–

Verein für Konsumenteninformation, genom M. Poduschka och A. Klauser, Rechtsanwälte,

–

Volkswagen AG, genom T. Kustor och S. Prossinger, Rechtsanwälte,

–

Förenade kungarikets regering, genom F. Shibli och Z. Lavery, båda i egenskap av ombud, biträdda av B. Lask, barrister,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Heller och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Verein für Konsumenteninformation, en konsumentorganisation hemmahörande i Wien (Österrike) (nedan kallad VKI), och biltillverkaren Volkswagen AG, ett aktiebolag bildat enligt tysk rätt med säte i Wolfsburg (Tyskland). Målet avser det sistnämnda bolagets ansvar för skador som uppkommit till följd av att fordon som köpts av österrikiska konsumenter har utrustats med en programvara som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp.

3

Skälen 15 och 16 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

4

Kapitel II i denna förordning har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller bland annat ett avsnitt 1 med rubriken ”Allmänna bestämmelser” och ett avsnitt 2 med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”. I artikel 4.1, vilken återfinns i avsnitt 1 i förordningen, föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

5

Artikel 7 i förordning nr 1215/2012 återfinns i avsnitt 2 i kapitel II i förordningen och har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

…”

6

I artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II-förordningen), under rubriken ”Otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen”, föreskrivs följande:

”Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i otillbörlig konkurrens skall vara lagen i det land där konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intressen påverkas eller skulle kunna påverkas.”

7

VKI, som enligt sina stadgar bland annat har till uppgift att göra gällande rättigheter som konsumenter överlåtit till den i domstol, väckte, den 6 september 2018, talan vid Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt, Österrike) och yrkade att Volkswagen skulle förpliktas att betala 3611806 euro jämte ränta och ersättning för andra utlägg till VKI och förklaras ansvarigt för samtliga skador som ännu inte är kvantifierbara och/eller framtida skador.

8

VKI gjorde till stöd för talan gällande Volkswagens skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden med hänvisning till att de 574 konsumenter som överlåtit sina rättigheter till VKI i syfte att talan skulle väckas i det nationella målet hade köpt nya och begagnade bilar utrustade med en EA 189-motor i Österrike innan det avslöjades för allmänheten, den 18 september 2015, att Volkswagen hade manipulerat uppgifter om avgasutsläpp från dessa fordon. Enligt VKI är dessa motorer försedda med en ”manipulationsanordning” som är förbjuden enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och information om reparation och underhåll av fordon (EUT L 171, 2007, s. 1). Det rör sig om en programvara som gör det möjligt att, vid tester och mätningar, visa avgasutsläpp som motsvarar de föreskrivna gränsvärdena, trots att de förorenande ämnen som faktiskt släpps ut under verkliga förhållanden, det vill säga vid användning av de berörda fordonen på väg, flera gånger överskrider de föreskrivna gränsvärdena. Det var tack vare denna programvara, som manipulerar uppgifter, som Volkswagen fick sitt EU‑typgodkännande för bilar utrustade med en EA 189-motor.

9

Enligt VKI består skadan för bilägarna i att de, om de hade känt till den aktuella manipulationen, antingen hade låtit bli att köpa ett sådant fordon, eller erhållit en prisnedsättning på minst 30 procent. Eftersom fordonen i fråga var felaktiga från början, var deras marknadsvärde och därmed deras inköpspris betydligt lägre än det pris som faktiskt betalades. Skillnaden utgör en skada som ger rätt till ersättning.

10

VKI har grundat den hänskjutande domstolens internationella behörighet på artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012. Köpeavtalet ingicks, köpesumman betalades och samtliga bilar i fråga överläts eller levererades inom nämnda domstols domkrets. Det rör sig inte om en skada som uppstått efter fordonsköpet, utan om en initial skada som motiverar nämnda domstols behörighet. Skadan i fråga består i att varje berörd konsument drabbats av en förmögenhetsminskning, tidigast vid den tidpunkt då köpet ägde rum och de aktuella fordonen överläts på leveransorten och följaktligen inom den hänskjutande domstolens domkrets. Det var på denna ort som Volkswagens handlande, ägnat att ge upphov till skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden, för första gången fick verkan och orsakade direkt skada för de berörda konsumenterna.

