–

Iccrea Banca SpA Istituto Centrale del Credito Cooperativo, genom P. Messina, A. Gemma, F. Isgrò och A. Dentoni Litta, avvocati,

–

Banca d’Italia, genom M. Mancini, D. Messineo och L. Sciotto, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili och G. Rocchitta, avvocati dello Stato,

–

Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta och M.A. Sampol Pucurull, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom V. Di Bucci och A. Steiblytė, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 a och f i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Iccrea Banca SpA Istituto Centrale del Credito Cooperativo (nedan kallat Iccrea Banca) och Banca d’Italia (Italiens centralbank), avseende flera beslut och meddelanden från Italiens centralbank om betalning av bidrag till den italienska resolutionsfonden och till den gemensamma resolutionsfonden (SRF).

3

Rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning (EGT L 193, 1983, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 59) upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 2013, s. 19).

4

I artikel 1 i sjunde direktivet 83/349, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/51/EU av den 18 juni 2003 (EUT L 178, 2003, s. 16) (nedan kallat direktiv 83/349), föreskrevs följande:

”1.   En medlemsstat skall föreskriva att varje företag som lyder under dess lagstiftning skall upprätta en sammanställd redovisning och ett sammanställt årsbokslut, om något av följande är tillämpligt på företaget (moderföretaget):

2.   Utöver i de fall som anges i punkt 1 får en medlemsstat kräva att ett företag som lyder under dess lagstiftning skall upprätta en sammanställd redovisning och en sammanställd förvaltningsberättelse, om

5

Artikel 2 i direktiv 83/349 hade följande lydelse:

”1.   Vid tillämpningen av artikel 1.1 a, b och d skall till moderföretagets rättigheter att rösta samt att utse och entlediga läggas sådana rättigheter som tillkommer ett annat dotterföretag eller någon som handlar i eget namn men på moderföretagets eller ett annat dotterföretags vägnar.

2.   Vid tillämpningen av artikel 1.1 a, b och d skall de i punkt 1 angivna rättigheterna minskas med sådana rättigheter som

3.   Vid tillämpningen av artikel 1.1 a och d skall aktieägarnas eller delägarnas samlade rösträtt i ett dotterföretag minskas med den rösträtt som är förenad med aktier eller andelar som innehas av dotterföretaget själv eller av ett dotterföretag till detta eller av någon som handlar i eget namn men på dessa dotterföretags vägnar.”

6

Artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1) har följande lydelse:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…”

7

Artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) har följande lydelse:

”I detta direktiv avses med

…

…

…”

8

I artikel 102.1 i direktiv 2014/59 anges följande:

”Senast den 31 december 2024 ska medlemsstaterna säkerställa att de finansiella tillgångarna för deras finansieringsarrangemang uppgår till minst 1 % av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium. Medlemsstaterna får fastställa målnivåer som är högre än det beloppet.”

9

Artikel 103.1, 103.2 och 103.7 i detta direktiv har följande lydelse:

”1.   För att kunna uppnå den målnivå som anges i artikel 102 ska medlemsstaterna säkerställa att bidrag samlas in minst en gång per år från institut som är auktoriserade på deras territorium, inbegripet unionsfilialer.

2.   Bidraget från varje institut ska vara proportionellt mot dess skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar när de gäller de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar för alla auktoriserade institut inom medlemsstatens territorium.

De bidragen ska justeras i förhållande till institutens riskprofil, i enlighet med det kriterium som antas enligt punkt 7.

…

7.   Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 115 för att specificera begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil enligt vad som avses i punkt 2, i den här artikeln med hänsyn till följande: …”

10

Skäl 120 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1) har följande lydelse:

”I den gemensamma resolutionsmekanismen samlas [den gemensamma resolutionsnämnden (nedan kallad SRB)], rådet, kommissionen och resolutionsmyndigheterna i de deltagande medlemsstaterna. Domstolen har jurisdiktion att pröva lagenligheten i de beslut nämnden, rådet och kommissionen antar, i enlighet med artikel 263 [FEUF], liksom för att bestämma deras utomobligatoriska ansvar. I enlighet med artikel 267 [FEUF] har dessutom domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden på begäran från nationella rättsliga myndigheter om giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutats av unionens institutioner, organ eller byråer. Nationella rättsliga myndigheter bör ha behörighet i enlighet med sin nationella rätt att pröva lagenligheten i de beslut som antas av resolutionsmyndigheterna i de deltagande medlemsstaterna i samband med utövandet av de befogenheter som de tilldelats enligt denna förordning, samt för att bestämma deras utomobligatoriska ansvar.”

11

I artikel 54.1 i förordning nr 806/2014 föreskrivs följande:

”Nämnden ska i sin verkställande session

…

12

I artikel 70.2 och 70.6 i denna förordning föreskrivs följande:

”2.   Nämnden ska varje år, efter att ha hört ECB [(Europeiska centralbanken)] eller den nationella behöriga myndigheten, och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna, beräkna de enskilda bidragen för att säkerställa att de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 % av målnivån.

…

6.   De delegerade akter som specificerar begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil som antagits av kommissionen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU ska tillämpas.”

