–

Profi Credit Bulgaria EOOD, genom I. Peneva, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom E. Georgieva och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan det bulgariska finansinstitutet Profi Credit Bulgaria EOOD (nedan kallat PCB), och konsumenten T.I.T., angående en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande avseende en penningfordran, i enlighet med det konsumentkreditavtal som ingåtts mellan parterna i det nationella målet.

3

I artikel 6.1 i direktiv 93/13 stadgas följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

4

I artikel 410 i Grazhdanski protsesualen kodeks (civilprocesslagen, nedan kallad GPK), föreskrivs följande:

”1)   Sökanden kan ansöka om utfärdande av ett betalningsföreläggande

1. med anledning av fordringar avseende penningbelopp eller fungibel egendom, för det fall att Rayonen sad (distriktsdomstolen) är behörig att pröva ansökan,

…

3)   Om fordran grundas på ett konsumentavtal ska avtalet, om detta är skriftligt, samtliga bilagor till och ändringar av avtalet, samt eventuella tillämpliga allmänna avtalsvillkor bifogas ansökan.”

5

I artikel 411 GPK föreskrivs följande:

”1)   Ansökan ska ges in till den Rayonen sad [(distriktsdomstol)] inom vars domsaga gäldenären har sitt stadigvarande hemvist eller säte. Distriktsdomstolen ska inom tre dagar, på eget initiativ, avgöra huruvida den är territoriellt behörig att pröva ansökan. …

2)   Distriktsdomstolen ska pröva ansökan vid en förhandling avseende vissa aspekter av förfarandet och utfärda ett föreläggande inom den frist som föreskrivs i punkt 1, förutom i de fall då

…

3)   För det fall att distriktsdomstolen bifaller ansökan ska den utfärda ett betalningsföreläggande och gäldenären ska delges en kopia härav.”

6

I artikel 413.2 GPK föreskrivs att sökanden kan överklaga ett beslut att helt eller delvis avslå dennes ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande, varvid en kopia för delgivning inte erfordras.

7

Artikel 414.1 och 414.2 GPK har följande lydelse:

”1)   Gäldenären kan skriftligen bestrida betalningsföreläggandet eller delar av detta. Bestridandet behöver inte motiveras, förutom i de fall som avses i artikel 414a i denna lag.

2)   Bestridande ska ske inom en månad från det att gäldenären delgivits föreläggandet. Denna frist kan inte förlängas.”

8

I artikel 422 GPK föreskrivs följande:

1)   Talan om fastställelse av att en fordran föreligger ska anses ha väckts när ansökan om utfärdande av betalningsföreläggande ingavs, såvida fristen enligt artikel 415.4 har iakttagits.

2)   Med undantag för de fall som avses i artikel 420 i denna lag medför inte den omständigheten att talan väcks enligt punkt 1 att verkställigheten av föreläggandet avbryts.

3)   För det fall att talan ogillas genom lagakraftvunnen dom ska verkställigheten avbrytas ….

4)   Ett förordnande om verkställighet meddelas inte för det fall att talan ogillas på grund av att fordran inte förfallit till betalning.”

9

I artikel 76 i zakon za zadalzheniyata i dogovorite (lag om obligationer och avtal) (DV nr 275, av den 22 november 1950), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZZD), föreskrivs följande:

”1)   För det fall att en borgenär har flera jämförbara fordringar mot en och samma gäldenär och den betalning som erlagts inte är tillfyllest för att fullgöra samtliga fordringar, får gäldenären välja vilka fordringar betalningen avser. Om gäldenären inte antar något beslut i frågan ska betalningen anses avse den fordran som är mest betungande för vederbörande. Om flera fordringar är lika betungande ska betalningen anses avse den fordran som har uppkommit först, och om samtliga fordringar har uppkommit vid samma tidpunkt ska de betalas proportionerligt.

