1.

Många insättare fick först med anledning av bank- och finanskrisen som inleddes 2007 och därefter utvecklades globalt kännedom om att deras insättningar i kreditinstitut etablerade i Europeiska unionens medlemsstater var garanterade upp till ett belopp på 100000 euro. På europeisk nivå infördes detta system för garanti av insättningar genom direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar ( 2 ) redan 1994, ( 3 ) i syfte att förverkliga den inre marknaden för banktjänster. Den 1 januari 1993 harmoniserade den europeiska lagstiftaren konkurrensvillkoren och såg bland annat till att ”säkerställa en gemensam lägsta nivå för insättarskydd oavsett var i gemenskapen insättningen är gjord”. ( 4 )

2.

Redan 1994 syftade direktivet till att uppfylla två mål, nämligen skydd av insättare och ett stabilt banksystem. Båda dessa mål är nära sammanbundna. En hög risk för banksystemet består i huvudsak i att alla insättare – oavsett om det är på grund av rykten eller välgrundad information – tar ut sina insatta medel samtidigt, eftersom ”ingen bank … har tillräckligt med likvida medel för att kunna betala ut alla eller en betydande del av insättningarna på en och samma gång”. ( 5 ) Det handlar alltså om att förhindra så kallade bank runs genom att få insättarna att känna att deras insättningar är tryggade genom en garanti.

3.

I föreliggande mål har hela beloppet som garanteras enligt direktiv 94/19 betalats ut från systemet för garanti av insättningar till klaganden i det nationella målet till följd av likviditetsproblem som uppstod i en bulgarisk bank. Klaganden anser emellertid att betalningen skedde för sent. Denne kunde nämligen inte förfoga över sina insatta medel under en tidsperiod på omkring sex månader. Mot denna bakgrund gör klaganden i målet vid den nationella domstolen gällande att unionsrätten har åsidosatts.

4.

Enligt klaganden har direktivet om insättningsgarantier genomförts och tillämpats felaktigt i Bulgarien. Konstaterandet av att insättningar är indisponibla, vilket är en förutsättning för att systemet för garanti av insättningar ska kunna träda i funktion, har underkastats villkoret att banktillståndet återkallats trots att direktivet föreskriver en fast tidsfrist för ett sådant konstaterande som är oberoende av sistnämnda omständighet.

5.

Trots att både tillämplig nationell rätt – som inte längre uppställer något villkor om att banktillståndet ska ha återkallats för att ett det ska vara möjligt att konstatera att insättningar är indisponibla – och unionsrätten – som inte längre föreskriver någon fast tidsfrist för att konstatera att insättningar är indisponibla – har ändrats sedan dess, är tolkningsfrågorna fortfarande aktuella, eftersom en effektiv kompensation till insättare inom rimlig tid fortfarande krävs enligt unionsrätten, och inte heller har förlorat något av sin betydelse.

6.

Målets unionsrättsliga ram utgörs av principen om lojalt samarbete enligt artikel 4.3 FEU och direktiv 94/19. ( 6 )

7.

Inledningsvis ska jag erinra om skäl 1, 4, 8, 9 och 24 i direktiv 94/19: ( 7 )

…

…

…

8.

Direktiv 2009/14 om ändring av direktiv 94/19 innehåller bland annat följande skäl:

…

…

9.

I artikel 1 led 1 i direktiv 94/19 definieras insättning:

”insättning: ett tillgodohavande i form av inlåning eller som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner och som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och alla fordringar i form av värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut. …”

10.

I artikel 1 led 3 definieras vad som avses med indisponibel insättning i direktiv 94/19:

”indisponibel insättning: en insättning som har förfallit till betalning men som inte har betalats ut av ett kreditinstitut enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och om endera av följande två alternativ är tillämpligt:

11.

Artikel 7.1 och 7.1a första stycket i direktiv 94/19 reglerar beloppet som garanteras för insättare:

…”

12.

I artikel 10 i direktiv 94/19 fastställs villkoren för utbetalning av ersättning från insättningsgarantisystemet:

…”

13.

För det första är de bulgariska bestämmelser som utgör grund för talan om skadestånd relevanta för förevarande begäran om förhandsavgörande. För det andra ska även de bestämmelser som har meddelats för att införliva direktiv 94/19 beaktas, liksom andra bestämmelser om Balgarska Narodna Banka (bulgariska centralbanken, nedan kallad BNB).

14.

I artikel 45 i Zakon za zadalzheniata i dogovorite (lag om avtalsförpliktelser och avtal, nedan kallad ZZD) regleras allmänna skadeståndsanspråk. Enligt nämnda bestämmelse är den som genom sitt handlande vållar en annan person skada skyldig att ersätta denna skada. Artikel 49 ZZD reglerar uppdragsgivares ansvar för skador som uppdragstagaren har vållat när denne genomför uppdraget. Grazhdanski protsesualen kodeks (civilprocesslagen) är tillämplig på skadeståndsanspråk enligt ZZD. Civilprocesslagen föreskriver bland annat att en avgift ska erläggas till ett belopp om 4 procent av tvistens värde, dock minst 50 Lew (BGN), samt att domstolen på den ort där svaranden har sitt hemvist eller orten där den skadevållande handlingen inträffade är rätt forum.

15.

I artikel 1.1 i Zakon za otgovornostta na darzhavata i obshtinite za vredi (lagen om statens skadeståndsansvar, nedan kallad ZODOV) regleras villkoren för skadeståndsanspråk mot staten. Enligt nämnda bestämmelse ansvarar staten och kommunerna för skador som åsamkas fysiska eller juridiska personer till följd av deras organs eller anställdas rättsstridiga handlande eller underlåtelse när de utövar förvaltningsverksamhet. Avseende sådana anspråk är det enligt artikel 1.2 och artikel 8 ZODOV, som ett alternativ till det allmänna förfarandet enligt civilprocesslagen, även möjligt att tillämpa förfarandet enligt Administrativnoprotsesualen kodeks (lagen om förvaltningsmål).

16.

Med avseende på förvaltningsbeslut föreskriver artikel 204.1 i förvaltningsprocesslagen att rättsakten först har upphävts genom ett motsvarande förfarande för att det ska vara möjligt att göra gällande ett skadeståndsanspråk. Domstolen vid vilken skadeståndstalan har väckts ska emellertid själv pröva rättsstridigheten, om förvaltningsbeslutet är ogiltigt eller har återkallats (tredje stycket) liksom i princip om skadeståndsanspråket grundas på handlande (som inte utgör myndighetsutövning) eller underlåtelse från förvaltningsmyndigheternas sida (fjärde punkten).

17.

