Help Print this page 
Title and reference
Viseringskrav för medborgare i länder utanför Europeiska unionen

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Multilingual display
Text

Viseringskrav för medborgare i länder utanför Europeiska unionen

I den här förordningen förtecknas de länder utanför EU vars medborgare är skyldiga, eller undantagna från kravet, att inneha visering när de passerar unionens yttre gräns.

RÄTTSAKT

Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav.

SAMMANFATTNING

I rådets förordning (EG) nr 539/2001 fastställs viseringskraven och viseringsundantagen för medborgare i länder utanför EU som reser in i EU för en kortare vistelse. Här fastställs även undantag från viseringskravet, som medlemsstaterna får förskriva vissa specifika personer.

POSITIVA OCH NEGATIVA FÖRTECKNINGAR

I förordningen finns en gemensam förteckning över länder vars medborgare måste ha visering när de passerar de yttre gränserna i en medlemsstat (bilaga I eller negativa förteckningen). I förordningen anges också de länder vars medborgare är undantagna från viseringskravet (bilaga II - positiva förteckningen).

Förteckningarna uppdateras regelbundet med de successiva ändringarna av förordning (EG) nr 539/2001.

Beslut om ändring av listorna fattas på grundval av en bedömning från fall till fall av länder utanför EU, på vilka tillämpas kriterier som till exempel olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet, ekonomiska fördelar (turism och utländsk handel), yttre förbindelser, inklusive överväganden om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, samt den regionala sammanhållningen och ömsesidigheten. Dessa beslut tas ibland som en följd av framgångsrika dialoger om viseringsliberalisering med berörda tredjeländer.

VISERING FÖR KORTARE VISTELSE

Generellt ger en visering för kortare vistelse som utfärdats av någon av länderna i Schengenområdet rätt att resa runt de 26 Schengenstaterna för vistelser på högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod.

Visering för vistelser som överstiger denna period omfattas av nationella förfaranden.

Dessutom anges i förordningen undantag från viseringskravet för följande:

UNDANTAG FRÅN VISERINGSKRAVET

Medlemsstaterna får bevilja undantag från viseringskravet för vissa kategorier av personer, som till exempel innehavare av diplomatpass, tjänstepass och särskilda pass, civil besättning på flygplan eller fartyg samt besättning och hjälppersonal vid nödhjälps/räddningsflygningar.

Andra specifika undantag beskrivs i förordningen.

ÖMSESIDIGHETSPRINCIP

En mekanism utlöses som innebär att om ett land utanför EU på den positiva listan inför viseringskrav för medborgarna i en eller flera medlemsstater, ska kommissionen och rådet underrättas och ett särskilt förfarande genomföras i syfte att återinföra viseringsbefriade resor. Om landet fortfarande ställer dessa krav efter sex månader efter offentliggörandet av meddelandet om avvikelsen, kan kommissionen som en ömsesidighetsåtgärd föreslå ett tillfälligt återinförande av viseringskravet för vissa kategorier av medborgare i detta land utanför EU. Denna specifika ömsesidighetsmekanism gäller för EU som helhet. Om ett land utanför EU inför ett viseringskrav för medborgare i ett EU-land, kan det därför komma ett gemensamt EU-svar från alla medlemsstater.

UPPSKOV

En annan mekanism ger, enligt stränga villkor och efter noggrann bedömning av kommissionen, möjlighet till tillfälligt återinförande av viseringskravet för medborgare i länder utanför EU när det finns en nödsituation som orsakas av missbruk av viseringsfrihet för medborgare i ett land utanför EU på den positiva listan som leder till en betydande och plötslig ökning av antalet:

  • ogrundade asylansökningar,
  • illegala invandrare,
  • avvisade ansökningar om återtagande.

HÄNVISNINGAR

Rättsakt

Dag för ikraftträdande

Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna

Europeiska unionens officiella tidning

Förordning (EG) nr 539/2001

10.4.2001

-

EUT L 81, 21.3.2001

Ändringsakt(er)

Dag för ikraftträdande

Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna

Europeiska unionens officiella tidning

Förordning (EG) nr 2414/2001

1.1.2002

-

EUT L 327, 12.12.2001

Förordning (EG) nr 453/2003

2.4.2003

-

EUT L 69, 13.03.2003

Akt om villkoren för anslutning

1.5.2004

-

EUT L 236, 23.9.2003

Förordning (EG) nr 851/2005

25.6.2005

-

EUT L 141, 4.6.2005

Förordning (EG) nr 1791/2006

1.1.2007

-

EUT L 363, 20.12.2006

Förordning (EG) nr 1932/2006

19.1.2007

-

EUT L 405, 30.12.2006

Förordning (EG) nr 1244/2009

19.12.2009

-

EUT L 336, 18.12.2009

Förordning (EU) nr 1211/2010

11.1.2011

-

EUT L 339, 22.12.2010

Förordning (EU) nr 517/2013

1.7.2013

-

EUT L 158, 10.6.2013

Förordning (EU) nr 610/2013

19.7.2013

-

EUT L 182, 29.6.2013

Förordning (EU) nr 1289/2013

9.1.2014

-

EUT L 347, 20.12.2013

Förordning (EU) nr 259/2014

28.4.2014

-

EUT L 105, 8.4.2014

Förordning (EU) nr 509/2014

9.6.2014

-

EUT L 149, 20.5.2014

Ändringar och fortlöpande korrigeringar till förordning (EG) nr 539/2001 har integrerats i grundtexten. Denna konsoliderade version har enbart informationsvärde.

Senast ändrat den 12.08.2014

Top