapen mycket bristfällig om innehållet av övriga kemiska föroreningar samt deras inbördes interaktion och hur de påverkar marken och livsmedelssäkerheten när de sprids på odlad mark.

4.1.2

EESK ser mycket allvarligt på detta, och uppmärksammar en studie som två forskare presenterade i den medicinska tidskriften ”the Lancet” i november 2006. Även om det är en enstaka studie visar dess resultat att väl kända miljögifter kan ha en inte uppmärksammad effekt på hjärnans utveckling hos foster och små barn. Forskarna menar att detta skulle kunna knytas till allvarliga tillstånd som autism, ADHD och utvecklingsstörningar. Många av dessa kemikalier förekommer också i produkter som används i hushållen. På olika sätt kommer de ut i avloppssystemen, och hur de inverkar på mark där slam används som växtnäring har vi alltför otillräckliga kunskaper om.

4.1.3

EESK ser det som positivt att kommissionen synes ha övergett sin tidigare ståndpunkt att utifrån ett miljöperspektiv skulle den bästa användningen av avloppsslam vara att sprida det på åkermark. I meddelandet om strategin för avfall (5) verkar formuleringarna tyda på detta. Kommissionen bekräftar även där att avsikten är att lägga förslag om reviderat slamdirektiv efter antagen strategi för markskydd. EESK anser dock att man inte borde ha inväntat detta, utan långt tidigare lagt fram ett radikalt reviderat direktiv om tillåtna halter av tungmetaller och andra föroreningar i slam, i synnerhet som kommissionen i förslaget till direktiv anger att det behövs för att begränsa tillförseln av farliga ämnen till marken.

4.1.4

Användningen av slam i jordbruket och dess halter av förorenande ämnen är en av de viktigaste frågorna för markskyddet och livsmedelssäkerheten. Detta ställer också frågan på sin spets om det är markanvändarna eller slamproducenterna, dvs. städer och kommuner, som ansvarar för eventuella markskador. Ansvars- och skadeståndsförhållandet måste klarläggas i ett reviderat slamdirektiv.

4.1.5

En ny och säkrare kemikalielagstiftning är också avgörande för markskyddet generellt och särskilt för hur samhället gör sig kvitt avloppsslam genom spridning på mark. Ett utbyte av farliga kemikalier mot mindre farliga är en absolut nödvändig process för att uppnå önskvärt markskydd.

4.1.6

EESK uppmanar kommissionen att mer än skyndsamt lägga fram förslaget om reviderat direktiv och även redovisa riskanalyser av fler ämnen än de som för närvarande omfattas av nämnda direktiv. Detta borde vara en av de viktigaste delarna i ett markskydd för jordbruksmark för att inte öka kontamineringen och för att säkerställa en betryggande livsmedelssäkerhet.

4.2

I Artikel 1 i direktivet för markskydd anges att åtgärderna inbegriper att förstörd mark skall återställas och saneras till en funktionsnivå som minst motsvarar nuvarande och godkänd framtida användning. EESK stöder principen men ifrågasätter om det verkligen är nödvändigt att ramdirektivet anger till ”minst”. Detta borde hanteras utifrån den faktiska situationen och avgöras från fall till fall.

4.3

EESK anser att artikel 3 som den är formulerad kan öppna för att medlemsländerna vill utforma en nationell sektorspolitik som snedvrider konkurrensen. Det är viktigt att artikeln begränsas till en analys men att eventuella åtgärder måste stå i överensstämmelse med förutsättningarna för en fungerande inre marknad, gemensamma regler och rättvisa konkurrensvillkor.

4.4

EESK anser också att artikel 4 lämnat ett nästan obegränsat utrymme för ingripanden. Vad gäller jordbruksmark har EESK i kommentarer ovan framfört just att odlad mark i sig innebär en markpåverkan som varierar med faktorer som markanvändaren inte kan påverka, som årsmån, klimat etc. Medlemsstaternas ålägganden måste stå i rimlig proportion till detta. Likaså måste det råda någorlunda överensstämmelse mellan medlemsländernas åtgärder. Detta ligger också i linje med vad artikel 9 föreskriver om proportionerliga åtgärder när det gäller att bevara markfunktionerna.

4.5

Artikel 12 föreskriver att i vissa fall skall en markägare eller en presumtiv köpare sörja för en rapport om markens tillstånd. Enligt EESK:s uppfattning vore det fel att en presumtiv köpare skulle kunna åläggas detta. Behövs en flexibilitet beroende på olikheter i medlemsstaternas lagstiftning måste detta formuleras på ett annat sätt.

4.6

Artikel 17 anger den frivilliga plattform som kommissionen avser inrätta. Kommissionen måste aktivt säkerställa att detta verkligen leder till ett utbyte av likartade metoder så att angreppssättet blir enhetligt och säkerställer neutrala konkurrensvillkor. Eftersom informationsutbytet är frivilligt krävs ett aktivt deltagande också från kommissionens sida.

4.7

Artikel 22 anger att medlemsländerna skall fastställa regler för påföljder. EESK anser att det är viktigt från ett rättssäkerhetsperspektiv att påföljderna står i rimlig proportion till uppkommen skada. Det är också oacceptabelt att en och samma skada kan ge flera olika påföljder.

4.8

Artikel 23 föreslår förändringar i direktiv 2004/35/EG, där man kräver att myndigheterna skall kräva saneringsåtgärder av verksamhetsutövaren. Detta kan enligt EESK endast vara giltigt om verksamhetsutövaren också är den som åsamkat skadan, vilket inte klart framgår.

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/34

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av ett enhetligt förfarande för godkännande av livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer”

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om livsmedelsenzymer och om ändring av rådets direktiv 83/417/EEG, rådets förordning (EG) nr 1493/1999, direktiv 2000/13/EG samt rådets direktiv 2001/112/EG”

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om aromer och vissa livsmedelsingredienser med aromgivande egenskaper för användning i och på livsmedel och om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1576/89, rådets förordning (EEG) nr 1601/99, förordning (EG) nr 2232/96 samt direktiv 2000/13/EG”

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om livsmedelstillsatser”

1.1.

Kommittén välkomnar förslagspaketet om livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer och om gemensamma förfaranden för godkännande, eftersom detta gör det möjligt att upprätthålla en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad som säkerställer en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa.

1.2.

Kommittén anser att en rad tydliga och enhetliga regler för genomförandet av säkerhetsbedömningen, med tillförlitliga och förutsägbara tidsfrister och rimliga kostnader, utgör en garanti för såväl konsumenter som producenter, särskilt mindre producenter.

1.3.

Kommittén ställer sig bakom kommissionens mål om förenkling som syftar till att harmonisera sektorerna för livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer och att främja samstämmighet genom antagande av ett enda gemensamt förfarande för godkännande av dessa tillsatser.

1.4.

Även om möjligheten till ett enda godkännande som gäller i hela EU kan vara till stor nytta för inre marknaden på medellång sikt anser kommittén emellertid att man måste beakta vilken effekt de nya bestämmelserna får på importvaror.

1.4.1

EU är utsatt för en ständig konkurrens på den globala marknaden, både vad gäller export och import, och de föreslagna reglerna är ofta mer betungande än som fastställs i Codex alimentarius, vilket kan leda till konkurrenssnedvridning som missgynnar de europeiska företagen, särskilt småföretagen.

1.5.

Kommittén välkomnar det föreslagna förfarandet, nämligen att låta ändringarna i gemenskapsförteckningen göras via ett kommittéförfarande, förutsatt att man säkerställer stränga insynskriterier, en fortgående dialog med producenter och konsumenter samt snabba mekanismer för innovation och produktutveckling.

1.6.

Kommittén är positiv till att förstärka verksamheten inom Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för att få till stånd en riskbedömning under full insyn som bygger på vetenskapliga uppgifter och objektiva argument för att skydda konsumenterna.

1.7.

Kommittén föreslår att förfarandena görs effektivare och att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet får ökade personalresurser och finansiella resurser för att en bedömning som präglas av hög kvalitet, öppenhet och oberoende och som fullt ut respekterar kraven på konfidentialitet skall kunna garanteras.

1.8.

EESK menar att man också bör förbättra medlemsstaternas övervakning av konsumtionen och användningen av tillsatser, enzymer och aromer med hjälp av effektiva metoder som inkluderar uppgifter från industrin.

1.9.

Kommittén är positiv till en regelbunden översyn av ”positivlistor” över tillsatser, enzymer och aromer, förutsatt att en sådan översyn bygger på en fortgående och strukturerad dialog med konsumenter och tillverkare och utan att den medför någon ytterligare belastning i form av kostnader och tid.

2.1.

De vetenskapliga och tekniska framstegen gör det möjligt att tillverka livsmedel av bättre kvalitet bland annat tack vare användning av små mängder livsmedelsenzymer, -aromer och -tillsatser. Tack vare dessa framsteg undviks också en felaktig användning av dessa ämnen.

2.2.

Inom ramen för arbetet med att förbättra EU-lagstiftningen enligt principen ”från jord till bord” tillkännagav kommissionen i vitboken om livsmedelssäkerhet (som kommittén har yttrat sig om (1)) sina planer på att uppdatera och komplettera den befintliga lagstiftningen om tillsatser och aromer samt att fastställa särskilda bestämmelser för enzymer (åtgärderna 11 och 13 i vitboken).

2.3.

Kommittén har alltid stött målet att säkerställa en väl fungerande inre marknad och att samtidigt garantera ett gott skydd för människors liv och hälsa, och har vid upprepade tillfällen hävdat behovet av en övergripande och integrerad strategi för livsmedelssäkerhet i EU.

2.4.