Vidare föreskriver förvaltningsprocesslagen att en avgift enligt en statlig tabell på 10 eller 25 BGN ska erläggas, och ZODOV föreskriver en möjlighet att väcka talan på den ort där den skadelidande har sitt hemvist.

18.

I artikel 16 i Zakon za Balgarskata Narodna Banka (lagen om den bulgariska centralbanken) regleras särskilt centralbankens befogenheter för att meddela tillstånd att bedriva bankverksamhet, återkallelse av sådana tillstånd samt åtgärder för särskild tillsyn. Enligt artikel 2.6 i nämnda lag utövar centralbanken sina befogenheter i syfte att säkerställa banksystemets stabilitet och för att skydda insättarnas intressen.

19.

Zakon za garantirane na vlogovete v bankite (lagen om garanti av bankinsättningar) ( 8 ) införlivar direktiv 94/19 med bulgarisk rätt. Artikel 23.1 i nämnda lag föreskriver att Fond za garantirane na vlogovete v bankite (fonden för garanti av bankinsättningar, nedan kallad insättningsgarantifonden) betalar den berörda bankens skulder upp till garantibeloppet, om BNB har återkallat banktillståndet. Artikel 23.5 föreskriver att fonden påbörjar utbetalningar senast på den 20:e arbetsdagen efter det att tillståndet har återkallats.

20.

Artikel 36.2 första stycket i Zakon za kreditnite institutsii (lagen om kreditinstitut, nedan kallad ZKI) ( 9 ) föreskriver att BNB ska återkalla tillståndet på grund av insolvens om en bank inte betalar skulder som förfallit till betalning under sju dagar i följd, om denna omständighet är direkt beroende av bankens ekonomiska ställning och BNB anser att det är osannolikt att de förfallna skulderna kommer att betalas inom skälig tid. Enligt andra stycket i nämnda punkt ska tillståndet också återkallas om bankens eget kapital är negativt. Artikel 36.3 ZKI föreskriver att återkallelse av banktillståndet ska ske inom 5 arbetsdagar efter att det konstaterats att banken är insolvent. Enligt artikel 36.7 ZKI sker tvångslikvidation efter att tillståndet återkallats. Artikel 79.8 ZKI föreskriver en begränsning av BNB:s ansvar till att endast avse uppsåtliga handlingar. Artikel 115 ZKI reglerar de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att BNB ska ställa en bank under särskild tillsyn. Enligt artikel 115.3 får särskild tillsyn inte vara längre än sex månader. Artikel 116.2 ZKI medger i dessa fall BNB en rätt att sänka den berörda bankens räntesatser för insättningar till genomsnittliga marknadsräntor och att ställa in fullgörelsen av alla eller en del av bankens förpliktelser.

21.

Den 4 mars 2014 öppnade Nikolay Kantarev ett bankkonto hos Korporativna Targovska Banka (nedan kallat KTB). Insättningarna hade en fast räntesats som betalades en gång årligen eller vid uppsägning, och de insatta beloppen garanterades av insättningsgarantifonden.

22.

Den 20 juni 2014 ansökte representanter för KTB om att KTB ska ställas under särskild tillsyn av BNB. Genom en skrivelse samma dag underrättade KTB BNB om att KTB inställt all bankverksamhet. BNB meddelade samma dag ett beslut om att ställa KTB under särskild tillsyn under en tidsperiod på inledningsvis tre månader på grund av hotande insolvens enligt artiklarna 115 och 116 ZKI, samt att ställa in fullgörelsen av alla KTB:s förpliktelser. Genom beslut av den 30 juni 2014 sänkte BNB räntesatserna för insättningar hos KTB till den genomsnittliga marknadsmässiga räntan i banksystemet. Dessa åtgärder förlängdes till den 20 november 2014 genom beslut av den 16 september 2014.

23.

Den 4 november 2014 fastställde BNB på grundval av en extern revision, på grundval av KTB:s årsredovisningar och tillsynsrapporter att KTB uppvisade ett negativt eget kapital på 3745313 BGN.

24.

BNB återkallade genom beslut av den 6 november 2014 KTB:s tillstånd och förpliktade banken att inleda ett insolvensförfarande och underrätta insättningsgarantifonden. Samma dag sades Nikolay Kantarevs konto upp ex officio.

25.

Den 4 december 2014 betalade en av de banker som är betalningsskyldiga genom insättningsgarantifonden ut 86973,81 BGN till Nikolay Kantarev, varav 84300 BGN avsåg huvudfordran och 2673,81 BGN avsåg ränta. Räntesatsen var under tidsperioden från den 5 mars till den 1 juli 2014 enligt avtalsvillkoren och för tidsperioden från den 1 juli till den 6 november 2014 i enlighet med BNB:s beslut av den 30 juni 2014.

26.

Genom Sofiyski gradski sads (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) beslut nr 664 av den 22 april 2015 förklarades KTB vara insolvent med verkan från den 6 november 2014. Den 3 juli 2015 upphävde Sofiyski apelativen sad (Appellationsdomstolen i Sofia, Bulgarien) denna förklaring och fastställde tidpunkten för insolvensens inträde till den 20 juni 2014, eftersom banken hade ett otillräckligt eget kapital redan vid denna tidpunkt.

27.

I målet vid den nationella domstolen har Nikolay Kantarev yrkat att BNB ska förpliktas att utge ersättning på 3710,91 BGN (cirka 2000 euro) på grund av försenad utbetalning av hans insättningar för tidsperioden från 30 juni till den 4 december 2014. BNB har enligt densamme åsidosatt unionsrätten genom felaktig tillämpning av artikel 1.3 i direktiv 94/19 som har direkt effekt men har införlivats med nationell rätt på ett felaktigt sätt.

28.

Mot denna bakgrund har Administrativen sad – Varna (Förvaltningsdomstolen i Varna, Bulgarien) hänskjutit följande frågor för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF till EU-domstolen:

29.

Nikolay Kantarev, BNB och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden under förfarandet inför domstolen.

30.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av begreppet indisponibel insättning så som det definieras enligt artikel 1.3 i) i direktiv 94/19, liksom möjligheten för enskilda att göra gällande skadeståndsanspråk för åsidosättande av denna bestämmelse.

31.

Med de första två tolkningsfrågorna vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för att det i Bulgarien finns två skilda förfaranden med olika materiella förutsättningar, avgifter och forumregler för att göra gällande skadeståndsanspråk mot staten för åsidosättande av unionsrätten.

32.