13

Skälen 8 och 9 i delegerad förordning nr 2015/63 har följande lydelse:

14

I artikel 3 i den delegerade förordningen anges följande:

”I denna förordning gäller definitionerna i [direktiv 2014/59] samt följande definitioner:

…

…”

15

I artikel 5.1 i nämnda delegerade förordning föreskrivs följande:

”De bidrag som avses i artikel 103.2 i direktiv [2014/59] ska beräknas med avdrag för följande skulder:

…

16

Artikel 4 i rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81 av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (EUT L 15, 2015, s. 1) har följande lydelse:

”För varje bidragsperiod ska nämnden beräkna det årliga bidrag som varje institut ska betala på grundval av den årliga målnivån för fonden, efter samråd med ECB eller de nationella behöriga myndigheterna och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna. …”

17

Artikel 5 i genomförandeförordningen har följande lydelse:

”1.   Nämnden ska till respektive berörd nationell resolutionsmyndighet meddela sina beslut om beräkning av årliga bidrag från de institut som är auktoriserade på respektive nationellt territorium.

2.   Efter att ha mottagit det meddelande som avses i punkt 1 ska varje nationell resolutionsmyndighet underrätta varje institut som är auktoriserat i dess medlemsstat om det beslut som nämnden har fattat om beräkning av det årliga bidraget från det institutet.”

18

I artikel 6 i genomförandeförordningen föreskrivs följande:

”För att göra rapporterade uppgifter mer jämförbara och effektivisera bearbetningen av mottagna uppgifter ska nämnden ange de dataformat och det utseende som instituten ska använda för rapportering av de uppgifter som krävs för att beräkna de årliga bidragen.”

19

Iccrea Banca är en ledande bank i ett nätverk av kreditinstitut och har till uppgift att ge stöd åt transaktioner mellan, bland annat, kooperativa kreditinstitut i Italien.

20

I detta syfte tillhandahåller Iccrea Banca dessa kreditbanker transnationella tjänster, betalningstjänster, korthanteringstjänster, tjänster för avveckling och förvaring av värdepapper samt finansiella tjänster, varvid den agerar som finansiell central i systemet med de kooperativa kreditkassorna. I sistnämnda egenskap erbjuder Iccrea Banca nämnda banker bland annat en strukturerad tillgång till cash pooling-tjänster hos ECB och på marknaden. I detta sammanhang bildade Iccrea Banca en sammanslutning till vilken cirka 190 kooperativa banker anslöt sig, uteslutande i syfte att delta i de riktade långfristiga återfinansieringstransaktioner som ECB infört.

21

Genom beslut som antogs mellan åren 2015 och 2017 krävde Italiens centralbank att Iccrea Banca skulle betala ordinarie och extraordinära bidrag samt tilläggsbidrag till den italienska nationella resolutionsfonden. Genom ett meddelande av den 3 maj 2016 begärde Italiens centralbank att Iccrea Banca dessutom skulle betala ett förhandsbidrag till SRF för år 2016, som fastställts genom beslut från SRB av den 15 april 2016. Italiens centralbank korrigerade, i ett meddelande av den 27 maj 2016, beloppet för sistnämnda bidrag med stöd av ett beslut från SRB av den 20 maj 2016.

22

Iccrea Banca väckte talan vid den hänskjutande domstolen mot dessa beslut och dessa meddelanden från Italiens centralbank. Talan har också som mål att få fastställt lämplig metod för att beräkna de belopp som Iccrea Banca faktiskt ska betala och att få de belopp som Iccrea Banca anser vara felaktigt inbetalda återbetalda.

23

Till stöd för sin talan har Iccrea Banca gjort gällande att Italiens centralbank har grundat sig på en felaktig tolkning av artikel 5.1 i den delegerade förordningen 2015/63. Vid beräkningen av de bidrag som är i fråga i det nationella målet har kommissionen således beaktat de skulder som var kopplade till relationerna mellan Iccrea Banca och de kooperativa bankerna, trots att dessa skulder borde ha undantagits i denna beräkning genom en analog tillämpning av den delegerade förordningens bestämmelser om koncerninterna skulder eller om institut som sysslar med subventionerade lån. Denna felaktiga tolkning ledde även till att Italiens centralbank, när den lämnade uppgifter till SRB, valde att inte påpeka särdragen i det integrerade system i vilket Iccrea Banca är verksamt, vilket i sin tur ledde till en felaktig beräkning av förhandsbidraget till SRF för år 2016.

24

Den hänskjutande domstolen avslog den invändning om rättegångshinder som Italiens centralbank framställde beträffande ansökningarna om att få ut dess handlingar rörande de förhandsbidrag som inbetalats till SRF för år 2016. Den hänskjutande domstolen härledde sin behörighet att uttala sig i detta hänseende från den omständigheten att Italiens centralbank inte var en mellanhand mellan SRB och kreditinstituten. Italiens centralbank hade således, i enlighet med de val som unionslagstiftaren har gjort, en aktiv och avgörande roll i såväl det skede då storleken på dessa bidrag fastställdes, som i det skede då dessa bidrag samlades in. I detta sammanhang skulle Iccrea Banca kunna dra en konkret fördel av en omprövning och av ett nytt fastställande av de uppgifter som Italiens centralbank ska lämna till SRB för beräkningen av det bidrag som banken ska betala.