Enligt EESK måste lagstiftningen ”omfatta EU:s livsmedelskedja i dess helhet – 'från ax till limpa', vilket innebär att varje länk i livsmedelskedjan måste vara lika stark som den föregående – och kommissionen skall säkerställa en tillförlitlig förstärkning av gemenskapslagstiftningen” (2).

2.5.

Antagandet av ett gemensamt förfarande för godkännande av enzymer, aromer och tillsatser är ett centralt och innovativt inslag i det förslagspaket som kommissionen lägger fram. Kommittén stöder därför den förenkling som kommissionen föreslår för att harmonisera dessa sektorer. På så sätt undviks en mängd olika godkännandeförfaranden i de enskilda medlemsstaterna. Dubbla system för godkännande kan avskaffas och administration och byråkrati minskas avsevärt.

2.6.

Vad gäller tillsatser har lagstiftningen om livsmedelstillsatser redan harmoniserats på EU-nivå. För närvarande är cirka 330 livsmedelstillsatser godkända enligt denna lagstiftning och ansökningar om godkännande av nya tillsatser eller nya användningsområden för tillsatser fortsätter att strömma in.

2.6.1

När nya tillsatser och användningsområden bedöms behövs tillräckligt detaljerade uppgifter om ämnenas användning och specifikationer framför allt för besluten om riskhantering.

2.7.

Tack vare den harmonisering som planeras för aromer och enzymer kommer de nya godkännandeförfarandena att bli smidigare och kostnaderna för uppdateringar av specifikationer och ändringar i märkningen kommer att bli lägre.

2.8.

Vad beträffar enzymer riskerar den juridiska osäkerhet som nu råder på grund av att medlemsstaternas lagstiftning varierar att leda till snedvridningar på marknaden för livsmedelsenzymer och skapa administrativa och ekonomiska bördor i de olika medlemsstaterna. Utan harmonisering skulle det fortsätta att finnas en rad olika skyddsnivåer till följd av medlemsstaternas olika syn på risker och varierande system för säkerhetsbedömning och reglering av livsmedelsenzymer.

2.8.1

Om frånvaron av enhetliga EU-regler å ena sidan riskerar att skapa hinder för den fria rörligheten och handeln för tillverkningsindustrin så kommer å den andra sidan harmoniseringen av såväl säkerhetsbedömningen som godkännandet av användningen av livsmedelsenzymer att medföra betydande investeringar, främst till följd av kostnaden för godkännandet, som uppskattas till ca 150 000–250 000 euro (3) per enzym.

2.8.2

Industrin för livsmedelsenzym utvecklar ständigt ny teknik och nya processer för att modernisera och förbättra livsmedelsproduktionen. Industrin får emellertid inte underskatta de eventuella kemiska riskerna när det gäller allergier, toxicitet och kvarvarande mikrobiologisk aktivitet. Dessa eventuella risker kräver en fortgående bedömning av säkerheten för konsumenterna, särskilt när det gäller enzymer som härrör från genetiskt modifierade organismer.

2.9.

Vad angår lagstiftningen om aromer och några livsmedelsingredienser med aromgivande egenskaper för användning i och på livsmedel vore det lämpligt med ett mer effektivt godkännandeförfarande för att göra det lättare att hantera en ”positivlista” med ca 2 600 aromämnen som är avsedda för denna användning.

2.9.1

Det är uppenbart att harmoniseringen av lagstiftningen om aromer kommer att leda till att EU får en bättre ställning i förhandlingarna med tredjeländer eftersom aromerna kommer att behöva införas i Codex alimentarius, bland annat för att undvika att europeiska företag, särskilt små och mindre företag, diskrimineras.

2.9.2

Med en enhetlig och integrerad marknad för aromer i EU kommer den europeiska industrin att kunna behålla sin ledande ställning som tillverkare och utvecklare av aromer.

2.9.3

Man skall å andra sidan inte underskatta det extraarbete som kommer att krävas för anpassningen till den nya lagstiftningen om märkning av aromer.

2.10.

För att man skall kunna säkerställa en oberoende, öppen och högkvalitativ bedömning av säkerheten vad gäller tillsatser, enzymer och aromer anser EESK att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet måste få ökade resurser och medel och att nya förfaranden måste utarbetas.

2.11.

Övergången från beslutsförfaranden, som bygger på medbeslutande tillsammans med Europaparlamentet, till kommittéförfaranden, där man använder sig av kommittéer för godkännandet, kräver klara och tydliga kriterier för att bedöma säkerheten vad gäller de förväntade fördelarna för konsumenterna.

2.12.

I ett tidigare yttrande (4) framhöll kommittén följande: ”För att kunna utvärdera framstegen på livsmedelssäkerhetsområdet och för att kunna avgöra om det nya systemet lever upp till förväntningarna betonar ESK att det måste finnas utvärderingskriterier, t.ex. ökat/minskat förtroende från konsumenterna, uppkomst och hantering av livsmedelskriser, närmare samarbete mellan parterna osv.”.

3.1.

Avsikten med kommissionens förslagspaket är att förtydliga den befintliga lagstiftningen om livsmedelstillsatser och aromer och införa nya regler för enzymer. Ytterligare ett förslag syftar till att för alla tre sektorerna inrätta gemensamma förfaranden för godkännande, som grundas på vetenskapliga yttranden från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet.

3.2.

Tillsatser. De nya reglerna är avsedda att förenkla och strama upp det system för godkännande av livsmedelstillsatser som i dag regleras av direktiv 89/107/EEG. Godkännande av inkludering i den nya ”positivlistan” över tillsatser skall bygga på det regelverk för riskbedömning i fråga om livsmedelssäkerhet som fastställts av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet i enlighet med förordning (EG) nr 178/2002. Vidare föreslås en översyn av de tekniska aspekterna i det nuvarande godkännandesystemet och nya harmoniserade gemenskapsregler fastställs för tillsatser som används i andra tillsatser.

3.3.

Enzymer. Kommissionen föreslår ett nytt regelverk för bedömning, godkännande och kontroll av enzymer för användning i livsmedel och för upprättande av en ”positivlista” för alla enzymer som används i livsmedel för ett teknologiskt ändamål, på grundval av ett positivt vetenskapligt yttrande från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet. Det fastställs också bestämmelser för märkning av andra livsmedelsenzymer än de som används som bärare i beredningen.

3.4.

Aromer. En omarbetning av de allmänna bestämmelserna i direktiv 88/388/EEG planeras för att anpassa reglerna till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Detta leder till en ny förordning med tydligare regler vad gäller följande:

3.5.

Gemensamt godkännandeförfarande. Kommissionen föreslår att det införs ett enda gemensamt förfarande för godkännande av livsmedelstillsatser, -aromer och -enzymer som bygger på en säkerhetsbedömning av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och på ett riskhanteringssystem. Medlemsstaterna och kommissionen skall medverka inom ramen för ett föreskrivande kommittéförfarande. Genom förslaget får kommissionen i uppgift att på grundval av myndighetens vetenskapliga bedömningar upprätta och uppdatera olika ”positivlistor” för varje berörd ämneskategori. När ett ämne har upptagits på någon av dessa listor innebär det att det får användas generellt av alla aktörer på gemenskapens marknad.

4.1

Kommittén ställer sig generellt positiv till kommissionens förslag, under förutsättning att inre marknaden förblir effektiv och konkurrenskraftig och att ett gott skydd för människors liv och hälsa säkerställs.

4.2

EESK anser att det föreslagna instrumentet, en förordning, innebär en garanti jämfört med ett direktiv, som ju medger skilda tolkningar när lagstiftningen skall införlivas.

4.3

Möjligheten av ett enda godkännande som gäller i hela EU skulle enligt kommittén kunna vara en stor fördel för inre marknaden på medellång sikt.

4.4

Man måste emellertid beakta den nya lagstiftningens effekter på importerade varor och det faktum att EU faktiskt är en stor importör som ständigt konkurrerar på den internationella marknaden samtidigt som gemenskapsreglerna är mer betungande än nuvarande regler i Codex alimentarius. Denna bör därför justeras för att inte de europeiska företagen skall diskrimineras.

4.1

Det alternativ som kommissionen valt, nämligen att låta ändringarna i gemenskapslistan göras via ett kommittéförfarande, kan innebära ett positivt framsteg för såväl industrin som för det civila samhället, på villkor att detta sker enligt stränga öppenhetskriterier och samtidigt gör det möjligt att hålla jämna steg med innovationen och utvecklingen av nya och bättre produkter, också vad gäller att bekämpa allergier.

4.5

Kommittén anser det positivt att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet skall utföra riskbedömningen under full insyn och utifrån vetenskapliga och objektiva argument.

4.6

Samtidigt som Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet tilldelas ett ökat ansvar bör rutinerna göras effektivare och de mänskliga och finansiella resurserna inom myndigheten utökas för att garantera en bedömning som präglas av hög kvalitet, öppenhet och oberoende och som fullt ut respekterar kraven på konfidentialitet.

4.1.1

EESK anser att tillämpningsbestämmelserna (artikel 9), inklusive innehåll, upprättande och utformning av ansökan, bestämmelser rörande kontrollen av ansökans giltighet och uppgifternas art bör ingå i yttrandet från Europeiska myndigheten för livsmedelskontroll.

5.1.2

Vad uppdateringen av gemenskapsförteckningen anbelangar bör tidsfristerna för godkännandesystemet vara kortare och de 9 månader som anges i kommissionens förslag krympas till 3 månader för att göra det möjligt att avsluta den sammantagna gransknings- och godkännandecykeln inom 12 månader.

5.1.3

Den möjlighet som i artikel 10 ges för livsmedelsmyndigheten eller kommissionen att förlänga bedömningstiden i särskilda fall får inte innebära att den är obegränsad; i stället bör en maximitid anges i förordningen.