Frågorna tre till sex avser vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en insättning ska anses vara indisponibel. Det ska klargöras huruvida klassificeringen av en insättning såsom indisponibel träder i kraft först då det fastställs att kreditinstitutet är på obestånd och dess tillstånd återkallas, huruvida det krävs ett uttryckligt konstaterande av att insättningarna är indisponibla, huruvida insättarna måste ha krävt utbetalning från kreditinstitutet och slutligen huruvida de behöriga myndigheterna har utrymme för eget skön när det gäller fristen för att konstatera att insättningarna är indisponibla.

33.

Den sjunde och åttonde tolkningsfrågan handlar slutligen om huruvida de relevanta bestämmelserna i direktiv 94/19 har direkt effekt och i vilken utsträckning som ett uteblivet eller försenat beslut om att insättningar är indisponibla utgör en tillräcklig klar överträdelse av unionsrätten för att kunna utlösa en medlemsstats ansvar.

34.

Innan jag bedömer tolkningsfrågorna i sak ska jag kort ta upp frågan om upptagande till sakprövning av begäran om förhandsavgörande, eftersom BNB har ifrågasatt om de ställda frågorna är relevanta för att avgöra den nationella tvisten.

35.

BNB har för det första gjort gällande att domstolen i domen i målet Paul ( 10 ) redan har fastställt att enskilda inte kan begära ersättning för skada som orsakats av bristande banktillsyn, i den mån som ersättningen som föreskrivs för insättare enligt direktiv 94/19 garanteras. Eftersom föremålet för den aktuella tvisten är ett ersättningsanspråk för skada som orsakats av att BNB har brustit i sin tillsyn av banken och garantibeloppet har utbetalats till Nikolay Kantarev, är det med hänsyn till domen i målet Paul inte (längre) nödvändigt att besvara tolkningsfrågorna.

36.

Det går inte att av den omständigheten att domstolen redan har besvarat en tolkningsfråga dra slutsatsen att denna fråga inte är relevant och således inte kan tas upp till prövning. Artikel 267 FEUF tillåter alltid en nationell domstol – om denna anser det lämpligt – att på nytt hänskjuta tolkningsfrågor till EU-domstolen. ( 11 ) Betydelsen av domen i målet Paul ska prövas i materiellt hänseende och kan inte påverka frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

37.

BNB har även anfört att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom det i det nationella målet är nödvändigt att avgöra huruvida Nikolay Kantarev faktiskt har åsamkats skada. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra detta och inte på EU-domstolen, och tolkningsfrågorna saknar enligt BNB relevans för denna bedömning.

38.

Inte heller denna invändning ska godkännas. För det första berör den begärda tolkningen av unionsrätten inte den nationella domstolens behörighet att i sak pröva det aktuella skadeståndsmålet. Och för det andra finns en presumtion för att tolkningsfrågor som berör unionsrätten är relevanta. ( 12 ) I detta avseende har den hänskjutande domstolen för övrigt i detalj redogjort för varför den behöver svar på frågorna för att kunna avgöra det aktuella målet om Nikolay Kantarevs skadeståndsanspråk.

39.

Slutligen har BNB invänt att tolkningsfrågorna inte är relevanta för att avgöra det nationella målet, eftersom det är den bulgariska lagstiftaren och inte BNB som ansvarar för direktivets införlivande med bulgarisk rätt.

40.

Detta argument ska inte heller godtas. Den skadeståndstalan som väckts vid den hänskjutande domstolen är riktad mot BNB som i egenskap av nationell myndighet enligt Nikolay Kantarevs uppfattning inte har gjort en korrekt tillämpning av direktivet.

41.

Mot denna bakgrund är det inte uppenbart att den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen begärt inte har något samband med tvisten i det nationella målet. Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till prövning.

42.

Jag anser att det är lämpligt att först besvara frågorna som rör innebörden av den i direktiv 94/19 angivna skyldigheten att konstatera att insättningar inte längre är disponibla, innan jag går in på eventuella konsekvenser av underlåtelsen att uppfylla denna skyldighet.

43.

Begreppet indisponibel insättning som står i centrum för frågorna 3–6 är av central betydelse för direktiv 94/19. För det fallet att insättningar inte är disponibla, garanterar medlemsstaterna enligt artikel 10.1 i nämnda direktiv att, i stället för de icke betalande kreditinstituten, betala ut insättarnas fordringar inom 20 arbetsdagar ( 13 ) från de insättningsgarantisystem som medlemsstaterna upprättat. Enligt artikel 7.1a i samma direktiv är täckningsnivån för de sammanlagda insättningar som en insättare gjort 100000 euro.

44.

Med sin tredje tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som den bulgariska vid tidpunkten för de omtvistade händelserna, enligt vilken en insättning anses vara indisponibel först när kreditinstitutet är på obestånd och dess tillstånd återkallats.

45.

Den tredje tolkningsfrågan har ett nära samband med den sjätte tolkningsfrågan som rör de behöriga myndigheternas utrymme för skön avseende fristen för att konstatera att insättningarna är indisponibla. I synnerhet vill den hänskjutande domstolen veta huruvida myndigheterna kan avvika från fristen som föreskrivs enligt artikel 1 led 3 i andra meningen i direktiv 94/19 för att ställa det aktuella finansinstitutet under särskild tillsyn. Båda frågorna ska besvaras samtidigt.

46.

Enligt lydelsen av artikel 1 led 3 i första meningen är en insättning som har förfallit till betalning men som inte har betalats ut av ett kreditinstitut indisponibel i den mening som avses i direktiv 94/19 om de behöriga myndigheterna har konstaterat att kreditinstitutet ”enligt deras uppfattning … för närvarande … verkar sakna förmåga att kunna återbetala insättningen och att denna oförmåga inte endast är tillfällig”. Användningen av uttrycken ”uppfattning” och ”för närvarande” och ”verkar” talar för att de behöriga myndigheterna för det första har ett visst utrymme för skön, vilket avser bedömningen av den finansiella ställningen, och för det andra att återbetalningen av insättningen ännu inte måste vara slutgiltigt utesluten för att det ska vara möjligt att konstatera att insättningarna är indisponibla. De behöriga myndigheterna ska tvärtom fatta ett beslut baserat på en prognos om huruvida insättningarna, på grundval av de aktuella omständigheterna, kan komma att återbetalas i framtiden. ( 14 ) Detta prognosbeslut är samtidigt en förutsättning och tillräckligt villkor för att insättningar ska anses vara indisponibla i den mening som avses i direktiv 94/19.

47.