25

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo Regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör artikel 5.1, i synnerhet leden a och f, i [delegerad förordning 2015/63] – om den tolkas dels mot bakgrund av de principer som återfinns i ifrågavarande rättskälla, i [direktiv 2014/59], i [förordning 806/2014] och i artikel 120 FEUF, dels på grundval av de grundläggande principerna om likabehandling, förbud mot diskriminering och proportionalitet enligt artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och dels med hänsyn tagen till principen om förbud mot dubbla bidrag i samband med beräkningen av de bidrag som ska betalas enligt artikel 103.2 i [direktiv 2014/59] – hinder för att tillämpa ordningen om koncerninterna skulder även på en ’de facto-koncern’ eller under alla omständigheter när ett institut och andra banker är sammanlänkade i ett och samma system?

Kan den förmånliga behandling av skulder till följd av subventionerade lån som stadgas i nämnda artikel 5, mot bakgrund av ovannämnda principer, tillämpas analogt även på skulder som en så kallad grupp 2-bank har gentemot övriga banker i systemet (med kooperativa krediter), eller medför det sistnämnda särdraget hos ett institut, som i praktiken agerar som central del i en sammanlänkad och integrerad sammanslutning av mindre banker, även i förbindelserna med ECB och finansmarknaden, i vilket fall som helst, enligt gällande lagstiftning, en form av justering dels av de finansiella uppgifter som den nationella resolutionsmyndigheten ska lämna till gemenskapsinstitutionerna, dels av de fastställda bidrag som institutet ska betala till resolutionsfonden i förhållande till institutets faktiska skulder och konkreta riskprofil?”

26

Den italienska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande ska avvisas i sin helhet, eftersom beslutet om hänskjutande inte innehåller några faktiska omständigheter som ger vid handen varför Iccrea Banca ska kunna anses ha en ledande roll i en koncern eller anses bevilja subventionerade lån, i den mening som avses i tillämplig unionslagstiftning. Kommissionen anser för sin del att det enbart finns hinder mot sakprövning i den del begäran avser förhandsbidrag till SRF för år 2016.

27

Det ska erinras om att det, enligt domstolens fasta praxis, och inom ramen för det samarbete som har inrättats mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, krävs att den nationella domstolen noggrant iakttar kraven avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande vilka uttryckligen anges i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2018, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑152/17, EU:C:2018:264, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

28

Det är följaktligen av avgörande betydelse, såsom anges i artikel 94 a i domstolens rättegångsregler, att begäran om förhandsavgörande innehåller en sammanfattning av de relevanta omständigheterna, såsom dessa har utretts av den hänskjutande domstolen eller, i vart fall, en redogörelse för de faktauppgifter som ligger till grund för frågorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2018, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑152/17, EU:C:2018:264, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

29

I förevarande fall innehåller beslutet om hänskjutande faktiska omständigheter som är tillräckliga för att såväl tolkningsfrågan som dess räckvidd ska kunna förstås. I beslutet om hänskjutande framgår bland annat vilken typ av kopplingar Iccrea Banca har till en rad kooperativa kreditbanker, vilka har föranlett den hänskjutande domstolen att begära ett förhandsavgörande från domstolen.

30

Vad gäller de argument som den italienska regeringen har framfört i syfte att visa att de redovisade uppgifterna inte visar att Iccrea Banca uppfyller villkoren för avdrag av vissa skulder, vilka anges i artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63, konstaterar domstolen att bedömningen av dessa argument är direkt kopplad till svaret på begäran om förhandsavgörande och att dessa därför inte heller kan medföra att begäran om förhandsavgörande ska avvisas (se, analogt, dom av den 17 januari 2019, KPMG Baltics, C‑639/17, EU:C:2019:31, punkt 11).

31

Kommissionen har å sin sida gjort gällande att enbart unionsinstitutionerna är behöriga att pröva metoderna för beräkningen av bidrag till SRF och att begäran om förhandsavgörande således borde avvisas, i enlighet med den rättspraxis som följer av domen av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf (C‑188/92, EU:C:1994:90), eftersom Iccrea Banca inte i tid har väckt talan om ogiltigförklaring av SRB:s beslut avseende beräkningen av dess förhandsbidrag till SRF för år 2016.

32

Av domstolens fasta praxis följer att det, inom ramen för det samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána, C‑378/17, EU:C:2018:979, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

33

En tolkningsfråga ska emellertid inte anses kunna tas upp till sakprövning om det framgår att den enbart har till syfte att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att ta ställning till en fråga som enligt unionsrätten inte omfattas av de nationella domstolarnas behörighet.

