—

Citroën Belux NV, genom S. Willemart, C. Smits, T. Balthazar, D. De Keyzer och A. Destrycker, advocaten,

—

Federatie voor Verzekerings- en Financiële Tussenpersonen (FvF), genom D. Dhaenens och R. Vermeulen, advocaten,

—

Belgiens regering, genom T. Materne och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom M. van Beek, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22) och artikel 56 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Citroën Belux NV (nedan kallat Citroën) och Federatie voor Verzekerings- en Financiële Tussenpersonen (FvF) (Förbundet för försäkringsmäklare och finansförmedlare) avseende frågan huruvida Citroën, såsom FvF påstått, använde en otillbörlig affärsmetod när bolaget erbjöd en gratis helförsäkring för en period om sex månader vid inköp av ett fordon av märket Citroën.

3

I skäl 9 i direktiv 2005/29 anges följande:

”… De finansiella tjänsternas liksom den fasta egendomens komplexitet och de allvarliga risker som är förbundna med dessa tjänster gör att utförliga krav måste fastställas, bland annat faktiska skyldigheter för näringsidkarna. När det gäller finansiella tjänster och fast egendom påverkar detta direktiv därför inte medlemsstaternas rätt att gå utöver dess bestämmelser för att skydda konsumenternas ekonomiska intressen. …”

4

Artikel 3 i direktiv 2005/29 har rubriken ”Tillämpningsområde”. I artikel 3.1 och 3.9 föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.

…

9.   När det gäller ’finansiella tjänster’ enligt definitionen i [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2002/65/EG [av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, s. 16)] och fast egendom får medlemsstaterna på det område som tillnärmas genom detta direktiv ställa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än enligt det här direktivet.”

5

I artikel 2 b i direktiv 2002/65 definieras begreppet finansiell tjänst som ”alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar”.

6

I artikel 72 i lagen av den 6 april 2010 om marknadsuppträdande och konsumentskydd (Belgisch Staatsblad, 12 april 2010, s. 20803) (nedan kallad lagen av den 6 april 2010) föreskrivs följande:

”§ 1   Ett kombinationserbjudande som ett företag eller olika företag som agerar med ett gemensamt mål tillhandahåller en konsument är förbjudet om någon del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst.

§ 2   Med undantag från 1 § är det dock tillåtet med kombinationserbjudanden som består av följande:

I värdekupongerna ska deras eventuella giltighetstid anges, liksom förutsättningarna för erbjudandet.

När säljarens erbjudande upphör, ska konsumenten kunna utnyttja förmånen i proportion till sitt tidigare förvärv.”

7

Citroën är importör av fordon av märket Citroën i Belgien. Bolaget saluför sina varor via ett nät av auktoriserade återförsäljare.

8

Den 10 december 2010 lanserade Citroën en reklamkampanj under temat ”Jag vill ha allt”. Kampanjen pågick åtminstone fram till slutet av februari 2011.

9

Reklamerbjudandet hade följande lydelse:

”Sex månaders kostnadsfri helförsäkring gäller varje ny helförsäkring som tecknas under det första året. Erbjudandet gäller alla personbilar och nyttofordon som säljs via de officiella Citroën-återförsäljarna, med undantag av demonstrationsfordon och hyrfordon. De allmänna villkoren för tecknande av en Citroën försäkring (Citroën Assurance) gäller. Citroën Assurance är en produkt från van Servis, ett godkänt försäkringsbolag registrerat under nr 1396. PSA Finance Belux NV (CBFA-nr 019.653A) är försäkringsagent för Servis NV. Av CBFA godkända Citroën-återförsäljare är underagenter till PSA Finance Belux NV ... . Detta försäkringserbjudande är inte kopplat till någon annan vara eller tjänst än det fordon som ska försäkras.”

10

FvF ansåg att detta speciella ”bilsalongserbjudande”, vad gäller erbjudandet om sex månaders kostnadsfri helförsäkring vid köp av en Citroën, var ett förbjudet kombinationserbjudande. Citroën underrättades formellt härom genom skrivelse av den 22 december 2010.

11

Genom skrivelse av den 23 december 2010 svarade Citroën att erbjudandet gällde alla nyteckningar av helförsäkring med en försäkringstid på ett år och inte enbart i kombination med köp av en ny Citroën. Enligt Citroën var den kostnadsfria helförsäkringen för sex månader inte kopplad till köp av en ny Citroën.