Konstaterande av att kreditinstitutet är insolvent eller återkallelse av banktillståndet är däremot inte omständigheter som omnämns i lydelsen av artikel 1 led 3 i första meningen i direktiv 94/19. Båda begreppen står för omständigheter som inte nödvändigtvis överensstämmer med villkoren i denna bestämmelse. I det konkreta fallet skulle återkallelsen av banktillståndet inte vara direkt grundad på en bedömning av huruvida KTB ”för närvarande … verkar sakna förmåga att kunna återbetala insättningen och att denna oförmåga inte endast är tillfällig” utan på för lågt eget kapital.

48.

I vart fall föreskriver artikel 1 led 3 i andra meningen i direktiv 94/19 en klar tidsfrist för de behöriga myndigheterna att fatta ett prognosbeslut. Denna bestämmelse förpliktar nämligen den berörda myndigheten att göra detta konstaterande så snart som möjligt – och i vart fall senast inom fem arbetsdagar – efter att den först har blivit förvissad om att ett kreditinstitut inte har återbetalat insättningar som utgör klara och förfallna fordringar.

49.

Denna formulering gör det tydligt att en medlemsstat inte får avvika från de behöriga myndigheternas skyldighet att så snart som möjligt konstatera att insättningar är indisponibla eller förlänga fristen som föreskrivits för detta, genom att göra konstaterandet beroende av villkoret att det kunnat fastställas att kreditinstitutet är insolvent och att dess banktillstånd återkallats. Om det innebär att det tar längre tid ( 15 ) än vad myndigheterna ges enligt artikel 1 led 3 i andra meningen i direktiv 94/19, skulle det utgöra ett åsidosättande av bestämmelsens entydiga ordalydelse.

50.

Denna tolkning stöds av de syften som eftersträvas med direktiv 94/19.

51.

Direktiv 94/19 syftar nämligen både till att göra banksystemet mer stabilt och öka skyddet för insättarna. ( 16 ) Dessa båda målsättningar har ett nära samband: skyddet för insättarna stärker deras förtroende för banksystemet, och banksystemets stabilitet är i sin tur beroende av insättarnas förtroende. Skyddet för insättarna som säkerställs genom systemet för garanti av insättningar ska skapa ett tillräckligt förtroende för att förhindra mycket stora uttag av insättningar. Plötsliga och mycket stora likviditetsminskningar kan nämligen få omfattande följder, inte bara för kreditinstitut i svårigheter utan också för institut med god ekonomisk ställning. ( 17 )

52.

För att förhindra en sådan spridningseffekt ska insättarna vara förvissade om att de, om deras kreditinstitut hamnar på obestånd och läget kan förväntas vara permanent, så snart som möjligt och inom en förutsebar tidsperiod kommer att få tillbaka förfallna insättningar till de garanterade beloppen, oberoende av om ett kreditinstitut förklarats vara insolvent och dess tillstånd återkallats. Insättarnas förtroende för en snabb återbetalning får inte heller påverkas av eventuella förseningar på grund av tillsynsåtgärder. Därför får i synnerhet åtgärder som innebär att finansinstitutets utbetalning av förfallna insättningar skjuts upp under en längre tidsperiod inte medföra att återbetalning av insättningarna från insättningsgarantisystemet skjuts upp. I ett sådant fall är ju villkoren för att konstatera att insättningarna är indisponibla uppfyllda.

53.

I övrigt visar motiveringen till kommissionens förslag till direktivet att definitionen av indisponibel insättning medvetet inte har knutits till riskerna i kreditinstitutens rekonstruktions- och likvidationsförfaranden. ( 18 ) Även i skäl 12 i direktiv 2009/14 omnämns möjligheten att göra utbetalningar från insättningsgarantisystemet samtidigt som omstruktureringsinsatser pågår.

54.

Att det var viktigt för den europeiska lagstiftaren att utbetalning sker mycket snabbt tydliggörs även av att fristerna för konstaterande av att insättningar är indisponibla (artikel 1 led 3 i i direktiv 94/19) förkortades från 21 till 5 dagar och för utbetalning av garantibeloppet (artikel 10.1 i direktiv 94/19) från tre månader till 20 dagar till följd av de ändringar av direktiv 94/19 som infördes genom direktiv 2009/14. Även i skäl 8 och 9 i direktiv 94/19 betonas att systemen för garanti av insättningar bör träda i funktion så snart insättningarna blir indisponibla och inom en mycket kort tid säkerställa utbetalningar enligt insättningsgarantin.

55.

Härav följer att artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 ska tolkas på så sätt att konstaterandet av att insättningar är indisponibla ska ske senast fem arbetsdagar efter att den behöriga myndigheten först har blivit förvissad om att kreditinstitutet i fråga inte återbetalat klara och förfallna insättningar, oberoende av beslutet om kreditinstitutets insolvens och återkallelse av dess tillstånd. Särskilda tillsynsåtgärder får inte heller medföra att konstaterandet av att insättningar är indisponibla skjuts upp.

56.

Med sin fjärde tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen huvudsakligen att EU-domstolen ska klargöra huruvida artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 ska tolkas på så sätt att insättningars indisponibilitet uttryckligen måste fastställas av den behöriga myndigheten, eller om indisponibilitet även kan framgå av andra omständigheter såsom exempelvis i förevarande fall av BNB:s beslut att ställa KTB under särskild tillsyn.

57.

Direktiv 94/19 innehåller inte någon formföreskrift avseende den behöriga myndighetens konstaterande av att insättningar är indisponibla. Ett sådant konstaterande är emellertid av väsentlig betydelse för de system för garanti av insättningar som har upprättats genom direktivet. Konstaterande av att insättningar är indisponibla är inte bara en förutsättning för att systemet för garanti av insättningar ( 19 ) ska träda i funktion, utan markerar även tidpunkten då fristen för utbetalning till insättarna börjar löpa.

58.

Enligt artikel 10.1 i direktiv 94/19 är systemen för garanti av insättningar tvungna att betala ut motsvarande fordringar inom 20 arbetsdagar från tidpunkten då det konstateras att deras insättningar är indisponibla. Det är endast ”under extraordinära omständigheter” som denna frist får förlängas på ansökan av systemet för garanti av insättningar. En sådan förlängning får dock inte vara längre än tio arbetsdagar.

59.

På grund av den tvingande tidsfrist som systemet för garanti av insättningar måste iaktta för betalning av ersättning till insättare, måste nämnda system otvetydigt och snarast möjligt förstå när denna frist börjar löpa. Det betyder att ett konstaterande enligt artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 tydligt ska hänvisa till denna bestämmelse och att systemet för garanti av insättningar utan dröjsmål ska underrättas om detta. Ett konstaterande som systemet för garanti av insättningar måste härleda från andra omständigheter uppfyller inte dessa förutsättningar.

60.