34

I detta avseende konstaterar domstolen att frågan inte bara avser tolkningen av artikel 5.1 i den delegerade förordningen 2015/63, mot bakgrund av bland annat direktiv 2014/59, vilket, i likhet med den delegerade förordningen, föreskriver vissa bestämmelser som är relevanta såväl för beräkningen av bidrag till nationella resolutionsfonder som för bidrag till SRF, utan också hänför sig till förordning nr 806/2014, i vilken det endast fastställs regler avseende den gemensamma resolutionsmekanismen, i vilken även SRF ingår. Dessutom avser frågan delvis den nationella resolutionsmyndighetens redovisning av finansiella uppgifter till ”gemenskapsinstitutionerna”.

35

Vissa aspekter av denna fråga avser alltså specifikt beräkningen av förhandsbidragen till SRF.

36

Det framgår av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen anser att den begärda tolkningen av de regler som är tillämpliga på denna beräkning är nödvändig för att närmare ange på vilket sätt Italiens centralbank borde ha ingripit i förfarandet för att fastställa och anskaffa förhandsbidrag till SRF för år 2016. Den hänskjutande domstolen anser sig således behöva uttala sig om denna åtgärd – såväl i det skede i förfarandet som föregår SRB:s beslut om beräkningen av dessa bidrag, genom att fastställa bland annat vilka uppgifter som Italiens centralbank borde ha överlämnat till SRB, som i skedet för det förfarande som följer på dessa beslut från SRB och som avser insamlandet av dessa bidrag – i den mån som EU-domstolen som svar på tolkningsfrågan i förekommande fall ogiltigförklarar de beslut som Italiens centralbank antagit för att efterkomma de nämnda besluten från SRB.

37

Vad för det första gäller de delar av begäran om förhandsavgörande som avser möjligheten för den hänskjutande domstolen att uttala sig om Italiens centralbanks medverkan i det skede i förfarandet som föregått SRB:s beslut om beräkningen av förhandsbidrag till SRF, ska det erinras om att artikel 263 FEUF ger Europeiska unionens domstol exklusiv behörighet att granska lagenligheten av de rättsakter som beslutats av unionens organ eller byråer, däribland SRB (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 42).

38

Den omständigheten att nationella myndigheter eventuellt är inblandade i ett förfarande som mynnar ut i att sådana rättsakter antas medför inte att dessa ska kvalificeras som annat än unionsrättsakter, när de nationella myndigheternas åtgärder utgör en del av ett förfarande där ett unionsorgan eller en unionsbyrå ensamt eller ensam utövar den slutliga beslutsbefogenheten, utan att vara bunden av förberedande åtgärder eller förslag som härrör från nationella myndigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 43).

39

I ett sådant fall, där unionsrätten tillerkänner ett unionsorgan eller en unionsbyrå exklusiv beslutsbefogenhet, ankommer det nämligen på unionsdomstolen att – med stöd av sin exklusiva behörighet vad avser att granska lagenligheten av unionens rättsakter enligt artikel 263 FEUF – avgöra huruvida det aktuella unionsorganets eller den aktuella unionsbyråns slutliga beslut är lagenligt, samt, för att tillförsäkra de berörda personerna ett effektivt domstolsskydd, pröva huruvida förberedande åtgärder eller förslag som härrör från nationella myndigheter är behäftade med oegentligheter som kan påverka giltigheten av det slutliga beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 44).

40

Det framgår dessutom av artikel 263 FEUF, jämförd med principen i artikel 4.3 FEU om lojalt samarbete mellan unionen och medlemsstaterna, att de åtgärder som nationella myndigheter antar inom ramen för ett sådant förfarande som det som avses i punkterna ovan inte kan bli föremål för prövning av medlemsstaternas domstolar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 47).

41

I detta avseende har domstolen redan slagit fast att unionslagstiftaren, genom att välja ett administrativt förfarande som innebär att nationella myndigheter ska anta förberedande åtgärder till en unionsinstitutions slutliga beslut som ger upphov till rättsverkningar och som kan gå någon emot, söker upprätta ett särskilt system för samarbete, grundat på unionsinstitutionens exklusiva beslutsbefogenhet, mellan den institutionen och de nationella myndigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 48).

42

Effektiviteten av en sådan beslutsprocess förutsätter med nödvändighet en enda domstolsprövning, som enbart unionsdomstolen får utföra först efter det att unionsinstitutionen i fråga har antagit det beslut varigenom det administrativa förfarandet avslutas, ett beslut som i sig har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 49).

43

Vad närmare gäller de nationella resolutionsmyndigheternas handlingar som föregår beräkningen av förhandsbidragen till SRF, ska det påpekas att dessa bidrag beräknas och tas ut inom ramen för det förfarande som inrättats genom förordning nr 806/2014 och genom genomförandeförordning 2015/81.

44

I artikel 54.1 i förordning nr 806/2014 föreskrivs att SRB i sin verkställande session ska fatta alla beslut som behövs för att genomföra nämnda förordning, om inget annat anges i densamma.

45

Det framgår av artikel 70.2 i samma förordning och av artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 att det uteslutande ankommer på SRB att varje år, efter att ha hört ECB eller den nationella behöriga myndigheten, och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna, beräkna de enskilda förhandsbidragen för varje auktoriserat institut på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

46

Det framgår dessutom av artikel 6 i genomförandeförordningen att de uppgifter som krävs för beräkningen av dessa bidrag ska inrapporteras från de berörda instituten, i de dataformat och med det utseende som SRB angett.

