–

Wikingerhof GmbH & Co. KG, genom V. Soyez och C. Aufdermauer, Rechtsanwälte,

–

Booking.com BV, genom T. Winter, N. Hermann, L. Alexy och C. Bauch, Rechtsanwälte,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och A. Kasalická, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Heller och G. Meessen, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Wikingerhof GmbH Co. KG, ett bolag bildat enligt tysk rätt som driver ett hotell i delstaten Schleswig-Holstein (Tyskland), och Booking.com BV, ett bolag bildat enligt nederländsk rätt med säte i Nederländerna som driver en plattform för bokning av logi, angående vissa metoder som det sistnämnda bolaget använder sig av och som Wikingerhof hävdar utgör missbruk av dominerande ställning.

3

Skälen 15, 16 och 34 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

…

4

Kapitel II i förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller bland annat ett avsnitt 1 med rubriken ”Allmänna bestämmelser” och ett avsnitt 2 med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”. I artikel 4.1 i förordningen, som ingår i avsnitt 1, föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

5

Artikel 7, som ingår i avsnitt 2 i kapitel II i samma förordning, har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…

…”

6

I avsnitt 7 i kapitel II i förordningen, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet”, föreskrivs följande i artikel 25.1:

”Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. …”

7

I mars 2009 ingick Wikingerhof ett standardavtal med Booking.com. I avtalet angavs bland annat följande:

”Allmänna avtalsvillkor

Hotellet förklarar att det har erhållit en kopia av version 0208 av de allmänna avtalsvillkoren … från Booking.com. Dessa finns tillgängliga online på Booking.coms webbplats. Hotellet bekräftar att det har läst, förstått och godtagit villkoren. Villkoren utgör en integrerad del av detta avtal …”

8

Booking.com har därefter flera gånger ändrat sina allmänna villkor, tillgängliga på bolagets extranät, ett system som gör det möjligt att uppdatera informationen om hotellet och ta del av bokningsuppgifter.

9

Wikingerhof bestred skriftligen att dess avtal med Booking.com skulle inbegripa en ny version av de allmänna villkoren som det sistnämnda bolaget hade underrättat sina avtalsparter om den 25 juni 2015. Wikingerhof ansåg sig inte ha haft något annat val än att ingå nämnda avtal på grund av Booking.coms styrkeposition på marknaden för förmedlingstjänster och webbplatser för bokning av logi, trots att vissa av Booking.coms metoder var oskäliga och därför stred mot konkurrensrätten.

10

Wikingerhof väckte talan vid Landgericht Kiel (Regiondomstolen i Kiel, Tyskland) och yrkade att Booking.com skulle förbjudas att utan Wikingerhofs godkännande lägga till uppgiften ”förmånligare pris” eller ”nedsatt pris” intill det pris som Wikingerhof angett, på sin plattform för bokning av logi, att frånta Wikingerhof tillgång till de kontaktdata som dess avtalsparter tillhandahåller på denna plattform och, slutligen, att göra rangordningen av Wikingerhofs hotell vid sökningar beroende av att det företaget betalade en högre kommission än 15 procent.

11

Booking.com gjorde gällande att Landgericht Kiel (Regiondomstolen i Kiel) saknade territoriell och internationell behörighet, eftersom avtalet med Wikingerhof innehöll en prorogationsklausul enligt vilken domstolarna i Amsterdam (Nederländerna) var territoriellt behöriga att pröva tvister som uppkommit till följd av avtalet.

12

Landgericht Kiel (Regiondomstolen i Kiel) fann att den inte kunde pröva Wikingerhofs talan, eftersom den saknade territoriell och internationell behörighet. Det avgörandet fastställdes, efter överklagande, genom dom av Oberlandesgericht Schleswig (Regionala överdomstolen i Schleswig, Tyskland). Enligt den domen hade det i det aktuella fallet inte fastställts att domstolen på uppfyllelseorten för den avtalsenliga förpliktelsen var behörig enligt artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 eller att domstolen på platsen för den skadevållande handlingen, i ett mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden, var behörig enligt artikel 7 led 2 i samma förordning.

13

Wikingerhof överklagade denna dom till Bundesgerichtshof (Högsta domstolen, Tyskland).

14

Den domstolen har påpekat att frågan om den eventuella inverkan av det av Booking.com åberopade prorogationsavtalet på behörigheten för de tyska domstolar där Wikingerhof har väckt talan inte är aktuell, eftersom det avtalet inte har ingåtts på ett giltigt sätt i enlighet med kraven i artikel 25 i förordning nr 1215/2012.

15

I förevarande fall har överklagandet till sista instans motiverats med att domstolen i andra instans gjorde fel som fann att talan inte omfattades av dess behörighet i mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.