Härav följer att artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 ska tolkas på så sätt att konstaterandet av att insättningar är indisponibla ska ske på ett sådant sätt att det är möjligt för systemet för garanti av insättningar att få otvetydig kännedom om att den frist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 94/19 har börjat löpa.

61.

Med sin femte fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det – under omständigheterna som föreligger i det nationella målet – är möjligt att fastställa att en insättning har blivit indisponibel i den mening som avses i artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 endast om insättaren utan framgång har begärt utbetalning från kreditinstitutet ( 20 ) under omständigheterna som föreligger i det nationella målet.

62.

BNB företräder denna tolkning i förevarande fall. BNB har gjort gällande att svaret på när en insättning är klar och har förfallit till betalning enligt direktivets ordalydelse är beroende av lagliga och avtalsmässiga villkor, och således av nationell rätt. I det aktuella fallet föreskrevs enligt både nationell rätt och avtalet mellan KTB och Nikolay Kantarev att en begäran om utbetalning skulle göras innan insättningarna betalas ut. För övrigt ligger det enligt BNB utanför EU-domstolens behörighet att besvara den femte tolkningsfrågan, eftersom tidpunkten då en insättning förfaller till betalning fastställs i nationell rätt.

63.

Denna invändning ska lämnas utan avseende. Trots hänvisningen till ”lagliga och avtalsmässiga villkor” som gäller för en insättning innehåller artikel 1 led 3 i direktiv 94/19 en självständig unionsrättslig definition av indisponibel insättning. Detta klargörs även genom att artikel 1 inleds med orden ”[i] detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges”. Det ankommer på EU-domstolen att inom ramen för tolkningen av denna unionsrättsliga definition pröva räckvidden av hänvisningen till ”lagliga och avtalsmässiga villkor” med avseende på om en insättning är en klar fordran som har förfallit till betalning.

64.

I detta hänseende saknar BNB:s invändning relevans även i materiellt hänseende, eftersom den förbiser att definitionen av begreppet indisponibel insättning i artikel 1 led 3 i direktiv 94/19 har två funktioner: För det första syftar den till att hjälpa behöriga myndigheter eller en domstol att fastställa att det föreligger garantiansvar, vilket innebär att systemet för garanti av insättningar ska träda i funktion. För det andra definierar den insättningar som på grund av att sådant garantiansvar föreligger ska betalas ut till insättarna från systemet för garanti av insättningar.

65.

Dessa två funktioner hos definitionen av indisponibel insättning följer av samspelet mellan artikel 1 led 3, artikel 7.1 och 7.1a och artikel 10.1 i direktiv 94/19: Först ska medlemsstaterna enligt artikel 7.1 och 7.1a se till att täcka varje insättares insättningar upp till det belopp som föreskrivs i direktivet om de klassificeras som indisponibla (första funktionen). Därefter ska systemen för garanti av insättningar enligt artikel 10.1 vidta åtgärder för att kunna betala ut fordringar som insättare gör gällande vad avser indisponibla insättningar inom den frist som föreskrivs i direktivet (andra funktionen).

66.

Att den första funktionen hos definitionen av indisponibla insättningar främst är att låta de behöriga myndigheterna eller en domstol konstatera ersättningsansvar bekräftas av både lydelsen av artikel 1 led 3 i och ii i direktiv 94/19 och syftet med denna bestämmelse: Härav följer nämligen att insättningar anses vara indisponibla om de utgör klara och förfallna fordringar som ett kreditinstitut av skäl direkt förknippande med dess finansiella ställning inte har återbetalat. I detta ögonblick föreligger ett sådant fall av insolvens för vilket systemen för garanti av insättningar har upprättats och för vilket insättningar upp till det fastställda beloppet garanteras.

67.

De lagliga och avtalsmässiga villkor som gäller för en insättning är således inom ramen för konstaterandet av indisponibilitet endast relevant för att fastställa huruvida ett kreditinstitut är på obestånd. Endast den faktiska omständigheten att ett kreditinstitut inte återbetalar insättningar som enligt de aktuella avtalsvillkoren är klara och förfallna fordringar kan vara ett indicium för att institutet inte längre är solvent. Att insättningar som enligt tillämpliga bestämmelser inte är klara och förfallna inte återbetalas, ligger till att börja med i sakens natur, precis som omständigheten i det omvända fallet: en bank som fungerar normalt betalar inte utan anmodan ut insättningar som utgör klara och förfallna fordringar.

68.

När det emellertid har konstaterats att en insättares insättningar är indisponibla, gäller samtliga insättningar som fortfarande är kvar på insättarens konton och omfattas av definitionen i direktiv 94/19, ( 21 ) upp till det belopp som garanteras enligt nämnda direktiv, som klara, förfallna till betalning, och ännu inte utbetalade och således indisponibla, så att de ska återbetalas av systemet för garanti av insättningar enligt artikel 1 led 3 i förening med artikel 10.1 i direktiv 94/19.

69.

Om de insättningar som ska betalas av systemet för garanti av insättningar helt enkelt består av beloppet som i den stund då indisponibilitet konstateras finns på insättarens konto, spelar på detta stadium frågan huruvida en insättning ”har förfallit till betalning men inte har betalats ut av ett kreditinstitut” enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga inte längre någon roll. Det är således sannolikt att inte endast avistainlåning, som det är fråga om i förevarande fall, utan även insättningar med fast löptid som satts in för en viss tidsperiod och endast kan erhållas efter en uppsägningstid, i den stund då indisponibilitet konstateras är att anse som insättningar hos ett kreditinstitut som ”har förfallit till betalning” i den mening som avses i direktiv 94/19. ( 22 ) Detta är dock inte föremålet för den aktuella frågan och måste således inte klargöras slutgiltigt här.

70.

Det följer i vart fall av det ovanstående att insättare i den stund då insättningar blir indisponibla inte kan åläggas en skyldighet att begära utbetalning, vilket i normalfallet krävs för att en insättning ska återbetalas. När ett kreditinstitut blir insolvent fingeras enligt direktivet att insättare vill få sina insättningar återbetalade och att de insättningar som ännu är kvar hos banken således är att anse som insättningar ”som inte har betalats ut” i den mening som avses i direktivet.

71.

Det skulle för övrigt – vilket visas av omständigheterna i det nationella målet, där den berörda banken uppenbarligen faktiskt var stängd och hade avslutat alla affärsförbindelser – inte vara praktiskt att kräva att insättarna måste begära utbetalning av sina insättningar. Det kan även ifrågasättas hur man skulle kunna styrka en sådan begäran, som vid avistainsättningar vilka alltid kan betalas ut oftast sker genom ett försök att ta ut pengar i en bankautomat eller göra en överföring via internet. Det skulle vara problematiskt även för insättningsgarantisystemet om det skulle behöva förvissa sig om att insättare har begärt att få sina insättningar utbetalda. ( 23 ) Detta skulle även medföra andra praktiska problem: har insättaren, om denne endast har försökt ta ut 500 euro, ändå rätt att få ersättning upp till garantibeloppet på 100000 euro som föreskrivs enligt direktivet?