2)   För det fall att betalningen inte är tillfyllest för att täcka ränta, avgifter och huvudfordran, ska först avgifterna, därefter räntan och sist huvudfordran betalas.”

10

I artikel 9.1 i zakon za potrebitelskiya kredit (lag om konsumentkreditavtal), av den 18 februari 2010 (DV nr 18, av den 5 mars 2010, s. 2), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZPK), anges följande:

”Konsumentkreditavtal är ett avtal varigenom en kreditgivare beviljar eller utfäster sig att bevilja en konsument en kredit i form av ett penninglån, betalningsanstånd eller någon annan liknande ekonomisk uppgörelse, med undantag för avtal som ingåtts för tillhandahållande av samma slags tjänster eller varor under en fortlöpande period, varvid konsumenten ska fullgöra avtalet genom avbetalningar så länge som varorna eller tjänsterna tillhandahålls.”

11

I artikel 10a ZPK stadgas följande:

”1)   Kreditgivaren får ta ut avgifter och provision från konsumenten för accessoriska tjänster hänförliga till konsumentkreditavtalet.

2)   Kreditgivaren får inte ta ut avgifter och provision för verksamhet hänförlig till utbetalning eller handläggning av krediten.

3)   Kreditgivaren får endast en gång ta ut avgifter och provision för en och samma transaktion.

4)   För sådana transaktioner för vilka provision eller avgifter tas ut, ska transaktionens art och belopp framgå klart och tydligt av konsumentkreditavtalet.”

12

I artikel 19 ZPK föreskrivs följande:

”…

4)   Den effektiva räntan får inte vara högre än fem gånger den lagstadgade dröjsmålsräntan, i bulgariska leva (BGN) eller utländsk valuta, såsom denna fastställts genom beslut av det bulgariska ministerrådet.

5)   Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i punkt 4 är ogiltiga.

6)   För det fall att betalningar har skett i enlighet med avtal som innehåller villkor som har ogiltigförklarats enligt punkt 5 ska de belopp som erlagts och som överskrider det tröskelvärde som avses i punkt 4 avräknas mot de resterande avbetalningarna av krediten.”

13

PCB ansökte om att den hänskjutande domstolen, med stöd av artikel 410 GPK, skulle utfärda ett betalningsföreläggande mot den bulgariske medborgaren T.I.T. (nedan kallad den berörda konsumenten), för att denne skulle betala en penningfordran, bestående av kapitalbelopp, avtalsenlig ränta, avgifter för accessoriska tjänster samt dröjsmålsränta, i enlighet med ett konsumentkreditavtal som ingåtts mellan parterna den 29 december 2017. Enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat genomförs ett sådant förfarande för utfärdande av ett betalningsföreläggande utan medverkan av gäldenären till dess att föreläggandet utfärdas.

14

PCB har uppgivit att den berörda konsumenten hade gjort elva avbetalningar innan han underlät att betala och underrättades om att den aktuella konsumentkrediten hade förfallit till betalning i förtid.

15

Efter att ha konstaterat att ett villkor i konsumentkreditavtalet avseende ersättning för accessoriska tjänster var oskäligt, fann den hänskjutande domstolen att den del av ansökan om utfärdande av betalningsföreläggande som avsåg denna ersättning skulle avslås med stöd av artikel 411.2 led 3 GPK. Nämnda domstol fann dessutom att i enlighet med artikel 76.2 ZZD skulle de belopp som den berörda konsumenten redan hade betalat anses utgöra återbetalning av avtalsenlig ränta och kapitalbeloppet, så att 17 räntedelbetalningar samt 16 hela delbetalningar och en del av den sjuttonde delbetalningen avseende kapitalbeloppet hade fullgjorts.

16

Genom beslut av den 9 november 2020 beslutade den hänskjutande domstolen följaktligen att ett betalningsföreläggande skulle utfärdas gentemot den berörda konsumenten i enlighet med konsumentkreditavtalet, varvid konsumenten ålades att till PCB återbetala ett belopp som räknats om av den hänskjutande domstolen, så att de betalningar som redan gjorts kvittades ex officio mot PCB:s fordran.