47

Med hänsyn till dessa omständigheter framgår det, vad gäller beräkningen av förhandsbidrag till SRF, att SRB ensam är behörig att fatta de slutliga besluten och att de nationella resolutionsmyndigheterna, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 40 och 41 i sitt förslag till avgörande, enbart kan ge operativt stöd till SRB. Även om SRB kan vända sig till dessa myndigheter med förfrågningar för att underlätta fastställandet av beloppet för det förhandsbidrag som ett institut ska betala, och även om dessa myndigheter i vilket fall som helst är skyldiga att samarbeta med SRB i detta syfte, så är de bedömningar som de i sådana fall skulle kunna göra vad gäller ett instituts situation inte på något sätt bindande för SRB.

48

Följaktligen är unionsdomstolen ensam behörig, vid prövningen av lagenligheten av ett beslut som fattats av SRB om fastställande av ett instituts individuella förhandsbidrag till SRF, att bedöma huruvida en rättsakt som har antagits av en nationell resolutionsmyndighet, för att förbereda ett sådant beslut, är behäftad med oegentligheter som skulle kunna inverka på SRB:s beslut, varvid en nationell domstol inte kan utöva kontroll över denna nationella rättsakt (se, analogt, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 57).

49

Denna slutsats påverkas inte av preciseringen i skäl 120 i förordning nr 806/2014, enligt vilken de nationella rättsliga myndigheterna har behörighet att pröva lagenligheten i de beslut som antas av resolutionsmyndigheterna i de deltagande medlemsstaterna i samband med utövandet av de befogenheter som de tilldelats enligt denna förordning.

50

Denna precisering ska nämligen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, mot bakgrund av den fördelning av domstolars behörighet som följer av primärrätten – till vilken nämnda skäl för övrigt hänvisar genom att erinra om den exklusiva behörigheten för Europeiska unionens domstol vad gäller att pröva lagenligheten av de beslut som antagits av SRB – förstås på så sätt att den endast avser nationella rättsakter som antagits inom ramen för ett förfarande i vilket förordning 806/2014 ger de nationella resolutionsmyndigheterna en egen beslutsbefogenhet.

51

En nationell domstol kan inte heller med framgång rikta ett föreläggande till den nationella resolutionsmyndigheten med föreskrifter om hur denna ska agera i den del av förfarandet som föregår SRB:s beslut om beräkningen av förhandsbidrag till SRF.

52

Med hänsyn till behovet av en enhetlig domstolsprövning av sådana beslut från SRB, påverkas unionsdomstolens exklusiva behörighet varken av vilket nationellt rättsmedel som har valts för att nationella myndigheters förberedande åtgärder ska kunna bli föremål för prövning vid en medlemsstats domstol, eller av vilka yrkanden och grunder som framställts i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 51).

53

Om en nationell domstol skulle förelägga en nationell resolutionsmyndighet att uppträda på ett visst sätt när myndigheten agerar i den del av förfarandet som föregår SRB:s beslut om beräkningen av förhandsbidrag till SRF, så skulle detta inverka menligt på den enhetliga domstolsprövningen, eftersom det uppstår en risk att den nationella domstolen och unionsdomstolen gör olika bedömningar i ett och samma förfarande när unionsdomstolen senare, anslutningsvis, kan ha att bedöma lagenligheten av detta ingripande i samband med prövningen av en eventuell talan om ogiltigförklaring, med stöd av artikel 263 FEUF, av SRB:s beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 50).

54

Unionsrätten utgör således hinder för att den hänskjutande domstolen uttalar sig om lagenligheten av Italiens centralbanks medverkan i det skede i förfarandet som föregår SRB:s beslut om beräkningen av förhandsbidrag till SRF för år 2016.

55

Vad för det andra gäller de delar av begäran om förhandsavgörande som avser möjligheten för den hänskjutande domstolen att uttala sig om Italiens centralbanks medverkan i det skede i förfarandet som följer SRB:s beslut om beräkningen av förhandsbidrag till SRF för år 2016, konstaterar domstolen att det av artikel 5 i genomförandeförordning 2015/81 framgår att SRB, till respektive berörd nationell resolutionsmyndighet, ska meddela sina beslut om beräkningen av förhandsbidrag till SRF från varje institut som är auktoriserat i en medlemsstat, och att den nationella resolutionsmyndigheten i sin tur därefter ska meddela vart och ett av dessa institut SRB:s beslut om beräkningen av det aktuella bidraget.

56

Det ankommer även på den nationella resolutionsmyndigheten att, med tillämpning av artikel 67.4 i förordning nr 806/2014, från dessa institut insamla de bidrag som fastställts av SRB.

57

Av det ovan anförda följer att de nationella resolutionsmyndigheterna, efter antagandet av ett beslut från SRB om beräkningen av förhandsbidrag till SRF, endast har till uppgift att underrätta om och genomföra detta beslut.