16

Enligt den hänskjutande domstolen, som har hänvisat till domen av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines (C‑27/17, EU:C:2018:533), avser en talan skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, när målet rör skadeståndsansvar eller förbudsförelägganden som grundar sig på att de kritiserade handlingarna utgör missbruk av dominerande ställning. Ett sådant missbruk av dominerande ställning kan vara följden av att det för att ingå ett avtal uppställs krav på godtagande av oskäliga affärsvillkor.

17

Den hänskjutande domstolen är benägen att anse att det nationella målet avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, i den mån Wikingerhof godtog avtalsvillkoren – vilka bolaget anser är oskäliga – enbart på grund av Booking.coms dominerande ställning och att det således inte frivilligt samtyckt till dessa. Målet vid den nationella domstolen avser således inte enbart en fråga om tolkningen av det avtalet, utan väcker även frågan huruvida det utgör missbruk, och således strider mot konkurrensreglerna, om ett företag som antas ha en dominerande ställning påtvingar en avtalspart vissa avtalsvillkor.

18

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 7 led 2 i [förordning nr 1215/2012] tolkas så, att behörighet föreligger, på den grund att målet rör skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid en talan om förbudsföreläggande med avseende på ett visst agerande, om det kritiserade agerandet omfattas av avtal men käranden gör gällande att de avtalsvillkoren grundas på missbruk av dominerande ställning från svarandens sida?”

19

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den är tillämplig på en förbudstalan som avser vissa ageranden inom ramen för ett avtalsförhållande mellan käranden och svaranden och som grundar sig på ett påstående om att svaranden har missbrukat sin dominerande ställning i strid med konkurrensrätten.

20

Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt skäl 34 i förordning nr 1215/2012 upphäver och ersätter denna förordning nr 44/2001, som i sin tur ersatte konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt successiva konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention. Domstolens tolkning av bestämmelserna i sistnämnda rättsakter gäller således även för dem i förordning nr 1215/2012 när dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra. Så förhåller det sig mellan, å ena sidan, artikel 5 led 3 i nämnda konvention och i förordning nr 44/2001 och, å andra sidan, artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation, C‑343/19, EU:C:2020:534, punkt 22).

21

Medan artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012 fastställer en allmän behörighet för domstolarna i svarandens medlemsstat, föreskriver artikel 7 leden 1 och 2 i samma förordning särskilda behörighetsregler för talan som avser avtal och talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden, vilket gör det möjligt för käranden att väcka talan vid domstolar i andra medlemsstater.

22

När det gäller talan som omfattas av den första kategorin gör artikel 7 led 1 i sistnämnda förordning det möjligt för käranden att väcka talan vid domstolen på uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, medan artikel 7 led 2 i samma förordning föreskriver att talan kan väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.

23

Enligt domstolens fasta praxis omfattar begreppet ”talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 varje talan som syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal i den mening som avses i artikel 7 led 1 a i denna förordning (dom av den 27 september 1988, Kalfelis, 189/87, EU:C:1988:459, punkt 18, och dom av den 12 september 2018, Löber, C‑304/17, EU:C:2018:701, punkt 19), det vill säga inte grundas på en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person (dom av den 20 januari 2005, Engler, C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 51).

24

Huruvida den domstol där Wikingerhof väckt talan är behörig beror i förevarande fall just på den åtskillnad som ska göras mellan å ena sidan en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, och å andra sidan en talan som avser avtal, i den mening som avses i artikel 7 led 1 a i denna förordning. Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att om Wikingerhofs talan avsåg avtal och således kunde väckas på orten där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas, skulle den domstol där talan har väckts inte vara behörig att pröva denna.

25

Enligt domstolens fasta praxis ska de båda särskilda behörighetsregler som föreskrivs i de bestämmelserna tolkas självständigt, med hänsyn tagen till systematiken i och syftena med förordning nr 1215/2012, för att säkerställa en enhetlig tillämpning av förordningen i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 1988, Kalfelis, 189/87, EU:C:1988:459, punkt 16, dom av den 17 september 2002, Tacconi, C‑334/00, EU:C:2002:499, punkt 19, och dom av den 18 juli 2013, ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 27). Detta krav, som bland annat gäller för avgränsningen av tillämpningsområdena för dessa båda bestämmelser, innebär att begreppen ”avtal” och ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” inte kan förstås som hänvisningar till hur det rättsförhållande som är föremål för prövning i det nationella målet kvalificeras enligt tillämplig nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2014, Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 18).

26

Vad för det första gäller systematiken i förordning nr 1215/2012, grundar den sig på den allmänna regeln att domstolarna i svarandens hemvistmedlemsstat är behöriga, medan de särskilda behörighetsreglerna i bland annat artikel 7 i förordningen utgör undantag från denna huvudregel och som sådana ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 1988, Kalfelis, 189/87, EU:C:1988:459, punkt 19) och utesluter varandra ömsesidigt vid tillämpningen av förordningen.