17

PCB överklagade detta beslut till Sofyiski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien). Genom beslut av den 16 februari 2021 fann nyssnämnda domstol att i enlighet med artikel 411.2 led 3 GPK skulle domstolen i första instans inte ha utfärdat något betalningsföreläggande, eftersom ansökan grundades på ett oskäligt villkor i ett konsumentkreditavtal, vilket domstolen i första instans hade kunnat konstatera ex officio och utan att gäldenären bestred ansökan. I sak fastställde appellationsdomstolen att det aktuella konsumentkreditavtalet innehöll ett oskäligt avtalsvillkor.

18

Sofyiski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) fann vidare att överklagandet i övrigt var välgrundat. Nämnda domstol fann bland annat att genom att fastställa att konsumentens avbetalningar skulle anses täcka ränta och kapitalbelopp i enlighet med artikel 76.2 ZZD, hade domstolen i första instans överskridit sin behörighet i fråga om utfärdande av ett betalningsföreläggande. Det följer nämligen av rättspraxis från Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) att förfarandet för att utfärda ett betalningsföreläggande med stöd av artikel 410 GPK inte syftar till att fastställa huruvida den aktuella fordran föreligger eller ej, utan endast till att kontrollera huruvida fordran bestridits. Prövningen av huruvida den påstådda fordran föreligger ska däremot göras inom ramen för en fastställelsetalan som väckts av den berörda borgenären i enlighet med artikel 422 GPK, för det fall att den berörda gäldenären utövat sin rätt att bestrida betalningsföreläggandet med stöd av artikel 414 GPK.

19

Följaktligen upphävde appellationsdomstolen delvis den hänskjutande domstolens beslut av den 9 november 2020 och fastställde att ansökan skulle avslås endast i den del den avsåg den betalning som erlagts för de accessoriska tjänsterna, eftersom denna betalning grundats på ett villkor som ansågs vara oskäligt. Appellationsdomstolen beslutade vidare att ett betalningsföreläggande skulle utfärdas till förmån för PCB med stöd av artikel 410 GPK, med innebörden att den berörda konsumenten ålades att betala de övriga beloppen, och att målet skulle återförvisas till den hänskjutande domstolen för att denna – i egenskap av domstol i första instans – skulle utfärda betalningsföreläggandet i fråga.

20

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om hur ärendet ska handläggas vidare och har påpekat att om det ska anses förhålla sig så, i ett fall som det förevarande – där det har slagits fast att den berörda konsumenten har gjort återbetalningar i enlighet med ett oskäligt villkor i ett konsumentkreditavtal – att den nationella domstolen kan underlåta att tillämpa detta villkor genom att ex officio besluta om kvittning med stöd av en analog tillämpning av en bestämmelse i ZPK, närmare bestämt artikel 19.6 ZPK, jämförd med artikel 76.2 ZZF, innebär detta att konsumenten inte måste bestrida betalningsföreläggandet enligt artikel 414 GPK eller väcka talan för att åberopa sin rätt till kvittning.

21

För det fall den nationella domstolen kan lägga artikel 6.1 i direktiv 93/13 till grund för att till viss del avslå ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande behöver det klarläggas huruvida den denna domstol, med stöd av nyssnämnda bestämmelse, på eget initiativ ska fastställa samtliga följder av att det aktuella villkoret är oskäligt och ex officio besluta om kvittning, eller om den tvärtom måste följa rättspraxis från en högre instans som innebär att trots att det slagits fast att det aktuella konsumentkreditavtalet innehåller oskäliga avtalsvillkor ska den nationella domstolen utfärda ett betalningsföreläggande, och endast avslå ansökan om utfärdande av ett sådant föreläggande i den mån den grundar sig på dessa oskäliga avtalsvillkor, utan att det finns någon möjlighet till kvittning. Härvidlag har den hänskjutande domstolen preciserat att den har ställt denna fråga med hänsyn till intresset av att tillhandahålla effektiva medel till skydd för konsumenter, eftersom det enligt bulgarisk rätt endast är tillåtet för en domstol att kvitta fordringar när en rätt till kvittning har åberopats av någon av parterna. Det är endast i undantagsfall som bulgariska domstolar kan kvitta fordringar ex officio, med stöd av artikel 19.6 ZPK.

