1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts av Tribunale amministrativo per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) inom ramen för en tvist mellan bolaget Azienda Nazionale Autonoma Strade SpA (nedan kallat ANAS) och Ministero delle Insfrastrutture e Trasporti (Infrastruktur- och transportministeriet, Italien) angående ministeriets beslut att återkräva de belopp som utbetalats till ANAS inom ramen för ett projekt som syftar till att utföra arbete som medfinansierats av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), på grund av oegentligheter i upphandlingsförfarandet.

2.

De tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt avser i huvudsak, för det första, tolkningen av begreppet oegentlighet i den mening som avses i förordning (EG) nr 1083/2006 ( 2 ), vad gäller mutbrott eller mutförsök som rör en upphandlingskommitté i samband med utförandet av arbeten som finansieras genom unionens budget, för det andra, införlivandet i italiensk rätt av artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18/EG ( 3 ) som rör bestämmelser om uteslutning från anbudsförfarandet av en anbudsgivare, och slutligen, kriterierna för beräkning av beloppet för den finansiella korrigering som ska tillämpas i händelse av oegentligheter.

3.

I artikel 1 i förordning nr 1083/2006, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”I denna förordning fastställs de allmänna reglerna för [Eruf], Europeiska socialfonden (ESF) (nedan kallade strukturfonderna) och för Sammanhållningsfonden, utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda bestämmelser som fastställs i förordning (EG) nr 1080/2006 ( 4 ), förordning (EG) nr 1081/2006 ( 5 ) och förordning (EG) nr 1084/2006 ( 6 ).

I denna förordning fastställs de mål som strukturfonderna och Sammanhållningsfonden (nedan kallade ”fonderna”) skall bidra till att förverkliga, de kriterier som gäller för medlemsstaternas och regionernas berättigande till stöd från fonderna, de tillgängliga ekonomiska medlen och kriterierna för tilldelningen av dessa.

I denna förordning fastställs ramen för sammanhållningspolitiken, inklusive den metod som skall användas för att fastställa gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållning, de nationella strategiska referensramarna och granskningsprocessen på gemenskapsnivå.

I detta syfte fastställs i denna förordning principerna och reglerna för partnerskap, programplanering, utvärdering, förvaltning, inbegripet ekonomisk förvaltning, övervakning och kontroll på grundval av det ansvar som delas mellan medlemsstaterna och kommissionen.”

4.

I artikel 2 led 7 i förordningen föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

5.

I artikel 9.5 i förordningen föreskrivs följande:

”De insatser som finansieras av fonderna skall överensstämma med bestämmelserna i fördraget och i rättsakter som antagits i enlighet med detta.”

6.

I artikel 70.1 b i förordningen föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall ansvara för de operativa programmens förvaltning och kontroll, i synnerhet genom följande åtgärder:

…

7.

I artikel 98 i förordning nr 1083/2006 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ha det huvudsakliga ansvaret för att utreda oegentligheter och agera vid konstaterande av betydande ändringar som påverkar sättet och förutsättningarna för genomförandet eller kontrollen av insatser eller operativa program och genomföra de nödvändiga finansiella korrigeringarna.

2.   Medlemsstaten skall göra de finansiella korrigeringar som krävs i samband med att enskilda eller systembetingade oegentligheter konstateras i insatser eller operativa program. De korrigeringar som görs av medlemsstaterna skall bestå i att dra in allt eller en del av det offentliga stödet till ett operativt program. Medlemsstaten skall ta hänsyn till oegentligheternas art och allvar och till den ekonomiska förlusten för fonderna.

…”

8.

I artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18 föreskrivs följande:

”En ekonomisk aktör får uteslutas från deltagande i förfarandet för tilldelning av ett offentligt kontrakt om han

…

9.

I artikel 38.1 c och f i decreto legislativo n. 163 – Codice dei contratti pubblici relativi a lavori, servizi e forniture in attuazione delle direttive 2004/17/CE e 2004/18/CE (lagstiftningsdekret nr 163 om antagande av lagen om offentlig upphandling av byggentreprenader, tjänster och varor med tillämpning av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG) av den 12 april 2006 ( 7 ) föreskrivs följande:

”Följande personer får inte delta i förfaranden för koncessioner och offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster och får inte ingå avtal som underleverantörer eller tillhörande avtal:

…

…

10.