72.

Slutligen vore en skyldighet att begära utbetalning inte förenlig med det uttryckliga målet med direktiv 94/19 som ju är att förhindra så kallade bank runs och således förhindra en anstormning av insättare till instabila eller även solventa kreditinstitut. Det skulle strida mot detta mål om insättarna skulle åläggas ett krav på att de först måste ha vänt sig till sin bank innan de kan få ersättning från systemet för garanti av insättningar.

73.

Den enda begäran som föreskrivs enligt direktiv 94/19 är begäran om kompensation, som ska riktas direkt till systemet för garanti av insättningar. ( 24 ) Kravet på en sådan begäran finns inte längre kvar i direktiv 2014/49, eftersom en skyldighet att agera inte är ägnad att stärka insättarnas förtroende för omedelbar återbetalning. ( 25 )

74.

Härav följer att artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 ska tolkas så, att konstaterandet att en insättning är indisponibel inte får vara beroende av villkoret att insättaren måste ha krävt återbetalning från kreditinstitutet.

75.

Artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 ska tolkas så, att konstaterandet att insättningar är indisponibla ska ske senast fem arbetsdagar efter det att den behöriga myndigheten först har blivit förvissad om att ett kreditinstitut inte återbetalat klara och förfallna insättningar, oberoende av beslutet om kreditinstitutets insolvens och återkallelse av dess tillstånd. Särskilda tillsynsåtgärder får inte heller medföra en uppskjutande verkan på konstaterandet att insättningar är indisponibla. Detta konstaterande ska vidare ske på ett sådant sätt att det är möjligt för systemet för garanti av insättningar att få otvetydig kännedom om att den frist som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 94/19 har börjat löpa. Slutligen ska konstaterandet att en insättning är indisponibel inte vara beroende av villkoret att insättarna måste ha krävt återbetalning från kreditinstitutet.

76.

Med de sista två tolkningsfrågorna vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 1 led 3 i i direktiv 94/19 ska tolkas så, att en överträdelse av fristen som föreskrivs i nämnda bestämmelse för att fastställa att insättningar är indisponibla utlöser en medlemsstats ansvar för åsidosättande av unionsrätten. Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet i huruvida detta utgör en ”överträdelse som är tillräckligt klar” och huruvida statens skadeståndsansvar i detta avseende kan begränsas till att omfatta uppsåtligen vållade skador.

77.

BNB har invänt att domen i målet Paul ( 26 ) redan har uteslutit en möjlighet för enskild att med stöd av direktiv 94/19 hålla den berörda medlemsstaten ansvarig utöver de föreskrivna ersättningarna. ( 27 )

78.

Ovannämnda invändning är inte övertygande av följande skäl. I målet Paul hade den berörda medlemsstaten inte införlivat direktiv 94/19 inom införlivandefristen. De insättare som hade lidit skada på grund av att deras bank gått i konkurs fick inte någon ersättning genom ett system för garanti av insättningar. Följaktligen förpliktade en nationell domstol medlemsstaten att kompensera insättarna upp till det garantibelopp som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 94/19 på grund av en klar överträdelse av gemenskapsrätten.

79.

Insättarnas ekonomiska förlust översteg emellertid det belopp som garanteras enligt direktivet. Domstolen behövde därför pröva huruvida direktiv 94/19, förutom rätten till ersättning med det belopp som garanteras enligt artikel 7.1, även ger dem en mer långtgående rätt att kräva att de behöriga myndigheterna vidtar vissa tillsynsåtgärder som anges i artikel 3.2–3.5 (till exempel att återkalla tillståndet). I samband med detta uppkom frågan huruvida skador som inte hade uppkommit om de behöriga myndigheterna hade vidtagit tillsynsåtgärder även ska ersättas utöver garantibeloppet.

80.

I målet Paul ansåg de skadelidande insättarna att tillsynsmyndigheterna för bankväsendet var medansvariga för att deras insatta medel över huvud taget gått förlorade. Domstolen godkände dock inte insättarnas anspråk, eftersom det stöddes på att de behöriga myndigheterna vidtar tillsynsåtgärder i insättarnas intresse. Domstolen ogillade således deras ersättningsanspråk för de skador som de åsamkats på grund av bristande tillsyn.

81.

I målet Paul handlade det alltså ”inte […] om huruvida statligt skadeståndsansvar kan utlösas av ett felaktigt genomförande eller en felaktig tolkning av artikel 7 i direktiv 94/19”, ( 28 ) det vill säga av att ersättningsmekanismen fungerar felaktigt. Målet handlade tvärtom om statligt skadeståndsansvar som grundas på att vissa tillsynsåtgärder som föreskrivs enligt artikel 3 i direktiv 94/19 inte vidtagits.

82.

Det aktuella fallet handlar i stället om huruvida ett felaktigt genomförande och en felaktig tolkning av ersättningsmekanismen kan utlösa statligt skadeståndsansvar. Nikolay Kantarev gör inte gällande att tillsynsmyndigheterna ansvarar för förlusten av hans insatta medel, utan för att de åsidosatt de former för kompensation som föreskrivs enligt direktiv 94/19.

83.

Skäl 24 i direktiv 94/19 utesluter endast medlemsstaternas ansvar om de har infört system som säkerställer utbetalning av ersättning eller skydd för insättningar enligt de villkor som föreskrivs i direktivet. Nikolay Kantarev företräder dock uppfattningen att garantibeloppet inte betalades ut till honom i enlighet med artikel 1.3 i direktivet, utan att utbetalningen gjordes för sent.

84.

Som anförts ovan är syftet med direktiv 94/19 just snabb kompensation. Statligt skadeståndsansvar på grund av felaktigt införlivande eller felaktig tillämpning av artikel 1 led 3 i, som är ett villkor för ersättning enligt artikel 10.1 i direktiv 94/19, är alltså i princip inte uteslutet, vare sig på grundval av domen i målet Paul eller av skäl 24 i direktivet.

85.

Det är emellertid endast möjligt att göra gällande ett anspråk om förutsättningarna för statligt skadeståndsansvar är uppfyllda.

86.