12

Den 18 januari 2011 väckte FvF talan vid Rechtbank van koophandel te Brussel med yrkande om förbud mot denna affärsmetod. Till grund för yrkandet anfördes att affärsmetoden stred mot artikel 72.1 i lagen av den 6 april 2010.

13

I dom av den 13 april 2011 konstaterade Rechtbank van koophandel te Brussel, i första instans, att det omtvistade erbjudandet var ett kombinationserbjudande i den mening som avses i artikel 2.27 i lagen av den 6 april 2010 och att det riktade sig till potentiella köpare av nya fordon. Rechtbank van koophandel te Brussel fann vidare att kombinationserbjudandet omfattades av förbudet i artikel 72.1 i lagen och att ett sådant erbjudande strider mot god affärssed och därför var förbjudet även enligt artikel 95 i samma lag.

14

Citroën överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Hof van beroep te Brussel. Den hänskjutande domstolen anser att det omtvistade erbjudandet är ett kombinationserbjudande och att köp av en ny Citroën faktiskt, i genomsnittskonsumentens ögon, var ett krav för att få sex månaders kostnadsfri helförsäkring.

15

Den hänskjutande domstolen har erinrat om att medlemsstaterna, enligt artikel 3.9 i direktiv 2005/29, får ställa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än enligt det direktivet när det gäller finansiella tjänster och fast egendom. Enligt den hänskjutande domstolen kan denna bestämmelse tolkas på tre olika sätt. För det första kan förbudet mot kombinationserbjudanden som innehåller en finansiell tjänst anses förenligt med direktiv 2005/29, oavsett om den finansiella tjänsten utgör huvuddelen av erbjudandet eller inte. För det andra kan förbudet anses strida mot direktivet, men endast om det är den finansiella tjänsten som utgör den viktigaste delen i kombinationserbjudandet. För det tredje kan förbudet anses strida mot direktivet då artikel 3.9, såsom undantag från principen om fullständig harmonisering, ska tolkas restriktivt. Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida lagen av den 6 april 2010 är förenlig med artikel 56 FEUF

16

Mot denna bakgrund beslutade Hof van beroep te Brussel att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

17

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.9 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en medlemsstat antar en bestämmelse, såsom den som är i fråga i det nationella målet, genom vilken det – med förbehåll för de fall som uttömmande uppräknas i den nationella lagstiftningen – införs ett generellt förbud mot kombinationserbjudanden till konsumenter där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst.

18

Såsom framgår av punkt 50 i dom av den 23 april 2009 i de förenade målen C-261/07 och C-299/07, VTB-VAB och Galatea (REG 2009, s. I-2949) har domstolen slagit fast att kombinationserbjudanden utgör affärshandlingar som tydligt ingår i en näringsidkares affärsstrategi och som direkt avser marknadsföring och försäljning. Av detta följer att de utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29 och således omfattas av dess tillämpningsområde.

19

Härav följer att kombinationserbjudanden där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst, vilka omfattas av det förbud som är i fråga i det nationella målet, även utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29 och således måste uppfylla villkoren i detta direktiv.

20

Genom direktiv 2005/29 genomförs, i princip, en fullständig harmonisering på gemenskapsnivå av reglerna om näringsidkares otillbörliga affärsmetoder gentemot konsumenter. Såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 4 i nämnda direktiv får medlemsstaterna således inte vidta åtgärder som är mer restriktiva än vad som föreskrivs i direktivet, även om detta sker i syfte att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå (se dom av den 14 januari 2010 i mål C-304/08, Plus Warenhandelsgesellschaft, REU 2010, s. I-217, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

21

I punkt 9 i artikel 3 i direktiv 2005/29, vilken har rubriken ”Tillämpningsområde”, har det emellertid införts ett undantag från målsättningen om fullständig harmonisering såvitt avser bland annat finansiella tjänster i den mening som avses i direktiv 2002/65.

22

Det framgår av skäl 9 i direktiv 2005/29 att de finansiella tjänsternas liksom den fasta egendomens komplexitet och de allvarliga risker som är förbundna med dessa tjänster gör att utförliga krav måste fastställas, bland annat faktiska skyldigheter för näringsidkarna. I detta skäl anges även att direktivet, när det gäller finansiella tjänster och fast egendom, därför inte påverkar medlemsstaternas rätt att gå utöver dess bestämmelser för att skydda konsumenternas ekonomiska intressen.