Inom ramen för det nationella operativa programmet ”Reti e mobilità” för åren 2007–2013, vilket godkänts av Europeiska kommissionen, beviljades ANAS finansiering för genomförandet av ett projekt för modernisering av en väg.

11.

I egenskap av upphandlande myndighet tilldelade ANAS under år 2012, efter ett selektivt anbudsförfarande grundat på kriteriet om det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet, ett offentligt kontrakt för att utföra arbetet, vilket sedan dess har slutförts, till en tillfällig företagssammanslutning bestående av Aleandri SpA och CCC Società Cooperativa.

12.

På grund av en brottsutredning om korruption som inletts mot tre tjänstemän vid ANAS, inklusive två medlemmar av upphandlingskommittén, Aleandri och dess juridiska ombud, ( 8 ) under år 2020, beslutade Infrastruktur- och transportministeriet att de belopp som redan utbetalats till ANAS för finansieringen av projektet skulle återkallas och att det resterande beloppet inte skulle utbetalas, med motiveringen att det vid tilldelningen av kontraktet förelåg bedrägeriliknande oegentligheter i den mening som avses i artikel 2.7 i förordning nr 1083/2006 och i artiklarna 4 och 5 i förordning (EG, Euratom) nr 2988/95. ( 9 )

13.

ANAS yrkade i sitt överklagande till den hänskjutande domstolen ogiltigförklaring av detta beslut, genom att göra gällande att bolaget inte har dömts för något brott, ( 10 ) att det inte finns några bevis för att Aleandri har erhållit det offentliga kontraktet i fråga på ett rättsstridigt sätt och att ANAS inte kan hållas ansvarigt för något felaktigt agerande av medlemmarna i upphandlingskommittén. Eftersom det aktuella arbetet har utförts finns det inte heller något samband mellan den påstådda oegentligheten eller det påstådda bedrägeriet och de utgifter som finansierats genom unionens allmänna budget.

14.

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att arbetet i fråga ansågs vara berättigat till finansiering genom unionens allmänna budget och att det slutfördes på ett korrekt sätt, samt att det är oklart huruvida anbudsförfarandet stördes till följd av de beteenden som är föremål för ovannämnda brottsutredning. Den hänskjutande domstolen ifrågasätter därför, i huvudsak, begreppet oegentlighet i den mening som avses i förordning nr 1083/2006 och metoderna för att beräkna den finansiella korrigering som ska vidtas till följd av en sådan oegentlighet, samt den nationella lagstiftningens förenlighet med artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18 om fakultativ uteslutning från deltagande i en offentlig upphandling av en anbudsgivare som har gjort sig skyldig till ett allvarligt fel i yrkesutövningen.

15.

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

16.

ANAS, den italienska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Domstolen beslutade att avgöra målet utan muntlig förhandling i enlighet med artikel 76.2 i rättegångsreglerna.

17.

Den hänskjutande domstolen har med sin första tolkningsfråga i huvudsak sökt klarhet i huruvida artikel 70.1 b i förordning nr 1083/2006, artikel 27 c i förordning nr 1828/2006, artikel 1 i PIF-konventionen, artikel 1.2 i förordning nr. 2988/95 och artikel 3.2 b i direktiv 2017/1371 ska tolkas så, att beteenden som kan gynna en ekonomisk aktör under ett tilldelningsförfarande omfattas av begreppet oegentlighet eller bedrägeri och således utgör en rättslig grund för återkrav av stödet, även när sådana beteenden eller deras inverkan på urvalsförfarandet inte har kunnat påvisas fullt ut.

18.

Även om den hänskjutande domstolen hänvisar till begreppen oegentlighet och bedrägeri anser jag inledningsvis, i likhet med kommissionen, att prövningen bör inriktas på frågan huruvida de aktuella beteendena omfattas av begreppet oegentlighet, vilket innefattar det mer begränsade begreppet bedrägeri. ( 16 ) Den första tolkningsfrågan bör för övrigt prövas inte bara mot bakgrund av artikel 70.1 b i förordning nr 1083/2006 och artikel 1.2 i förordning 2988/95, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, utan även, och främst, mot bakgrund av artikel 2 led 7 i förordningen, som rör begreppet oegentlighet. ( 17 )

19.