Enligt domstolens fasta praxis har enskilda en rätt till ersättning för skada som en stat har vållat enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas denna stat om tre förutsättningar är uppfyllda: den unionsrättliga rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättssubjekt rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och, slutligen, att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de drabbade personerna har lidit. ( 29 ) Det är i princip de nationella domstolarna som ska tillämpa de nämnda kriterierna för att fastställa om de aktuella förutsättningarna är uppfyllda och staten ansvarar för ett ersätta skadan. ( 30 ) I enlighet med detta tvistar parterna i det aktuella nationella förfarandet om huruvida de tre kumulativa förutsättningarna för statens skadeståndsansvar för en överträdelse av unionsrätten är uppfyllda.

87.

Det ska först erinras om att det är tillräckligt att dessa tre förutsättningar är uppfyllda för att ge upphov till en rätt till skadestånd för enskilda. ( 31 ) Härav följer att unionsrätten inte utesluter att statens skadeståndsansvar för överträdelse av unionsrätten kan göras gällande under mindre restriktiva förutsättningar på grundval av nationell rätt. Unionsrätten utgör däremot hinder för att det uppställs ytterligare villkor för sådant ansvar. ( 32 ) Domstolen har fastställt att det inte är tillåtet att inom ramen för nationell rätt göra skadeståndet beroende av att det statliga organ som överträdelsen av unionsrätten kan tillskrivas har gjort sig skyldigt till avsiktlig eller vårdslös culpa som går utöver en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, även om detta omfattar vissa objektiva och subjektiva omständigheter som inom ramen för en nationell rättsordning kan anknyta till begreppet culpa. ( 33 )

88.

Dessutom vill jag inledningsvis erinra om att en bestämmelse inte måste ha direkt effekt för att statligt skadeståndsansvar ska kunna komma i fråga, vilket kommissionen helt riktigt har betonat. ( 34 )

89.

För statligt skadeståndsansvar ska det i stället prövas huruvida bestämmelsen som den påstådda överträdelsen avser ger enskilda rättssubjekt rättigheter.

90.

I det aktuella fallet ger artikel 1 led 3 i i direktiv 94/19 inte enskilda någon rätt att kräva att den behöriga myndigheten automatiskt konstaterar att deras insättningar är indisponibla, när de faktiskt är indisponibla under en viss tidsperiod. ( 35 ) Som visats ovan har de behöriga myndigheterna tvärtom ett visst utrymme för skön vad gäller ett sådant konstaterande, eftersom det främst handlar om ett prognosbeslut. ( 36 )

91.

Artikel 1 led 3 i i direktiv 94/19 föreskriver emellertid att när de behöriga myndigheterna i fråga har konstaterat att, enligt deras uppfattning, kreditinstitutet i fråga för närvarande och av skäl direkt förknippade med dess finansiella ställning, verkar sakna förmåga att kunna återbetala insättningen och att denna oförmåga inte endast är tillfällig, så måste dessa myndigheter göra motsvarande konstaterande inom fem dagar från tidpunkten då de först fått kännedom om att ett kreditinstitut inte har återbetalat insättningen.

92.

Detta innebär att bestämmelsen visserligen inte ger enskilda någon rätt vad gäller konstaterandet att deras insättning är indisponibel, men däremot rätten att myndigheten när den konstaterar att insättningen är indisponibel, ska göra det inom fem dagar.

93.

Bestämmelsen är klar och precis med avseende på tidsfristen. ( 37 )

94.

Med beaktande av de tillsynsåtgärder som BNB vidtagit i det aktuella fallet kan det antas att kreditinstitutet, enligt nämnda myndighets uppfattning, av skäl direkt förknippade med kreditinstitutets finansiella ställning, vid den aktuella tidpunkten verkade sakna förmåga att kunna återbetala den berörda insättningen. Samma dag som KTB underrättade myndigheten om att KTB inställt betalningarna ställde BNB KTB under särskild tillsyn på grund av hotande insolvens. Att oförmågan att återbetala insättningen vid den aktuella tidpunkten inte endast var tillfällig, fastställdes till och med i BNB:s beslut att inställa fullgörelse av alla KTB:s förpliktelser.

95.

Fastän BNB var av uppfattningen att KTB hotades av insolvens och BNB genom sitt beslut hindrade återbetalningen av den berörda insättningen under en längre tid, har BNB inte gjort konstaterandet enligt artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 inom femdagarsfristen, vilket skulle ha utlöst återbetalning till de berörda insättarna enligt artikel 7.1 och artikel 10.1 Detta utgör en tillräckligt klar överträdelse av artikel 1 led 3 i) i direktivet.

96.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det föreligger ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som gjorts gällande.

97.

Härav följer att den felaktiga tillämpningen av artikel 1 led 3 i) i direktiv 94/19 – under sådana omständigheter som de i det aktuella målet – utgör en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten för att utlösa skadeståndsansvar för den berörda medlemsstaten. De ytterligare omständigheter som den hänskjutande domstolen har angett i sin åttonde fråga påverkar inte denna bedömning.

98.

Med de två första tolkningsfrågorna vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för att det i Bulgarien finns två olika förfaranden med olika förutsättningar för att göra gällande skadeståndsanspråk mot staten på grund av överträdelse av unionsrätten, vilka båda är tillämpliga.

99.

I Bulgarien kan å ena sidan ett förfarande enligt civilprocesslagen komma i beaktande med tillämpning av lagen om obligationsrättsliga förhållanden och avtal, enligt vilken en allmän talan om skadestånd föreskrivs. Å andra sidan kan även ett förfarande enligt förvaltningsprocesslagen aktualiseras med tillämpning av lagen om statens skadeståndsansvar, vilken reglerar statens och kommunernas ansvar för skador på grund av rättsstridiga rättsakter och rättsstridigt handlande och underlåtelse av deras organ och anställda vid genomförandet av deras uppgifter. ( 38 )

100.

Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter skiljer sig de båda förfarandena åt på följande sätt: det förvaltningsrättsliga förfarandet har den fördelen att ansvar inte är beroende av culpa, processavgifterna är lägre och även den skadelidande partens hemvistort kan vara rätt forum. Detta förfarande är dock endast tillämpligt om en skada har uppkommit på grund av upphävda rättsstridiga rättsakter och rättsstridigt handlande eller underlåtelse från myndigheternas sida. Dessutom är det stridigt huruvida ett sådant förfarande kan inledas mot BNB, eftersom den visserligen är en statlig myndighet, men däremot inte en förvaltningsmyndighet.

101.

Enligt fast praxis tillkommer det varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning utse de behöriga domstolarna och fastställa rättegångsreglerna för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som skapas för de enskilda genom unionsrätten. ( 39 ) Detta innebär att det visserligen åligger medlemsstaterna att inom ramen för den nationella skadeståndsrätten gottgöra följderna av den vållade skadan, men att fastställande av behöriga domstolar och rättegångsreglerna för att göra gällande skadeståndsanspråk enligt unionsrätten som kan riktas mot staten däremot i princip omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi.

