1.

Alltsedan ikraftträdandet av Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar, ( 2 ) och dess efterföljare i form av olika versioner av Brysselförordningen, ( 3 ) har syftet med unionens regelverk avseende internationell privaträtt varit att främja förutsebarhet och säkerhet vid tilldelningen av behörighet på privaträttens område till enskilda medlemsstaters domstolar. Målet för Brysselsystemet har även varit att domstolarna, när så varit möjligt, i så få rättsordningar som möjligt ska vara behöriga att pröva ett visst mål, nämligen de domstolar som har ett samband med käromålet.

2.

Åtminstone sedan domen i målet Shevill ( 4 ) från år 1995 har EU-domstolen emellertid i flera mål ifrågasatt dessa syften. Problemet är som störst när en kärande har yrkat på skadestånd utanför avtalsförhållanden för ärekränkande och annan liknande publicering och det görs gällande att de klandervärda handlingarna har vållat skada i flera olika jurisdiktionsområden. Under sådana omständigheter förefaller det inte vara möjligt att tillämpa en regel som dels på ett tillfredsställande sätt förenar de potentiellt motstridiga syftena avseende säkerhet och förutsebarhet, dels undviker ett stort antal potentiella forum. Dessa svårigheter förstärks av den moderna tekniken, som gjort att de påstått ärekränkande eller på annat sätt klandervärda kommentarerna har publicerats på internet.

3.

Detta utgör den allmänna bakgrunden till de komplexa rättsfrågor som tas upp i förevarande begäran om förhandsavgörande, vilken rör tolkningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.

4.

Begäran framställdes inom ramen för en tvist mellan Gtflix Tv, ett tjeckiskt vuxenunderhållningsbolag, och DR, en regissör, producent och distributör av pornografiska filmer som har hemvist i Ungern, om skadestånd för de nedsättande uttalanden som DR påstås ha gjort på flera webbplatser och forum. Innan jag undersöker de faktiska omständigheterna och prövar rättsfrågorna i sak kommer jag först att redogöra för relevant lagstiftning.

5.

Pariskonventionen om skydd av den industriella äganderätten som undertecknades den 20 mars 1883, reviderades i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrades den 28 september 1979 (United Nations Treaty Series, vol. 828, No. 11851, s. 305). Denna konvention rör industriell äganderätt i vid bemärkelse och omfattar patent, varumärken, industriella mönster, nyttighetsmodeller, servicemärken, firma, geografiska beteckningar samt bekämpande av illojal konkurrens.

6.

Artikel 10a i denna konvention har följande lydelse:

”1)   Unionsländerna är pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhör något unionsland, verksamt skydd mot illojal konkurrens.

2)   Varje konkurrenshandling, som strider mot god affärssed, utgör en handling av illojal konkurrens.

3)   Särskilt skall förbjudas;

1. alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller handel;

2. oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet, ägnade att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller handel;

3. angivelser eller påståenden, vilkas användning i affärsverksamhet är ägnad att vilseleda allmänheten rörande varors beskaffenhet, framställningssätt, egenskaper, användbarhet eller myckenhet.”

7.

Skälen 13–16 och 21 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

…

8.

Reglerna om domstols behörighet återfinns i kapitel II i förordningen, som innehåller artiklarna 4–34.

9.

Artikel 4 i förordning nr 1215/2012, som ingår i avsnitt 1 i kapitel II, har rubriken ”Allmänna bestämmelser”. Artikel 4.1 har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

10.

I artikel 5.1 i förordningen, som ingår i avsnitt 1, föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”

11.

Artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 har samma lydelse som artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 12, 2001, s. 1), som upphävdes av förordning nr 1215/2012, och motsvarar artikel 5.3 i Brysselkonventionen. I denna bestämmelse, som ingår i avsnitt 2, med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”, i kapitel II i förordning nr 1215/2012, föreskrivs följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

12.

Artikel 30 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

”1.   Om käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.

2.   Om målet i den domstol vid vilken talan först väckts prövas i första instans får varje annan domstol också förklara sig obehörig på begäran av en av parterna, om den domstol vid vilken talan först väckts är behörig att pröva de berörda käromålen och dess lag tillåter förening av dessa.

3.   Vid tillämpningen av denna artikel ska käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.”

13.

Skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) ( 5 ) har följande lydelse:

14.

I artikel 4 i den förordningen, som har rubriken ”Huvudregel”, föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer.

2.   Om både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande har sin vanliga vistelseort i samma land vid den tidpunkt då skadan uppkommer, skall dock lagen i det landet tillämpas.

3.   Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkt 1 eller 2, skall lagen i det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.”

15.

Artikel 6 i samma förordning har rubriken ”Otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen”, I artikel 6.1–6.2 föreskrivs följande:

”1.   Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i otillbörlig konkurrens skall vara lagen i det land där konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intressen påverkas eller skulle kunna påverkas.

2.   Om otillbörlig konkurrens enbart påverkar en bestämd konkurrents intressen, skall artikel 4 tillämpas.”

16.

I fransk rätt avser illojal konkurrens varje handling som består i ett överdrivet utnyttjande av näringsfriheten genom förfaranden som strider mot regler och sedvänjor och som vållar skada. En av de erkända formerna av illojal konkurrens är smutskastning i form av nedsättande handlingar, som enligt rättspraxis från Cour de cassation (Högsta domstolen i Frankrike) består i spridandet av uppgifter som kan misskreditera en konkurrent. ( 7 ) Detta civilrättsliga fel – som skiljer sig från förtal – regleras av de franska bestämmelserna om civilrättsligt ansvar.

17.

Gtflix Tv är ett bolag med säte i Republiken Tjeckien som producerar och distribuerar tv-program med vad som i förskönande ordalag ibland beskrivs som vuxet innehåll. DR är regissör, producent och distributör av pornografiska filmer och har hemvist i Ungern. Hans filmer saluförs via hans egna webbplatser i Ungern.

18.

DR påstås regelbundet ha gjort nedsättande kommentarer om Gtflix Tv på flera webbplatser och forum. Gtflix Tv översände en formell begäran till DR om att dra tillbaka dessa kommentarer. När så inte skedde ingav Gtflix Tv en ansökan om interimistiska åtgärder till ordföranden för Tribunal de grande instance de Lyon (Förstainstansdomstolen i Lyon, Frankrike). I ansökan yrkade Gtflix Tv att DR skulle förpliktas att

19.

DR svarade med att bestrida den franska domstolens behörighet. Tribunal de Grande Instance, Lyon (Förstainstansdomstolen i Lyon) delade DR:s uppfattning i frågan.

20.

Gtflix Tv överklagade detta beslut till Cour d’appel de Lyon (Appellationsdomstolen i Lyon, Frankrike) och höjde den preliminära summa som yrkades i ersättning för den ekonomiska och ideella skada som bolaget lidit till 10000 euro. Genom dom av den 24 juli 2018 fastställde även Cour d’appel de Lyon (Appellationsdomstolen i Lyon) att franska domstolar saknade behörighet.

21.

Gtflix Tv har överklagat denna dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike). Inför nämnda domstol har Gtflix Tv bestritt appellationsdomstolens dom av den 24 juli 2018, i vilken de franska domstolarna förklarades sakna behörighet och de tjeckiska domstolarna ansågs behöriga, eftersom domstolarna i en medlemsstat enligt Gtflix Tv är behöriga att pröva mål som rör skador som online-innehåll vållat i den medlemsstaten så snart innehållet blir åtkomligt där. Gtflix tv har gjort gällande att Cour d’appel de Lyon (Appellationsdomstolen i Lyon) har åsidosatt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 genom att slå fast att franska domstolar saknar behörighet med motiveringen att det inte räcker att de kommentarer som anses vara nedsättande och som lagts ut på internet är åtkomliga i domkretsen för den domstol vid vilken talan väckts, utan att innehållet även måste vara av någon form av intresse för invånarna i den medlemsstaten.