5.1.4

EESK anser att det gemensamma godkännandeförfarandet också borde omfatta en regelbunden översyn av och uppdatering av listorna som inte får bli för dyr eller krävande och som bygger på en fortgående och strukturerad dialog med tillverkare och konsumenter.

5.1.5

Gemenskapssystemet för godkännande får under inga omständigheter användas för att rättfärdiga att det skapas tekniska hinder för handeln. Därför bör kostsamma tester och certifieringar för import och export inte tillåtas.

5.2.1

Kriterierna för fastställande av om det finns ett rimligt teknologiskt behov respektive fördelar för konsumenten enligt artikel 5 måste preciseras närmare.

5.2.2

När det gäller märkningen i artikel 20 bör angivelserna vara lätta att förstå och känna igen för allmänheten och vara enhetliga över hela EU.

5.3.1

EESK välkomnar att samtliga livmedelsenzymer med en teknologisk funktion föreslås omfattas av förordningen och att de måste godkännas för att få upptas på gemenskapens ”positivlista”.

5.3.2

Precis som för tillsatser anser kommittén att ”fördelar för konsumenten” också bör ingå i bedömningskriterierna för enzymer.

5.3.3

Vad angår märkningen framhåller kommittén att både tillverkare och konsumenter behöver klarhet och enhetliga krav på gemenskapsnivå utan onödigt krångel.

5.3.4

Kommittén anser att man inte bör behålla ”positivlistor” i den vertikala lagstiftningen eftersom detta skulle skapa ett dubbelt godkännandesystem för samma enzymer. Tidigare direktiv och förordningar bör ändras snarast möjligt och enbart hänvisa till den nya föreslagna förordningen.

5.4.1

Bedömningskriterierna bör anpassas till kriterierna för tillsatser och inkludera ”fördelar för konsumenten”.

5.4.2

Kommittén stöder kravet på tydligare uppgifter till konsumenterna (artikel 14) om livsmedelsaromernas egenskaper och ursprung.

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/38

1.1

Den nya politiska inriktningen på förvaltningen av EU:s fiske grundar sig på maximal hållbar avkastning och innebär enligt EESK förvisso vinster på lång sikt, men kan också få ekonomiska och sociala följder som är mycket svåra att hantera för den europeiska fiskerisektorn. Därför rekommenderar kommittén att man mycket noga överväger fördelarna och nackdelarna med dess tillämpningar ur ekonomisk, social och miljömässig synpunkt.

1.2

Eftersom det råder stor osäkerhet om beräkningen av den maximala hållbara avkastningen hos olika fiskbestånd, vill EESK rekommendera kommissionen att man i sina långsiktiga planer inbegriper årliga justeringar som är rimliga, smidiga och flexibla och som man i vederbörlig ordning kommit överens om med samtliga berörda sektorer. Man bör redan från början hålla lämpliga samråd med de regionala rådgivande nämnderna, den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk och kommittén för social dialog inom fiskerinäringen. Dessa instanser bör ges tillräckligt med tid för att deras medlemmar skall kunna granska förslagen tillsammans med sina medarbetare.

1.3

Detta gäller framför allt när man fastställer nivåerna för den årliga fiskedödligheten med målsättningen att på lång sikt uppnå maximal hållbar avkastning vid blandat fiske.

1.4

EESK delar inte kommissionens åsikt att man med denna fiskeriförvaltningspolitik kan återupprätta handelsbalansen eftersom de europeiska företagens minskade bidrag till marknadsförsörjningen omedelbart kommer att kompenseras av import från tredjeland. Kommittén vill därför uppmana kommissionen att särskilt uppmärksamma och kontrollera sådan import till gemenskapsmarknaden.

1.5

Kommittén anser att kommissionen och medlemsstaterna bör ta hänsyn till de ”övriga miljöfaktorer” som anges i det här yttrandet och som också påverkar de marina ekosystemen. Kommissionen och medlemsstaterna bör kräva att dessa ekonomiska aktörers verksamhet åläggs restriktioner motsvarande dem som gäller för fiskerisektorn.

1.6

Avseende den justering som krävs för att uppnå maximal hållbar avkastning anser kommittén att de två strategier som kommissionen föreslår skulle kunna komplettera varandra, eftersom det är medlemsstaterna som bör vidta de åtgärder som de anser lämpligast i förhållande till de ekonomiska och sociala effekterna i de olika fiskerisektorerna. EESK hyser oro över det faktum att europeiska fiskerifonden inte har tillräckliga resurser för att kunna ta itu med effekterna av tillämpningen av detta nya förvaltningssystem.

2.1

I meddelandet från kommissionen om ”Att genomföra hållbarhet inom EU:s fiske genom maximal hållbar avkastning” (1), som är föremål för detta yttrande, formuleras kommissionens ståndpunkt när det gäller att förbättra fiskerisektorns ekonomiska avkastning inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

2.2

Man baserar denna förbättring av den ekonomiska avkastningen på en gradvis utfasning av överfisket, som man anser kommer att medföra ekonomiska fördelar för fiskerisektorn i form av sänkta kostnader, förbättrad fångst, ökad lönsamhet för fisket och mindre mängd fisk som kastas överbord.

2.3

För att dessa målsättningar skall kunna uppfyllas anser kommissionen att det är dags att förvalta det europeiska fisket på ett annat sätt och försöka skapa framgångar, snarare än att bara försöka undvika misslyckanden.

2.4

I meddelandet utstakas en ny politisk kurs för fiskeriförvaltningen i EU med målsättningen att uppnå maximal hållbar avkastning av fiskbestånden genom att fastställa fiskedödligheten på lång sikt.

2.5

Denna nya politiska inriktning grundar sig på ett internationellt politiskt avtal som medlemsstaterna skrev under vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg (i september 2002) om att bevara bestånden på, eller återställa dem till, nivåer som kan ge maximal hållbar avkastning med målsättningen att skyndsamt uppnå dessa mål för utfiskade bestånd, och om möjligt inte senare än 2015.

2.6

Därför är det viktigt att fastställa ett långsiktigt förvaltningssystem som på bästa sätt utnyttjar den produktiva potentialen hos Europas levande marina resurser. Detta ligger helt i linje med den bredare målsättningen för gemenskapens fiskeripolitik som strävar efter att garantera hållbara ekonomiska, miljömässiga och sociala förhållanden.

2.7

De ekonomiska fördelar för fiskerisektorn som tidigare nämndes kan, som kommissionen påpekar, endast uppnås genom ett mer återhållsamt fiske under en övergångsperiod. Alla de berörda parterna bör involveras i beslutsprocessen om hur snabbt förändringarna bör ske. Finansiellt stöd, som anges i förslaget till en europeisk fiskerifond, bör bidra till att dämpa de sociala och ekonomiska återverkningarna under en övergångsfas.

3.1

Den princip som ligger till grund för kommissionens beslut att införa ett fiskeriförvaltningssystem baserat på maximal hållbar avkastning är att det helt enkelt har fiskats för mycket i förhållande till vissa bestånds produktionspotential.

3.2

EESK konstaterar att några fiskbestånd i europeiska vatten har minskat mycket kraftigt under de senaste trettio åren, huvudsakligen till följd av överfiske, och håller med om att det är önskvärt att snarast möjligt övergå till ett mer hållbart fiske.

3.3

Kommissionen anser att man genom att införa ett system för förvaltning av fiskbestånden som bygger på maximal hållbar avkastning kan säkerställa att bestånden inte kollapsar och möjliggöra en utveckling av större fiskbestånd.

3.4

EESK anser att denna princip är korrekt, eftersom maximal hållbar avkastning av ett fiskbestånd är den mängd biomassa (den mängd fisk) som kan utvinnas på sådant sätt att beståndens framtida produktion inte påverkas. Kommittén stöder därför förbehållslöst att denna princip tillämpas inom fiskeförvaltningen.

3.5

EESK vill emellertid påpeka för kommissionen att varje ändring i förvaltningssystemen innebär risker, och därför bör man noga väga fördelarna mot nackdelarna.

3.6

I meddelandet redogörs noggrant för fördelarna med ett förvaltningssystem baserat på maximal hållbar avkastning, framför allt ur miljösynpunkt. Däremot fördjupar man sig inte i de ekonomiska och sociala fördelar – och framför allt nackdelar – för fiskerisektorn som ett sådant system innebär.

3.7

Bland de fördelar som framhålls av kommissionen delar EESK inte åsikten att denna fiskeriförvaltningspolitik kommer att återupprätta handelsbalansen eftersom företag från tredjeland fyller ut det tomrum som uppstår till följd av att europeiska företag försvinner när målen om maximal hållbar avkastning uppfylls; marknaden för fiskeriprodukter styrs nämligen av behovet av en kontinuerlig försörjning.

3.8

Kommissionens allmänna strategi för det nya förvaltningssystemet är att minska fiskedödligheten; för att göra det möjligt för fisken att växa mer och uppnå högre värde och större avkastning vid fångsten, måste vi minska andelen fisk som fångas ur havet.

3.9

I meddelandet tillstår man att fiskbestånden är svåra att mäta, och även om fisket (fiskedödligheten) är det som mest inverkar på för beståndens fortlevnad spelar även andra faktorer, såsom miljöförändringar och tillflödet av unga fiskar, en roll.

3.10

I meddelandet föreslås därför en långsiktig återställningsstrategi för fiskbestånden för att balansera fiskeverksamheten mot beståndens produktiva kapacitet. Detta kan göras gradvis genom att minska antalet fartyg som fiskar eller den fiskeansträngning som de utövar.