102.

Unionsrätten kan således inte föreskriva vilket förfarande som ska tillämpas om flera kan komma i fråga. Likväl finns vissa unionsrättsliga grundsatser som måste beaktas vid valet av lämpligt förfarande.

103.

Unionsrätten tillåter inte att strängare villkor föreskrivs i nationell rätt för statens unionsrättsliga ansvar, än de som EU-domstolen har utvecklat i sin praxis. Ett ansvar som är culpabaserat, vilket här vore fallet enligt lagen om obligationsrättsliga förhållanden och avtal inom ramen för tvistemålsreglerna, går dock utöver de tre förutsättningar som föreskrivs för statens ansvar enligt unionsrätten (att rättsregeln har till syfte att ge enskilda rättssubjekt rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de drabbade personerna har lidit). ( 40 ) ( 41 )

104.

Unionsrätten föreskriver också att skyldigheten att utge skadestånd ska tillämpas i varje fall då en skada orsakas av en medlemsstats överträdelse av unionsrätten. Detta gäller oavsett vilket statligt organ som begått överträdelsen och oavsett vilket organ som enligt den berörda medlemsstatens rättsordning i princip är skyldigt att utge skadestånd. ( 42 )

105.

Härav följer att skyldigheten att utge skadestånd i ett unionsrättsligt perspektiv i princip åligger medlemsstaterna själva och inte de berörda statliga organen som orsakat en överträdelse av unionsrätten. Nationell rätt kan visserligen föreskriva att det statliga organ som orsakat skadan ska hållas ansvarigt och att detta i förekommande fall innebär att ett visst förfarande ska tillämpas. Detta får emellertid inte leda till att skyddet för enskildas rättigheter försvagas.

106.

I det aktuella fallet föreskrivs enligt nationell rätt att det för statens ansvar, men inte för BNB:s ansvar, är lagen om statens skadeståndsansvar som ska tillämpas inom ramen för förvaltningsprocessreglerna. Eftersom BNB utan tvekan är ett statligt organ i unionsrättens mening, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida ansvarsregleringen för BNB försvagar enskildas ställning i jämförelse med ansvarsregleringen för andra statliga organ i en sådan grad att det påverkar genomförandet av anspråk på statens skadeståndsansvar enligt unionsrätten.

107.

Inom ramen för sin processuella autonomi ska medlemsstaten dessutom iaktta principerna om likvärdighet och effektivitet: de materiella och formella villkor som fastställs i medlemsstaternas skadeståndslagstiftning för anspråk rörande överträdelser av unionsrätten får inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande ersättningsanspråk grundade på nationella förhållanden (likvärdighetsprincipen), och de får inte vara utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd (effektivitetsprincipen). ( 43 )

108.

Vad gäller likvärdighetsprincipen kan det i förevarande fall konstateras att ingen av de bestämmelser som den hänskjutande domstolen angett enligt deras ordalydelse gör åtskillnad mellan om statens ansvar grundar sig på en överträdelse av unionsrätten eller av nationell rätt. Det framgår inte heller av begäran om förhandsavgörande att situationer som omfattas av unionsrätten skulle behandlas mindre förmånligt än nationella sådana. ( 44 )

109.

Däremot utgör redan osäkerheten om vilket förfarande som ska tillämpas för att göra gällande skadeståndsanspråk mot staten på grund av överträdelser av unionsrätten ett åsidosättande av effektivitetsprincipen. Denna osäkerhet gör tillgången till rättsmedel för att få skadestånd orimligt svår för den enskilde, vilket börjar med svårigheten att identifiera rätt domstol – förvaltningsdomstol eller allmän domstol – där denne ska väcka talan.

110.

Dessutom kan man fråga sig huruvida effektivitetsprincipen utgör hinder för en nationell bestämmelse som den förevarande i den bulgariska förvaltningsprocesslagen, enligt vilken en rättsstridig rättsakt som ligger till grund för överträdelsen av unionsrätten måste ha upphävts eller det måste ha fastställts att handlingen eller underlåtelsen som orsakat överträdelsen är rättsstridig.

111.

I detta avseende har EU-domstolen redan slagit fast att den nationella domstolen kan pröva huruvida den skadelidande har visat rimlig aktsamhet för att undvika skadan eller för att begränsa dess omfattning och särskilt om denne i god tid har använt sig av alla de rättsmedel som står till hans eller hennes förfogande. ( 45 )

112.

Det skulle dock strida mot effektivitetsprincipen att ålägga personer som lidit skada att systematiskt gå igenom samtliga rättsmedel som står till deras förfogande. ( 46 ) Det ankommer på den hänskjutande domstolen att med hänsyn till samtliga omständigheter i målet avgöra huruvida det var rimligt att kräva av Nikolay Kantarev att han, innan han väckte talan om skadestånd, skulle ha använt sig av andra rättsmedel för att få BNB:s rättsakter upphävda eller skulle ha väckt talan om fastställelse av rättstridigheten i myndighetens handlande eller underlåtelse. ( 47 )

113.

Man kan slutligen även fråga sig huruvida omständigheten att möjligheten att väcka talan mot staten med stöd av unionsrätten enligt bulgarisk rätt gjorts beroende av ett krav på att erlägga förskott i form av en avgift – även om den är pro rata – strider mot effektivitetsprincipen. Omständigheten att nationell rätt föreskriver att förskott ska erläggas för rättegångskostnaderna – likaså pro rata – förekommer i många medlemsstater och strider inte i sig mot effektivitetsprincipen. Den behöriga domstolen ska dock pröva huruvida förskottet i förekommande fall utgör ett oöverstigligt hinder för rätten till domstolsprövning ( 48 ) och om det i sådana fall finns en möjlighet att befrias från skyldigheten att betala förskott.

114.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden kan det konstateras att unionsrätten inte utgör hinder för att det i Bulgarien finns två olika förfaranden som kan tillämpas beroende på vilket statligt organ som berörs för att göra gällande skadeståndsanspråk mot staten på grund av överträdelser av unionsrätten, så länge det för den enskilde är tydligt vilket förfarande denne måste använda i det konkreta fallet och detta förfarande möjliggör ett effektivt genomförande av ett skadeståndsanspråk som den enskilde framställer med stöd av unionsrätten. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det tillämpliga förfarandet för att göra gällande statens skadeståndsansvar mot BNB uppfyller dessa förutsättningar.

115.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad – Varna (Förvaltningsdomstolen i Varna, Bulgarien) på följande sätt: