EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 8.9.2022

SWD(2022) 277 final

ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR

Granskning av genomförandet av miljöpolitiken 2022








Landsrapport – FINLAND

Följedokument till

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén

Granskning av genomförandet av miljöpolitiken 2022: Vända trenden genom efterlevnad av miljölagstiftningen

{COM(2022) 438 final} - {SWD(2022) 252 final} - {SWD(2022) 253 final} - {SWD(2022) 254 final} - {SWD(2022) 255 final} - {SWD(2022) 256 final} - {SWD(2022) 257 final} - {SWD(2022) 258 final} - {SWD(2022) 259 final} - {SWD(2022) 260 final} - {SWD(2022) 261 final} - {SWD(2022) 262 final} - {SWD(2022) 263 final} - {SWD(2022) 264 final} - {SWD(2022) 265 final} - {SWD(2022) 266 final} - {SWD(2022) 267 final} - {SWD(2022) 268 final} - {SWD(2022) 269 final} - {SWD(2022) 270 final} - {SWD(2022) 271 final} - {SWD(2022) 272 final} - {SWD(2022) 273 final} - {SWD(2022) 274 final} - {SWD(2022) 275 final} - {SWD(2022) 276 final} - {SWD(2022) 278 final}

Denna rapport har skrivits av personalen vid generaldirektoratet för miljö, Europeiska kommissionen. Synpunkter välkomnas och skickas till ENV-EIR@ec.europa.eu .

Mer information om Europeiska unionen finns på http://europa.eu .

Fotografier:

För återgivning eller användning av dessa fotografier krävs tillstånd direkt från upphovsrättsinnehavaren.

© Europeiska unionen, 2022

Återgivning är tillåten med angivande av källan.

Innehållsförteckning

Sammanfattning    

Del I: Temaområden    

1. Cirkulär ekonomi och avfallshantering    

Åtgärder för en cirkulär ekonomi    

Avfallshantering    

2. Biologisk mångfald och naturkapital    

Naturskydd och naturrestaurering    

Marina ekosystem    

Ekosystembedömningar och ekosystemredovisning    

3. Nollförorening    

Ren luft    

Industriutsläpp    

Förebyggande åtgärder mot allvarliga industriolyckor, Sevesodirektivet    

Buller    

Vattenkvalitet och vattenförvaltning    

Kemikalier    

4. Klimatåtgärder    

De främsta nationella klimatåtgärderna och klimatstrategierna    

Ansvarsfördelningsmålet    

Utveckling inom olika sektorer    

Användning av auktionsintäkter från EU:s system för handel med utsläppsrätter    

Del II: Förutsättningar: verktyg för genomförande    

5. Finansiering    

Behoven av miljöinvesteringar i Europeiska unionen    

EU:s miljöstöd 2014–2020    

EU:s miljöstöd 2021–2027    

Nationell miljöfinansiering    

Gröna budgetverktyg    

Sammanlagd finansiering jämfört med behoven    

6. Miljöstyrning    

Information, allmänhetens deltagande och tillgång till rättslig prövning    

Regelefterlevnad    

Effektivitet hos miljöförvaltningar    

Taiex-EIR peer-to-peer    

Sammanfattning

I de tidigare granskningarna av genomförandet av miljöpolitiken var det främst följande som utgjorde utmaningar för Finlands genomförande av EU:s miljöpolitik och miljölagstiftning:

·Att slutföra processen med att utse särskilda Natura 2000-områden.

·Att ta itu med luft- och/eller vattenföroreningar kopplade till utsläpp från anläggningar inom en eller flera av följande sektorer: energi, intensiv uppfödning av fjäderfän och grisar, avfallshantering och järn- och stålverk.

·Att förbättra övervakningen och bedömningen av alla relevanta kvalitetsfaktorer i alla vattenkategorier i enlighet med vattendirektivet och se till att vattenföroreningar från jordbruket och andra sektorer åtgärdas på ett effektivt sätt enligt nitrat- och/eller vattendirektivet.

Trots Finlands omfattande strategi för biologisk mångfald för 2014–2020 fortsätter den biologiska mångfalden att minska, och det är i dagsläget oklart om åtgärderna som beskrivs i strategin är tillräckliga för att motverka intensifieringen av jordbruket och den övergödning som den orsakar på landsbygden i stort. Bevarandestatusen för gräsmarker och många av de förbundna arter som lever i dem är fortfarande ogynnsam. Skogsbruk är den mest rapporterade belastningen på Natura 2000-områden I april 2020 fälldes Finland i EU-domstolen 1 för att ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EU-rätten om bevarandet av vilda fåglar och för att sedan 2011 regelbundet ha utfärdat tillstånd för vårjakt på ejderhanar i landskapet Åland. Det finns även ett pågående mål om sommarjakt på ejderhanar på det finska fastlandet.

Som en fortsättning på den tidigare nedåtgående trenden har utsläppen av flera luftföroreningar minskat betydligt i Finland sedan 2014. Luftföroreningar orsakar dock runt 1 500 förtida dödsfall per år i Finland, och utsläppen i vissa stadsområden kan överstiga gränsvärdena. De senaste inventeringsuppgifterna som Finland har lämnat in men som kommissionen ännu inte har granskat antyder att Finland år 2020 uppfyllde sina åtaganden om att minska utsläppen av alla föroreningar.

När det gäller vattenkvaliteten har vissa framsteg gjorts. Man har till exempel minskat föroreningarna, vidtagit åtgärder avseende skogsbruket, återställande av vattendrag, hantering av hydromorfologisk påverkan och grundvattenskydd. Det behövs dock mer verkningsfulla åtgärder för att minska de kemiska föroreningarna och näringsämnesföroreningarna i ytvattnet. Finland bör till exempel på ett bättre sätt införliva mål avseende vatten i andra politikområden, som jordbruks-, transport- och energipolitiken. Finland har heller inte lyckats genomföra havsmiljödirektivet fullt ut. Ytterligare åtgärder måste vidtas för landet ska få god miljöstatus fram till 2020.

År 2019 deltog Finland i ett expertutbyte om offentlig upphandling inom TAIEX EIR peer-to-peer-programmet för ömsesidigt lärande som inleddes 2017.

EU-bidrag för miljömål utnyttjas fortfarande i väsentlig omfattning. Finland fick 146,1 miljoner euro från de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna) för direkta miljöinvesteringar mellan 2014 och 2020. Hittills har Finland lagt 21,7 miljoner euro på biologisk mångfald och natur, 6,1 miljoner euro på begränsning av och anpassningar till klimatförändringarna och riskhantering och 300 000 euro på avfallshantering. Tillsammans med andra EU-bidrag och lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) uppgick finansieringen från EU till sammanlagt runt 679 miljoner euro 2014–2020.

Finland ska få över 2,1 miljarder euro för sin återhämtnings- och resiliensplan (2021–2026) och 1,49 miljarder euro från sammanhållningspolitiken (Eruf och ESF) (2021–2027). Investeringsprioriteringarna i Finland blir tydligt alltmer inriktande på de klimat-, energi- och transportpolitiska åtgärder som beskrivs i den nationella återhämtnings- och resiliensplanen.

Det viktigt att Finland upprätthåller och ökar finansieringsnivåerna för miljöinvesteringar (som låg på runt 0,42 % av BNP 2014–2020) genom dessa finansieringskällor om landet ska klara investeringsbehoven 2021–2027 (på över 0,96 % av BNP, vilket innebär att det fattas 0,54 % av BNP om finansieringsnivåerna inte ändras).

Del I: Temaområden

1. Cirkulär ekonomi och avfallshantering

Åtgärder för en cirkulär ekonomi

Den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin som antogs i mars 2020 är en av grundstenarna i den europeiska gröna given. Om EU ställer om till en cirkulär ekonomi minskas trycket på naturresurserna, och hållbar tillväxt och sysselsättning skapas. Det är också en förutsättning för att EU ska nå sitt klimatneutralitetsmål för 2050 och stoppa förlusten av biologisk mångfald. I handlingsplanen beskrivs initiativ längs hela livscykeln för produkter med målet att minska EU:s konsumtionsavtryck och fram till 2030 fördubbla den cirkulära materialanvändningen i EU. Här beskrivs hur produkter ska framställas, hur den cirkulära ekonomins processer ska främjas, hur hållbar konsumtion ska uppmuntras samt hur det ska säkerställas att avfall inte uppstår och att de resurser som används blir kvar i EU:s ekonomi så länge som möjligt.

Andelen cirkulär materialanvändning är ett bra mått på en ekonomis cirkularitet eftersom det måttet visar hur stor andel av allt material som används det är som materialåtervinns och kommer tillbaka in i ekonomin. Det finns stora skillnader i hur stor den cirkulära materialanvändningen är i olika länder. För att EU ska uppnå målet i sin handlingsplan för den cirkulära ekonomin om att fördubbla den cirkulära materialanvändningen i EU fram till 2030 måste ambitiösa åtgärder i alla skeden i produkters livscykel vidtas på medlemslandsnivå. Bland annat måste produkter tillverkas på ett hållbart sätt så att de håller länge och kan repareras, uppgraderas och materialåtervinnas. Dessutom måste återtillverkning möjliggöras, cirkulariteten i produktionsprocesserna förbättras, materialåtervinningen öka, miljöinnovation främjas och användningen av miljöanpassad offentlig upphandling bli större.

År 2020 låg den cirkulära materialanvändningen (andel av materialet som används som är återvunnet) på 6,2 % i Finland. Jämfört med EU:s genomsnitt på 12,8 % visar det att framstegen har varit mycket begränsade de senaste åren.

Figur 1: Cirkulär materialanvändning (%) 2010–2020 2

Resursproduktivitet är ett mått som visar hur effektivt en ekonomi använder materialresurserna för att producera välstånd. Genom att förbättra resursproduktiviteten kan de negativa konsekvenserna för miljön minskas, liksom beroendet av den volatila råvarumarknaden. Så som framgår av figur 2 genererades 1,29 euro per kilo material som användes 2020, vilket innebär att resursproduktiviteten i Finland låg väl under genomsnittet i EU på 2,09 euro per kilo.

Figur 2: Resursproduktivitet 2010–2020 3

Strategier för en cirkulär ekonomi

Kommissionen uppmuntrar medlemsländerna att fastställa och följa nationella/regionala strategier för en cirkulär ekonomi som omfattar alla faser i produkters livscykel. Det gör man för att sådana strategier är ett av de mest verkningsfulla sätten att få till stånd en mer cirkulär ekonomi. Sedan webbplattformen för aktörer inom den cirkulär ekonomin startades 2017 4 har nationella, regionala och lokala myndigheter lagt upp sina strategier och färdplaner på plattformen.

Den finska regeringen uppdaterade sin färdplan för den cirkulära ekonomin med 30 nya åtgärder 2019 och antog vidare i april 2021 en resolution om att främja en cirkulär ekonomi. Regeringen har utarbetat ett strategiskt program för att främja en cirkulär ekonomi och ställa om ekonomin enligt principerna för cirkulär ekonomi fram till 2035. Därmed finns det ett nationellt ramprogram med konkreta mål för förbrukningen av icke-förnybara naturresurser, resursproduktivitet och cirkulär materialanvändning. Som komplement till allt detta uppmuntras frivilliga avtal inom olika sektorer mellan kommuner, företag och andra aktörer, samtidigt som man genom lagstiftning, ekonomiska styrmedel och digitalisering skapar en hållbar marknad för cirkulär ekonomi. Omställningen till en cirkulär ekonomi är även ett steg på vägen mot att nå regeringens mål om koldioxidneutralitet 2035.

Visionen ska uppnås genom följande steg och mål: Förbrukningen av icke-förnybara naturresurser ska minska och en hållbar användning av förnybara naturresurser öka så att den inhemska totalförbrukningen av primära råvaror 2035 inte överstiger nivån 2015. Resursproduktivitet ska fördubblas fram till 2035 jämfört med situationen 2015 och den cirkulära materialanvändningen fördubblas fram till 2035.

Finland har ingen specifik strategi för plastsektorn. Finlands färdplan för plast, som offentliggjordes i september 2018, är dock det första steget mot en ny hållbar ekonomi för plast. Av de mer än 100 förslag som lämnades in innehåller färdplanen nu en uppsättning centrala åtgärder för att finna lösningar på utmaningar som orsakas av plast.

Finland har inte heller några specifika strategier för textil- och byggsektorerna. Det är dock möjligt att resolutionen om att främja en cirkulär ekonomi kan påverka dessa två sektorer.

Miljöinnovation

För att klara omställningen till en cirkulär ekonomi behövs social och teknisk innovation eftersom den cirkulära ekonomin endast kan nå sin fulla potential om den omfattar alla värdekedjor. Miljöinnovation är en viktig främjande faktor för den cirkulära ekonomin. Nya sätt att utforma produkter och nya affärsmodeller kan ge upphov till cirkularitetsinnovation och nya affärsmöjligheter.

Finland hamnade på andra plats på resultattavlan för miljöinnovation 2021 med en sammanlagd poäng på 157, vilket gör att landet klassas som ledande inom miljöinnovation. I tre av fem komponenter i 2021 års miljöinnovationsindex ligger Finland över genomsnittet i EU, nämligen när det gäller miljöinnovationsresurser, miljöinnovationsresultat och socioekonomiskt utfall.

Figur 3: Miljöinnovationsresultat 2010–2019 5

Miljöanpassad offentlig upphandling

Offentlig upphandling står för en stor del av den europeiska konsumtionen. De offentliga myndigheternas köpkraft uppgår till runt 14 % av EU:s BNP. Offentlig upphandling kan öka efterfrågan på hållbara produkter som kan repareras och återvinnas. Fram tills nu har det varit frivilligt att redovisa hur stor del av den offentliga upphandlingen som är miljöanpassad.

Den första strategin för offentlig upphandling i Finland lades fram 2020 och innehöll 27 mål, bland annat innovationsrelaterade, sociala, ekologiska och ekonomiska mål.

Huvudkomponenterna i strategin är att i) utarbeta lagförslag där hänsyn tas till upphandlingarnas miljöeffekter, ii) uppmuntra till miljöansvar i upphandlingar och till frivilliga åtaganden att i högre utsträckning följa principer om hållbar utveckling i offentlig upphandling, iii) ändra handboken om ansvarsfull livsmedelsupphandling (i linje med från jord till bord-strategin) och iv) inleda ett utvecklingsprogram för koldioxidsnål offentlig upphandling med pionjärorganisationer. Strategin innehåller inga produktspecifika regler, men det finns kriterier för till exempel livsmedel och måltidstjänster, liksom för Green deal-avtal 6 . För att säkerställa att målen i strategin uppnås ska de upphandlande enheterna få hjälp av kompetenscentret Keino för hållbar och innovativ offentlig upphandling.

EU:s miljömärke och miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas)

Antalet produkter med EU:s miljömärke och antalet organisationer som är licensierade enligt Emas 7 i ett land ger en viss fingervisning om hur aktivt engagerade den privata sektorn och de nationella aktörerna i det landet är i omställningen till en cirkulär ekonomi. Det visar även i hur stor utsträckning de offentliga myndigheterna stöttar instrument som är utformade för att främja den cirkulära ekonomin.

I september 2021 hade Finland 1 744 produkter av 83 590 och 14 licenser av 2 057 registrerade i EU-miljömärkningsprogrammet, vilket visar att produktmärkning används i väsentlig utsträckning medan användningen av licenser är låg 8 . Jämfört med den senaste rapporten 2019 finns det 869 färre produkter och fyra färre licenser registrerade inom EU-miljömärkningsprogrammet. I Finland är dock runt 10 000 produkter (av 40 000) svanenmärkta, och Finland innehar 150 av de 2 500 licenserna som finns i de nordiska länderna. Dessutom är fyra organisationer som finns på 18 olika ställen i Finland för tillfället registrerade i Emas 9 .

Eftersom Finlands cirkulära materialanvändning ligger långt under EU:s genomsnitt föreslås en prioriterad åtgärd.

Prioriterade åtgärder 2022

·Vidta åtgärder för att öka den cirkulära materialanvändningen.

Avfallshantering

Att omvandla avfall till resurs kan åstadkommas genom att

i) utan undantag följa EU:s avfallslagstiftning, som bland annat omfattar avfallshierarkin, separat insamling av avfall och mål för minskad deponering,

ii) minska avfallsproduktionen och avfallsproduktionen per person i absoluta tal och

iii) begränsa energiåtervinningen till material som inte kan materialåtervinnas och fasa ut deponering av materialåtervinningsbart eller återvinningsbart avfall.

Detta avsnitt handlar om hanteringen av kommunalt avfall 10 , som det finns obligatoriska materialåtervinningsmål för i EU-lagstiftningen.

Att så länge som möjligt förhindra att produkter och material blir till avfall är det effektivaste sättet att förbättra resurseffektiviteten och minska miljöpåverkan från avfall. Förebyggande och återanvändning av avfall är de alternativ som rekommenderas och de ligger därför högst upp i avfallshierarkin. Mängden kommunalt avfall är ett bra mått på hur effektiva de avfallsförebyggande åtgärderna är.

Efter en nedåtgående trend har det kommunala avfallet Finland börjat öka igen de senaste åren. År 2019 uppgick det till 566 kg/år/invånare, att jämföras med genomsnittet i EU (502 kg/år/invånare), såsom visas i figur 4. Det visar att Finland inte har lyckats bryta kopplingen mellan avfallsmängder och den ekonomiska tillväxten.

Figur 4: Kommunalt avfall efter hanteringsmetod i Finland 2010–2020 11

Finland har lyckats väl med att minska andelen avfall som går till deponi de senaste åren, främst för att man väsentligt har ökat andelen som går till förbränning. Andelen kommunalt avfall som återvanns 2019 var 43,4 % (varav 29,3 % materialåtervanns och 14,1 % komposterades eller genomgick anaerob rötning), vilket är något mindre än genomsnittet i EU, som låg på 47,7 % samma år.

Av figur 5 kan utläsas att Finland måste fortsätta att investera i materialåtervinning för att uppnå EU:s återvinningsmål för 2020 och 2025.

Figur 5: Materialåtervinningsgrad för kommunalt avfall 2010–20209 12

Enligt kommissionens rapport om tidig varning 13 var Finland ett av de länder som riskerade att inte uppnå EU:s mål för 2020 om att 50 % av det kommunala avfallet ska materialåtervinnas. Rapporten innehåller ett antal prioriterade åtgärder som Finland bör vidta för att komma till rätta med bristerna i genomförandet. Kommissionen håller just nu på att slutföra sin analys av i vilken utsträckning rekommendationerna som gavs i rapporterna om tidig varning 2018 har följts och av hur långt man kommit mot att uppnå målen om materialåtervinning av avfall för 2025. Denna rapport kommer att läggas fram i slutet av 2022.

Genomförandet av 2018 års lagstiftningspaket om avfall 14

Senast den 5 juli 2020 skulle medlemsländerna ha ändrat sina nationella lagar så att de överensstämmer med ändringarna i ramdirektivet om avfall, direktivet om förpackningar och förpackningsavfall och deponidirektivet. Finland har nyligen underrättat kommissionen om sina nationella införlivandeåtgärder, och kommissionen håller just nu på att genomföra sin bedömning av överensstämmelsen.

Planer för avfallshantering och program för förebyggande av avfall är ett bra sätt att åstadkomma ett sunt genomförande av EU:s avfallslagstiftning. I sådana planer och program fastställs viktiga bestämmelser och investeringar som ska säkerställa att befintliga och nya lagkrav uppfylls (vad gäller till exempel förebyggande av avfall, separat insamling av ett antal specifika typer av avfall och mål för materialåtervinning och deponering). Uppdaterade planer och program skulle lämnas in senast den 5 juli 2020.

I mars 2022 antog Finland en ändrad riksomfattande avfallsplan 15 som gäller fram till och med 2027. Denna plan gäller endast för fastlandet och inte Åland, vilket ses som en stor brist i regelefterlevnaden. Kommissionen kommer att genomföra en kontroll av att planerna är förenliga med EU:s avfallslagstiftning.

Enligt de prioriterade åtgärderna i 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken skulle Finland införa ekonomiska instrument för avfallshantering, främja förebyggande och göra återanvändning och materialåtervinning mer ekonomiskt attraktivt, se till att det utökade producentansvaret fungerar bättre, dirigera bort återanvändbart och materialåtervinningsbart avfall från förbränning, fastställa obligatoriska materialåtervinningsmål för kommuner och flytta ansvaret tillbaka till kommunerna, med konsekvenser i händelse av bristande efterlevnad samt införa en obligatorisk miniminivå på tjänster för separat insamling.

Eftersom framstegen har varit begränsade, och med tanke på den kommande rapporten om tidig varning för 2022, liknar de prioriterade åtgärder som föreslås nedan de som föreslogs i 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken.

Prioriterade åtgärder 2022

·Införa progressiva och ändamålsenliga ekonomiska instrument som ska minska deponeringen av annat avfall än kommunalt avfall och använda intäkterna från dessa instrument till att förbättra avfallshanteringen i enlighet med avfallshierarkin.

·Genomföra nya åtgärder i enlighet med avfallshierarkin, som att främja förebyggande och göra återanvändning och materialåtervinning mer ekonomiskt attraktivt.

·Se till att den riksomfattande avfallsplanen som antas omfattar hela territoriet, alltså även Åland.

2. Biologisk mångfald och naturkapital

Ett av syftena med EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030, som antogs i maj 2020, är att hjälpa EU:s biologiska mångfald att återhämta sig, och i strategin fastställs nya mål och styrningsmekanismer som ska leda till välmående och motståndskraftiga ekosystem. De främsta målen som sätts upp i strategin är att

i) skydda minst 30 % av EU:s landyta och 30 % av EU:s havsområden och integrera ekologiska korridorer som en del av det transeuropeiska naturnätverket,

ii) strikt skydda minst en tredjedel av EU:s skyddade områden, inklusive alla återstående urskogar och naturskogar i EU och

iii) effektivt förvalta alla skyddade områden genom att definiera tydliga bevarandemål och -åtgärder och övervaka dessa på lämpligt sätt.

I strategin fastställs även en EU-plan för återställande av natur, som består av ett antal konkreta åtaganden och åtgärder för att återställa förstörda ekosystem inom hela EU före 2030 och förvalta dessa på ett hållbart sätt samt hantera orsakerna till förlusten av biologisk mångfald.

EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv är viktiga lagstiftningsinstrument för att uppnå målen i EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 och utgör grundstenarna i EU:s lagstiftning som ska se till att EU:s vilda djur inte försvinner 16 .

Som en uppföljning till sin nationella handlingsplan för bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden 2013–2020 planerar Finland att i början av 2022 anta en ny nationell strategi för biologisk mångfald till 2030 och med tillhörande handlingsplan 17 .

Naturskydd och naturrestaurering 

Natura 2000 18 , det största samordnade nätverket av skyddade områden i världen, är ett viktigt medel för att uppnå målen i fågeldirektivet och habitatdirektivet. Dessa mål är att i) säkerställa långsiktigt skydd och bevarande och långsiktig överlevnad för Europa mest värdefulla och hotade arter och livsmiljöer och ii) bibehålla och återställa en gynnsam bevarandestatus för dessa arter och livsmiljöer. Viktiga milstolpar för att uppnå målen i fågeldirektivet och habitatdirektivet är att i) inrätta ett sammanhängande Natura 2000-nätverk, ii) utse områden av gemenskapsintresse som särskilda bevarandeområden 19  samt iii) definiera bevarandemål och bevarandeåtgärder för Natura 2000-områdena.

Inrättande av ett sammanhängande nätverk av Natura 2000-områden

I Finland finns 68 livsmiljötyper 20 och 128 arter 21 som omfattas av habitatdirektivet. I landet finns även populationer av 81 fågeltaxa som finns förtecknade i bilaga I till fågeldirektivet 22 .

År 2021 23 var 12,6 % av Finlands territorium Natura 2000 -områden (genomsnittet i EU var 18,5 %), medan 7,3 % av territoriet upptogs av särskilda skyddsområden enligt fågeldirektivet (genomsnittet i EU var 12,8 %) och 12,5 % av områden av gemenskapsintresse enligt habitatdirektivet (genomsnittet i EU var 14,2 %).

Med Natura 2000-områden och andra nationellt utsedda skyddade områden inräknade finns det i Finland rättsligt skydd för 13,2 % av landytan (genomsnittet i EU är 26,4 %) och 11 % av landets havsområden (genomsnittet i EU är 10,7 %) 24 .

Figur 6: Andel skyddade havs- och landområden 2021 25  

Figur 7: Andel av landytan som var Natura 2000-områden 2021 26  

Särskilda bevarandeområden, bevarandemål och bevarandeåtgärder

Enligt de prioriterade åtgärderna i 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken skulle Finland slutföra Natura 2000-nätverket, i synnerhet för marina områden. Finland vidtog beslutsamma åtgärder i detta avseende men måste fortfarande skynda på med de nödvändiga bevarandeåtgärderna eftersom sådana ännu inte fastslagits för vissa områden, exempelvis Åland.

Framsteg med att bibehålla eller återupprätta en gynnsam bevarandestatus för arter och livsmiljöer

För att mäta medlemsländernas framsteg måste medlemsländerna enligt artikel 17 i habitatdirektivet och artikel 12 i fågeldirektivet rapportera vad de har gjort för att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos arter och livsmiljöer.

Enligt Finlands rapport om bevarandestatus hos livsmiljöer och arter för 2013–2018, som måste lämnas in enligt artikel 17 i habitatdirektivet, bedömdes 31,87 % av livsmiljöerna ha god bevarandestatus 2018, vilket var något mindre än de 33,70 % som hade rapporterats in för den föregående rapporteringsperioden (2007–2012). När det gäller skyddade arter bedömdes 45,28 % ha god bevarandestatus 2018, vilket var marginellt mindre än de 46,00 % som hade rapporterats för 2007–2012. Endast 11,76 % av skogslivsmiljöerna av gemenskapsintresse i Finland uppvisar god bevarandestatus 27 . När det gäller fåglar sågs en, på kort sikt, stigande trend eller stabila populationer för 26 % av alla häckfåglar. Finland har tillsammans med Österrike den största ökningen av övervintrande populationer på kort sikt (50 %).

Mellan samma rapporteringsperioder ökade andelen livsmiljöer med dålig bevarandestatus från 26,09 till 31,87 %. Även andelen arter som bedömdes ha dålig bevarandestatus ökade från 11,33 till 13,21 %. Den största belastningen för livsmiljöer befanns vara skogsbruk, föroreningar från olika källor, jordbruk och exploatering och byggprojekt. Okända belastningar, däribland belastningar från utanför Finland, är också vanliga för livsmiljöer, och den främsta belastningen för arter, som därutöver också påverkas mycket av skogsbruk och naturliga processer.

Figur 8: Bedömningar av bevarandestatus för livsmiljöer för rapporteringsperioderna 2007–2012 och 2013–2018 28  

Figur 9: Bedömningar av bevarandestatus för arter för rapporteringsperioderna 2007–2012 och 2013–2018 29

Finland måste se till att arter och livsmiljöer av gemenskapsintresse bibehålls eller återställs till en god bevarandestatus i sina naturliga utbredningsområden. Finland har ambitiösa naturskydds- och naturrestaureringsprogram i form av METSO-programmet för finansiering av åtgärder för biologisk mångfald i skogsnaturen och programmet Helmi som främst är inriktat på myrar, våtmarker, strandmiljöer och kulturformade gräsmarker. Även SOTKA-programmet är viktigt för sjöfågelstammarnas status. Med tanke på det ökande antalet negativa trender i bevarandestatusen för livsmiljöer och arter är det viktigt att Finland fortsätter med denna typ av åtgärder med lika stor målmedvetenhet under de kommande åren.

I april 2020 fälldes Finland i EU-domstolen 30 för att ha underlåtit att uppfylla de skyldigheter som man har enligt artiklarna 7.4 och 9.1 c i direktiv 2009/147/EG om bevarandet av vilda fåglar och för att sedan 2011 regelbundet ha utfärdat tillstånd för vårjakt på ejderhanar i landskapet Åland. Det finns även ett pågående mål om sommarjakt på ejderhanar på det finska fastlandet.

Efter en begäran om förhandsavgörande från Finland fastställde domstolen i oktober 2019 strikta villkor för när dispens från förbudet mot att avsiktligt döda en art som är skyddad enligt habitatdirektivet, såsom vargar, får beviljas för jakt som bedrivs i stamvårdande syfte. Finland främjar samexistens genom olika typer av åtgärder och måste ta hänsyn till denna dom i sina regelverk.

Enligt de prioriterade åtgärderna i 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken skulle Finland på ett bättre sätt integrera frågor som rör den biologiska mångfalden i övrig politik och främja bättre kommunikation mellan aktörer och tillsammans med skogssektorn utarbeta en strategi för att säkerställa att denna sektor integrerar målen beträffande biologisk mångfald på ett bättre sätt, även utanför Natura 2000-områden. Inga större framsteg har dock kunnat iakttas med avseende på dessa åtgärder.

Att få tillbaka naturen i jordbrukslandskapet och restaurera markekosystem

Jordbruksmark

Strategin för biologisk mångfald ska tillsammans med den nya från jord till bord-strategin och den nya gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) hjälpa EU att ställa om till ett helt hållbart jordbruk.

I strategin för biologisk mångfald och från jord till bord-strategin finns viktiga mål för 2030:

– Användningen av och risken med kemiska bekämpningsmedel ska överlag minskas med 50 %.

– Användningen av farligare bekämpningsmedel ska minskas med 50 %.

– Näringsläckaget från gödselmedel ska minska med 50 %, samtidigt som man ser till att jordens bördighet inte försämras (vilket kommer att leda till att användningen av gödselmedel minskar med 20 %).

– Minst 10 % av jordbruksarealen ska återställas så att den innehåller landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald, och arealen som används för ekologiskt jordbruk ska ökas till minst 25 %.

Finland, där uppskattningsvis 13,93 % av arealen används för ekologiskt jordbruk, ligger över genomsnittet i EU på 9,07 % (uppgifter från 2020, Eurostat), vilket innebär att landet i stor utsträckning bidrar till målen för 2030 om att 25 % av jordbruksarealen i EU ska användas till ekologiskt jordbruk.

Figur 10: Andel av den totala utnyttjade jordbruksarealen som används till ekologiskt jordbruk per medlemsland, 2020 31  

Enligt kommissionens rekommendationer för Finlands strategiska plan inom den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) 32 ska Finland öka sina ansträngningar när det gäller ammoniakutsläpp, biologisk mångfald och vattenkvalitet. Framför allt finns det stor risk att Finland inte kommer att kunna uppfylla sina åtaganden om minskade ammoniakutsläpp för 2020–2029. Enligt indexet över odlingslandskapets fåglar minskar antalet fåglar i jordbruksbygder. Även bland fågelarter i jordbrukslivsmiljöer ses en minskning. Ytterligare investeringar krävs för att skydda våt-, torv- och gräsmark samt för gödselhantering (särskilt för att minska ammoniakutsläppen).

Markekosystem

Jord är en ändlig och extremt känslig naturresurs. Och jorden håller på att förstöras i EU.

I EU:s nya markstrategi, som antogs den 17 november 2021, betonas vikten av markskydd, hållbar markförvaltning och återställande av förstörd mark för att målen i den gröna given, liksom markförstöringsneutralitet, ska uppnås senast 2030.

Bland annat måste följande göras:

i) Ytterligare markförstöring förhindras.

ii) Hållbar markförvaltning göras till standard.

iii) Åtgärder för återställande av ekosystem vidtas.

En faktor som förstör jordekosystem är hårdgjord eller konstgjord mark 33 . Nettoexploateringen av mark (med exploatering av mark menas att marken blir hård- eller konstgjord) per år 2012–2018 kan ses som ett mått på en betydande belastning på naturen och den biologiska mångfalden, nämligen förändrad markanvändning. Förändrad markanvändning innebär samtidigt en miljöbelastning för de människor som bor i tätbebyggda områden.

Trots att markexploateringen har minskat de senaste tio åren (markexploateringen var över 1 000 km2/år i EU:s 28 medlemsländer mellan 2000 och 2006) uppgick markexploateringen i EU:s 28 medlemsländer ändå till 539 km2/år under åren 2012 till 2018 34 . Den så kallade nettoexploateringen är mängden exploaterad mark subtraherat med den mark som återförs till mark som inte anses vara konstgjord (återuppodling). En viss mängd mark återuppodlades i EU:s 28 medlemsländer mellan åren 2000 till 2018, men elva gånger så mycket mark exploaterades än vad som återfördes.

Finland ligger väl under 35 genomsnittet i EU med sin nettoexploatering på 11,5 m²/km² (genomsnittet i EU är 83,8 m2/km2).

År 2018 uppdaterade Finland sin rapportering om markförstöring enligt nästa PRAIS3-rapporteringsplattform 36 och lade in åtgärder för att motverka den förstörelse som konstaterats finnas.

Figur 11: Markexploatering och återuppodling i EU (m2/km2), 2012–2018 37

Enligt delmål 15.3 i målen för hållbar utveckling ska följande göras: ”Till 2030 bekämpa ökenspridning, återställa förstörd mark och jord, inklusive mark som drabbats av ökenspridning, torka och översvämningar, samt sträva efter att uppnå en värld utan nettoförstöring av mark.”

År 2015 nåddes en banbrytande överenskommelse inom ramen för FN:s konvention för bekämpning av ökenspridning 38 om att ställa sig bakom en vision om markförstöringsneutralitet och koppla genomförandet av konventionen till målen för hållbar utveckling i allmänhet och till delmål 15.3 i synnerhet.

Än så länge har Finland inte åtagit sig att fastställa mål för markförstöringsneutralitet enligt konventionen.

Skog och timmer

EU:s skogsstrategi för 2030 antogs i juli 2021 och ingår i 55 %-paketet. I strategin främjas många tjänster som skogar tillhandahåller. Det centrala målet i strategin är att säkerställa friska, varierade och motståndskraftiga skogar i EU som i hög grad bidrar till att stärka den biologiska mångfalden och våra klimatambitioner.

Skogar är viktiga kolsänkor, och de måste bevaras för att EU ska uppnå klimatneutralitet före 2050.

Av de 27 % av EU:s skogsareal som är skyddad enligt habitatdirektivet är det mindre än 15 % som bedöms ha gynnsam bevarandestatus 39 . Andelen av EU:s skogsareal som har dålig bevarandestatus har ökat från 27 % 2015 till 31 %. 

Skog täcker 79,6 % av Finlands landyta 40 , och 75 % av bedömningarna visar på dålig till otillfredsställande status 41 . En areal på 203 000 hektar täcks av primärskog i Finland 42 .

Figur 12: Bevarandestatus för skog som är skyddad enligt habitatdirektivet i EU:s medlemsländer 2013–2018 (% av bedömningar) 43

Enligt Europeiska unionens timmerförordning 44 får inte timmer från olaglig avverkning släppas ut på EU-marknaden. medlemsländernas behöriga myndigheter måste regelbundet utföra kontroller av verksamhetsutövare och handlare och tillämpa sanktioner vid överträdelser av förbudet. Efter att artikel 20 i timmerförordningen har ändrats ska rapportering nu ske varje kalenderår från och med 2019 i stället för som tidigare vartannat år.

Mellan mars 2017 och februari 2019 45 utförde Finland 60 kontroller av verksamhetsutövare som importerar trävaruprodukter. Det uppskattas att Finland hade 2 000 verksamhetsutövare som släppte ut importerade trävaruprodukter på den inre marknaden under rapporteringsperioden. Sammanlagt finns det runt 350 000 inhemska verksamhetsutövare i Finland, varav ungefär 100 000 aktivt släpper ut timmer på marknaden varje år. Ett förslag till förordning om utsläppande på EU:s marknad, och export, av produkter som är förknippade med avskogning och skogsförstörelse (avskogningsförordningen) antogs den 17 november 2021 efter en begäran från rådet 2019 om att ett lagförslag inom detta område skulle läggas fram och en resolution från Europaparlamentet innehållande rekommendationer till kommissionen om en EU-rättslig ram för att stoppa och vända den globala avskogning som drivs av EU. Denna förordning kommer att upphäva och ersätta EU:s timmerförordning, i och med att det befintliga systemet för kontroll av om timmer avverkats lagligt i princip kommer att införlivas och förbättras i den nya avskogningsförordningen.

Invasiva främmande arter

Invasiva främmande arter är (tillsammans med förändrad mark- och vattenanvändning, överexploatering, klimatförändringar och föroreningar) en viktig orsak till att den biologiska mångfalden i EU minskar.

Förutom att invasiva främmande arter åsamkar naturen och ekonomin stor skada ger många av dem även upphov till utbrott och spridning av smittsamma sjukdomar som utgör ett hot mot människor och vilda djur och växter.

Tillämpningen av EU:s förordning om invasiva främmande arter och annan tillämplig lagstiftning måste påskyndas.

Syftet med strategin för biologisk mångfald för 2030 är att hantera fastställda invasiva främmande arter och minska antalet rödlistade arter som dessa invasiva arter hotar med 50 %.

Den viktigaste delen i förordning (EU) nr 1143/2014 om invasiva främmande arter 46 är förteckningen över invasiva främmande arter av unionsbetydelse.

Det sammanlagda antalet invasiva främmande arter av unionsbetydelse uppgår för närvarande till 66, varav 30 är djurarter, 36 är växtarter, 41 är huvudsakligen landlevande arter, 23 är huvudsakligen sötvattensarter, 1 är en bräckvattensart och 1 är en marin art.

Enligt en rapport från 2021 47 om tillämpningen av förordningen om invasiva främmande arter hade vissa mål uppnåtts, som att skapa en sammanhängande ram för att ta itu med invasiva främmande arter på EU-nivå och att öka medvetenheten om invasiva främmande arter. I rapporten beskrivs även vissa problem och områden som behöver förbättras. Eftersom tidsfristerna för att genomföra det som föreskrivs i förordningen har tillämpats gradvis från juli 2016 till juli 2019 går det dock inte att dra några slutsatser om flera av aspekterna i genomförandet.

En rapport från 2021 48 om utgångsläget för utbredningen av invasiva främmande arter visar att 13 av de 66 arterna i EU:s förteckning har observerats i Finland. Utbredningen visas i figur 13.

Figur 13: Antal invasiva främmande arter av unionsbetydelse utifrån tillgängliga georefererade uppgifter för Finland 2021

Prioriterade åtgärder 2022

·Utföra och påskynda arbetet med att uppnå områdesspecifika bevarandemål och utföra områdesspecifika bevarandeåtgärder för alla Natura 2000-områden och skydda och återställa arter och livsmiljöer av gemenskapsintresse till god bevarandestatus i deras naturliga utbredningsområden.

·Fullt ut integrera frågor som rör biologisk mångfald i övrig politik, även utanför Natura 2000-nätverket, och då särskilt i skogsbrukssektorn.

·Säkerställa att regelverket som gäller för skyddade arter i Finland helt och hållet överensstämmer med kraven i naturskyddsdirektiven.

·Utföra och påskynda arbetet med att se till att de skogsbruksmetoder som används alltid anpassas efter behovet av att skydda och återställa bevarandestatusen för livsmiljöer och arter i skogen.

·Påskynda arbetet med att följa de rekommendationer som ges i Finlands strategiska GJP-plan, särskilt vad gäller att förbättra landsbygdsområden.

·Påskynda arbetet med att tillämpa EU:s förordning om invasiva främmande arter.

Marina ekosystem

Enligt EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 ska de negativa effekterna på känsliga arter och livsmiljöer i marina ekosystem minska väsentligt och god bevarandestatus uppnås, och oavsiktlig fångst av skyddade, utrotningshotade, hotade och känsliga arter ska elimineras eller minskas till en nivå som möjliggör artåterhämtning och -bevarande 49[1].

Enligt ramdirektivet om en marin strategi måste medlemsländerna se till att deras marina vatten uppnår god miljöstatus. För att åstadkomma det måste de utarbeta marina strategier för sina marina vatten och samarbeta med de medlemsländer som ligger inom samma marina region eller delregion. Dessa marina strategier består av olika åtgärder som ska utarbetas och genomföras i sexåriga cykler.

Enligt detta direktiv skulle medlemsländerna även senast den 15 oktober 2018 ha fastställt ett antal förhållanden som kännetecknar en god miljöstatus för var och en av deskriptorerna (artikel 9) och ha tillhandahållit en inledande bedömning (artikel 8). Kommissionen bedömer sedan om detta utgör en lämplig ram för att uppfylla kraven i direktivet.

 Kommissionen granskade de förhållanden som kännetecknar god miljöstatus som Finland fastställde 2018 för var och en av de elva deskriptorerna i ramdirektivet om en marin strategi 50  och bedömde deras överensstämmelse med kriterierna i kommissionens beslut om god miljöstatus 51 . En hög eller väldigt hög poäng visar att de nationella definitionerna av god miljöstatus stämmer väl överens med kraven i kommissionens beslut om god miljöstatus och att de kan användas som nationella kvalitativa och kvantitativa miljömål som ska uppnås för medlemsländernas marina vatten.

Figur 14: Finlands definitioner av god miljöstatus (BAL-regionen) – överensstämmelse med kriterierna i kommissionens beslut om god miljöstatus, artikel 9 (2018 års bedömning) 52

Finland har en marin delregion: BAL, Östersjön. I denna marina delregion bedömdes åtta av elva definitioner av god miljöstatus som bra eller väldigt bra. Den nationella definitionen av god miljöstatus är enhetlig för åtta av elva deskriptorer.