58

Mot denna bakgrund och med beaktande av SRB:s egna befogenheter, om vilka det erinras i punkterna 44 och 45 i förevarande dom, är de nationella resolutionsmyndigheterna inte behöriga att göra en ny bedömning av de beräkningar som gjorts av SRB och att sedan ändra storleken på dessa bidrag, och de kan således inte heller, efter det att SRB har antagit ett beslut, i detta syfte ompröva ett instituts riskexponering.

59

På samma sätt gäller att om en nationell domstol, på ett sätt som den hänskjutande domstolen avser, hade kunnat upphäva en nationell resolutionsmyndighets anmälan av ett beslut från SRB avseende beräkningen av ett instituts förhandsbidrag till SRF med hänvisning till felaktigheter i bedömningen av institutets riskexponering, på vilken denna beräkning grundar sig, skulle detta underminera SRB:s bedömning och slutligen utgöra ett hinder mot att i Italien verkställa det beslut SRB fattat i detta ärende.

60

Nationella resolutionsmyndigheter, liksom de nationella domstolar som ska kontrollera nämnda myndigheters åtgärder, kan inte med giltig verkan fatta beslut som står i strid med SRB:s beslut om beräkningen av förhandsbidrag till SRF, och i praktiken beröva sistnämnda beslut deras verkningar, genom att förhindra insamlandet av dessa bidrag (se, analogt, dom av den 14 december 2000, Masterfoods och HB, C‑344/98, EU:C:2000:689, punkt 52, dom av den 20 november 2008, Heuschen Rrouff Oriëntal Foods Trading, C‑375/07, EU:C:2008:645, punkt 66, och dom av den 6 november 2012, Otis m.fl., C‑199/11, EU:C:2012:684, punkterna 50 och 51).

61

När avgörandet av ett mål som pågår vid en nationell domstol beror på giltigheten av ett beslut av SRB, kan den nationella domstolen emellertid i princip begära förhandsavgörande från EU-domstolen avseende giltigheten av detta beslut (se, analogt, dom av den 14 december 2000, Masterfoods och HB, C‑344/98, EU:C:2000:689, punkt 57, och dom av den 20 november 2008, Heuschen Rrouff Oriëntal Foods Trading, C‑375/07, EU:C:2008:645, punkt 68).

62

I detta avseende konstaterar domstolen att även om vissa delar av tolkningsfrågan specifikt rör beräkningen av förhandsbidrag till SRF, har den hänskjutande domstolen inte ställt någon fråga till domstolen angående giltigheten av SRB:s beslut om beräkningen av dessa bidrag för år 2016. Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att Iccrea Banca, vid denna domstol, inte har gjort gällande att dessa beslut är ogiltiga och att nämnda domstol inte heller har uttryckt tvivel om giltigheten av dessa beslut.

63

Det ska erinras om den enskilde i vilket fall som helst, för att det ska vara möjligt för vederbörande att i ett mål vid nationell domstol göra gällande att bestämmelser i en unionsakt, som utgör den rättsliga grunden för ett nationellt beslut som rör den enskilde, är ogiltiga, måste ha väckt talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF mot denna unionsakt inom den föreskrivna fristen eller avstått från att väcka talan på grund av att vederbörande saknade talerätt (dom av den 25 juli 2018, Georgsmarienhütte m.fl., C‑135/16, EU:C:2018:582, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

64

I detta avseende krävs, för att en talan som väckts av en fysisk eller juridisk person mot en akt som riktar sig mot någon annan än personen i fråga ska kunna upptas till sakprövning enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, att denna akt direkt och personligen berör personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2018, European Union Copper Task Force/kommissionen, C‑384/16 P, EU:C:2018:176, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

65

Trots att mottagaren av besluten om beräkningen av förhandsbidrag till SRF för år 2016 i förevarande fall var Italiens centralbank, enligt artikel 5.1 i genomförandeförordning 2015/81, var Iccrea Banca utan tvivel direkt och personligen berört av dessa beslut.

66

Domstolen erinrar för det första om att det av fast praxis följer att villkoret att en fysisk eller juridisk person ska vara direkt berörd av det beslut som talan avser, som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kräver att två kriterier är uppfyllda samtidigt. För det första måste den ifrågasatta rättsakten ha direkt inverkan på den enskildes rättsliga situation. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan tillämpning av några mellanliggande bestämmelser (dom av den6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci, C‑622/16 P-C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 42, och dom av den 5 november 2019, ECB m.fl. mot Trasta Komercbanka m.fl., C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkt 103).

67

SRB:s beslut om beräkning av förhandsbidrag till SRF för år 2016 har en direkt inverkan på Iccrea Bancas rättsliga situation, eftersom de fastställer storleken på det förhandsbidrag till SRF som Iccrea Banca är skyldig att betala. Dessa beslut lämnar, såsom framgår av punkterna 55–58 i denna dom, inget utrymme för skönsmässig bedömning för Italiens centralbank, som från Iccrea Banca ska samla in ett bidrag som motsvarar det belopp som nämnda beslut fastställer för detta institut, och som således inte har rätt att ändra detta belopp.

