—

Tevfik Isbir, genom S. Hermann, Rechtsanwalt,

—

Tysklands regering, genom K. Petersen, A. Wiedmann och T. Henze, samtliga i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom A. Posch, i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom B. Majczyna och M. Szpunar, båda i egenskap av ombud,

—

Sveriges regering, genom C. Stege och A. Falk, båda i egenskap av ombud,

—

Norges regering, genom P. Wennerås, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom F. Bulst och J. Enegren, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 andra strecksatsen c i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Tevfik Isbir, som arbetar i lokalvårdssektorn, och dennes arbetsgivare, DB Services GmbH (nedan kallad DB Services), som är ett företag i Deutsche Bahn AG-koncernen. Målet rör vilka omständigheter som ska beaktas när den berördes minimilön fastställs.

3

Artikel 3 i direktiv 96/71 har rubriken ”Arbets- och anställningsvillkor”. I artikel 3.1 och 3.8 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, se till att de företag som anges i artikel 1.1 på följande områden garanterar de arbetstagare som är utstationerade inom deras territorium de arbets- och anställningsvillkor som i den medlemsstat inom vars territorium arbetet utförs är fastställda

I detta direktiv avses med minimilön enligt punkt c första raden den minimilön som fastställs i nationell lagstiftning och/eller praxis i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad.

…

8.   Med kollektivavtal eller skiljedomar som förklarats ha allmän giltighet menas sådana kollektivavtal eller skiljedomar som skall följas av alla företag inom den aktuella sektorn eller det aktuella arbetet och inom det aktuella geografiska området.

…”

4

Lagen om tvingande arbetsvillkor vid tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster (Gesetz über zwingende Arbeitsbedingungen bei grenzüberschreitenden Dienstleistungen) (Arbeitnehmer-Entsendegesetz), i dess lydelse av den 25 april 2007 som trädde i kraft den 1 juli 2007 (nedan kallad AEntG 2007), införlivar direktiv 96/71 och senare ändringar i unionsrätten med tysk lag. Detta gäller bland annat de ändringar som följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36).

5

I 1 § AEntG 2007 föreskrivs hur kollektivavtal ska tillämpas på utländska arbetsgivare när arbetstagare utstationeras i Tyskland.

6

I den femte lagen om förmögenhetsbildning (Fünftes Vermögensbildungsgesetz) av den 4 mars 1994 föreskrivs att arbetsgivaren ska göra en utbetalning i pengar för att göra det möjligt att bilda ett kapital för arbetstagarens räkning.

7

De former för placering som föreskrivs i denna lag utgörs av till exempel sparavtal i värdepapper eller andra kapitalandelar, en arbetstagares utgifter för att uppföra, förvärva, förbättra eller utvidga en bostad och utgifter för kapitallivförsäkringsavtal. I detta sammanhang kan den ifrågavarande arbetstagaren förfoga över dessa utbetalningar först sedan en spärrtid på flera år har löpt ut. Denna spärrtid bestäms på olika sätt beroende på placeringsform.

8

Staten subventionerar, åtminstone i fråga om vissa placeringsformer, de utbetalningar som medverkar till förmögenhetsbildningen.

9

Kollektivavtalet om ersättning till arbetstagare och lärlingar vid DB Services Nord GmbH (Entgelttarifvertrag für die Arbeitnehmer und Auszubildenden der DB Services Nord GmbH) av den 16 december 2004 (nedan kallat ETV DB Services Nord) innehåller lönetabeller för arbetstagare på området för byggnads- och trafiktjänster.

10

ETV DB Services Nord skulle upphöra att gälla den 30 juni 2007, men var i kraft till den 31 mars 2008.

11

Timlönen enligt ETV DB Services Nord var 7,56 euro för lönegrupp A3.

12

Kollektivavtalsparterna avtalade att timlönen för lönegrupp A3 skulle vara 7,90 euro från den 1 april 2008.

13

Under förhandlingarna avtalade kollektivavtalsparterna även att arbetstagarna skulle erhålla två schablonutbetalningar för tiden mellan den 1 juli 2007 och den 31 mars 2008 (nedan kallade schablonutbetalningarna för augusti 2007 och januari 2008). Dessa bestod av följande:

14

Kollektivavtalet om ersättning till arbetstagare i lokalvårdssektorn (Lohntarifvertrag für die gewerblichen Beschäftigten in der Gebäudereinigung) av den 4 oktober 2003 (nedan kallat LohnTV Gebäudereinigung 2004) förklarades vara allmänt tillämpligt från den 1 april 2003.