3.11

För att tillämpa denna strategi så att yrkesfiskarna kan få en maximal hållbar avkastning från bestånden måste vi på förhand och på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga råd definiera vilken fiskenivå som är lämplig för varje bestånd samt den årliga fiskedödligheten. När detta väl gjorts måste förvaltningssystemet innehålla uppgifter om i vilken takt den årliga förändringen måste ske för att vi skall nå det målet. Dessa beslut bör i enlighet med den gemensamma fiskeripolitiken genomföras i form av långfristiga planer.

3.12

För närvarande förvaltas fiskeriet på gemenskapsnivå i enlighet med säkerhets- och försiktighetsprinciperna för fiskbestånd. De årliga tillåtna fångstmängderna och de fångstkvoter som årligen fastställs baseras på kontrollerade vetenskapliga rapporter, och vissa fiskbestånd för vilka situationen är kritisk omfattas av de återhämtningsplaner som ingår i den gemensamma fiskeripolitiken med syftet att återställa biologiskt hållbara nivåer.

3.13

EESK anser att ändringen av förvaltningssystemet är omfattande eftersom den innebär en biologisk målsättning som är mer långtgående än i det befintliga förvaltningssystemet. I och med ändringen kommer man att vid varje årlig justering påtagligt sänka nivåerna för fiskedödligheten, vilket utan tvivel kommer att kräva en minskning av fiskeflottorna och fiskeansträngningarna. Detta kommer att innebära stora förluster för gemenskapens fiskeföretag. EESK hyser oro över det faktum att europeiska fiskerifonden inte har tillräckliga resurser för att kunna hantera konsekvenserna av de stora förluster som nämns ovan. Under förutsättning att de uppställda målen uppnås kan emellertid situationen utvecklas mycket positivt för de fiskeindustrier som fullföljer sin verksamhet.

3.14

EESK vill fästa kommissionens uppmärksamhet på att det råder en hög grad av osäkerhet om beräkningarna av den maximala hållbara avkastningen för de olika fiskbestånden. Därför rekommenderar kommittén kommissionen att man i sina långsiktiga planer fastställer rimliga årliga justeringar.

3.15

Utmaningen är därför hur man skall gå till väga för att hjälpa fiskeberoende samhällen och företag att klara av anpassningsfasen. Enligt kommittén kommer det att kräva fler och mer kreativa stödåtgärder än dem som kommissionen hittills har föreslagit. Denna typ av åtgärder är utan tvekan motiverade för att snabbt uppnå en övergång till ett hållbarare fiske i framtiden.

3.16

Under alla omständigheter menar EESK att det är av avgörande betydelse att man, vilket också föreslås i meddelandet, i fråga om beslutsprocesserna, tillämpningen och konsekvenserna av denna tillämpning involverar samtliga berörda parter genom regelbundna samråd med de regionala rådgivande nämnderna. EESK anser att den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk och kommittén för social dialog inom fiskerinäringen bör delta i dessa samråd.

4.1

Att införa ett system för förvaltning av fiskbestånden som bygger på maximal hållbar avkastning kräver att man analyserar en rad punkter som direkt påverkas av denna typ av förvaltning, vilket kommissionen också gör. Det rör sig om följande:

4.2

Miljöeffekter och hur de påverkar förändringar i ekosystemen

4.2.1

I meddelandet tillstår man att det är mycket osäkert hur de marina ekosystemen kommer att utvecklas i förhållande till förändringar av klimat och vatten samt att dessa och andra miljöfaktorer kan påverka fiskbestånden.

4.2.2

Man känner inte till omfattningen av miljöeffekterna, och kommissionen anser att det i många fall är själva fisket som har störst verkan och att mindre fångstkvoter kan göra att fiskbestånden bättre står emot ekologiska förändringar.

4.2.3

Därför föreslås det i meddelandet att man skall reducera verksamheten och ta upp fisken i en stadig och hållbar takt. När fiskedödligheten minskar och bestånden stärks kommer mer kunskaper att erhållas om ekosystemen och deras produktpotential, vilket kommer att göra det möjligt att justera målen för en långsiktig förvaltning.

4.2.4

EESK ställer sig bakom denna princip under förutsättning att fiskedödligheten minskar till en stadig och hållbar takt för de bestånd där detta är nödvändigt. Kommissionen är medveten om att en förvaltning av fiskbestånden som syftar till en ökning av bestånden på kort sikt kan skapa en oacceptabel instabilitet för branschen.

4.2.5

EESK menar dock att ”andra miljöfaktorer”, som ännu inte nämns i meddelandet, exempelvis rovfiskar, föroreningar, utforskande och utnyttjande av gas- och oljereserver, vindkraftverk, utvinning av sand och produkter av marint ursprung osv., också påverkar utvecklingen av de marina ekosystemen.

4.2.6

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att kräva att de ekonomiska aktörer vars verksamhet även påverkar fiskbeståndens omfattning och förändringarna i de marina ekosystemen åläggs restriktioner motsvarande dem som åläggs fiskerisektorn.

4.3.1

Ett system för fiskeriförvaltning baserat på maximal hållbar avkastning är svårt att införa vid blandat fiske.

4.3.2

Kommissionen är medveten om denna svårighet men trots det behandlas förvaltningssystemet vid blandat fiske inte ingående. EESK anser att det är vid denna typ av fiske som kontakterna mellan kommissionen, de regionala rådgivande nämnderna och den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk bör stärkas.

4.3.3

I meddelandet framhålls betydelsen av att bevara de marina ekosystemens balans, något som EESK helt och fullt instämmer i. Det är mycket riskabelt att minska fisket av en art för att uppnå större avkastning från en annan.

4.3.4

Systemet är komplext eftersom fiske när det gäller alla arter i ett visst ekosystem i enlighet med kommissionens meddelande bör äga rum i en takt (målvolym) som innebär att man uppnår maximal hållbar avkastning på lång sikt. Med avseende på kvoterna för maximal hållbar avkastning, som fastställts för de olika bestånden i ett ekosystem som ingår i ett blandat fiske, betyder det att den maximala hållbara avkastningen i den långsiktiga planeringen bestäms av den art för vilken det fastställs minst fångstkvoter i syfte att uppnå maximal hållbar avkastning.

4.3.5

Av denna anledning påpekas i meddelandet att ytterligare åtgärder såsom anpassning av fiskeredskapen, stängda områden och fredningstider kan bli nödvändiga inslag i vissa långsiktiga planer för att undvika ett oavsiktligt överfiske av arter som bifångster.

4.3.6

Trots att strategin för detta förvaltningssystem ligger i linje med den bredare målsättningen för den gemensamma fiskeripolitiken, anser EESK att kommissionen mycket noggrant bör utvärdera de olika kvoterna för att uppnå maximal hållbar avkastning och tillsammans med de aktörer som berörs av det blandade fisket samråda om de ekonomiska och sociala följderna av de långsiktiga planerna.

4.4.1.1

I meddelandet anges att de långsiktiga planerna skall utarbetas av kommissionen i samråd med de berörda sektorerna. Objektiv vetenskaplig rådgivning skall ligga till grund för alla planer, och stor hänsyn skall tas till de föreslagna åtgärdernas ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser.

4.4.1.2

Planerna bör definiera en målvolym för fisket samt sätt att gradvis nå det målet, och de bör även sikta till att minska alla fiskets skadliga effekter på ekosystemet. För det blandade fisket bör de dessutom innehålla tekniska åtgärder som säkerställer att de olika fiskbestånden fångas i enlighet med de olika mål som ställts upp för dem och möjligheten att utnyttja vissa bestånd mindre än vad den maximala hållbara avkastningen tillåter i syfte att uppnå större produktivitet för andra arter.

4.4.1.3

Om forskningen inte kan kvantifiera vilka åtgärder som krävs för att nå maximal hållbar avkastning på grund av att det saknas på vetenskapliga rapporter, skall försiktighetsprincipen gälla i de långsiktiga planerna.

4.4.1.4

Planerna, och deras mål, skall vara föremål för regelbunden granskning.

4.4.1.5

EESK anser att denna ny politiska kurs för fiskeriförvaltningen i EU, som utan tvivel kommer att ge upphov till stora fördelar när man väl uppnått maximal hållbar avkastning för samtliga fiskbestånd, kan få drastiska konsekvenser för fiskerisektorn, eftersom fångsten kommer att minskas med en reducerad fiskeflotta och förlorade arbetstillfällen som följd på kort sikt, vilket kommer att leda till en ökad sårbarhet i hamnarnas ekonomiska struktur.

4.4.1.6

Därför vill kommittén uppmana kommissionen att man i de planerade samråden med fiskerisektorn visar prov på en viss flexibilitet när det gäller den takt i vilken tillämpningen av de långsiktiga planerna skall ske, så att fiskarna får möjlighet att gradvis vänja sig vid detta nya förvaltningssystem.

4.4.1.7

När det gäller det blandade fisket anser EESK att flexibiliteten bör vara så stor som möjligt när det finns stora bestånd som är i gott skick och kan utvinnas fullt ut.

4.4.2.1

När väl långsiktiga planer som uppställer lämpliga mål för bestånden har utarbetats och antagits, måste medlemsstaterna besluta om hur snabbt förändringen skall gå för att nå de målen, och hur man skall hantera övergången.

4.4.2.2

I meddelandet finns det två allmänna strategier för att hantera denna förändring:

4.4.2.3

Valet av ekonomisk strategi fattas på det nationella planet, men det är EU som ställer upp förvaltningsreglerna för en successiv nedtrappning av överfisket med hjälp av det finansiella instrumentet i den europeiska fiskerifonden.

4.4.2.4

Det framgår i meddelandet att kommissionen tydligt föredrar den första strategin, som baseras på att de nationella flottornas kapacitet reduceras, eftersom detta är lättare att kontrollera och eftersom erfarenheten visar att en reduktion av fiskeflottans kapacitet får mindre sociala effekter och leder till mindre problem vid genomförandet än vad andra lösningar gör.

4.4.2.5

EESK håller med om att en reducering av flottornas kapacitet är den strategi som är effektivast för en gradvis utfasning av överfisket. EESK anser emellertid att varje medlemsstat bör välja den strategi som passar bäst efter en analys av de ekonomiska och sociala effekterna. Man får inte heller glömma att de båda alternativen kan användas parallellt tills man når målsättningen om maximal hållbar avkastning.

4.4.2.6

EESK stöder förslaget att man skall analysera justeringarnas ekonomiska och sociala effekter på regional i stället för på europeisk nivå, eftersom särdragen för de olika flottorna varierar väsentligt från medlemsstat till medlemsstat.

4.4.2.7

På så vis blir fisket utgångspunkten för de långsiktiga planerna. De kommer att innehålla hänvisningar till grupper av fiskbestånd som fångas samtidigt samt bestämmelser om bland annat gränserna för hur mycket fiskemöjligheterna kan ändras från ett år till ett annat för att säkerställa en stabil och successiv övergång.

4.4.2.8

Avslutningsvis påpekar kommissionen att det kommer att ta tid att utarbeta långsiktiga planer för att nå målet maximal hållbar avkastning. Därför bör gemenskapen, från och med 2007, fatta beslut om en förvaltning som garanterar att det inte sker någon ökning av fiskeuttaget för något bestånd som redan är överfiskat. EESK anser att Europeiska kommissionen när det gäller de beslut som skall antas för 2007 först bör samråda med de regionala rådgivande nämnderna, den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk och kommittén för social dialog inom fiskerinäringen.

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/42

1.1

Kommittén stöder den rättsliga grunden (artikel 95 i EG-fördraget) och den föreslagna regleringsformen (förordning).

1.2

Kommissionen kan inte åberopa någon egen behörighet enligt EG-fördraget som skulle ge kommissionen rätt att ingripa mot djurplågeri (som för övrigt har ägt rum utanför EU:s territorium), och kan därför endast angripa problemet utifrån sin behörighet på handelsområdet och inre marknaden för päls, och med hänsyn tagen till att det finns olika typer av nationell lagstiftning som bör harmoniseras.

1.3

Kommittén håller med kommissionen om att endast ett totalförbud kan avskräcka importörer av kläder och leksaker från omfattande införsel av päls av hund och katt samt bearbetade produkter av sådan päls till EU och att ett sådant förbud kan utgöra ett hinder för storskalig olaglig handel med päls.

1.4

Kommittén skulle vilja att begreppet ”päls” ges en rättslig definition där pälsen och dess komponenter (hår och skinn) uttryckligen behandlas separat, så att all användning av päls av katt och hund omfattas av förbudet.

1.5

Kommittén vill framhålla att det krävs effektiva kontrollmetoder och att kommittéförfarandet används för att göra kontrollmetoderna så acceptabla som möjligt.

2.1

I förslaget till förordning, som har EG-fördragets artikel 95 (inre marknaden) som rättslig grund, föreslår kommissionen att produktion, import, export och försäljning av päls av katt och hund skall förbjudas i EU.

2.2

Förslaget till förordning uppfyller det civila samhällets och Europaparlamentets önskemål, och det tyska ordförandeskapet har givit frågan hög prioritet.

2.3

Det förefaller som om det särskilt är i Asien som katter och hundar föds upp och slaktas under beklagliga förhållanden, för att pälsen skall användas till produktion av kläder, tillbehör och leksaker. Sådan päls har återfunnits på den europeiska inre marknaden.

2.4

Pälsen har i regel genomgått kemisk behandling och färgning, och den säljs under beteckningar som döljer dess ursprung. Det är svårt att med vetenskaplig säkerhet fastställa vilket djur som päls behandlad på detta sätt härrör från, utifrån såväl utseende och struktur som DNA-analys, eftersom DNA förstörs i samband med bearbetningen. Endast masspektrometri förefaller vara en tillförlitlig jämförelsemetod för att fastställa exakt vilken djurart det är fråga om. Det kan därför bli oerhört svårt att genomföra tullkontroll, något som bland annat förklarar de undantag som anges i förslagets artikel 4.

2.4.1

I artikel 4 anges att innehav för personligt bruk av kläder eller föremål som innehåller förbjuden päls kan tillåtas. Enligt kommittén bör innehav och personligt bruk av samt dispositionsrätt till sådana personliga tillhörigheter i mycket små kvantiteter uttryckligen undantas från förordningens tillämpningsområde, för att förhindra överdriven byråkrati.

2.4.2

Användning av päls som inte erhålls genom uppfödning för pälsproduktion, och som är märkt som sådan, skulle eventuellt kunna behandlas enligt kommittéförfarandet.

2.5

Ur proportionalitetssynpunkt är ett totalförbud mot produktion, import och handel den enda möjliga åtgärden, med tanke på importens hemliga och fördolda karaktär och den vilseledande marknadsföring som blir resultatet av den oseriösa märkningen av kläder och föremål som kan innehålla päls av hund och katt.

2.6

Flera medlemsstater och vissa tredjeländer har redan antagit förbudslagar vilkas utformning och räckvidd skiljer sig åt. Ett ingripande från gemenskapens sida är motiverat av behovet av harmonisering på den inre marknaden.

2.7

Det införs ett informations- och uppföljningssystem för spårning och detektionsmetoder när det gäller förbjuden päls. En förteckning över acceptabla kontrollåtgärder kan fastställas genom kommittéförfarandet.

2.8

Medlemsstaterna bör införa proportionerliga och avskräckande påföljder.

3.1

Kommittén ger sitt stöd till den rättsliga grunden och till att regleringsformen är förordning. Man kan inte tala om djurens välbefinnande på samma sätt för hundar och katter som för djurbesättningar inom jordbruket.

3.2

I dagens samhälle har dessa djur i Europa fått status av sällskapsdjur som inte föds upp för kött- eller pälsproduktion eller för att användas i arbete. Ett undantag är vissa hundraser som används för att åtfölja eller leda handikappade personer eller för att återfinna försvunna människor som begravts under rasmassor eller snö, eller för annan hjälp åt människor, vilket endast gör att allmänheten blir än mer sympatiskt inställd till dessa djur.

3.3

Kommissionen kan inte åberopa någon egen behörighet enligt EG-fördraget som skulle ge den rätt att ingripa mot djurmisshandel (som för övrigt har ägt rum utanför EU:s territorium). Kommissionen kan därför endast angripa problemet utifrån sin behörighet på handelsområdet och på området för harmonisering av inre marknaden för päls, samt avlägsna hinder för marknaden för päls, med hänsyn tagen till att det finns olika typer av nationell lagstiftning som bör harmoniseras i syfte att undvika fragmentering av marknaden.

3.4

Ett förslag som endast ställde krav på märkning skulle i praktiken bli verkningslöst, på grund av de omfattande tekniska svårigheterna att identifiera bearbetad päls av katt och hund. Kommittén håller med kommissionen om att endast ett totalförbud kan avskräcka importörer av kläder och leksaker från omfattande införsel av päls av hund och katt samt bearbetade produkter av sådan päls till EU och att ett sådant förbud utgör ett hinder för storskalig olaglig handel med päls.

3.5

När förordningen har antagits bör den meddelas till WTO som en form av icke-tariffärt handelshinder (NTB). Den överensstämmer med reglerna för internationell handel.

4.1

Kommittén skulle vilja att begreppet ”päls” ges en rättslig definition där pälsen och dess komponenter (hår och skinn) uttryckligen behandlas separat, så att all användning av päls av katt och hund omfattas av förbudet.

4.2

Kommittén anser att det bör klargöras att tullkontroller måste undvikas när det gäller enskilda personer som innehar strikt personliga föremål i mycket begränsade mängder när de passerar inre gränser eller anländer från tredje land. Handel med eller försäljning av ett klädesplagg, eller gåvor till en välgörenhetsorganisation, får inte heller likställas med sådan handel som faller inom förordningens tillämpningsområde.

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/44

1.1

Kommittén stöder Europeiska unionens aktiva engagemang för att, genom internationella insatser, verka för att minska produktionen och användningen av kvicksilver i hela världen och garantera säkra förvarings- och avfallshanteringsmetoder. Det är därför viktigt att EU föregår med gott exempel i fråga om den egna kvicksilverhanteringen inom unionen. EU måste också verka för förbättrad kontroll runtom i världen.

1.2

Kommittén stöder därför de allmänna målsättningarna i kommissionens förslag till förordning om exportförbud för och säker förvaring av kvicksilveröverskott inom Europa. EESK anser det vara särskilt viktigt att förbjuda export av metalliskt kvicksilver från EU och att kräva att kvicksilver lagras på ett säkert sätt innan det bortskaffas slutgiltigt. Förslaget ligger rätt i tiden mot bakgrund av rådande omständigheter, t.ex. den successiva utfasningen av kvicksilvercelltekniken i kloralkaliindustrin inom EU.

1.3

Kommittén uppmanar kommissionen att snarast möjligt genomföra de andra delarna av kvicksilverstrategin och vidta åtgärder för att ytterligare minska användningen av kvicksilver i tillverkningsprocesser och varor inom EU och se till att kvicksilver förvaras säkert i avfallsflödet.

1.4

Kommittén anser att förbudet bör träda i kraft så snart som det över huvud taget är möjligt. Fram till denna tidpunkt bör kommissionen och berörda aktörer uppmuntras att göra allt de kan för att minska exporten till ett minimum.

1.5

Kommittén stöder kommissionens förslag till förordning och anser att bestämmelserna är de bästa som går att införa för närvarande. Säkerheten vid samtliga föreslagna förvaringsanläggningar måste kontrolleras av behöriga myndigheter och därefter följas upp regelbundet när anläggningarna tagits i drift. Kommittén uppmanar kommissionen att begära in rapporter från medlemsstaterna om de framsteg som görs på området. Ytterligare åtgärder måste föreslås om bestämmelserna avseende förvaring visar sig vara otillfredsställande.

2.1

Kvicksilver är ett naturligt grundämne med en förekomst på cirka 0,05 mg/kg i jordskorpan. Betydande lokala variationer förekommer. Kvicksilver finns också i mycket begränsad omfattning i hela biosfären. Växters absorption av kvicksilver kan också förklara förekomsten av kvicksilver i fossila bränslen som kol, olja och gas.

2.2

Förekomsten av kvicksilver i naturen har ökat avsevärt på grund av industrisamhället. Förbränningen av fossila bränslen frigör betydande kvantiteter av kvicksilver. Kvicksilver utvinns också ur mineraler (framför allt cinnober) och används i en rad industriella tillämpningar. Kvicksilver från tillverkning inom industrin och från avfall sprids också i miljön. Tidigare tillverkningsmetoder har lämnat efter sig kvicksilver i avfallsdeponier, gruvavfall, förorenade industriområden samt i mark och sediment. Även regioner där det inte förekommer några större utsläpp av kvicksilver, t.ex. Arktis, påverkas av det transkontinentala och globala kvicksilveromloppet.

2.3

När kvicksilvret väl kommit ut i naturen stannar det kvar och cirkulerar i olika former mellan luft, vatten, sediment, jord, flora och fauna. Dess form kan ändras (framför allt genom mikrobiell metabolism) till metylkvicksilver, som kan lagras i organismer (bioackumulation) och koncentreras i näringskedjan (biomagnifikation), framför allt i den marina näringskedjan (fisk och marina däggdjur). Metylkvicksilver är därför det ämne som föranleder störst oro. Nästan allt kvicksilver i fisk är metylkvicksilver.

2.4

Kvicksilver förekommer nu i olika miljöer och livsmedel (framför allt fisk) över hela världen och på nivåer som påverkar människan och naturen negativt. I vissa delar av världen, bl.a. delar av Europa, utsätts ett stort antal människor för kvicksilver som ligger klart över fastställda gränsvärden. På internationell nivå råder enighet om att utsläppen av kvicksilver bör minskas och fasas ut närhelst detta är möjligt, och så snabbt som möjligt.

2.5

Trots minskad global kvicksilverkonsumtion (den globala efterfrågan är mindre än hälften i dag jämfört med 1980) och låga priser förekommer fortfarande utvinning av kvicksilver inom gruvindustrin i ett antal länder runtom i världen. Primärproduktionen av kvicksilver har upphört i Europa, men kvicksilver förekommer fortfarande som en biprodukt i andra utvinningsprocesser.

2.6

Stora kvantiteter av kvicksilver når också världsmarknaden med anledning av den omvandling och de nedläggningar som ägt rum inom kloralkaliindustrin, som har tillämpat kvicksilverprocesser. Detta kvicksilver säljs normalt till ett lågt pris till Miñas de Almadén i Spanien, som därefter säljer kvicksilvret vidare till olika länder runtom i världen.

2.7

Trots de bästa intentioner kan varken EuroChlor eller Almadén garantera att det kvicksilver som exporteras från EU enligt denna överenskommelse inte bidrar till att förvärra den globala miljöförstöringen, eftersom man saknar kontrollmöjligheter så snart som kvicksilvret lämnat Almadéns anläggningar. Detta skulle således kunna vara ett incitament för ökad användning av kvicksilver i oreglerade processer och produkter i andra länder och kan leda till ökade kvicksilverutsläpp. Det vore därför önskvärt om detta betydande inflöde av överskottskvicksilver från nedlagda kloralkaliindustrier med kvicksilvercellteknik förhindras att nå ut på världsmarknaden.

3.1

Den 28 januari 2005 antog kommissionen meddelandet till rådet och Europaparlamentet om gemenskapens kvicksilverstrategi (KOM(2005) 20 slutlig). Strategin behandlar alla aspekter av kvicksilvrets livscykel. I strategin föreslås tjugo åtgärder, varav två gäller exportförbud för och förvaring av kvicksilver.

3.2

Kommissionens förslag till förordning om exportförbud för och säker förvaring av metalliskt kvicksilver innebär ytterligare ett steg framåt. Förslaget syftar dels till att förbjuda export av metalliskt kvicksilver från gemenskapen, dels till att säkerställa att kvicksilvret inte åter kommer ut på marknaden utan förvaras på ett säkert sätt, i enlighet med åtgärderna 5 och 9 i gemenskapens kvicksilverstrategi. Det grundläggande syftet är att begränsa ytterligare ökningar av den ”globala kvicksilverpool” som redan släppts ut.

3.3

Syftet med förslaget till förordning är att förbjuda export av kvicksilver från EU från och med den 1 juli 2011. Från och med samma dag måste kvicksilver som inte längre används i kloralkaliindustrin liksom kvicksilver som erhållits vid rening av naturgas eller som en biprodukt av andra metaller än järn förvaras på ett säkert sätt.

3.4

Kommissionen har konsulterat många olika intressenter, och MAYASA, den spanska regeringen och EU:s kloralkaliindustri – de parter som berörs mest – har gått med på detta förbud från och med det föreslagna datumet. Kommissionen har noterat att den europeiska kemiindustrins samarbetsorganisation (CEFIC) frivilligt har åtagit sig att garantera en säker förvaring av kvicksilver från kloralkaliindustrin från och med den 1 juli 2011.

4.1

Kommittén ställer sig helt bakom målet om att göra Europa till ledande aktör för globala insatser för att minska utsläpp av kvicksilver i miljön genom att begränsa produktionen och förbrukningen av kvicksilver och genom att skapa incitament för att ersätta kvicksilver med andra säkra material, processer och produkter. Kommittén anser att REACH-förordningen skulle underlätta dylika satsningar.

4.2

Kommittén gläder sig åt att brytning och utvinning av kvicksilver ur kvicksilverhaltig malm nu har upphört inom Europeiska unionen. Kommittén anser att kommissionen bör fortsätta att studera denna fråga och vara beredd att införa ett förbud, om planer lanseras för att återuppta sådan utvinning av kvicksilver inom Europa för kommersiella ändamål. EESK rekommenderar också att kommissionen överväger ytterligare åtgärder för att motverka produktion av kvicksilver som en biprodukt vid utvinning av andra mineraler och att garantera en säker förvaring av överskottskvicksilver.

4.3

Kommittén stöder Europeiska unionens aktiva engagemang för att, genom internationella insatser, verka för att minska produktionen och användningen av kvicksilver i hela världen och garantera säkra förvarings- och avfallshanteringsmetoder. Det är därför viktigt att EU föregår med gott exempel i fråga om den egna kvicksilverhanteringen inom unionen. EU måste också verka för förbättrad kontroll runtom i världen.

4.4

I detta hänseende är det viktigt att förbjuda export av metalliskt kvicksilver från EU och att kräva att kvicksilvret förvaras på ett säkert sätt. Förslaget ligger rätt i tiden och är särskilt viktigt med hänsyn till rådande omständigheter, eftersom utfasningen av kvicksilvercelltekniken i kloralkaliindustrin inom EU skulle kunna innebära att stora mängder kvicksilver släpps ut på världsmarknaden. Kommittén stöder därför de allmänna målsättningarna i kommissionens förslag till förordning om exportförbud för kvicksilver och kravet på säker förvaring av kvicksilveröverskottet inom EU.

4.5

Detta kan dock inte vara någon slutlig lösning på kvicksilverproblemen. Kommittén räknar med att kommissionen arbetar vidare med åtgärder för att ytterligare minska användningen av kvicksilver i tillverkningsprocesser och varor inom EU och se till att kvicksilver förvaras säkert i avfallsflödet. EESK uppmanar också kommissionen att överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas internationellt för att främja en bättre kvicksilverhantering runtom i världen, bl.a. förhandlingar om lämpliga samarbetsåtgärder för att stödja överföring av teknik för ersättning av kvicksilver och kvicksilverupptag. Förslag avseende förvaring bör också presenteras. En internationell överenskommelse om hantering och kontroll av kvicksilver bör övervägas.

5.1

Kommittén noterar att förslaget endast är tillämpligt på export av metalliskt kvicksilver (artikel 1). EESK anser det vara angeläget att överväga möjligheten att utvidga förbudet till att även omfatta kvicksilverföreningar och produkter som innehåller kvicksilver i enlighet med artikel 5. Det vore önskvärt att utarbeta en tidsplan för en dylik översyn. Ytterligare åtgärder bör också övervägas när det gäller kravet att ersätta kvicksilver med mindre giftiga och förorenande material i varor och tillverkningsprocesser inom unionen.

5.2

Kommissionen planerade från början att förbudet skulle träda i kraft år 2011. Parlamentet rekommenderar att detta datum tidigareläggs till 2010. Olika icke-statliga organisationer fortsätter att kräva att förbudet träder i kraft vid en tidigare tidpunkt. Kommittén anser att förbudet bör träda i kraft så snart som det över huvud taget är möjligt. Fram till denna tidpunkt bör kommissionen och berörda aktörer uppmuntras att göra allt de kan för att minska exporten till ett minimum.

