—

Dragoș Constantin Târșia, som för sin egen talan,

—

Rumäniens regering, genom R. Radu, V. Angelescu och D. Bulancea, samtliga i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom B. Majczyna, B. Czech och K. Pawłowska, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom R. Lyal och G.‑D. Bălan, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 110 FEUF samt artiklarna 17, 20, 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

2

Begäran har uppkommit i ett mål mellan å ena sidan Dragoș Constantin Târșia och å andra sidan Statul român (rumänska staten), genom Ministerul Finanţelor şi Economiei (finans- och ekonomiministeriet), och Serviciul public comunitar regim permise de conducere şi înmatriculare a autovehiculelor (offentligt organ inom gemenskapen som verkar inom systemet för körkort och registrering av motorfordon), angående en ansökan om resning av ett lagakraftvunnet avgörande som meddelats av en nationell domstol genom vilket Dragoș Constantin Târșia ålagts att betala en skatt som senare har förklarats vara oförenlig med unionsrätten.

3

I artikel 21 i lag nr 554/2004 av den 2 december 2004 om förvaltningsmål (Legea contenciosului administrativ nr. 554/2004) (Monitorul Oficial al României, del I, nr 1154, av den 7 december 2004) (nedan kallad lagen om förvaltningsmål), i den lydelse som var i kraft när resningsansökan gavs in, föreskrevs följande:

”1)   De rättsmedel som föreskrivs i civilprocesslagen kan användas mot slutliga och lagakraftvunna avgöranden som meddelats av förvaltningsmyndigheter.

2)   Utöver de grunder som stadgas i civilprocesslagen utgör det grund för resning att det har meddelats ett slutligt och lagakraftvunnet avgörande i strid med principen om [unionsrättens] företräde enligt artikel 148.2 jämförd med artikel 20.2 i Rumäniens konstitution, i dess ändrade lydelse. Resningsansökan ska ges in inom 15 dagar från delgivningen och, som ett undantag från artikel 17.3, upprättas genom att de berörda parterna ger in en motiverad ansökan inom 15 dagar från det att avgörandet har meddelats. Resningsansökan ska prövas skyndsamt och med prioritet och inom 60 dagar från ingivandet.”

4

Den 3 maj 2007 köpte Dragoș Constantin Târșia, som är rumänsk medborgare, ett begagnat motorfordon i Frankrike. För att registrera fordonet i Rumänien, vilket skedde den 5 juni 2007, var han tvungen att betala 6899,51 rumänska leu (RON) (cirka 1560 euro) i särskild skatt på personbilar. Det rör sig om en skatt som kan utkrävas enligt artiklarna 210 bis och 210 ter i skattelagen, i den lydelse som bestämmelserna hade när fordonet registrerades.

5

Dragoș Constantin Târșia ansåg att denna skatt var oförenlig med artikel 110 FEUF och väckte därför talan i ett tvistemål vid Judecătoria Sibiu (domstol i första instans i Sibiu) och yrkade att skatten skulle återbetalas. Nämnda domstol biföll talan genom dom av den 13 december 2007 och förpliktade den rumänska staten att återbetala skatten i enlighet med vad som yrkats, med motiveringen att den strider mot artikel 110 FEUF.

6

Den rumänska staten överklagade, genom ekonomi- och finansministeriet, nämnda dom till den hänskjutande domstolen, Tribunalul Sibiu (domstol i andra instans i Sibiu). Tvistemålsavdelningen vid denna domstol fastslog i beslut nr 401/2008 att endast en del av den särskilda skatt på personbilar som hade betalats av Dragoș Constantin Târșia skulle återbetalas, nämligen skillnaden mellan denna skatt och den utsläppsskatt som senare kunnat utkrävas enligt brådskande regeringsdekret nr 50/200 om utsläppsskatt för motorfordon (Ordonanţă de urgenţă a Guvernului nr. 50/2008 pentru instituirea taxei pe poluare pentru autovehicule) av den 21 april 2008 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 327 av den 25 april 2008).

