—

Portmeirion Group UK Ltd, genom A. Willems, S. De Knop och Y. Benizri, avocats,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, båda i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

—

Europeiska unionens råd, genom S. Boelaert, i egenskap av ombud, biträdd av B. O’Connor, solicitor, och de S. Gubel, avocat,

—

Europeiska kommissionen, genom M. França, J.-F. Brakeland och A. Stobiecka-Kuik, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser giltigheten av rådets genomförandeförordning (EU) nr 412/2013 av den 13 maj 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av bords- och köksartiklar av keramiskt material med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 131, 2013, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Portmeirion Group UK Ltd (nedan kallat Portmeirion) och Commissioners for her Majesty’s Customs and Revenue (skatte- och tullmyndighet, nedan kallad skattemyndigheten). Målet rör skattemyndighetens avslag på ansökan om återbetalning av de antidumpningstullar som Portmeirion erlagt för import av bords- och köksartiklar av keramiskt material med ursprung i Folkrepubliken Kina.

3

Genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3), godkände Europeiska unionens råd avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som undertecknades i Marrakech den 15 april 1994, samt de avtal som återges i bilagorna 1–3 till detta avtal, bland vilka återfinns avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 105) (nedan kallat 1994 års antidumpningsavtal).

4

I artikel 2 i 1994 års antidumpingsavtal, som har rubriken ”Fastställande av dumpning”, föreskrivs följande:

”2.1   I detta avtal skall en vara anses dumpad, dvs. införd på ett annat lands marknad till lägre pris än dess normala värde, om exportpriset för varan när den exporteras från ett land till ett annat är lägre än det jämförbara pris som en vara av samma slag betingar i den normala handeln när den är avsedd för konsumtion i exportlandet.

…

2.6   I detta avtal skall uttrycket ’vara av samma slag’ avse vara som är identisk med, dvs. i alla avseenden lik, den undersökta varan, eller om en sådan vara inte finns, en annan vara som, fastän inte lik i alla avseenden, har egenskaper som nära påminner om den undersökta varans egenskaper.

…”

5

I artikel 236.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen), föreskrivs följande:

”Import- eller exporttullar skall återbetalas i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas …”

6

Förordning nr 412/2013 antogs med stöd av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51 och rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22) (nedan kallad grundförordningen). Skälen 3 och 4 i förordningen har följande lydelse:

7

I artikel 1 i grundförordningen, under rubriken ”Principer”, anges följande:

”1.   En antidumpningstull får tillämpas på alla dumpade produkter vilkas övergång till fri omsättning inom gemenskapen vållar skada.

2.   En produkt ska anses vara dumpad om exportpriset till gemenskapen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet.

3.   Exportlandet ska normalt vara ursprungslandet. Ett mellanliggande land kan emellertid betraktas som exportland, utom när produkterna exempelvis endast omlastas i det landet, när de inte har tillverkats där eller när det inte finns något jämförbart pris för produkterna i det landet.

4.   Vid tillämpningen av denna förordning avses med ’likadan produkt’ en produkt som är identisk med, dvs. i alla avseenden likadan som, produkten i fråga, eller, om en sådan produkt inte finns, en annan produkt som har egenskaper som nära påminner om den berörda produktens egenskaper, även om den inte i alla avseenden är likadan.”

8

Med stöd av grundförordningen antog kommissionen förordning (EU) nr 1072/2012 av den 14 november 2012 om införande av en provisorisk antidumpningstull på import av bords- och köksartiklar av keramiskt material med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 318, 2012, s. 28, och rättelse i EUT L 36, 2013, s. 11) (nedan kallad den provisoriska förordningen).

9

I skälen 24, 25, 51, 52 och 54–57 i den provisoriska förordningen anges följande:

…

10

Med tillämpning av artikel 9 i förordning nr 1225/2009 antog rådet förordning nr 412/2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull. Skälen 35–37 i den förordningen har följande lydelse:

11

Portmeirion är en brittisk tillverkare av keramikartiklar som importerar keramikprodukter från Kina.

12

Den 16 februari 2012 inledde Europeiska kommissionen ett antidumpningsförfarande avseende import av bords- och köksartiklar av keramiskt material med ursprung i Kina (nedan kallad importen i fråga).

13

Den 14 november 2012 påförde kommissionen, genom den provisoriska förordningen, provisoriska antidumpningstullar på importen i fråga.

14

Den 18 december 2012 lämnade Portmeirion in ett första yttrande i vilket Portmeirion dels ifrågasatte den definition av den berörda produkten som kommissionen gjort efter sin utredning, dels åberopade andra faktorer som enligt Portmeirion omöjliggjorde påförande av antidumpningstullar. Efter det att kommissionen översänt sitt informationsdokument av den 25 februari 2013 hördes Portmeirion av denna institution den 5 mars 2013. I samband med detta framförde Portmeirion sina ståndpunkter när det bland annat gäller räckvidden av definitionen av de berörda produkterna.