22

Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

PCB har inledningsvis ifrågasatt att den första frågan kan tas upp till prövning, eftersom EU-domstolen i domen av den 13 september 2018, Profi Credit Polska (C‑176/17, EU:C:2018:711), slagit fast att ett effektivt skydd av konsumenters rättigheter enligt direktiv 93/13 endast kan säkerställas om det aktuella nationella processrättsliga systemet – bland annat inom ramen för ett förfarande för att utfärda ett betalningsföreläggande – möjliggör en prövning ex officio av huruvida villkoren i det ifrågavarande konsumentavtalet ska anses vara oskäliga.

24

I detta sammanhang ska det dock erinras om att även om det redan finns praxis från EU-domstolen som avgör den aktuella rättsfrågan, har de nationella domstolarna full frihet att vända sig till EU-domstolen om de finner det lämpligt, utan att den omständigheten att de bestämmelser vars tolkning har begärts redan har tolkats av EU-domstolen leder till att den är förhindrad att meddela ett nytt avgörande (dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

25

Vidare följer det av fast rättspraxis att inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 267 FEUF, ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, som ska pröva tvisten och har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när den fråga som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

26

Vad därefter gäller PCB:s påstående att den hänskjutande domstolen inte har funnit att bulgarisk rätt strider mot artikel 6.1 i direktiv 93/13, som den hänskjutande domstolen söker hjälp att tolka, utan önskar få till stånd en tolkning av unionsrättsliga bestämmelser, noterar EU-domstolen att det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen söker vägledning beträffande tolkningen av denna bestämmelse för att få klarhet i huruvida den, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, ska underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse såsom den tolkats av en domstol i högre instans.

27

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att begäran om förhandsavgörande, inbegripet den första frågan, kan tas upp till prövning.

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en nationell domstol som ska pröva en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande inom ramen för ett förfarande där gäldenären – som också är konsument – inte deltar förrän betalningsföreläggandet utfärdats, är skyldig att ex officio underlåta att tillämpa ett oskäligt villkor i det konsumentkreditavtal som ingåtts mellan konsumenten och den berörda näringsidkaren när detta villkor ligger till grund för en del av den åberopade fordran, och – om så är fallet – huruvida nämnda domstol har möjlighet att endast delvis avslå ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande.

29

Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska medlemsstaterna föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.

30

Denna tvingande bestämmelse syftar till att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

31

Följaktligen ankommer det på den nationella domstolen att, på sätt som närmare stadgas i dess rättsordning, ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 är oskäligt och underlåta att tillämpa villkoret så att det inte får några bindande verkningar för den berörda konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria et Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

32

I detta hänseende ska det erinras om att den nationella domstolen sålunda har en skyldighet att undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren, men endast under förutsättning att nämnda domstol har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Härav följer att den nationella domstolen i förekommande fall, såvida den berörda konsumenten inte har framställt några invändningar och vid behov ex officio, ska vidta åtgärder för bevisupptagning för att komplettera handlingarna i målet och anmoda parterna att, med iakttagande av den kontradiktoriska principen, inkomma med de förtydliganden och handlingar som erfordras i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 26 november 2020, DSK Bank och FrontEx International, C‑807/19, EU:C:2020:967, punkterna 52 och 54, samt där angiven rättspraxis).