7

Den 29 september 2011 gav Dragoş Constantin Târşia in en ansökan om resning av nämnda beslut nr 401/2008 till Tribunalul Sibiu. Han yrkade, enligt artikel 21.2 i lagen om förvaltningsmål, dels att nämnda domstol skulle upphäva beslut nr 401/2008, dels att det skulle meddelas ett nytt beslut. Till stöd för ansökan anfördes att EU-domstolen, i sin dom Tatu (C‑402/09, EU:C:2011:219), hade förklarat att artikel 110 FEUF utgjorde hinder för en sådan skatt som den utsläppsskatt som införts genom nämnda brådskande regeringsdekret nr 50/2008. Dragoş Constantin Târşia anser följaktligen att den rumänska statens överklagande bifölls i strid med principen om unionsrättens företräde och att den särskilda skatt på personbilar som erlagts borde återbetalas till honom i dess helhet.

8

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det enligt de processuella regler som gäller i tvistemål inte är möjligt att ansöka om resning av ett lagakraftvunnet domstolsavgörande på grund av ett åsidosättande av unionsrätten, medan en sådan ansökan kan ges in enligt de processuella regler som gäller i förvaltningsmål.

9

Mot denna bakgrund har Tribunalul Sibiu beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska artiklarna 17, 20, 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 6 FEU, artikel 110 FEUF och principen om rättssäkerhet som följer av [unions]rätten och domstolens praxis tolkas på så sätt att de utgör hinder för en lagstiftning, såsom artikel 21.2 i [lagen om förvaltningsmål], enligt vilken resning av nationella domstolsavgöranden endast är möjlig i förvaltningsmål när det är fråga om ett åsidosättande av principen om [unions]rättens företräde, medan ändring av nationella domstolsavgöranden i andra mål än förvaltningsmål (tvistemål och brottmål) inte är möjlig, även om dessa avgöranden innebär ett åsidosättande av samma princip om [unions]rättens företräde?”

10

Den rumänska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. Denna regering har hävdat att det är skatterättsliga bestämmelser som ska tillämpas på det rättsliga förhållandet mellan Dragoș Constantin Târșia och den rumänska staten. Dragoș Constantin Târșias resningsansökan omfattas följaktligen av skatteprocessuella regler, vilka faller under de bestämmelser som gäller i förvaltningsmål. Även om det är den sammansättning av Tribunalul Sibiu som är behörig i tvistemål och som har meddelat beslut nr 401/2008 som ska pröva ansökan om resning av nämnda beslut, är den således skyldig att tillämpa de processuella regler som gäller i förvaltningsmål, däribland bestämmelserna om den resningsgrund som föreskrivs i artikel 21.2 i lagen om förvaltningsmål.

11

Den rumänska regeringen har vidare hävdat att Dragoș Constantin Târșia kunde ha använt sig av ett extraordinärt rättsmedel för att utverka ett upphävande av nämnda beslut. Målet skulle då ha kunnat hänskjutas till den sammansättning som dömer i förvaltningsmål, vilken hade kunnat tillämpa artikel 21.2 i lagen om förvaltningsmål. Den rumänska rättsordningen innebär att det finns ett effektivt rättsmedel som säkerställer att den situation som Dragoș Constantin Târșia befinner sig i är förenlig med unionsrätten. Ett svar på frågan är följaktligen inte användbart för att avgöra målet vid Tribunalul Sibiu.

12

Enligt domstolens fasta praxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva (dom Fish Legal och Shirley, C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 30, och dom Verder LabTec, C‑657/13, EU:C:2015:331, punkt 29).

13

I synnerhet ankommer det inte på domstolen att, inom ramen för det system för samarbete mellan domstolar som införts genom artikel 267 FEUF, kontrollera eller ifrågasätta huruvida den nationella domstolens tolkning av den nationella rätten är korrekt, eftersom det endast är den sistnämnda domstolen som är behörig att göra en sådan tolkning. När domstolen ska pröva en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol ska den dessutom utgå från den tolkning av den nationella rätten som den hänskjutande domstolen har gjort (se, för ett liknande resonemang, dom Winner Wetten, C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 35, dom Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 22, och dom Logstor ROR Polska, C‑212/10, EU:C:2011:404, punkt 30).