Enligt ramdirektivet om en marin strategi ska medlemsländerna även göra en bedömning av det aktuella miljötillståndet i sina marina vatten i samband med fastställandet av vad som utgör god miljöstatus. En bra eller väldigt bra poäng visar att medlemslandet har god förmåga att bedöma sin marina miljö i enlighet med kraven i kommissionens beslut om god miljöstatus.

Figur 15: Finlands inledande bedömning av den marina miljön (BAL-regionen) – överensstämmelse med kriterierna i kommissionens beslut om god miljöstatus, artikel 8 (2018 års bedömning) 53

I denna marina delregion, BAL/Östersjön bedömdes sju av elva deskriptorer som bra eller väldigt bra. Finlands bedömning av sin marina miljö följer kraven i kommissionens beslut om god miljöstatus för sju av elva deskriptorer.

Så som påpekas i kommissionens rapport om genomförandet av havsmiljödirektivet 54 har det regionala samarbetat förbättrats sedan antagandet av havsmiljödirektivet, men det krävs mer samarbete för att de marina strategierna ska bli helt regionalt samstämmiga, vilket det finns krav på i direktivet.

Enligt de prioriterade åtgärderna i 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken skulle Finland fastställa tidslinjerna för att uppnå god miljöstatus i de fall sådana tidslinjer inte hade rapporterats samt säkerställa regionalt samarbete med Danmark, Estland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige i Östersjöregionen för att åtgärda de viktigaste påverkansfaktorerna. Finland har gjort vissa framsteg inom ovanstående områden. De nivåer som uppmätts ovan innebär dock att ytterligare åtgärder måste vidtas för att uppnå god miljöstatus för de deskriptorer som bedöms som otillfredsställande i figur 15 ovan.

Vidare offentliggjorde kommissionen i mars 2022 ett meddelande med rekommendationer till medlemsländerna. Enligt kommissionens bedömning måste medlemsländerna intensifiera sina ansträngningar att fastställa god miljöstatus och i större utsträckning använda kriterierna och metodstandarderna i kommissionens beslut om god miljöstatus. Ovanstående slutsatser utgör grunden för de prioriterade åtgärderna 2022.

Prioriterade åtgärder 2022

·Följa kommissionens rekommendationer i arbetsdokumentet 55 som åtföljer meddelandet 56 om rekommendationer per medlemsstat och region om 2018 års uppdaterade rapporter avseende artiklarna 8, 9 och 10 i havsmiljödirektivet.

·Fortsätta att säkerställa regionalt samarbete med Danmark, Estland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige i Östersjöregionen för att åtgärda de viktigaste påverkansfaktorerna.

Ekosystembedömningar och ekosystemredovisning

I EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 uppmanas medlemsländerna att bättre integrera hänsyn som rör biologisk mångfald i offentligt, och i näringslivets, beslutsfattande på alla nivåer och utarbeta former för redovisning av naturkapital. EU behöver ett mer välfungerande nätverk för observation av den biologiska mångfalden och en mer enhetlig rapportering om ekosystemens tillstånd.

Vid bedömning av ekosystem analyseras belastningarna på ekosystem på land liksom i sötvatten och hav, samt tillståndet för dessa ekosystem och deras ekosystemtjänster. I analysen används rumsligt explicita data och jämförbara metoder som grundar sig på europeiska uppgifter om ekosystemtillgångars funktioner och de ekosystemtjänster som de tillhandahåller i jämförelse med basåret 2010.

Ekosystemredovisning bygger på fem olika huvudkonton (ekosystems utbredning, ekosystems tillstånd, fysiska ekosystemtjänster, monetära ekosystemtjänster och monetära ekosystemtillgångar). Vad som ska redovisas på dessa konton avgörs genom indikatorer för ekosystemtillgångar och de ekosystemtjänster som dessa tillgångar tillhandahåller.

Finland har aktivt tagit del i Esmeraldaprojektet, som bygger vidare på tidigare arbeten om bedömning av ekosystemtjänster, som TEEB-studien för Finland (Towards Sustainable and Genuinely Green Economy. The value and social significance of ecosystem services in Finland) och utarbetandet av de finska indikatorerna för ekosystemtjänster, som är en nationell ram där den gemensamma internationella klassificeringen av ekosystemtjänster, CICES, och kaskadmodellen införlivas. På denna internetportal sammanställs kunskap om den biologiska mångfaldens tillstånd och ekosystemtjänster, och den ska till exempel tjäna som den nationella webbsidan för Nagoyaprotokollet om genetiska resurser och Cartagenaprotokollet om biosäkerhet.

Arbetet med att kartlägga och bedöma ekosystem och ekosystemtjänster (MAES-arbetet) kan delas in i fyra delar: i) kontaktknytande och informationsutbyte, ii) stöd till fysisk planering, iii) integrerad redovisning av naturkapital och iv) förberedelser inför bedömningen av ekosystemens tillstånd. Finland har tillhandahållit uppdaterad information, och framsteg har redovisats sedan januari 2016 (figur 16). Denna bedömning görs utifrån 27 frågor om genomförandet och uppdateras var sjätte månad.

Figur 16: Esmeralda-/MAES-barometer (januari 2016–mars 2021) 57

Vilka framsteg som görs när det gäller att införa ekosystemredovisning bedöms på nationell nivå utifrån 13 frågor (se figur 17).

Figur 17: Barometer för ekosystemredovisning, september 2021 58

Det finns i dagsläget inget officiellt krav på ekosystemredovisning i Finland. I stället har metoder för att testa ekosystem- och vattenredovisning börjat utarbetas på lägre nivåer i samhället. Eurostats initiativ att uppdatera förordning (EU) 691/2011 och ovan nämnda experimentella räkenskaper förväntas öka efterfrågan på redovisning av naturliga ekosystem från politiskt håll i Finland. Finland har tagit fram flera ramar och genomfört flera akademiska forskningsprojekt inom redovisning av naturkapital, men inga officiella räkenskaper har än så länge offentliggjorts.

Att det inte finns några krav kan vara den främsta orsaken till att inga ekosystemräkenskaper har tagits fram eller används i Finland. Dessutom tar det tid för naturvetare, ekonomer och statistiker att hitta ett gemensamt språk. Det är i dag inte möjligt att kvantifiera sötvattentillgångar utifrån uppgifter eftersom det endast finns ofullständiga uppgifter eller inga alls. Kontot för det marina tillståndet behöver förfinas. Vissa problem beror på motstridiga riktlinjer eller riktlinjer som inte går att följa. Begrepp som grönt vattenfotavtryck och markvattenförbrukning ses som väldigt teoretiska och svåra att tillämpa i finska sammanhang.

Prioriterade åtgärder 2022

·Utarbeta en harmoniserad, hierarkisk klassificering av ekosystem som överensstämmer med IUCN:s globala klassificeringssystem GET.

·Bestämma om ekosystemräkenskaper ska tillhandahållas, vilket förutsätter i) personal för Statistikcentralen, Finlands miljöcentral och Naturresursinstitutet så att de kan införliva de experimentella räkenskaperna i sina dagliga rutiner, ii) automatisering av arbetsflödet och iii) närmare samarbete med expertnätverk.

3. Nollförorening

Ren luft

EU:s politik och lagstiftning för ren luft måste förbättra luftkvaliteten i EU betydligt, göra att EU kommer närmare den kvalitet som WHO rekommenderar och minska utsläppen av de främsta luftföroreningarna.

Luftföroreningar och deras effekter på ekosystem och biologisk mångfald bör minskas ytterligare med det långsiktiga målet att kritiska belastningar och nivåer inte ska överskridas. För att detta ska åstadkommas krävs ökade ansträngningar för att nå full efterlevnad av EU-lagstiftningen om ren luft och fastställande av strategiska mål och åtgärder för 2030 och därefter.

Målen i handlingsplanen för nollföroreningar 2030 är att minska luftföroreningarnas effekter på vår hälsa med 55 % och att minska ekosystem i EU som hotas av luftföroreningar med 25 % jämfört med 2005. 

EU har utarbetat en omfattande samling lagar om ren luft som omfattar hälsorelaterade luftkvalitetsnormer 59 och åtaganden från medlemsländerna om att minska utsläppen av ett antal luftföroreningar 60 .

Luftkvaliteten i Finland är generellt bra, men det finns undantag. Europeiska miljöbyråns senaste årliga uppskattningar (för 2019) 61 visar på 1 500 förtida dödsfall (eller 15 900 förlorade levnadsår) på grund av koncentrationer av fina partiklar 62 , och 90 förtida dödsfall (1 000 förlorade levnadsår) på grund av ozonkoncentrationer 63 64 .

Utsläppen av flera luftföroreningar har minskat betydligt i Finland de senaste åren, samtidigt som BNP fortsatt att växa (se figur). Enligt de senaste utsläppsprognoserna, som lämnas in enligt artikel 10.2 i direktivet om nationella åtaganden om utsläppsminskningar, kommer Finland att uppfylla sina utsläppsminskningsåtaganden för alla luftföroreningar som omfattas av direktivet för 2020–2029 och från 2030 och framåt. Enligt de senaste inventeringsuppgifterna som Finland lämnat in, men som ännu inte har granskats av kommissionen, uppfyllde Finland sina åtaganden om utsläppsminskningar av alla föroreningar år 2020.

Finland lämnade in sitt nationella luftvårdsprogram den 29 mars 2019.

Figur 18: Utsläppstrender för de främsta föroreningarna/BNP i Finland 2005–2019 65

Figur 19: Utsläpp av PM2,5 och NOx per sektor i Finland (2019) 66

Luftkvaliteten i Finland är generellt bra med vissa undantag. För år 2020 registrerades inga överskridningar av de gränsvärden som fastställs i luftkvalitetsdirektivet. I en av luftkvalitetszonerna har målvärdena för ozonkoncentration dock inte uppnåtts 67 .

I 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken rekommenderades Finland att som en del av sitt nationella luftvårdsprogram vidta åtgärder för att minska de största utsläppskällorna och uppfylla alla luftkvalitetsnormer. Vissa framsteg har gjorts, med undantag för ozonkoncentrationen.

Prioriterade åtgärder 2022

·Vidta åtgärder inom ramen för det nationella luftvårdsprogrammet för att minska utsläppen från de största utsläppskällorna som nämns ovan.

·Uppnå EU:s luftkvalitetsnormer och upprätthålla de nedåtgående utsläppstrenderna för luftföroreningar, minska luftföroreningarnas negativa effekter på hälsa och ekonomi i syfte att i framtiden efterleva WHO:s riktlinjer.

Industriutsläpp

De främsta målen i EU-politiken om industriutsläpp är att

i) skydda luften, vattnet och marken,

ii) förebygga och hantera avfall,

iii) förbättra energi- och resurseffektiviteten,

och att iv) sanera förorenade områden.

För att uppnå detta använder EU en integrerad metod för att förebygga och kontrollera rutinmässiga och oavsiktliga industriutsläpp. Hörnstenen i denna politik är direktivet om industriutsläpp 68 . Kommissionen lade fram ett förslag till översyn av detta direktiv i april 2022 69 . Genom översynen vill man öka direktivets bidrag till nollföroreningsmålet liksom dess förenlighet med klimat-, energi- och kretsloppspolitiken.

Översikten över industriverksamheter som regleras av direktivet om industriutsläpp som visas nedan grundar sig på uppgifter som rapporterats in till unionsregistret (2018) 70 .

I Finland måste omkring 1 250 industrianläggningar ha tillstånd på grundval av direktivet om industriutsläpp. Det är en ökning med nästan 600 anläggningar sedan 2015. Det rör sig främst om förbränningsanläggningar men även om anläggningar inom avfallshanteringssektorn. Hur anläggningarna är fördelade visas i figuren nedan.

De flesta anläggningar som omfattas av industriutsläppsdirektivet i Finland återfanns 2018 i energisektorn (25 %), följt av avfallshanteringssektorn, inklusive deponier (24 %), intensiv svin- och fjäderfäuppfödning (20 %) och i produktionen och bearbetningen av metaller (10 %).

Figur 20: Antalet industrianläggningar som omfattas av direktivet om industriutsläpp per sektor i Finland (2018) 71

De industrisektorer som konstaterades bidra till den största belastningen på miljön när det gäller utsläpp till luften var energisektorn för svaveloxider(SOx), kväveoxider (NOx), arsenik (As), koppar (Cu), kvicksilver (Hg), zink (Zn) och dioxiner, produktion och bearbetning av metaller (särskilt järn och stål) för krom (Cr) och nickel (Ni) och intensiv svin- och fjäderfäuppfödning för ammoniak (NH3) och partiklar (PM2,5). Uppdelningen visas i figuren nedan.

Figur 21: Utsläpp till luften från sektorer som omfattas av industriutsläppsdirektivet och övriga sammanlagda nationella utsläpp till luften i Finland 2018 72

Miljöbelastningarna från industriutsläpp till vatten kommer främst från livsmedelssektorn för totalfosfor och totalt organiskt kol (TOC), från framställning av pappersmassa och papper för totalkväve liksom tungmetaller (tillsammans med sektorn för produktion och bearbetning av metaller vad gäller tungmetaller). Uppdelningen, utifrån uppgifter från det europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar, visas nedan.

Figur 22: Relativa utsläpp till vatten från industrin i Finland 2018 73

De metoder för tillsyn av att industriutsläppsdirektivet efterlevs som EU förespråkar innebär att allmänheten har vittgående rättigheter att få tillgång till relevant information och att delta i tillståndsförfarandet för anläggningar som skulle kunna ge upphov till föroreningar. Allmänheten och icke-statliga organisationer ska ha rätt att kontrollera att tillstånd beviljas på rätt sätt och att villkoren i dessa tillstånd uppfylls. Som en del av miljötillsynen genomför behöriga myndigheter besök på plats på anläggningar som omfattas av industriutsläppsdirektivet och tar prover och samlar in nödvändig information. Enligt artikel 23.4 i industriutsläppsdirektivet måste besök på plats genomföras mellan en gång om året och en gång vart tredje år beroende på de aktuella miljöriskerna vid anläggningarna. År 2018 genomförde Finland 825 sådana besök på plats, främst inom avfallshanteringssektorn, där deponier ingår (34 %), följt av energisektorn (25 %), produktion och bearbetning av metaller (12 %) och kemikaliesektorn (10 %).

Figur 23: Antal miljötillsynsbesök på anläggningar som omfattas industriutsläppsdirektivet i Finland 2018 74

Genom referensdokument för bästa tillgängliga teknik (BAT) och BAT-slutsatser säkerställs gott samarbete mellan berörda parter och bättre tillämpning av industriutsläppsdirektivet 75 . Sedan den senaste granskningen av genomförandet av miljöpolitiken har kommissionen antagit BAT-slutsatser för Belgien för i) avfallsförbränning, ii) livsmedels- och mejeribranschen, och iii) ytbehandling med organiska lösningsmedel, vari även kemikaliebehandling av trä och träprodukter ingår.

Kommissionen förlitar sig på att de nationella behöriga myndigheterna rättar sig efter de rättsligt bindande BAT-slutsatserna och de utsläppsnivåer som motsvarar BAT i miljötillstånden. Detta bör leda till betydande och fortsatta minskningar av föroreningarna.

I 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken föreslår kommissionen i de prioriterade åtgärderna att tillstånden ska ses över så att de är förenliga med de nya antagna slutsatserna avseende bästa tillgängliga teknik och att Finland ska stärka översynen och verkställandet för att säkerställa att slutsatserna avseende bästa tillgängliga teknik efterlevs och senast till augusti 2021 åtgärda utmaningar avseende efterlevnaden av de nyligen antagna slutsatserna om bästa tillgängliga teknik för större förbränningsanläggningar med befintliga pannor för förbränning av biomassa och torv. Kommissionen har följt upp dessa åtgärder genom Finlands rapportering till unionsregistret. År 2018 inkom inga anmälningar om tillstånd som inte uppfyller kraven.

Förebyggande åtgärder mot allvarliga industriolyckor, Sevesodirektivet

De främsta målen i EU-politiken om förebyggande åtgärder mot allvarliga industriolyckor är att

i) förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår,

ii) begränsa följderna av sådana olyckshändelser för människors hälsa och miljön

och att iii) kontinuerligt förbättra förebyggandet av, beredskapen inför och insatserna vid allvarliga olyckshändelser.

Hörnstenen i denna politik är direktiv 2012/18/EU (Seveso-III-direktivet) 76 .

Nedanstående översikt över industrianläggningar som omfattas av Seveso III-direktivet (Sevesoverksamheter) grundar sig på uppgifter som har rapporterats in till eSPIRS-databasen (2018) 77 och Finlands rapport om genomförandet av Seveso III-direktivet för perioden 2015 till 2018 78 .

Bland Finlands 325 anläggningar som omfattas av Sevesodirektivet kategoriseras 187 som verksamheter på lägre nivå (lågnivåverksamheter) och 138 som verksamheter på högre nivå (högnivåverksamheter) utifrån den kvantitet farliga ämnen som sannolikt kan förekomma i verksamheten. Verksamheter på högre nivå måste uppfylla strängare krav. Hur antalet Sevesoverksamheter har förändrats över tid visas i figur 1.

Figur 24: Antalet Sevesoverksamheter i Finland, 2011, 2014 och 2018 79

Enligt Finland behövs det en extern plan för räddningsinsatser (explan) för 138 verksamheter på högre nivå. År 2018 hade 138 verksamheter på högre nivå en extern plan för räddningsinsatser och 138 av dessa hade testats under de senaste tre åren. Sammanfattningen visas i figur 2. Att externa planer för räddningsinsatser utarbetas är avgörande för att nödvändiga åtgärder för att skydda miljön och befolkningen ska kunna förberedas och genomföras på ett ändamålsenligt sätt om en allvarlig industriolycka skulle inträffa.

Figur 25: Externa planer för räddningsinsatser i Finland 2018 80

Den information till allmänheten som avses i bilaga V till Seveso III-direktivet, främst om hur den berörda allmänheten ska varnas vid en allvarlig olycka, om hur man lämpligen bör agera om en allvarlig olyckshändelse inträffar och datumet för det senaste besöket på plats, är ständigt tillgänglig för samtliga Sevesoverksamheter i Finland.

Andelen verksamheter på högre nivå för vilka information om säkerhetsåtgärder och förväntat agerande aktivt har offentliggjorts visas i figur 3.

Figur 26: Andel verksamheter på högre nivå för vilka information om säkerhetsåtgärder och förväntat agerande aktivt har offentliggjorts i Finland 2011, 2014 och 2018 81

Finland fick i juli 2020 en formell underrättelse för att landet inte på rätt sätt hade införlivat direktivets krav avseende i) verksamheters säkerhetsrapport, ii) att ge icke-statliga organisationer rätt att erhålla information om de aktuella verksamheterna och de farliga ämnen som används och iii) informationen som ligger till grund för tillsynsbesöken hos verksamheterna. Finland har anmält nationella införlivandeåtgärder som ska rätta till de överträdelser som upptäckts. Kommissionen håller just nu på och utvärderar Finlands anmälan.

Buller

I direktivet om omgivningsbuller fastställs ett gemensamt tillvägagångssätt för att förhindra, förebygga eller minska de skadliga effekter som uppstår vid exponering för omgivningsbuller. De främsta verktygen för detta i direktivet är strategisk bullerkartläggning och planering. Ett av huvudmålen i handlingsplanen för nollföroreningar 2030 är att minska andelen människor som är kroniskt störda av trafikbuller med 30 % jämfört med 2017.

Orimligt buller från flygtrafik, järnvägar och vägar är en av huvudorsakerna till miljörelaterade hälsoproblem i EU. Det kan orsaka ischemisk hjärtsjukdom, slaganfall, sömnstörningar, kognitiva störningar och stress 82 .

Utifrån begränsade uppgifter 83 uppskattas det att omgivningsbuller orsakar minst runt 50 förtida dödsfall och 200 fall av ischemisk hjärtsjukdom varje år i Finland 84 . Utöver detta lider 23 000 personer av sömnstörningar. Utifrån inrapporterade uppgifter minskade den totala bullerexponeringen i Finland med 27 % mellan 2012 och 2017.

Utifrån de senaste uppgifterna som har analyserats är kartläggningen slutförd för buller från tätbebyggelse, vägar och järnvägar.

Vattenkvalitet och vattenförvaltning

Enligt EU:s lagstiftning och politik måste belastningarna på vatten i övergångszoner, kustvatten och sötvatten (inklusive yt- och grundvatten) minskas kraftigt. Genom att uppnå, bevara eller förbättra en god status för vattenförekomsterna i enlighet med vattendirektivet säkerställs att EU:s medborgare kan åtnjuta säkert dricks- och badvatten av god kvalitet. Det säkerställer dessutom att näringsämnenas kretslopp (kväve och fosfor) hanteras på ett mer hållbart och resurseffektivt sätt.