11

Volkswagen har yrkat att VKI:s talan ska ogillas och har bestritt den hänskjutande domstolens internationella behörighet enligt artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.

12

Den hänskjutande domstolen är tveksam till om det i förevarande fall räcker att de aktuella fordonen har köpts av en bilhandlare i Österrike och levererats i Österrike för att österrikiska domstolar ska vara behöriga enligt denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen har med stöd av domstolens praxis, särskilt domen av den 19 september 1995, Marinari (C‑364/93, EU:C:1995:289, punkterna 14 och 15), dragit slutsatsen att direkt skadelidande kan väcka talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden endast i den mån de åberopar en initial skada och inte endast följdskador.

13

Den hänskjutande domstolen anser nämligen att den programvara som gör det möjligt att manipulera uppgifter om avgasutsläpp från de berörda fordonen har orsakat en initial skada, medan den skada som VKI har åberopat i form av en minskning av fordonens värde utgör en följdskada på grund av att fordonen är behäftade med ett materiellt fel.

14

Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida rena förmögenhetsskador till följd av omständigheter som kan ge upphov till utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan utgöra grund behörighet enligt artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.

15

Den hänskjutande domstolen har påpekat att, mot bakgrund av domen av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding (C‑12/15, EU:C:2016:449), talar vissa aspekter av det nationella målet för att den aktuella skadan ska anses ha uppkommit i Tyskland. Även om skadan, enligt VKI:s uppfattning, realiserades i samband med köpet och leveransen i Österrike av fordon utrustade med en programvara som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp, avser samtliga skadeståndsyrkanden, med hänsyn till omständigheterna, en och samma sak, nämligen det felaktiga handlande som Volkswagen anklagas för och som ägde rum där bolaget har sitt säte, det vill säga i Tyskland. Av processekonomiska skäl, och i synnerhet på grund närheten till tvisteföremålet och för att underlätta bevisupptagningen, skulle de tyska domstolarna objektivt sett vara mer lämpade att fastställa ansvaret för de påstådda skadorna. Behörigheten för domstolarna på den ort där köpet och leveransen av de aktuella fordonen till slutanvändaren, däribland även köpare av begagnade fordon, ägde rum uppfyller dessutom inte nödvändigtvis kravet på förutsebarhet i fråga om domstols behörighet.

16

Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i om ett erkännande av de österrikiska domstolarnas internationella behörighet är förenligt med den restriktiva tolkning av de särskilda behörighetsbestämmelserna i förordning nr 1215/2012 som krävs enligt EU‑domstolens praxis.

17

Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 7 led 2 i … förordning … nr 1215/2012 … tolkas så, att ’den ort där skadan inträffade’, under omständigheterna i det nationella målet, kan avse den ort i en medlemsstat där skadan uppkom, när skadan uteslutande består i en förmögenhetsskada som är en direkt följd av ett otillåtet handlande i en annan medlemsstat?”

18

VKI har i sitt skriftliga yttrande hävdat att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den ställda frågan saknar intresse och är hypotetisk.

19

Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten emellertid vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, bland annat, dom av den 7 maj 2020, Rina, C‑641/18, EU:C:2020:349, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

20

Begäran om förhandsavgörande kan i förevarande fall tas upp till sakprövning, eftersom det framgår av beslutet om hänskjutande att den begärda tolkningen av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 är nödvändig för att kunna avgöra om den hänskjutande domstolen är behörig enligt denna bestämmelse att pröva det nationella målet.