14

En begäran från en nationell domstol kan dessutom bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom Nicula, C‑331/13, EU:C:2014:2285, punkt 23, och dom Verder LabTec, C‑657/13, EU:C:2015:331, punkt 29).

15

Ett godtagande, i förevarande fall, av den rumänska regeringens resonemang enligt vilket Tribunalul Sibiu är tvungen att tillämpa de processuella regler som gäller i förvaltningsmål, trots att den ska pröva en ansökan om resning av ett domstolsavgörande som har meddelats i ett tvistemål, skulle vara detsamma som att göra en tolkning av nationell rätt, vilken emellertid endast omfattas av Tribunalul Sibius behörighet.

16

Artikel 21.2 i lagen om förvaltningsmål, i vilken det föreskrivs att resning är möjlig beträffande lagakraftvunna domstolsavgöranden som har meddelats i förvaltningsmål, är enligt Tribunalul Sibiu emellertid inte tillämplig i det nationella målet, eftersom det är ett tvistemål.

17

Det framgår dessutom av domstolens praxis att vid fastställandet av de regler som gäller i fråga om återbetalning av en nationell pålaga som har tagits ut i strid med unionsrätten, ska de rättsförhållanden som uppkommer mellan skattemyndigheten i en medlemsstat och skattskyldiga personer när en sådan pålaga tas ut kvalificeras enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom IN. CO. GE. ’90 m.fl., C‑10/97–C‑22/97, EU:C:1998:498, punkt 26).

18

Den rumänska regeringens första invändning om rättegångshinder ska följaktligen ogillas.

19

Domstolen övergår därefter till att pröva den invändning om rättegångshinder enligt vilken det i den nationella rättsordningen i vart fall finns effektiva rättsmedel som säkerställer att Dragoș Constantin Târșia kan komma till sin rätt. Det räcker i det avseendet att erinra om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, som i det nationella målet önskar klarhet i huruvida den kan ändra ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som har meddelats i ett tvistemål, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är nämligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsbestämmelse (se dom Transportes Urbanos y Servicios Generales, C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 25, och dom Nicula, C‑331/13, EU:C:2014:2285, punkt 21).

20

Det har av de handlingar som getts in till domstolen inte framkommit att den tolkning av unionsrätten som har begärts inte är användbar för Tribunalul Sibiu. Den rumänska regeringens andra invändning om rättegångshinder kan därför inte bifallas.

21

Enligt den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 14 ovan, krävs det dock att den begärda tolkningen av unionsrätten har samband med saken i det nationella målet. Tribunalul Sibiu har frågat domstolen hur unionsrätten ska tolkas med avseende på nationella bestämmelser enligt vilka resning av lagakraftvunna domstolsavgöranden som är oförenliga med unionsrätten varken är möjlig i tvistemål eller i brottmål. Eftersom det av handlingarna i akten klart framgår att det nationella målet inte är ett brottmål kan det konstateras, såsom har hävdats av den rumänska och den polska regeringen, att det är uppenbart att ett svar från domstolen i detta avseende inte har något samband med saken i det nationella målet.

22

Av det anförda följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, utom i den del den avser den omständigheten att det i brottmål inte är möjligt att ändra lagakraftvunna domstolsavgöranden som är oförenliga med unionsrätten.

23

Det ska inledningsvis erinras om att, såsom följer av handlingarna i akten, Dragoș Constantin Târșia genom ett domstolsavgörande i ett tvistemål ålades att betala en sådan utsläppsskatt för motorfordon som EU-domstolen i domen Tatu (C‑402/09, EU:C:2011:219), som meddelades efter det att förstnämnda domstolsavgörande hade vunnit laga kraft, har förklarat vara oförenlig med artikel 110 FEUF.

