–

Francisco Gutiérrez Naranjo, genom A. Navarro Vidal, A. Martínez Muriel, D. Pineda Cuadrado och L. Pineda Salido, abogados,

–

Ana María Palacios Martínez, genom F. J. Zambudio Nicolas, abogado, och R. López Coloma, procuradora,

–

Banco Popular Español SA, genom C. Fernández Vicién, I. Moreno-Tapia Rivas och J. Capell, abogados,

–

Cajasur Banco SAU, genom J. Remón Peñalver och D. Sarmiento Ramirez-Escudero, abogados,

–

Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA (BBVA), genom J. Rodríguez Cárcamo och A. Rodríguez Conde, abogados,

–

Emilio Irles López och Teresa Torres Andreu, genom Y. Sánchez Orts, procuradora, och F. García Cerrillo, abogado,

–

Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis och M. Sampol Pucurull, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom S. Šindelková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Förenade kungarikets regering, genom S. Simmons och L. Christie, båda i egenskap av ombud, biträdda av S. Ford, barrister, samt av K. Smith och B. Kennelly, QC,

–

Europeiska kommissionen, genom D. Roussanov, N. Ruiz García och J. Baquero Cruz, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande i respektive fall avser tolkningen av i synnerhet artiklarna 6 och 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan personer som tecknat hypotekslån och kreditinstitut, angående återbetalning av belopp som erlagts med stöd av avtalsvillkor som i domstol förklarats vara oskäliga.

3

I tionde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

”Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor.”

4

I tolfte skälet i direktivet ges följande precisering:

”Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, med iakttagande av fördraget, ge konsumenterna ett bättre skydd genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv.”

5

I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

”Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.”

6

I artikel 3.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”

7

Artikel 3.2 första stycket i samma direktiv har följande lydelse:

”Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.”

8

I artikel 4 i direktivet anges följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

2.   Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller [förhållandet mellan] å ena sidan … pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”

9

I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. …”

10

I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

11

I artikel 7.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

12

I artikel 1303 i Código civil (civillagen) föreskrivs följande:

”Om en förpliktelse förklaras ogiltig, ska avtalsparterna ömsesidigt återställa de saker som avtalet avsåg, inbegripet deras avkastning och köpeskillingen jämte ränta, utan att det påverkar vad som föreskrivs i följande artiklar.”

13

I artikel 82.1 i texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias (omarbetad lydelse av den allmänna lagen om konsumentskydd och användarskydd samt andra kompletterande lagar), som godkänts genom Real Decreto Legislativo 1/2007 (kungligt lagdekret 1/2007) av den 16 november 2007 (BOE nr 287, av den 30 november 2007), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad LGDCU), föreskrivs följande:

”Som oskäliga anses sådana villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling och sådana metoder för vilka samtycke ej uttryckligen har lämnats, vilka i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten eller användaren.”

14

I artikel 83 LGDCU föreskrivs följande:

”Oskäliga villkor är automatiskt ogiltiga och ska behandlas som om de inte utgör en del av avtalet. Efter att ha hört parterna, beslutar domstolen att de oskäliga villkoren i avtalet är ogiltiga. Avtalet fortsätter emellertid att vara bindande mellan parterna enligt samma lydelse, om avtalet kan fortsätta att gälla utan de oskäliga villkoren.”

15

I artikel 5.5 i Ley 7/1998 sobre Condiciones Generales de la Contractación (lag nr 7/1998 om allmänna avtalsvillkor), av den 13 april 1998 (BOE nr 89 av den 14 april 1998), i den version som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad LCGC), föreskrivs följande:

”Allmänna villkor ska författas på ett sätt som uppfyller krav på transparens, tydlighet, noggrannhet och enkelhet.”

16

I artikel 7 LCGC föreskrivs följande:

”Följande allmänna villkor ska anses inte ingå i avtalet:

17

I artikel 8 LCGC föreskrivs följande:

”1.   Allmänna villkor som strider mot bestämmelserna i denna lag, eller mot någon annan tvingande bestämmelse eller förbud, till nackdel för avtalsparten är ogiltiga, såvida inte något annat föreskrivs i dessa bestämmelser.