Vattendirektivet

I ramdirektivet för vatten (vattendirektivet) 85 och annan lagstiftning om vatten 86 fastställs ramarna för en hållbar och integrerad vattenförvaltning genom vilken man vill upprätthålla en hög skyddsnivå för vattenresurserna, förhindra ytterligare försämring och återställa till god status.

Senast i mars 2022 skulle medlemsländerna för tredje gången ha lämnat in sina förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt enligt vattendirektivet. Finland har nyligen lämnat in sina planer. Kommissionen kommer att utvärdera den status och de framsteg som rapporteras och kontrollera vad som har gjorts för att åtgärda anmärkningarna i bedömningen av den andra förvaltningsplanen 87 .

I december 2021 offentliggjorde kommissionen den sjätte genomföranderapporten, där man utvärderar genomförandet av vattendirektivet och översvämningsdirektivet 88 . Denna rapport innehåller en bedömning av hur det hittills har gått med i) genomförandet av åtgärdsprogrammen och ii) de nya prioriterade ämnena.

Bedömningsrapporten för Finland 89 visar att programåtgärderna finns med i den andra förvaltningsplanen för avrinningsdistrikt. Nya regler har införts för alla avrinningsdistrikt. Åtgärder för att nå målen i vattendirektivet har planerats och börjat genomföras i tid. Finland rapporterar att man har gjort framsteg när det gäller att minska föroreningarna från punktkällor i städer och industrisektorn. Man har också kommit en bit på vägen inom skogs- och vattenbruket. Fler åtgärder behövs när det gäller rening av avloppsvatten på landsbygden och jordbruket och till viss del när det gäller vattenbruket. Åtgärderna inom vattenbruket har fördröjts på grund av otillräckliga resurser. Åtgärderna för minska föroreningar från diffusa källor som uppstår på grund av jordbruk består främst av frivilliga överenskommelser med jordbrukarna. De flesta jordbruk (>90 %) mottar stöd för att utföra miljöåtgärder.

Av den andra uppsättningen förvaltningsplaner och uppgifter för avrinningsområden som offentliggjordes 2020 90 framgår det att 73,2 % av alla ytvattenförekomster (det vill säga floder, sjöar, vatten i övergångszoner, kustvatten och territorialvatten) i Finland har god miljöstatus (för 1,4 % är statusen okänd) men endast 49,5 % har god kemisk status. När det gäller grundvatten uppnår 2,5 % inte god kemisk status och 98,3 % har god kvantitativ status.

I figuren nedan visas den andel ytvattenförekomster i Finland och andra europeiska länder som inte uppnår god miljöstatus.

Figur 27: Andel ytvattenförekomster (floder, sjöar, vatten i övergångszoner och kustvatten) som har mindre än god miljöstatus per avrinningsdistrikt 91

I figuren nedan visas den andel ytvattenförekomster i Finland och andra europeiska länder som inte uppnår god kemisk status. I Finland är andelen 50,5 % om man räknar in vattenförekomster som inte uppnår god status på grund av ämnen som uppträder som allmänt förekommande PBT-ämnen (persistenta, bioackumulerande och toxiska ämnen). Om allmänt förekommande PBT-ämnen inte räknas med är det 1 % av ytvattenförekomsterna som inte uppnår god kemisk status.

Figur 28: Andel ytvattenförekomster som inte uppnår god kemisk status 92

Med avseende på industriutsläppsdirektivet bör det påpekas att Finland har uppvisat en betydande minskning under de senaste tio åren (59,3 %) när det gäller utsläpp av tungmetaller som Cd, Hg, Ni, Pb och totalt organiskt kol (TOC) (63 %) från industrin till vatten 93 .

Det sammanlagda uttaget av vatten per år (avser år 2019) från yt- och grundvattenkällor i Finland uppgår till 2 456,60 hm3 (EEA, 2022). Andelarna vattenuttag per sektor är 1,26 % för jordbruket, 17,08 % för allmän vattenförsörjning, 17,75 % för elproduktion, 63,37 % för tillverkningsindustrin och 0,53 % för utvinning av mineral, vilket visas i nedanstående figur. Finland kontrollerar vattenuttaget genom ett register. För uttag under 100 m3/dag behövs inget tillstånd i Finland och sådana uttag behöver inte registreras. För alla uttag av vatten för allmän vattenförsörjning krävs tillstånd, liksom för vattenuttag över 250 m3/dygn, och vattenuttag över 100 m3/dygn måste registreras. För uttag som skulle kunna skada eller leda till negativa konsekvenser för naturen krävs alltid tillstånd.

Figur 29: Vattenuttag per sektor i Finland 94

I Finland är vattenexploateringsindex plus (WEI+) 95  0,61 % (år 2017), vilket är väl under de 20 % som anses vara ett tecken på vattenbrist.

Den liggande stapeln nedan visar WEI+ i Finland och andra europeiska länder. Finland ligger på 22:a plats (där det högsta värdet ligger på första plats) i EU när det gäller WEI+.

Figur 30: Vattenexploateringsindex plus (WEI+) i EU 2017 96

Översvämningsdirektivet

Så som nämnts ovan offentliggjorde kommissionen i december 2021 den sjätte genomföranderapporten om översvämningsdirektivet. Den innehåller en översyn och en uppdatering av de preliminära bedömningarna av översvämningsriskerna som gjordes i den andra omgången (2016–2021).

Enligt bedömningsrapporten 97 bör hänsyn tas till den långsiktiga utvecklingen för sådant som befolkningsökningar och ekonomins tillväxt när risken för framtida översvämningar ska bedömas. Det finns även en kortfattad rapport om klimatförändringarnas effekter. Informationsutbytet med svenska och norska myndigheter i internationella förvaltningsenheter har varit systematiskt i alla faser i planeringen. Enligt rapporten har Finland utarbetat en tydlig metod för att definiera tidigare översvämningar med betydande negativa konsekvenser. Bland annat samlas utförliga uppgifter om översvämningarnas konsekvenser in. Det finns dock inga tydliga kriterier för att avgöra framtida översvämningsrisker i områden där möjliga betydande översvämningsrisker föreligger, särskilt inte för risker som uppstår på grund av den långsiktiga utvecklingen.

Finland har lämnat in sin andra omgång med planer för hantering av översvämningsrisker enligt översvämningsdirektivet. Europeiska kommissionen kommer att undersöka vilka framsteg som gjorts sedan de första planerna för hantering av översvämningsrisker antogs och, precis som 2019, lägga fram en ny rapport.

Dricksvattendirektivet

När det gäller dricksvattendirektivet 98 har det inte gjorts någon ny bedömning av kvaliteten på dricksvattnet sedan 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken. Det finns inga indikationer på att det skulle finnas några problem med kvaliteten på dricksvattnet i Finland.

Det omarbetade direktivet 99 trädde i kraft den 12 januari 2021, och medlemsländerna ska ha införlivat det i sin nationella rättsordning senast den 12 januari 2023. Finland måste uppfylla dessa omarbetade kvalitetsnormer.

Badvattendirektivet

Angående badvattendirektivet visar figur 31 att 269 finska badvatten, (88,8 %) år 2020 var av utmärkt kvalitet 100 , 20 (6,6 %) var av bra kvalitet, 5 (1,7 %) av tillfredsställande kvalitet, 4 (1,3 %) av dålig kvalitet och 5 (1,7 %) inte klassificerade.

Figur 31: Badvattenkvalitet i Europa badsäsongen 2020 101

Figur 32: Badvattenkvalitet 2017–2020 102

Nitratdirektivet

I kommissionens senaste rapport om genomförandet av nitratdirektivet 103 för 2016–2019 104 varnas det för att nitrater fortfarande orsakar skadliga vattenföroreningar i EU. Höga halter av nitrater i vattnet är skadligt för både människors hälsa och för ekosystemen och orsakar syreutarmning och övergödning. Åtgärder som vidtagits av nationella myndigheter och jordbrukare för att rena vatten har haft positiva effekter för dricksvattenförsörjningen och den biologiska mångfalden, liksom för sektorer som fiske och turism, som är beroende av vattnet. Icke desto mindre är överdriven gödsling fortfarande ett problem i många delar av EU.

Finland är ett av de länder som har de största problemen med näringsämnesutsläpp från jordbruket, medan Finlands kväve- och fosforsnivåer ligger nära genomsnittet i EU.

Enligt kommissionens rapport utmärker sig Finland genom sitt stora antal vattenförekomster som är övergödda. Badvattenkvaliteten är även dålig över hela landet, och man har ett systematiskt problem med att hantera näringsförluster från jordbruket.

Direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse

Generellt renas 97 % av avloppsvattnet från tätbebyggelse i Finland enligt kraven i direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (avloppsdirektivet). Det är över EU-genomsnittet på 76 %. Enligt avloppsdirektivet ska Finland i tätbebyggelse

·samla upp 5,6 miljoner pe avloppsvatten,

·biologiskt rena 5,5 miljoner pe avloppsvatten och

·med fosforfällning biologiskt rena 5,0 miljoner pe avloppsvatten.

Figur 33: Andel av avloppsvattnet från tätbebyggelse som uppfyller alla krav i avloppsdirektivet (uppsamling, biologisk rening, och biologisk rening med kväve- och/eller fosforfällning) i tätbebyggda områden enligt avloppsdirektivet 2018 105

Finansiering från EU har genom åren varit avgörande för arbetet med att förbättra efterlevnaden och tillämpningen av avloppsdirektivet.

Enligt de prioriterade åtgärderna i 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken skulle Finland förbättra övervakningen av vattenförekomster och vidta åtgärder för att ta itu med diffusa föroreningar från jordbruket, huvudsakligen fosfater, samt för att säkerställa att planerna för hantering av översvämningsrisker samordnas med den nationella anpassningsstrategin för klimatförändringarna. På detta område kan endast begränsade framsteg noteras.

Prioriterade åtgärder 2022

·Undersöka fysiska ändringar av vattenförekomster i enlighet med artikel 4.7 i vattendirektivet. I dessa bedömningar måste alternativa lösningar och lämpliga riskbegränsande åtgärder beaktas.

·Fortsätta att arbeta för att ytterligare minska nitratföroreningar från jordbruket till grundvattnet. Förstärka det nationella åtgärdsprogrammet för att lösa problemen med övergödning i både inlandsvatten och marina vatten.

·Förbättra samordningen av åtgärder för att förverkliga vatten-, havs- och naturpolitiken.

·Slutföra genomförandet av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse i alla tätorter genom att uppföra den infrastruktur som behövs.

Kemikalier

EU har för avsikt att se till att alla kemikalier produceras och används på ett sätt som medför så få betydande negativa effekter på människors hälsa och miljön som möjligt. I oktober 2020 offentliggjorde kommissionen sin kemikaliestrategi för hållbarhet På väg mot en giftfri miljö 106 , som har lett till ett antal systemförändringar i EU:s kemikalielagstiftning. Strategin är en del av EU:s nollföroreningsambition, ett viktigt åtagande i den europeiska gröna given.

EU:s kemikalielagstiftning1 107 ger ett grundläggande skydd för människors hälsa och miljön. Den säkerställer även stabilitet och förutsebarhet för företag som är verksamma på den inre marknaden.

Sedan 2007 har kommissionen samlat in information om efterlevnaden av förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach-förordningen) och förordningen om klassificering, märkning och förpackning (CLP-förordningen). I december 2020 granskade kommissionen medlemsländernas rapporter om tillämpningen av dessa förordningar och om tillsynen över att de följs 108 enligt artikel 117.1 i Reach-förordningen och artikel 46.2 i CLP-förordningen. Enligt de senaste uppgifterna som finns att tillgå har de nationella tillsynsstrukturerna inte förändrats mycket de senaste åren. Det framgår dock tydligt av denna rapport att det finns många skillnader i tillämpningen av Reach-förordningen och CLP-förordningen, särskilt på brottsbekämpningsområdet. Den efterlevnadsgrad som har observerats i medlemsländerna förefaller vara relativt stabil över tid men med en något nedåtgående trend, som sannolikt beror på att tillsynsmyndigheterna har blivit bättre på att upptäcka produkter och företag som inte uppfyller kraven och på att fler produkter som inte uppfyller kraven saluförs på marknaden i EU.

I augusti 2021 offentliggjorde kommissionen en mätbar bedömning av tillsynen 109 avseende de två främsta EU-förordningarna om kemikalier, i vilken man använde ett antal indikatorer för olika delar av tillsynen.

I Finland har följande myndigheter ansvaret för kontrollera att Reach-förordningen följs:

·Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes), som även ansvarar för CLP.

·Arbetarskyddsförvaltningen (regionförvaltningsverk).

·Närings-, trafik- och miljöcentralerna.

·Tullen.

·Försvarsmakten.

·Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea.

Finland har utarbetat tillsynsstrategier för både Reach-förordningen och CLP-förordningen som tillämpas utan undantag 110 . Följande beaktas i strategierna:

·Prioriteringen är riskbaserad, vilket innebär att hänsyn tas till vad som skulle kunna hända om kraven inte uppfylls, liksom till sannolikheten för att de inte ska uppfyllas.

·Hur stor risken är för människors hälsa och miljön beror på sannolikheten för exponering, hur stor exponeringen är och hur skadlig kemikalien är medan sannolikheten för att kraven inte uppfylls till exempel beror på hur väl företagen och andra aktörer känner till regleringarna, deras ambitionsnivå när det gäller att leva upp till kraven, kostnaderna för att uppfylla kraven, sannolikheten för att bli upptäckt, och för att allmänheten ska reagera negativt om man inte uppfyller kraven.

Som regel anses alla överträdelser av Reach-förordningen som grova eller mycket grova förvaltningsrättsliga miljöförseelser. Om överträdelsen anses vara tillräckligt grov kan den behöriga myndigheten besluta att utdöma ytterligare sanktioner utöver böter. Denna myndighet kan även vid behov beordra att tillgångar och handlingar tillfälligt ska tas i beslag. 

I Finland är sju heltidsekvivalenter/år avsatta för både Reach och CLP (och andra kemikalieförordningar och marknadskontroll), liksom sex till sju heltidsekvivalenter/år för Reach-kontroller hos tullen 111 . Bara under 2019 gjordes nästan 7 000 Reach-kontroller, och under hela rapporteringsperioden gjordes över 33 000. De flesta Reach-kontroller är proaktiva (inspektioner) snarare än reaktiva (inspektioner till följd av anmälningar, olyckor och remitteringar). Den höga andelen upptäckta överträdelser av det totala antalet kontroller bör understrykas 112 .

Figur 34: Andel överträdelser av det totala antalet Reach- och CLP-kontroller per medlemsland och jämfört med EU-genomsnittet 2019 113

Prioriterade åtgärder 2022

4. Klimatåtgärder

I den europeiska klimatlagen sätts, i linje med Parisavtalet och som en del av den europeiska gröna given, EU:s mål om att nå klimatneutralitet senast 2050 och om att fram till 2030 ha minskat utsläppen av växthusgaser med 55 % jämfört med 1990 års nivåer. För att säkerställa att det görs tillräckliga begränsningsinsatser begränsar lagen också den andel av utsläppsminskningarna fram till 2030 som kan utgöras av kolupptag.

EU och dess medlemsländer lämnade in uppdaterade nationellt fastställda bidrag till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar i december 2020.

EU arbetar inom alla sektorer och politikområden för att minska utsläppen av växthusgaser och ställa om till en klimatneutral och hållbar ekonomi, liksom för att hantera konsekvenserna av klimatförändringarna.

EU:s klimatlag innehåller incitament för att minska utsläppen från elproduktion, industrin, transporter, sjöfarten och fluorerade gaser (f-gaser) som används i produkter.

För vägtransporter skulle växthusgasintensiteten i fordonsbränslen enligt EU:s lagstiftning ha minskat med 6 % mellan 2010 och 2020 114 , och det finns bindande normer för växthusgasutsläpp från olika kategorier av fordon 115 .

Enligt f-gasförordningen ska EU:s utsläpp av f-gaser minska med två tredjedelar fram till 2030 jämfört med 2014 års nivåer.

Sedan 2021 ingår utsläpp och upptag av växthusgaser från LULUCF-sektorn i EU:s arbete för att minska utsläppen.

EU:s anpassningsåtgärder är en viktig del av den europeiska gröna given. Från och med 2021 måste medlemsländerna rapportera in sina nationella anpassningsåtgärder 116 , eftersom anpassning i EU:s klimatlagstiftning anses vara en viktig del i den långsiktiga globala kampen mot klimatförändringarna. Medlemsländerna måste anpassa sina nationella strategier, och EU kommer regelbundet att bedöma framstegen som en del av sin styrning av klimatåtgärderna. I EU:s uppdaterade strategi för klimatanpassning, som kom i februari 2021, beskrivs hur EU kan anpassa sig till de oundvikliga effekterna av klimatförändringarna och bli ett klimatresilient samhälle 2050.

De främsta nationella klimatåtgärderna och klimatstrategierna

Finland har lämnat in sin integrerade nationella energi- och klimatplan för 2021–2030. Arbetet bygger på långsiktiga planer och färdplaner för energi och klimat, som den långsiktiga strategin för att minska växthusgasutsläppen (2020). Regeringens mål är att uppnå klimatneutralitet till 2035 och bli ett koldioxidnegativt land snart därefter. Regeringen har lagt fram en proposition till en ny klimatlag 117 , som ska säkerställa att Finlands mål om koldioxidneutralitet för 2035 och andra klimatmål, internationella mål såväl som EU-mål, ska uppnås. Förutom målet om koldioxidneutralitet innehåller lagen även utsläppsminskningsmål för 2030, 2040 och 2050. I lagen finns dessutom bestämmelser om klimatpolitiska planer, och reformen skulle innebära att lagen utvidgas till att omfatta även markanvändningssektorn. Här återfinns även ett mål om att öka sänkan.

I sin återhämtnings- och resiliensplan avsätter Finland 50 % av planerna till klimatmål och beskriver viktiga reformer och investeringar för att fortsätta med omställningen till ett koldioxidsnålt samhälle, bland annat inom produktion av ren energi och tillhörande infrastruktur (mer information i kapitel 5).

Finland var det första landet i EU som antog en nationell strategi för klimatanpassning 2005, som sedan uppdaterades genom den nationella anpassningsplanen 2022 118 . I april 2019 offentliggjordes en halvtidsutvärdering av den nationella anpassningsplanen från 2014. Utvärderingen hade samordnats av Finlands miljöcentral (Syke) och Naturresursinstitutet (Luke), och många olika berörda aktörer deltog. Den nationella anpassningsplanen för 2030 håller just nu på att utarbetas Förutom sin nationella strategi och plan för klimatanpassning har Finland även sektorsspecifika anpassningsplaner.

Mellan 1990 och 2020 minskade utsläppen av växthusgaser i Finland med 32 %. Växthusgasintensiteten ligger under genomsnittet i EU, men utsläppen per capita ligger väl över EU-genomsnittet.

Figur 35: Totala växthusgasutsläpp (inkl. internationell luftfart) i Finland (index 1990 = 100 %)

Ansvarsfördelningsmålet

För utsläpp som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem har medlemsländerna bindande nationella mål enligt lagstiftningen om ansvarsfördelning 119 . För 2020 var Finlands nationella mål enligt EU:s lagstiftning att minska utsläppen som inte omfattas av utsläppshandelssystemet med 16 % jämfört med 2005.

Enligt sin integrerade nationella energi- och klimatplan ska Finland göra minskningar som liknar deras nuvarande ansvarsfördelningsmål för 2030.

Figur 36: Utsläpp och mål enligt ansvarsfördelningsbeslutet och ansvarsfördelningsförordningen i Finland 2020 och 2030 som förändring i % sedan 2005

Figur 37: Utsläpp, årliga utsläppstilldelningar och samlat över-/underskott av årliga utsläppstilldelningar enligt ansvarsfördelningsbeslutet i Finland 2013–2020  

Utveckling inom olika sektorer

När det gäller transporter på väg minskade växthusgasintensiteten i fordonsbränslen i Finland med 7,7 %, vilket innebär att Finland uppnådde det gällande EU-omfattande minskningskravet på 6 % senast 2020. Det finns flera olika typer av åtgärder som medlemsländer kan ta för att uppnå detta, till exempel i) ytterligare öka användningen av el i vägtransporter, ii) stötta användningen av biobränslen, och i synnerhet avancerade biobränslen, iii) uppmuntra utveckling och användning av förnybara drivmedel av icke-biologiskt ursprung och iv) minska utsläppen i leden före raffineringen.

År 2019 stod vägtransporter i Finland för 19 % av de totala utsläppen av växthusgaser. Utsläppen har minskat med 11 % sedan 2005. Det mål som har satts i regeringens program för transportsektorn är att fram till 2030 halvera utsläppen jämfört med 2005 års nivåer. För att uppnå detta antog regeringen i maj 2021 ett principbeslut om en färdplan för fossilfria transporter, som är tänkt att utgöra en grund för målet ska uppnås.

Utsläppen från jordbruket har varit oförändrade de senaste åren. De åtgärder som i dag finns i den klimatpolitiska planen (2021) på medellång sikt förväntas leda till en något nedåtgående trend i utsläppen från jordbruket.

Utsläppen från byggnader, främst från uppvärmning, har minskat de senaste åren eftersom man eldar mindre med olja och på grund av förbättrad energieffektivitet i byggnaderna. Finland har en åtgärdsplan för att fasa ut fossil oljeuppvärmning av byggnader, samt ett bidragsprogram för att fasa ut oljeanvändningen i bostäder.

Figur 38: Växthusgasutsläpp per sektor i Finland 120 – historiska utsläpp 1990–2020, prognos 2021–2030 121

När det gäller markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn) förutspår Finland en mindre ökning av nettoupptagen i sektorn för markanvändning och skogsbruk fram till 2030. De rapporterade mängderna enligt Kyotoprotokollet för LULUCF-sektorn i Finland visar ett nettoupptag med i genomsnitt –34,6 miljoner ton koldioxidekvivalenter för åren 2013 till 2019. I detta avseende bidrar Finland med 10,0 % till EU:s årliga genomsnittliga sänka på –344,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Samma period bokfördes nettoutsläpp på i genomsnitt 0,5 ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar -0,4 % av EU:s redovisade sänka på -115,0 ton koldioxidekvivalenter. De rapporterade nettoupptagen uppvisar en nedåtgående trend från 2013 till 2018 men en ökning 2019. För de bokförda nettoutsläppen ses en sjunkande trend. Finland är en av sex medlemsländer i EU med nettoutsläpp i genomsnitt och en av 14 medlemsländer i EU som uppvisar nettoutsläpp minst ett år i denna preliminära redovisning.

Figur 39: Rapporterade och bokförda utsläpp och upptag från LULUCF-sektorn i Finland   122

Användning av auktionsintäkter från EU:s system för handel med utsläppsrätter

De sammanlagda intäkterna från utauktionering av utsläppsrätter i EU:s utsläppshandelssystem mellan 2012 och 2021 uppgick till över 1,5 miljarder euro. Alla dessa auktionsintäkter har använts för klimat- och energirelaterade ändamål. I Finland är intäkterna inte öronmärkta. De nationella utgifterna för klimat och energi överstiger den summa som fås in via auktioner. Endast en del av de faktiska utgifterna har redovisats, men upp till 100 % av intäkterna gick till särskilda projekt vissa år, även om denna finansiering inte kan kopplas direkt till auktionsintäkterna.

Prioriterade åtgärder 2022

·Öka ansträngningarna för att minska både slut- och primärenergiförbrukningen till 2030. Byggnadsrenoveringar leder även till att fler gröna arbetstillfällen skapas i landet.

·Förbättra elnäten.

·Öka elektrifieringen av transporter genom att sätta upp fler laddplatser.

·Öka användningen av förnybar energi och teknik för förnybar energi, särskilt vindkraft.

·Säkerställa biomassans hållbarhet.

Del II: Förutsättningar: verktyg för genomförande

5. Finansiering

Behoven av miljöinvesteringar i Europeiska unionen

För att miljöåtgärderna ska ge resultat måste de finansieras. Det mesta av finansieringen kommer från nationella källor, med ett väsentligt bidrag från EU-medel som täcker upp där det fattas.

Efter 2020 går det även att få stöd för genomförandet av miljöpolitiken från EU:s fond för återhämtning efter pandemin (via faciliteten för återhämtning och resiliens), och principen om att inte orsaka betydande skada tillämpas sedan 2021 på alla delar av EU:s budget. I EU-budgeten kommer hänsyn även att tas till de förnyade åtaganden som gjordes på FN:s 26:e klimatkonferens (i Glasgow i oktober–november 2021) och konventionen om biologisk mångfald (april–maj 2022) 123 .

Investeringsgap i EU

EU behöver göra investeringar för den gröna omställningen på en rad olika sammankopplade områden. De ytterligare investeringar som behövs på klimat-, energi- och transportområdet utöver de investeringar som är planerade, om inga ytterligare åtgärder vidtas, (investeringsgapen) beräknades 2021 till 390 miljarder euro per år (EU) 124 , och för att EU:s centrala miljömål ska uppnås behövs ytterligare 130 miljarder euro 125 . Kostnaderna för klimatanpassningar kan också bli stora och beräknas uppgå till sammanlagt 35–62 miljarder euro (den lägsta beräkningen) eller 158–518 miljarder euro (den högsta beräkningen) per år 126 . Dessa investeringsbehov motsvarar genomförandemålen för 2020 och 2030 (med undantag för klimatanpassningar, för vilka kostnaderna förväntas finnas kvar under en längre tid).

I tabellen nedan visas en preliminär uppdatering av hur stora centrala miljöinvesteringar som fattas 127 . Nästan 40 % av miljöinvesteringsbehoven gäller föroreningar. Detta område står för nästan två tredjedelar av de investeringar som fattas om det slås samman med vattenförvaltning. De investeringar som fattas inom cirkulär ekonomi och avfall beräknas till mellan 13 och 28 miljarder euro per år beroende på vilka nivåer av cirkularitet som ska uppnås. Inom biologisk mångfald beräknas det fattas investeringar på runt 20 miljarder euro per år.

Tabell 1: Beräknade miljöinvesteringsgap i EU uppdelat per miljömål 2021–2030 (per år) 128

Miljöinvesteringsbehov i Finland

Av Finlands plan för återhämtning och resiliens framgår tydligt att man i allt högre grad prioriterar investeringar för att ställa om energisystemet, minska klimat- och miljöpåverkan på byggnadsbeståndet och reformer och investeringar för grön och digital omställning inom industrin. Från fonden för återhämtning och resiliens kommer 2,1 miljarder euro att tas till dessa prioriteringar och uppmuntra till ytterligare privata investeringar. Trots det behövs det fortfarande stora investeringar inom nedanstående områden för att genomföra EU:s miljölagstiftning.

Förebyggande och begränsning av föroreningar

I EU:s första utsiktsrapport om ren luft 130 inom ramen för programmet för ren luft beräknas Finlands sammanlagda luftvårdskostnader uppfylla kraven på utsläppsminskningar i direktivet om nationella utsläppstak 131 2030. Sammanlagt uppgår dessa kostnader till 1 107 miljoner euro per år, inklusive 792 miljoner euro för kapitalinvesteringar (förutsatt att klimat- och energimålen för 2030 uppnås).

I den andra utsiktsrapporten om ren luft 132 hävdas att EU som helhet i stort sett skulle klara av att minska utsläppen av luftföroreningar i enlighet med direktivet om nationella utsläppstak för 2030 i) om all lagstiftning inom området som antogs före 2018 följdes (här ingår all lagstiftning om luftföroreningar och de klimat- och energimål för 2030 som sattes upp 2018) och ii) om medlemsländerna även genomförde de åtgärder som de föresatt sig i sina nationella luftvårdsprogram. Det enda undantaget är ammoniak (NH3) i 15 medlemsländer, däribland Finland.

Vattenförvaltning

Enligt OECD:s studie Financing a Water Secure Future (2022) följer Finland dricksvattendirektivet och direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse i stor utsträckning; behoven av finansiering för att rusta upp, förnya och ersätta vattenförsörjningssystemet ökar och med dagens prisnivåer ser landet ut att kunna täcka kostnaderna för arbeten på vattenförsörjningssystemet. Goda statsfinanser gör det möjligt att ta till offentliga medel om så behövs. EU-finansiering har utgjort en betydande del av den offentliga finansieringen de senaste tio åren 133 . Enligt beräkningar kommer Finland att behöva investera ytterligare sammanlagt 1 309 miljoner euro fram till 2030 för dricksvatten och sanitet 134 (utöver de planerade investeringarna), varav över 90 % på avloppsrelaterade arbeten. Utöver detta är den nyligen färdigställda sjätte rapporten om genomförandet av vattendirektivet och översvämningsdirektivet 135 , och tillhörande studie om finanser och ekonomi 136 , också en relevant källa till information på detta område.

Avfall och cirkulär ekonomi

Enligt en studie från kommissionen 137 måste Finland fortfarande investera ytterligare 289 miljoner euro (cirka 41,3 miljoner euro per år) (utöver de planerade investeringarna) mellan 2021 och 2027 på insamling, återvinning och upparbetning av avfall, hantering av biologiskt avfall, källsorteringsmöjligheter och digitalisering av avfallsregister för att uppfylla målen för materialåtervinning av kommunalt avfall och förpackningsavfall.

Här ingår inte de investeringar som behövs på olika områden inom ekonomin för att åstadkomma mer cirkularitet, förebygga avfall och hantera andra betydande typer av avfall, som plast, textilier och möbler.

Biologisk mångfald och ekosystem

Enligt den nyligen inlämnade ramen för prioriterade åtgärder för Finland kommer kostnaderna för naturskydd (inklusive Natura 2000) att uppgå till 6,03 miljarder euro sammanlagt eller omkring 862,4 miljoner euro per år 138 perioden 2021 till 2027. Av dessa är 99 miljoner euro årliga engångskostnader.

Här ingår dock inte de ytterligare kostnaderna för att genomföra det som krävs enligt strategin för biologisk mångfald för 2030, till exempel för ökat skydd och återställande.

EU:s miljöstöd 2014–2020

I den fleråriga budgetramen för 2014–2020 avsattes nästan 960 miljarder euro (åtaganden, i 2011 års priser) 139 som EU:s utgifter under denna period. Åtagandet avseende den gröna omställningen i den fleråriga budgetramen för 2014–2020 omfattade ett mål om att 20 % av utgifterna skulle gå till klimatåtgärder. Här fanns även finansieringsmöjligheter för miljön, främst genom de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna) 140 . Senare fylldes den fleråriga budgetramen för 2014–2020 på med över 50 miljarder euro (i dagens priser) från React-EU-programmet för sammanhållningspolitiska åtgärder mot covid-19 141 .

Finland fick 4,9 miljarder euro från ESI-fonderna 2014–2020 för att investera i jobbskapande och en hållbar och sund europeisk ekonomi och miljö. Den summa som planerades gå till direkta miljöinvesteringar uppgick till 64,6 miljoner euro, med ytterligare 81,5 miljoner euro till indirekta miljöinvesteringar, vilket ger en totalsumma på 146,1 miljoner euro. I figur 41 ges en översikt över de (planerade) medlen från ESI-fonderna som är öronmärkta för Finland (EU-belopp, utan nationella belopp).

Figur 40: Anslagna medel till Finland från ESI-fonderna 2014–2020 142

Tabell 2: Direkta och indirekta miljöinvesteringar från ESI-fonderna i Finland 2014–2020 143

Finansieringen till miljöåtgärder från ESI-fonderna har även kompletterats genom andra EU-finansieringsprogram som alla medlemsländer kan söka stöd från, som Life-programmet, Horisont 2020 och lån från EIB. Detta innebär att Finland uppskattningsvis har fått sammanlagt 679 miljoner euro i miljöfinansiering från EU under åren 2014 till 2020.

Målen för Life-programmet 145 handlar helt och hållet om miljö och klimat. Genom programmet ges finansiering till demonstrations- och bästa praxis-projekt för nya gröna lösningar. Mellan 2014 och 2020 mottog Finland EU-stöd till tolv Life-projekt (för natur och miljö) uppgående till 65,5 miljoner euro (av 1 028 Life-projekt i EU med ett sammanlagt EU-bidrag på 1,74 miljarder euro) 146 .

Mellan 2014 och 2020 fick Finland runt 75,4 miljoner euro för miljöinsatser från Horisont 2020 (främst för klimatåtgärder och cirkulär ekonomi), vilket är 5 % av de sammanlagda anslagen från Horisont 2020 147 . Finland fick även 150,0 miljoner euro i direkt miljöfinansiering, samt ytterligare 82,0 miljoner euro för miljöinsatser inom olika projekt där miljömål ingick bland andra mål.

I och med detta uppgick den sammanlagda summan som Finland fick från de europeiska struktur- och investeringsfonderna till 232,0 miljoner euro av de sammanlagda anslagen från dem på 1,23 miljarder euro 148 . EIB:s stöd till miljöområdet uppgick till 361,5 miljoner euro, främst till vatten och avlopp, med en mindre andel till avfall, av Finlands totala stöd från EIB denna period (10,38 miljarder euro) 149 . Landet ligger på elfte plats i EU vad gäller sammanlagda lån från EIB.

Under 2020 tillhandahöll EIB 24,2 miljarder euro i finansiering för åtgärder mot klimatförändringarna över hela Europa, vilket var 37 % av bankens totala finansiering. EIB tillhandahöll även 1,8 miljarder euro (3 % av all sin finansiering) i mer allmänna miljölån 150 .

EU:s miljöstöd 2021–2027

Enligt investeringsplanen för den gröna given från 2020 bör en biljon euro i gröna investeringar (offentliga och privata) göras runtom i Europa fram till 2030. Genom den fleråriga budgetramen för 2021–2027 och utgiftsprogrammet för NextGenerationEU ska 2,018 biljoner euro (i dagens priser) uppbådas för återhämtning från covid-19-pandemin och för EU:s långsiktiga prioriteringar, där miljöskydd ingår 151 . Efter åtagandena i EU:s gröna giv 152 om att ”inte vålla skada” och det interinstitutionella avtalet om den fleråriga budgetramen 2021–2027 153 ska 30 % av EU:s budget 2021–2027 gå till klimatinsatser, medan 7,5 % av budgeten från och med 2024 och 10 % från och med 2026 ska gå till biologisk mångfald. För att dessa mål ska nås måste fler finansiella resurser avsättas till biologisk mångfald, särskilt inom ramen för sammanhållningspolitiken 2021–2027 och den gemensamma jordbrukspolitiken 2023–2027.

Hållbar finansiering ger betydligt mer insyn vad gäller miljömässig hållbarhet (ett mål som främjas av EU:s hållbarhetstaxonomi) 154 . Med sådan finansiering stärks även kraven på icke-finansiell rapportering och det blir enklare att ge ut gröna obligationer (genom att en EU-standard för gröna obligationer tas fram) 155 . Nu när hållbar finansiering har stärkts genom den förnyade strategin för hållbar finansiering (2020) 156 bör investeringsflödena till klimat och miljö öka. Den nya strategin om klimatanpassning 157 kan bidra till att åtgärda klyftan i försäkringsskyddet, som i dag innebär att det inte finns något försäkringsskydd vid många olika klimatrelaterade händelser 158 . EIB ska se till att 50 % av dess utlåning går till klimat- och miljöprojekt senast 2025 159 , bland annat med ett bidrag på 250 miljarder euro till investeringsplanen för den gröna given fram till 2027.

Tabell 3: De främsta EU-medlen som avsatts för Finland (i dagens priser) 2021–2027

 
Programplaneringen för det flesta av EU-fonderna (de sammanhållningspolitiska fonderna, Ejflu och EHFVF) pågår just nu i Finland.

Finlands plan för återhämtning och resiliens innehåller 39 investeringar och 18 reformer som finansieras genom 2,1 miljarder euro i bidrag.  En andel på 50,3 % av planen kommer att gå till klimatmål (se figur 42). Det är mer än det generella klimatmålet för planerna för återhämtning och resiliens på 37 % och gör Finland till en av de bästa medlemsländerna när det gäller klimatåtaganden. Finlands klimatåtaganden för den gröna omställningen återspeglas i planen för återhämtning och resiliens genom en omställning av energisystemet (318,7 miljoner euro), stöd till industrin för grön och digital omställning (326 miljoner euro), en minskning av byggnadsbeståndets klimat- och miljöpåverkan (110 miljoner euro), tillhandahållande av koldioxidsnåla lösningar för samhällen och transportsektorn (40 miljoner euro) och stöd till miljömässig hållbarhet och naturbaserade lösningar (30 miljoner euro) 168 .

Figur 41: Klimatsatsningar i återhämtnings- och resiliensplanerna 2021–2026 169

Inom ramen för NextGenerationEU kommer kommissionen att ge ut upp till 250 miljarder euro i gröna EU-obligationer (en tredjedel av NextGenerationEU) fram till 2026 som kommer att följa den generella principen om att inte orsaka betydande skada men däremot inte bestämmelserna i de nu gällande delegerade akterna om EU:s taxonomi eller den föreslagna EU-standarden för gröna obligationer.

Förutom de EU-medel som öronmärkts specifikt för Finland 2021–2027 finns det flera andra EU-finansieringsprogram som alla medlemsländer kan söka medel från, bland andra Life-programmet (5,4 miljarder euro), Horisont Europa (95,5 miljarder euro) 170 , fonden för ett sammanlänkat Europa 171 (33,7 miljarder euro) 172 och InvestEU 173 . Från dessa instrument kommer även stöd att ges till den gröna omställningen, till exempel för forskning och innovation inom miljöskydd (Horisont Europa) 174 , rena transporter och ren energi (fonden för ett sammanlänkat Europa) 175 och hållbar infrastruktur (InvestEU) 176 .

Nationell miljöfinansiering

De sammanlagda utgifterna för miljöskydd (inklusive alla relevanta löpande utgifter och kapitalutgifter) 177 i EU uppgick år 2020 till 272,6 miljarder euro, vilket motsvarar 2 % av EU:s BNP. Denna andel har i stort sett alltid varit lika stor. När det gäller absoluta tal återfinns de flesta utgifterna i ett mindre antal länder, räknat som andel av BNP. De flesta länders utgifter ligger på mellan 1 och 2 %, precis som i Finland (1,6 %).

Av dessa utgifter uppgick EU:s kapitalutgifter för miljöskydd (det vill säga investeringar) till 56,3 miljarder euro 2018 men föll till 54,5 miljarder euro 2020, vilket motsvarar runt 0,4 % av EU:s BNP. De flesta medlemsländer investerade mellan 0,2 och 0,5 % av sin BNP i miljöskydd. Finland investerade 0,3 % av BNP. Under perioden 2014 till 2020 motsvarade det 376 miljarder euro i miljöinvesteringar i EU, varav 4,6 miljarder var för Finland.

De nationella sammanlagda utgifterna för miljöskydd (inklusive alla relevanta löpande utgifter och kapitalutgifter) 178 i EU uppgick år 2020 till 272,6 miljarder euro, vilket motsvarar 2 % av den gemensamma bruttonationalprodukten, och denna nivå har legat relativt still över tid.

Figur 42: Direkta och indirekta miljöskyddsinvesteringar i EU (miljoner euro och % av BNP) 2018 179

Uppdelat efter institutionell sektor står specialiserade producenter (av miljöskyddstjänster som avfalls- och vattenbolag) och näringslivet (företag) för huvuddelen av Finlands miljöskyddsinvesteringar (49 respektive 48 %), medan den offentliga sektorn endast stod för 3 %. På EU-nivå (genomsnitt i EU) kommer 37 % från den offentliga sektorn, 33 % från specialiserade producenter och 30 % från näringslivet (företag).

Figur 43: Medlemsländernas miljöskyddsinvesteringar (kapitalutgifter) i EU uppdelat efter institutionell sektor (hela ekonomin = 100 %) 2018 180

Att dela upp investeringarna efter miljöområde går endast inom varje institutionell sektor (inte i hela ekonomin) eftersom rapporteringsmönstren skiljer sig åt 181 . Utifrån de uppgifter som Finland rapporterat in går 48 % av den offentliga sektorns miljöskyddsinvesteringar till biologisk mångfald, medan den andra halvan går till FoU och icke-klassificerade områden. När det gäller landets specialiserade producenter gällde 55 % av deras investeringar avlopp och 42 % avfallshantering. Näringslivet fokuserade främst på luftföroreningar (33 %), avlopp (27 %), vatten och mark (23 %) och avfallshantering (13 %). 

År 2020 uppgick den sammanlagda årliga utgivningen av gröna obligationer 182 till 156 miljarder US-dollar (137 miljarder euro) (inbegripet ett antal länder utanför EU), vilket är en ökning från 117 miljarder US-dollar (105 miljarder euro) 2019 183 . För endast de 27 medlemsländerna i EU uppgick utgivningen av gröna obligationer 2020 till 124 miljarder euro. Finland bidrog till denna summa genom att ge ut gröna obligationer till ett värde av 2,12 miljarder euro. Av de gröna obligationer som gavs ut i europeiska länder gick 83 % till projekt inom energi, byggnader och transporter 2014–2020, 8 % till projekt inom avlopp och vatten och vidare 6 % till markanvändning, med kopplingar till bevarande och återställande av ekosystem 184 .