15

I 2 § i LohnTV Gebäudereinigung 2004 föreskrevs en timlön på 7,87 euro.

16

Denna ordning upphörde att gälla den 29 februari 2008.

17

I kollektivavtalet för reglering av minimilöner för arbetstagare i lokalvårdssektorn i Förbundsrepubliken Tyskland (Tarifvertrag zur Regelung der Mindestlöhne für gewerbliche Arbeitnehmer in der Gebäudereinigung im Gebiet der Bundesrepublik Deutschland) av den 9 oktober 2007 (nedan kallat TV Mindestlohn Gebäudereinigung) angavs minimilönen per timme vara 8,15 euro för arbetstagare i en kategori som motsvarade lönegrupp A3.

18

Tillämpningen av TV Mindestlohn Gebäudereinigung förlängdes från och med den 1 mars 2008.

19

Tevfik Isbir är arbetstagare i lokalvårdssektorn. Han arbetar i Tyskland för DB Services sedan den 1 januari 2004.

20

I enlighet med ETV DB Services Nord erhöll Tevfik Isbir timlön med 7,56 euro till den 31 mars 2008 och med 7,90 euro från den 1 april 2008.

21

Tevfik Isbir ansökte om att från och med den 1 juli 2007 få omfattas av de gynnsammare bestämmelserna om timlön i lokalvårdssektorn, det vill säga LohnTV Gebäudereinigung 2004 fram till den 29 februari 2008 och därefter TV Mindestlohn Gebäudereinigung från den 1 mars 2008. Dessa bestämmelser är tillämpliga på samtliga arbetstagare och arbetsgivare i denna sektor, inbegripet arbetstagare och arbetsgivare hos DB Services.

22

Tevfik Isbir uppskattade att han borde ha fått en timlön på 7,87 euro, och därefter 8,15 euro, i stället för 7,56 euro respektive 7,90 euro.

23

DB Services bestred visserligen inte att företaget hädanefter omfattades av LohnTV Gebäudereinigung 2004 och därefter av TV Mindestlohn Gebäudereinigung. DB Services ansåg emellertid att Tevfik Isbir hade erhållit mycket mer än den minimitimlön som han begärde, eftersom han enligt kollektivavtalen för Deutsche Bahn AG-koncernen under den ifrågavarande tidsperioden hade erhållit belopp som enligt företaget borde räknas in i minimilönen, det vill säga följande:

24

Det är frågan huruvida dessa delar av ersättningen ska räknas in i minimilönen som är tvistig vid Bundesarbeitsgericht.

25

Bundesarbeitsgericht anser att tvisten avser ett rent internt förhållande, men har påpekat att enligt EU-domstolens praxis (dom av den 17 juli 1997 i mål C-28/95, Leur-Bloem, REG 1997, s. I-4161, och av den 20 maj 2010 i mål C‑352/08, Modehuis A. Zwijnenburg, REU 2010, s. I‑4303) ska – för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt – bestämmelser eller begrepp som har hämtats från unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, oberoende av om de ska tillämpas på rent interna eller gränsöverskridande förhållanden. I förevarande mål framgår det av förarbetena till AEntG 2007 att begreppet minimilön, som anges i denna lag, enligt den nationelle lagstiftaren bör tolkas på samma sätt, oavsett om det tillämpas på ett internt förhållande eller på ett förhållande som omfattas av unionsrätten.

26

Den nationella domstolen anser det vara oklart i vilken omfattning de båda belopp som angetts ovan i punkt 23 omfattas av den tolkning av minimilön som den anser att EU-domstolen redan lämnat i dom av den 14 april 2005 i mål C-341/02, kommissionen mot Tyskland, REG 2005, s I-2733). Enligt denna tolkning omfattas inte ersättning som ändrar förhållandet mellan arbetstagarens prestation och det vederlag han uppbär.