24

Det följer av fast rättspraxis att rätten att erhålla återbetalning av skatter och avgifter som en medlemsstat har tagit ut i strid med unionsregler utgör en följd av och ett komplement till de rättigheter som enskilda har tillerkänts i unionsbestämmelserna, såsom dessa har tolkats av domstolen. Medlemsstaterna är således i princip skyldiga att återbetala skatter och avgifter som har tagits ut i strid med unionsrätten (dom Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 24, dom Irimie, C‑565/11, EU:C:2013:250, punkt 20, och dom Nicula, C‑331/13, EU:C:2014:2285, punkt 27).

25

När en medlemsstat har tagit ut skatter eller avgifter i strid med unionsrätten har enskilda dessutom rätt till återbetalning, inte bara av den rättsstridigt uppburna skatten, utan också av belopp som betalats till denna stat eller som innehållits av denna och som har en direkt koppling till skatten. Av detta följer att principen att medlemsstaterna är skyldiga att återbetala skatter och avgifter som tagits ut i strid med unionsrätten jämte ränta följer av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkterna 25 och 26, och dom Irimie, C‑565/11, EU:C:2013:250, punkterna 21 och 22).

26

I avsaknad av unionsbestämmelser om återbetalning av rättsstridigt uppburna nationella skatter ankommer det på varje medlemsstat att, enligt principen om processuell autonomi, ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten (se dom Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral, 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5, dom Aprile, C‑228/96, EU:C:1998:544, punkt 18, och dom Test Claimants in the Franked Investment Income Group Litigation, C‑362/12, EU:C:2013:834, punkt 31).

27

De processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller utformas på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som tillerkänns i unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral, 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5, dom Transportes Urbanos y Servicios Generales, C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 31, och dom Test Claimants in the Franked Investment Income Group Litigation, C‑362/12, EU:C:2013:834, punkt 32).

28

I den del återbetalning av en skatt som har förklarats vara oförenlig med unionsrätten i förevarande fall hindras genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som innebär att skatten ska betalas, finns det anledning att erinra om den betydelse som principen om rättskraft har i såväl unionens rättsordning som de nationella rättsordningarna. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är det nämligen viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas (dom Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

29

En nationell domstol är enligt unionsrätten följaktligen inte skyldig att underlåta att tillämpa nationella processuella regler som innebär att domstolsavgöranden vinner laga kraft, även om den därmed skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra (dom Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

30

Om det enligt de tillämpliga nationella processuella reglerna är möjligt för den nationella domstolen att under vissa villkor ändra ett lagakraftvunnet avgörande för att situationen ska bli förenlig med den nationella rätten, ska denna möjlighet dock ges företräde i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, förutsatt att dessa villkor är uppfyllda, i syfte att göra den aktuella situationen förenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 62).

31

Av vad som inledningsvis anförts följer att Tribunalul Sibiu med sin fråga önskar få klarhet i huruvida unionsrätten, däribland likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en nationell domstol saknar möjlighet att ändra ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som har meddelats i ett tvistemål, när detta avgörande visar sig vara oförenligt med en tolkning av unionsrätten som EU-domstolen har gjort efter det att avgörandet vunnit laga kraft, trots att en sådan möjlighet finns beträffande sådana, med unionsrätten oförenliga, lagakraftvunna domstolsavgöranden som har meddelats i förvaltningsmål.

32

Det framgår av den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 27 ovan att likvärdighetsprincipen innebär förbud för en medlemsstat att införa processuella regler som är mindre förmånliga för ansökningar om återbetalning av en skatt vilka grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten än de som är tillämpliga på liknande talan som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt (se även dom Weber’s Wine World m.fl., C‑147/01, EU:C:2003:533, punkt 104).

33

Den hänskjutande domstolen har begärt att domstolen, med avseende på tillämpningen av nämnda princip, ska jämföra å ena sidan talan i förvaltningsmål som grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten med å andra sidan talan i tvistemål som grundar sig på ett sådant åsidosättande.

34

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande kräver samma princip lika behandling av talan som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt och liknande talan som grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten. Principen kräver däremot inte likvärdighet i fråga om nationella processuella regler som gäller i olika typer av mål, såsom å ena sidan tvistemål och å andra sidan förvaltningsmål, som i det nationella målet. Likvärdighetsprincipen är inte heller relevant i ett sådant fall som är aktuellt i det nationella målet, vilket rör två typer av talan vilka båda grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten (dom ÖBB Personenverkehr, C‑417/13, EU:C:2015:38, punkt 74).