2.   I synnerhet anses oskäliga allmänna villkor i konsumentavtal vara ogiltiga …”

18

I ett mål rörande en grupptalan som väckts av en konsumentförening mot flera kreditinstitut förklarade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i domen av den 9 maj 2013 i mål 241/2013 (nedan kallad 9 maj 2013) – efter att ha konstaterat att villkor är oskäliga om de föreskriver en lägsta ränta under vilken den rörliga räntan inte får sjunka (nedan kallade villkor om räntegolv) och ingår i allmänna avtalsvillkor för konsumenthypotekslån – att dessa villkor var ogiltiga.

19

Denna domstol konstaterade att dessa villkor, som avsåg definitionen av huvudföremålet för de aktuella avtalen, ur grammatikalisk synvinkel var begripliga för konsumenter och att de således uppfyllde kravet på att vara formulerade på ett klart och begripligt sätt enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13. De kunde därmed enligt denna domstol inte anses oskäliga i enlighet med EU-domstolens rättspraxis i domen av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid (C‑484/08, EU:C:2010:309).

20

Denna domstol konstaterade emellertid med stöd bland annat av de principer som EU-domstolen uppställt i domen av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb (C‑92/11, EU:C:2013:180), att kravet på transparens i artikel 4.2 i direktiv 93/13, ska förstås så, att det inte endast innebär iakttagandet av ett formkrav utan även av ett materiellt krav av samma innebörd som kravet i artikel 5 i detta direktiv, och som har ett samband med att tillräcklig information ska lämnas till konsumenten vid avtalets ingående beträffande de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna för konsumenterna av tillämpningen av avtalsvillkor som bland annat rör avtalets huvudföremål.

21

Kravet på materiell transparens var enligt Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte uppfyllt i domen av den 9 maj 2013, eftersom de berörda bankinstituten inte hade lämnat sådan information till konsumenterna i samband med ingåendet av låneavtal innehållande ett villkor om räntegolv. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gjorde således en bedömning av huruvida dessa villkor eventuellt var oskäliga med hänsyn till de allmänna kriterierna om god sed, balans och transparens i artiklarna 3.1, 4.1 och 5 i direktiv 93/13. Denna domstol ogiltigförklarade därvid dessa villkor på grund av bristande transparens på grund av att låntagarna fått otillräcklig information om de konkreta konsekvenserna av villkorens praktiska tillämpning.

22

Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gjorde bedömningen att de berörda avtalen om hypotekslån kunde fortsätta att gälla och begränsade även den retroaktiva verkan av ogiltigförklaringen av villkoren om räntegolv.

23

Tribunal Supremo (Högsta domstolen) erinrade om EU-domstolens praxis i samband med en ogiltigförklaring av oskäliga villkor, enligt vilken de berörda villkoren ska anses sakna verkan. Den framhöll härvidlag att oberoende av den allmänna regeln om en ogiltighetsförklarings retroaktiva verkan, kunde denna princip inte få företräde framför de allmänna rättsprinciperna och i synnerhet rättssäkerhetsprincipen.

24

Tribunal Supremo (Högsta domstolen) konstaterade att villkoren om räntegolv som sådana var rättsenliga, att de uppfyllde kravet på saklig grund, att de varken var ovanliga eller överdrivna, att deras användning under lång tid hade tolererats på marknaden för fastighetslån, att deras ogiltighet grundade sig på en bristande transparens till följd av otillräcklig information till låntagarna, att bankinstituten hade iakttagit lagstadgade informationskrav, att fastställandet av ett räntegolv motsvarande ett behov av att bibehålla en lägsta avkastning på dessa hypotekslån som gjorde det möjligt för bankinstituten att få betalt för uppkomna produktionskostnader och att fortsätta att tillhandahålla finansiering, att villkoren om räntegolv hade beräknats på ett sätt som inte innebar en väsentlig ändring av det belopp som ursprungligen skulle betalas, det vill säga belopp som långivarna tog hänsyn till när de beslutade om sin ekonomiska verksamhet, att den spanska lagstiftningen tillät borgenärsbyte och att den retroaktiva verkan av ogiltigförklaringen av de aktuella villkoren medförde allvarliga ekonomiska störningar.