68

För det andra kan andra rättssubjekt än dem som ett beslut är riktat till endast göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (dom av den 25 juli 2018, Georgsmarienhütte m.fl., C‑135/16, EU:C:2018:582, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

69

Detta gäller i förevarande fall Iccrea Banca, eftersom detta institut namnges i bilagan till SRB:s beslut om beräkning av förhandsbidrag till SRF för år 2016.

70

I enlighet med den princip varom det erinrats i punkt 63 i förevarande dom, skulle Iccrea Banca under dessa omständigheter enbart haft rätt att inför en nationell domstol göra gällande att SRB:s beslut om beräkning av förhandsbidrag till SRF för år 2016 var rättsstridiga, om detta institut också, inom den föreskrivna fristen, hade väckt talan om ogiltigförklaring av dessa beslut i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF.

71

I detta avseende konstaterade tribunalen i beslut av den 19 november 2018, Iccrea Banca/kommissionen och SRB (T‑494/17, EU:T:2018:804), som vunnit laga kraft, dels att Italiens centralbank, den 3 maj 2016, delgett Iccrea Banca beloppet för dess bidrag till SRF för år 2016, såsom detta beräknats av SRB, dels att Iccrea Banca, den 15 april 2016, väckt talan för sent mot SRB:s beslut.

72

Eftersom Iccrea Banca inte väckt talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av SRB:s beslut av den 20 maj 2016, kan banken inte heller vid en nationell domstol åberopa att beslutet är ogiltigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Georgsmarienhütte m.fl., C‑135/16, EU:C:2018:582, punkt 43).

73

Av det ovan anförda följer att det inte ankommer på den hänskjutande domstolen att i det nationella målet bedöma huruvida Italiens centralbanks beslut är förenliga med de bestämmelser som reglerar beräkningen av förhandsbidrag till SRF, eftersom denna domstol enligt unionsrätten varken kan uttala sig om Italiens centralbanks handlingar avseende förberedande av denna beräkning eller förhindra att det från Iccrea Banca samlas in ett bidrag som motsvarar det belopp som fastställts i SRB:s beslut, vars ogiltighet inte har fastställts.

74

Domstolen konstaterar följaktligen att de delar av tolkningsfrågan som specifikt rör beräkningen av förhandsbidrag till SRF inte kan tas upp till sakprövning.

75

Frågan kan däremot tas upp till sakprövning i den del som rör beräkningen av ordinarie och extraordinära bidrag samt tilläggsbidrag till den italienska resolutionsfonden.

76

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 5.1 a och f i delegerad förordning 2015/63 ska tolkas så, att de skulder som hänför sig till transaktioner mellan en grupp 2-bank och medlemmarna i en sammanslutning, som denna bank bildar tillsammans med kooperativa banker till vilka den tillhandahåller olika tjänster, ska undantas från beräkningen av bidrag till en sådan nationell resolutionsfond som avses i nämnda artikel 103.2.

77

I artikel 102.1 i direktiv 2014/59 föreskrivs att medlemsstaterna, senast den 31 december 2024, ska säkerställa att de finansiella tillgångarna för deras finansieringsarrangemang uppgår till minst 1 procent av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium.

78

Det framgår av artikel 103.1 och 103.2 i det direktivet att en medlemsstat, för att kunna uppnå målnivån, ska säkerställa att bidrag som samlas in från institut som är auktoriserade på dess territorium, ska stå i proportion till beloppet av institutets skulder, exklusive kapitalbas, minus garanterade insättningar när de gäller de sammanlagda skulderna, exklusive kapitalbas, minus garanterade insättningar för alla auktoriserade institut inom detta territorium.

79

I artikel 103.2 andra stycket i direktivet preciseras att dessa bidrag ska justeras i förhållande till institutens riskprofil.

80

Kommissionen kan, i enlighet med artikel 103.7 i samma direktiv, specificera begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil genom att anta delegerade akter med hänsyn till en rad omständigheter som räknas upp i denna artikel.

81

Kommissionen har med stöd av denna befogenhet antagit artikel 5 i delegerad förordning 2015/63, som under rubriken ”Riskjustering av det grundläggande årliga bidraget” föreskriver att vissa skulder inte ska tas med i beräkningen av de bidrag som avses i artikel 103.2 i direktiv 2014/59.

82

För det första anges i artikel 5.1 a i den delegerade förordningen att avdraget omfattar koncerninterna skulder som uppstått genom transaktioner som ett institut genomfört med ett annat institut inom en och samma koncern, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda.

83

Det framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att den endast kan tillämpas på transaktioner mellan två institut inom en och samma koncern.

84

Även om begreppet ”koncern” inte definieras direkt i delegerad förordning 2015/63, preciseras det i artikel 3 däri att definitionerna i direktiv 2014/59 ska gälla vid tillämpningen av den delegerade förordningen.

85

Begreppet ”koncern” definieras i artikel 2.1 led 26 i det sistnämnda direktivet som ”ett moderföretag och dess dotterföretag”. De två sistnämnda begreppen definieras i artikel 2.1 leden 5 och 6 i nämnda direktiv genom en hänvisning till artikel 4 i förordning nr 575/2013, vilken i sin tur hänvisar till artiklarna 1 och 2 i direktiv 83/349, som i huvudsak motsvarar artikel 22.1–22.5 i direktiv 2013/34.