35

Av detta följer att likvärdighetsprincipen inte utgör hinder för att en nationell domstol saknar möjlighet att ändra ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som har meddelats i ett tvistemål, när detta avgörande visar sig vara oförenligt med en tolkning av unionsrätten som EU-domstolen har gjort efter det att avgörandet vunnit laga kraft, trots att en sådan möjlighet finns beträffande sådana, med unionsrätten oförenliga, lagakraftvunna domstolsavgöranden som har meddelats i förvaltningsmål.

36

Såvitt avser effektivitetsprincipen erinrar domstolen om att varje fall i vilket fråga uppkommer huruvida en nationell processuell regel medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten måste bedömas med beaktande av de aktuella bestämmelsernas funktion i förfarandet som helhet, förfarandets förlopp och bestämmelsernas särdrag i de olika nationella instanserna (se, för ett liknande resonemang, dom Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

37

Härvid ska i förekommande fall grundläggande principer i det nationella domstolsväsendet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och iakttagandet av att förfarandet genomförs korrekt (se, bland annat, dom Fallimento Olimpiclub, C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 27, och dom Agrokonsulting-04, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

38

Såsom framgår av punkt 28 ovan har domstolen vid flera tillfällen erinrat om betydelsen av principen om rättskraft (se, för ett liknande resonemang, även dom Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 38). Den har således slagit fast att unionsrätten inte kräver att en domstol ska ändra sitt avgörande för att beakta en tolkning av en relevant unionsbestämmelse som EU-domstolen gjort efter det att avgörandet har vunnit laga kraft (dom Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 60).

39

Det har i förevarande fall, av de handlingar som domstolen förfogar över, inte framkommit någon särskild omständighet som föranleder en annan bedömning än den som domstolen har gjort i den praxis som det har erinrats om i punkterna 28 och 29 ovan. Enligt denna praxis är en nationell domstol enligt unionsrätten således inte skyldig att underlåta att tillämpa nationella processuella regler som innebär att domstolsavgöranden vinner laga kraft, även om den därmed skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra.

40

Eftersom det lagakraftvunna domstolsavgörande genom vilket Dragoș Constantin Târșia ålades att betala en skatt, som senare förklarats vara oförenlig med unionsrätten, meddelades av en nationell domstol i sista instans, ska det dock erinras om att det av fast rättspraxis följer att den omständigheten att ett åsidosättande genom ett sådant avgörande av de rättigheter som följer av unionsrätten normalt inte längre kan avhjälpas, innebär, bland annat, att de enskilda inte kan fråntas möjligheten att hålla staten skadeståndsansvarig för att på så sätt erhålla ett rättsligt skydd för sina rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 34, och dom Traghetti del Mediterraneo, C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 31).

41

Av det anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Unionsrätten, däribland likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ska tolkas på så sätt att den under sådana omständigheter som är aktuella i det nationella målet inte utgör hinder för att en nationell domstol saknar möjlighet att ändra ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som har meddelats i ett tvistemål, när detta avgörande visar sig vara oförenligt med en tolkning av unionsrätten som EU-domstolen har gjort efter det att avgörandet vunnit laga kraft, trots att en sådan möjlighet finns beträffande sådana, med unionsrätten oförenliga, lagakraftvunna domstolsavgöranden som har meddelats i förvaltningsmål.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Unionsrätten, däribland likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ska tolkas på så sätt att den under sådana omständigheter som är aktuella i det nationella målet inte utgör hinder för att en nationell domstol saknar möjlighet att ändra ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som har meddelats i ett tvistemål, när detta avgörande visar sig vara oförenligt med en tolkning av unionsrätten som Europeiska unionens domstol har gjort efter det att avgörandet vunnit laga kraft, trots att en sådan möjlighet finns beträffande sådana, med unionsrätten oförenliga, lagakraftvunna domstolsavgöranden som har meddelats i förvaltningsmål.