25

Mot bakgrund av dessa överväganden, begränsade Tribunal Supremo (Högsta domstolen), med stöd av rättssäkerhetsprincipen, verkningarna av domen från och med dagen för dess offentliggörande, genom att besluta att ogiltigförklaringen av de berörda villkoren om räntegolv inte påverkade vare sig situationer som slutgiltigt fastställts genom lagakraftvunna domstolsavgöranden eller betalningar som genomförts före den 9 maj 2013, vilket innebar att enbart belopp som felaktigt erlagts på grundval av dessa villkor efter detta datum skulle återbetalas.

26

I domen av den 25 mars 2015 i mål 139/2015 (nedan kallad domen av den 25 mars 2015) fastställde Tribunal Supremo (Högsta domstolen) den begränsade retroaktiva verkan av beslutet att ogiltigförklara ett villkor om räntegolv i samband med en enskild talan som väckts av en konsument med yrkande om att belopp som felaktigt erlagts med stöd av detta villkor skulle återbetalas. Därmed tillämpade denna domstol den lösning som fastställdes i domen av den 9 maj 2013 angående en grupptalan om förbudsföreläggande även på mål angående förbudsföreläggande där talan väckts av enskilda. I det mål som ledde till domen av den 25 mars 2015, begränsades återbetalningsskyldigheten till belopp som felaktigt erlagts efter det att domen av den 9 maj 2013 meddelats.

27

Francisco Gutiérrez Naranjo ingick med banken Cajasur Banco SAU ett avtal om hypotekslån i vilket det fanns ett villkor om räntegolv.

28

Med stöd av direktiv 93/13 och praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen), väckte Gutiérrez Naranjo talan vid Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Granada (Granadas handelsdomstol nr 1, Spanien) med yrkande om att denna domstol skulle ogiltigförklara villkoret om räntegolv och förordna om återbetalning av belopp som felaktigt erlagts på grundval av detta villkor.

29

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det är förenligt med artikel 6.1 i direktiv 93/13 att begränsa verkan av ett beslut att ogiltigförklara ett oskäligt villkor till att enbart avse tiden efter detta beslut.

30

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Granada (Granadas handelsdomstol nr 1, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

31

Ana María Palacios Martínez ingick den 28 juli 2006 med banken Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA (BBVA) ett avtal om hypotekslån i vilket det fanns ett villkor om räntegolv.

32

Ana María Palacios Martínez väckte talan vid Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Alicante (Alicantes handelsdomstol nr 1, Spanien) den 6 mars 2014 med yrkande om att villkoret om räntegolv skulle ogiltigförklaras på grund av att det är oskäligt och att belopp som felaktigt uppburits av bankinstitutet skulle återbetalas.

33

Denna domstol konstaterade i första instans, med hänvisning till den lösning som följer av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom av den 9 maj 2013, att talan saknade föremål, dock utan att det påverkade återbetalningen till käranden av belopp som bankinstitutet hade kunnat uppbära enligt det aktuella villkoret från och med dagen för nämnda dom.

34

Denna dom överklagades till Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes regionala domstol, Spanien) som angav att det var oklart om den lösning som tillämpats i första instans var förenlig med artikel 6.1 i direktiv 93/13.

35

Enligt denna domstol kan ett beslut som innebär att en ogiltigförklaring av ett oskäligt villkor inte får retroaktiv verkan strida såväl mot syftena i detta direktiv som mot förbudet att genom ett domstolsförfarande begränsa rättsverkningarna av ett oskäligt villkor. Vidare är denna domstol osäker på huruvida de villkor som uppställts av EU-domstolen för att tidsmässigt begränsa rättsverkningarna av en ogiltigförklaring av ett oskäligt villkor var uppfyllda i det mål som ledde till Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom av den 9 maj 2013.

36

Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes regionala domstol) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

37

Emilio Irles López och Teresa Torres Andreu ingick den 1 juni 2001 med banken Banco Popular Español SA (nedan kallad BPE) ett avtal om hypotekslån i vilket det fanns ett villkor om räntegolv. I ändringsavtal av den 2 maj 2007 och den 14 juni 2007 överenskom parterna om två ökningar av lånebeloppet. Båda ändringsavtalen innehöll ett villkor om räntegolv.