33

Dessa skäl gör sig gällande även i fråga om ett förfarande för utfärdande av ett betalningsföreläggande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

34

Vidare följer det av fast rättspraxis att artikel 6.1 i direktiv 93/13 endast kräver att den nationella domstolen underlåter att tillämpa det avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt, men inte att den därutöver underlåter att tillämpa de villkor som inte ansetts vara oskäliga (dom av den 29 april 2021, Bank BPH, C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

35

Syftet med denna bestämmelse, och i synnerhet den andra delen av meningen, är nämligen inte att häva alla avtal som innehåller oskäliga villkor, utan att återställa jämvikten mellan parterna genom att underlåta att tillämpa de villkor som ansetts vara oskäliga, samtidigt som övriga villkor i det berörda avtalet, i princip, fortsättningsvis ska gälla. Avtalet ska i princip bestå utan någon annan ändring än den som följer av att de oskäliga villkoren upphävs. Det aktuella avtalet kan således fortsätta att tillämpas mellan parterna, såvida det enligt tillämplig nationell rätt är juridiskt möjligt att låta avtalet bestå utan de oskäliga avtalsvillkoren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Banco Santander och Escobedo Cortés, C‑96/16 och C‑94/17, EU:C:2018:643, punkt 75, och dom av den 29 april 2021, Bank BPH, C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

36

I detta sammanhang har EU-domstolen även slagit fast att nyssnämnda bestämmelse utgör hinder mot en nationell rättsregel som innebär att den nationella domstolen kan komplettera det aktuella avtalet genom att ändra innehållet i det villkor som ansetts vara oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

37

Av det ovan anförda följer att en nationell domstol som ska pröva en ansökan om betalningsföreläggande som grundar sig på ett konsumentkreditavtal som innehåller ett oskäligt avtalsvillkor kan bifalla ansökan och samtidigt underlåta att tillämpa detta villkor, förutsatt att avtalet kan bestå utan någon annan ändring, revidering eller komplettering, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. I ett sådant fall är det tillåtet för den hänskjutande domstolen att avslå ansökan endast i den del den avser de anspråk som grundas på detta oskäliga villkor, förutsatta att dessa kan särskiljas från ansökan i övrigt.

38

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första, den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en nationell domstol som ska pröva en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande inom ramen för ett förfarande där gäldenären – som också är konsument – inte deltar förrän betalningsföreläggandet utfärdats, är skyldig att ex officio underlåta att tillämpa ett oskäligt villkor i det konsumentkreditavtal som ingåtts mellan konsumenten och den berörda näringsidkaren när detta villkor ligger till grund för en del av den åberopade fordran. I ett sådant fall har den nationella domstolen möjlighet att delvis avslå ansökan, förutsatt att avtalet kan bestå utan någon annan ändring, revidering eller komplettering, vilket det ankommer på domstolen att kontrollera.

39

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den medför en skyldighet för en nationell domstol som ska pröva en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande att ex officio beakta följderna av att ett villkor i ett konsumentkreditavtal ansetts vara oskäligt när detta villkor har legat till grund för genomförda betalningar, så att nämnda domstol är skyldig att ex officio kvitta de betalningar som skett mot det utestående beloppet enligt avtalet.

40

Härvidlag har den hänskjutande domstolen anfört att för det fall att den nationella domstolen ska anses ha en sådan skyldighet enligt artikel 6 i direktiv 93/13, är det inte nödvändigt att den berörda konsumenten inleder ett särskilt förfarande för att göra gällande sin rätt till kvittning.

41

Det följer av fast rättspraxis att artikel 6.1 i direktiv 93/13 medför en skyldighet för den nationella domstolen att vidta samtliga nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt för att säkerställa att det oskäliga villkoret inte är bindande för konsumenten (dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Såsom det har erinrats om i punkt 31 ovan medför en sådan skyldighet att det ankommer på den nationella domstolen att underlåta att tillämpa det oskäliga avtalsvillkoret, så att det inte får några bindande verkningar för konsumenten.