23

Med ”finansiell tjänst” enligt direktiv 2002/65 avses ”alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar”. I artikel 2.24 i lagen av den 6 april 2010 används samma definition för finansiella tjänster. Härav följer att kombinationserbjudanden där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst, såsom det erbjudande som är förbjudet i det nationella målet, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.9 i direktiv 2005/29.

24

Enligt denna bestämmelse får medlemsstaterna således ställa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än enligt det direktivet när det gäller finansiella tjänster.

25

Domstolen erinrar även om att artikel 3.9 i direktiv 2005/29 är formulerad på ett sådant sätt att den ger medlemsstaterna möjlighet att anta nationella bestämmelser som är mer restriktiva när det gäller finansiella tjänster, utan att detta preciseras närmare. Artikel 3.9 reglerar således inte hur restriktiva de nationella bestämmelserna får vara och den anger inte några kriterier för hur komplexa de finansiella tjänsterna måste vara, eller hur allvarliga risker som måste vara förbundna härmed, för att de ska kunna bli föremål för sådana strängare bestämmelser. Det framgår inte heller av ordalydelsen av artikel 3.9 att de nationella restriktivare bestämmelserna endast får avse kombinationserbjudanden som består av flera finansiella tjänster eller endast kombinationserbjudanden där den finansiella tjänsten utgör den viktigaste delen.

26

Tillämpningen av artikel 3.9 i direktiv 2005/29 kan således, i motsats till vad Citroën har hävdat, inte begränsas till kombinationserbjudanden som består av flera finansiella tjänster eller som innehåller en komplex finansiell tjänst.

27

En sådan tolkning överensstämmer med syftet med nämnda bestämmelse. Enligt skäl 9 i direktiv 2005/29 kan medlemsstaterna nämligen välja att anta strängare regler när det gäller finansiella tjänster för att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Unionslagstiftarens avsikt är således att medlemsstaterna ska ha rätt att själva bestämma hur restriktiv regleringen ska vara och att de ska ha ett handlingsutrymme som innebär att de till och med kan införa ett förbud.

28

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 3.9 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att en medlemsstat antar en bestämmelse, såsom den som är i fråga i det nationella målet, genom vilken det – med förbehåll för de fall som uttömmande uppräknas i den nationella lagstiftningen – införs ett generellt förbud mot kombinationserbjudanden till konsumenter där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst.

29

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en medlemsstat antar en bestämmelse, såsom den som är i fråga i det nationella målet, genom vilken det – med förbehåll för de fall som uttömmande uppräknas i den nationella lagstiftningen – införs ett generellt förbud mot kombinationserbjudanden till konsumenter där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst.

30

FvF har gjort gällande att den andra frågan inte kan prövas i sak, eftersom nationella bestämmelser inom ett område som uttömmande har harmoniserats på unionsnivå ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser och inte mot bakgrund av de EUF-fördraget.

31

Det är visserligen riktigt att inom ett område där det har skett en uttömmande harmonisering på unionsnivå, ska de nationella bestämmelserna bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2003 i mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband, REG 2003, s. I-14887, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Såsom framgår av skäl 9 och artikel 3.9 i direktiv 2005/29 föreskrivs emellertid i sistnämnda bestämmelse att området finansiella tjänster inte är föremål för någon uttömmande harmonisering genom direktivet och medlemsstaterna har således enligt denna artikel ett handlingsutrymme på detta område, varvid de dock ska iaktta bestämmelserna i fördraget.

32

Nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, vilken enligt sin lydelse ska tillämpas utan åtskillnad på belgiska näringsidkare och näringsidkare från andra medlemsstater, omfattas visserligen som huvudregel av bestämmelserna om de grundläggande friheterna i fördraget enbart i den mån den är tillämplig på förhållanden som har samband med handeln mellan medlemsstaterna (se dom av den 1 juni 2010 i de förenade målen C-570/07 och C-571/07, Blanco Pérez och Chao Gómez, REU 2010, s. I-4629, punkt 40 och av den 10 maj 2012 i de förenade målen C-357/10–C-359/10, Duomo Gpa m.fl., punkt 26 och där angiven rättspraxis).

33

Det kan emellertid inte uteslutas i förevarande fall att företag etablerade i andra medlemsstater än Konungariket Belgien har ett intresse av att i sistnämnda medlemsstat introducera kombinationserbjudanden som innehåller minst en finansiell del, såsom det erbjudande som är i fråga i det nationella målet.

34

Domstolen ska följaktligen pröva huruvida det generella förbudet mot kombinationserbjudanden där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst strider mot artikel 56 FEUF.