15

Den 13 mars 2013 antog Europeiska unionens råd, på förslag av kommissionen, förordning nr 412/2013 och påförde en slutgiltig antidumpningstull på importerna i fråga från och med den 16 maj 2013.

16

Den 2 augusti 2013 ansökte Portmeirion om återbetalning, enligt artikel 236 i tullkodexen, av de antidumpningstullar som betalats till skattemyndigheten, med motiveringen att förordning nr 412/2013 inte var förenlig med unionsrätten, vilket enligt Portmeirion innebar att påförandet av dessa tullar saknade rättslig grund.

17

Genom beslut av den 16 december 2013 avslog skattemyndigheten Portmeirions ansökan om återbetalning.

18

Den 14 januari 2014 överklagade Portmeirion beslutet till den hänskjutande domstolen och ifrågasatte därvid giltigheten av förordning nr 412/2013.

19

Den hänskjutande domstolen anser att de grunder som Portmeirion har anfört faktiskt kan innebära att förordningen är ogiltig.

20

Mot denna bakgrund beslutade First-tier Tribunal (Tax Chamber) Tribunal centre: Birmingham (domstol i första instans i Birmingham (avdelningen för skattemål)) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Är förordning nr 412/2013 oförenlig med unionsrätten med anledning av att den

21

Den italienska regeringen har gjort gällande att Portmeirion inte har rätt att åberopa ogiltigheten av förordning nr 412/2013 vid den hänskjutande domstolen och att den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen angående giltigheten av den förordningen följaktligen ska avvisas.

22

Enligt den italienska regeringen är en juridisk person såsom Portmeirion direkt och individuellt berörd av förordning nr 412/2013, vilket innebär att Portmeirion kunde föra talan om ogiltigförklaring av förordningen vid unionsdomstol.

23

Det följer av fast rättspraxis från domstolen att den allmänna princip som garanterar att varje person har möjlighet att – inom ramen för ett överklagande av en nationell åtgärd som går denne emot – åberopa ogiltigheten hos en unionsrättsakt som utgör grunden för denna åtgärd, inte utgör hinder för att en sådan rätt underkastas villkoret att den berörde inte har rätt att direkt inför unionsdomstolen yrka att rättsakten ska ogiltigförklaras, enligt artikel 263 FEUF. Det är emellertid enbart om en person kan anses ha en otvetydig rätt att yrka ogiltigförklaring av den berörda rättsakten på de villkor som föreskrivs i nämnda artikel som vederbörande är förhindrad att åberopa ogiltighet vid den behöriga nationella domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom TWD Textilwerke Deggendorf, C‑188/92, EU:C:1994:90, punkt 23, dom Valimar, C‑374/12, EU:C:2014:2231, punkterna 28 och 29, och dom TMK Europe, C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 18).

24

Av detta följer att det endast är i fall där en juridisk person såsom Portmeirion otvetydigt är direkt och personligt berörd av den förordning som den ifrågasätter giltigheten av som den inte kan åberopa dess ogiltighet vid nationella domstolar.

25

När det för det första gäller villkoret avseende omständigheten att Portmeirion inte är personligen berört av den omtvistade förordningen, erinrar EU-domstolen om att en förordning som inför en antidumpningstull kan anses personligen beröra flera kategorier av ekonomiska aktörer, utan hinder av att andra aktörer, på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem och som särskiljer dem från alla andra personer, också kan vara personligen berörda (se, för ett liknande resonemang, dom Extramet Industrie/rådet, C‑358/89, EU:C:1991:214, punkt 16, och dom TMK Europe, C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 22).

26

Vissa av de producenter och exportörer av den ifrågavarande produkten, mot vilka det vidtagits antidumpningsåtgärder, kan anses vara personligen berörda på grundval av uppgifter om deras näringsverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom Valimar, C‑374/12, EU:C:2014:2231, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

27

Vidare kan detta också gälla de importörer av nämnda produkt vars försäljningspriser har beaktats vid fastställandet av exportpriserna och som således berörs av den konstaterade förekomsten av dumpning (dom Nashua Corporation m.fl./kommissionen och rådet, C‑133/87 och C‑150/87, EU:C:1990:115, punkt 15, dom Gestetner Holdings/rådet och kommissionen, C‑156/87, EU:C:1990:116, punkt 18, och dom TMK Europe, C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 20).