22.

Den hänskjutande domstolen tycks anse att avgörandet från Cour d’appel de Lyon (Appellationsdomstolen i Lyon) visserligen är behäftat med en felaktig rättstillämpning, men att uppfattningen att de franska domstolarna saknar behörighet att pröva yrkandet om rättelse eller avlägsnande av kommentarerna ändå kan motiveras. Av domen av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan (C‑194/16, EU:C:2017:766) följer nämligen att en talan om rättelse eller avlägsnande av uppgifter inte kan väckas vid en medlemsstats domstolar enbart på grund av att uppgifterna är åtkomliga från den medlemsstaten. Detta resonemang fördes naturligtvis i en dom som meddelades inom ramen för en förtalstalan. Eftersom resonemanget grundades på de aktuella uppgifternas allmänna karaktär förefaller emellertid resonemanget i det målet kunna tillämpas analogt på yrkanden om avlägsnande eller rättelse av påståenden som (efter vad som påstås) skulle kunna utgöra en nedsättande handling.

23.

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida käranden, vad gäller skadeståndsyrkanden kopplade till förekomsten av en sådan illojal konkurrens, kan väcka talan vid domstol i varje medlemsstat i vilken ett innehåll som lagts ut på internet är eller var åtkomligt, när käranden samtidigt yrkar på rättelse av uppgifter, avlägsnande av innehåll och ersättning för ideell och ekonomisk skada, eller huruvida käranden måste väcka en sådan skadeståndstalan vid den domstol som är behörig att förordna om rättelse av uppgifter och avlägsnande av nedsättande kommentarer.

24.

Mot bakgrund av ovanstående beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende följande fråga:

”Ska artikel 7.2 i förordning (EU) nr 1215/2012 tolkas så, att den person som anser sig ha fått sina rättigheter kränkta genom att nedsättande uttalanden har spridits på internet och därför agerar både för att få till stånd en rättelse av uppgifter och avlägsnande av innehåll och för att utverka ersättning för ideell och ekonomisk skada till följd därav, får göra anspråk, vid domstol i varje medlemsstat där ett innehåll som lagts ut på nätet är eller har varit åtkomligt, på ersättning för skada som vållats i denna medlemsstat, i enlighet med domen av den 25 oktober 2011 i målen eDate Advertising m.fl. [(C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685, punkterna 51 och 52)]? Eller ska vederbörande, i enlighet med domen av den 17 oktober 2017 i målet Bolagsupplysningen och Ilsjan [(C‑194/16, EU:C:2017:766, punkt 48)], framställa detta skadeståndsanspråk vid den domstol som är behörig att förordna om rättelse av uppgifter och avlägsnande av nedsättande kommentarer?”

25.

Jag understryker inledningsvis att den omständigheten i sig att flera typer av yrkanden har framställts i en och samma ansökan saknar betydelse för vilka behörighetsregler som är tillämpliga på vart och ett av dessa yrkanden, eftersom ansökan vid behov kan delas upp. ( 8 ) Även om Gtflix Tv i det nationella målet har framställt flera typer av yrkanden understryker jag dessutom att den hänskjutande domstolens fråga endast avser fastställandet av vilka domstolar som ska anses vara behöriga att pröva en skadeståndstalan till följd av nedsättande handlingar.

26.

Med avvikelse från artikel 4 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist är behöriga att pröva en tvistemålstalan i sak, föreskrivs det i artikel 7.2 i samma förordning att om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden får talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa. ( 9 )

27.

Eftersom artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 återger lydelsen av och syftena med artikel 5.3 i förordning nr 44/2001, och dessförinnan artikel 5.3 i Brysselkonventionen, ska EU-domstolens tolkning av dessa två bestämmelser även anses gälla för artikel 7.2. ( 10 )

28.

Enligt EU-domstolens fasta praxis följer att den särskilda behörighetsregeln i artikel 5.3 i Brysselkonventionen och artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 grundas på att det finns ett särskilt nära samband mellan tvisten och domstolen i den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av en god rättsskipning och ett ändamålsenligt förfarande gör det befogat att nämnda domstol ges behörighet. ( 11 ) I mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden är domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa nämligen vanligen den mest lämpade att avgöra saken, särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och med hänsyn till att bevisupptagningen underlättas. ( 12 )

29.

I den mån denna bestämmelse avviker från huvudregeln för närvarande i artikel 4 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken domstolarna i den stat där svaranden har hemvist är behöriga, ska artikel 7.2 tolkas restriktivt och kan inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i förordningen. ( 13 )

30.

Enligt domstolens fasta praxis ska begreppet den ort där den skadevållande händelsen inträffade eller kan inträffa ( 14 ) emellertid förstås så, att det avser två olika orter, nämligen den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelse inträffade (nedan kallad orten för den skadevållande händelsen), vilka var och en, beroende på omständigheterna, kan erbjuda en särskilt användbar indikation såvitt avser den plats som är lämpligast i bevisnings- och processledningshänseende. ( 15 ) Om orterna för dessa anknytningskriterier inte sammanfaller medför detta att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen i den av dessa två orter som käranden väljer. ( 16 )

31.

I förevarande mål avser den ställda frågan endast fastställandet av den ort där skadan uppkom.

32.

Domstolen har slagit fast att detta anknytningskriterium utgörs av den ort där den skadevållande handlingen har lett till en skadebringande verkan, det vill säga där den skada visat sig konkret som uppkommit genom den felaktiga produkten. ( 17 ) Denna ort kan således variera beroende på arten av den rättighet som det påstådda intrånget avser. ( 18 )

33.

Domstolen har exempelvis slagit fast att vid bedrägeri som avser värdet på finansiella värdepapper – som, eftersom de är dematerialiserade tillgångar, måste deponeras på ett visst bankkonto som kallas värdepapperskonto – är det domstolarna på den ort där käranden har sin hemvist som är behöriga med avseende på den ort där skadan uppkom, när detta bankkonto innehas av en bank som är etablerad inom dessa domstolars domkrets. ( 19 ) Domstolen uttalade att denna lösning inte kan användas när käranden gör gällande finansiell skada på grund av investeringsbeslut som fattats på grund av felaktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter som är lätta att få tillgång till på global nivå, när det bolag som emitterat det aktuella finansiella instrumentet inte har en lagstadgad skyldighet att offentliggöra information i den medlemsstat i vilken den bank eller det investmentbolaget till vilket kontot hör befinner sig. ( 20 )

34.

Vad gäller den påstått ideella skada som förorsakats av en nyhetsartikel som distribuerats i flera medlemsstater slog domstolen i domen i målet Shevill fast att den drabbade kan väcka talan om skadestånd mot utgivaren antingen inför domstolen i den stat där utgivaren av den ärekränkande publikationen är etablerad, vilken är behörig att utdöma ersättning för samtliga skador som följer av ärekränkningen, eller inför domstolarna i varje stat där publikationen spridits och där den drabbade påstår sig ha utsatts för ett angrepp på sitt rykte, vilka är behöriga att pröva enbart de skador som orsakats i respektive domstols stat. ( 21 ) Den sistnämnda behörighetsregeln har ibland – framför allt av dess kritiker – beskrivits som en ”mosaikliknande” behörighetsfördelningsprincip. ( 22 )

35.