Med detta sagt erinrar jag om att i enlighet med artikel 1 i förordning 1083/2006 fastställs i förordningen särskilt reglerna för förvaltning, övervakning och kontroll av verksamheter som stöds ekonomiskt av fonderna på grundval av de ansvarsområden som delas mellan medlemsstaterna och kommissionen. ( 18 ) Dessutom ska medlemsstaterna i enlighet med artikel 70.1 b i förordningen ta ansvar för förvaltningen och kontrollen av operativa program och, i synnerhet, förhindra, upptäcka och korrigera oegentligheter samt återkräva felaktigt utbetalda belopp.

20.

För detta ändamål omfattar begreppet oegentlighet i enlighet med artikel 2 led 7 i förordningen, i synnerhet vad avser Eruf, varje överträdelse av en bestämmelse i unionsrätten till följd av en handling eller underlåtenhet av en ekonomisk aktör som har eller skulle få till följd att den skadar unionens allmänna budget genom att belasta den med ett felaktigt utbetalat belopp. ( 19 ) Domstolen har preciserat att för att en sådan oegentlighet ska anses föreligga krävs att tre rekvisit är uppfyllda, nämligen för det första att unionsrätten har åsidosatts, för det andra att överträdelsen har sitt ursprung i en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och för det tredje att det föreligger en faktisk eller potentiell skada för unionens budget. ( 20 )

21.

När det för det första gäller frågan om ett åsidosättande av unionsrätten följer det av artikel 9.5 i förordning nr 1083/2006 att unionen genom sina fonder endast kan finansiera åtgärder som genomförs i full överensstämmelse med unionsrätten, inklusive tillämpliga regler för offentlig upphandling. ( 21 ) För det andra har domstolen slagit fast att artikel 2 led 7 i förordning 1083/2006 inte endast avser överträdelser av unionsrättsliga bestämmelser som sådana, utan även överträdelser av nationella bestämmelser som är tillämpliga på insatser som stöds av strukturfonderna och därigenom bidrar till att säkerställa en korrekt tillämpning av unionsrätten avseende förvaltning av projekt som finansieras av dessa fonder. ( 22 )

22.

I detta avseende erinrar jag inledningsvis, vad gäller identifieringen av de åsidosatta bestämmelserna, om att upphandlande myndigheter i enlighet med artikel 2 i direktiv 2004/18 och motsvarande nationella regler måste behandla ekonomiska aktörer lika och förfara på ett öppet sätt. Det följer även av domstolens fasta rättspraxis på området offentlig upphandling att den upphandlande myndigheten är skyldig att iaktta principen om likabehandling av anbudsgivare. ( 23 )

23.

Precis som kommissionen har påpekat anser jag att ett sådant beteende som det som vissa av ANAS tjänstemän anklagas för, bestående i att ha tagit emot betalningar från det företag som tilldelats kontraktet för att främja tilldelningen av kontraktet till detta företag, åtminstone utgör ett åsidosättande av principerna om likabehandling i förfarandet för tilldelningen av kontraktet, ( 24 ) oavsett om det faktiskt störde det aktuella anbudsförfarandet. ( 25 )

24.

Dessutom får den upphandlande myndigheten, med stöd av artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18, utesluta ekonomiska aktörer som har gjort sig skyldiga till allvarliga fel i yrkesutövningen från deltagande i upphandlingen. Jag anser att förekomsten av en sådan grund för uteslutning, som är fakultativ men som har föreskrivits i italiensk rätt i artikel 38.1 f i lagstiftningsdekret 163/2006, också skulle utgöra, om den bekräftas av den hänskjutande domstolen ( 26 ), en överträdelse i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 21 i detta förslag till avgörande.

25.

Den hänskjutande domstolen uttrycker vidare tvivel kring vilken bevisnivå som krävs för att fastställa att det föreligger en överträdelse, och därmed en oegentlighet. Den har påpekat att det i förevarande fall inte finns fullständiga bevis för det omtvistade beteendet och dess inverkan på tilldelningen av kontraktet.

26.

I avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning anta de förfaranderegler för domstolsprövningen som är avsedda att tillvarata de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, inklusive beviskravet för att fastställa en oegentlighet, under förutsättning att dessa förfaranderegler är förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. ( 27 )

27.

Detta synsätt, som redan är rådande när det gäller principerna om jämlikhet och öppenhet, vilka omnämns i punkt 22 i förevarande förslag till avgörande, erkänns uttryckligen i artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18 ( 28 ). Enligt denna bestämmelse, om det antas att den är relevant i det här fallet, tillerkänns den upphandlande myndigheten befogenhet att utesluta en ekonomisk aktör från deltagande i upphandlingen om denne har gjort sig skyldig till ett allvarligt fel i yrkesutövningen som ”på något sätt” kan styrkas av den upphandlande myndigheten. ( 29 )

28.

I förevarande fall nöjer jag mig med att påpeka, såsom kommissionen med fog har gjort gällande, att ett uteslutande på grund av allvarliga fel i yrkesutövningen måste grundas på att den upphandlande myndigheten oberoende konstaterar att det föreligger ett sådant icke-yrkesmässigt beteende, med stöd av alla bevismedel och, i förekommande fall, uppgifter som följer av ett straffrättsligt förfarande, men utan att detta sker automatiskt. Domstolen har klargjort att ett domstolsavgörande, beroende på föremålet för avgörandet, kan, även om det ännu inte har vunnit laga kraft, ge den upphandlande myndigheten ett lämpligt medel att motivera att ett allvarligt fel i yrkesutövningen föreligger, eftersom dess beslut i vart fall kan bli föremål för domstolsprövning. ( 30 ) Samma överväganden är enligt min mening lämpliga vad gäller principerna om jämlikhet och öppenhet som nämns i punkt 22 i detta förslag till avgörande.

29.

För det andra har det i förevarande fall inte ifrågasatts att ett sådant åsidosättande av unionsrätten eller av tillämplig nationell rätt ska ha sitt ursprung i en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör.

30.

I vilket fall som helst ska det påpekas att ANAS är en ekonomisk aktör ( 31 ) och att begreppet handling eller underlåtenhet inte kräver något subjektivt inslag. Domstolen har nämligen klargjort att även om definitionen av begreppet oegentlighet i artikel 2 led 7 i förordning nr 1083/2006 inte är tydlig vad gäller den uppsåtliga eller oaktsamma karaktären hos den berörda förmånstagarens beteende, kan en sådan karaktär inte anses vara ett nödvändigt kriterium för att en oegentlighet, i den mening som avses i bestämmelsen, ska kunna anses föreligga. ( 32 )

31.

För det tredje, vad gäller förekomsten av en negativ ekonomisk effekt för unionens budget på grund av en sådan underlåtenhet, framgår det av artikel 2 led 7 i förordning nr 1083/2006 att ett åsidosättande av unionsrätten eller av den nationella rätt som är tillämplig på insatser som stöds av fonderna utgör en oegentlighet i den mening som avses i denna bestämmelse, om den har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för unionens allmänna budget genom att den belastas med en otillbörlig utgift.

32.

Den hänskjutande domstolen har understrukit att det i förevarande fall inte har visats att någon skada orsakats på unionens budget.

33.

Domstolen har dock tolkat bestämmelsen så, att ett åsidosättande av reglerna om offentlig upphandling utgör en oegentlighet i den mening som avses i bestämmelsen, så länge det inte kan uteslutas att det finns en möjlighet att detta åsidosättande har påverkat den berörda fondens budget, utan att det är nödvändigt att påvisa en specifik ekonomisk påverkan. ( 33 )

34.

I förevarande fall anser jag att ett sådant beteende som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, och som åtminstone innebär ett åsidosättande av principerna om likabehandling och öppenhet, skulle ha kunnat störa det aktuella anbudsförfarandet på ett rättsstridigt sätt genom att det gynnat det företag som tilldelats kontraktet. Utan att det är nödvändigt att visa att det föreligger en verklig ekonomisk förlust kan det inte uteslutas att upphandlingen, om detta beteende inte hade förekommit, skulle ha tilldelats en annan anbudsgivare eller på förmånligare villkor för unionens budget, vilket i enlighet med den rättspraxis som anges i föregående punkt inbegriper det tredje villkor som nämns i den rättspraxis som anges i punkt 20 i förevarande förslag till avgörande.