21

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att när en fordonstillverkare i en medlemsstat olagligen har utrustat sina fordon med en programvara som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp, innan fordonen förvärvas av tredje man i en annan medlemsstat, är den ort där skadan uppkom belägen i sistnämnda medlemsstat.

22

Domstolen erinrar inledningsvis om att, i den mån förordning nr 1215/2012, enligt skäl 34 däri, har upphävt och ersatt rådets förordning (EU) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), som i sin tur har ersatt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i dessa rättsakter även ”motsvarande” bestämmelser i förordning nr 1215/2012 (dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Så förhåller det sig mellan, å ena sidan, artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen och i förordning nr 44/2001 och, å andra sidan, artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, Nothartová, C‑306/17, EU:C:2018:360, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

23

Domstolen har, beträffande dessa bestämmelser, vid upprepade tillfällen slagit fast att begreppet ”den ort där skadan inträffade” avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, vilket medför att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den av dessa två orter som käranden väljer (dom av den 16 juli 2009, Zuid-Chemie, C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 23, och dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

24

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att den ort där den skadevållande händelsen inträffade är belägen i den medlemsstat där de aktuella fordonen utrustades med en programvara som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp, det vill säga i Tyskland.

25

Vad vidare gäller den ort där skadan uppkom, ska det fastställas var denna ort är belägen under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet, det vill säga när skadeverkningarna uppstod först efter det att de aktuella fordonen hade förvärvats och i en annan medlemsstat, i det här fallet Österrike.

26

Den hänskjutande domstolen har med rätta erinrat om fast rättspraxis enligt vilken uttrycket ”den ort där skadan inträffade” inte kan tolkas extensivt i sådan utsträckning att det ska anses omfatta varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en omständighet som redan har förorsakat en skada som faktiskt uppkommit på en annan ort. Begreppet kan följaktligen inte tolkas så, att det omfattar den ort där den som drabbats påstår sig ha lidit en förmögenhetsskada till följd av en initial skada som uppkommit och drabbat denne i en annan stat (dom av den 19 september 1995, Marinari, C‑364/93, EU:C:1995:289, punkterna 14 och 15, och dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

27

Domstolen har även, beträffande artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen, slagit fast att en skada som endast är en indirekt följd av en skada som initialt har åsamkats andra, direkt skadelidande personer och som har uppkommit på en annan ort än den där den indirekt skadelidande drabbades av en följdskada, inte kan utgöra grund för domstols behörighet enligt denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 1990, Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkterna 14 och 22).

28

Domstolen har på liknande sätt slagit fast att senare skadeverkningar inte kan läggas till grund för behörighet enligt artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

29

I det nationella målet framgår det emellertid av handlingarna i målet, med förbehåll för den bedömning av de faktiska omständigheterna som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att den skada som VKI påstår sig ha lidit består i att de aktuella fordonen har minskat i värde till följd av skillnaden mellan det pris som förvärvaren har betalat för ett sådant fordon och fordonets verkliga värde på grund av att en programvara installerats som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp.

30

Trots att dessa fordon blev defekta så snart programvaran hade installerats, ska den åberopade skadan följaktligen ansetts ha uppkommit först när dessa fordon köptes till ett pris som översteg deras verkliga värde.

31

En sådan skada, som inte förelåg innan den slutliga förvärvaren, som påstår sig ha lidit skada, köpte fordonet, utgör en initial skada i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 26 och inte en indirekt följd av en skada som ursprungligen åsamkats andra personer i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 27.

32

I motsats till vad den hänskjutande domstolen anser utgör denna skada inte heller en ren förmögenhetsskada.