I målet eDate hade domstolen senare att ta ställning till gränsöverskridande ärekränkande innehåll online. I domen i det målet slog domstolen fast att dessa situationer skiljer sig från offline-situationer på grund av online-innehållets potentiellt obegränsade spridning och på grund av svårigheten att på ett säkert och tillförlitligt sätt kvantifiera denna spridning, och därmed utvärdera den skada som orsakats uteslutande i en medlemsstat. ( 23 ) Domstolen slog således fast att när den webbplats där det aktuella innehållet finns inte har vidtagit några restriktiva åtgärder, bör domstolen på den ort där den skadelidande har centrum för sina intressen anses behörig att pröva ett yrkande om ersättning avseende hela den skada som lidits, med motiveringen att detta är den ort där ett online-innehålls inverkan på en persons personlighetsskydd bäst kan bedömas. ( 24 ) För domstolen motsvarar denna plats i allmänhet, men inte alltid, den plats där personen är stadigvarande bosatt. En person kan emellertid även ha centrum för sina intressen i en medlemsstat där han eller hon inte är stadigvarande bosatt, eftersom andra faktorer såsom utövandet av en yrkesverksamhet kan göra att det föreligger ett särskilt nära samband med denna medlemsstat. ( 25 )

36.

Utöver detta anknytningskriterium slog domstolen i punkt 51 i domen i målet eDate fast att käranden även kunde väcka talan vid domstolarna i varje medlemsstat på vars territorium det på internet publicerade innehållet är eller har varit åtkomligt. Dessa domstolar är endast behöriga avseende de skador som orsakats i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen. ( 26 )

37.

Till följd av denna dom har en person som anser sig ha utsatts för en kränkning av personlighetsskyddet till följd av förtal på internet rätt att väcka talan i tre forum där de berörda nationella domstolarna är behöriga att pröva hela skadan, nämligen på den ort där svaranden har hemvist, den ort där den skadevållande händelsen inträffade – det vill säga den ort där beslutet att sprida meddelandet i fråga uttryckligen eller underförstått fattades ( 27 ) – och den ort där käranden har centrum för sina intressen. Personen kan även väcka talan i flera andra forum, nämligen de olika medlemsstater där publiceringen i fråga är eller har varit åtkomlig, där de behöriga nationella domstolarna endast är behöriga att pröva en skada som uppkommit i den berörda medlemsstaten.

38.

I ytterligare tre mål upprepades att en talan kunde väckas vid domstolarna i varje medlemsstat i vilka innehåll som lagts ut på internet är eller har varit åtkomligt och tillämpades denna möjlighet på upphovsrättsintrång på internet, av den anledningen att det är dessa domstolar som är bäst skickade att avgöra om rättigheten har trätts för när och vilken skada som uppkommit, nämligen i målen Pinckney, ( 28 ) Hejduk ( 29 ) och Hi Hotel HCF. ( 30 ) Denna bedömning bekräftades framför allt i domen i målet Hejduk, även om domstolen i slutändan inte följde generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i det målet, enligt vilket en sådan princip skulle bidra till att skapa rättsosäkerhet för parterna. ( 31 ) I vart och ett av dessa mål motiverade domstolen sin ståndpunkt med att det upphovsrättsliga skyddet vanligtvis omfattas av en territorialitetsprincip, nämligen att staternas lagstiftning i praktiken endast beivrar upphovsrättsintrång som begås på deras territorium. ( 32 )

39.

I målet Bolagsupplysningen och Ilsjan ombads domstolen slutligen, i den första tolkningsfrågan, att klargöra huruvida bedömningen i målet eDate var tillämplig på en juridisk person som önskade få ett påstått felaktigt innehåll som offentliggjorts på en webbplats rättat och relaterade kommentarer på ett diskussionsforum på samma webbplats avlägsnade samt ersättning för den skada som vederbörande påstås ha lidit. Vad gäller yrkandena om rättelse och avlägsnande slog domstolen fast att regeln för att fastställa vilken domstol som är behörig att pröva en talan om ersättning för hela skadan – som enligt domen i målet eDate är domstolarna i den medlemsstat där den skadelidande har centrum för sina intressen – även är tillämplig på juridiska personer, oberoende av om det aktuella innehållet är av sådan art att det kan medföra ekonomisk eller ideell skada. ( 33 )

40.

Enligt domstolen ska centrumet för ett bolags intressen i en sådan situation motsvara den plats där dess kommersiella anseende är mest etablerat, och det ska således bestämmas utifrån den plats där personen utövar sin huvudsakliga ekonomiska verksamhet. Centrum för en juridisk persons intressen kan förvisso sammanfalla med den plats där den har sitt stadgeenliga säte, när den utövar all eller huvuddelen av sin verksamhet i den medlemsstat där sätet är beläget och dess rykte där följaktligen är viktigare än i alla andra medlemsstater. Var sätet är beläget är dock inte i sig ett avgörande kriterium vid denna bedömning. ( 34 )

41.

I sitt svar på den andra frågan, om vilka domstolar som är behöriga att pröva ett yrkande om rättelse eller avlägsnande av kommentarer som lagts upp på internet, slog domstolen fast att ett sådant yrkande inte kunde framställas vid domstolarna i varje medlemsstat, eftersom den omständigheten att ”uppgifter och innehåll som publiceras på en webbplats är tillgängliga överallt och räckvidden av en spridning på internet alltså i princip är obegränsad … [gör att] … ett yrkande om rättelse av sådana uppgifter och avlägsnande av sådant innehåll [är] odelbart. ( 35 ) Enligt domstolen kan ett sådant yrkande endast framställas vid en domstol som är behörig att pröva en talan om ersättning för hela skadan.

42.

Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av de skäl som EU-domstolen har anfört för att motivera att vissa domstolar har exklusiv behörighet i fråga om avlägsnande eller rättelse av omtvistat innehåll, vill få klarhet i huruvida det inte även vore lämpligt att tillerkänna dessa domstolar exklusiv behörighet i fråga om ersättning. Detta ger implicit upphov till frågan huruvida EU-domstolen, i domen av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan (C‑194/16, EU:C:2017:766), inte enbart ville särskilja detta mål från tidigare praxis utan avsåg att helt ändra sin praxis, och således överge den mosaikliknande metoden även vid skadeståndsyrkanden. ( 36 )

43.

Till att börja med vill jag förtydliga att jag anser att lydelsen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 varken utgör hinder för att överge den mosaikliknande metoden, eller innebär ett krav på att denna ska behållas. Som redan påpekats begränsas den bestämmelsen till att fastställa en princip om behörighet för domstolarna på den ort där skadan uppkommer, utan att detta närmare preciseras.

44.

För det andra är det svårt att dra någon slutsats om den mosaikliknande metoden från domen i målet Bolagsupplysningen och Ilsjan. Även om generaladvokaten Bobek uttryckligen hade uppmanat domstolen att se över sin rättspraxis, valde domstolen att på den första frågan ge ett relativt kortfattat svar som endast rörde vilka domstolar som är behöriga att pröva en talan om rättelse eller avlägsnande av kommentarer, trots att domstolen inom ramen för sitt svar hade kunnat ta upp frågan om att behålla den mosaikliknande metoden. ( 37 ) I den mån domstolen – för att motivera att vissa domstolar har exklusiv behörighet att pröva en talan om rättelse eller avlägsnande av innehåll på internet – grundade sitt svar på att en sådan talan är unik och odelbar, innebär detta svar inte nödvändigtvis att den mosaikliknande metoden har övergetts vad gäller en skadeståndstalan.

45.

Den omständigheten att en nationell domstol med stöd av tillämplig lag i den medlemsstat där den domstolen är belägen, och särskilt med beaktande av det aktuella innehållets art och åtkomlighet och den berörda personens anseende i den medlemsstaten, exempelvis slår fast att det inte finns anledning att ersätta käranden för den skada denne lidit i samma medlemsstat utesluter inte att en domstol i en annan medlemsstat beslutar att utge ersättning med stöd av en annan lag och av andra skäl. Det är fullt möjligt att tänka sig situationer där en kärande inte får ersättning i medlemsstat A, på grund av att det var högst sannolikt att endast ett högst begränsat antal personer hade åtkomst till publiceringen i den staten eller på grund av att käranden inte hade något verkligt anseende att skydda i den staten, men får ersättning i medlemsstat B, där fler personer kan ha läst den aktuella publiceringen eller där kärandens anseende var större och detta anseende faktiskt skadats eller påverkats av publiceringen.