86

Det följer av dessa definitioner att förhållandet moder–dotterbolag förutsätter att det finns en form av kontroll som innebär att moderbolaget har en majoritet av rösterna i sitt dotterbolag, en rätt att utse och entlediga vissa personer i dotterbolagets ledning eller att utöva ett bestämmande inflytande över detta dotterbolag.

87

Under dessa omständigheter kan ett sådant förhållande inte anses styrkt med hänvisning till de ekonomiska relationerna mellan flera institut, om inte något av dem kontrollerar de övriga medlemmarna i den sammanslutning som de tillsammans utgör.

88

De ekonomiska relationerna mellan en grupp 2-bank och dess samarbetspartner som den hänskjutande domstolen har tagit upp, vilka består i att denna bank tillhandahåller olika tjänster, kan följaktligen inte anses tillräckligt för att visa att det föreligger en koncern inom vilken det kan anses ha uppstått ”koncerninterna skulder”, i den mening som avses i artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63.

89

För det andra avser artikel 5.1 f i denna delegerade förordning vissa skulder ”[n]är det gäller institut som sysslar med subventionerade lån”.

90

Begreppet ”subventionerade lån” definieras i artikel 3 led 28 i nämnda delegerade förordning som ett lån som beviljas av en utvecklingsbank eller via ett mellanvarande institut och som beviljas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund, med syfte att främja allmänpolitiska mål på central eller regional nivå i en medlemsstat.

91

Eftersom dessa kriterier hänför sig både till särskilda verksamhetsvillkor och till strävan efter att uppnå vissa förutbestämda mål, är endast den omständigheten, att kooperativa bankerna ingår i en sammanslutning, såsom den i det nationella målet, inte tillräckligt för att fastställa att en grupp 2-bank, som ingår i denna sammanslutning, kan betraktas som ett institut som sysslar med subventionerade lån. Detta är i sig tillräckligt för att utesluta att en del av dess skulder kan uppfylla de villkor som anges i artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63.

92

EU-domstolen konstaterar för det tredje att även om den hänskjutande domstolen anser att artikel 5.1 a och f i den delegerade förordningen ska tolkas så, att den kan tillämpas på situationer som kan likställas med de situationer som avses i den bestämmelsen, trots att dessa inte uppfyller samtliga villkor som anges i dessa bestämmelser, så är en sådan tolkning ändå oförenlig med lydelsen i nämnda bestämmelser.

93

I artikel 5.1 i den delegerade förordningen ges nämligen inte de behöriga myndigheterna något utrymme för skönsmässig bedömning för att utesluta vissa skulder vid riskjusteringen av bidrag enligt artikel 103.2 i direktiv 2014/59, utan där anges tvärtom detaljerat på vilka villkor en skuld kan undantas på detta sätt.

94

Den omständigheten att denna tolkning av artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63 skulle kunna leda till att vissa skulder räknas dubbelt, kan inte motivera en annan slutsats, eftersom kommissionen, såsom anges i skäl 9 i den delegerade förordningen, inte hade för avsikt att helt utesluta alla former av dubbelräkning av skulderna, utan enbart en sådan praxis i den mån det går att garantera att koncerninterna exponeringar för lån kan täckas i det fall koncernens finansiella ställning försämras.

95

Beaktandet av principerna om likabehandling, icke-diskriminering och proportionalitet, som den hänskjutande domstolen har nämnt, kan inte heller motivera ett annat resultat, eftersom det i delegerad förordning 2015/63 görs åtskillnad mellan situationer som uppvisar betydande särdrag som har ett direkt samband med de risker som är förenade med de aktuella skulderna.

96

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande: Artikel 103.2 i direktiv 2014/59 och artikel 5.1 a och f i delegerad förordning 2015/63 ska tolkas så, att de skulder som hänför sig till transaktioner mellan en grupp 2-bank och medlemmarna i en sammanslutning, som denna bank bildar tillsammans med kooperativa banker, vilka den inte utövar någon kontroll över och till vilka den tillhandahåller olika tjänster, varvid dessa skulder inte omfattar lån som beviljats på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund i syfte att främja statens allmänpolitiska mål för en medlemsstat på central eller regional nivå, inte ska undantas från beräkningen av bidrag till en sådan nationell resolutionsfond som avses i nämnda artikel 103.2.

97

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 103.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, och artikel 5.1 a och f i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution, ska tolkas så, att de skulder som hänför sig till transaktioner mellan en grupp 2-bank och medlemmarna i en sammanslutning, som denna bank bildar tillsammans med kooperativa banker, vilka den inte utövar någon kontroll över och till vilka den tillhandahåller olika tjänster, varvid dessa skulder inte omfattar lån som beviljats på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund i syfte att främja statens allmänpolitiska mål för en medlemsstat på central eller regional nivå, inte ska undantas från beräkningen av bidrag till en sådan nationell resolutionsfond som avses i nämnda artikel 103.2.