Figur 44: Utgivning av gröna obligationer i EU 2020 (miljarder euro) 185

Gröna budgetverktyg

Grön beskattning och grön skatteväxling

Finlands intäkter från miljöskatter är något högre än genomsnittet i EU (2,75 % av BNP 2020 jämfört med genomsnittet i EU på 2,24 %). Energiskatterna utgjorde 1,92 % av BNP och därmed den största delen av miljöskatterna (genomsnitt i EU: 1,74 %), följt av transportskatter (0,81 % av BNP jämfört med EU-genomsnittet på 0,42 %) och skatter på föroreningar och resurser (0,02 % av BNP jämfört med 0,08 %). Samma år stod miljöskatteintäkterna för 6,52 % av de totala intäkterna från skatter och sociala avgifter (över genomsnittet för EU som låg på 5,57 %) 186 .

Figur 45: Miljöskatter i EU 2020 187

I den europeiska gröna given från 2019 framhålls att väl utformade skattereformer kan öka den ekonomiska tillväxten och motståndskraften och leda till ett rättvisare samhälle och en rättvis omställning. Skattereformer kan bidra till detta eftersom sådana skickar prissignaler och ger incitament till ekonomiska aktörer. Genom den gröna given skapas förutsättningar för omfattande skattereformer, avskaffande av subventioner för fossila bränslen och för en skatteväxling från arbete till utsläpp. Detta ska uppnås samtidigt som hänsyn tas till sociala aspekter 188 . I den gröna given framhålls principen om att förorenaren betalar 189 , enligt vilken förorenaren ska bära kostnaderna för de insatser som görs för att förebygga, begränsa och åtgärda föroreningar. Att följa principen om att förorenaren betalar underlättas genom projektet om miljöanpassning av skatter inom Europeiska kommissionens instrument för tekniskt stöd. Finland använder sig av ekonomiska styrmedel, som förpacknings-och torvskatter (den senare dock med en låg skattesats) 190 .

Miljöskadliga subventioner

Att ta itu med och ta bort miljöskadliga subventioner är ytterligare ett steg mot mer omfattande skattereformer 191 .

Subventioner till fossila bränslen är kostsamma för statskassan och undergräver den gröna givens mål. Ofta gör de det även mindre intressant att göra gröna investeringar, och de bidrar inte till lika marknadsvillkor. Subventioner på fossila bränslen har varierat med 55 miljarder euro i EU sedan 2015. De ökade med 4 % mellan 2015 och 2019. Vissa länder, som Lettland, Litauen, Sverige, Grekland och Irland, har dock lyckats minska dessa subventioner.

På EU-nivå fortsatte subventionerna till petroleumprodukter i sådana sektorer som transport och jordbruk att stiga under perioden 2015–2019, medan subventionerna till kol och brunkol sjönk, till stor del på grund av de fasta bränslenas minskande roll i elproduktionen. Som andel av BNP varierade subventionerna på fossila bränslen från 1,2 % i Ungern till 0,1 % i Malta 2019 (genomsnitt i EU: 0,4 %). I Finland uppgick subventionerna på fossila bränslen till 0,7 miljarder euro 2019, vilket motsvarar 0,28 % av BNP (under genomsnittet i EU).

År 2020 minskade de sammanlagda subventionerna till fossila bränslen i EU-27 till 52 miljarder euro (på grund av att förbrukningen gick ned som en följd av covid-19-relaterade restriktioner). Utan åtgärder från medlemsländernas sida kommer dessa subventioner sannolikt att nå samma nivå igen när den ekonomiska aktiviteten tar fart igen efter 2020 192 .

Figur 46: Trender i subventionerna till fossila bränslen i Finland 193

Metoder för grön budgetering

Grön budgetering innebär olika slag av märkning och spårning i budgeten. Vissa medlemsländer använder redan vissa metoder för grön budgetering 194 . Genom grön budgetering går det att hitta och spåra gröna utgifter och gröna intäkter, vilket gör det lättare att se vilka miljökonsekvenser budgetpolitiken ger upphov till. Syftet med detta är att göra politiken mer konsekvent och stödja grön politik (som klimat- och miljömål) 195 .

Kommissionen har även tagit fram en vägledning om klimat- och hållbarhetssäkring som ska användas vid bedömningar av om projekt är berättigade till stöd och av om projekt följer miljölagstiftningen och uppfyller kriterierna 196 . Kommissionen utarbetade 2021 en referensram för grön budgetering 197 och inledde ett projekt om grön budgetering inom instrumentet för tekniskt stöd i syfte att hjälpa medlemsländerna att utarbeta nationella ramar för grön budgetering som kan göra politiken mer konsekvent och underlätta den gröna omställningen.

Finland deltar inte i kommissionens projekt om grön budgetering som inleddes 2021. För att få stöd i sitt gedigna arbete med grön omställning drar man dock nytta av ett projekt inom instrumentet för tekniskt stöd som handlar om principen om att inte orsaka betydande skada. Finland har även tillämpat budgetering för hållbar utveckling sedan 2018 och har sedan 2019 räknat fram summan av alla anslag som har gått till åtgärder som bidrar till att regeringens koldioxidneutralitetsmål nås.

Sammanlagd finansiering jämfört med behoven

Sammanlagt uppskattas 0,6–0,7 % av BNP ha lagts på miljöinvesteringar 2014–2020 i hela EU, både inräknat större EU-fonder och nationell finansiering. Andelen varierade mellan 0,3 % (Irland) till 1,91 % (Bulgarien), beroende på hur stora miljöutmaningarna i de olika medlemsländerna är. Under perioden 2021–2027 uppskattas EU:s behov av miljöinvesteringar variera mellan 0,9 och 1,5 % av förväntad BNP (år 2027–2030), vilket innebär att det fattas finansiering motsvarande 0,6–0,8 % av BNP, förutsatt att de planerade investeringarna inte ändras 198 .

Figur 47: Sammanlagda planerade miljöinvesteringar (2014–2020) och beräknade behov (2020–2030) i EU (% av BNP) 199

Finlands miljöfinansiering av investeringar uppskattas ha uppgått till 0,42 % av BNP under perioden 2014–2020, främst från nationella finansieringskällor (90 %). Miljöinvesteringsbehoven 2021–2027 förväntas bli över 0,96 % av Finlands BNP (endast inräknat behov som det finns landsuppdelning för), vilket i så fall innebär att det fattas åtminstone 0,54 % av BNP eller sannolikt ännu mer om man även räknar med behoven som i dag endast kan beräknas på EU-nivå (för till exempel vattenskydd, cirkularitet, strategi för biologisk mångfald med mera.). Denna finansiering måste uppbådas genom att se till att medel från andra finansieringskällor går till miljöprioriteringar.

Prioriterade åtgärder 2022

I 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken fick Finland inga prioriterade åtgärder när det gällde miljöfinansiering, och den höga andelen privat finansiering kan tjäna som gott exempel för andra medlemsländer i EU. Det finns dock utrymme för förbättringar de kommande åren.

·Utarbeta en strategi för miljöfinansiering, som omfattar alla relevanta förvaltningsnivåer, för att hitta så många möjligheter som möjligt att se till att den miljöpolitik som ännu inte genomförts blir genomförd.

·Säkra mer finansiering till miljön så att investeringsbehoven för alla miljömål tillgodoses och så att de investeringar som behövs blir gjorda.

6. Miljöstyrning

Information, allmänhetens deltagande och tillgång till rättslig prövning

Medborgarna kan skydda miljön på ett effektivare sätt om de kan förlita sig på de tre pelarna i Århuskonventionen:

i) tillgång till information,

ii) allmänhetens deltagande i beslut

och iii) tillgång till rättslig prövning i miljöärenden.

Det är av avgörande betydelse för de offentliga myndigheterna, allmänheten och företagen att miljöinformation delas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt 200 . Allmänhetens deltagande gör det möjligt för myndigheterna att fatta beslut som tar hänsyn till allmänhetens åsikter. Tillgång till rättslig prövning är en uppsättning garantier som gör det möjligt för medborgare och icke-statliga organisationer att använda nationella domstolar för att skydda miljön 201 . Det omfattar även rätten att väcka talan (talerätt) 202 .

Miljöinformation

Detta avsnitt handlar om Finlands genomförande av Inspire-direktivet. Genom Inspire-direktivet ville man skapa en europeisk infrastruktur för utbyte av rumslig miljöinformation mellan offentliga myndigheter i hela Europa. Denna infrastruktur skulle underlätta beslutsfattande över gränserna och göra det enklare för allmänheten att få tag på information. Geografisk information behövs för god förvaltning på alla nivåer, och informationen ska vara lättillgänglig och insynsvänlig.

Finlands genomförande har granskats utifrån 2021 års informationsblad för landet 203 . Identifieringen och dokumentationen av information har gått sakta, och genomförandegraden måste höjas. Mer arbete måste göras för att

·göra informationen mer lättillgänglig och

·prioritera datamängder om miljö i genomförandet, särskilt sådana som anses vara värdefulla rumsliga datamängder för genomförandet av miljölagstiftningen 204 .

Tabell 4: Resultattavla för Finlands genomförande av Inspire-direktivet 2016–2020 205

Allmänhetens deltagande

Finland gör mycket för att underlätta för allmänheten att delta i miljökonsekvensbedömningar (MKB) och strategiska miljöbedömningar. De regionala närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna) är den behöriga MKB-myndigheten. Det finns en central datakälla för alla pågående och avslutade miljökonsekvensbedömningar i Finland 207 , 208 . För att underlätta deltagande har en film och en broschyr tagits fram för allmänheten, där man förklarar vad en miljökonsekvensbedömning är och hur man kan delta 209 210 . En arbetsgrupp för tjänsteutformning vid MKB-myndigheten (NTM-centralerna) har undersökt olika alternativ för att göra det enklare för allmänheten att delta. Det är dock ännu oklart när och hur dessa alternativ ska omsättas i praktiken.

Det finns inte tillräckligt med uppgifter för att det ska gå att göra en bedömning av hur stort allmänhetens deltagande i beslutsprocesser med koppling till MKB-direktivet eller SMB-direktivet är. En stor mängd åsikter kan komma in från allmänheten i enskilda MKB-projekt, men det finns inga uppgifter om graden av deltagande i allmänhet.

Tillgång till rättslig prövning

Med få undantag finns det inga särskilda bestämmelser om talerätt i det administrativa förfarandet. Det innebär att icke-statliga organisationer, genom offentliga samråd, i allmänhet kan delta i beslutsprocesser, i de fall då offentliga samråd anordnas. När det gäller att överklaga planer är det i allmänhet bestämmelserna om talerätt och tillgång till rättslig prövning i lagen om rättegång i förvaltningsärenden som gäller för de planer och program som beslutas av statliga myndigheter, och bestämmelserna i kommunallagen om kommunalbesvär som gäller för planer och program på lokal förvaltningsnivå. I de flesta fall fastställs rätten att överklaga miljöplaner i särskilda bestämmelser om tillgång till rättslig prövning i olika miljölagar. I dessa särskilda bestämmelser omfattar tillgång till rättslig prövning även icke-statliga organisationers talerätt. Om man tittar på rättspraxis i landet är rätten att väcka talan i nationell domstol i miljöärenden garanterad. Det finns även ett system för regelbunden tillsyn över rättsligt bindande rättsakter, men det är inget som allmänheten eller icke-statliga organisationer har tillgång till, utan de kan endast informera om ärenden till organ eller tjänstemän som har rätt att inleda ett extraordinärt tillsynsförfarande.

Det finns ingen övergripande information om tillgång till rättslig prövning specifikt i miljöärenden. Allmän information om förfarandena i förvaltningsdomstolar (och allmänna domstolar) beskrivs på det finska rättsväsendets webbplats. Information om lagar finns i databasen Finlex. På miljöförvaltningens allmänna webbplats finns information om olika miljöförfaranden, även om rätten att väcka talan i domstol. På de fyra regionsförvaltningsverkens webbplatser, som har ansvar för miljö- och vattentillståndsfrågor, finns register över pågående tillståndsärenden och tillståndsbeslut. Det finns även en gemensam webbaserad informationstjänst om vatten- och miljötillstånd 211 . Mer information om särskilda miljöförfaranden och tillgång till rättslig prövning kan finnas på till exempel kommunernas webbplatser.

I 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken angavs prioriterade åtgärder som rörde tillgången till rättslig prövning. De handlade om att Finland skulle se till att enskilda har talerätt och informera allmänheten bättre om deras rättigheter. På båda dessa områden har framstegen varit begränsade.

Prioriterade åtgärder 2022

·Förbättra tillgången till rumsliga data och prioritera datamängder om miljö i genomförandet av Inspire-direktivet, särskilt de datamängder som anses vara värdefulla rumsliga datamängder för genomförandet av miljölagstiftningen. 

·Se till att allmänhet som berörs av myndigheters planeringsbeslut om vatten, natur och luftkvalitet har bättre möjligheter till rättslig prövning.

·Med hjälp av faktablad på e-juridikportalen 212 bättre informera allmänheten om vilka möjligheter till rättslig prövning som finns.

·Överväga ytterligare förbättringar av verktygen för allmänhetens deltagande utifrån rekommendationerna från arbetsgruppen för tjänsteutformning.

·Undersöka i hur stor utsträckning allmänheten deltar för att se om Finlands mål om att höja allmänhetens engagemang har uppnåtts.

Regelefterlevnad

Säkerställandet av efterlevnaden av miljölagstiftningen omfattar allt arbete som utförs av offentliga myndigheter för att se till att industrier, jordbrukare och andra aktörer uppfyller sina skyldigheter att skydda vatten, luft och natur och att hantera avfall 213 . Detta inbegriper stödåtgärder som tillhandahålls av myndigheterna, till exempel

i) främjande av efterlevnad 214 ,

ii) inspektioner och andra kontroller som de utför, det vill säga övervakning av regelefterlevnad 215  

och iii) åtgärder som vidtas för att stoppa överträdelser, utdöma påföljder och kräva att skador åtgärdas, det vill säga verkställande 216 .

Medborgarforskning och klagomål gör det möjligt för myndigheterna att inrikta sina ansträngningar på ett bättre sätt. Miljöansvar 217 säkerställer att förorenaren betalar för att avhjälpa eventuella skador.

Främjande och övervakning av efterlevnaden

Finland har vidtagit åtgärder för att förbättra den praktiska informationen till skogsägare, särskilt om flygekorrens habitat 218 . Ytterligare åtgärder för att främja genomförandet av fågeldirektivet och habitatdirektivet har vidtagits sedan 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken, främst vad gäller skogsbruket. Det finns i dag inga åtgärder och ingen information inom jordbrukssektorn. Det finns även en webbplats som redigeras av flera olika myndigheter, där det finns information om att leva tillsammans med stora rovdjur, bland annat information som är relevant för dem som är verksamma inom jord- eller skogsbruk 219 . Det verkar inte finnas några liknande verktyg för jordbrukare med avseende på nitratdirektivet. Informationen till jordbrukare handlar i stort sett endast om att uppfylla tvärvillkoren för att få jordbruksstöd, och trots att åtgärderna på gårdsnivå har undersökts verkar detta ännu inte ha resulterat in någon tillgänglig information på internet 220 .

Det är de regionala miljömyndigheterna, alltså närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna), som ansvarar för att planera inspektioner enligt industriutsläppsdirektivet. Varje enskild regional central utarbetar en egen inspektionsplan för sitt geografiska område, där man beskriver områdets särdrag, tillsynsbehoven och resurserna och målen för inspektionerna. Inspektionsrapporterna offentliggörs inte automatiskt på internet men kan i princip begäras ut av allmänheten. NTM-centralerna offentliggör årligen uppgifter om inspektioner 221 . Information om inspektioner av avfallsförbränningsanläggningar måste dock offentliggöras: en förteckning över anläggningar i respektive NTM-centrals geografiska område och rapporter om de enskilda anläggningarnas verksamhet 222 finns att tillgå på internet.

Hantering av klagomål och medborgarforskning

Det finns viss information på internet om hur man inger klagomål till myndigheterna. Denna information gäller dock inte specifikt för miljöärenden 223 . Vissa kommuner tillhandahåller även särskild information om hur man inger klagomål specifikt i miljöärenden 224 . Generellt inges klagomål avseende den finska offentliga förvaltningen till den tillsynsmyndighet som enligt lag ansvarar för tillsynen över en typ av verksamhet. Det är antingen en NTM-central eller en kommun, beroende på vilket ärende det rör sig om 225 . I de fall då den klagande inte är part i ett pågående ärende eller tillståndsförfarande måste denne hitta rätt kontaktperson på regional nivå att inge sitt klagomål till eller lämna in sitt klagomål eller sina observationer via den allmänna e-post- eller registraturtjänsten. Det finns ingen statistik eller information om antalet klagomål eller om på vilka sätt klagomål kommer in till myndigheterna.

Trots att det, så som nämnts ovan, inte finns något system för hur information som allmänheten lämnar i form av klagomål eller överträdelserapporter tas om hand finns det ändå ett antal medborgarforskningsinitiativ i Finland. Som exempel kan nämnas Finlands artdatacenter 226 , som är en databas där forskare, myndigheter och allmänheten har fri tillgång till data. Det går att söka och ladda ned information, liksom att registrera och dela med sig av egna observationer. I databasen finns både officiellt insamlade uppgifter och uppgifter som skickats in av allmänheten och icke-statliga organisationer. Även på miljöförvaltningens webbplats, miljo.fi, finns information om hur medborgarobservationer kan lämnas in med ett antal länkar om hur man skickar in uppgifterna 227 .

Verkställighet

Miljöbrottsligheten övervakas av nationella uppföljningsgruppen för miljöbrott, som årligen ger ut en rapport 228 . Det totala antalet brott som påverkar miljön ökade 2021 jämfört med 2020, och antalet miljöbrott, naturresursbrott och brott som äventyrar andras hälsa och säkerhet nådde en rekordhög nivå. Rapporterna innehåller sammanställda uppgifter och ingen information om enskilda fall eller vilka påföljder som har utdömts.

En uppdaterad nationell strategi för miljöbrottsbekämpning kom 2020 229 och gäller för perioden 2020–2026. Målen i den är att underlätta samarbete mellan myndigheter som arbetar med miljöbrottsbekämpning, genom till exempel spridning av god praxis samt att samordna resultatstyrning och övrig styrning, ta fram gemensamt utbildningsmaterial och förädla statistikuppgifter. En gemensam verkställighetsgrupp med centrala aktörer på nationell och regional nivå ser till att de praktiska åtgärderna genomförs. Vartannat år färdigställs program som ska vara till hjälp i genomförandet av strategin. Programmet för 2021–2022 finns att läsa på internet 230 .

Direktivet om miljöansvar

Statistikcentralen publicerar uppgifter och statistik. om investeringar och privata kostnader som orsakats av miljöskador som en del i sina regelbundna rapporter om miljöskyddskostnader. Det finns inga uppgifter om antalet anmälda fall som rör miljöansvarsdirektivet eller antalet skadeincidenter 231 . Finlands miljöcentral (Syke) publicerar rapporter om miljöskador. Den senaste publicerades 2019 232 , vilket då innebar att en serie regelbundna rapporter som avbrutits 2005 återupptogs. I denna rapport noteras att det, sedan den senaste rapporteringsperioden 2013, har varit ett nytt avgjort ärende (avgörandet är slutgiltigt), där miljöansvarsdirektivet varit tillämpligt, samt två möjliga ärenden (ett som har överklagats och ett som utreds av den behöriga myndigheten). En förteckning över de avgjorda och överklagade ärendena, med hyperlänkar till dem, finns på Miljöministeriets webbplats 233 , i det nationella registret för ärenden då miljöansvarsdirektivet är tillämpligt. . som är det nationella registret för ärenden då miljöansvarsdirektivet är tillämpligt. Eftersom information finns på webbplatsen är den lättillgänglig för allmänheten. Det finns privata försäkringsbolag som erbjuder försäkringar som täcker ansvar för miljöskador. Det finns många aktörer som erbjuder sådana försäkringar. Miljöförsäkringsmarknaden för fristående miljöförsäkringar i Finland är dock inte välutvecklad. Efterfrågan på miljöförsäkringar är liten bland små och medelstora företag men ökar. Även efterfrågan bland större företag ökar 234 .

Enligt de prioriterade åtgärderna i 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken skulle Finland se till att allmänheten fick bättre information om främjande, övervakning och verkställighet av efterlevnad genom att åtminstone se till att följande information finns tillgänglig online: i) vägledning till finska jordbrukare om hur man uppfyller skyldigheterna om nitrater och natur, ii) inspektionsplaner och inspektionsrapporter om industriinspektioner och iii) vägledning om hur man inger miljöklagomål. Finland rekommenderades även att offentliggöra information om resultatet av myndigheternas efterlevnadsåtgärder och om uppföljningen av upptäckta överträdelser av tvärvillkor om nitrater och natur samt till sist att förbättra den finansiella säkerheten för skadeståndsansvar och vägledningen rörande direktivet om miljöansvar och offentliggöra information om miljöskador.

Begränsade framsteg kan ses rörande ovanstående, och Finland uppfyller fortfarande inte sina skyldigheter vad gäller säkerställande av regelefterlevnad.