27

Mot denna bakgrund beslutade den nationella domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

28

EU-domstolen har redan förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser då omständigheterna i målet vid den nationella domstolen fallit utanför unionsrättens tillämpningsområde, men då dessa bestämmelser har blivit tillämpliga genom nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Leur-Bloem, punkterna 26 och 27). EU-domstolen har även slagit fast att när en nationell lagstiftning för lösningen av problem i rent inhemska situationer anpassas till den lösning som har valts genom unionsrätten, bland annat för att undvika diskriminering av landets egna medborgare eller eventuell snedvridning av konkurrensen, föreligger det, för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt, ett bestämt unionsintresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från unionsrätten blir tolkade på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de ska tillämpas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Modehuis A. Zwijnenburg, punkt 33).

29

Den nationella domstolen har anfört att den nationelle lagstiftaren, såsom framgår av förarbetena till AEntG 2007 som införlivat direktiv 96/71 med tysk rätt, hade för avsikt att ”interna situationer och situationer som omfattas av unionsrätten, bland annat när det är fråga om utstationering av arbetstagare över gränserna” ska tolkas på ett enhetligt sätt.

30

I ett sådant fall, och inom ramen för fördelningen av den dömande funktionen mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF, ankommer det på den nationella domstolen ensam att bedöma den exakta betydelsen av denna hänvisning till unionsrätten. EU-domstolens behörighet är nämligen begränsad till prövningen enligt de unionsrättsliga bestämmelserna. Beaktandet av de gränser som den nationella lagstiftaren har ställt upp för att tillämpa unionsrätten på rent interna situationer omfattas av den nationella rätten och därmed av den exklusiva behörigheten för domstolarna i den medlemsstaten (se domen i det ovannämnda målet Leur-Bloem, punkt 33).

31

Av vad ovan anförts följer att EU-domstolen är behörig att besvara den nationella domstolens frågor.

32

Bundesarbeitsgericht har ställt de båda frågorna, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 andra strecksatsen c i direktiv 96/71 ska tolkas så, att bestämmelsen utgör hinder för att i minimilönen räkna in sådana delar av ersättningen som de här aktuella och som avser dels två schablonutbetalningar som beslutats under kollektivavtalsförhandlingar, dels ett bidrag till förmögenhetsbildning.

33

Unionslagstiftaren har antagit direktiv 96/71 för att, såsom framgår av skäl 6 i direktivet, i arbetsgivarnas och deras personals intresse fastställa vilka arbets- och anställningsvillkor som ska tillämpas på anställningsförhållandet när ett företag som är etablerat i en viss medlemsstat utstationerar arbetstagare för tillfälligt arbete i en annan medlemsstat i samband med tillhandahållande av tjänster. Av skäl 13 i direktiv 96/71 framgår att medlemsstaternas lagstiftning bör samordnas så att det kan fastställas en kärna av tvingande regler för minimiskydd, vilka ska följas i värdlandet av de arbetsgivare som utstationerar arbetstagare. Direktiv 96/71 utgör emellertid inte en harmonisering av det materiella innehållet i dessa tvingande regler för minimiskydd. Medlemsstaterna kan därför fritt bestämma innehållet i dessa regler under iakttagande av EG-fördraget och de allmänna unionsrättsliga principerna (dom av den 18 december 2007 i mål C-341/05, Laval un Partneri, REG 2007, s. I-11767, punkterna 58–60).

34

I artikel 3.1 första stycket i direktiv 96/71 föreskrivs att medlemsstaterna, för att säkerställa iakttagandet av en kärna av tvingande regler för minimiskydd, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, ska se till att företag i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna garanterar de arbetstagare som är utstationerade inom deras territorium arbets- och anställningsvillkor på de områden som anges i denna bestämmelse, bland annat minimilön, inbegripet övertidsersättning (domen i det ovannämnda målet Laval un Partneri, punkt 73).

35

Eftersom direktiv 96/71 inte har till syfte att harmonisera systemen för fastställande av arbets- och anställningsvillkoren i medlemsstaterna, är dessa fria att på nationell nivå välja ett annat system än de system som uttryckligen anges i direktivet, under förutsättning att det inte hindrar tillhandahållandet av tjänster mellan medlemsstaterna (domen i det ovannämnda målet Laval un Partneri, punkt 68).

36

För fastställande av den minimilön som avses i artikel 3.1 första stycket i direktiv 96/71, hänvisas i artikel 3.1 andra stycket i detta direktiv uttryckligen till nationell lagstiftning eller praxis i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad.