38

Eftersom låntagarna ansåg att villkoren om räntegolv överenskommits på ett sätt som kännetecknades av en bristande transparens, väckte de talan vid Juzgado de lo Mercantil n.o 3 de Alicante (Alicantes handelsdomstol nr 3, Spanien) med yrkande om att dessa villkor skulle ogiltigförklaras och att det belopp som felaktigt erlagts på grundval av dessa villkor skulle återbetalas.

39

Nämnda domstol biföll talan i första instans och förpliktade BPE att till låntagarna återbetala de belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av dessa villkor från och med ingåendet av låneavtalet och ändringsavtalen.

40

BPE överklagande denna dom till Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes regionala domstol) med åberopande av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) domar av den 9 maj 2013 och den 25 mars 2015.

41

Den hänskjutande domstolen är osäker på om begränsningen av verkan av att ett oskäligt villkor förklarats ogiltigt är förenlig med artikel 6 i direktiv 93/13. Denna domstol har vidare uppgett att det förhållandet att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i domen av den 25 mars 2015 utsträckte den lösning som tillämpats i domen av den 9 maj 2013 avseende en grupptalan till att omfatta mål där talan väckts av enskilda, kan medföra att de enskilda låntagarnas rätt till ett effektivt domstolsskydd inskränks, eftersom de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall inte beaktas för att fastställa utgångspunkten för den återbetalningsskyldighet som åligger ett bankinstitut som dragit förmån av ett oskäligt villkors rättsverkan.

42

Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes regionala domstol) att vilandeförklara målet och ställa de sju tolkningsfrågor som ställts i mål C‑307/15 jämte ytterligare en åttonde fråga, som har följande lydelse:

43

Genom beslut av domstolens ordförande av den 10 juli 2015 förenades målen C‑307/15 och C‑308/15 vad gäller den skriftliga och den muntliga delen av förfarandet samt domen.

44

Domstolens ordförande har, genom beslut av den 14 augusti 2015, avslagit Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes regionala domstol) ansökan om skyndsam handläggning av målen C‑307/15 och C‑308/15 i enlighet med artikel 23a i Europeiska domstolens stadga och artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler.

45

Domstolens ordförande beslutade den 21 oktober 2015 att förena målen C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15 vad gäller det muntliga förfarandet samt domen.

46

De hänskjutande domstolarna har ställt de två frågorna i mål C‑154/15 och den första frågan i målen C‑307/15 och C‑308/15, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som tidsmässigt begränsar verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i detta direktiv, så att enbart belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av ett sådant villkor efter dagen för domstolsbeslutet att förklara villkoret oskäligt, ska återbäras.

47

Domstolen ska inledningsvis pröva det argument som anförts av den spanska regeringen, Cajasur Banco och BPE, enligt vilket frågan om verkan av ett konstaterande att ett sådant avtalsvillkor som det aktuella är oskäligt, inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, eftersom Tribunal Supremo (Högsta domstolen) genom detta konstaterande fastställde en högre nivå av konsumentskydd än det som garanteras av direktivet.

48

Det framgår härvidlag visserligen av besluten att begära förhandsavgörande att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i sin dom av den 9 maj 2013, för att motivera en prövning av huruvida de berörda villkoren om ”golvränta” var oskäliga, det vill säga villkor som rör de aktuella avtalens huvudföremål, tolkade kravet på transparens i artikel 4.2 i nämnda direktiv som att det inte enbart avsåg iakttagandet av en formell transparens i avtalsvillkoren som är kopplad till deras klara och begripliga formulering, utan att det även omfattade ett iakttagande av avtalsvillkorens materiella transparens som är kopplad till att tillräcklig information lämnas till konsumenterna när det gäller omfattningen av deras avtalsförpliktelser ur såväl rättslig som ekonomisk synvinkel.

49

Prövningen av den materiella transparensen för villkor som rör avtalets huvudföremål omfattas emellertid, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 46–50 i sitt förslag till avgörande, av den prövning som föreskrivs i artikel 4.2 i direktiv 93/13. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen i samma ordalag som i artikel 5 i detta direktiv att avtalsvillkoren måste vara ”klart och begripligt formulerade”.

50

Domstolen har i detta avseende redan fastställt att det är av grundläggande betydelse för konsumenten att denne före ingåendet av avtalet underrättas om villkoren och följderna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg (dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb, C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 44).

51

Prövningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt i den mening som avses i artikel är 3.1 i direktiv 93/13, såvitt avser villkor som rör definitionen av avtalets huvudföremål, för det fall konsumenten före ingåendet av avtalet inte har erhållit nödvändig information om villkoren och följderna av avtalets ingående, omfattas av direktivets tillämpningsområde i allmänhet och av direktivets artikel 6.1 i synnerhet.

52

Eftersom de hänskjutande domstolarna har hänvisat till Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom av den 9 maj 2013, som innebar en begränsning av verkan av avtalets återgång med anledning av att villkor om ”golvränta” förklarats vara oskäliga, ska det således prövas om artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att denna artikel tillåter en sådan begränsning av en nationell domstol.

53

Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska medlemsstaterna föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten.

54

Denna bestämmelse ska anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den inhemska rättsordningen utgör tvingande rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse et de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 44).

55

Det är fråga om en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 63).

56

Med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenterna, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkarna, kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel ”för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter” (dom av den 30 april 2014, Kásler et Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 78).

57

I detta syfte ankommer det på den nationella domstolen att helt enkelt underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor för att det inte ska få någon bindande verkan gentemot konsumenten. Den nationella domstolen saknar dock behörighet att ändra villkorets innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 65).

58

Den nationella domstolen har nämligen en skyldighet att, så snart den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren.

59

För att det skydd som föreskrivs i direktivet ska få full verkan, krävs det nämligen att den nationella domstol som ex officio har fastställt att ett villkor är oskäligt kan vidta åtgärder med anledning av detta utan att vänta på att konsumenten – efter det att denne underrättats om sina rättigheter – framställer ett yrkande om att detta villkor ska ogiltigförklaras (dom av den 30 maj 2013, Jőrös, C‑397/11, EU:C:2013:340, punkt 42).

60

Vidare är den nationella domstolen inte behörig att ändra innehållet i oskäliga avtalsvillkor. En sådan behörighet skulle nämligen kunna bidra till att undanröja den avhållande verkan som det innebär för näringsidkarna att oskäliga avtalsvillkor helt enkelt inte tillämpas gentemot konsumenterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2015, Unicaja Banco och Caixabank, C‑482/13, C‑484/13, C‑485/13 och C‑487/13, EU:C:2015:21, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

61

Det följer av det ovanstående att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt i princip ska anses inte ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt ska följaktligen i princip innebära att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat.

62

Av detta följer att den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp ska erläggas som visat sig vara felaktiga, i princip medför avtalets återgång såvitt avser dessa belopp.

63

För det fall avtalet inte hade återgått, skulle det nämligen ha kunnat undanröja den avhållande verkan som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 i förening med artikel 7.1 i detta direktiv åsyftas genom fastställandet av att villkor i ett avtal mellan konsumenter och en näringsidkare är oskäliga.

64

Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 krävs visserligen att medlemsstaterna ska föreskriva att oskäliga villkor ”på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt” inte är bindande för konsumenten (dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 57).

65

Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 kan emellertid inte påverka omfattningen och således innehållet i detta skydd och inte heller äventyra det förbättrade skydd som uppnås genom att anta enhetliga regler om oskäliga avtalsvillkor, såsom eftersträvades av Europeiska unionens lagstiftare och såsom framgår av tionde skälet i direktiv 93/13.

66

Även om det följaktligen åligger medlemsstaterna att genom sin nationella rätt definiera kriterierna för när det kan anses fastställt att det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal och när de konkreta rättsverkningarna av en sådan fastställelse uppkommer, måste emellertid en sådan fastställelse göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om detta oskäliga avtalsvillkor inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit, till konsumentens nackdel, på grundval av det oskäliga villkoret.

67

Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har i förevarande fall genom sin dom av den 9 maj 2013, till vilken de hänskjutande domstolarna hänvisar, slagit fast att fastställelsen av att de berörda villkoren om ”golvränta” är oskäliga inte påverkar situationer som slutgiltigt avgjorts genom lagakraftvunna domstolsavgöranden eller betalningar som gjorts före dagen för denna dom, och att verkan av denna fastställelse, särskilt konsumentens rätt till avtalets återgång, följaktligen var begränsad med stöd av rättssäkerhetsprincipen till att enbart omfatta belopp som felaktigt erlagts från och med detta datum.