Prioriterade åtgärder 2022

·Bättre informera allmänheten om främjande, övervakning och verkställighet av efterlevnad. Tillhandahålla tydlig och väl synlig information om hur allmänheten kan inge miljöklagomål och anmäla överträdelser.

·Gå vidare med de åtaganden som beskrivs i den nationella strategin för miljöbrottsbekämpning, till exempel att ta fram bättre statistik.

Effektivitet hos miljöförvaltningar

Alla som deltar i genomförandet av miljölagstiftningen på EU-nivå och på nationell, regional och lokal nivå måste ha sakkunskaper, redskap och kapacitet att säkerställa att lagstiftningen och styrningen av tillsynsförfarandet får avsedd verkan.

Administrativ kapacitet och kvalitet

Förändringar i miljöpolitiken i Finland beror främst på EU-direktiv och EU-förordningar, och i allmänhet införlivas EU:s regler i nationell lagstiftning i tid. I dagsläget kan antalet klagomål och överträdelser på miljöområdet anses ligga under EU-genomsnittet.

Sett överlag går det att se en förbättring av genomförandet av EU:s miljölagstiftning de senaste tio åren i alla sektorer. Framsteg har till exempel gjorts när det gäller att genomföra miljökonsekvensanalyser. Ett lagstiftningspaket som skulle påskynda tillståndsprövningen för projekt av nationellt intresse som nyligen lades fram gav upphov till vissa tvivel, men inga allvarliga problem har uppstått sedan det trädde i kraft.

Samordning och integrering

Så som nämndes i granskningen av genomförandet av miljöpolitiken 2017 utgör införlivandet av det reviderade direktivet om miljökonsekvensbedömningar 235 tillfälle att effektivisera regelverket om miljökonsekvensbedömningar. Finland hade inte slutfört införlivandet av det reviderade direktivet med nationell lagstiftning när det skulle vara slutfört (i maj 2017) men har slutfört det därefter. Kommissionen håller just nu på med en överensstämmelsekontroll av hur väl direktivet har införlivats.

Kommissionen uppmuntrar till effektivisering av miljöbedömningarna för att undvika dubbelarbete och överlappningar i miljöbedömningarna av projekt. Genom effektivisering kan dessutom onödiga administrativa bördor minskas och beslutsfattandet ske snabbare, förutsatt att det inte äventyrar kvaliteten på miljöbedömningarna 236 . Finland började effektivisera miljökonsekvensbedömningarna enligt MKB-direktivet och habitatdirektivet redan innan MKB-direktivet hade reviderats. I dag finns samordnade förfaranden för MKB-direktivet, vattendirektivet och industriutsläppsdirektivet.

Ett gott exempel som är värt att nämna är den gemensamma plattformen för miljötillstånd, som skapats för att den gemensamma miljötillståndsordningen ska fungera, där förfarandena för många miljötillståndsprövningar förenklas, harmoniseras och förklaras.

Prioriterade åtgärder 2022

·Fortsätta att bygga upp administrativ kapacitet för att hjälpa till med den gröna omställningen, särskilt inom områdena cirkulär ekonomi, styrning och offentlig förvaltning, finanssektorn och tillgång till finansiering.

Reformer genom kommissionens instrument för tekniskt stöd 

Kommissionen hjälper till med genomförandet av miljölagstiftningen och den gröna omställningen, inte endast genom EU:s finansieringsprogram, utan även genom tekniskt stöd, som genom instrumentet för tekniskt stöd.

Genom instrumentet för tekniskt stöd har kommissionen hjälpt till i flera miljörelaterade projekt i Finland, till exempel ett projekt om hållbara finansekosystem 2020 och ett projekt om växande risker för skogsskadegörare 2021. En ansökan om stöd har godkänts 2022 som handlar om riktlinjerna för principen om att inte orsaka betydande skada för att genomföra den gröna omställningen i Finland.

Taiex-EIR peer-to-peer

Verktyget Taiex-EIR peer-to-peer 237 lanserades av kommissionen 2017 för att underlätta kollegialt kunskapsutbyte mellan miljömyndigheter.

År 2019 fick Finland hjälp med utbildning i cirkulär offentlig upphandling av en expertgrupp. Finland deltog även i två workshoppar om att utveckla städers hållbarhetsmål strategiskt genom offentlig upphandling och om EU:s timmerförordning med de nordiska och baltiska ländernas behöriga myndigheter. År 2022 har Finland deltagit i två workshoppar med deltagare från flera länder som har handlat om nollföroreningar och metoder och åtgärder för att minska utsläppen av ammoniak.

(1)

  CURIA > Dokument (europa.eu) .

(2)

 Eurostat, övervakningsram för den cirkulära ekonomin .

(3)

Eurostat,  Resource productivity .

(4)

  Circular Economy Stakeholder Platform .

(5)

Europeiska kommissionen, generaldirektoratet för miljö (GD Miljö), Eco-innovation Observatory, Eco-innovation index .

(6)

  https://ym.fi/green-deal-sopimukset .

(7)

Emas är Europeiska kommissionens miljölednings- och miljörevisionsordning, som uppmuntrar organisationer att agera på ett mer miljömässigt hållbart sätt.

(8)

 Europeiska kommissionen, Ecolabel Facts and Figures .

(9)

Situationen i maj 2018. Europeiska kommissionen, miljölednings- och miljörevisionsordning .

(10)

Kommunalt avfall består av a) blandat avfall och separat insamlat avfall från hushåll, inklusive papper och kartong, glas, metall, plast, biologiskt avfall, trä, textilier, förpackningar, avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning, förbrukade batterier och ackumulatorer samt grovavfall, inklusive madrasser och möbler och b) blandat avfall och separat insamlat avfall från andra källor om sådant avfall till sin art och sammansättning liknar avfall från hushåll. ( Direktiv 2008/98/EG , artikel 3.2b).

(11)

Eurostat,  Municipal waste by waste operation , april 2022.

(12)

 Eurostat, Recycling rate of municipal rate , april 2022.

(13)

 Europeiska kommissionen, rapport om genomförandet av EU:s avfallslagstiftning, med rapport om tidig varning för medlemsstater som riskerar att inte uppnå målet om förberedelse för återanvändning/återvinning för 2020.

(14)

 Genom direktiven (EU) 2018/851 , (EU) 2018/852 , (EU) 2018/850 och (EU) 2018/849 ändras tidigare lagstiftning om avfall, och ambitiösare mål om materialåtervinning sätts upp för tiden fram till 2035,  SWD(2018) 422 final , följedokument till COM(2018) 656 final .

(15)

  https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/163978/YM_2022_13.pdf?sequence=1&isAllowed=y .

(16)

Dessa direktiv bör enligt EU:s nya strategi för biologisk mångfald förstärkas med lagen om återställande av natur.

(17)

  Finlands politik för biologisk mångfald, Miljöministeriet (ym.fi) .

(18)

Natura 2000 består av områden av gemenskapsintresse som utses enligt habitatdirektivet, liksom särskilda skyddsområden som utses enligt fågeldirektivet. Siffrorna för omfattningen går inte jämnt upp eftersom vissa områden av gemenskapsintresse och särskilda skyddsområden överlappar varandra. Särskilda bevarandeområden är områden av gemenskapsintresse som utses av medlemsländerna.

(19)

Områden av gemenskapsintresse utses enligt habitatdirektivet, medan särskilda skyddsområden utses enligt fågeldirektivet. Siffrorna för omfattningen går inte jämnt upp eftersom vissa områden av gemenskapsintresse och särskilda skyddsområden överlappar varandra. Särskilda bevarandeområden är områden av gemenskapsintresse som utses av medlemsländerna.

(20)

EEA, dashboard med uppgifter enligt artikel 17, Annex I total, 2019.

(21)

  Number of habitats and species per Member State — European Environment Agency (europa.eu)

(22)

EEA, dashboard med uppgifter enligt artikel 12, Annex I, 2020. I denna siffra ingår endast fågeltaxa för vilka information har begärts.

(23)

  Workbook: Barometer (europa.eu) .

(24)

Europeiska miljöbyrån, Protected areas , andel skyddad landyta (2021) och andel skyddade havsområden (2019), mars 2022.

(25)

  EU Biodiversity Strategy Dashboard , indikatorerna A1.1.1 och A1.2.1, februari 2022.

(26)

 Europeiska miljöbyrån, Natura 2000 Barometer , februari 2022.

(27)

 Rapport om tillståndet för naturen. EEA 2021.

(28)

 Europeiska miljöbyrån, Conservation status and trends of habitats and species , december 2021. Observera att sifforna för de två olika perioderna 2007–2012 och 2013–2018 kan ha påverkats av ändrade metoder eller bättre tillgång till uppgifter. Detta bör beaktas vid jämförelse mellan de två perioderna.

(29)

Europeiska miljöbyrån, Conservation status and trends of habitats and species, december 2021.

(30)

  CURIA > Dokument (europa.eu) .

(31)

  https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/sdg_02_40/default/table?lang=en (Eurostat, areal som används till ekologiskt jordbruk, februari 2022).

(32)

  EUR-Lex - 52020SC0376 - SV - EUR-Lex (europa.eu) .

(33)

Med konstgjort marktäcke avses den totala mängden takförsedda uppbyggda områden (inklusive byggnader och växthus), konstgjorda obebyggda områden (inklusive konstruktioner som utgör kringgärdade områden, såsom gårdar, bondgårdar, kyrkogårdar, parkeringsplatser osv., och linjära konstruktioner såsom gator, vägar, järnvägar, start- och landningsbanor, broar) och andra konstgjorda områden (inklusive broar och viadukter, husbilar, solpaneler, kraftstationer, transformatorstationer, rörledningar, avloppsreningsverk och öppna deponier).

(34)

  Land take in Europe, Europeiska miljöbyrån (europa.eu) , fig. 6.

(35)

  Land take in Europe, Europeiska miljöbyrån (europa.eu) , fig. 6.

(36)

  All Reports, Prais3 (unccd.int) .

(37)

Europeiska miljöbyrån, Land take in Europe , december 2021.

(38)

  Programmet för fastställande av mål för markförstöringsneutralitet , FN:s konvention för bekämpning av ökenspridning .

(39)

EEA, State of Nature in the EU .

(40)

EEA, Forest information system for Europe .

(41)

  COM(2021) 652 final .

(42)

JRC, Mapping and assessment of primary and old-growth forests in Europe , s. 13.

(43)

Europeiska miljöbyrån, Bevarandestatus och trender i bevarandestatusen per livsmiljögrupp – skogar , januari 2022.

(44)

  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 .

(45)

  COM(2020) 629 final .

(46)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.

(47)

  Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om översynen av tillämpningen av förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter, COM(2021) 628 final , 13.10.2021.

(48)

Cardoso A.C., Tsiamis K., Deriu I., D’ Amico F., Gervasini E. EU Regulation 1143/2014: assessment of invasive alien species of Union concern distribution, Member States reports vs JRC baselines, EUR 30 689 EN, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2021, ISBN 978-92-76-37420-6, doi:10.2760/11150, JRC123170.

(49)

[1] Tanken är att EU:s gemensamma fiskeripolitik ska bidra till att målen i miljölagstiftningen för marina ekosystem uppfylls.

(50)

 Bilaga I till direktiv 2008/56/EG.

(51)

  Kommissionens beslut (EU) 2017/848 om fastställande av kriterier och metodstandarder för god miljöstatus i marina vatten, specifikationer och standardiserade metoder för övervakning och bedömning och om upphävande av beslut 2010/477/EU.

(52)

Enligt Europeiska kommissionens bedömning av uppgifter som rapporterats in av medlemsländerna, januari 2022. Observera att endast två underavdelningar av deskriptorn D1 visas (D1-M däggdjur och D1-B fåglar). I denna analys ses dessa två underavdelningar som en helhet och ett genomsnitt för dem har räknats fram.

(53)

Enligt Europeiska kommissionens bedömning av uppgifter som rapporterats in av medlemsländerna, januari 2022. Observera att endast två underavdelningar av deskriptorn D1 visas (D1-M däggdjur och D1-B fåglar). I denna analys ses dessa två underavdelningar som en helhet och ett genomsnitt för dem har räknats fram.

(54)

  COM(2020) 259 final .

(55)

SWD(2022) 1392 final .

(56)

  COM(2022) 55 final .

(57)

 Europeiska kommissionen, gemensamma forskningscentrumet, publikationsbyrån, EU Ecosystem assessment: summary for policymakers , s. 80, maj 2021.

(58)

MAIA-portalen, (Mapping and Assessment for Integrated ecosystem Accounting (Horisont 2020-projekt), 2022. I MAIA-projektet används de experimentella räkenskaperna för ekosystemtjänster inom systemet för integrerade miljöräkenskaper som grund för metoderna i ekosystemredovisningen. De experimentella räkenskaperna är ett integrerat och omfattande ramverk som består av fem huvudkonton: ekosystems utbredning, tillstånd, tjänster, monetära tjänster och ekosystemtillgångar).

(59)

Europeiska kommissionen, 2016, Luftkvalitetsnormer .

(60)

Europeiska kommissionen, Minskning av nationella utsläpp .

(61)

  Europeiska miljöbyrån, rapporten Air Quality in Europe 2021 . I denna rapport finns närmare uppgifter om den underliggande metoden (s. 106).

(62)

Partiklarna (PM) är en blandning av aerosolpartiklar (fasta och flytande) i en mängd olika storlekar och kemiska sammansättningar. PM10 (PM2,5) avser partiklar med en diameter på högst 10 (2,5) μm. Människan ger upphov till utsläpp av partiklar på många olika sätt. De bildas bland annat vid förbränning.

(63)

Troposfäriskt ozon bildas genom fotokemisk påverkan på föroreningar.

(64)

Observera att dessa siffror hänför sig till påverkan från enskilda föroreningar, och kan för att undvika dubbelräkning inte läggas ihop för att få fram en summa.

(65)

 Europeiska miljöbyrån.

(66)

 Europeiska miljöbyrån.

(67)

Europeiska miljöbyrån, Eionet Central Data Repository .

(68)

Direktiv 2010/75/EU omfattar industriverksamhet som utförs över vissa tröskelvärden. Det omfattar industrier inom energisektorn, metallproduktion, mineralindustri och kemisk industri samt avfallshantering och en lång rad olika industri- och jordbrukssektorer (t.ex. intensiv svin- och fjäderfäuppfödning, produktion av pappersmassa och papper, målning och rengöring).

(69)

Europeiska kommissionen, förslag till översyn av direktivet om industriutsläpp , 4 april 2022. Översynen av direktivet om industriutsläpp genomförs samtidigt med en översyn av förordning (EG) nr 166/2006 om ett europeiskt register över utsläpp och överföringar av föroreningar.

(70)

Europeiska miljöbyrån, europeiska portalen för industriutsläpp .

(71)

 Europeiska miljöbyrån, unionsregistret, europeiska portalen för industriutsläpp (uppgifterna hämtade den 3 november 2021) .

(72)

 Europeiska miljöbyrån, långväga gränsöverskridande luftföroreningar, Air pollutant emissions data viewer (Gothenburg Protocol, LRTAP Convention) 1990-2019 (uppgifterna hämtade den 3 november 2021).

(73)

 Europeiska miljöbyrån, E-PRTR, europeiska portalen för industriutsläpp . Tungmetallerna visas både som en viktad summa av ekotoxicitet och humantoxicitetsfaktorer för att visa effekterna både på miljön och människor (enligt USEtox) (uppgifterna hämtade den 3 november 2021).

(74)

 Europeiska miljöbyrån, unionsregistret, europeiska portalen för industriutsläpp  (uppgifterna hämtade den 3 november 2021).

(75)

Europeiska kommissionen, BAT-referensdokument .

(76)

Direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

(77)

Europeiska kommissionen, eSPIRS (Seveso Plants Information Retrieval System) .

(78)

Som ska lämnas in enligt artikel 21.2 i Seveso III-direktivet.

(79)

Europeiska kommissionen, Assessment and summary of Member States’ implementation reports for Implementing Decision 2014/896/EU (implementing Directive 2012/18/EU on the control of major accident hazards involving dangerous substances) , 2022.

(80)

Europeiska kommissionen, Assessment and summary of Member States’ implementation reports for Implementing Decision 2014/896/EU (implementing Directive 2012/18/EU on the control of major accident hazards involving dangerous substances), 2022.

(81)

Europeiska kommissionen, Assessment and summary of Member States’ implementation reports for Implementing Decision 2014/896/EU (implementing Directive 2012/18/EU on the control of major accident hazards involving dangerous substances), 2022.

(82)

WHO 2018, Environmental Noise Guidelines for the European Region.

(83)

Läs mer i Europeiska miljöbyrån, Noise Fact Sheets 2021 .

(84)

Dessa siffror är en uppskattning från Europeiska miljöbyrån utifrån i) uppgifter om bullerexponering som medlemsländerna rapporterar in enligt direktiv 2002/49/EG, ii) ETC/ATNI, 2021, Noise indicators under the Environmental Noise Directive 2021:  Methodology for estimating missing data , rapport nr 06/2021, europeiska ämnescentrumet för luftföroreningar, transport, buller och industriföroreningar (iii)  metoder för att beräkna hälsokonsekvenser , ETC/ACM, 2018, Implications of environmental noise on health and wellbeing in Europe, Eionet Report ETC/ACM 2018/10, europeiska ämnescentrumet för luftföroreningar och klimatförändringar.

(85)

  Ramdirektivet för vatten (2000/60/EG).

(86)

Denna lagstiftning utgörs av grundvattendirektivet (2006/118/EG), direktivet om miljökvalitetsnormer (2008/105/EG) ,   översvämningsdirektivet (2007/60/EG) , badvattendirektivet (2006/7/EG) , direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (91/271/EEG) , det nya dricksvattendirektivet (2020/2184/EG) , nitratdirektivet (91/676/EEG) , havsmiljödirektivet (2008/56/EG) , industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU) och den nya förordningen om minimikrav för återanvändning av vatten (2020/741) .

(87)

Utförlig information finns i kommissionens femte rapport om genomförandet av vattendirektivet och översvämningsdirektivet , liksom i 2019 års granskning av genomförandet av miljöpolitiken.

(88)

Se den sjätte rapporten om genomförandet av vattendirektivet och översvämningsdirektivet .

(89)

  KH0921556ENN.en.pdf .

(90)

  WISE Freshwater (europa.eu) .

(91)

Europeiska miljöbyrån, 2021 .

(92)

Europeiska miljöbyrån, december 2019 .

(93)

Europeiska miljöbyrån, juni 2021.

(94)

 Europeiska miljöbyrån, Water abstraction by source and economic sector in Europe , 2022.

(95)

Vattenexploateringsindex plus (WEI+) är ett mått på den totala råvattenanvändningen som andel av de förnybara dricksvattenresurserna (grund- och ytvatten) vid en given tidpunkt och plats. Det visar hur mycket vatten som tas ut och hur mycket som förs tillbaka till naturen efter att ha använts.

(96)

 Europeiska miljöbyrån, Water exploitation Index Plus , 2022.

(97)

Europeiska kommissionen, generaldirektoratet för miljö, Assessment of Second Cycle Preliminary Flood Risk Assessments and Identification of Areas of Potential Significant Flood Risk under the Floods Directive: Member State: Finland , 2022.

(98)

EGT L 330, 5.12.1998, s. 32.

(99)

EUT L 435, 23.12.2020, s. 1.

(100)

Europeiska miljöbyrån, 2021. State of bathing water (eea.europa.eu) , s. 17.

(101)

 Europeiska miljöbyrån, Bathing Water Quality in 2020 , 2022.

(102)

Europeiska miljöbyrån, European Bathing Water Quality in  2017 , 2018 , 2019 ,  2020 .

(103)

Genomförandet av nitratdirektivet i EU.

(104)

Den senaste genomföranderapporten 2016–2019 .

(105)

Europeiska kommissionen, WISE Freshwater , 2021.

(106)

  COM(2020) 667 final .

(107)

Reach-förordningen, EUT L 396, 30.12.2006, s. 1 och CLP-förordningen, EUT L 252, 31.12.2006, s. 1.

(108)

Europeiska kommissionen, slutlig rapport om tillämpningen av Reach-förordningen och CLP-förordningen, Final report_REACH-CLP MS reporting_2020.pdf (europa.eu) .

(109)

  Europeiska kommissionen, REACH and CLP enforcement: EU level enforcement indicators .

(110)

  Final report_REACH-CLP MS reporting_2020.pdf (europa.eu) , s. 76.

(111)

Europeiska kommissionen Final report_REACH-CLP MS reporting_2020.pdf (europa.eu) , s. 75.

(112)

  Final report_REACH-CLP MS reporting_2020.pdf (europa.eu) , s. 87–88.

(113)

Europeiska kommissionen, slutlig rapport om tillämpningen av Reach-förordningen och CLP-förordningen , s. 87–88, 2022.