27

Samtidigt kännetecknas systematiken, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 87 i sitt förslag till avgörande, av möjligheten för käranden att, om denne så önskar, åberopa en av de särskilda behörighetsreglerna i förordningen.

28

Vad för det andra gäller syftena med förordning nr 1215/2012, framgår det av skäl 16 i förordningen att de särskilda behörighetsregler som käranden kan åberopa enligt dels artikel 7 led 1, dels artikel 7 led 2 i förordningen har införts med beaktande av att det på de områden som avses i dessa bestämmelser finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller i syfte att underlätta en god rättskipning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Feniks, C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 36).

29

Frågan huruvida artikel 7 led 1 eller 2 i förordning nr 1215/2012 är tillämpligt beror således dels på om käranden åberopar en av dessa särskilda behörighetsregler eller inte, dels på hur den domstol där talan väckts bedömer de specifika villkor som anges i de bestämmelserna.

30

När en kärande åberopar en av dessa regler måste den domstol där talan väckts pröva om kärandens yrkanden, oberoende av hur de kvalificeras enligt nationell rätt, är av avtalsrättslig natur eller rör skadestånd utanför avtalsförhållanden, i förordningens mening.

31

I synnerhet ska rätten, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 90 i sitt förslag till avgörande, konstatera att anknytningsmomentet är att talan avser avtal, i den mening som avses i artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012, eller skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordningen, beroende på om det anspråk som framställts mellan de avtalsslutande parterna rör en förpliktelse grundad på avtal eller på skadestånd utanför avtalsförhållanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2014, Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 26).

32

En talan avser avtal, i den mening som avses i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012, om det är nödvändigt att tolka avtalet mellan käranden och svaranden för att fastställa om det agerande som käranden lägger svaranden till last är lagenligt eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2014, Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 25). Så är bland annat fallet när en talan grundar sig på villkoren i ett avtal eller på rättsregler som är tillämpliga till följd av avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 53, och dom av den 15 juni 2017, Kareda, C‑249/16, EU:C:2017:472, punkterna 30–33).

33

När käranden i sin ansökan däremot åberopar reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, det vill säga åsidosättande av en lagstadgad skyldighet, och det inte framstår som nödvändigt att undersöka innehållet i det avtal som ingåtts med svaranden för att bedöma om det agerande som läggs svaranden till last är lagenligt eller inte, eftersom skyldigheten i fråga åligger svaranden oberoende av avtalet, avser grunden för talan skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.

34

I förevarande fall har Wikingerhof i sin ansökan gjort gällande att tysk konkurrensrätt har åsidosatts, i vilken det föreskrivs ett allmänt förbud mot att missbruka en dominerande ställning, oberoende av avtal eller andra frivilliga åtaganden. Konkret anser käranden att bolaget inte haft något annat val än att ingå avtalet i fråga och att vidkännas verkningarna av senare ändringar av Booking.coms allmänna avtalsvillkor på grund av Booking.coms styrkeposition på den relevanta marknaden, detta trots att vissa av dess metoder är oskäliga.

35

Den centrala rättsfrågan i det nationella målet är således huruvida Booking.com har missbrukat sin dominerande ställning i den mening som avses i nämnda konkurrensrätt. Såsom generaladvokaten har anfört i punkterna 122 och 123 i sitt förslag till avgörande är det inte nödvändigt att tolka avtalet mellan parterna för att fastställa huruvida det agerande som Booking.com klandras för är lagenligt eller inte enligt tysk konkurrensrätt. En sådan tolkning är på sin höjd nödvändig för att fastställa huruvida nämnda agerande verkligen föreligger.

36

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning ska således Wikingerhofs talan, i den mån den grundar sig på en lagstadgad skyldighet att avstå från varje form av missbruk av dominerande ställning, anses utgöra en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.

37

Denna tolkning är förenlig med förordningens mål om närhet och god rättskipning, som anges i skäl 16 i förordningen och som domstolen erinrar om i punkt 28 ovan. Den domstol som är behörig enligt artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 – det vill säga, under omständigheterna i det nationella målet, domstolen där den marknad finns som påverkas av det påstådda konkurrensbegränsande agerandet – är nämligen den som är bäst lämpad att avgöra om det påståendet är välgrundat, bland annat vad gäller inhämtning och prövning av relevant bevisning i detta avseende (se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 34, och dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation, C‑343/19, EU:C:2020:534, punkt 38).

38

Av vad som anförts följer att den hänskjutna frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den är tillämplig på en förbudstalan som avser vissa ageranden inom ramen för ett avtalsförhållande mellan käranden och svaranden och som grundar sig på ett påstående om att svaranden har missbrukat sin dominerande ställning i strid med konkurrensrätten.

39

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 7 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den är tillämplig på en förbudstalan som avser vissa ageranden inom ramen för ett avtalsförhållande mellan käranden och svaranden och som grundar sig på ett påstående om att svaranden har missbrukat sin dominerande ställning i strid med konkurrensrätten.