28

Slutligen kan detta också gälla importörer som är närstående exportörer av den produkt som omfattas av antiumpningstull, bland annat när exportpriset har beräknats på grundval av de försäljningspriser på unionsmarknaden som dessa importörer tillämpar, och i de fall där själva antidumpningtullen beräknats på grundval av dessa försäljningspriser (dom Neotype Techmashexport/kommissionen och rådet, C‑305/86 och C‑160/87, EU:C:1990:295, punkterna 19 och 20, och dom TMK Europe, C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 21).

29

I förevarande fall har det inte visats att Portmeirion kan anses tillhöra en av de kategorier ekonomiska aktörer som identifierats ovan och följaktligen anses vara otvetydigt personligt berört av förordning nr 412/2013.

30

Såsom kommissionen bekräftade vid den muntliga förhandlingen är Portmeirion nämligen en importör av produkten i fråga vars försäljningspriser för bords- och köksartiklar av keramiskt material med ursprung i Kina inte har beaktats vid fastställandet av exportpriserna eller vid beräkningen av antidumpningstullen enligt förordning nr 412/2013. Det är inte heller fråga om att Portmeirion är närstående till exportörer. Det framgår inte heller att Portmeirion har egenskaper som är utmärkande för Portmeirion och som särskiljer Portmeirion från alla andra personer.

31

Eftersom villkoren att operatörerna ska vara såväl direkt som personligen berörda av förordningen är kumulativa är det i förevarande fall inte nödvändigt att pröva huruvida Portmeirion är direkt berört av förordning nr 412/2013.

32

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att Portmeirion inte kan anses vara otvetydigt förhindrat att åberopa ogiltigheten av förordning nr 412/2013 vid den behöriga nationella domstolen.

33

Därav följer att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

34

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida förordning 412/2013 är ogiltig med anledning av att den grundar sig på en uppenbart felaktig bedömning när det gäller definitionen av den berörda produkten eller med anledning av att den inte grundar sig på en lämplig motivering, vilket krävs enligt artikel 296 FEUF.

35

När det för det första gäller den påstått uppenbart felaktiga bedömningen av definitionen av den berörda produkten påpekar domstolen att begreppet ”berörd produkt” enligt skäl 36 i förordning nr 412/2013 omfattar bords- och köksartiklar av keramiskt material, med undantag för keramiska knivar, keramiska kryddkvarnar och deras keramiska malverk, keramiska skalare, keramiska knivvässare och keramiska pizzastenar gjorda av kordierit av det slag som används för gräddning av pizza eller bröd, med ursprung i Kina och som för närvarande omfattas av KN-nummer ex 6911 10 00, ex 6912 00 10, ex 6912 00 30, ex 6912 00 50 och ex 6912 00 90.

36

Av skäl 35 i förordningen framgår emellertid att alla typer av bords- och köksartiklar av keramiskt material kan betraktas som olika typer av en och samma produkt.

37

Portmeirion har gjort gällande att nämnda förordning antagits på grundval av en uppenbart felaktig bedömning när det gäller den berörda produkten, eftersom de olika produkter som omfattas av antidumpningstullar inte är lika och enhetliga, vilket innebär att de inte kan anses utgöra en enda produkt. Därför kan det inte vara motiverat att endast göra en utredning.

38

I detta hänseende påpekar domstolen att begreppet ”berörd produkt” som återfinns i både den provisoriska förordningen och i förordning nr 412/2013 är det konkreta uttrycket för det allmänna begreppet ”produkt [som] anses vara dumpad” i artikel 1.2 i grundförordningen (nedan kallad produkt som anses vara dumpad), eftersom förordning nr 412/2013 syftar till att genomföra grundförordningen på området i fråga.

39

Det framgår av kriterierna för begreppet ”produkt som anses dumpad”, i den mening som avses i grundförordningen, att dessa nödvändigtvis gäller för en ”berörda produkt” i den mening som avses i den provisoriska förordningen och i genomförandeförordning nr 412/2013.

40

I grundförordningen preciseras inte räckvidden av begreppet ”produkt som anses vara dumpad”, utan i artikel 1.4 i grundförordningen definieras endast ”likadan produkt” som en produkt som en produkt som är identisk med eller en annan produkt som har egenskaper som nära påminner om den berörda produktens egenskaper. Det framgår dessutom av skäl 3 i grundförordningen att den i möjligaste mån avser att införliva innehållet i 1994 års antidumpningsavtal i unionsrätten.

41

Under dessa omständigheter ska begreppet ”produkt som anses dumpad”, som återfinns i grundförordningen, tolkas mot bakgrund av antidumpningsavtalet och särskilt dess artikel 2. I den artikeln preciseras emellertid inte heller räckvidden av begreppet ”produkt som anses dumpad” och dess lydelse innehåller inte något som kan bekräfta att det finns ett särskilt krav avseende enhetlighet eller likhet mellan produkterna i fråga.