46.

Eftersom förtalslagarna fortfarande regleras i de olika medlemsstaternas rättsordningar och dessa inte har harmoniserats, är det även möjligt att tänka sig situationer där vissa uttryck skulle kunna anses vara ärekränkande i medlemsstat C, men inte i medlemsstat D. Om flera nationella domstolar skulle meddela motstridiga domar avseende en talan om rättelse eller avlägsnande av samma online-innehåll, skulle det vara omöjligt för de personer som administrerar den webbplats där innehållet finns och har gjorts åtkomligt att samtidigt följa alla dessa avgöranden.

47.

Det stämmer visserligen att domstolen i punkt 31 i sin dom i målet Bolagsupplysningen och Ilsjan, i vilken det hänvisas till den mosaikliknande metoden, endast nämner domen i målet Shevill som ett prejudikat. För mig saknar detta dock betydelse eftersom domstolen inte alltid hänvisar till all sin tidigare praxis. ( 38 )

48.

Det troligaste är att domstolen i domen i målet Bolagsupplysningen och Ilsjan medvetet valde att inte ta ställning till frågan huruvida den mosaikliknande metoden skulle behållas i samband med ersättningsfrågor. ( 39 ) Det innebär emellertid inte att frågan om huruvida denna lösning är lämplig inte ska bedömas.

49.

I sitt förslag till avgörande i målet Bolagsupplysningen och Ilsjan ansåg generaladvokaten Bobek att denna metod varken motsvarade parternas intressen eller allmänintresset. Till stöd för sin uppfattning anförde han flera argument till stöd för att sluta använda metoden, varav tre kan antas vara relevanta vid skadeståndsyrkanden.

50.

För det första tog domstolen, när den utvidgade lösningen i domen i målet Shevill till att omfatta online-innehåll, inte hänsyn till internets specifika karaktär, det vill säga att varje innehåll som publiceras där kan få obegränsad spridning. ( 40 ) I ett sådant sammanhang skulle en tillämpning av den mosaikliknande metoden leda till en ökning av antalet behöriga domstolar, vilket skulle göra det svårt för upphovsmannen bakom materialet att förutse vilken domstol som är behörig om saken går till domstol. ( 41 )

51.

För det andra innebär principen om mosaikliknande behörighet en risk för splittring av käromålen vid de domstolar i medlemsstaterna som endast är behöriga i fråga om skador som vållats på deras nationella territorium. I praktiken skulle det vara svårt att samordna sådana käromål. ( 42 )

52.

För det tredje tjänar inte ett mångfaldigande av särskilda behörighetsgrunder till att skydda dem som har utsatts för förtal, eftersom dessa under alla omständigheter har rätt att väcka talan mot upphovsmännen till det ärekränkande innehållet vid de domstolar där centrumet för deras intressen finns, vilket är enklast för dem. I detta sammanhang kan ett sådant mångfaldigande endast tjäna till att uppmuntra till rättsliga trakasserier. ( 43 )

53.

Jag medger att dessa argument väger tungt, särskilt mot bakgrund av de målsättningar som eftersträvas med förordning nr 1215/2012. I skäl 21 i den förordningen specificeras för det första att förordningen syftar till att minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och att se till att oförenliga domar inte meddelas i olika medlemsstater. Av skäl 15 i förordningen följer för det andra att behörighetsbestämmelserna bör säkerställa ökad rättssäkerhet. För det tredje anges i skäl 16 att om det finns en alternativ behörighetsgrund till domstolen på den plats där svaranden har hemvist beror detta på att det finns en nära anknytning mellan dessa forum och tvisteföremålet eller på att detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning.

54.

I detta sammanhang är det frestande att stödja sig på den omständigheten att lösningarna i domarna i de ovannämnda målen Shevill och eDate rörde tolkningen av förordning nr 44/2001 och inte av förordning nr 1215/2012 för att motivera att den mosaikliknande metoden ska överges. Skäl 16 i den sistnämnda förordningen, som har en annan lydelse än skäl 12 i den förstnämnda förordningen betonar nu att rättssäkerhetsprincipen är viktig i tvister om utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal, och ett tillägg kan därför tyda på att unionslagstiftaren hade för avsikt att ändra vissa aspekter av domstolens tidigare praxis.

55.

Detta förefaller dock vara en alltför långtgående slutsats. Jag anser att detta tillägg bäst kan förstås som ett förtydligande av det mål som eftersträvas med artikel 7 i förordning nr 1215/2012. Härav följer inte att antagandet av förordning nr 1215/2012 tyder på att den mosaikliknande metoden inte längre motsvarar det aktuella rättsläget. Att överge denna metod innebär således en ändring av befintlig rättspraxis.

56.

Även om domstolen inte i strikt mening är bunden av tidigare avgöranden, får den endast i undantagsfall avvika från fast rättspraxis. Domstolen har dock tidigare ändrat delar av sin praxis. Som påpekats av professor F. Picod ( 44 ) har domstolen exempelvis gjort detta när det har visat sig att domstolens tolkning av en bestämmelse har lett till en regel som inte varit särskilt effektiv, ( 45 ) när domstolens tolkning stött på ett starkt motstånd från de nationella domstolar som ansvarar för dess tillämpning ( 46 ) eller när tolkningen har blivit obsolet på grund av viss social, politisk eller teknologisk utveckling. ( 47 )

57.

Eftersom även domstolen omfattas av principerna om proportionalitet och rättssäkerhet följer emellertid att sådana avsteg från tidigare rättspraxis inte får göras utan tungt vägande skäl och måste begränsas till vad som är strikt nödvändigt. Även när ett sådant skäl finns ska en sådan ändring framför allt syfta till att både begränsa den retroaktiva verkan och iaktta principen om res judicata.

58.

I förevarande mål är frågan därför huruvida de problem som visserligen finns med den mosaikliknande metoden är så grundläggande att de motiverar att metoden överges och, även om så är fallet, huruvida det finns någon annan mindre långtgående metod som domstolen skulle kunna använda. Samtidigt som jag erkänner styrkan i de argument som generaladvokaten Bobek har anfört i sitt förslag till avgörande i målet Bolagsupplysningen och Ilsjan är jag inte övertygad om att den rättspraxis som bygger på domen i målet Shevill ska ändras på detta sätt. Skälen till detta är följande.

59.

För det första är det ingen nyhet att innehåll som lagts upp på internet har obegränsad räckvidd. ( 48 ) Sociala medier har visserligen blivit mycket större sedan 2011 års dom i målet eDate men redan vid den tidpunkten hade Facebook fler än 500 miljoner användare, varav hälften loggade in varje dag. ( 49 )

60.

För det andra bör de problem som möjligheten att väcka talan vid flera olika domstolar skapar sättas i perspektiv. Ur en rent rättslig synvinkel leder den mosaikliknande metoden inte till några samordningsproblem mellan parallella förfarandena. Eftersom varje nationell domstol endast är behörig att fatta beslut om skador som uppkommit i den medlemsstat där domstolen finns, och var och en av dessa domstolar, i avsaknad av harmoniserade regler om vad som ska anses utgöra förtal, logiskt sett kommer att tillämpa var sin lag, nämligen den lag som är tillämplig i vart och ett av dessa territorier, kommer tvisten inte att ha samma föremål, som motsvarar yrkandena från berörd person, och inte samma rättsliga grunder, som enligt unionsrätten hänför sig till den faktiska och rättsliga bakgrunden. ( 50 )

61.

I praktiken leder tillämpningen av den mosaikliknande metoden till att inte samtliga domstolar i medlemsstaterna tilldelas behörighet, utan endast domstolarna i de medlemsstater där det omtvistade innehållet är åtkomligt. ( 51 ) Beroende på hur begreppet åtkomlighet ska förstås, vilket fortfarande är oklart i domstolens praxis, kommer inte samtliga domstolar i samtliga medlemsstater att vara behöriga. Även när flera domstolar är behöriga innebär detta dessutom inte nödvändigtvis att en skada anses ha uppkommit i varje berörd medlemsstat. Som redan påpekats är omständigheter som hur högt anseende den fysiska eller juridiska person har som påstår sig ha utsatts för förtal, ( 52 ) det språk som använts för att avfatta den aktuella publikationen, presentationen, ( 53 ) sammanhanget, de hänvisningar som använts för att formulera meddelandet och antalet besökare i de aktuella medlemsstaterna som har tagit del av publiceringen ( 54 ) sådana omständigheter som kan föranleda domstolarna att konstatera att den berörda personen inte har lidit någon skada inom det territorium där domstolen har territoriell behörighet.

62.

I detta sammanhang förefaller problemet med mosaiksprincipen i praktiken främst vara knutet till förekomsten av en risk för rättsliga trakasserier. Mångfaldigandet av antalet behöriga domstolar skapar en grogrund för rättsliga trakasserier, och i synnerhet för strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (SLAPP, ”recours bâillon” på franska). ( 55 ) Eftersom en rättsprocess innebär att svaranden måste lägga energi och resurser på denna, oavsett om käromålet är välgrundat eller ej, kan en person genom att inleda, eller hota att inleda, en mängd rättsprocesser, vålla en annan person skada (eller, för ett bolag, en konkurrensnackdel, genom att bolaget måste lägga tid och resurser på rättsprocessen).

63.

Om vissa samvetslösa kärande kan tillämpa sådana strategier till sin fördel beror detta emellertid delvis på att medlemsstaternas befintliga bestämmelser om rättegångskostnader ofta inte är tillräckligt rigorösa när det gäller den tappande partens skyldighet att i förekommande fall ersätta den vinnande parten för den skada som lidits, antingen genom talan eller genom att på ett otillbörligt sätt ha bestritt kärandens yrkanden. Dessa regler tar nämligen inte alltid tillräcklig hänsyn till de indirekta kostnader som uppkommer vid handläggningen av ett förfarande (särskilt kostnaderna för de vedermödor som uppstått till följd av rättegången) även om dessa kostnader kan vara betydande, både i ekonomiska och icke-materiella termer. ( 56 ) Om dessa kostnader ersattes systematiskt och på ett bättre sätt, särskilt vid rättegångsmissbruk, skulle kärande avskräckas från att missbruka mosaikprincipen, eftersom de skulle riskera att behöva betala ut ett stort skadestånd till svaranden om deras talan inte vinner framgång.

64.

Svarande kan dessutom vidta vissa åtgärder för att skydda sig mot detta slags risk. Beroende på sammanhang kan de exempelvis väcka en negativ fastställetalan vid en domstol med full behörighet. ( 57 ) Eftersom den domstolen är behörig att avgöra skadan i hela unionen får tillämpningen av regeln om ömsesidigt erkännande av avgöranden i förordning nr 1215/2012 till följd att varje annan domstol förlorar sin behörighet att avgöra den skada som uppkommer i endast en medlemsstat. Mer generellt har parter enligt artikel 30 i förordning nr 1215/2012 även möjlighet att ansöka om vilandeförklaring eller till och med avvisning av käromål som har samband med varandra, det vill säga käromål som är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. ( 58 ) Detta innebär framför allt att upphovsmannen till det påstått ärekränkande innehållet inte behöver utsättas för den stress som det innebär att tvingas hantera flera rättsprocesser på en och samma gång.

65.

Eftersom potentiella kärande inte har obegränsade resurser gynnas de sällan av en processtrategi som grundar sig på ett mångfaldigande av käromål. Sådana strategier tillämpas därför mest av ekonomiska aktörer med betydande resurser. Om mosaikprincipen skulle försvinna hindrar detta emellertid inte dessa aktörer från att tillämpa denna typ av strategi. Enligt domstolens praxis ska kriteriet om intressecentrum bedömas för vart och ett rättssubjekten. ( 59 ) Vid en koncern bestående av en grupp av bolag med likande bolagsnamn innebär tillämpningen av kriteriet om centrum för bolagets intressen följaktligen att varje juridisk enhet i koncernen (som eventuellt inte till 100 procent kontrolleras av ett moderbolag) har rätt att väcka en skadeståndstalan mot meddelandets upphovsman vid domstolarna i den stat där vart och ett av bolagen har centrum för sina intressen. ( 60 )

66.

För det tredje är det oklart huruvida den mosaikliknande metoden verkligen strider mot de syften som eftersträvas med förordning nr 1215/2012. I domen i målet Bolagsupplysningen och Ilsjan understryks att den särskilda behörighetsbestämmelsen avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 inte avsåg att erbjuda den svagare parten ett stärkt skydd. ( 61 ) Att tillämpningen av den mosaikliknande metoden eventuellt kan missgynna en av parterna saknar därför i princip relevans.

67.

Vad närmare bestämt gäller de tre syften som eftersträvas med bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 om domstols behörighet kan det, vad gäller det mål om att säkerställa rättssäkerheten som avses i skäl 15 i förordning nr 1215/2012, påpekas att domstolen anser att detta mål är uppfyllt om svaranden utifrån det kriterium som används kan avgöra i vilka domstolar en talan mot honom eller henne kan väckas. Såsom High Court of Australia har framhållit i en principiellt viktig dom, Dow Jones och Company Inc mot Gutnick, kan det i detta sammanhang påpekas att när en person beslutar att lägga ut innehåll på internet som är ”åtkomligt” från samtliga medlemsstater, kan denna person förvänta sig att bli stämd i var och en av dessa medlemsstater. ( 62 )

68.

I sin dom av den 12 maj 2021, Vereniging van Effectenbezitters (C‑709/19, EU:C:2021:377, punkt 34 och följande punkter), har domstolen visserligen i viss mån prioriterat målet om förutsebarhet framför andra överväganden, inklusive hänsyn till lydelsen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012. I den domen, som rörde en skadeståndstalan som väckts av aktieägare på grund av bristande information, avvisade domstolen nämligen argumentet att ett bolag kan förvänta sig att bli stämt där aktieägarnas värdepapperskonton finns, med den enda motiveringen att kriterierna avseende aktieägarnas hemvist och den plats där deras konton finns inte gör det möjligt för emittenten att förutse vid vilken domstol med internationell behörighet bolaget kan komma att stämmas, då detta skulle strida mot det syfte som anges i skäl 16 i förordning nr 1215/2012, nämligen att, för att säkerställa rättssäkerheten, förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Av målet om förutsebarhet följer enligt domstolen att när det gäller ett börsnoterat bolag, som ett sådant som det som är aktuellt i det nationella målet, kan det endast fastställas att domstolarna i de medlemsstater i vilka detta bolag, med avseende på bolagets börsnotering, har uppfyllt de lagstadgade kraven på offentliggörande, är behöriga med hänvisning till den ort där skadan uppkommit. Det är således endast i dessa medlemsstater som ett sådant bolag rimligtvis kan förutse förekomsten av en investeringsmarknad och kan hållas ansvarigt för skada.

69.