5.3

Kommissionen föreslår (artikel 2) att kvicksilver som inte längre används inom kloralkaliindustrin, kvicksilver som erhållits vid rening av naturgas och kvicksilver som erhållits som en biprodukt vid brytning och smältning av andra metaller än järn skall förvaras på ett säkert sätt. I artikel 3 anges att förvaring skall ske antingen i underjordiska saltgruvor eller i anläggningar som uteslutande är avsedda och utrustade för tillfällig förvaring av metalliskt kvicksilver. Sådana anläggningar måste visa att de uppfyller förekrivna säkerhets- och hanteringsbestämmelser. Det bör vara medlemsstatens ansvar att inrätta sådana anläggningar eller att samarbeta med andra medlemsstater där förutsättningarna för en säker förvaring är mer gynnsamma. Tillsammans med exportförbudet skall dessa bestämmelser se till att det överskott av kvicksilver som uppstår i industriprocesser undanröjs helt och hållet från marknaden och att kvicksilver förvaras på ett säkert sätt.

5.4

EESK ställer sig bakom dessa bestämmelser avseende förvaring, eftersom de är de bästa som går att införa för närvarande. Kommittén anser det vara mycket viktigt att EIA och de säkerhetsanalyser som utförs av behöriga myndigheter av de anläggningar som föreslås som förvaringsanläggningar är mycket noggranna och att förvaringsanläggningarna kontrolleras regelbundet när de tagits i drift. Kommittén uppmanar kommissionen att begära in rapporter från medlemsstaterna om de framsteg som görs på området. Ytterligare åtgärder måste föreslås om bestämmelserna avseende förvaring visar sig vara otillfredsställande.

5.5

Det är viktigt att de aktörer som använt kvicksilver står för kostnaderna för en säker förvaring. Kommittén noterar att bestämmelserna avseende förvaring av överskottskvicksilver vid nedläggningar av företag inom kloralkaliindustrin skall genomföras i samråd med berörda industriföretag och att EuroChlor arbetar utifrån en frivillig överenskommelse parallellt med förordningen, som innebär att dess medlemmar förbinder sig att använda säkra förvaringsanläggningar. Kommittén välkomnar detta initiativ från en ansvarstagande branschorganisation. Förutsatt att bestämmelserna omfattar samtliga berörda företag och kan genomföras på ett säkert och för omvärlden tydligt sätt, med möjligheter till kontroll, håller kommittén med om att detta är det bästa sättet att garantera ett effektivt genomförande av bestämmelserna. Kommittén rekommenderar att kommissionen undersöker möjligheten att nå liknande överenskommelser med andra stora producenter av metalliskt kvicksilver, t.ex. energiindustrin samt den del av gruvindustrin som bryter och smälter andra metaller än järn.

5.6

Kommittén betonar att kontrollen och tillämpningen av de nya bestämmelserna kommer att vara av särskild vikt. Att kräva att kvicksilver förvaras och undanröjs kommer i allt väsentligt att förvandla kvicksilver från en tillgång som kan saluföras till en belastning som innebär kostnader för dess ägare. Under sådana omständigheter kommer skrupelfria aktörer att försöka undvika att kanalisera kvicksilvret via korrekta vägar till slutförvaring och i stället transportera det till illegala avfallsdeponier. Det kommer att krävas noggrann registrering och överblick för att undvika sådana olämpliga resultat.

5.7

Kommittén uppmanar kommissionen att överväga ytterligare åtgärder för att genomföra andra delar av kvicksilverstrategin så snart som möjligt. EESK anser det vara särskilt viktigt att främja en utfasning av kvicksilveranvändningen i belysningsprodukter, smycken, dentalprodukter och kosmetika så snart som möjligt samt att påskynda åtgärder för att minska utsläppen av kvicksilver från stora förbränningsanläggningar, krematorier och andra källor som orsakar luftburna kvicksilverföroreningar. Ytterligare åtgärder kan också behövas för att garantera att kvicksilver som konstateras i betydande mängder i andra avfallsflöden samlas in för förvaring, och inte tillåts vara kvar och genom spridning förorena den kringliggande naturen. Alla sådana åtgärder bör naturligtvis utvärderas med avseende på i vilken utsträckning de bidrar till att lösa det globala kvicksilverproblemet samt mot bakgrund av de kostnader och konsekvenser som de föreslagna lösningarna medför.

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/47

1.1

Enligt artikel 128.2 måste de aktuella sysselsättningsriktinjernas giltighet för 2007 bekräftas genom ett beslut fattat i rådet efter samråd med Europaparlamentet, Regionkommittén och EESK.

1.2

EESK stöder förslaget att giltigheten för sysselsättningsriktlinjerna 2005–2007 skall bekräftas för 2007, med beaktande av de farhågor och rekommendationer som redovisats.

1.3

EESK rekommenderar att den tidsplan och det förfarande som skall användas ges bred spridning till aktörerna och i god tid för att skapa största möjliga nytta och goodwill, och säkerställa maximalt deltagande från aktörernas sida och ge tillräcklig tid för att man på europeisk och nationell nivå i utvecklingen skall kunna beakta bidragen.

1.4

EESK rekommenderar större betoning på integration av människor med särskilda behov i de nya sysselsättningsriktlinjerna genom särskilda mål och större erkännande av de socialpolitiska kraven. EESK betonar vikten av arbetsmarknadsparternas och det civila samhällets deltagande i ett så tidigt skede som möjligt i utvecklingen av kommissionens riktlinjer. Samråd med dessa parter bör också ske i fråga om det slutgiltiga dokumentet.

1.5

EESK rekommenderar att kommissionen omedelbart vidtar åtgärder för att låta EESK delta i utvecklingen av sysselsättningsriktlinjerna genom upprättandet av formella och informella kontakter för att mer föregripande arbeta med utvecklingen av sysselsättningsriktlinjerna för de kommande tre åren.

1.6

EESK efterlyser ambitiösare och mätbara mål med indikatorer för jämförelse i de nya riktlinjerna på EU-nivå och i medlemsstaterna. Kommissionen bör ha större befogenheter att se till att dessa mål uppfylls.

1.7

EESK rekommenderar att lämpliga IKT-system görs tillgängliga i alla medlemsstater för att säkerställa bättre insamling av uppgifter och underlätta övervakning och utvärdering från medlemsstaternas och kommissionens sida.

1.8

EESK rekommenderar även fortsättningsvis att de nationella reformprogrammen skall innehålla mer konkreta bevis på fastställda mål, tidsplanering, kostnader och budget.

2.1

I början av 2007 översände kommissionen till EESK inom ramen för samrådsförfarandet sitt förslag till rådets beslut om riktlinjer för sysselsättningspolitiska åtgärder i medlemsstaterna under 2007.

2.2

Kommissionen föreslår med utgångspunkt i fördragets artikel 128 att riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik för 2005–2008 (1) bibehålls 2007 och skall beaktas av medlemsstaterna vid utarbetandet av deras sysselsättningspolitik (2).

2.3

I sitt förslag till beslut tar kommissionen hänsyn till Lissabonstrategin från och med 2005, som ingår i en ny förvaltningscykel med integrerade riktlinjer som gäller fram till och med 2008. Dessa inbegriper ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter.

2.4

Medlemsstaterna skall lägga fram nationella reformprogram som kommissionen skall bedöma. I denna årliga granskning fastställs vilka framsteg som har gjorts när det gäller att uppfylla riktlinjerna, och slutsatser presenteras, utifrån vilka det fortsatta arbetet med riktlinjerna planeras.

—

Tidtabellen för utvecklingen och antagandet var mycket snäv och medgav inte verklig debatt om denna viktiga fråga eller deltagande från en rad aktörer på EU-nivå och i medlemsstaterna, vilket fick konsekvenser för den demokratiska processen med avseende på utvecklingen av de nationella programmen.

—

I de nuvarande riktlinjerna ligger betoningen på att medlemsstaterna själva skall fastställa sina mål, vilket leder till ständiga bekymmer eftersom sysselsättningspolitiska åtgärder inte längre kan bedömas i förhållande till särskilda och mätbara mål, vilket varit avsikten i tidigare program. Detta har lett till att de nationella reformprogrammen är mindre ambitiösa med avseende på sysselsättningspolitik samt arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter.

—

Integrationen av unga människor på arbetsmarknaden måste betonas mycket starkare, med vissa garantier för ett första arbete med framtidsutsikter.

—

Kampen mot diskriminering på grund av ålder, funktionshinder eller etniskt ursprung måste även fortsättningsvis framhållas.

—

Övergången till kunskapsekonomin kräver rigorösare och mer fokuserade insatser på yrkesutbildning och livslångt lärande för att man skall kunna anpassa sig till ny teknik och en omstrukturering av den industriella basen och för att ge människor möjlighet att skaffa sig överförbara kunskaper.

—

Man behöver på ett mer konsekvent sätt integrera investeringar i forskning och utveckling och innovation både för att stimulera ekonomin och för att skapa nya jobb.

—

Man har inte i tillräcklig omfattning uppmärksammat jämställdheten och behovet av att kunna kombinera arbetsliv och familj.

—

Man behöver rikta större uppmärksamhet mot konsekvenserna av de demografiska förändringarna och en åldrande arbetskraft.

—

Förstärkning och övervakning av genomförandet av invandringspolitiken och konsekvenserna på den nationella planeringen av arbetskraften.

—

Vikten av lämplig finansiering på nationell och europeisk nivå för att kunna genomföra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

4.1

EESK har i tidigare yttranden välkomnat antagandet av de integrerade riktlinjerna för 2005–2008 och menar även fortsättningsvis att ett lyckat genomförande bland annat är avhängigt av att medlemsstaterna tar sina förpliktelser på allvar och faktiskt genomför de överenskomna prioriteringarna på nationell nivå. Man måste understryka att arbetsmarknadsparterna och det civila samhället skall få medverka i samtliga faser av utvecklingen och genomförandet.