42

Eftersom ett sådant avtalsvillkor i princip ska betraktas som om det aldrig har existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten, medför den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor som innebär att ett visst penningbelopp ska erläggas, i regel att avtalet ska återgå såvitt avser dessa belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 61 och 62).

43

Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att det åligger medlemsstaterna att i sin nationella rätt definiera kriterierna för när det kan anses fastställt att det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal och när de konkreta rättsverkningarna av en sådan fastställelse inträder. En sådan fastställelse måste dock göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om detta oskäliga avtalsvillkor inte hade förelegat, i synnerhet genom en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit till förfång för konsumenten, på grundval av det oskäliga villkoret. Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 får nämligen inte äventyra innehållet i detta skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 65 och 66).

44

Följaktligen medför artikel 6.1 i direktiv 93/13 en skyldighet för medlemsstaterna att i sina nationella rättsordningar införa förfaranderegler som gör det möjligt att säkerställa att rätten till återbäring iakttas, men detta medför likväl inte något krav på att denna rätt ska materialiseras genom att den nationella domstolen ex officio beslutar om kvittning, oaktat att nämnda domstol måste underlåta att tillämpa det oskäliga villkoret.

45

Härav följer att artikel 6 i direktiv 93/13 i princip inte utgör hinder mot sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att en domstol som ska pröva en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande är skyldig att avslå ansökan i den mån den grundar sig på ett oskäligt avtalsvillkor, samtidigt som den inte har rätt att ex officio kvitta betalningar som gjorts med stöd av detta avtalsvillkor mot det utestående beloppet, och som får till följd att gäldenären, som inte deltar i förfarandet för att utfärda betalningsföreläggandet, i princip är tvungen att inleda ett separat förfarande för att utöva sin rätt till återbäring.

46

Det följer emellertid av fast rättspraxis att när medlemsstaterna, i enlighet med principen om deras processuella autonomi, inför bestämmelser om skydd för rättigheter som följer av unionsrätten måste dessa bestämmelser uppfylla det dubbla kravet på att inte vara mindre förmånliga än de som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenter har enligt unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

47

Vad för det första gäller likvärdighetsprincipen kan det konstateras att enligt det rådande nationella rättsläget, såsom detta har beskrivits i begäran om förhandsavgörande, ska kvittning ske ex officio med stöd av artikel 19.6 ZPK när ett villkor anses vara ogiltigt enligt artikel 19.5 ZPK och det rör sig om betalningar som erlagts i enlighet med ett villkor som innebär att gränsvärdet för den effektiva räntan – såsom denna definieras i artikel 19.4 ZPK – har överskridits. Den hänskjutande domstolen anser att inom ramen för ett förfarande för utfärdande av ett betalningsföreläggande som delvis grundar sig på ett oskäligt avtalsvillkor vore det möjligt att genom en analog tillämpning av artikel 19.6 ZPK, jämförd med artikel 76 ZZD, ex officio besluta om kvittning i fråga om betalningar som gjorts med stöd av ett sådant villkor, så att den berörda konsumenten inte behöver inleda ett separat förfarande om återbäring av de belopp som betalats felaktigt. Som svar på en fråga från EU-domstolen har den hänskjutande domstolen emellertid också uppgivit dels att det föreligger motstridig rättspraxis beträffande under vilka villkor den nationella domstolen, inom ramen för ett förfarande för utfärdande av ett betalningsföreläggande, är skyldig att ex officio besluta om kvittning i enlighet med artikel 19.6 ZPK när ett avtalsvillkor har konstaterats vara oskäligt, dels att rättspraxis inte heller är samstämmig vad gäller frågan huruvida det är lagenligt att tillämpa denna bestämmelse analogt för att besluta om kvittning även i ändra fall än de som omfattas av artikel 19.4 ZPK. EU-domstolen kan dock konstatera att dessa uppgifter inte är tillräckliga för att den ska kunna avgöra huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med likvärdighetsprincipen i förevarande fall. Då det endast är den nationella domstolen som har direkt kunskap om de förfaranderegler som enligt inhemsk rätt ska tillämpas i fråga om kvittning, ankommer det på den domstolen att pröva huruvida dessa regler är förenliga med likvärdighetsprincipen, med beaktande av föremålet och grunderna för, samt de väsentliga beståndsdelarna av dessa förfaranderegler.