35.

Sammanfattningsvis föreslår jag att den första tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 2 led 7 och artikel 70.1 b i förordning nr 1083/2006 ska tolkas så, att ett beteende som enligt de behöriga myndigheternas bedömning kan gynna en ekonomisk aktör under ett tilldelningsförfarande omfattas av begreppet oegentlighet och ska som huvudregel medföra att den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt dras in, förutsatt att möjligheten att detta beteende har påverkat den berörda fondens budget inte kan uteslutas.

36.

Med sin andra tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18 utgör hinder för en sådan bestämmelse som artikel 38.1 f i lagstiftningsdekret nr 163/2006, enligt vilken en ekonomisk aktör som har försökt påverka den upphandlande myndighetens beslutsprocess, särskilt när detta försök bestod i att muta myndighetens medlemmar, inte kan uteslutas ur upphandlingsförfarandet.

37.

Artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18 rör grunderna för uteslutning av en anbudsgivare ur upphandlingsförfarandet. I artikeln föreskrivs att en ekonomisk aktör som i yrkesutövningen gjort sig skyldig till ett allvarligt fel, som på något sätt kan styrkas av de upphandlande myndigheterna, får uteslutas ur upphandlingsförfarandet.

38.

Genom att den införlivar en sådan bestämmelse med italiensk rätt, utesluter artikel 38.1 f i lagstiftningsdekret nr 163/2006 bland annat personer som i yrkesutövningen har begått ett allvarligt fel, som på något sätt kan bevisas av den upphandlande myndigheten, från deltagande i förfaranden för tilldelning av koncessioner och för offentliga upphandlingar av byggentreprenader, varor och tjänster.

39.

Även om den hänskjutande domstolen tolkar denna bestämmelse så, att en ekonomisk aktör som har försökt påverka den upphandlande myndighetens beslutsprocess, särskilt genom att muta myndighetens medlemmar, inte kan uteslutas ur upphandlingsförfarandet, förefaller däremot den italienska regeringen och kommissionen anse att bestämmelsen, enligt italiensk rättspraxis och förvaltningspraxis, gör det möjligt att i begreppet allvarligt fel inkludera försök att påverka den upphandlande myndighetens beslutsprocess. ( 34 )

40.

Det ska i detta avseende erinras om att den nationella lagstiftaren enligt domstolens rättspraxis tillerkänns ett visst handlingsutrymme vad gäller formerna för införlivande av artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18. ( 35 )

41.

Vidare förefaller ordalydelsen i artikel 38.1 f i lagstiftningsdekret nr 163/2006 , i likhet med artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18, ha en mycket vid formulering. Begreppet ”allvarligt fel i yrkesutövningen som kan konstateras på något sätt” likställs därvid i princip med det jämförbara ”allvarligt fel vid utövandet av yrkesverksamheten som kan konstateras på något sätt” ( 36 ). Härtill kommer det faktum, som kommissionen noterat, att den nationella bestämmelsen i fråga, på grund av sin vida formulering, lätt kan tolkas på ett sätt som är förenligt med den införlivade bestämmelsen. ( 37 )

42.

Därför anser jag, utan att vilja inkräkta på den nationella domstolens behörighet att tolka nationell rätt, att texten i införlivandebestämmelsen är förenlig med den införlivade bestämmelsen. ( 38 )

43.

Dessutom är relevansen av den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen inte uppenbar, eftersom det inte framgår av handlingarna i målet som getts in till domstolen att den oegentlighet som upptäckts av de behöriga myndigheterna i det här fallet är kopplad till ett åsidosättande av artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18, såsom den införlivats i artikel 38.1 f i lagstiftningsdekret nr 163/2006, vilket borde ha lett till att den upphandlande myndigheten uteslutit den anbudsgivare som senare tilldelades kontraktet ur upphandlingsförfarandet. ( 39 ) Såsom kommissionen har påpekat är det svårt att se att det föreligger någon oegentlighet från ANAS sida av den anledningen att bolaget inte har uteslutit anbudsgivaren i fråga från upphandlingsförfarandet på grund av ett allvarligt fel i yrkesutövningen som upptäcktes långt efter tilldelningen av kontraktet.