68

EU-domstolen har visserligen redan har fastställt att konsumentskyddet inte är absolut. EU-domstolen har nämligen i detta avseende slagit fast att det i unionsrätten inte föreskrivs någon skyldighet för nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner rättskraft, även om ett sådant agerande skulle kunna bringa ett åsidosättande av en bestämmelse, av vilket slag det än är, i direktiv 93/13 att upphöra (se, för att liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 37). Av detta följer att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) hade grund för att i sin dom av den 9 maj 2013 slå fast att domen inte påverkar situationer som slutgiltigt avgjorts genom lagakraftvunna domstolsavgöranden.

69

Domstolen har även slagit fast att det är förenligt med unionsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn fastställs rimliga talefrister med prekluderande verkan (dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 41).

70

Det måste emellertid göras en åtskillnad mellan tillämpningen av en processuell regel såsom en rimlig preskriptionsfrist och en begränsning i tiden av rättsverkningarna av en tolkning av en bestämmelse i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2010, Barth, C‑542/08, EU:C:2010:193, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Med hänsyn till det grundläggande kravet på en enhetlig och allmän tillämpning av unionsrätten, ankommer det i sistnämnda hänseende enbart på EU-domstolen att besluta om de tidsmässiga begränsningar som ska göras av EU-domstolens tolkning av en sådan regel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 februari 1988, Barra m.fl., 309/85, EU:C:1988:42, punkt 13).

71

De villkor som fastställts i nationell rätt, vilka det hänvisas till i artikel 6.1 i direktiv 93/13, kan inte påverka innehållet i konsumenternas rätt enligt denna bestämmelse att inte vara bunden av ett villkor som ansetts oskäligt, såsom denna bestämmelse tolkats av domstolen i den praxis som angetts ovan i punkterna 54–61.

72

Begränsningen i tiden av de rättsverkningar som följer av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) konstaterande i domen av den 9 maj 2013 att villkor om ”golvränta” är ogiltiga, leder generellt till att varje konsument som före detta datum ingått ett avtal om hypotekslån innehållande ett sådant villkor fråntas rätten att erhålla full återbäring av belopp som felaktigt erlagts till bankinstitutet på grundval av detta villkor avseende tiden före den 9 maj 2013.

73

Härav följer att nationell rättspraxis, såsom den som följer av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom av den 9 maj 2013, angående begränsningen i tiden av de rättsverkningarna som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 följer av fastställandet av att ett avtalsvillkor är oskäligt, enbart säkerställer ett begränsat skydd för konsumenter som ingått ett avtal om hypotekslån innehållande ett villkor om ”golvränta” före dagen för det domstolsavgörande i vilket det konstaterats att villkoret var oskäligt. Ett sådant skydd är således ofullständigt och otillräckligt och utgör inte en lämplig eller verkningsfull åtgärd för att få användningen av denna typ av villkor att upphöra, vilket strider mot vad som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 60).

74

Mot denna bakgrund ska de hänskjutande domstolarna, vilka för avgörandet av de nationella målen är bundna av den tolkning av unionsrätten som EU-domstolen ger, på eget initiativ underlåta att tillämpa den tidsmässiga begränsningen av rättsverkningarna som beslutades av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i domen av den 9 maj 2013, eftersom denna dom inte är förenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2010, Elchinov, C‑173/09, EU:C:2010:581, punkterna 29–32, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 33 och 34, dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkt 36, och dom av den 8 november 2016, Ognyanov, C‑554/14, EU:C:2016:835, punkterna 67–70).

75

Av det ovanstående följer att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som tidsmässigt begränsar verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i detta direktiv, så att enbart belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av ett sådant villkor efter dagen för domstolsbeslutet att förklara villkoret oskäligt, ska återbäras.

76

Med hänsyn till svaret på den första och den andra frågan i mål C‑154/15 och den första frågan i målen C‑307/15 och C‑308/15 saknas det anledning att besvara övriga tolkningsfrågor.

77

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som tidsmässigt begränsar verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i detta direktiv, så att enbart belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av ett sådant villkor efter dagen för domstolsbeslutet att förklara villkoret oskäligt, ska återbäras.