35

När det gäller prövningen i sak framgår det av fast rättspraxis att principen om frihet att tillhandahålla tjänster i artikel 56 FEUF inte bara innebär ett krav på avskaffande av all form av diskriminering av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat på grund av dennes nationalitet, utan även ett krav på avskaffande av varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åtskillnad – som kan medföra att tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 2001 i mål C-205/99, Analir m.fl., REG 2001, s. I-1271, punkt 21 och av den 15 januari 2002 i mål C-439/99, kommissionen mot Italien, REG 2002, s. I-305, punkt 22).

36

Ett sådant förbud som i det nationella målet, vilket framgår av artikel 72.1 i lagen av den 6 april 2010, kan medföra att det blir mindre attraktivt för företag som är etablerade i andra medlemsstater och som önskar introducera kombinationserbjudanden där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst att tillhandahålla finansiella tjänster i Belgien. Dessa företag kan nämligen inte introducera sådana erbjudanden på den belgiska marknaden och måste dessutom säkerställa att erbjudandena inte strider mot nationell rätt, vilket de inte måste göra vad beträffar andra medlemsstater.

37

Enligt fast rättspraxis kan en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster endast godtas om den har ett berättigat mål som är förenligt med fördraget och om den är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse. I ett sådant fall fordras även att inskränkningen är ägnad att säkerställa att målet i fråga uppnås och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, bland annat, dom av den 18 december 2007 i mål C-341/05, Laval un Partneri, REG 2007, s. I-11767, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

38

I förevarande fall är målet med artikel 72 i lagen av den 6 april 2010, såsom även framgår av lagens rubrik, att skydda konsumenterna. Konsumentskydd har i rättspraxis ansetts utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster (se dom av den 15 december 1982 i mål 286/81, Oosthoek's Uitgeversmaatschappij, REG 1982, s. 4575, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 6, s. 583, och av den 4 december 1986 i mål 220/83, kommissionen mot Frankrike, REG 1986, s. 3663, punkt 20).

39

När det gäller frågan huruvida artikel 72 i lagen av den 6 april 2010 är lämplig finner domstolen att finansiella tjänster är komplexa till sin natur och medför särskilda risker, vilka konsumenten inte alltid har blivit tillräckligt upplyst om. Ett kombinationserbjudande är dessutom i sig av en sådan natur att det ger konsumenten uppfattningen av att det är fråga om en prisfördel. Härav följer att ett kombinationserbjudande där en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst medför en förhöjd risk att konsumenten undanhålls exakt information om villkoren och priset för samt innehållet av den aktuella tjänsten. Ett sådant erbjudande kan således vilseleda konsumenten vad gäller det faktiska innehållet i och de verkliga egenskaperna hos de tjänster som erbjudandet omfattar och kan innebära att konsumenten samtidigt fråntas möjligheten att jämföra pris och kvalitet på detta erbjudande med motsvarande prestationer från andra näringsidkare.

40

Mot bakgrund härav kan lagstiftning som förbjuder kombinationserbjudanden som innehåller minst en finansiell tjänst bidra till konsumentskyddet.

41

När det gäller frågan huruvida inskränkningen är proportionell erinrar domstolen om att det enligt artikel 72.2 i lagen av den 6 april 2010 kan göras undantag från det generella förbudet mot kombinationserbjudanden där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst. Denna möjlighet tyder på att den belgiska lagstiftaren har ansett att det i vissa fall inte är nödvändigt att ge konsumenten ett extra skydd.

42

Härav följer att det generella förbudet mot kombinationserbjudanden där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst, såsom det framgår av artikel 72 i lagen av den 6 april 2010, inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå den höga konsumentskyddsnivå som åsyftas med direktiv 2005/29 och, närmare bestämt, för att skydda konsumenternas ekonomiska intressen när det gäller finansiella tjänster.

43

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande: Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att en medlemsstat antar en bestämmelse, såsom den som är i fråga i det nationella målet, genom vilken det – med förbehåll för de fall som uttömmande uppräknas i den nationella lagstiftningen – införs ett generellt förbud mot kombinationserbjudanden till konsumenter där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst.

44

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 3.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) och artikel 56FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot att en medlemsstat antar en bestämmelse, såsom den som är i fråga i det nationella målet, genom vilken det – med förbehåll för de fall som uttömmande uppräknas i den nationella lagstiftningen – införs ett generellt förbud mot kombinationserbjudanden till konsumenter där minst en del av erbjudandet utgörs av en finansiell tjänst.