44.

Jag erinrar dock om att det enligt fast rättspraxis finns en presumtion om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten, som ställs av en nationell domstol inom de rättsliga och faktiska ramar som den fastställer på eget ansvar och vars riktighet det inte ankommer på domstolen att kontrollera, är relevanta. ( 40 ) I förevarande fall är det vidare inte uppenbart att den begärda tolkningen av den unionsrättsliga bestämmelsen i fråga inte har något samband med verkligheten eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen.

45.

Sammanfattningsvis föreslår jag att den andra tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 45.2 första stycket d i direktiv 2004/18 ska tolkas så, att den i princip och med beaktande av skyldigheten att tolka nationell rätt i enlighet med syftena med bestämmelsen, inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken personer som i yrkesutövningen har begått ett allvarligt fel, som på något sätt kan bevisas av den upphandlande myndigheten, utesluts från deltagande i förfaranden för tilldelning av koncessioner och för offentliga upphandlingar av byggentreprenader, varor och tjänster.

46.

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje och den fjärde tolkningsfrågan, vilka ska besvaras tillsammans, för att få klarhet i huruvida de bestämmelser som nämns i den första och den andra frågan ska tolkas så, att de i fall av en oegentlighet alltid ålägger medlemsstaten att tillämpa en finansiell korrigering på 100 procent och, om så inte är fallet, vilka kriterier som ska tillämpas för att fastställa korrigeringssatsen, med beaktande av dessa regler och proportionalitetsprincipen.

47.

Närmare bestämt hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida tillämpningen av en finansiell korrigering på 100 procent är förenlig med de regler och den princip som nämnts, med tanke på att bidragen i fråga anslogs för arbeten som är berättigade till EU-finansiering och som har utförts. Den hänskjutande domstolen frågar sig om denna finansiella korrigering inte snarare borde fastställas med beaktande av den ekonomiska skada som orsakats unionens allmänna budget och om de ekonomiska följderna av de konstaterade bristerna ( 41 ) kan fastställas schablonmässigt, med tillämpning av de kriterier som nämns i tabellen i avsnitt två i 2013 års riktlinjer. ( 42 )

48.

Enligt artikel 98.1 och 98.2 i förordning nr 1083/2006 ankommer det på medlemsstaterna att, när en oegentlighet väl har konstaterats, vidta nödvändiga finansiella korrigeringar som består i att helt eller delvis dra in det offentliga stödet till det operativa programmet och fastställa beloppet för den korrigering som ska göras med beaktande av tre kriterier, nämligen oegentlighetens art, dess allvar och den ekonomiska förlusten för den berörda fonden. När det rör sig om en enstaka, icke-upprepad oegentlighet har det klargjorts i domstolens rättspraxis att det sistnämnda kravet nödvändigtvis innebär en prövning från fall till fall, med beaktande av samtliga omständigheter i varje enskilt fall som är relevanta med avseende på något av dessa tre kriterier. ( 43 )

49.

När det för det första gäller frågan huruvida varje oegentlighet medför en skyldighet att tillämpa en finansiell korrigering på 100 procent, anser jag att en sådan tolkning klart skulle strida mot de principer och den rättspraxis som nämnts i föregående punkt, enligt vilka medlemsstaterna, när de ålägger en finansiell korrigering till följd av en oegentlighet, är skyldiga att beakta samtliga omständigheter i fallet, inbegripet följderna av oegentligheten för anslag av bidragen och utförandet av arbete som är berättigat till finansiering. ( 44 )

50.

Enligt min mening innebär denna slutsats dock inte någon skyldighet att under alla omständigheter begränsa den finansiella korrigeringen till den ekonomiska förlust som fonden i fråga har lidit. Det finns nämligen situationer där, för det fall oegentligheter konstateras, risken att drabbas av en förlust som är begränsad till den del som oegentligheten avser inte skulle ha en avskräckande verkan. I sådana situationer skulle ett fullständigt återkallande av finansieringen kunna vara proportionerligt, oberoende av om det kan visas att det föreligger en motsvarande förlust för den berörda fonden ( 45 ) och utan att den omständigheten att det subventionerade projektet slutligen har genomförts är avgörande i detta avseende. ( 46 )

51.