37

Direktiv 96/71 innehåller inga kriterier för att materiellt definiera minimilön. Rekvisiten för minimilön vid tillämpningen av detta direktiv ska därför bestämmas enligt lagstiftningen i den ifrågavarande medlemsstaten, under förutsättning att denna definition – såsom den anges i relevant nationell lagstiftning, relevanta nationella kollektivavtal eller de nationella domstolarnas tolkning – inte medför att friheten att tillhandahålla tjänster mellan medlemsstaterna hindras.

38

Domstolen har redan slagit fast att sådana löneförhöjningar och tillägg som inte definieras som en del av minimilönen enligt nationell lagstiftning eller praxis i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad, och som ändrar förhållandet mellan arbetstagarens prestation och det vederlag han eller hon uppbär, inte kan anses utgöra en del av minimilönen enligt bestämmelserna i direktiv 96/71 (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 39).

39

Domstolen har härvid funnit att det, om arbetsgivaren kräver att arbetstagaren ska fullgöra övertidsarbete eller arbetstimmar under särskilda förhållanden, är normalt att arbetstagaren kompenseras för denna ytterligare prestation utan att kompensationen beaktas vid beräkningen av minimilönen (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 40).

40

Det är således endast de delar av ersättningen som inte ändrar förhållandet mellan arbetstagarens prestation och det vederlag han eller hon uppbär som kan beaktas när minimilönen i den mening som avses i direktiv 96/71 fastställs.

41

Under sådana omständigheter som i målet vid den nationella domstolen ska det för det första konstateras att schablonutbetalningarna för augusti 2007 och januari 2008, såsom den nationella domstolen har betonat, utgör en motprestation för de aktuella arbetstagarnas normala verksamhet i enlighet med ett kollektivavtal med allmän giltighet, det vill säga ETV DB Services Nord.

42

Dessa utbetalningar gjordes i och för sig inte under den tidsperiod med avseende på vilken de avsågs vara ersättning för arbetstagarnas arbetsinsats. Denna omständighet påverkar emellertid inte i sig frågan hur dessa ersättningar ska kvalificeras, eftersom parterna i ETV DB Services Nord hade för avsikt att på detta sätt höja lönerna med beaktande av nationell praxis som innebär att tillämpningen av nya lönetabeller föregrips genom schablonutbetalningar när ett kollektivavtal förhandlas fram och när det gamla kollektivavtalet har löpt ut. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att kontrollera om en sådan kvalificering verkligen överensstämmer med de avsikter som parterna i kollektivavtalet hade.

43

För det andra framstår det som att bidraget till förmögenhetsbildning – med hänsyn till det syfte och de utmärkande egenskaper som den nationella domstolen har redogjort för – ändrar förhållandet mellan arbetstagarens prestation och det vederlag han eller hon uppbär som ersättning för prestationen.

44

Ett sådant bidrag har i och för sig samband med arbetsinsatsen, men det utgör inte lön i egentlig mening. Bidraget syftar till att ett kapital ska bildas som ska komma arbetstagaren till godo på mer eller mindre lång sikt och därigenom till att genomföra ett socialpolitiskt mål med bland annat ekonomiskt stöd från myndigheterna. I samband med tillämpningen av direktiv 96/71 kan detta bidrag därför inte anses ingå i det normala förhållandet mellan arbetsinsatsen och arbetsgivarens ekonomiska motprestation för denna. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att kontrollera huruvida detta är fallet i det nationella målet.

45

Mot bakgrund av vad ovan anförts ska tolkningsfrågorna bevaras på följande sätt. Artikel 3.1 andra strecksatsen c i direktiv 96/71 ska tolkas så, att bestämmelsen inte utgör hinder för att i minimilönen räkna in sådana delar av ersättningen som inte ändrar förhållandet mellan arbetstagarens prestation och det vederlag han eller hon uppbär som ersättning för prestationen. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida detta är fallet beträffande de delar av ersättningen som är i fråga i det nationella målet.

46

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Artikel 3.1 andra strecksatsen c i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster ska tolkas så, att bestämmelsen inte utgör hinder för att i minimilönen räkna in sådana delar av ersättningen som inte ändrar förhållandet mellan arbetstagarens prestation och det vederlag han eller hon uppbär som ersättning för prestationen. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida detta är fallet beträffande de delar av ersättningen som är i fråga i det nationella målet.