(114)

  Bränslekvalitetsdirektivet (direktiv 98/70/EG) innehåller strikta kvalitetskrav på bränslen som används för vägtransporter i EU i syfte att skydda människors hälsa och miljön och för att göra det säkrare att resa på vägarna i EU.

(115)

Direktiv 98/70/EG.

(116)

Artikel 29 i förordning (EU) 2018/1999.

(117)

  https://www.eduskunta.fi/FI/vaski/KasittelytiedotValtiopaivaasia/Sivut/HE_27+2022.aspx .

(118)

MMM-_193086-v1-Finland_s_National_climate_Change_Adaptation_Plan_2022.pdf .

(119)

Förordning (EU) 2018/842.

(120)

Sektorerna i figuren motsvarar följande IPCC-sektorer: Energiförsörjning: 1A1, 1B och 1C. Energiförbrukning i tillverkningsindustrin: 1A2. Industriprocesser och industriell produktanvändning: 2. Transporter: 1A3. Övrig energiförbrukning: 1A4, 1A5 och 6. Jordbruk: 3. Avfall: 5. Internationell luftfart: 1.D.1.a.

(121)

Europeiska miljöbyrån, Total green house gas emission trends and projections .

(122)

 Skillnaden mellan rapporterade och bokförda utsläpp från LULUCF-sektorn enligt Kyotoprotokollet beskrivs i den förklarande noten LULUCF – accounted and reported quantities under the Kyoto Protocol.

(123)

  Konventionen om biologisk mångfald (cbd.int) ,  den globala ramen för biologisk mångfald efter 2020, IUCN .

(124)

SWD(2021) 621 final, som åtföljer förslaget COM(2021) 557 final om ändring av REDII-direktivet (EU) 2018/2001.

(125)

  SWD(2020) 98 final/2 .

(126)

  SWD(2018) 292 final .

(127)

Med minskningar på grund av brexit och viss avstämning mellan målen. GD Miljö, Study supporting EU green investment needs analysis (pågår 2021–2023) och GD Miljös interna analys Environmental Investment needs and financing in the EU’s green transition, juli 2020.

(128)

 Europeiska kommissionen, GD Miljö, Study supporting EU green investment needs analysis (pågår 2021–2023) och GD Miljös interna analys Environmental Investment needs and financing in the EU’s green transition, juli 2020. 

(129)

 För att behoven i strategin för biologisk mångfald 2030 (Natura 2000, grön infrastruktur) ska tillgodoses bör minst 20 miljarder euro per år avsättas till naturvård (COM(2020) 380 final), och för att hela strategin ska finansieras (inklusive återställande) kan 30–35 miljarder euro behövas, vilket innebär ett investeringsgap på 10–20 miljarder euro utöver de investeringar som är planerade i dagsläget.

(130)

International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA), Progress towards the achievement of the EU’s air quality and emissions objectives , 2018.

(131)

 Här ingår minskningar av fem luftföroreningar: SOx, NOx, PM2.5, NH3 och lättflyktiga organiska ämnen, och utsläppstak för dessa, fram till 2030 jämfört med 2005. Källa: Progress towards the achievement of the EU’s air quality and emissions objectives, IIASA 2018. (s. 29). Kraven återfinns i direktiv (EU) 2016/2284.

(132)

  COM(2021) 3 final  och bilagan till rapporten .

(133)

OECD, Financing Water Supply, Sanitation and Flood Protection: Challenges and Options, 2020, 6893cdac-en.pdf (oecd-ilibrary.org) .

(134)

 OECD, Financing a Water Secure Future , 2022.

(135)

  WFD and FD Implementation Reports , GD Miljö, Europeiska kommissionen.

(136)

Europeiska kommissionen, generaldirektoratet för miljö, slutrapport Economic data related to the implementation of the WFD and the FD and the financing of measures . Publikationsbyrån, 2021.

(137)

Europeiska kommissionen, Study on investment needs in the waste sector and on the financing of municipal waste management in Member States , 2019.

(138)

Se PAF_Priorities.

(139)

 Rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013.

(140)

De europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna) består av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Sammanhållningsfonden, Europeiska socialfonden (ESF), ungdomssysselsättningsinitiativet, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

(141)

Förordning (EU) 2020/2221.

(142)

Europeiska kommissionen, GD Miljö – dataanalys, GD Miljös analys utifrån uppgifter om ESI-fonderna från portalen för öppna data (cohesiondata.ec.europa.eu),  Integration of environmental concerns in Cohesion Policy Funds (COWI, 2017) ,  förordning (EU) nr 1303/2013 , förordning (EU) 2021/1060  och  genomförandeförordning (EU) nr 215/2014 . Brytdatum för uppgifterna: december 2021. Miljöinvesteringarna mäts genom att interventionsområden och koefficienter kombineras enligt förordning (EU) nr 1303/2013 och förordning (EU) 2021/1060 viket gör att de aktuella miljöinvesteringarna kan identifieras och värderas med större exakthet. Observera att indirekta miljöinvesteringar värderas med hjälp av koefficienterna i bilaga I till förordning (EU) 2021/1060 (och alltså inte till sitt fulla värde).  

(143)

 Europeiska kommissionen, GD Miljö, dataanalys. Miljöinvesteringarnas värde som anges här i de olika miljöområdena kan skilja sig från mätningsuppgifterna på cohesiondata.ec.europa.eu, för till exempel ren luft  och  biologisk mångfald  på grund av två faktorer, nämligen vilka miljökoefficienter som används och vilka fonder som mäts. I GD Miljös analys här ingick alla ESI-fonder. Se även föregående fotnot.

(144)

Intelligenta energidistributionssystem (smarta nät) och högeffektiv kraftvärme och fjärrvärme med utgångspunkt i interventionsområde 53 respektive 54 (med miljökoefficienter på 40 %) i förordning (EU) 2021/1060, bilaga I.

(145)

Europeiska kommissionen, LIFE-programmet .

(146)

Översikt över Life i Finland 2021 (europa.eu).

(147)

  Horizon 2020 Environment and resources data hub (easme-web.eu) .

(148)

Europeiska investeringsbanken, godkänd och avtalad finansiering, 2015–2020, https://www.eib.org/en/products/mandates-partnerships/efsi/index.htm .

(149)

Europeiska investeringsbanken, EIB-lån i EU-länderna, 2014–2020. Källa: EIB:s portal för öppna data, EIB Open Data .

(150)

EIB-gruppen arbetar tillsammans med Europeiska kommissionen i flera program med finansiering för genomförande av miljöpolitiken som InvestEU, efterföljaren till Efsi och pelare II och III i mekanismen för en rättvis omställning. EIB-gruppen är en viktig genomförandepartner i InvestEU med ansvar för att förvalta 75 % av de sammanlagda budgetresurserna i uppdraget.

(151)

Europeiska kommissionen, EU:s långtidsbudget för 2021–2027 .

(152)

  COM(2019) 640 final .

(153)

  Interinstitutionellt avtal, EUT L 433I .

(154)

  EU taxonomy for sustainable activities, Europeiska kommissionen (europa.eu) .

(155)

  En EU-standard för gröna obligationer , 2021/0191 (COD).

(156)

 COM (2021) 390 final, Europeiska kommissionen, Strategi för att finansiera omställningen till en hållbar ekonomi.

(157)

  COM(2021) 82 final .

(158)

Strategin skulle ge förbättrat försäkringsskydd på områden där det i dag finns ett bristande utbud av försäkringar, bland annat genom en naturkatastrofmarknad, vilket visas i Eiopas (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) instrumentpanel om bristande försäkringsskydd vid naturkatastrofer. Se The pilot dashboard on insurance protection gap for natural catastrophes | Eiopa (europa.eu) .

(159)

 EIB:s färdplan för klimatbanken 2021–2025, november 2020.

(160)

Europeiska kommissionen, 2021-2027 - EU-anslag tillgängliga för programplanering| Data | Europeiska struktur- och investeringsfonder (europa.eu)

(161)

De ursprungliga anslagen från Interreg per medlemsland, inkl. transnationellt och gränsöverskridande samarbete inom ETS. 

(162)

Europeiska kommissionen, 2021-2027 - EU-anslag tillgängliga för programplanering| Data | Europeiska struktur- och investeringsfonder (europa.eu)

(163)

Europeiska kommissionen, CAP strategic plans .

(164)

 Bilaga XI till förordning (EU) 2021/2115 .

(165)

 Bilaga V till förordning (EU) 2021/1139 .

(166)

De faktiska reformerna och investeringarna inom ramen för RRF måste vara genomförda senast den 31 december 2026.

(167)

  Rådets genomförandebeslut, FIN 523.

(168)

Europeiska kommissionen, Finland’s recovery and resilience plan .

(169)

 Europeiska kommissionen. Bidragen till klimatmålen har räknats fram med hjälp av bilaga VI till förordning (EU) 2021/241 om faciliteten för återhämtning och resiliens.

(170)

Europeiska kommissionen, Multiannual financial framework 2021-2027 (in commitments) - Current prices .

(171)

FSE (transport) innehåller även 11,3 miljarder euro som överförts från sammanhållningsfonden. Trettio procent av det överförda beloppet kan alla medlemsländer som kan få medel från sammanhållningsfonden ansöka om i konkurrens med varandra. De resterande 70 procenten delas ut enligt de nationella anslagen fram till och med den 31 december 2023. Om det då finns oanvända medel delas dessa ut till alla sammanhållningsfondens medlemsländer enligt de nationella anslagen.

(172)

  Förordning (EU) 2021/1153 .

(173)

InvestEU-fonden förväntas ge upphov till över 372 miljarder euro i investeringar genom en EU-garanti på 26,2 miljarder euro, som ska säkra investeringar från finansieringspartner som Europeiska investeringsbanksgruppen (EIB-gruppen).

(174)

Europeiska kommissionen, Horizon Europe .

(175)

Europeiska kommissionen, Fonden för ett sammanlänkat Europa .

(176)

Europeiska union, InvestEU .

(177)

På ekonominivå, inklusive slutkonsumtion, insatsförbrukning och hushålls, företags och offentliga organs kapitalutgifter kopplade till varor och tjänster inom miljöskydd. EU-medel ingår inte. Dock kan vissa internationella utgifter ingå utöver inhemska. Källa: Räkenskaper för miljöskyddskostnader, Eurostat. Räkenskaperna för miljöskyddskostnader bygger på klassificeringen av miljöskyddsaktiviteter 2000 , undantaget klimat, energi och cirkulär ekonomi.

(178)

På ekonominivå, inklusive slutkonsumtion, insatsförbrukning och hushålls, företags och offentliga organs kapitalutgifter kopplade till varor och tjänster inom miljöskydd. EU-medel ingår inte. Dock kan vissa internationella utgifter ingå utöver inhemska. Källa: Räkenskaper för miljöskyddskostnader, Eurostat. Räkenskaperna för miljöskyddskostnader bygger på klassificeringen av miljöskyddsaktiviteter 2000 , undantaget klimat, energi och cirkulär ekonomi.

(179)

 Eurostat, Environmental protection expenditure accounts , 2021. 

(180)

Eurostat, räkenskaper för miljöskyddskostnader (env_epe).

(181)

Inrapporteringen av uppgifter ser olika ut i de tre institutionella sektorerna, vilket gör det svårt att sammanställa uppgifterna. Specialiserade företag tillhandahåller omfattande uppgifter om alla miljöområden (klass 1–9 i klassificeringen av miljöskyddsaktiviteter), men detta är mer sällsynt inom den offentliga sektorn och i näringslivet, som ofta endast rapporterar in (icke-obligatoriska) uppgifter i sammanslagna kategorier (som är svåra att dela upp) eller inte alls.

(182)

Gröna obligationer skapades för att finansiera projekt som har positiv miljö- och/eller klimatpåverkan. De flesta gröna obligationer anses gröna beroende på vad intäkterna från den används till eller på de aktuella tillgångarna som finansieras. Den allra första gröna obligationen gavs ut 2007 med AAA-klassad utgivning från multilaterala institutioner, Europeiska investeringsbanken (EIB) och Världsbanken.

(183)

Klassificeringssystem för klimatobligationer, https://www.climatebonds.net/standard/taxonomy . Värdena i US-dollar har räknats om med Eurostats årliga genomsnittliga växelkurs mellan euro och US-dollar.

(184)

Interaktiv dataplattform på www.climatebonds.net . Klassificeringssystemet för klimatobligationer liknar EU:s hållbarhetstaxonomi.

(185)

  Climate Bonds Initiative , 2022.

(186)

Eurostat, miljöskatter (env_eta).

(187)

 Eurostat, miljöskatteräkenskaper (env_eta).

(188)

  COM (2019) 640 final) , s. 17.

(189)

Med stöd av artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: Unionens miljöpolitik ska ”bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren skall betala”.

(190)

 Europeiska kommissionen, Green taxation and other economic instruments , 2021. 

(191)

 Europeiska kommissionen, Study on assessing the environmental fiscal reform potential for the EU-28 , 2016.

(192)

Rapport om tillståndet i energiunionen, COM(2021) 950 final och bilagan .

(193)

OECD, Fossil Fuel Subsidy Tracker .

(194)

 Europeiska kommissionen, Green Budgeting Practices in the EU: A First Review , 2021.

(195)

 Europeiska kommissionen, European Commission Green Budgeting Reference Framework . Europeiska kommissionen, Green Budgeting in the EU Key insights from the 2021 Commission survey .

(196)

 Europeiska kommissionen, Teknisk vägledning om hållbarhetssäkring för InvestEU-fonden .

(197)

Europeiska kommissionen, Green Budgeting Reference Framework, som bygger på OECD Paris Collaboratives granskning av initiativet till grön budgetering, 2017.

(198)

GD Miljös dataanalys. Följande EU-finansieringskällor ingår: ESI-fonderna (Eruf, Sammanhållningsfonden, Europeiska socialfonden, ungdomssysselsättningsinitiativet, Ejflu, EMFF), Horisont 2020, Life, Efsi (EU-belopp) och lån från EIB. Nationell finansiering: sammanlagda nationella kapitalutgifter för miljöskydd (investeringar) Källor: ESI-fondernas öppna data (cohesiondata.ec.europa.eu), Europeiska kommissionen, Eurostat.

(199)

 Eurostat, ESI-fondernas öppna data , 2021.

(200)

Århuskonventionen, direktivet om tillgång till miljöinformation (direktiv 2003/4/EG) och Inspire-direktivet (direktiv 2007/2/EG) skapar tillsammans en rättslig grund för utbyte av miljöinformation mellan offentliga myndigheter och allmänheten. I granskningen av genomförandet av miljöpolitiken ligger fokus främst på Inspire-direktivet.

(201)

 Garantierna förklaras i kommissionens tillkännagivande om tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, EUT C 275, 18.8.2017, och en tillhörande handledning för medborgarna.

(202)

I denna granskning undersöks främst de åtgärder som medlemsländerna har vidtagit för att garantera tillgång till rättslig prövning och talerätt och för att undanröja andra större hinder för att väcka talan om förorening av natur och luft.

(203)

https://inspire.ec.europa.eu/INSPIRE-in-your-Country/FI.

(204)

Europeiska kommissionen, förteckning över värdefulla rumsliga datamängder .

(205)

INSPIRE knowledge base , 2021.

(206)

Tidsgränserna för när rumsliga data skulle var interoperabla låg 2016 fortfarande i framtiden: 23/11/2017 för de data som omfattas av bilaga I och 21/10/2020 för de data som omfattas av bilagorna II och III. Det bör även hållas i åtanke att denna överensstämmelseindikator i många fall aldrig kommer att nå 100 procents överensstämmelse eftersom de flesta länder tillhandahåller datamängder i befintligt skick utöver datamängder som är harmoniserade enligt Inspire.

(207)

  https://www.ymparisto.fi/yva-hankkeet?n5=1 .

(208)

  https://www.suomi.fi/service/forfarandet-vid-miljokonsekvensbedomning-narings-trafik-och-miljocentralen/99980420-f076-4636-a752-d16ae39e5e16 .

(209)

https://www.ymparisto.fi/fi-FI/Asiointi_luvat_ja_ymparistovaikutusten_arviointi/Ymparistovaikutusten_arviointi .

(210)

  https://www.ely-keskus.fi/documents/10191/40025628/YVA-kuulemisen_palvelumuotoilu.pdf/b3b909a0-6449-4be8-bb22-d5036f4c53e1 .

(211)

  ylupa.avi.fi .

(212)

  https://e-justice.europa.eu/300/SV/access_to_justice_in_environmental_matters?init=true .

(213)

 Vad som avses med säkerställande av efterlevnad förklaras i detalj i meddelandet om EU:s åtgärder för att förbättra efterlevnaden av miljölagstiftningen och miljöstyrningen COM(2018) 10 final och tillhörande arbetsdokument från kommissionens avdelningar, SWD(2018) 10 final.

(214)

 Denna granskning av genomförandet av miljöpolitiken är inriktad på det stöd som ges till jordbrukare för deras efterlevnad av lagstiftningen om natur och nitrater.

(215)

 Denna granskning av genomförandet av miljöpolitiken är inriktad på inspektioner av större industrianläggningar.

(216)

 Inriktningen i denna granskning av genomförandet av miljöpolitiken ligger på tillgängligheten till verkställighetsuppgifter och samordningen mellan myndigheter för att bekämpa miljöbrott.

(217)

 Direktivet om miljöansvar 2004/35/EG utgör ramen.

(218)

Se t.ex. https://tapio.fi/oppaat-ja-tyovalineet/liito-oravan-huomioon-ottaminen-metsankayton-yhteydessa-neuvontamateriaali/ .

(219)

Se www.suurpedot.fi .

(220)

Se till exempel framtagandet av ett verktyg för att beräkna användningen av gödselmedel ( https://mmm.fi/documents/1410837/0/Typpitaselaskuri_Loppuraportti.pdf/60a54676-e53b-6491-fbbd-3ccb3483e749/Typpitaselaskuri_Loppuraportti.pdf?t=1622007989988 ) och forskning som görs i syfte att förbättra vattenvården: https://www.syke.fi/fi-FI/Tutkimus__kehittaminen/Tutkimus_ja_kehittamishankkeet/Hankkeet/KiertoVesi_hanke .

(221)

Finns på https://www.ymparisto.fi/fi-FI/Asiointi_luvat_ja_ymparistovaikutusten_arviointi/Luvat_ilmoitukset_ja_rekisterointi/Ymparistolupa/Valvonta?f=VarsinaisSuomen_ELYkeskus .

(222)

Finns på https://www.ymparisto.fi/fi-FI/Asiointi_luvat_ja_ymparistovaikutusten_arviointi/Luvat_ilmoitukset_ja_rekisterointi/Ymparistolupa/Valvonta/Jatteenpoltto_ja_rinnakkaispolttolaitoks(32775) .

(223)

Allmän information om hur man gör en anmälan finns på polisens webbplats (( https://poliisi.fi/sv/miljobrott-och-djurrelaterade-brott ).

(224)

Se till exempel Helsingfors stads webbplats: https://www.hel.fi/helsinki/fi/kaupunki-ja-hallinto/hallinto/palvelut/palvelukuvaus?id=2761 .

(225)

Information om hur man anmäler miljöbrott finns på en särskild sida på polisens webbplats ( https://poliisi.fi/sv/miljobrott-och-djurrelaterade-brott ).

(226)

https://laji.fi.

(227)

https://www.ymparisto.fi/fi-FI/Asiointi_luvat_ja_ymparistovaikutusten_arviointi/Kansalaishavainnot.

(228)

https://valtioneuvosto.fi/sv/-//25235045/miljobrottslighet-pa-uppatgaende.

(229)

https://ym.fi/-/ymparistorikosten-torjuntastrategia-korostaa-viranomaisten-yhteistyota-ja-koulutusta.

(230)

  https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/162667

(231)

  https://www.stat.fi/til/ympsm/2019/ympsm_2019_2021-10-28_tie_001_sv.html .

(232)

 https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/327983/SYKEra_8_2021_Ymparistovahingot-Suomessa-2013-2019.pdf?sequence=4&isAllowed=y.

(233)

https://ym.fi/sv/forebyggande-av-miljoskador .

(234)

https://ec.europa.eu/environment/legal/liability/pdf/Annex-I_Finland.pdf MS Finland country report. Bilaga till rapporten Improving financial security in the context of the Environmental Liability Directive, nr 07.0203/2018/789239/SER/ENV.E.4, maj 2020.

(235)

 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt.

(236)

 Kommissionen utfärdade 2016 ett vägledande dokument om samordnade och/eller gemensamma förfaranden för projekt som samtidigt är föremål för bedömning enligt direktivet om miljökonsekvensbedömning, habitatdirektivet, vattendirektivet och direktivet om industriutsläpp (EUT C 273, 27.7.2016, s. 1) 

(237)

  Granskning av genomförandet av miljöpolitiken, Taiex-EIR peer-to-peer (environment.ec.europa.eu) .