Jag anser dock inte att denna lösning indirekt ifrågasätter den mosaikliknande metoden. Om det, om än ungefärligt, ( 63 ) går att göra bedömningen att ett börsnoterat bolags investeringsmarknad finns där det börsnoterades kommer den geografiska marknaden för ett meddelande att fastställas utifrån åtkomligheten till det meddelandet. Å andra sidan medför lösningen i domen i målet Vereniging van Effectenbezitters, i kombination med behörigheten hos domstolarna på den ort där aktierna emitterades, vilken enligt artikel 4 i förordning nr 1215/2012 följer av behörigheten på den ort där svaranden har sin hemvist, att domstolarna i de medlemsstater vars lag i princip också är tillämplig på tvisten ges behörighet. I så mening är denna lösning förenlig med målet om en korrekt rättsskipning i skäl 16 i förordning nr 1215/2012. Vid förtal kan tillämplig lag däremot antas vara lagen i de olika medlemsstater där meddelandet är åtkomligt. Enligt min mening är detta en avgörande skillnad, eftersom käranden om den mosaikliknande metoden överges i förtalsmål kan berövas möjligheten att väcka talan vid domstolarna i de medlemsstater där det aktuella meddelandet var åtkomligt och skulle berövas möjligheten att väcka talan vid de domstolar som är bäst lämpade att bedöma tillämpningen av olika relevanta lagar och fastställa de faktiska omständigheterna.

70.

Under alla omständigheter förefaller den mosaikliknande metoden inte ge ett mindre förutsägbart resultat än det som följer av exempelvis tillämpningen av kriteriet om centrum för den skadelidandes intressen. ( 64 ) När det gäller icke-ekonomiska aktörer kan ett sådant kriterium visserligen förefalla kunna tillämpas enkelt, eftersom det mer eller mindre motsvarar den plats där den drabbade har sitt intressecentrum och sociala liv. Detta kriterium framstår emellertid som mycket svårare att tillämpa när det gäller ekonomiska aktörer, ( 65 ) eftersom det finns olika uppfattningar om vad som utgör ett bolags ”intressen”, vilket framgår av skillnaden i synsätt mellan aktieägarnas företräde och intressentteorier. ( 66 )

71.

För att lösa detta problem krävs att centrum för en juridisk persons intressen motsvarar etableringsorten, dels eftersom förtal utgör en kränkning av en persons heder, värdighet och anseende (och inte av dennes produkter), dels eftersom det är i bokföringen som effekterna av en eventuell kränkning av den juridiska personens anseende kommer att visa sig. ( 67 ) En sådan regel skulle således, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen, ha gjort det möjligt för upphovsmannen till en publicering om den juridiska personen att förutse vad tillämpningen av detta anknytningskriterium skulle få för resultat. Det är nämligen enkelt att ange var en ekonomisk aktör har sitt säte, eftersom det enligt olika unionsrättsliga instrument är obligatoriskt att ange en ekonomisk aktörs säte.

72.

Domstolen gjorde dock i stället bedömningen att ”[c]entrum för en juridisk persons intressen kan förvisso sammanfalla med den plats där den har sitt stadgeenliga säte, när den utövar all eller huvuddelen av sin verksamhet i den medlemsstat där sätet är beläget och dess rykte där följaktligen är viktigare än i alla andra medlemsstater. Var sätet är beläget är dock inte i sig ett avgörande kriterium vid denna bedömning”. ( 68 ) Vad som är relevant är den plats där ”den berörda juridiska personen har det mesta av sin ekonomiska verksamhet”. ( 69 )

73.

För ett företag är begreppet ekonomisk verksamhet naturligtvis något tvetydigt. Det kan förstås på åtminstone två sätt, nämligen, ur ett kommersiellt perspektiv, som den ort där merparten av en ekonomisk aktörs försäljning sker (utan att ens gå in på huruvida den relevanta indikatorn i så fall ska vara vinst eller omsättning, eftersom detta regelbundet kan förändras, särskilt för ett företag som genomför stora projekt i hela världen) ( 70 ) eller, ur ett mer industriellt perspektiv, som den ort där de ekonomiska, mänskliga och tekniska resurser som krävs för att den juridiska personen ska kunna bedriva sin verksamhet kombineras och används för att producera de varor eller tjänster som säljs. ( 71 ) En ekonomisk aktörs anseende kan nämligen ha betydelse för aktörens eventuella relationer med inte bara sina kunder utan med samtliga intressenter (aktieägare, borgenärer, leverantörer, anställda etcetera). Ett bolags anseende kan exempelvis ha en direkt inverkan på bolagets möjligheter att skaffa kapital på de finansiella marknaderna, ( 72 ) eller få leveranser.

74.

Tillämpningen av ett sådant kriterium medför dessutom med nödvändighet andra praktiska svårigheter. Oberoende av hur begreppet ekonomisk verksamhet ska förstås, omfattas nämligen de uppgifter som svaranden behöver för att fastställa vilken domstol som är behörig på denna grund sannolikt, såvitt avser privatpersoner, av förordning 2016/679 ( 73 ) och, såvitt avser bolag, i viss mån av affärssekretess. ( 74 ) I praktiken kan man därför fråga sig om det är minst lika svårt för svaranden att förutse vilka domstolar som är behöriga på grundval av kriteriet om intressecentrum som på grundval av mosaikprincipen.

75.

Om man i stället övergår till målet att minimera möjligheten för samtidiga förfaranden (för att säkerställa att det finns ett nära samband mellan dessa domstolar och tvisten eller för att underlätta korrekt rättskipning), förefaller domstolens ståndpunkt hittills ha varit att tillämpningen av ett kriterium som kan resultera i att flera domstolar i olika medlemsstater är behöriga för denna typ av mål inte utgör något problem så länge det använda kriteriet ger behörighet åt domstolar som sannolikt har bättre förutsättningar att bedöma den uppkomna skadan. En sådan uppfattning är nämligen förenlig med målet om korrekt rättsskipning i skäl 16 i förordning nr 1215/2012 som motivering till att göra undantag från huvudregeln att domstolarna på den ort där svaranden har sin hemvist är behöriga. ( 75 )

76.

Jag noterar exempelvis att domstolen i punkt 43 i domen av den 3 oktober 2013, Pinckney (C‑170/12, EU:C:2013:635), efter att ha hänvisat till målet om korrekt rättsskipning, slog fast att domstolarna i de olika medlemsstater där den påstådda skadan sannolikt har uppkommit eller kan komma att uppkomma är behöriga att pröva en talan om ersättning för intrång i upphovsrätten när den medlemsstat där denna domstol är belägen skyddar det upphovsrättsliga material som käranden åberopar. ( 76 )

77.

I punkterna 33 och 34 i sin dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans (C‑451/18, EU:C:2019:635), fann domstolen på samma sätt att domstolarna i de olika medlemsstater i vilka den marknad som påverkas av överträdelsen är belägen, och i vilken den skadelidande påstår sig ha lidit skada, bör anses behöriga att pröva en skadeståndstalan till följd av skador som vållats av ett åsidosättande av artikel 101 FEUF. Domstolen tillade därefter att ”[d]en lösningen svarar nämligen mot målen om närhet och förutsebarhet för behörighetsreglerna, dels eftersom domstolarna på platsen för den relevanta marknaden är bäst lämpade att pröva sådana mål om skadestånd, dels eftersom en ekonomisk aktör som ägnar sig åt konkurrensbegränsande beteenden rimligen kan vänta sig att talan kan komma att väckas mot denne vid domstolarna i den ort där dennes beteende har snedvridit en sund konkurrens.”

78.

I punkterna 56 och 57 i domen av den 5 september 2019, AMS Neve m.fl. (C‑172/18, EU:C:2019:674) slog domstolen slutligen fast att domstolarna i de olika medlemsstater i vilka de konsumenter eller näringsidkare som reklamen och försäljningserbjudandena riktade sig till finns bör anses ha behörighet att pröva en intrångstalan och specificerade sedan att denna lösning ”vinner stöd” av den omständigheten att dessa domstolar är särskilt lämpade att avgöra saken, särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och till att bevisupptagningen underlättas.