42

Domstolen konstaterar därför att grundförordningen, tolkad mot bakgrund av 1994 års antidumpningsavtal, i sig inte kräver att en ”produkt som anses dumpad” nödvändigtvis endast avser en produkt som anses som en homogen helhet och som utgörs av liknande produkter.

43

Den tolkning av 1994 års antidumpningsavtal som gjorts i föregående punkt stöds dessutom av den tolkning som WTO:s särskilda grupper gjort i flera rapporter, vilket generaladvokaten påpekat i punkterna 63–67 i sitt förslag till avgörande.

44

Vidare ska hänsyn tas till den tolkning av detaljerade regler som unionens viktigaste handelsparter gör, vilket anges i skäl 4 i grundförordningen.

45

Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, anser vissa av unionens handelspartner, såsom Kanada, Konungariket Norge och Folkrepubliken Kina, att en produkt som anses dumpad måste vara av enhetlig karaktär och utgöras av liknande produkter. Villkoret avseende enhetligheten av produkten som anses dumpad kan således inte helt bortses från vid tolkningen av grundförordningen.

46

Det är med hänsyn till det ovannämnda som det ska prövas huruvida det i förevarande fall gjorts en uppenbart felaktig bedömning när det gäller definitionen av den berörda produkten.

47

Domstolen har härvidlag slagit fast att unionens institutioner på området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma. Domstolskontrollen av en sådan bedömning är därför begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det angripna valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se dom Simon, Evers & Co., C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

48

Det är visserligen så, att de bords- och köksartiklar av keramiskt material som berördes av antidumpningsutredningen uppvisade skillnader avseende stil, form och egenskaper. Dock påpekar domstolen, i likhet med kommissionen, att produkterna har samma väsentliga fysiska och tekniska egenskaper, eftersom de är gjorda av keramik och är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Således kan denna grupp produkter inte anses vara heterogen.

49

Såsom unionsinstitutionerna påpekat vid förhandlingen har de indelat produkten i undergrupper bestående av jämförbara transaktioner och fastställt ett viktat genomsnittligt normalvärde och ett viktat genomsnittligt exportpris för varje undergrupp, vilket innebär att de tagit hänsyn till skillnader avseende stil, form och egenskaper.

50

Slutligen gav den hänskjutande domstolen, i sin begäran om förhandsavgörande, visserligen uttryck för tvivel avseende inverkan av definitionen av den ”berörda produkten” på bedömningen av orsakssambandet och skadan, eftersom en annan definition enligt den domstolen skulle kunna leda till andra slutsatser. Emellertid har det inte anförts något vid domstolen när det gäller de slutsatser som konkret skulle kunna dras på grundval av en annan definition av den berörda produkten. Detta innebär att unionsinstitutionerna inte kan anses ha gjort en uppenbart felaktig bedömning när de grundade sin analys på en definition av den berörda produkten som omfattar bords- och köksartiklar av keramiskt material.

51

Av detta följer att institutionerna inte gjorde en uppenbart felaktig bedömning när de i förevarande fall ansåg att de olika produkterna som omfattas av antidumpningstullar utgör en och samma produkt med följden att endast en utredning behövde göras.

52

För det andra ska det prövas huruvida förordning nr 412/2013 är ogiltig med anledning av att den inte grundar sig på en lämplig motivering, vilket krävs enligt artikel 296 FEUF.

53

I detta hänseende framgår det av domstolens fasta rättspraxis att den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF måste vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (dom Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

54

I förevarande fall anser Portmeirion att institutionerna i fråga inte i tillräcklig mån vare sig identifierat eller definierat de faktorer som de ansåg vara relevanta för definitionen av den berörda produkten.

55

I skälen 52 och 54–57 i den provisoriska förordningen anges emellertid skälen till varför kommissionen valt att inkludera olika produkter i definitionen av denna produkt. Dessa överväganden har återgetts i skäl 35 i förordning nr 412/2013.

56

Under dessa förhållanden framgår det klart och tydligt av förordning nr 412/2013, jämförd med den provisoriska förordningen, hur den institution som antagit rättsakten har resonerat. Dessutom framgår det av svaret på den första delen av frågan att genomförandeförordning nr 412/2013 gör det möjligt för de berörda att få kännedom om skälen till den antagna rättsakten och för domstolen att utföra sin kontroll.

57

Domstolen konstaterar således att förordning nr 412/2013 innehåller en lämplig motivering, såsom krävs enligt artikel 296 FEUF, och att den förordningen följaktligen inte kan ogiltigförklaras på den grunden.

58

Av det ovan anförda framgår att det vid prövningen av den ställda frågan inte har framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av förordning nr 412/2013.

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Vid prövningen av den fråga som ställts har det inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av rådets genomförandeförordning (EU) nr 412/2013 av den 13 maj 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa bords- och köksartiklar av keramiskt material med ursprung i Folkrepubliken Kina.