4.2

EESK konstaterar att framsteg har gjorts med avseende på den ekonomiska tillväxten i EU-25 och med de särskilda sysselsättningsåtgärderna (4), men kommittén hyser oro för de fortsatta skillnaderna mellan genomförandet av olika åtgärder inom och mellan medlemsstater, och menar att inga större förändringar kan förväntas om inte medvetenheten om att det brådskar ökar, liksom viljan att prioritera.

4.3

EESK skulle gärna se att kommissionen deltog mer i utvecklingen av målen på EU-nivå och nationellt samt i övervakning och utvärdering av framstegen. Detta skulle öka styrkan i och värdet av årsrapporterna om de nationella reformprogrammen i medlemsstaterna.

4.4

EESK välkomnar kommissionens förslag att använda strukturfonderna, socialfonden och globaliseringsfonden för att finansiera genomförandet av sysselsättningsriktlinjerna. EESK vill även fortsättningsvis understryka vikten av att lämplig finansiering görs tillgänglig på europeisk och nationell nivå för prioriteringen av sysselsättningsinitiativ.

4.5

EESK påpekar åter sina farhågor om de bristande framstegen och önskar se åtgärder och förändringar i sysselsättningsriktlinjerna för 2008–2010 som återspeglar förbättringsbehovet.

—

Det övergripande målet på 70 % för sysselsättningen i dess helhet kommer troligtvis inte att uppnås genom denna period. Även om den kvinnliga sysselsättningen skulle nå upp till det föreslagna målet på 60 % uppvägs detta av att arbetstillfällena består av deltidsjobb, flexibla och tillfälliga arbeten.

—

Målet för äldre arbetstagare (människor mellan 45 och 65 år enligt kommissionens definition) på 50 % kommer inte heller att uppnås, även om framsteg har gjorts.

—

Utvecklingen av strategier för och integration av personer med funktionshinder eller särskilda behov går fortfarande långsamt.

—

Det råder fortsatt oro för ungdomsarbetslösheten – den fortsätter att öka – och för de åtgärder som vidtas för att förbättra situationen.

—

Den grund som utbildningen ger och dess förhållande till den moderna arbetsmarknaden är en viktig fråga eftersom kompetens på grund- och mellannivå saknas och p.g.a. den bristande överensstämmelsen mellan färdigheter och kvalifikationer och behoven på arbetsmarknaden.

—

Det finns fortfarande stora farhågor för att åtgärder för yrkesutbildning och livslångt lärande inte genomförs effektivt och för det bristande engagemanget för att finansiera livslångt lärande från både den offentliga och den privata sektorn.

—

Fortfarande betonas inte livslångt lärande i alla åldrar tillräckligt kraftigt, särskilt inte vad gäller äldre arbetstagare. Detta är särskilt oroande med avseende på bristen på anpassningsförmåga hos arbetskraften.

—

Det finns fortfarande farhågor i fråga om integreringen av migrerande arbetare i medlemsstaterna. De fyller stora kompetensluckor på arbetsmarknaden.

—

EESK stöder visserligen arbetstagarnas rörlighet över medlemsstaternas gränser, men hyser farhågor för konsekvenserna för ursprungslandet av överföringen av utbildad arbetskraft och kompetensflykten från vissa medlemsländer till andra. Detta måste övervakas och åtgärder måste vidtas för att säkerställa att andelen välutbildade och kvalificerade arbetstagare bibehålls så att hållbarhet uppnås.

—

Följderna för de lokala sysselsättningsmöjligheterna måste granskas och frågan om varför arbetslösa inte söker lokala jobb undersökas.

—

Genomförandet av kunskapsekonomin på grundval av forskning och innovation släpar fortfarande efter.

—

Medlemsstaterna lägger fortfarande inte tillräckligt stor vikt vid livscykelperspektivet. Kommittén uppmanar på nytt medlemsstaterna att driva på frågan om hur man kan göra det lättare att kombinera familjeliv och förvärvsarbete. Detta är en uppgift för samhället som helhet. Det är framför allt med en utbyggd barnomsorg som det kan bli möjligt att balansera ansvar för familjen och de krav som yrkesarbete ställer för att kvinnor skall kunna hålla sig kvar i förvärvslivet och/eller snabbt kunna komma tillbaka ut på arbetsmarknaden efter ett uppehåll (5).

—

Medlemsstaterna behöver ta itu med strategier för att förbättra arbetstagarnas och företagens anpassningsförmåga, och i synnerhet ta vara på potentialen i flexicurity-begreppet (6).

—

Frågor som rör konsekvenserna av ”odeklarerat arbete” för medlemsstaterna och de enskilda måste undersökas vidare.

—

Antagande och genomförande av dagordningen för ”Anständigt arbete” (7) och principerna om arbetets kvalitet (8) har fortfarande inte skett i alla medlemsstater.

—

I jämförelse med genomsnittet i USA är produktivitetstillväxten i Europa fortfarande dålig, vilket återspeglar tillväxttakt och nivå när det gäller investeringar i människor och idéer.

—

Även om tillväxttakten för de offentliga investeringarna i EU kan jämföras med USA:s släpar den privata sektorns investeringar efter avsevärt.

6.1

Med utgångspunkt i de årliga rapporterna från medlemsstaterna har kommissionen genomfört en översyn som har resulterat i meddelandet ”Genomförandet av den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning: Ett år av resultat”, där framstegen hittills redovisas. För detta år finns en detaljerad bilaga som innehåller rekommenderade åtgärder för de enskilda medlemsstaterna. Detta är av kritisk betydelse för den övergripande konsekvensanalysen av riktlinjerna, och understryker EESK:s farhågor att genomförandet av riktlinjerna sker för långsamt och med alltför stora skillnader. Kommissionen måste få befogenheter att fastställa mätbara mål, samordna verksamheten och se till att framsteg görs.

6.2

EESK välkomnar det förslag till konsekvensanalys som kommissionen tillsammans med en rad kontor kommer att genomföra för treårsprogrammet för att mäta dess effektivitet och påverka utvecklingen av de nya sysselsättningsriktlinjerna för 2008–2010.

6.3

EESK välkomnar den föreslagna samrådsprocessen om de nya sysselsättningsriktlinjerna som kommer att inledas efter offentliggörandet av kommissionens utkast i december 2007 så att ett slutligt förslag skall kunna läggas fram för rådet i juni 2008 för antagande. Det är viktigt att samråda med och engagera medlemsstaterna och alla aktörer under processen på både EU-nivå och nationell nivå så snart som möjligt.

6.4

Kommittén betonar vikten av att det finns möjlighet att granska konsekvensanalysen så tidigt som möjligt under 2007 för att kunna diskutera innehållet, få information och hinna reagera i tid för att påverka utvecklingen av riktlinjerna och utarbetandet av nationella program.

20.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 168/50

1.1

Genom grönboken skapas ny insikt om unionens hav, vilket bör välkomnas. Det är första gången som EU-politikens landbaserade utgångspunkt har vänt. Grönbokens symboliska budskap att Europa i första hand är och har varit en havsnation innebär en vändpunkt inom EU när det gäller haven.

1.2

Grönboken bygger på ett övergripande och sektorsöverskridande strategiskt perspektiv på haven. Målet att en splittrad bild skall ersättas av en bred vision förtjänar allmänt stöd.

1.3

Grönbokens positiva aspekter är långt fler än de potentiellt negativa. EESK stöder de flesta av förslagen i grönboken (fiske, hamnar, varvsindustri, sjötransport, kustregioner, havsenergi, FoU, miljö, turism, marin (”blå”) bioteknik) men vill framföra några särskilda kommentarer om dem.

1.4

EESK konstaterar att EU:s sjöfartstjänster och hamnar har en central roll i en globaliserad ekonomi. Kommittén välkomnar grönbokens konstaterande att sjöfarten är en internationell verksamhet som kräver globala normer. EU måste vidta konkreta åtgärder för att motverka den negativa bilden av sjöfarten och den bristande förståelsen för sjöfartens och sjöfolkets bidrag till samhället. EESK delar åsikten att medlemsstaterna snarast bör ratificera viktiga internationella maritima konventioner (IMO och ILO) och säkerställa att de efterlevs.

1.5

Sjöfartskluster skulle kunna inta en central plats i EU:s framtida havspolitik. EESK anser att EU bör beställa en studie för att definiera sådana kluster och jämföra dem med sjöfartskluster i andra områden. Sjöfartskluster kommer att bli avgörande för att behålla sjöfartskunnandet i EU.

1.6

En integrerad havspolitik måste i sin kärna bestå av ökade investeringar i sjöfartsutbildning för att säkerställa säkra och effektiva tjänster av hög kvalitet. Den potentiella bristen på kvalificerat sjöfolk kan få allvarliga konsekvenser för säkerhetsinfrastrukturen inom EU:s sjöfart och läget kommer att förvärras om inte EU och medlemsstaterna gör gemensam sak för att komma till rätta med problemet. Om ingenting görs kommer Europa i allt högre grad att sakna det kunnande och den erfarenhet som krävs på viktiga sjösäkerhetsområden (fartygsinspektion, övervakning, lagstiftning, försäkring, fartygstjänster, sjöräddning, kustbevakning och lotsning). Dessutom kan hela sjöfartskluster komma att falla sönder eller flytta till andra regioner.

1.7

EESK noterar att fiskare och sjöfolk är undantagna från EU:s sociala lagstiftning om en mängd olika frågor (t.ex. direktivet om kollektiva uppsägningar (1), direktivet om överlåtelse av företag (2), direktivet om information/samråd (3) samt direktivet om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (4)). Men oberoende av skälen till dessa undantag så är det viktigt att sätta stopp för denna diskriminering. EESK anmodar därför kommissionen att se över dessa undantag i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.