79.

I detta sammanhang är jag varken övertygad om att den mosaikliknande metoden strider mot syftena med förordning nr 1215/2012, eller att användningen av en av de andra anknytningsfaktorer som motiverar en ”enda behörighetsregel” (såsom svarandens hemvist, platsen där den skadevållande händelsen inträffande eller platsen för svarandens centrum för intressen) skulle leda till att de domstolar tilldelas behörighet som med nödvändighet är bättre lämpade att bedöma huruvida innehållet är ärekränkande och omfattningen av den lidna skadan.

80.

Det finns naturligtvis flera fall där det knappast råder något tvivel om att ett innehåll är ärekränkande. Detta bör dock inte dölja den omständigheten att ett innehålls ärekränkande karaktär kan uppfattas på olika sätt i olika medlemsstater. Vid exempelvis en artikel i vilken ett visst bolag felaktigt tillskrivs vissa otillbörliga affärs- eller skattemetoder, kan det budskap som förmedlas genom publiceringen uppfattas på olika sätt och således ha olika verkningar i olika medlemsstater. ( 77 )

81.

Utöver detta klassiska problem med interkulturell diskurs (vilket exempelvis förklarar varför företag utvecklar olika marknadsföringsstrategier i olika medlemsstater) kan den bristande harmoniseringen av förtalslagstiftningen motivera ett bibehållande av mosaikprincipen. Det är riktigt att samtliga medlemsstater har antagit lagar mot förtal, men innehållet i dessa lagar, deras tillämpning och inte minst det sätt på vilket skador kvantifieras kan variera kraftigt från en medlemsstat till en annan, och speglar ofta de stora skillnader som finns inom den rättskultur som tillämpas. ( 78 )

82.

Såsom kommissionen har framhållit kan en kärande följaktligen ha ett berättigat intresse av att väcka talan vid en annan domstol än den där han eller hon har centrum för sina intressen, även om detta begränsar storleken på den ersättning som han eller hon kan få. Eftersom kränkningar av den personliga integriteten och personlighetsskyddet undantas från tillämpningsområdet för förordning nr 864/2007, fastställs tillämplig lag i enlighet med de regler i internationell privaträtt som gäller i den medlemsstat som respektive behörig domstol är belägen i, vilka kraftigt kan skilja sig åt. ( 79 ) För det andra kan en ekonomisk aktör vilja väcka talan vid domstolarna i de medlemsstater där han eller hon försöker utveckla sin ekonomiska verksamhet snarare än den medlemsstat där vederbörande redan åtnjuter ett högt anseende, just därför att detta anseende redan skyddar aktören mot de värsta formerna av förtal eller på grund av att denne hoppas kunna dra fördel av en dom på denna marknad, tack vare att ett avgörande som meddelas av en lokal domstol får ett större mediegenomslag i den medlemsstaten än ett avgörande som meddelas av domstolarna i den medlemsstat där vederbörandes intressecentrum finns. ( 80 )

83.

Om man anser – såsom motståndarna till den mosaikliknande metoden förefaller göra – att det vore att föredra att alla skadeståndsyrkanden koncentreras till en domstol, bortser man då från att varken medlemsstaternas förtalslagar eller lagvalsregler för närvarande är harmoniserade.

84.

I avsaknad av harmonisering på dessa områden måste nämligen de domstolar som har exklusiv behörighet att pröva en talan om ersättning för hela skadan tillämpa lagstiftningen i var och en av de medlemsstater där den påstådda skadan kan antas ha inträffat för att avgöra ett skadeståndsyrkande. Detta innebär att domstolarna, för var och en av dessa medlemsstater, i princip ska beakta tillämplig lag, den skadelidandes anseende i det territoriet och hur allmänheten i dessa stater uppfattar meddelandet. ( 81 )

85.

Går det i ett sådant sammanhang verkligen att anse att en enda domstol i en identifierad (eller identifierbar) medlemsstat med full behörighet skulle vara bättre lämpad att göra en sådan bedömning? ( 82 ) Bör inte förekomsten av flera behöriga domstolar i stället ses som en ofrånkomlig följd av kärandes rätt att i enlighet med subsidiaritetsprincipen få sin tvist prövad av de domstolar som, på grund av att de ligger närmast varje enskild medlemsstats territorium, är bäst lämpade att fastställa de faktiska omständigheterna, tillsammans med den omständigheten att förtalslagarna ser olika ut i de olika medlemsstaterna och är kulturellt betingade med avseende på medlemsstaternas egna rättstraditioner? ( 83 )

86.

Syftet avseende förutsebarhet ska naturligtvis också beaktas, men det är enligt min mening just efter att ha gjort en avvägning mellan detta syfte och syftet avseende en korrekt rättskipning som domstolen har valt att godta den mosaikliknande metoden. ( 84 )

87.

Innan den mosaikliknande metoden överges bör det under alla omständigheter säkerställas att det inte finns några andra mindre långtgående lösningar än att fullständigt ändra rättspraxis. En mindre radikal lösning skulle kunna vara att helt enkelt kombinera den mosaikliknande metoden med vad som skulle kunna beskrivas som ett kriterium om vem budskapet är avsett för, vilket på vissa områden redan föreskrivs i unionsrätten. ( 85 )

88.

För att domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga krävs enligt detta kriterium inte enbart att det aktuella innehållet ska finnas tillgängligt via internet, utan även att publiceringen specifikt ska ha riktats till den berörda medlemsstaten. Om detta kriterium tillämpades skulle det bidra till att säkerställa att endast domstolarna i de medlemsstater till vilka publiceringen särskilt riktas skulle ha rätt att förklara sig behöriga med stöd av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012. Detta skulle – i enlighet med de målsättningar som eftersträvas med denna bestämmelse – minska antalet behöriga domstolar och främja rättssäkerheten, samtidigt som man försäkrar sig om att det finns ett nära samband mellan domstolarna och tvisten och därmed säkerställa en korrekt rättskipning.

89.

Domstolen har visserligen i regel avvisat tillämpningen av kriteriet om vem ett meddelande är avsett för vid tillämpningen av artikel 7.2, med motiveringen att artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 (nu artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012), till skillnad från artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 (nu artikel 17.1 c i förordning nr 1215/2012), inte kräver att den aktuella verksamheten ”riktar sig till” den medlemsstat i vilken talan väcktes. ( 86 )

90.

Jag noterar dock att den omständigheten att artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 inte innehåller något sådant krav inte innebär att denna omständighet under vissa särskilda omständigheter inte kan vara relevant för att fastställa den ort där skadan uppkom. Jag noterar exempelvis att domstolen i punkt 42 i domen i målet Bolagsupplysningen och Ilsjan hänvisar till den omständigheten att den aktuella webbplatsen var avsedd att förstås av personer som är bosatta i en viss medlemsstat, vilket tyder på att domstolen anser att marknaderna i specifika medlemsstater ska beaktas vid fastställandet av domstols behörighet, åtminstone i förtalsärenden.

91.

Vad gäller varumärkesintrång innehåller artikel 97.5 i förordning nr 207/2009 ( 87 ) – i vilken en undantagsregel om behörighet i fråga om varumärkesintrång fastställs – inte någon hänvisning till ett krav på att aktiviteten på den aktuella webbplatsen ska rikta sig till den medlemsstaten för att domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga. Vid prövningen av domstols behörighet i sådana fall har EU-domstolen emellertid nyligen uttryckligen tagit hänsyn till den omständigheten att det omtvistade online-innehållet – reklam och försäljningserbjudanden – inte enbart var åtkomligt för, utan även avsett för, konsumenter i vissa medlemsstater. ( 88 )

92.