33

Syftet med talan om skadestånd i det nationella målet är visserligen att erhålla kompensation för de aktuella fordonens värdeminskning, vilken uppskattas till 30 procent av inköpspriset, det vill säga en kvantifierbar ekonomisk ersättning. Såsom Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande innebär emellertid inte den omständigheten att skadeståndsyrkandet uttrycks i euro att det rör sig om en ren förmögenhetsskada. Till skillnad från de mål som gav upphov till dom av den 10 juni 2004, Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:364), dom av den 28 januari 2015, Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37), och dom av den 12 september 2018, Löber (C‑304/17, EU:C:2018:701), i vilka finansiella investeringar hade lett till en minskning av de berörda personernas finansiella tillgångar som inte hade något samband med en materiell tillgång, är det i det nationella målet fråga om ett fel i fordon, som är materiella tillgångar.

34

Snarare än en ren förmögenhetsskada rör det sig i förevarande mål således om en ekonomisk skada till följd av att varje berört fordon minskat i värde eftersom, efter avslöjandet av att en programvara installerats som manipulerar uppgifterna om avgasutsläpp, ett defekt fordon, som därmed har ett lägre värde, erhållits för den erlagda köpeskillingen.

35

Vid försäljning av fordon som av tillverkaren har utrustats med en programvara som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp, är den skada som den slutliga förvärvaren drabbas av varken en indirekt skada eller en ren förmögenhetsskada och uppkommer i samband med förvärvet av ett sådant fordon från tredje man.

36

En sådan tolkning av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 är, under sådana omständigheter som avses i punkterna 34 och 35 i förevarande dom, förenlig med målsättningen i skäl 15 i denna förordning om behörighetsbestämmelsernas förutsägbarhet, eftersom en biltillverkare som är etablerad i en medlemsstat och som olovligen ägnar sig åt att manipulera fordon som saluförs i andra medlemsstater rimligen kan förvänta sig att bli föremål för en talan vid domstolarna i dessa stater (se, analogt, dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 56, och dom av den 12 september 2018, Löber, C‑304/17, EU:C:2018:701, punkt 35).

37

En tillverkare som medvetet åsidosätter de rättsliga krav som denne är skyldig att följa kan nämligen förvänta sig att skadan inträffar på den ort där fordonet i fråga har förvärvats av en person med berättigade förväntningar på att dessa krav var uppfyllda och som därefter konstaterar att denne förfogar över en defekt vara med ett lägre värde.

38

Denna tolkning är även förenlig med målsättningen i skäl 16 i förordning nr 1215/2012 om nära anknytning och god rättskipning, eftersom den nationella domstolen vid fastställandet av skadans storlek kan behöva bedöma marknadsvillkoren i den medlemsstat där fordonet i fråga har köpts. Domstolarna i sistnämnda medlemsstat kan lättast få tillgång till den bevisning som behövs för att göra dessa bedömningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 34).

39

Tolkningen är slutligen förenlig med de krav på enhetlighet som avses i skäl 7 i Rom II-förordningen, eftersom det följer av artikel 6.1 i denna förordning att den ort där skadan uppkom i ett mål som inbegriper illojal konkurrens är den ort där ”konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intressen påverkas eller kan påverkas”. Ett beteende, såsom det som är i fråga i det nationella målet, som i och med att det kan påverka konsumenternas kollektiva intressen som grupp utgör illojal konkurrens (dom av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation, C‑191/15, EU:C:2016:612, punkt 42), kan påverka dessa intressen i alla de medlemsstater inom vars territorium konsumenterna köper den defekta produkten. Enligt Rom II-förordningen är således den ort där skadan uppkom den ort där en sådan vara har köpts (se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 35).

40

Av det anförda följer att frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att när en fordonstillverkare i en medlemsstat olagligen har utrustat sina fordon med en programvara som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp, innan fordonen förvärvas av tredje man i en annan medlemsstat, är den ort där skadan uppkom belägen i sistnämnda medlemsstat.

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 7 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att när en fordonstillverkare i en medlemsstat olagligen har utrustat sina fordon med en programvara som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp, innan fordonen förvärvas av tredje man i en annan medlemsstat, är den ort där skadan uppkom belägen i sistnämnda medlemsstat.