I förevarande fall anser jag att mutbrott eller mutförsök som medlemmarna i upphandlingskommittén är inblandade i kan utgöra ett särskilt allvarligt och klandervärt brott, ( 47 ) oberoende av bevisen för dess ekonomiska inverkan på unionens budget. Ett sådant beteende skulle således i princip medföra en korrigering på 100 procent av bidraget, vilket det ankommer på den behöriga nationella myndigheten att, under den hänskjutande domstolens kontroll, bedöma och motivera, med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet och med beaktande av proportionalitetsprincipen.

52.

När det för det andra gäller beräkningen av beloppet för den finansiella korrigeringen erinrar jag om att i den mån 2013 års riktlinjer, som den hänskjutande domstolen hänvisat till, syftar till att fastställa de finansiella korrigeringar som kommissionen, i fall av bristande efterlevnad av reglerna om offentlig upphandling, tillämpar på utgifter som finansieras av unionen inom ramen för delad förvaltning, kan de också vara vägledande för medlemsstaterna när de själva korrigerar oegentligheter, utan att vara bindande för dem. ( 48 ) Punkt 1.3 i riktlinjerna, som rör kriterierna för de korrigeringssatser som ska tillämpas, anger i första stycket en serie korrigeringar (på 5 %, 10 %, 25 % och 100 %) som tillämpas på utgifter kopplade till ett kontrakt, med hänsyn till oegentlighetens allvar och proportionalitetsprincipen, när det inte är möjligt att exakt kvantifiera de ekonomiska konsekvenserna för den berörda marknaden. I punktens andra stycke preciseras att bedömningen av hur allvarlig en oegentlighet är och den ekonomiska inverkan på unionens budget ska göras med beaktande av konkurrensnivån, öppenheten och likabehandlingen, eftersom oegentligheten ska anses allvarlig om överträdelsen i fråga har en avskräckande effekt på potentiella anbudsgivare eller leder till att ett kontrakt tilldelas en annan anbudsgivare än den som borde ha tilldelats kontraktet. Senare i samma punkt anges bland annat att ingen korrigering ska göras om oegentligheten endast är av formell art och saknar faktisk eller potentiell finansiell betydelse (tredje stycket), medan en finansiell korrigering på 100 procent kan tillämpas i de allvarligaste fallen, när oegentligheten gynnar en eller flera anbudsgivare eller anbudssökande eller när den är hänförlig till ett bedrägeri, vilket har fastställts av en behörig rättslig eller administrativ myndighet (sjätte stycket).

53.

Dessa riktlinjer ger följaktligen den hänskjutande domstolen relevanta kriterier för att beräkna storleken på den finansiella korrigeringen, så att denna kan fastställas med beaktande av den ekonomiska förlust som uppkommit för unionens allmänna budget, i den mening som avses i artikel 98.2 i förordning nr 1083/2006. ( 49 )

54.

Sammanfattningsvis föreslår jag att den tredje och den fjärde tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 98 i förordning nr 1083/2006 ska tolkas så, att om förekomsten av en oegentlighet i den mening som avses i artikel 2 led 7 i förordningen systematiskt ålägger de behöriga nationella myndigheterna att vidta en finansiell korrigering, ska storleken på den tillämpliga korrigeringen, med hänsyn till proportionalitetsprincipen, fastställas med beaktande av alla konkreta omständigheter som är relevanta, det vill säga den konstaterade oegentlighetens art och allvar samt den ekonomiska förlusten för den berörda fonden, utan att dessa myndigheter är skyldiga att under alla omständigheter begränsa den finansiella korrigeringen till den ekonomiska förlusten för fonden, varför ett särskilt allvarligt och klandervärt brott i princip kan föranleda en korrigering på 100 procent av bidraget, oavsett om det finns bevis för ekonomiska konsekvenser för unionens budget.

55.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Tribunale amministrativo per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) på följande sätt.