Vad för det tredje gäller utsändning av tv-program konstaterade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), efter att ha granskat innehållet i förordning nr 44/2001, att Sverige hade åsidosatt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna med motiveringen att när ett tv-program, även om det var åtkomligt utanför Sverige, hade producerats för den svenska publiken borde Sverige ha gett en person som påstår sig ha blivit utsatt för förtal i det programmet möjlighet att få sin sak prövad i svensk domstol. ( 89 ) Enligt Europadomstolen förefaller stater således vara tvungna att ge personer som utsatts för förtal en möjlighet att väcka talan vid domstol enbart grundat på den omständigheten att meddelandet är riktat till invånarna i den aktuella staten.

93.

Mot bakgrund av ovanstående kan användningen av kriteriet om vem ett budskap är avsett för således vara en mindre radikal förändring av domstolens praxis än att helt och hållet överge eller på annat sätt avstå från tillämpningen av den mosaikliknande metoden. Detta har även den fördelen att man undviker att domstolarna i en annan medlemsstat förklarar sig behöriga när det endast finns en svag koppling mellan den aktuella internetpubliceringen och den skada som käranden påstår sig ha lidit till följd därav, eller när käranden tar chansen och försöker dra fördel av den tekniska omständigheten att publiceringen har skett via internet för att få sin sak prövad på en plats som är fördelaktigare för honom eller henne. Tillämpningen av ett sådant kriterium, vilket inte uttryckligen är uteslutet enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, skulle vidare kunna resultera i en bättre avvägning mellan målet om närhet och målet om att minska antalet behöriga domstolar. ( 90 )

94.

Det är därför svårt att hitta en perfekt lösning när det gäller gränsöverskridande förtal. Erfarenheten har visat att så är fallet. Det finns problem med både den mosaikliknande metoden och metoden med ”en enda behörig domstol”. Sedan domen i målet Shevill från år 1991 har domstolen dock till största delen valt att använda sig av den mosaikliknande metoden. Enligt min mening går det inte att säga att denna metod är så felaktig eller otillfredsställande att den rättspraxis som bygger på denna metod nu bör ändras eller överges.

95.

Under alla omständigheter anser jag att förevarande mål inte är rätt tillfälle för domstolen att ta ställning till huruvida den mosaikliknande metoden bör behållas, förfinas eller till och med överges. I det nationella målet har det av käranden nämligen inte gjorts gällande att det aktuella innehållet utgör förtal, utan att snarare att innehållet strider mot fransk rätt om dénigrement, det vill säga en form av illvilliga lögner eller smutskastning. ( 91 ) Den hänskjutande domstolen förefaller dessutom inte ha ifrågasatt denna rubricering. ( 92 )

96.

Enligt fransk rätt omfattas nedsättande handlingar inte av tillämpningsområdet för bestämmelserna om åsidosättande av personlighetsskyddet, utan av bestämmelserna om illojal konkurrens. ( 93 ) Enligt fransk rätt skiljer sig nedsättande handlingar från förtal framför allt genom att det för det ska vara fråga om förtal krävs att kritiken kan skada en fysisk eller juridisk persons heder, värdighet eller goda namn, medan nedsättande handlingar består i att offentligt misskreditera en ekonomisk aktörs produkter, oavsett om det rör sig om en konkurrent eller ej, i syfte att påverka kundernas köpmönster. ( 94 )

97.

Dessa särdrag i fransk rätt har visserligen inte i sig någon inverkan på hur artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas. Att Gtflix Tv valt att åberopa denna rubricering i stället för förtal innebär emellertid, underförstått men med nödvändighet, att den skada som gjorts gällande är av rent ekonomisk art. ( 95 )

98.

Vid åsidosättande av ekonomiska rättigheter som följer av olika medlemsstaters lagstiftning är domstolarna i dessa medlemsstater enligt domstolens praxis behöriga att pröva en skada som vållats på respektive medlemsstats territorium, eftersom dessa domstolar är bättre lämpade att bedöma om det verkligen har skett ett åsidosättande av dessa rättigheter och att fastställa arten av den skada som vållats. ( 96 )

99.

Enligt domstolens praxis kan en talan som rör åsidosättande av lagstiftningen om illojal konkurrens väckas vid domstolarna i varje medlemsstat där denna handling har orsakat eller riskerar att orsaka skada inom domkretsen för den domstol där talan har väckts. ( 97 ) När den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet finns i den medlemsstat där den påstådda skadan sägs ha uppkommit, ska den ort där skadan uppkom närmare bestämt anses vara i den medlemsstaten, vad gäller tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012. ( 98 )

100.

Eftersom de marknader som kan antas påverkas vid en nedsättande handling är de marknader där de tjänster som har varit föremål för nedsättande uttalanden saluförs och det nedsättande meddelandet var åtkomligt, anser jag att de franska domstolarna ska anses behöriga i det nationella målet om Gtflix Tv faktiskt har ett stort antal kunder som är bosatta i Frankrike och om de aktuella meddelandena har lagts ut på franska eller engelska, eftersom antalet personer i Frankrike som förstår de språken inte kan anses vara försumbart. ( 99 )

101.

Denna lösning är förenlig med de mål om närhet och korrekt rättsskipning som eftersträvas med förordning nr 1215/2012, och som det hänvisas till i skäl 16 i den förordningen. De domstolar som är behöriga enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 – det vill säga, under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet, domstolarna på hemvistorten för varje kund som kan antas ha haft åtkomst till och förstått den aktuella publiceringen – ska anses vara bäst lämpade att avgöra om den nedsättande handlingen faktiskt har lett till att de har ändrat sitt beteende. ( 100 ) Lösningen är även förenlig med kravet på förutsebarhet, eftersom varje företag som i ett offentligt innehåll hänvisar till en konkurrent måste förvänta sig att kunna stämmas vid domstolarna i de olika medlemsstater där innehållet är eller var åtkomligt och där den konkurrenten hade kunder.

102.

Sist men inte minst är denna lösning förenlig med det krav på överensstämmelse mellan tolkningen av behörighetsregeln och de instrument som reglerar tillämplig lag som avses i skäl 7 i Rom II‑förordningen. ( 101 ) Även om lagvalsreglerna rörande förtal inte har harmoniserats, harmoniserar Rom II‑förordningen inte desto mindre lagvalsreglerna rörande illojal konkurrens. ( 102 )

103.

När otillbörlig konkurrens påverkar en bestämd konkurrents intressen, som i det nationella målet, föreskrivs i artikel 6.2 i Rom II‑förordningen att huvudregeln i artikel 4 i förordningen ska tillämpas, ( 103 ) nämligen lagen i det land där skadan uppkommer. ( 104 )

104.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att franska domstolar är behöriga om det fastställs att Gtflix Tv har ett stort antal kunder i Frankrike som kan antas ha åtkomst till och förstå publiceringen eller publiceringarna i fråga. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa dessa faktiska omständigheter.

105.

Mot bakgrund av att en talan angående rättelse av uppgifter och avlägsnande av visst innehåll endast kan väckas vid domstolarna på den ort där svaranden har sitt hemvist, eller vid domstolarna där den skadevållande handlingen ägt rum eller där kärandens intressecentrum är beläget, föreslår jag att tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt.

Artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2021 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en kärande som gör gällande illojal konkurrens i form av spridning av nedsättande uttalanden på internet och som framställt yrkanden både för att få till stånd en rättelse av uppgifterna och ett avlägsnande av visst innehåll, och för att få ersättning för den ideella och ekonomiska skada som följer därav, får väcka talan vid domstolarna i varje medlemsstat där det på internet publicerade innehållet är eller har varit tillgängligt om ersättning endast för den skada som vållats inom denna medlemsstats territorium. För att dessa domstolar ska ha erforderlig behörighet är det emellertid nödvändigt att käranden kan visa att käranden har ett betydande antal kunder i den jurisdiktionen som sannolikt har tillgång till och har förstått publiceringen i fråga.