48

Vad för det andra gäller effektivitetsprincipen finner EU-domstolen att de uppgifter som den hänskjutande domstolen lämnat – särskilt vad gäller tolkningen i rättspraxis av artikel 410 GPK, där det föreskrivs att inom ramen för ett förfarande för utfärdande av ett betalningsföreläggande är den nationella domstolen inte behörig att pröva huruvida den aktuella fordran föreligger, och för att den berörda konsumenten ska kunna utöva sin rätt till full återbäring enligt artikel 6 i direktiv 93/13 måste vederbörande således inleda ett separat förfarande – inte kan läggas till grund för slutsatsen att nyssnämnda nationella bestämmelse gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva denna rätt, trots att bestämmelsen innebär att den berörda konsumenten måste agera och inleda ett kontradiktoriskt förfarande. Det går således inte att sluta sig till att dessa förfaranderegler i sig gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva den rätt till återbäring som följer av unionsrätten, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. EU-domstolen erinrar för övrigt om att för att effektivitetsprincipen ska anses iakttagen krävs inte att total passivitet hos en berörd konsument uppvägs fullt ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2014, Kušionová, C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 56).

49

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en nationell domstol som ska pröva en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande visserligen är skyldig att beakta samtliga följder som enligt nationell rätt inträder till följd av att det slagits fast att ett villkor i ett konsumentkreditavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare ansetts vara oskäligt, för att säkerställa att detta villkor inte är bindande för konsumenten, men den är likväl inte skyldig att ex officio kvitta de betalningar som gjorts med stöd av detta villkor mot det utestående beloppet enligt kreditavtalet, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.

50

Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för det fall att den fjärde frågan ska besvaras jakande.

51

Den femte frågan ska således förstås så, att för det fall att artikel 6.1 i direktiv 93/13, tolkad mot bakgrund av principerna om likvärdighet och effektivitet, ska anses medföra en skyldighet för en domstol som ska pröva en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande att ex officio kvitta betalningar som gjorts på grundval av ett oskäligt villkor i ett konsumentkreditavtal mot det utestående beloppet enligt detta avtal, söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida denna ska bestämmelse tolkas så, att nämnda domstol är skyldig att på eget initiativ underlåta att tillämpa rättspraxis från en högre instans som innebär att den är förhindrad att ex officio besluta om kvittning.

52

Härvidlag kan det konstateras att det framgår av EU-domstolens praxis att principen om unionsrättens företräde medför en skyldighet för den hänskjutande domstolen att underlåta att tillämpa rättspraxis från en högre instans, såsom den som är aktuell i det nationella målet och som utgör hinder för att den lägre instansen inom ramen för ett förfarande om utfärdande av ett betalningsföreläggande ex officio beslutar att den berörda konsumenten får kvitta de betalningar som erlagts på grundval av ett avtalsvillkor som ansetts vara oskäligt mot det utestående beloppet enligt det aktuella konsumentkreditavtalet, om denna rättspraxis anses vara oförenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 74).

53

Mot bakgrund av det ovan anförda ska artikel 6.1 i direktiv 93/13 tolkas så, att för det fall att denna bestämmelse, tolkad mot bakgrund av principerna om likvärdighet och effektivitet, ska anses medföra en skyldighet för en nationell domstol som ska pröva en ansökan om utfärdande av ett betalningsföreläggande att ex officio kvitta betalningar som gjorts på grundval av ett oskäligt villkor i ett konsumentkreditavtal mot det utestående beloppet enligt detta avtal, är denna domstol skyldig att underlåta att tillämpa motstridig rättspraxis från en högre instans.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande: